Avsnitt 80: Luckan på vinden
En gång när jag var liten var jag ute hos min pappa i Järna och skulle gå hem till en kompis. Det var mörkt, en vinterdag runt middagstid när det var så där kolsvart det bara kan bli i december ute runt svenska villor, och för att knacka på hos min kompis var jag tvungen att gå förbi en plats jag ogillade: glasdörrarna till hans familjs förråd.
Ni förstår, genom glasdörrarna såg man in i det mörklagda förrådet, bland prylar och gamla möbler. Och där inne, längst in, tyckte jag alltid det var något som rörde sig. Jag brukade springa förbi för att slippa se det, men ändå alltid kasta en blick dit och se en rörelse längst in. Den skrämde vettet ur mig. Det var som att den följde en. Den var oförklarlig och jag ville inte ta upp det med min kompis, ville inte säga att han bodde med någonting sådant.
Det var inte förrän några år senare jag insåg att det hade stått en spegel längst in i det där förrådet, en spegel i vilken jag sett mina egna rörelser när jag sprang förbi. Men försök med den sortens logiska förklaringar när man är en liten pojke i en stor värld, där alla rörelser kan gömma ett hot, och där fantasin inte har några gränser.
Signaturmelodi
Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och idag ska vi höra en enda lång historia som handlar om minnen från barndomen och hur de sakta omvandlas till en fruktansvärd insikt hos en ung man som återupplever dem. För vad händer om den där rörelsen i mörkret faktiskt inte kommer från en spegel, utan från något helt annat?
Historien kommer från Reddits Nosleepforum, är skriven av Redditanvändaren plaidrussel, och läses av Ludvig Josephson. Den är uppdelad i sex delar, och heter: “Luckan på vinden.”
Jag har precis köpt tillbaka mitt barndomshem. Mina föräldrar sålde det en tid efter att jag hade flyttat iväg för att gå på universitetet. Kort därefter dog de, den ena kort efter den andre, precis som vi alltid trott att de skulle. Mamma fick en allvarlig form av cancer, och pappa lämnade inte hennes sida under hela sjukdomsförloppet. Han var med henne till slutet, och när hon till slut gett upp blev han själv inte långvarig kvar. Både jag och min bror har flyttat därifrån och ingen av oss var med när de dog, vilket jag ångrar. Allt vi såg av dem var deras aska, ena urnan efter den andra. Men här, i vårt gamla hus, känner jag ändå att jag är dem nära. Det känns bra, och jag är glad att jag flyttat hit. Men det finns en grej jag måste ta itu med. Hålet på vinden.
När vi var små var jag och min lillebror ofta uppe och lekte på vinden. En gång, jag var kanske tolv, upptäckte vi en liten lucka, intryckt längst in vid en av väggarna. Takhöjden ovanför luckan är bara kanske en halvmeter, och man måste krypa för att ta sig in till den. Vi kunde inte öppna den för den hade fastnat, men om man knackade i den lät det ihåligt. Till slut gick vi och frågade våra föräldrar, men de visste inte vad vi pratade om. De hade aldrig lagt märke till luckan, och blev ganska förvånade när vi visade dem den – ingenstans i husets fasad eller i väggarna syntes några spår av den. Pappa gick iväg och hämtade ritningarna över huset, som låg i en kartong i källaren, men på den syntes inte ett spår av luckan. Vi pratade om den i några dagar, men allt eftersom försvann det ur minnet och vi slutade tänka på den. Jag tror säkert pappa försökte öppna den några gånger, men vet inga specifika tillfällen. Det enda jag vet var att han en dag förbjöd oss att leka vid den. Han sade att vi, om vi fick upp den, kunde falla ner i den och det var farligt. De som köpte huset hade aldrig påtalat luckan.
Jag blev klar med min utbildning och fick osannolikt nog ett bra jobb nästan på en gång, och inledde en vardag jag var bekväm med. Efter en tid gick mina föräldrar bort, och för kanske ett halvår sedan hörde en gammal vän av sig. “Har du sett att ert gamla hus ska säljas igen?”, sade han. Jag hade så det räckte till handpenningen i besparingar, fick lätt ett lånelöfte för resten som krävdes, och lade ett bud utan att ens gå på visningen. Kanske dumt, men jag jobbar mestadels hemifrån och hade inget emot att lägga lite tid och pengar på att fixa till det om det var nedgånget. Någon dag senare ringde mäklaren. Jag hade varit enda budgivaren, och huset var mitt.
Jag blev helt till mig. Jag skulle få bo i mitt barndomshem, som jag alltid älskat, och dessutom få inreda och på sikt renovera det som jag själv ville. Det kändes som ett löfte jag givit mitt yngre jag, att leva ut de där drömmarna om lyxiga tevespel, stora, bekväma soffor och snacksfyllda skafferier, och att få göra det där jag växt upp kändes särskilt fint. Jag hade sett fram mot att träffa säljarna, men de skötta försäljningen via ett ombud med fullmakt som sade att de redan hunnit flytta iväg och inte kunnat vänta. Det var lite konstigt, men jag tänkte att de väl kanske hade hamnat i någon sorts nödsituation. Tråkigt för dem, men fantastiskt för mig. Hela processen har varit ganska känslosam men jag är så lycklig över att vara hemma igen.
Hela processen har varit så rolig och händelsrik, och luckan på vinden har jag inte haft någon anledning att påminnas om alls tills att jag nyligen var där uppe för att stoppa undan lite gamla grejer. Det är en sådan där vind man fäller ner en stege från taket för att komma in i, och den är lika många kvadratmeter stor som de övriga våningarna. Ett ordentligt utrymme och en riktig skräckfilmsvind. När jag släppte ner lådorna råkade de hamna precis bredvid luckan i golvet, och när jag såg den översvämmades jag av minnen.
Jag stod tvekande och tittade på den en stund, men efter att ha tagit mig i kragen kröp jag fram till den och undersökte den. Den var ihoplimmad, såg det ut som, men slarvigt. Allt som behövdes var lösningsmedel, och sedan gick den upp. Inte hela vägen dock – luckan stöter emot det lutande taket. Det gick inte att få upp luckan mer än så man knappt kunde se in under den, och än mindre gick för en vuxen man som jag själv att ta sig in. Designen var märkligt illa genomtänkt, kanske inte alls, så det slutade med att jag helt sonika tog bort luckan. Det gick inte särskilt smidigt, men av gick den. Jag hämtade en ficklampa, höll ner den i hålet, och detta är vad jag såg:
Ett fyrkantigt hål, lite mindre än en kvadratmeter stort och därmed precis tillräckligt för att en vuxen person ska kunna klättra ner i det, som öppnade upp sig rakt ned. Något som slog mig på en gång var att en av väggarna underligt nog verkade vara lite smalare än de andra. Inte mycket, bara så perspektiven blev lite skeva. Kanske en och en halv meter ner började någonting på en av väggarna i hålet som skulle kunna vara en stege, men det var svårt att se i mörkret. Det verkade som att man i princip var tvungen att sänka ner sig hängande i kanten för att nå den, vilket kändes konstigt. Jag gissar att det är en gammal lufttrumma av något slag, någonting som installerats under luckan av de som köpte huset av mina föräldrar eftersom det ju inte fanns med på ritningarna. Det skulle också kunna vara ett tvättnedkast, men ett sådant fanns ju verkligen inte i ritningarna.
Planen nu är att leta igenom källaren efter någon sorts öppning. Om det inte finns någon får jag väl helt enkelt ge mig ner i hålet och se vad det är. Det kanske inte är det smartaste, men det är mitt hus nu och jag vill veta vad det innehåller. Visst, det hela är rätt märkligt. Men det förändrar inte hur jag känner inför huset. Det här är mitt barndomshem, och det kan ingen konstig lucka förändra.
Efter att jag skrev det förra inlägget provade jag lite olika saker för att komma närmare en tänkbar teori till vad det kan vara som luckan döljer. Först ville jag utesluta att det skulle kunna vara ett gammalt tvättnedkast eller någon mathiss. Jag släppte en golfboll, och när den studsade mot ena väggen hörde jag på det dova ljudet att det definitivt var trä och därmed knappast kunde vara en lufttrumma. Det lutar mot ett tvättnedkast. Jag skickade också ett mejl till mäklaren för att fråga om han hört någonting, och kommer uppdatera er om jag får svar. Det blir intressant. Efter att ha släppt ned golfbollen försökte jag leta upp den igen nere i källaren. I trapporna på väg ned knackade jag i väggarna, men hålet måste löpa en bit innanför dem för de lät alla solida. Det finns bara två rum som den potentiellt kan löpa ut i, både i källaren, men jag hittade ingen öppning eller lucka i något av dem. Och även där lät väggarna solida. Och dessutom, varför skulle ett tvättnedkast bara vara tillgängligt på vinden och i källaren?
Jag låg på magen och kikade ner i hålet ett tag, förresten, och det jag kan konstatera är att väggarna fortsätter vara i trä så långt ner jag kan se, och rena och oskadda därtill. Luften där inne är lite märkligt. Den har samma temperatur som i huset, men det känns som att trycket är högre. Kanske är det att det är så trångt, eller så är det den lilla slängen av klaustrofobi som man ju har som spökar, men någonting är det definitivt. Det är knäpptyst där nere, dessutom. Trots mina tidigare misslyckade försök med ficklampan så kunde jag inte låta bli att lysa med telefonens lampa, men inte heller denna gång såg jag någonting.
I kommentarerna till det förra inlägget var det förresten många som snackade om mördares gömställen för döda kroppar, förresten, och även om jag spontant inte tror det är möjligt så ska jag erkänna att det gjorde mig lite nervös. Jag vill verkligen inte hitta någonting sådant i mitt hus. Det skulle suga. Tills vidare sköt jag alltså upp planen att klättra ner där, och började med att leta runt i källaren. Det viktigaste jag lade märke till var att det rum som ligger närmast där hålrummet måste löpa igenom också var lite skevt, på samma sätt som hålet. Man märker det inte om man inte står mitt i rummet, men en av väggarna är lite kortare. Alla vinklar blir som följd lite sneda också konstiga. Jag antar att det är ett gammalt hus, och att det satt sig lite med tiden, men det är intressant att skevheten från schaktets väggar speglas i huset.
Jag är inte helt färdig med renoveringen av källaren än, så den är varken särskilt snygg att titta på eller praktiskt användbar än. Det finns ett gammalt badrum där som inte gör mycket annat än att finnas, eftersom vattnet aldrig drogs in. Det ligger på motsatta sidan från där schaktet måste gå, dock, så de har nog inget med varandra att göra. Källaren ligger under marknivå, så jag kan knappast slå ner väggarna för att leta efter den. Men efter att ha letat igenom hela rummets väggar med ficklampa, centimeter för centimeter, kan jag garanterat säga att det inte finns någon lucka i väggarna där. Väggen bakom vilken schaktet måste finnas är lika solid som alla andra. Detta kan bara betyda att schaktet aldrig byggdes klart, eller att den helt enkelt bara är någon sorts märklig halvgömd liten märklighet med huset.
Ju mer jag tänker på det, desto mer obegripligt blir det. Vad har någon haft schaktet till, egentligen? Det är som att upptäcka ett kassaskåp och sedan, när man väl fått upp det, hitta att det är fyllt av fjädrar. Visst att man byggde hus annorlunda förr, men det här verkar bara meningslöst. Jag googlade lite för att se om någon hittat något liknande, och hittade historier om människor som hittat minnessaker och gömda gamla sparpengar i väggarna i sina gamla hus, men ingenting som liknar detta.
Men har tänkt en del på hur pappa betedde sig efter att vi hittade luckan. Till en början verkade han tycka den var lite lustig, ungefär som vi. Men så en dag var det som om han hade slagit han om helt, och förbjöd oss från att inte bara leka med luckan utan även att ens vara på vinden. Han hade väl ingen aning om vad som fanns där nere, så jag förstår inte varför han reagerade så häftigt. Det var åtminstone vad jag tänkte då, men nu har jag börjat undra om han inte på något sätt lyckats få upp den och komma ner redan då. Men i så fall, varför sade han ingenting? Kanske för att han inte ville att vi skulle veta att den ens gick att öppna? Men varför? Jag önskar jag kunde fråga honom.
Härnäst är min plan att skaffa glowsticks, och släppa ner dem för att se dem landa i botten och förhoppningsvis lysa upp den. Sedan får jag väl ta en kvast eller någonting och känna efter om det som ser ut som en trappa faktiskt är det, och om den är stabil. Jag tänker inte klättra ner om det inte är hyfsat ofarligt, och det är väl lika bra att också be någon kompis komma förbi och se till att jag inte trillar ner och blir liggande.
Jösses, hela den här affären har verkligen fått mig att sakna mamma och pappa.
Tredje uppdateringen:
Okej. Det är något himla konstigt med detta hål. Visst, jag tyckte det var märkligt från början, men nu är jag i ett läge där jag känner att jag behöver tips och råd. Jag känner att jag är på tunn, åtminstone obekant, is.
Jag fixade de där glowsticksen, och hittade dessutom en gammal tråd med julgransbelysning som jag tänkte att jag kunde tända och sedan sänka ner. De flesta lamporna funkade, utom de längst ut i ena änden nära där sladden var plötsligt avsliten. Någon måste ha råkat ha sönder den för länge sedan, så det skulle ändå inte göra något om den skadades ytterligare i mitt utforskande. Jag visste inte vad jag skulle behöva om jag skulle lyckas med att ta mig ner, så jag köpte lite av varje: ett första-hjälpen-kit och fler golfbollar. Till och med ett brännbollsträ, vilket jag skäms över att medge, ifall att några galna fladdermöss skulle komma ut eller något. Ni har skrämt upp mig genom allt ert prat om döda kroppar. Tack som fan för det.
Först släppte jag ner fler golfbollar. De föll, och jag lyssnade, men hörde ingenting. Inte ett ljud. Sedan bröt jag av en glowstick och släppte ner den. Den föll också. Och föll. Och träffade aldrig botten. Den bara fortsatte falla tills jag inte såg den längre. Jag erkänner att jag inte är något geni, men så smart är jag att jag förstår att jag borde kunna se bottnen, eller hur? Om den är i höjd med källaren? Huset är två våningar högt och källaren kanske en halv våning till. Det kan inte vara så högt att glowsticksen bara försvinner. Jag släppte ner hela paketet, varenda en, där nere, och de bara försvann.
Sedan tog jag fram julgransbelysningen, satte in den i eluttaget och sänkte ned den i hålet för att se vad som skulle hända. Jag hann se att hålets väggar fortsatte vara i träpaneler, åtminstone sju meter ner, och att det som sitter på ena väggen mycket riktigt är en stege. Men längre än så vet jag inte, för när lampan längst ner i tråden kom i vad jag tror är höjd med källaren slocknade den.
Jag blinkade till och drog upp hela linan med lampor igen, och när jag fått upp den såg jag att glödlampan bokstavligt talat hade sprängts. Glaset var splittrat. Det är vinter och schaktet är väl knappast uppvärmt, för tråden var väldigt kall, men ändå. Fan vad konstigt. Det är väl att den är gammal och dålig, men det är ännu en mystisk detalj i hela denna historia.
Vilket leder mig tillbaka till det här med att schaktets ena vägg är kortare. Längst upp ser man det inte, men ju längre ner jag lyste, desto tydligare blev det. Jag vet inte om den är avsiktligt byggd så eller ej, men det ser ut som att schaktet kröker sig. Ingenting annat finns att lägga märke till, inga märken, symboler eller ens halvt inslagna spikar. Jag tror det blir svårt att låta bli att klättra ner där, om jag ska få någon sorts klarhet i detta. Det som krävs är en taktik för att inte råka trilla ner och dö. Jag måste prata med en av mina mer spänningssökande vänner, skaffa mig lite mer utrustning och planera lite.
En och annan av er har förresten hört av er med frågor om mina föräldrar, och om jag tror de hade något mer med schaktet att göra än jag kanske förstått. Jag tänkte att jag skulle förklara vad som hänt lite närmare.
Mamma och pappa var fantastiska människor, men som inte alltid behandlas så väl av livet. När jag var i tonåren, kanske femton, fick pappa sparken och familjens ekonomi försämrades. Hans och mammas relation var som sämst då. Den tiden minns jag honom som likgiltig och frånvarande. Inte kall och elak, men bara tom på något sätt. När han började jobba på en byggarbetsplats blev det bättre, men såvitt jag minns var det något som förstörts i hans och mammas relation. De verkade inte klicka på samma sätt längre. Det var säkert tufft för pappas självbild att inte kunna försörja sin familj längre. Några år senare flyttade jag hemifrån, och sedan fick jag inte så mycket inblick i deras relation längre. Jag åkte hem över högtiderna, men då pratade vi sällan om sådant.
Sedan blev mamma sjuk, och det var som det vände ut och in på pappa. Han var ständigt vid hennes sida, hela tiden noga med att hon hade det hon behövde. Hennes cancer var mycket aggressiv, hade redan då hunnit sprida sig i kroppen och läkarna stod mer eller mindre handfallna. När det var uppenbart att det snarare var vård i livets slutskede som gällde än tillfriskning så började även pappas hälsa att lida. Han var väldigt tyst om sin sjukdom, antagligen för att han inte ville att vi skulle oroa oss. De enda gångerna han talade om det var när han klargjorde att han ville att vi skulle gå vidare med våra liv om något hände honom, och inte sörja honom.
Det var tufft. Mamma och pappa var döende, och jag kunde inte göra ett skvatt åt saken. Ungefär ett år efter att hon fick diagnosen dog mamma, och på väg hem nåddes jag av budet att även pappa dött. I deras testamenten stod det att de skulle kremeras och att vi, deras barn, inte skulle se deras kroppar. Det var också något pappa hade pratat om ibland, när han väl antydde något om döden. Vi skulle inte komma ihåg dem som döda kroppar, utan som människor. När vi kom dit mötte vi alltså bara två urnor, vars innehåll vi spred i deras trädgård.
Jag vet att jag är melodramatisk, men hela situationen fick mig att ibland tänka på mig själv som en föräldralös. Det var inget jag ville prata om, för jag kunde inte riktigt hantera det. Jag hade varit väldigt nära pappa, tills han blev så där distanserad. Han hade gjort allt han kunnat för att jag och min bror skulle ha det bra, och aldrig gjort oss något ont. Efter att han fick reda på att mamma var döende gjorde han massa egna efterforskningar för att försöka ta reda på exakt hur lång tid hon hade kvar i jordelivet, alltså ner på dagen. Jag undrade varför, och han sade att han bara ville veta hur lång tid tillsammans de hade kvar. När mamma väl dog gjorde hon det inom en veckas marginal från vad pappa hade trott. Så väl kände han henne, och det är väl inte så konstigt att han själv gick bort efter det. Till och med när vi gång på gång struntade i vad han sade, och han skällde ut oss, gjorde han det av kärlek och jag kan se det nu. Som när han sade åt oss att hålla oss undan från hålet. En gång gick vi upp ändå, och när han fick reda på det blev han ursinnig. Han var nog rädd att vi skulle göra illa oss, bara.
Nu finns han inte längre, men om jag ska kunna känna mig trygg här måste jag nog utforska hålet. Ju mer jag tänker på det, desto mer känns det oundvikligt. Det finns så mycket känslor knutna till det, och bäst blir om jag utforskar det och sedan lägger det bakom mig. Av någon anledning känns alla dessa minnen som en nedåtgående spiral som det kan bli svårt att ta sig ut från. Jag inser att jag aldrig sörjde dem, när de gick bort.
Jag får ringa en kompis som kan hålla koll på mig. Oavsett om jag trillar ner eller upptäcker något gammalt skelett så är nog det en bra idé.
Okej. Jag har en del att berätta. Jag får göra det i tur och ordning efter hur det gick till.
Mäklaren har återkommit. Han hörde av sig till försäljarna, och frågade om de hade haft några dåliga erfarenheter av huset. Försäljarna berättade att de helt enkelt aldrig hade trivts i området, men att det var det. Om de hade något kusligare än så att berätta om så höll de mun om det, iallafall till mäklaren. Jag bad mäklaren att ge dem mitt nummer, men än så länge har de inte kontaktat mig. Vid sidan av det har jag själv gjort lite efterforskningar, och kommit fram till att vårt gamla hus är äldre än jag trodde. Det byggdes av en familj för 150 år sedan, och det hade sedan dess varit kvar i en och samma familj: gått i arv generation efter generation. När de sista medlemmarna i den där gamla familjen dog gick huset ut på exekutiv försäljning, och det var då mina föräldrar fick tag på det.
Jag hörde av mig till en kompis för att få hans sällskap i utforskandet, och han kom över vid femtiden varefter jag gick igenom situationen med honom. Han verkade köpa det, men med en försiktig skepsis ifall det framöver skulle visa sig att jag hela tiden hade drivit med honom. Han har klättringen som hobby, och tog med sig bland annat en liten ficklampa och ett 30 meter långt rep som vi började med att knyta ihop. Sedan sänkte vi ner ficklampan, och vi fick ner den två tredjedelar av repets längd innan det började dra åt vänster. Det är egentligen bara så det går att förklara: det är som om man hade knutit fast en magnet i repet och det stod ett kylskåp där nere. Det måste vara därför glowsticksen försvinner, för att de glider iväg åt sidan. Ficklampan där nere i schaktet blinkade och flimrade, men visade sig vara mer rustik än de jag tidigare försökt med och slocknade inte. Det räckte emellertid för att min kompis skulle hålla med om att något var väldigt fel.
Vi sänkte ner ficklampan så långt vi kunde, tills vi inte längre såg den. Det är först ungefär 25 meter ner som schaktet på riktigt börjar svänga av, enligt vad vi kunde se ovanifrån. Jag ville på en gång klättra ner, men smart och försiktig som min kompis är så avrådde han tills att vi hunnit dubbelkolla schaktet ytterligare litegrann. Han riggade upp en sele i ett rep, och med en större ficklampa, och insisterade på att han skulle klättra ner innan mig. Han sade om och om igen att det nog inte var någonting särskilt, men att vi ändå behövde vara säkra när vi utforskade det. Själv hade jag en sådan adrenalinkick att jag först inte överhuvudtaget tänkte acceptera att inte gå först ner, och en stund ägnade vi oss åt ett riktigt barnsligt bråk om vem som skulle bli först och varför, men till slut vann han med hjälp av sin rena erfarenhet. Han hade gjort sådant här hundra gånger förut, sade han, och ytterst motvilligt lät jag honom klättra ner.
Han satte på sig en liten andningsmask, och kröp in i selen. Han är rätt mycket mer kraftigt byggd än jag, och det var först oklart om han ens skulle kunna ta sig in i schaktet med den låga takhöjden ovanför och allt. Jag tittade misstroget på medan han klämde sig in i hålet, och sedan tryckte sig ner i schaktet och prövade stegen på ena sidan. Den var stabil, sade han, och sedan försvann han ner. Jag såg på uppifrån medan han steg för steg tog sig ner, upplyst med den stora ficklampan. Vi pratade hela tiden, och det hela gick problemfritt tills han var ungefär 10 meter ner.
Då hände den första saken som gick att kalla direkt oförklarlig. Vi hade småpratat hela tiden, men på en sekund tystnade han. Jag såg honom, och vad värre var att jag såg hans mun röra sig. Men det var som om han stod bakom en glasvägg – det kom inte ett ljud. Jag blev rätt skärrad, ska jag erkänna. Han klättrade upp igen, och plötsligt matchades hans munrörelser av ljud – jag hörde honom ropa oroligt på mig. Vi kom fram till att det gick någon sorts gräns vid, säg, nio och en halv meters djup där vi båda slutade höra varandra.
Efter att ha hittat och avgjort denna gräns fortsatte han neråt, och när han var som längst ner nådde han säkert trettio meters djup. Sedan kom han snabbt uppklättrande igen. Hans röst darrade när han berättade att det var iskallt där nere. Det var innan jag själv hade varit nere, och jag tog honom inte på så stort allvar, så jag frågade bara om han inte ville klättra ner igen. Först tvekade han, men så ändrade han sig och packade sig ner igen. Nere när schaktet svängde av och blev en sorts tunnel istället fick han problem, och försökte förgäves trycka sig igenom innan han gav upp och klättrade upp igen. Den blir inte så mycket trängre, men med all utrustning var han – som är ganska biffig – helt enkelt lite för stor för att ta sig igenom kurvan. Vi tog en paus.När vi hade satt oss med varsin kopp kaffe sade han att det var så konstigt, för vid samma specifika punkt där vi slutade kunna höra varandra sjönk temperaturen också. Det var som att sänkas ned i iskallt vatten, och han hörde nästan inte vad han själv sade. Det var något han aldrig hade varit med om, och han tittade tveksamt på mig och frågade om jag verkligen ville ner dit. Jag var helt inställd på att klättra ner, så han satte på mig selen med ficklampan och så gick vi upp på vinden igen.
Det första jag såg inuti hålet var att stegen var gjord av samma trä som väggarna i övrigt, och bestod av träbitar som hamrats direkt in i väggen. När man kommer ner en bit blir krökningen mycket tydligare, och ungefär i höjd med källaren tar träpanelerna slut och ersätts av jordväggar som hålls ihop av brädor, då och då. Ungefär där passerar man den där märkliga barriären, och det känns nästan som en tryckförändring: det slog till ett lock i mina öron och jag tappade andan. Jag kunde inte se hur tunneln fortsatte under mina fötter, men jag sträckte upp handen och gjorde tummen upp till min kompis där uppe, sedan fortsatte jag igenom kröken. Schaktets vägg blev dess tak när vinklarna förändrades, den växte på höjden så den blev mer av en sluttande, krökt tunnel istället, och jag började gå istället för att klättra.
Jag hade koll på klockan, och jag fortsatte gå ner i över fem minuter i sträck. Den sluttande krökningen fortsatte hela tiden, vilket gav mig känslan av att gå ner i en spiral. Det hela kändes rätt och slätt fel. Någonstans började jag undra om tunneln aldrig skulle ta slut. Rätt som det var satte jag foten på något som rullade iväg framför mig, och jag höll nästan på att trilla. Jag föll framåt, återfann balansen någon meter fram, och kände kylan tränga in genom skosulorna. Med den lilla ficklampan jag bar i handen lyste jag upp golvet. Där låg mina glowsticks, fortfarande svagt lysande. Längre in, på marken i vad som liknade ett rum stort som en garderob, låg golfbollarna.
Det var egentligen inte ett rum så mycket som en liten bit av tunneln med större bredd mellan väggarna. Även det fortsatte ha samma krökning, som sedan fortsatte ännu längre framåt. Det fanns inga ljuskällor och var fruktansvärt nedkylt. Jag var bara där i några minuter, men kände mig ändå stelfrusen när jag vände om och började gå upp igen. Jag var rädd att min vän skulle undra var det blivit av mig, eftersom jag efter några misslyckade försök att ringa honom med min mobiltelefon kunde konstatera att elektronik inte verkade fungera så värst bra där nere.
När jag kommit upp igen och berättat om vad som fanns bakom kröken var han synbart frustrerad över att inte kunna komma ner dit själv. Nu var vi mer beslutsamma än någonsin: vi skulle ta reda på vad som fanns där nere. Men kommunikationen var ett problem. Vi bestämde att vi skulle jobba med en tidsbegränsning. Jag skulle vara nere i högst en halvtimme, och om jag inte dök upp då skulle han ringa polisen. Han var inte eld och lågor över planen men förstod att den utgjorde det enda alternativet.
Allt som allt tillbringade jag två timmar där nere, i vad jag nästan har börjat betrakta som extra källarvåning. När man kommer ner till första kammaren övergår väggarna till någon sorts berggrund, fast nedslipad och slätt sådan. Det är helt mörkt och finns inga naturliga ljuskällor, fast jag har aldrig vågat stänga av mina ficklampor helt för att bekräfta det helt och hållet. Marken är i trampad jord, och det finns inga spår av någon som passerat här, förutom ett litet avtryck i jorden bredvid stegens sista bräda nära mina egna spår. Tunneln leder vidare genom den lilla kammaren jag upptäckte, och sedan breddas den när den fortsätter framåt. Jag gick i den ett tag, men eftersom den verkade bli bredare och bredare ju längre man kom blev jag orolig för att gå vilse och vände om. Allt ser likadant ut där nere.
Det blev kallare och kallare ju längre ner man kom. Det var så det nästan gjorde ont att röra vid väggarna. Till slut kände jag håren i min näsa frysa, och det var då jag vände om. När jag vände mig om såg jag någonting glimta till vid högra väggen, något jag missat första gången. Det reflekterade min ficklampas ljuskägla i grönt och rött. Det var ett stycke sladd av julgransbelysningen. Samma sorts glödlampor som de jag hade lyst med när jag började utforska schaktet. Den måste ha fallit av när jag lyste upp tunneln, annars förstår jag inte hur den hamnat där.
När jag kommit upp igen var jag så stelfrusen att kompisen var tvungen att hjälpa mig upp den sista biten. Jag kunde inte använda händerna, så stela var de. Det var som om jag hade stått i frysen ett tag. Jag stod i duschen i nästan en timme för få upp värmen. Han gick med på att sova över, ifall jag skulle bli sjuk och behöva hjälp med någonting under natten. På morgonen mådde jag okej, och han stack till jobbet.
Imorgon har han en ledig dag, och har lovat att komma över igen. Jag ska köpa på mig lite bättre vinterkläder, tillsammans med fiskelina och några kritor så jag kan skapa ett säkert sätt att hitta tillbaka igen. Jag tänker också ha med mig en måttstock och ett anteckningsblock, så jag kan försöka måtta upp hur stora utrymmena är där nere.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om situationen. Det är liksom inte ens konstigt längre, utan bara obegripligt. Omöjligt. Jag visste aldrig att detta fanns under mitt hus, och vill veta varför det finns där. Och varför det inte finns med på någon av ritningarna. Kanske ligger det något gömt i källaren från de tidigare ägarna som kan avslöja någonting. Tyvärr mår jag sämre just nu än jag gjorde imorse, så jag vet inte hur mycket jag orkar imorgon. Vi får se.
Efter att ha skrivit den senaste uppdateringen tog jag min temperatur, insåg att jag hade feber och gick och lade mig. Det har inte blivit bättre sedan dess. Jag känner mig helt förstörd. Ont i hela kroppen och blåsor i munnen. Jag släpade mig ändå upp och fick en del gjort, men det har varit svårare och gått långsammare än planerat.
Men jag har någonting nytt att berätta om. Husets tidigare ägare hörde äntligen av sig, och var mycket vänlig och hjälpsam. Det visade sig att hon och hennes make är födda lite innan mina föräldrar, och att de hade vuxit upp i grannskapet. De mindes de sista medlemmarna i släkten som hade byggt huset, och beskrev dem som rätt märkliga och egensinniga. De lämnade mycket sällan huset, så till den grad att de hade hemskolats där när de växte upp. Hon berättade att en av dem, vid något tillfälle, hade varit mer pratsam än vanligt och då sagt något om att de “ju inte kunde gå hemifrån”. Att de hade ansvaret för hemmet, och inte kunde vara borta ifall något skulle hända. Det var det mest matnyttiga hon hade att berätta, och annars småpratade vi mest om hur vi hade haft det i huset. Hon beklagade att min mamma hade gått bort, och det visade sig att de faktiskt hade träffats under försäljningen av huset. Mamma hade redan då blivit sjuk, men det var i början av processen och hon hade varit ganska pigg. Den tidigare ägaren hade gillat henne och pappa och önskat att de hunnit umgås mer. Hon sade att hon var säker på att pappa var glad för min skull, och jag tackade och sade att han säkert var det. Det var lite konstigt att hon bara beklagade mammas död, men det var säkert bara en formuleringsmiss.
Jag har tänkt en del på pappa på sistone. Jag tror inte han var helt sanningsenlig med oss.
När jag låg i sjuksängen hade jag inte mycket annat att göra än att tänka, och komma fram till saker som jag varit för dum för att koppla ihop dessförinnan. Mestadels har tankarna rört sig kring julgransbelysningen, och då specifikt den del jag hittade nere i tunneln. Jag är rätt övertygad om att den en gång hade suttit ihop med den sladd jag har här uppe. Jag kan inte svära på det, för jag lämnade den avslitna delen där nere, men den såg ut att ha rivits av på ett liknande sätt i båda delars ändar. Inte vet jag hur min del fortfarande fungerade när jag använde den här uppe, men det gör detsamma. Det betyder nämligen att någon varit där nere innan jag själv, för den kan inte ha fallit ner hela vägen av sig själv. Och den enda jag kan tänka mig skulle ha tagit sig ner här – efter att de förra ägarna sade att de inte sett till luckan på vinden – var pappa.
Jag har ju redan nämnt hur förbannad pappa blev när han kom på mig och brorsan med att smyga upp på vinden trots att vi inte fick. Jag minns inte exakt vad vi gjorde, men jag tror vi smög runt kring luckan utan att riktigt våga ge oss på den. När vi till slut närmade oss den insåg vi att den var ihoplimmad, i ett försök att försluta den. När vi försökte få upp den, genom att försöka skära igenom limmet och bända med en linjal i sidorna, kom pappa upp och blev vansinnig. Han slet ner oss för trappan och hotade oss med utegångsförbud. Det här var när han var arbetslös, och jag trodde då att det var stressen som fick honom så lättretlig.
Men – och denna spekulation har lett till en miljon frågor i mitt huvud, den ena mer långsökt än den andra – tänk om det var något annat? Tänk om han visste mer om vad som fanns där nere, och inte ville att vi röra oss där? Vad kan i så fall det ha varit, som skrämde honom så till den grad att han inte bara skällde så på oss? Tänk om det var något som gjorde honom så stressad att han blev sämre på jobbet, och därför fick sparken? Jag har ju ingen aning – jag kan inte fråga honom om det, liksom. Men senare den där kvällen då han hade skällt på oss minns jag att mina händer var klibbiga. Då kopplade jag inte ihop det med dagens händelser, men idag har jag funderat på om det inte var för att limmet var färskare än jag trodde. Han hade kanske försökt stänga till luckan, och det skulle han inte ha några andra skäl att göra än ifall han varit där nere och därefter bestämt sig för att den måste vara stängd.
Jag har varit nere igen idag. Ja, ensam. Om det finns något farligt där nere vill jag ändå inte att det ska drabba min kompis. Ingenting av det här är hans fel. Varm och febrig som jag var imorse så längtade jag efter svalka, och då fungerade det ändå helt okej att klättra ner. Tryckförändringen vid barriären gjorde ont i öronen, men därefter kändes det okej. Jag gick inte lika långt som förra gången, men kom till den första kammaren och satt där en stund och bara lyssnade. Det är svårt att förklara stämningen där nere. Det känns likadant som när man är i ett fönsterlöst rum i ett väldigt högt hus – ni vet, man har känslan av att man är långt uppe i luften utan att kunna se det. Det känns som att man har någonting, väldigt mycket någonting, under sig. Marken och väggarna är så kalla att det känns som att röra vid is. Jag måste längre ner.
Det är så tyst där nere. När jag satt där kom jag att tänka på en annan sak jag hade glömt.
Pappa förlorade alltså jobbet och började förändras. Blev argare på oss och kallare mot mamma. En tanke är att han visste vad som fanns under huset, och att han inte stod ut med skulden över att ha flyttat sin familj till en sådan plats. Och när mamma blev sjuk blev han så dramatiskt förändrad, så väldigt närvarande och omhändertagande. I efterhand undrar jag om det var skuldkänslor som drev honom. Om han visste vad hennes sjukdom berodde på, och kände sig skyldig.
En dag minns jag att han ringde mig i skolan, vilket var konstigt för han brukade inte göra det. Jag frågade hur läget var, och han sade att han bara var tvungen att fråga en sak. “Jag måste förstå vad det är din mamma ber om”, sade han. “Din mamma”, den formuleringen kommer jag ihåg specifikt även om jag inte tyckte den stack ut, eftersom han var så oroad då hela tiden att han sade en del konstiga saker. Jag svarade att okej, vad är det hon vill ha? “Hon pratar om lilla pulkan, att hon önskar att hon hade lilla pulkan. Vad menar hon?”
Jag blev så ledsen när han sade så. Lilla pulkan är vad mamma kallade mig när jag var liten, när jag inte hade lärt mig att krypa än och därför sköt mig framåt på rumpan. Det visste pappa. Han kunde inte ha glömt det. Det var då jag började oroa mig för hans hälsa.
Min plan, som den ser ut just nu, är att ta med mig min nyköpta utrustning: papper och penna, lite proviant, vatten och en termometer ner i en ny utforskningsrunda. Jag har också köpt ytterligare en grej, som ska levereras idag. Den kanske framstår som lite överilad, men jag blev nervös när jag fick blåsorna i munnen och de övriga influensasymtomen. Det hela påminner nämligen om en sorts strålningsskador jag läst om. Så jag beställde en geigermätare. Den ska jag också ha med mig ner.
Kanske visste den familj som byggde huset vad som fanns där nere. Kanske kände de ett ansvar för att hålla det gömt och instängt, för att beskydda omvärlden. Kanske var det därför de stannade kvar i huset tills de sista dog ut. Jag vet inte.
Men jag känner mig i förjävligt skick. Huden på insidan av min mun har börjat lossna.
Jag har faktiskt börjat ångra att jag köpte det här huset.
Sjätte och sista uppdateringen.
Ja, som sagt. Detta blir sista uppdateringen. Det finns ingenting mer att berätta än det jag har att komma med nu. Jag har gjort vad jag har kunnat.
Jag fick fram en av pappas gamla ryggsäckar, och packade den med allt jag hade planerat: ficklampor, julgransbelysningen, måttstock, proteinbars, vatten, rep och geigermätare. Jag skrev ett SMS till min kompis, som aldrig dök upp igen trots våra planer, och sade att jag skulle ner igen. Han har inte svarat. Han kanske är sur på mig för att jag drog in honom i detta. Jag hade nog varit arg på honom, om rollerna var ombytta. Nu är jag bara glad för att han är den enda jag dragit in i detta, och därmed behöver ha skuldkänslor för. Tänk om han hade gått ner djupare i tunneln.
Geigermätaren jag använder är en liten modell, som jag har hängande runt handleden och kan kolla när jag vill. Den betedde sig helt som vanligt tills jag nådde barriären där ljuden tystnar och allt blir kallt. Jag hade nog trott att den bara skulle stänga av sig, men trots att delar av displayen slocknade fortsatte den ticka på. Då och då verkade den dock glitcha lite, så om de siffror jag säger verkar fel så är det nog därför. Det är strunt samma – de måste inte vara helt korrekta. Bilden som de målar upp i sin helhet räcker gott och väl för att man ska förstå vad som händer där nere, och när exakt det händer.
Så snart jag kom förbi barriären hoppade mätaren upp till nästan 0.21 milliRad per minut. Jag ska villigt erkänna att jag inte har någon aning om vad det betyder. Ni får gärna kalla mig korkad, men det enda skälet att jag hade med mätaren var för att få en bekräftelse på att någonting strålar där nere, och ingenting ni säger nu kan förändra det faktum att jag vid det här laget redan fått för mycket av det. Mätaren höll sig kring det värdet när schaktet blev en tunnel och förbi det första rummet, och när jag kom fram till en andra kammare började den långsamt krypa upp. 0.25. 0.34. När jag kom in i ett ordentligt stort rum som öppnade upp sig bortanför min ficklampas ljuskägla gick mätaren upp till 2.00. Jag tog en paus där, och passade på att jämföra de båda delarna av julgransbelysningen med varandra nu när jag hade dem framför mig. Det var upenbart att de hade suttit ihop en gång. Vad det betyder vet jag inte riktigt.
Min termometer visade minus 10 grader. Härnäst väntade delar av tunneln jag inte hade utforskat, och jag stålsatte mig. Jag gjorde en liten markering på väggen med min tuschpenna för att visa var jag hade varit, ifall jag skulle tappa bort mig. I samma veva noterade jag ett litet hack i den i övrigt fullständigt släta bergväggen. Det hade inte stuckit ut om det inte var för att väggen var helt felfri. Min gissning är att pappa hade varit där, och tänkt samma sak som jag. Sådan far, sådan son.
När jag rörde mig framåt fortsatte tunneln att gå ner i spiralform. Jag visste förut inte om det var för att den var avsiktligt byggd så eller om det bara hade blivit så, men efter att ha mätt upp såväl väggar som bredder och höjder där nere – siffror jag inte ska tråka ut er med – så har jag insett en viktig sak: förändringen i grader av lutning och hur tunneln växer följer en väldigt tydlig formel. Så fortsätter det hela vägen ner, och det inkluderar huset. Jag är ledsen att jag inte kan vara tydligare just nu, men jag ska försöka förklara det närmare framåt. Håll det bara i minnet.
Tunneln fortsatte alltså neråt länge, länge, länge. Och då menar jag inte så länge att det får dig att tänka “hm, det här är verkligen långt”, utan så länge att du har ont i fötterna efter att ha gått i timmar. Jag tog inte ens tid, trots att jag kanske borde ha gjort det, för jag var för upptagen av att titta på termometern och geigermätaren. Jag tror att det var ungefär var 300:ade meter som det blev kallare och strålningen ökade. Minus 12 grader, minus 16 grader, minus 20 grader. 21 milliRad per minut, 37, 58. Ni kanske förstår hur illa det är. Själv vet jag som sagt för lite för att bli riktigt rädd.
Jag gick, och gick, och gick. Det var meningslöst att hålla koll på tiden, istället lät jag mina tankar flöda fritt. Jag tänkte på pappa, och hans plötsliga förändring. Hur märkligt han hade betett sig innan mamma blev sjuk. Vet du hur det känns när du plötsligt börjar ifrågasätta varje barndomsminne? När du börjar undra vad varje motiv, varje mening, egentligen kan ha betytt och kommit ifrån? Jag försökte minnas allt jag kunde. Vad hade han sagt, hur hade han sagt det, och vad hade han inte verkat kunna komma ihåg? Vad hände honom här nere? När jag gick där nere kom jag på mig själv med att inte förvänta mig att någonsin komma upp igen. Det kanske var mörkret, kylan eller bara platsen som gjorde så med mig. Jag tänkte att jag skulle gå ner och aldrig komma upp igen. Jag hade satt upp en lapp på dörren om att jag rest bort, ifall jag skulle försvinna och någon skulle komma och leta efter mig. Till min kompis skickade jag ett långt mejl, där jag beskrev vad jag skulle göra och bad honom låta bli att leta efter mig ifall jag försvann. Det bästa skulle nog bara vara att alla andra än han trodde jag försvann på en resa. Ingen ska ner hit efter mig, det är det enda jag är säker på.
Efter att ha gått väldigt länge kom jag fram till ett nytt rum, kanske dubbelt så stort som det förra. Tunneln hade nu utvidgats till en större hall, temperaturen gått ner till 35 minusgrader och väggarna var täckta av frost. Det var dimmigt. Jag förstod inte hur jag kunde andas där nere, hur det kunde finnas syre, men orkade inte fundera så mycket på det. Jag åt en proteinbar och tittade på geigermätaren. Mellan 85 och 100 milliRad per minut. Jag började känna mig sjukare. Rummet var kalt och väggarna släta, och marken var så kall att kölden tyckte krypa in genom skorna och upp i benen. Inte ens vinterjackan tycktes kunna hålla det ute längre. Jag hade kollat upp symtomen på frostskador, och om jag hade förstått det rätt visade min näsa och mina kinder tidiga tecken. Jag drog en balaklava över huvudet och andades.
Om man sitter i ett riktigt tyst rum hör man sin egen puls. Så var det där nere, som om rummet var ljuddämpat och alla ljud kvävdes. Jag hörde blodet i mina öron. Jag försökte sjunga lågt för mig själv, men det lät skrämmande. Jag tror någonting i väggarna där nere får ljud att bete sig märkligt. Det lät fel.
Om jag satt kvar där nere för länge skulle jag inte kunna komma upp igen. Jag skulle sluta som de utmattade bergsbestigarna på Mount Everest, och det visste jag. Så jag tvingade mig upp på benen igen och fortsatte neråt. Jag kan inte nog beskriva hur ensamt och dött det kändes där nere, men när hallen blivit stor och rymlig kändes det mer och mer som att mina steg ekade. Taket försvann i mörkret ovanför mig, men jag tog mig fram genom att låta ena handen löpa mot väggen. Här och var hade någon, antagligen pappa, gjort små märken i väggen men det spelade ingen roll för mig. Det är bara en lång väg framåt, ingen labyrint och ingen fälla. Samtidigt såg jag temperaturen gå ner ytterligare och geigermätaren gå upp. Jag vet inte vad den senare försökte säga men jag såg att siffrorna steg dramatiskt. 200, 400, 800. Det kändes som att för varje steg sprang de upp.
Jag vet inte hur många gånger jag kom in i ett nytt rum och passerade igenom det. Jag borde ha mätt hur långt jag gått. Jag är så dum. Men det kändes meningslöst. Det spelade ingen roll, allt var så futtigt och inget jag kunde göra hade längre någon betydelse. Vad denna plats än hade skapats för så spelade den inte längre någon roll. Den var övergiven. Den kanske mest påtagliga känslan jag drogs med var den av ensamhet.
Ytterligare en bit längre fram hittade jag en vante på marken. Det var pappas, det visste jag. Jag kommer ihåg när han plötsligt slutade använda det där paret, för det hade varit hans favoriter och jag brukade låna dem. Det var precis innan de sålde huset och mamma blev sjuk. Jag hade faktiskt frågat honom var de hade tagit vägen, men han hade bara viftat bort frågan. Ovanför dem stod det någonting inristat i väggen. Jag kunde inte riktigt urskilja det, men jag tror det stod “1 M”. Jag tror det är en avståndsangivelse. En jävla mil. Den här tunneln löper minst en mil under vårt hus. Det var den första gången jag kände en känsla annan än sorg och melankoli där nere: nämligen vrede. Jag blev arg över att det var under just vårt hus. Varför där? Varför kunde det inte vara någonstans där det inte skulle drabba någon?
Jag besparar er resten av vandringen för det är bara mer av det jag redan berättat om. Mer stora hallar, mer rum, mer köld. Jag har aldrig varit så kall som där nere. Jag gick i, vad vet jag, dagar? Veckor? År? Det känns som att jag varit borta så länge att jag blivit gammal. Jag vet inte, men allt är möjligt. Geigermätaren hade sedan länge hamnat uppe på siffror i tusental. Till och med jag förstod vid det laget att det var för mycket.
Det sista rummet kom plötsligt. Hallen ledde in i det, och tog sedan slut. Det fanns ingen annan utgång. Med mina likstela händer tog jag fram måttstocken och mätte, och fann att rummets väggar – där ingen var som den andra – var 144, 233, 377 och 610 centimeter breda vardera. Ni har säkert redan räknat ut det, men här kom den sista bekräftelsen för mig. Hela huset, tunneln, varje vägg och mätbar takhöjd, allt följde Fibonacciserien. Hela skiten är byggd enligt Fibonacciserien och bildar en gyllene spiral. Eller byggd och byggd. Det är en helig form, som återfinns i alla former av liv. Det är fullt möjligt att det betyder att tunneln i sig är en form av liv.
I det sista rummet var taket så högt att jag inte såg det ens med ficklampan. Det var tillräckligt högt för att snöa inomhus. Jag visste inte ens att det kunde snöa inomhus, och kanske kan det inte det heller. Kanske var det bara mig och allt annat där nere det var fel på. Det var minus 67 grader där nere, och geigermätaren kunde inte längre visa hela värdet. Det var för stort. Efter att ha mätt rummet kräktes jag. Jag kände hur det pirrade i huden, och hur snöflingorna gav mig vad som kändes som små stötar. De hade inga vanliga former, utan såg muterade ut. Pekade i alla riktningar. Till och med snön fattade att den inte skulle vara där nere. Golvet var inte heller riktigt golv, utan snö. Tätt packad snö, som kanske fortsatte för evigt. I ett hörn fanns det en liten klump i snön. Jag visste redan vad det var som gömdes där under. Jag vet inte när, men under vandringen hade jag lagt ihop alla bitar och förstått vad som hade hänt. Jag ville nog bara inte erkänna det för mig själv, men nu skulle jag tvingas.
Jag böjde mig fram och sköt snön åt sidan, och fram ur det vita trädde formen av en axel. Vinterjackans färg hade försvunnit och den var stenhård, nedfryst. Jag satte ned ficklampan och grävde vidare. Lät inte mig själv se helheten förrän jag var klar, utan bara de bitar jag grävde fram. Jag kände igen dem alla. En stövel. Hår. Händer vid bröstkorgen, knutna som hos ett foster. Halsen, fortfarande märkt av någonting. Som om någon hade knutit ett rep runt halsen och dragit åt.
Jag föll baklänges, hamnade på rumpan och kräktes igen. För svag att ta mig upp igen. Tittade bara på honom.
Han hade legat där så länge att han hade fryst till is. Ihopkrupen i fosterställning, perfekt bevarad. Mustaschen, det lockiga håret och ärret på ena tummen som han fick när han högg ved en sommar. Att få se honom igen kändes så fint, men det var fruktansvärt att det var där nere. Jag hade inte förstått hur mycket jag saknat honom. Han hade sedan länge lämnat kroppen, men att få vara nära honom, att få röra honom, var på något sätt underbart. Det innebar en slutpunkt, att jag fick veta vad som hade hänt och att han hade tagit sig så här långt.
Det var sådan han var, pappa. Han hade kommit hela vägen in hit för att se till att ingenting skulle kunna gömma sig här och skada oss. Han hade velat vårt bästa, och det hade kostat honom livet och kanske på ett sätt räddat oss. Iallafall mig och min bror.
Jag ville ta med honom därifrån, men kunde inte ens rubba honom. Jag var för svag, spottade blod och kände hur köttbitar föll ut ur insidorna av mina kinder. Jag satt där så länge jag kunde, men visste att jag aldrig skulle kunna ta mig upp igen om jag väntade längre än några minuter. Jag täckte över hans ansikte med snö, lämnade ficklampan där nere, så han inte skulle behöva ligga i mörkret, och vända om.
Det gick långsammare att gå upp igen. Mina ben strejkade, och i mörkret hade jag ingen balans. Men jag måste ha varit i chock, för jag minns väldigt lite av vandringen och rätt som det var den över igen. Jag kommer ihåg att jag plötsligt klättrade upp för stegen och kom upp på vinden, då jag förlorade medvetandet en stund. När jag vaknat till liv slängde jag ner min utrustning i tunneln och vacklade ner till badrummet.
Jag tog ett långt bad. Mycket av min hud som inte är förfrusen är röd och flammig, som om jag bränt mig i solen, men det kändes underbart ändå. Jag lämnade ett meddelande på min kompis telefonsvarare om att han skulle ge sig av till sjukhuset med sina strålningsskador, även om han inte svarat på ett enda av mina meddelanden. Jag vet inte vad som hänt med honom och orkar inte längre bry mig. Jag har ett öppet sår i tandköttet där jag tror benet är exponerat. Det gör ont när det kommer luft på det, så det är lite svårt att prata. Men jag behövde göra ett telefonsamtal till.
Jag ringde den före detta ägaren. Hon lät förvånad över att höra av mig igen, men jag sade att jag bara hade en fråga och hon besvarade den gärna. Det var som jag trodde. När de lade ut huset till försäljning hade pappa kommit och hälsat på, och frågat om de hade haft det bra där. Han hade varit mycket trevlig, sade hon. Hade han hört av sig igen? Nej, men hon trodde att det var därför jag hade köpt huset: för att överraska honom. Var hon säker på att det hade varit han? Ja, naturligtvis, han hade presenterat sig med sitt hela namn. Inklusive det mellannamn han aldrig hade använt när vi kände varandra, som han hade efter sin våldsamma far. Hon sade att vi var lika varandra, och att han såg ut att vara mycket frisk och kry för sin ålder. Jag tackade henne och lade på.
I efterhand är alla pusselbitar så lätta att lägga ihop. Det finns sådant jag ännu inte vet, som om det var familjen som byggde huset som tog med sig det eller om det redan innan gömt sig där under, men det behöver jag strängt taget inte veta. Kanske ville de bygga en källare och snubblade på det då? Kanske byggde de tunneln för att gömma sin hemlighet. Men de tröttnade till slut på att ta hand om det. De dog, och mina föräldrar köpte huset. De ärvde, utan att veta om det, ansvaret för vad de gömde.
Det var antagligen kort efter att vi först upptäckte luckan som pappa gav sig av ner. För att se vad som fanns där, antagligen utan att förvänta sig mer än en bra story. Han blev rädd för vad han hittade där nere, och försökte stänga den så vi inte skulle komma ner. Efter att han hittade oss på vinden den där andra gången insåg han att skulle behöva gå ner igen, och försöka stoppa det från att komma upp. Av någon anledning hade han med sig julgransbelysningen, kanske som ficklampa, och kanske hade han överlevt om han inte haft med sig den. Kanske var strålningen högre då, kanske agerade det som levde där nere mördande snabbt. Jag hoppas han dog fort, att han inte plågades. Men det var tydligt att det var med den dragen runt halsen han kvävdes. När varelsen där nere, den som gömde sig i rummet längst in, hade strypt honom med den vandrade den tillbaka och släppte den första, avslitna delen där nere. Den andra tog den med sig upp.
Jag vet inte vad den var, en hamnskiftare eller ett monster, men den var tillräckligt smart att veta att den kunde komma undan om den bara hade tålamod. I åratal levde den i min pappas kropp. Dess strålning gav mamma cancer. Dess närvaro gjorde henne sjukare. Den dödade henne, arrangerade sin egen död, och gav sig sedan av med min pappa som ett andra skinn. Den ville inte tillbaka ner i tunneln. Den var fri, och ville så förbli.
Jag har skickat ett brev till min bror om att jag tröttnat på livet och gett mig av för att dö. Jag skrev att han ska sälja huset och ta alla pengar. Jag vill inte att de ska leta efter mig här.
Jag tar med mig kudde, täcke och lite vatten. Det kommer nog inte ta lång tid, men jag vill inte dö törstig. Jag tar också med mig lim, även jag, och limmar igen luckan inifrån. Sedan sätter jag ett lås på. Förhoppningsvis kommer ingen hitta den. I huset är det ingen strålning förutom den som jag själv avger, och med lite tur försvinner det med mig. Jag vill inte förstöra mer för omvärlden än jag redan har.
Jag ska ner igen, och sätta mig med pappa tills min kropp ger upp. Jag hoppas jag hinner hela vägen, för jag känner redan smärtan i mina lungor. Jag har tappat några tänder. Jag hoppas jag hinner frysa ihjäl innan sjukdomen blir värre.
Försök inte leta efter mig. Brian, jag älskar dig. Förlåt mig. Jag försökte vara en bra bror. Om du någonsin läser detta, kolla upp dina värden. Kanske hann den bestråla dig också när vi var yngre. Kanske kan du i så fall läka. Mamma, jag älskar dig också. Förlåt för att jag lämnade dig med det där. Jag önskar jag hade kunnat göra om det.
Pappa, vi ses snart. Jag kommer. Jag ska se till att du inte är ensam längre.
Och ni andra, se upp med gamla män med grått, lockigt hår, bruna ögon och mustasch. Någonstans där ute vandrar det som klätt ut sig till min pappa runt. Men det är inte min pappa. Det är något annat. Och långsamt förgör det sin omgivning. Förlåt att jag inte kunnat göra mer än så här.
Signaturmelodi
Ni har hört historien “Luckan på vinden” av Redditanvändaren plaidrussel, uppläst av Ludvig Josephson. Ni kan ju fråga era föräldrar om ni någonsin haft en liknande. Eller nej, förresten, gör inte det.
Vi hörs igen om två veckor, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.
Tack för att ni har lyssnat.