Avsnitt 81: Vandringssägner

Jag tänker ganska ofta på en särskilt creepypasta, som handlar om vilka värsta monstren egentligen är – eller har varit. Nu i efterhand ser historien ut att tidigast ha publicerats på nätet i maj 2008, på sajten Creepypasta.com, men i kommentarsfältet skrev folk redan då om historien som om de hade läst den många gånger förut vilket antagligen betyder att den är äldre än så. Kanske mycket äldre än så, vad vet vi. Jag har faktiskt läst historien en gång förut här i podden, i vårt gamla liveavsnitt om Slender man – nummer 19 i ordningen – så därför tänkte jag nöja mig med att sammanfatta den den här gången.

Har ni tänkt på, frågar historiens anonyma författare, att många av de otäcka varelser vi föreställt oss i böcker och filmer genom tiderna ofta ser ganska likadana ut? Avlånga ansikten, smala insjunkna ögon med kattliknande pupiller, blek hy och långa, vassa tänder. I likhet med den klassiska bilden av en utomjording liknar de perverterade, frånstötande versioner av oss människor. Varför har det blivit så? Kanske har det att göra med vår rädsla för blixtar och mörker, resonerar den anonyma historieberättaren. Idag utgör de ju sällan risker, men för många tusen år sedan, när vi levde i hyddor och var tvungen att akta oss för rovdjur kunde de vara betydligt farligare. Är det därför vi fortfarande rycker till när det dundrar av åskan utanför fönstren, eller tvekar inför att ge oss ned i den mörka källaren?

Och i så fall, fortsätter historieberättaren, vilka historiska källor finns det månne till vår skräck för dessa bleka, vanställda monster? Är det helt enkelt så att vi människor ogillar ansikten som liknar våra egna men skiljer sig på några små men avgörande punkter, lite som mardrömmen att man ska titta sig i spegeln och upptäcka någonting som inte stämmer, eller finns det en händelse – gömd långt bort i den bortglömda förhistorien – då någonting annat faktiskt besökte oss? Då vi människor var bytesdjur för en ondskefullare, eller kanske ännu värre helt obrydd, högre stående art?

Döljer våra skräckhistorier, med andra ord, en påminnelse om någonting vi en gång i tiden har varit tvungna att känna igen och akta oss för, för att alls klara livhanken?

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och idag ska vi titta närmare på någonting som ligger mig varmt om hjärtat: vandringssägnen. På samma sätt fungerar den nämligen, som den historia om bortglömda demoner jag började med att berätta: den gömmer gamla varningar. Ibland har de ändrat form, plockat in nya detaljer, för att uppdatera sig och följa med sin tid, och ibland fungerar de bara som gamla påminnelser om fasor som en gång varit.

Vad är en vandringssägen? Du kanske känner till den bättre under dess engelska ord, en urban legend. Den enklaste definitionen är att det är en berättelse. En berättelse med stildrag som ska göra innehållet trovärdigt, om man frågar den kända folkloristen Bengt af Klintberg: en som verkligen forskat i vilka historier vi berättar och varför. En historia som sprids från person till person i tron att den i någon mening är sanningsenlig, brukar jag själv säga. Det är en sjuk story, en berättelse om en händelse som av någon anledning fångar vår uppmärksamhet och som vi kan känna igen oss i, och som vi därför berättar vidare. För varje gång vi berättar vidare den förändras den dock litegrann, som i en stor visklek. Varför? Jo, för att en historia passar bäst om den är anpassad. En sjuk händelse är inte lika bra på att fånga vår uppmärksamhet om den utspelar sig i Mexiko som i Munkedal, eller om den handlar om en sorts mat vi inte är så välbekanta med, eller om den handlar om en skådespelare från ett land vars filmer vi inte tittar på, och då händer det ibland att den som berättar den – halvt eller helt omedvetet, oftast – förändrar på storyn pyttelite för att den som lyssnar ska känna igen sig mer.

Det här betyder att vandringssägnerna förändras utefter hur vi som berättar dem anser att världen ser ut, och att de i förlängningen kan användas som en sorts spegel. Det vandringssägnerna i Sverige handlar om vet vi är något vi är såväl tillräckligt bekanta med för att de ska funka för en stor publik, men samtidigt tillräckligt ovana vid eller rädda för för att de ska kunna skrämma oss. Den som läser mellan raderna i en vandringssägen kan få syn på sitt eget folk, i sin egen tid.

Bland mina lyssnarmejl förekommer det väldigt ofta vandringssägner. Jag vet det, för jag känner igen dem. Många av dem är nedtecknade för första gången för många år sedan, men fortsätter dyka upp. Lyssnaren Björn, till exempel, hörde av sig för ett tag sedan. Han hade hört en sjuk historia. “Jag har fått den från min äldsta syster som fick den berättad för sig precis när hon som nybliven student flyttade till Umedalen i Umeå för att bo själv för första gången”, skriver han i sitt mejl och fortsätter: “Så vitt jag vet är den baserad på verkliga händelser.”

Så här berättade Björn:

Berättelsen utspelar sig före min systers tid och handlar om en ung ensamstående flicka som – precis som min syster – nyligen flyttat till en lägenhet i Umedalen. Det hör till saken att det på den tiden låg ett mentalsjukhus i detta område. En mörk vinterkväll kommer flickan hem sent efter att ha varit och tränat. Hon har inte som vana att låsa dörren det första hon gör när hon kommer hem, utan brukar gå runt och greja i lägenheten en stund, innan hon låser som en sista rutin innan hon och går och lägger sig.

Just den här kvällen håller hon på och donar lite i köket som vanligt, när det plötsligt ringer på den fasta telefonen. Flickan blir lite paff. Det är sent, omkring midnatt, och hon känner inte någon som skulle ringa henne så här sent. Hon tvekar lite, men svarar till slut. Det är grannen.

Han säger till henne att hon måste komma över till honom, nu på en gång. Flickan blir skärrad och frågar varför. Men grannen vill inte säga varför, säger bara med lugn och samlad röst att det är viktigt att hon kommer över till honom – nu, på en gång.
Flickan känner inte grannen särskilt väl, har i princip bara hälsat på honom någon enstaka gång, men har fått ett bra intryck av honom. Hon bestämmer sig för att göra som han säger och går dit.

Väl där låser grannen snabbt dörren efter henne. Han tar in henne en bit i lägenheten och berättar sedan att han har sett en svartklädd man smyga efter henne in i hennes lägenhet. Han ville inte ge henne några detaljer över telefon tidigare för att hon inte skulle drabbas av panik medan hon var kvar där. De ringer polisen och inväntar hemma hos grannen. När polisen anländer söker de igenom flickans lägenhet, och finner mycket riktigt en svartklädd man.

Under hennes säng.

Med en kniv i handen.

Så berättade alltså lyssnaren Björn i ett mejl, en historia som utspelade sig i Umeå. Det är en ruggig historia. Lyssnaren Jonas har också hört av sig med en story han hört, och speciellt en har fäst sig vid honom skriver han. Första gången han hörde historien var någon gång i mitten på 90-talet, då han var kanske åtta-nio år gammal, och den som berättade historien var hans faster. Så här berättade fastern för Jonas.

Det är tidig kväll i mitten på januari och en kvinna i 25-årsåldern har efter jobbet tagit sig till affären för att få veckans handling avklarad och är nu på väg hem med bussen. Busshållplatsen hon kliver av vid för att ta sig hem ligger bara några hundra meter från hennes lägenhet på andra våningen, vilket är tur, då hon denna afton handlat på sig rätt så mycket varor och har två tunga matkassar att bära på.

Kvinnan tar sig till trapphuset och efter lite besvär får hon till slut upp dörren och börjar gå upp för trappan till den andra våningen och hennes lägenhet. Hon tänder inte lyset i trapphuset då hon inte orkar ställa ned kassarna igen utan bestämmer sig för att hon får vila när hon väl är inne i lägenheten istället. När hon närmar sig sin dörr så hör hon hur hennes hemtelefon i köket ringer och får snabbt upp nyckeln, låser upp dörren och ställer bara ned det hon handlat direkt i hallen och skyndar till telefonen i köket som ligger direkt till höger i lägenheten.

När hon svarar så är det en av hennes grannar som ringer, vilket hon tycker är konstigt. Även fast de bott på samma våning i några år och hon lämnat ut sitt telefonnummer till honom, då han bad om det ifall han skulle ramla eller skada sig inne i lägenheten, så har hon och den gamle mannen inte mer än hälsat på varandra och pratat lite snabbt om vädret under den tid hon bott där.

Mannen låter andfådd i telefonen och undrar om kvinnan genast kan komma över till honom då det är något akut han måste prata med henne om. Kvinnan känner sig lite illa till mods över samtalet men går med på att gå över till grannen och tänker att han kanske har ramlat. Hon kliver över maten i hallen och går ut genom den upplåsta dörren och iväg till sin grannes dörr några meter bort där hon knackar på.

Grannen öppnar dörren nästan innan hon hunnit knacka klart och med ett stadigt grepp drar han henne in i sin lägenhet och låser omedelbart efter henne. Kvinnan blir både lite rädd och upprörd över mannens bryska agerande men grannen ber snabbt om ursäkt och det han sedan berättar gör att det går kalla kårar genom hela hennes kropp.

Grannen berättar hur han stod och vattnade sina blommor vid fönstret ut mot trappuppgången när han såg kvinnan komma bärandes på sina matkassar, men hon var inte ensam. Tätt efter såg grannen en man följa henne med bestämda steg och ett kroppsspråk som enbart var fokuserat mot kvinnan, men det var något annat också, han tyckte sig se något glänsa till mot gatlyktornas sken i mannens ena hand.

Den gamle mannen tog sig så snabbt han kunde till telefonen och ringde för att
försöka få kvinnan över till sig och bara hoppas att inget hände på vägen. Efter att ha berättat detta för kvinnan ringde de polisen som inom några minuter var på plats.
Poliserna genomsökte först trapphuset utan resultat för att sedan gå in i kvinnans olåsta lägenhet där de efter någon minut gjorde den otäcka upptäckten.
Under kvinnans säng, i helsvarta kläder, låg en man på rygg med galen blick och med händerna på bröstet hårt greppande om en lång glänsande köttkniv.

Det var alltså Jonas historia. Ni kände givetvis igen den, precis som jag gjorde när han skickade in den. Jag blev lite extra nyfiken när fler versioner började dyka upp, bland annat den som Björn hade hört från Umedalen, så jag hörde faktiskt av mig till Jonas lite senare med en fråga: “var växte du upp när du hörde denna historia?”

Han svarade bara en timme senare: “Är uppvuxen i närheten av Umeå.”

Betyder detta att det någon gång faktiskt hände sig att en galning gömde sig med en kniv hemma hos en ung kvinna i Umeå? Kanske, kanske inte. Jag är helt övertygad om att ni är många i Umeå som hört denna historia, men den har nog mer att göra med en gammal historia som ni snart ska få höra. Den kommer från Bengt af Klintbergs klassiska bok “Råttan i pizzan”, som gavs ut 1986. Han berättar:

En kvinna i USA hade varit borta hos bekanta och skulle åka hem i bil. Det var mitt i natten. När hon åkte ut från parkeringsplatsen lade sig en stor långtradare alldeles bakom henne och lyste in i hennes bil. Ljuset reflekterades i backspegeln och bländade henne. Hon tyckte att det var ett ovanligt dumt skämt.

Ute på motorvägen hängde sedan långtradaren efter henne kilometer efter kilometer och lät hela tiden sina strålkastare lysa in i hennes bil. Hon saktade farten för att ge den tillfälle att köra om. Det var någonstans i mellanvästern med ändlösa raksträckor, så det hade inte varit svårt att passera. Men långtradaren höll sig bakom henne, och när hon körde av vägen och stannade, så stannade den också. Kvinnan var nu ordentligt uppskrämd. När hon vände sig om, så såg hon bara ett batteri av bländande lampor och ovanför dem en svart vindruta.

Sista biten körde hon på allt vad hon orkade. Hon kom fram till huset där hon bodde, rusade ut ur bilen och skyndade sig in. Genom ett fönster såg hon hur den jättelika lastbilen stannade bakom hennes bil. En man hoppade ner på trottoaren och gick fram till hennes dörr och ringde på. Vid det här laget var kvinnan alldeles paralyserad av skräck. Hon var ensam hemma, och mannen därute upphörde inte att ringa. Till sist öppnade hon, beredd på att råka ut för vad som helst.

Långtradarchauffören talade om att han hade råkat titta in i hennes bil när hon åkte ut från parkeringen. Då hade han sett en man i baksätet med en kniv i handen. När han slog på strålkastarna hade mannen duckat. Det var därför han hade följt efter henne hela vägen hem. Det hade varit enda sättet att rädda henne från mördaren i baksätet!

Märker ni de gemensamma nämnarna? En ensam kvinna räddas av en rättrådig man från en galning som gömt sig alldeles i bakgrunden länge utan att kvinnan märkt av det. Jag tror historien från Umeå är en variant av denna berättelse, som folkloristen Bengt af Klintberg fick höra redan 1974 och som amerikanska folklorister hört berättas ända sedan 1960-talets början. Detta är en femtio år gammal berättelse – och än idag sprids den. Varför? Gissningsvis för att kvinnor fortfarande är rädda för våldsamma män. Inte bara kvinnor, dock. Så här lät det i en annan lyssnarhistoria, som kom från lyssnaren Jessika:

När jag var liten så hörde jag en historia som skrämde vettet ur mig. Jag växte upp i det småländska samhället Alvesta, en och en halv mil från Växjö. Om man skulle till Växjö kunde man välja att åka på lite mindre vägar som ledde till det ännu mindre samhället Gemla, innan man kom fram till Växjö. Och det är på just dessa vägar som historien utspelar sig.

En man, bosatt i Växjö, hade varit och hälsat på släkt och vänner i Alvesta. Klockan slog sent, mörkret hade börjat komma tidigt, och mannen insåg att det var dags att bege sig hemåt. Eftersom det var mörkt och mannen egentligen inte tyckte om att köra bil då valde han att ta den lite trevligare, men längre, vägen hem till Växjö.
I höjd med rondellen i Gemla tycker mannen sig se något som står längre fram på den mörka vägen. Han saktar in och ser till sin förvåning att det är en barnvagn som står där. Mannen överlägger snabbt med sig själv och inser att han kommer inte kunna sova i natt om han inte undersöker denna märkliga, och aning skrämmande, upptäckt.

Han sätter på sina blinkers och kör in till vägrenen. Obehaget växer sig starkare när han öppnar bildörren och känner den isande vinden slå emot hans ansikte. Ingen normal människa kan väl ha lämnat ett barn ensam i en barnvagn mitt i natten?
Mannen väljer att springa fram till den ensamma barnvagnen för att så snabbt som möjligt avverka obehaget, som när man drar bort ett plåster på ett, två, TRE!

Barnvagnen är tom. Mannen andas ut, men känner sig fortfarande illa till mods. Han kör Barnvagnen till sidan av vägen. Han söker igenom närheten av platsens, men kan inte finna spår efter varken djur eller människor. Under tiden han letar efter, ja vad han nu letar efter, så hör han en bil närma sig från samma håll han själv just kört. En våg av lättnad sköljer genom mannen, i det helt mörka och tysta samhället är det lätt att glömma bort att det finns civilisation.

Mannen inser att det inte finns något mer han kan göra, det var säkert bara några uttråkade ungdomar som hittat en barnvagn och bestämt sig för att jävlas lite. När mannen satt sig i bilen är den andra bilen bara 10 meter bakom honom. Mannen startar bilen och plötsligt börjar bilen bakom honom tuta och slå på och av helljuset. Mannen hoppar till och rent instinktivt trycker han gasen i botten och kör iväg så fort han kan. Bilen bakom honom gör samma sak, följer efter i hög fart och fortsätter med sitt tutande och blinkande. Mannen blir bara mer och mer rädd, vad fan är det här? Ingår detta i pranket som ungdomarna i Gemla ställde till med?

Paniken växer i mannens bröst och vid en avfart till en bensinmack, precis i början av växjö, svänger han in och stannar. Han ser hur bilen bakom honom följer hans exempel och också svänger in. Mannen känner en stark rädsla, snabbt tar han av sig bältet, öppnar bildörren och rusar in i mackens butik. Det visar sig vara ett ungt par i 20-årsåldern som kört bilen bakom honom. Dom kommer också springande in efter mannen. Mannen, som nu känner sig tryggare, blir förbannad och skriker åt det unga paret, “VAD I HELVETE ÄR DET FÖR FEL PÅ ER?!”

Paret lyckas lugna mannen och förklarar att dom, när de kom i höjd med hans bil i Gemla, såg mannen leta kring vägkanten. Men de såg också något annat, nämligen en människa krypa in i hans bil, som stod med förardörren öppen…

Jessika säger att hon, när hon var ung, verkligen trodde på historien men att hon nu hört den i versioner som ska ha utspelat sig på flera platser runtom i Sverige. Jag tror själv det är en berättelse som bildats av flera olika varianter, dels den vi redan återgivit men också en annan sorts historier om människors försök att kapa ens bil ute på ensamma vägar. En klassisk creepypasta, som spridits på nätet i åtminstone 10 år, publicerades på forumet Fark.com i oktober 2008 av användaren echo5juliet. Den påminner inte så lite om berättelsen om mannen i Växjö, och de många andra liknande upplevelser vi hört:

Jag hade bestämt mig för att köra en genväg från Twentynine Palms i Kalifornien till Albuquerque i New Mexico. Twentynine Palms ligger i det ödsliga ökenområdet öster om Los Aneles, och genvägen var en tvåfilig väg genom absolut ingenstans förbi Amboy i Kalifornien. Amboy är nästan helt övergivet, mitt emellan en inaktiv vulkan och dess gamla slätt av stelnad lava på ena sidan och en saltöken på andra sidan. På den tiden då jag körde förbi var det också trakter där en uppmärksammad satanistgrupp rörde sig.

Jag körde för mig själv på eftermiddagen. I Amboy stannade jag och tog en bild på skylten, bara för att bevisa för några vänner att jag hade tagit genvägen. Sedan fortsatte jag köra och kom upp i bergen.

Väl uppe körde jag åt norr, genom en kanyon med högt gräs på båda sidorna av vägen. Framför mig skymtar jag någonting mitt på vägen. Ju närmare jag kommer, desto tydligare ser jag vad det är. En röd bil som står på tvären över vägen och en öppnad väska med innehållet utstrött, och bredvid två kroppar på vägen: en man och en kvinna.

Trettio meter ifrån bilen saktar jag ner och stannar, och känner nackhåren resa sig. Jag sträckte mig efter min pistol under sätet och osäkrar den. Någonting kändes väldigt fel. Det såg för perfekt ut, som om det hela var arrangerat. Var det ett bakhåll, eller var det jag som var paranoid? Det var något som inte stämde. Att gå ut ur bilen hade varit dumt, som någonting de gör i skräckfilmer.

Jag såg en bit av vägen som var fri för min framfart. Jag kunde köra förbi killen på vägen på hans vänstra sidan, svänga höger om kvinnan och därmed komma förbi bilen också. Jag satte igång och körde långsamt, på låg växel, fram. Utan att stöta i varken människorna på vägen eller bilen tog jag mig förbi, och så fortsatte jag fram kanske 100 meter. När jag tittade upp i backspegeln såg jag att de två personerna hade rest sig. De stod på knä och tittade på mig, och ut ur gräset hade ett tjugotal personer kommit fram.

I det ögonblicket tryckte jag gasen i botten och släppte inte förrän jag kom fram till motorvägen.

Jag får aldrig veta vad som hade hänt mig om jag hade gått ur bilen för att se till personerna på vägen, eller stannat till närmare dem. Jag anar att det inte hade varit någon bra idé. Ibland är livet läskigare än en skräckfilm.

Den här historien, som alltså i denna version kommer från Fark.com och är publicerad 2008, finns dokumenterad i flera olika versioner som sträcker sig flera decennier tillbaka. På sajten Snopes.com, som håller koll på vandringssägner på nätet, står det att den var särskilt populär i Sydafrika i slutet av 1990-talet, då risken att få sin bil kapad uppenbarligen var extra stor där. “Fem av tio sydafrikaner känner till denna historia”, står det på Snopes.com. Bengt af Klintberg har med några versioner från Tyskland och Danmark i sin bok “Glitterspray”, och de spreds redan på 80-talet. Och ingredienser i historien är uppenbarligen tillräckligt starka för att kunna ta sig hela vägen till Växjö och sedan mixas med en historia som vi dessförinnan berättat i Umeå. Frågan man lockas ställa sig är givetvis när det, om möjligt, någon gång, någonstans, inträffade ett försök att ta över en bil med det där tricket – och om den händelsen på sätt och vis lever kvar än idag, i våra berättelser?

Samma fråga kan man ställa sig om nästa historia vi ska höra, som handlar om sex och kärlek. Det är också föremål för mången vandringssägen, den ena galnare än den andra. Och många av dem är skrämmande – för i sex ser vi inte sällan också hot och risker, särskilt om vi är kvinnor. På Twitter blev för något år sedan en historia väldigt viral, så pass att de på tidningen Expressen tyckte den var värd att återberätta. “Jacquelines berättelse om ett one night stand kommer ge dig mardrömmar i flera år”, skrev Expressen i sin rubrik. Jag reagerade på den när de publicerade den – inte bara för att jag kände igen den från Bengt af Klintberg, utan också för att jag hört en version av den i Creepypoddens inkorg. Signaturen “Monteverdi” hade nämligen mejlat och berättat om den, och vi kan höra den i hens version. Den handlar om en ung kvinna, i 25-årsåldern:

Detta hände när hon fortfarande var aktiv på Tinder, för att dejta som vilken singelmänniska som helst. Hon säger sig ha rätt hög standard på de män hon sveper åt höger, och ännu högre krav på de som hon väljer att träffa på riktigt. Kanske var det något hon hade på känn med en viss kille, kanske hade hon ingen aning. Det vi vet är att hon i alla fall möttes upp med denna speciella kille för att ta en öl och snacka, så som en vanlig dejt ofta kan se ut.

Som nämnt, så håller hon sig gärna lite tillbaka då hon träffar en främling på nätet och brukar vanligtvis vänta med sex tills det känns som att de kan lita på varandra, men ni kan kanske gissa var jag är på väg med detta. Hon blev hembjuden hem till honom, och det var något i henne som sa att det inte kunde vara så farligt. Han verkar ju som en redig snubbe. Och när man är sugen, så är man ju sugen, eller hur?

De spenderade natten tillsammans, och det var en annorlunda händelse för henne i sig självt men också spännande för det gav henne möjlighet att se ett nytt perspektiv av dejtinglivet. Det kändes spännande, innan hon kom på att han inte hade haft kondom på sig. Tanken slog till i magen på henne, och gjorde henne arg på sig själv. Helvete, tänker hon, och efter en stunds självrannsakan vänder hon sig till närmsta drop-in-mottagning för att försäkra sig om att hon fortfarande har hälsan i behåll.

Redan samma dag får hon ett samtal från dolt nummer. De ringer från mottagningen, och ber henne att komma tillbaka till dem så snart hon möjligt kan, då det fanns något allvarligt i testerna hon hade gett. Detta var som en iskall dusch av skräck. Har hon fått något livshotande? Hade hon fått HIV? De kallaste kårar kröp uppför ryggen och nacken, så kalla att hon började må illa.

Bara en stund senare satt hon mitt emot en läkare som såg allvarlig, men lugn ut. Han såg att hon var rädd, och han ville försäkra henne om att det inte var någon fara för hennes hälsa. Hon har fått en infektion som enkelt skulle försvinna med hjälp av antibiotika. Det som dock verkade bekymra honom var att det inte var en infektion som brukar överföras sexuellt, eftersom att den är så pass sällsynt. Anledningen till att den är sällsynt?

Den föds och frodas aldrig i levande organismer. Den kommer ifrån döda kadaver.
Med en paus för att låta henne förstå allvaret i situationen så ber han henne sedan skriva ner namn till hennes senaste sexuella partners inom två års tid. Ni förstår säkert vem som hade smittat henne. Japp, visst var det Tinderkillen.

Då läkaren hade uppmärksammat polisen om läget, eftersom att det trots allt kunde ha handlat om direkt hantering (eller värre) av döda kroppar, så fick Tinderkillen ett hembesök av polisen. Historien, så som jag har hört den, slutar med att poliserna mycket riktigt hittar lik: två människokroppar i källaren, två våningar under hans sovrum.

“Jag hörde den av min dåvarande pojkvän som hade hört det från en gammal vän från Irland, och denne kompis har en bror vars flickväns kompis detta handlar om”, skriver Monteverdi. Men jag undrar om det verkligen kan stämma. Inte bara låter Expressens artikel om Jacquelines berättelse, ni vet den som skulle ge dig mardrömmar i flera år, i princip exakt likadant: den finns också med i en version i “Glitterspray” där samma sak ska ha hänt några Göteborgskvinnor som åkte upp på besök till Stockholm på 90-talet. Den ena kvinnan träffade en trevlig läkare ute på en bar, de gick hem med varandra, och sedan kan ni föreställa er resten. Temat här är en varning riktad till kvinnor: ligg helst inte med okända män, och om ni gör det, se till att använda sexuellt skydd. I Montiverdis version är moralen särskilt tydlig, eftersom kvinnan bannar sig själv för att hon inte haft kondom med sig. Man kan se det som en berättelse om det starka tryck kvinnor har på sig att se till att sex ska vara skyddat. Eller, helt enkelt, som en jävligt skrämmande berättelse om det värsta tänkbara som kan inträffa vid en tillfällig förbindelse.

En klassiker, som jag alltid blir lika glad att se ute i det vilda, har spridits sedan vad som känns som urminnes tider. I version efter version dyker den upp där ute, och för varje gång jag hör den kan jag inte undvika att fundera på om människans fantasi verkligen kan vara så sjuk att den hittat på historien. Eller om den verkligen bygger på en sann händelse, någon gång där ute. Lyssnaren Fredrik återberättade historien i ett mejl för en tid sedan, då i jag-form. Men jag tror inte det är han som upplevt det – varför kommer ni nog förstå. Fredrik skriver:

Jag vaknar med ett ryck och inser att jag återigen har lyckats somna framför teven. Regnet piskar mot fönsterrutorna och det är mörkt. Jag tittar på mobilen och klockan visar 03:11. Min golden retriever Puck sitter vid soffan och tittar på mig. Han brukar göra så, då han väntar på att jag ska vakna. Jag gnuggar mina ögon och reser mig upp, stänger av teven och går in på toaletten för att borsta tänderna. Under tiden som jag borstar tänderna hör jag att det smäller till från nedervåningen. Jag spottar i handfatet och går ner för den gamla, knarriga trappan.

Till min förvåning ser jag att ytterdörren är öppen och står och slår i vinden. Stängde jag verkligen inte den? Jag går fram, stänger den och vrider om låset. Fortfarande förundrad över hur jag lyckats glömma stänga dörren går jag mot trappan upp igen. Då ser att källardörren vid trappen är öppen, en dörr som jag vet att jag själv inte öppnat. Huset vi bor i är över 200 år gammalt och ligger långt ute på landet. Jag och Puck har bara bott här i en vecka på grund av ett tillfälligt jobb, och mannen som hyr ut huset sade specifikt att jag inte skulle gå ner i källaren då trappan ner var väldigt instabil.

Nu börjar jag bli nojig. Kan Puck ha öppnat den? Jag ruskar på huvudet och bestämmer mig för att jag måste få sova, så jag stänger källardörren och går upp till sovrummet på övervåningen. Jag klär av mig och kryper ner i den kalla och hårda dubbelsängen.

När jag precis är på väg att somna hör jag ett flåsande. Jag höjer huvudet och ser en mörk, hårig silhuett vid sängfoten. Jag suckar och säger ”Gå och lägg dig Puck!”

Inget händer. Silhuetten som står vid fotändan rör sig inte ur fläcken, utan står bara där och andas. Jag sätter mig upp i sängen och ryter ”gå och lägg dig”. Just då känner jag hur Puck, som ligger vid sidan av mig i sängen, börjar slicka på min arm.

Så skrev alltså lyssnaren Fredrik. Känner ni igen historien? Om inte, låt oss då berätta den i en ännu kortare version, denna gång inskickad av signaturen “Eken”:

Det var en flicka i 15-årsåldern vars föräldrar reste mycket med sina arbeten. Föräldrarna bestämde sig därför för att ge henne en liten hund, som kunde hålla henne sällskap. En kväll när föräldrarna var borta gick flickan och lade sig i sängen för att sova. Hunden brukade ligga under sängen när flickan skulle sova, och flickan brukade hänga ner handen vid sidan av sängen så hunden kunde slicka på den. Det gjorde alltid att hon kände sig trygg, så det gjorde hon även denna gång.

Men så hör hon någonting som droppar, någonstans i huset. Hon tänker att det är någon som glömt att stänga av kranen i badrummet ordentligt, så hon går upp och drar åt kranen och lägger sig igen. Hon hänger ner handen, och hunden fortsätter slicka. Efter en stund hör hon droppljudet igen, och går upp och drar åt kranen i köket också. Hon går och lägger sig igen, och hunden slickar. Men det droppar fortfarande, och den här gången går hon upp och anstränger sig för att leta upp källan till ljudet.

Ljudet visar sig komma från en garderob i föräldrarnas sovrum. Hon öppnar garderobsdörren, och där hänger hunden på en galge med uppskuren nacke så att blodet droppar ner på golvet. I hundens blodiga päls sitter en lapp, och på den står det: “Människor kan också slicka”.

“Människor kan också slicka”, så avslutas även den version av berättelsen som vi läser i af Klintbergs “Råttan i pizzan”. Den kommer från nordamerikansk tonårskultur, skriver af Klintberg, men visst frågar man sig när man hör den: är detta någonting en frisk hjärna kan komma på? Måste det inte ha funnits en människa sjuk nog för att ha genomfört detta för att historien ska kunna födas? Nej, faktiskt inte. Om ni tänker på det har ni nog alla fått både en och annan vansinnig idé genom åren, oavsett om de kommit i form av sjuka skämt eller tvångstankar. Vi människor är väldigt bra på bisarra fantasier. Men vi är också bra på att undertrycka och glömma bort dem – om de inte kommer just i form av kusliga berättelser. Då blir de plötsligt okej att uttrycka. Vad är det för inre skräckfantasi vi beskriver genom att berätta historien om människor som också kan slicka?

Apropå droppande ljud så finns det många fler sorters historier som utspelar sig vid vägkanten än de jag hittills berättat. Låt oss till exempel lyssna på en historia som lyssnaren Amelia berättat, som hon i sin tur hört från hennes morfar.

Ett ungt par hade precis börjat en roadtrip till tjejens föräldrar, där de skulle spendera jullovet. Då det tog ungefär sju timmar att köra dit med bil så valde paret att köra under natten. En bit in på turen insåg de att det skulle ta ett par timmar mer än den förväntade restiden då vägarna var täckta med snö, och sikten var inte speciellt bra.

Efter ett par timmar på vägen insåg de att bensinen var slut. Visst kan det vara lite läskigt att få soppatorsk mitt ute i ingenstans, utan lampor vid sidan av vägen och mitt i natten. Men de var inte så oroliga då dem hade sett en bensinstation bara någon kilometer bort. Killen erbjöd sig att gå till bensinstationen och hämta bensin så det räckte för att kunna vända om och köra tillbaka till bensinstationen och ladda hela tanken.

Tjejen virade in sig i en filt när bilen började bli kall. Hon såg det som ett bra tillfälle att få sova lite, för de hade ju lovat varandra att även hon skulle vara vaken så pojkvännen inte skulle behöva köra hela sträckan ensam. Men plötsligt vaknade tjejen av att något droppade på biltaket. Dropp. Dropp dropp. Dropp. Dropp. Dropp dropp. “Det är nog bara snö som smälter”, tänkte hon och somnade om.

Hon vaknade ännu en gång i ett ryck, denna gång när en man bankade på bilrutan. Han verkade helt hysterisk. Tjejen blev förvirrad och rädd av att vakna till så abrupt, men såg att det var en polis som bankade på rutan och hissade ner den.

“Du måste komma med mig. Gå ur bilen, och följ med mig till polisbilen. Och vad du än gör…titta INTE bakåt”, sade polismannen.

Han stirrade på henne med en allvarlig blick. Hon nickade, lite förvirrad men tänkte att hon var tvungen att göra som polisen säger. Hon steg ur bilen och började gå mot polisbilen, men hon var så nyfiken och kunde inte låta bli. Precis innan hon steg in i polisbilen tittade hon bakåt mot sin bil och det hon såg skulle aldrig lämna hennes minne.

Hennes pojkvän hängde söndersliten i ett träd ovanför bilen, och blodet droppade ner på biltaket. Dropp. Dropp dropp. Dropp. Dropp. Dropp dropp.

Så skrev Amelia, och även här möter vi en historia som finns med i “Råttan i pizzan”. af Klintberg skriver att den spreds snabbt bland svenska ungdomar under 1970-talets första år, och började då ofta med att berättaren säger att hen hört historien från en svensk flicka med en brevvän utomlands – i Tyskland, England eller Turkiet. Denna brevvän tystnar plötsligt, men hörs av igen flera år senare. Brevvännen berättar då att hon legat på sjukhus i ett par år efter det fruktansvärda mordet på hennes pojkvän medan de var ute och åkte bil. af Klintberg skriver också om ett dubbelmord som inträffade under den tiden, på ett svenskt par som tältade i närheten av en motorväg i dåvarande Västtyskland. Mordet har gett berättelserna en större äkthetskänsla, och därigenom levt kvar i historierna.

Man behöver inte ta körkort för att råka på skräckhistorierna, dock. “För några år sedan berättade en vän till mig en historia om sin väninna, Sanna, som bodde i London”. Så skrev Jakob i ett mejl till podden för en tid sedan, och berättade det följande:

Sanna hade, likt många svenska ungdomar, flyttat till London efter studenten. På vinst och förlust åkte hon dit och gjorde som så många gjort före henne: ströjobbade på en pub, festade, och bodde litet och trångt med flera andra utlänningar i en lägenhet en bra bit utanför centrum.

Och det var den lägenheten hon skulle åka hem till en sen kväll i november. Sanna hade erbjudit sig att stänga den sportbar som hon jobbade på några kvällar i veckan. Hon gillade lugnet som uppstod när lokalen var tom och hon kunde samla sina tankar. Nackdelen var att det hann bli beckmörkt ute när det blev dags att tåget hem. Dessutom var det alltid folktomt när hon promenerade till tågstationen, efter att hon låst ytterdörren till baren.

Hon stod ensam på perrongen när pendeltåget rullade in. Vagnen var nästan tom, bortsett från en man och en kvinna som satt bredvid varandra i ett säte. Sanna satte sig i sätet mitt emot paret för att inte känna sig ensam i Londonnatten. Resan skulle ta närmare en timme och för att slippa jobbiga typer mötte aldrig någons blick. Hon brukade stirra ut genom fönstret, spela spel på mobilen eller låtsas att sova.

Efter två stationer klev en ung man på tåget. Han gick in via dörren bakom Sanna, passerade förbi henne och satte sig i andra änden av i vagnen, med ansiktet vänt mot henne. Sanna undvek att möta mannens blick, men noterade att han efter bara någon minut bytte säte till ett säte som var närmare Sannas plats. Han kanske bara hade suttit på ett dåligt underlag?

Visst inte. Mannen bytte säte en gång till. Det gick ytterligare någon minut innan mannen bytte plats ännu en gång. Sanna kände, trots att hon inte tittade åt mannens håll, att han stirrade på henne. Hans blick brände mot hennes ögon. Han kom ett säte närmare, ett till och ett till. Till slut satt han bredvid henne.

Sanna var livrädd, stel som en pinne, men fortsatte konsekvent att varken titta på mannen eller paret framför henne. Istället var blicken fäst mot fönstret. Utanför var det kolsvart så allt hon såg var sin egen spegelbild. Det var larvigt, men på något märkligt sätt inbillade hon sig att hon inte syntes om hon inte tittade tillbaka på mannen.

Tåget hade bara åkt i närmare tjugo minuter så det var en bra bit kvar innan Sanna skulle stiga av. Då lutade sig mannen mot henne, hans varma andedräkt kittlade örat när han viskade: ”Du måste gå av med mig vid nästa hållplats”. För första gången vände Sanna sig mot mannen och tittade på honom. Han var strax över trettio år. Sliten, men inte nedgången. Hans ögon saknade värme och såg oberäkneliga ut.

Hon skakade på huvudet, hon hade inga planer på att kliva av tåget med en främmande man. Han fortsatte att titta på henne och upprepade tyst orden i hennes öra. ”Du måste gå av med mig vid nästa hållplats”. ”Nej”, svarade Sanna. Mannen väste fram orden ännu en gång.

Till slut orkade Sanna inte längre. Hon förstod inte varför och det stred mot allt hon hade lärt sig, men när tåget anlände till den efterföljande perrongen, klev hon och mannen av tåget. Kylan slog mot henne när hon tog steget nerför den lilla tågtrappan.

”Så, nu har jag klivit av, precis som du sa”, skrek hon. ”Varför var det så viktigt? Vad är det du vill?”

Mannen tog ett djupt andetag, ögonen hade bytt skepnad och utstrålade värme, eller kanske snarare lättnad.

”Förlåt, för mitt beteende. Men det var för din skull jag gjorde det”
”För min skull? Vad menar du?”
”Tittade du närmare på paret som satt framför dig?”
”Nä, inte direkt. Hurså?”
”Då såg du inte att kvinnan var död?”

Denna historia, inskickad av lyssnaren Jakob, började enligt Snopes.com berättas i 30-talets New York och sprids fortfarande på nätet – ofta med tunnelbanan i just London som skådeplats. Även här drabbas man av den där känslan av att historien nästan måste bottna i en verklig händelse: så där sjuka historier kan ingen fantisera ihop. Föreställ dig det du, att tro att den märkliga killen som tar sig allt närmare dig på tunnelbanan, för att till slut rycka ut dig på perrongen vid en station. Föreställ dig att höra när han berättar om den döda kvinnan. Tänk dig när du minns hur blek hon var, hon insjunkna hennes ögon var – allt sådant som du inte tänkte på när hon satt där, för du var för upptagen med att vara för rädd för killen.

Finns det då inga nya vandringssägner idag, som Bengt af Klintberg inte fått med i sina böcker? Jodå, det gör det – och de flesta har jag säkert inte hört än. Vet du en historia som du hört av dina vänner eller din familj, som de berättat i tron att den hänt en kompis till en kompis till dem, som låter för bra, kuslig eller skrämmande för att vara sann? Skicka då in den till oss – creepypodden@sverigesradio.se. Jag vill jättegärna se vilka historier det är som sprids idag.

En som jag vet att af Klintberg inte fått med är den som en anonym lyssnare skickade in för en tid sedan. Lyssnaren berättar så här:

Jag hade arbetat en dryg vecka på mitt nya jobb i gruvan, och börjat hitta en rutin. Dagarna började med en kopp kaffe hemma i det nya, stökiga huset. Jag hade inte ens hunnit packa upp från flytten än. Efter kaffet gick jag en rask promenad längs en kanske halvmilen lång grusväg till gruvan. Sedan följde arbetsdagen, och jag avslutade den alltid med kollegorna på den lilla stadens pub. Stadens historia, som låg mitt i skogen och var både glesbefolkad och gammal, gav upphov till många intressanta samtalsämnen på puben om kvällarna.

Veckorna gick i samma rutin som vanligt tills en morgon då jag vaknade en timme innan klockan skulle ringa. Jag kände mig pigg och energisk så jag kände att det var lika bra att gå upp och ta en liten längre promenad till jobbet. På vägen till gruvan fanns en ännu mindre stig som ledde rakt in i skogen, och det var denna stig jag tänkte ta idag för att utforska området lite. Jag hade ju trots allt inte sett mer än gruvan och puben på de nästan fyra veckor jag bott här.

Morgonsolen värmde gott då jag vek av på den lilla stigen, och fåglarna sjöng. Jag hade säkert gått cirka tre km in i skogen då jag skymtade ett vitt hus i en liten dunge.
Jag drog snabbt slutsatsen att huset var obebott. Alla fönster var igenspikade med mögligt plank, och både takpannor och skorsten var trasiga. Nyfiken som jag var så gick jag fram till huset för att inspektera lite, och kanske kunna kika in lite mellan sprickorna i planken som täckte fönstren.

Jag testade alla fönster, men alla var lika väl igenspikade. Det gick inte att se in i huset. Besviken började jag till slut gå mot stigen igen, för att fortsätta min omväg till gruvan. Jag kastade en sista blick över axeln mot huset när jag såg att ytterdörren var det enda på huset som inte var täckt med någonting. Jag övervägde aldrig att rycka i handtaget, detta kunde ju trots allt vara någons egendom även om det var obebott. Men jag satte mig på huk på den knakande verandan, och kikade in i nyckelhålet.

Det enda som syntes var en stor salong, med två golvlampor som lyste upp rummet.
Golvet såg gammalt och ruttet ut. Min första tanke var att någon uteliggare tagit sig in i huset för en sovplats, och att det var därför som lamporna var tända. Det var då jag såg henne.

En vacker ballerina svepte över det ruttna golvet som om det vore gjort av det finaste sammet. Hon gjorde piruetter och höga hopp. Jag kunde inte se hennes ansikte men hennes dans var något av det vackraste jag sett. Min trans bröts av ett skri från en stor korp som hade satt sig bredvid mig på verandan. Jag kollade på klockan och insåg att jag stått där och beundrat ballerinan i nästan en halvtimme. Jag började småjogga längs stigen för att hinna i tid till jobbet tills den återigen anslöt sig till den vanliga vägen som jag brukade gå till gruvan.

Det enda jag kunde tänka på hela dagen var vad jag hade sett. Och jag bestämde mig själv för att skippa puben den kvällen och gå tillbaka till huset. Jag funderade även på om jag skulle knacka på. Kanske kunde jag stifta bekantskap med kvinnan. Det pirrade i magen när jag gick från jobbet, och jag gick och rabblade charmerande repliker som jag kunde använda mig av.

Det hade precis börjat skymma, och i skogen var det till och med lite mörkt. När jag såg huset borta i dungen så blev pirret ännu intensivare. Jag tog ett djupt andetag och gick upp på verandan.

Jag tänkte att jag skulle ta en kik i nyckelhålet igen, innan jag knackade på. Kanske skulle jag få se henne dansa vackert ännu en gång. Men hon var borta. Det var som att hela rummet hade förändrats. Inte ens det ruttna golvet syntes till. Det enda jag såg var rött, som om någon hängt ett stort rött skynke på andra sidan dörren. Jag knackade på, men inget hände. Det hördes inga fotsteg, och ingen drog bort det röda skynket.

Jag kan inte med ord beskriva hur besviken jag blev. Hade jag inbillat mig alltihop?
Hade jag börjat bli galen efter alla timmar i gruvan? Jag började gå in mot staden igen, till puben. Både för att dränka besvikelsen, och för att berätta för mina kollegor om vad jag hade upplevt. Några kollegor satt kvar i ett bås med varsin öl, resten hade gått hem. Jag satte mig bredvid dem, beställde min egen öl och sedan berättade jag allt. Från hur jag hade hittat huset på morgonen, till att jag lämnade det för en liten stund sen.

När jag hade berättat klart så såg jag att mina kollegor hade stelnat till. Sedan stirrade de på varandra med stora ögon. Jag tänkte precis fråga vad som var fel, när den ene lutade sig fram mot mig och viskade:

– Har du inte hört historien om ballerinan med de röda ögonen?

Så berättade en anonym lyssnare, och det är möjligt att de av er som läst mycket spökhistorier på nätet redan tidigt kände igen att det var ballerinan med de röda ögonen vi skulle möta. Det må vara mer klassisk spökhistoria än vandringssägen, men sprids bland unga och gamla gör den definitivt. Var kommer den ifrån ursprungligen? Vet inte, men tidigast i Sverige tycks den ha publicerats på forumet Flashback 2008. Troligen har den cirkulerat långt innan dess.

Så har ju också nätet fått sina egna spökliga vandringssägner – eller creepypasta, som ni ju vet att det kallas. Skräckinjagande historier som sprids från person till person i tron att de i någon mening är sanna, kan man ju kalla dem, och därmed är de bra nära de klassiska vandringssägnerna. Figurerna här blir ofta större än historierna själva, dock, som om de vore mer kusliga att föreställa sig i sitt sovrum än i en given berättelse. Det kanske inte är så konstigt – det är skräckgestalter vi pratar om. Till exempel “The Rake”, som man har berättat om sedan 2006. Låt mig avsluta veckans avsnitt, om vår tids vandringssägner, med detta finfina exempel – en anonym författares berättelse som skapade ett nytt monster. Eller, om vi tänker på den där berättelsen om monstren som vi alltid innerst inne fruktat, kanske bara gav ett nytt namn till en skräck vi alltid burit med oss? The Rake, eller som vi hade kunnat säga på svenska: raken.

Sommaren 2003 skapade en serie händelser kring en märklig, halvmänsklig varelse i nordöstra USA viss uppmärksamhet i lokaltidningarna. Sedan tycks skriverierna ha tystats ner helt. Mycket lite, i vissa fall ingen alls, information tycks ha lämnats kvar på nätet och de många vittnesmål som fanns publicerade försvann.

I huvudsak kring de lantligare delarna av staten New York och vid ett tillfälle även i Idaho hade de berättat om denna gestalt, någonting vars ursprung ännu är okänt. Mötena beskrevs som allt från traumatiserande skräckinjagande till kuriöst och underhållande. Trots att de publicerade vittnesmålen försvunnit finns minnena kvar. Det året var vi några som började söka upp de som mött varelsen.

Tidigt under 2006 hade vi samlat på oss över två dussin iakttagelser, som sträckte sig i tid ända från 1100-talet fram till idag och utspelade sig på fyra kontinenter. I nästan alla fall var historierna mer eller mindre identiska. Här följer några exempel.

Ur ett självmordsbrev från 1964:

“När jag nu närmar mig mitt yttersta vill jag peka ut den som bär skulden för smärtan jag bär och orsakar andra genom att ta mitt liv. Det är hans fel. En gång vaknade jag och kände hans närvaro. Ännu en gång vaknade jag och såg hans skepnad. En tredje gång vaknade jag och hörde hans röst, och tittade in i hans ögon. Jag kan inte längre sova utan att frukta vad jag ska uppleva härnäst. Jag kan aldrig mer vakna. Farväl.”

Tillsammans med självmordsbrevet hittades två tomma kuvert med namnen William och Rose på, tillsammans med ett papper med några ord på men utan adressat. Det löd:

“Kära Linnea, jag ber för dig. Han sade ditt namn.”

En sida i en dagbok, översatt från spanska, daterad till 1880.

“Jag har upplevt den största fasa. Jag har upplevt den största fasa. Jag har upplevt den största fasa. Jag ser hans ögon när jag sluter mina egna. De är ihåliga. Svarta. De såg mig och genomborrade mig. Hans blöta hand. Jag sover ej mer. Hans röst… “

Där upplöstes texten i en oläslig röra.

En skeppsdagbok, daterad till 1691.

“Han kom då jag sov. Från sängens fotända kände jag en rörelse. Han tog allt. Vi måste återvända till England. Vi ska aldrig mer åka västerut, för det har Raken förbjudit.”

Ett vittnesmål, 2006.

“För tre år kom jag och min familj hem från vår semester vid Niagarafallen. Vi hade kört hela dagen, så min make och jag lade barnen så fort vi kom hem och dröp sedan i säng.

Vid fyratiden vaknade jag ensam i sängen av vad jag trodde var maken som gick på toaletten. Jag utnyttjade läget att stjäla täcket, bara för att väcka honom när jag försökte. Jag bad om ursäkt och sade att jag trodde att han gått på toa, och när han vände sig om mot mig flämtade han högt och drog upp fötterna så snabbt att han nästan slog till mig i ansikten med knät. Sedan tog han tag i mig under knäpptyst anspänning.

Jag flackade runt med blicken ett ögonblick innan jag såg vad det var han hade reagerat på. Vid fotändan av sängen, vänd bortåt, satt vad som liknade en naken man eller kanske en stor hårlös hund. Dess kropp såg onaturligt böjd och krokig ut, som om den hade blivit påkörd eller något. Av något skäl blev jag inte omedelbart rädd, utan snarare bekymrad för hur han mådde. Mina spontana tanke var att hjälpa honom.

Min make hade rullat ihop i fosterställning och stirrade ömsom på mig, ömsom på varelsen vid fotändan.

I en enda rörelse flög den plötsligt från sängens fotända, fram till sidan och upp till min makes ansikte. Några centimeter bort från hans näsa stannade varelsen blixtsnabbt upp. Där stod den kvar i vad som kändes som en evighet, men nog bara var några sekunder, varefter den gjorde ett ljud, lade en hand på golvet och rusade ut i hallen utanför sovrummet. Jag skrek, som släppt ur min hypnos, av rädsla för vad den skulle göra med våra barn. Jag rusade upp och ut i hallen, och kom in i min dotters rum. Där satt varelsen hukad över henne, och han vände sig om och jag såg blodet i hans ansikte. Den flög förbi och försvann, och med is i hjärtat kastade jag mig fram till Clara, min dotter.

Hon sade ett enda, sista ord i hennes korta liv. “Raken”.

Min make körde av vägen, och ner i en sjö, när han skulle köra henne till sjukhuset. Ingen av dem överlevda.

Det var en liten stad, och de flesta fick snabbt reda på vad som hade hänt. Polisen var först snäll och hjälpsam, och journalister kom för att intervjua mig om saken. Men tidningsartiklarna publicerades aldrig, och teveinslaget blev aldrig sänt.

I flera månader bodde jag och min son Justin på ett hotell nära mina föräldrar. Till slut återvände vi till vårt hus, och jag inledde den smärtsamma processen att försöka ta reda på mer om det Clara kallat “raken”. I en närliggande stad hörde jag om en man som varit med om något liknande, och till slut fick vi till ett möte. Han kände till två andra som skulle ha sett det vi alla kallade “raken”.

Det tog flera år för oss att söka på nätet och skriva mängder av brev, men till slut hade vi samlat en serie vittnesmål om raken. Inte någonstans fanns det mer än korta beskrivningar, utan detaljer, förklaringar eller uppföljningar. I en dagbok nämndes raken på de tre första sidorna, och sedan aldrig mer. I en skeppsdagbok sades det bara att raken förbjudit dem att fortsätta, och sedan tog dagboken slut.

Hos några förstod vi dock att raken hade gjort flera besök, och andra nämnde att den uppenbarligen även kunde prata. Det fick oss att i sin tur undra om raken i hemlighet förföljt oss innan han slog till.

Jag satte igång min bandspelare vid sängen och lät den rulla på nätterna, varje natt i två veckor. På morgnarna satt jag och spolade fram för att höra om det var något annat än mina ljud i sängen som lät. I slutet av den andra veckan hade jag fått in rutinen att lyssna på mina egna gnyn i sömnen, och blivit van vid att lägga en timme om dagen på att lyssna på de snabbspolade banden.

På måndagen den tredje veckan hörde jag något nytt. Det var en gäll, tyst röst, och det måste ha varit raken. Jag kan inte lyssna längre än bara någon sekund, jag mår för dåligt. Ingen annan får lyssna på det. Men jag har förstått att dess röst jag hörde när den stod vid min makes ansikte. Det min make måste ha tänkt på under sin sista timme i livet gör mig mycket upprörd.

Jag har inte sett raken sedan han förstörde mitt liv, men han har alltså varit i mitt rum medan jag har sovit. En dag kommer han vara där när jag vaknar, och den dagen fruktar jag.”

Signaturmelodi

Ni har hört historien om “The Rake”, raken, uppläst av Ludvig Josephson. Kommer ni berätta vidare den historien? Och i så fall, varför? Vågar ni fråga er vilka minnen den väcker i er?

Vi hörs igen om två veckor, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.