zoloft online cheap canadianrxcenter

Avsnitt 85: Ofrivillig

Sömnparalys. Att uppleva de värsta tänkbara fasorna och inte ens kunna röra sig. Vi har pratat om det förut i den här podden, och ska inte göra det så mycket igen. Men en iakttagelse finns att göra om tillståndet, och varför det skrämmer oss. Visst är det så att berättelserna som de som drabbats av sömnparalys delar med sig av i stort fokuserar på de ofta skrämmande svarta skuggor som drar över deras kroppar, dessa stora gestalter med hattar och kappor som tycks ta över hela rummet och lägga sig över ens kropp så man inte får någon luft, men jag undrar om detta ändå är vid sidan av sömnparalysens mest skräckinjagande aspekt: det att man tappar kontrollen.

Sömnparalysen är, kortfattat, att kroppen sover men hjärnan är vaken. Då spelar våra sinnen oss allsköns spratt, och vi tycker oss se fruktansvärda saker, men eftersom kroppen inte vaknat kan vi inte röra på den. Vi ligger orörliga och kan inte reagera, hur hemska sakerna vi vakendrömmer ihop än är. Och det är väl det som är sömnparalysens udd: att vi inte har något val. Att vi ofrivilligt ligger där och måste stå ut. Att vi inte kan kontrollera vår egen kropp.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och idag ska Creepypodden handla om detta: ofrivillighet, på olika sätt. Att tvingas fly en företeelse som finns överallt i samhället, eller att bara bli stående. Det är skräckhistorier som inte nödvändigtvis påminner om våra vardagliga berättelser – det är inga gardiner som rör sig i vinden i våra döda farmödrars gamla lägenheter, inte – utan som går på djupet. Sådana som tvingar oss att inse att vi allt för sällan kan styra över vår egen tillvaro.

Den första historien i veckans avsnitt heter “En flaska Cola”, och har skickats in till podden av lyssnaren Johan. Den handlar om ett gemensamt minne som en man har med en gammal vän, och hur det hemsöker dem än idag. “En flaska Cola” läses av Ludvig Josephson.

Är du en sådan som minns dina drömmar? Jag är det inte. Jag minns dem nästan aldrig. Men ett undantag finns. Det var en dröm jag hade i tidiga tonåren och jag tänkte berätta om den nu. Inte för att jag egentligen tror att drömmar betyder något särskilt, men det jag var med om är så märkligt att jag känner att jag måste skriva ner det. Om den här berättelsen når fler vore det ju också intressant att veta om någon där ute upplevt något liknande, även om jag finner det osannolikt.

Såvitt jag förstår minns vi oftast bara några enstaka minuter av våra drömmar, strax innan vi vaknar. Det är säkert sant, men så som jag minns den här drömmen så känns den verkligen mycket längre. Fortfarande när jag tänker på den är den utförlig och detaljrik som en film.
Det ska sägas att jag är över 40 nu och tänker på min dröm allt mer sällan. Jag hade den bara en gång, på hösten i sjunde klass, och även om den var skrämmande har den inte påverkat mitt liv på något avgörande sätt.

Åtminstone inte tills förrän helt nyligen, när jag för första gången på evigheter sprang på Toni.

Toni heter egentligen något annat och han har varit min vän ända sedan vi gick hos dagmamman tillsammans. Han är också den enda människan förutom jag själv som är med i drömmen.

Vi ses tyvärr sällan, Toni och jag, eftersom vi båda har familj och har flyttat från den lilla staden på Västkusten där vi växte upp. Han bor i högt upp i Norrland, i Kalix kommun där hans fru kommer ifrån, långt ute i ödemarken. Jag har aldrig varit där, men att döma av vad han berättat är det rena urskogen. Själv bor jag i Stockholm.

Jag har ofta tänkt att det är lite märkligt att det blev så. När vi var i tonåren var Toni en grymt lovande jazzpianist och han pratade jämt om att flytta till storstan efter gymnasiet. Kanske till och med utomlands. Han ville spela med de bästa, sa han, på de kändaste scenerna. Men så började han musikhögskola i Örebro, träffade sin blivande fru och blev så småningom en skogsmänniska. När jag tänkt på Toni i vuxen ålder, har det ofta lett mig till att grunna över hur kärlek kan förändra en människa.

Att vi sprang ihop kom sig av att vi båda var hemma över jul och ovetandes om varandra hade råkat gå på vårt gamla favoritfik inne i stan. Han var där på egen hand precis som jag. Vi klev in genom entrén nästan samtidigt och bestämde oss så klart bums för att fika tillsammans. Sedan vi kramats en stund och utbytt de allra nödvändigaste uppdateringarna om varandras liv, försvann Toni in en sväng på toaletten. Jag ställde mig i kö för att beställa.

Det var inte så mycket folk i lokalen men ändå ganska varmt. Sannolikt en kombination av bakugnar, lysrör och dunjackan som jag fortfarande inte knäppt upp. Klockan närmade sig halv tre på eftermiddagen och jag hade starka kaffebegär, men svetten som rann längs min rygg gjorde mig också sugen på en sval läsk att dricka vid sidan om.

”Du har drickan i kylen bakom dig”, sa flickan bakom disken och pekade över min axel. Det var när jag vände mig om och sträckte mig efter en cola som jag kom att tänka på drömmen. Jag grep om den kalla glasflaskan och var på ett ögonblick tillbaka på fiskestället.

Det var där alltihop började.

Jag och Toni hade i den tidiga tonåren ett alldeles eget fiskeställe. Ån som rinner genom vår stad erbjuder ett av landets bästa laxfiske. För oss lokalbor är det självklart att ranka det högre än kändare platser som Mörrum i Blekinge eller Älvkarleby i Gästrikland. Turisterna som hittar hit är kanske inte lika många som där, men de som kommer är nästan alltid översvallande nöjda.

Tonis och mitt fiskeställe låg en ganska bra bit uppströms ställena där de flesta entusiasterna vanligen står. Inte för att det skulle vara bättre där än någon annanstans, men där var lättare att tjuvfiska. Vi hade sällan pengar till fiskekort när vi var yngre och så långt upp som till vårt ställe orkade sig aldrig några kontrollanter.

Fiskestället bestod av en pytteliten strandbank alldeles invid ett av fundamenten till en bro som var en del av den gamla Europavägen. Numer kör det inte särskilt mycket bilar på den bron eftersom en ny motorväg drogs en bit österut för flera år sedan. Men förr gick all tung trafik genom länet över den här bron. Bland lokalbor kallas den fortfarande allmänt för Europavägsbron.

När Toni och jag var riktigt små, fyra eller fem, inträffade en lastbilsolycka på Europavägsbron. Det var en dansk tjugofyrametare fylld med livsmedel som fick sladd en blåsig dag på vårvintern och gick igenom broräcket med båda släpen.

Det var något tragikomiskt över olyckan. Trots att jag var liten när den hände kan jag fortfarande minnas hur ån i flera kilometer nedströms Europavägsbron fylldes av sockerkakor, läskflaskor, påsar med maränger och drivor av sådant där kvadratformat danskt rågbröd. I veckor låg de där och flöt, och de större ungarna i stan tävlade om att fiska upp godsakerna. Flera av varorna var så väl förpackade att de åtminstone de första dagarna var oskadda och fullt ätbara.

Värre var det med chauffören.

Den allmänna uppfattningen bland oss som fortfarande minns det här är att han drunknade. Helt säker kan dock ingen vara, eftersom kroppen märkligt nog aldrig återfanns. Ingen kunde förklara varför. Även om vi är mycket stolta över vår å i min hemstad och olyckan skedde just efter islossningen när vattenflödet är kraftigare än normalt, är strömmarna inte alls att jämföra med de stora älvarna i norra och mellersta Sverige. Likväl förblev chauffören försvunnen. Polis och räddningstjänst sökte i veckor utan resultat. Tidningen skrev om två pensionärer som under en lördagspromenad längs ån hittade en mössa och en sko. Allt annat var som uppeldat på bål.

Chaufförens försvinnande gav upphov till en och annan spökhistoria på bygden. Så brukar det bli med oförklarliga händelser på små orter. Människorna behöver hantera att omvärlden utan förvarning dånat in i tryggheten och påmint om att det finns något bortanför den sista 50-skylten.

Den kändaste spökhistorian handlar om en dansk laxfisketurist, som en tidig morgon mitt på sommaren står och kastar sina blankdrag mot åns öde och stilla vattenspegel. Han är ensam utmed stranden, inte en konkurrent åt något håll. Bäst han står där och njuter av tystnaden hör han plötsligt någon som harklar sig och sen på danska med låg röst säger ”Unskyld”. Ursäkta. Rösten kommer bakifrån. När fiskaren vänder sig om för att se vem det är som talar till honom på hans eget språk ser han en märklig gestalt. Det är en människa, en man, men han ser inte ut att må bra. Kroppen dryper av vatten och fiskarens första tanke är att det här är en annan turist som fallit i vattnet, tagit sig upp och nu vill be om hjälp.
”Har du trillat i?” frågar fiskaren.

Han får inget svar vilket gör honom en smula konfunderad. Lite märkligt är det också att mannen framför honom inte verkar frysa eller ens huttra. Det är visserligen sommar, men samtidigt svensk sommar där varken vattnet eller morgonluften erbjuder någon vidare behaglig temperatur. Mannen verkar dessutom ha legat i ett tag. Han är lerig i ansiktet och saknar en sko. Håret ligger som klistrat utmed hjässan och ena kinden verkar svullen, som om han slagit sig när han föll i vattnet.

”Är du skadad?” frågar fiskaren.

Då sker något märkligt. Mannen framför honom sträcker fram sina händer samtidigt som fiskaren ser att han spricker upp i något som liknar början på ett leende. Fiskaren ser på de framsträckta händerna. De håller i något. Fiskaren ser att i den ena hänger en öppnad påse maränger, den andra kramar en … Ja här skiljer sig historien åt lite beroende på vem som berättar. Ibland är det en flaska läsk av varierande märke, ibland en dansk öl och ytterligare någon gång en flaska smuggelsprit. Oavsett så är flaskan alltid av glas och lika lerig som mannen själv. Flaskans etikett är halvt avriven.

Den våta mannen håller fram varorna mot fiskaren som för att bjuda honom, samtidigt som leendet på hans läppar långsamt växer till ett allt bredare grin. Fiskaren stirrar in i det svarta gapet som helt saknar tänder. Han börjar bli rädd nu. Mannen framför honom står kvar och ser på honom med en mörk men ändå liksom munter blick. Som om han var på väg att dra ett skämt. Så rosslar han till. Fiskaren tolkar det först som en hostning, men när ljudet i korta stötar fortsätter att bubbla fram ur mannens hals inser han vad det är. Ett skratt. Ett väsande, gurglande flin. Trots att fiskaren har det strömmande, kalla vattnet bakom sig backar han ett steg. Då ser han att något rinner ur den våte mannens mun. En mörk vätska. En unken lukt fyller luften. Det är lera som rinner.

Sjöbotten.

Mannen fortsätter skratta och snart forsar kladdet fram ur hans mun. Fiskaren ser hur mannen långsamt vänder flaskan upp och ner och ur den dryper nu samma mörka vätska som ur mannens mun. Den faller som i klumpar. Duns, duns, ner på marken. Som en bastrumma som ackompanjerar mannens allt högre skratt.

Fiskaren är nu så rädd att han utan att kunna styra sig själv tar flera steg baklänges. Till slut kommer han för nära vattnet, snubblar till och faller i. Han kan inte simma. Det sista han hör innan han försvinner ner under vattenytan är skrattet och små dunsar när klumpar av lera faller ur flaskan och ner bland fjolårslöven som täcker åstranden. Fiskaren syns aldrig mer till efter det.

Jag minns inte vem som först berättade historien om sportfiskaren och den lerige besökaren för mig, men det är den som måste ha givit upphov till min dröm. Drömmen och berättelsen skiljer sig visserligen åt på många sätt, men grundelementen har de gemensamt. Ån. Vattnet. Skräcken.

Nu ska jag berätta.

Alltihop börjar med att jag är på väg med cykel till Toni med mina fiskegrejer hårt packade i en röd ryggsäck, som jag faktiskt fortfarande använder när jag ger mig ut och fiskar. Det är en tidig och lite kylig morgon, precis som i berättelsen om sportfiskaren. Cykelturen är kort, Toni och jag bor i samma villaområde. Han väntar på mig i trädgården när jag kommer fram, men jag ser direkt att något är fel. Vanligen skulle han ha haft cykeln klar ute på gatan och sin väska lutad mot grinden till husets uppfart. Nu sitter han på gräsmattan med knäna uppdragna under hakan och blicken mot marken. När jag ropar på honom utifrån gatan svarar han först inte. Inte förrän jag gått in genom grinden och kommit alldeles inpå honom reser han sig, men utan att lyfta blicken.

”Det blir inget fiske idag”, säger han. ”Mormor är sjuk och vi måste åka och hälsa på henne.”
Hans röst är låg, ansiktsfärgen vit.

”Är det allvarligt?” frågar jag och han rycker på axlarna till svar.

”Något med lungorna. Hon kan dö av det. Jag hörde mamma säga det till pappa igår när de trodde att jag sov.”

Vi står tillsammans en stund utan att säga något. Jag vill trösta Toni, men innan jag hinner tänka ut hur ropar hans mamma på honom inifrån garaget, där hans pappa startat bilen. Jag vinkar på dem när de kör förbi. Tonis mamma gråter.

När bilen försvunnit sätter jag mig på cykeln och trampar ensam mot fiskestället. Jag är ledsen för Tonis skull, men tänker att jag inte blir gladare av att åka hem igen. Om jag fångar något tänker jag ge det till Tonis mamma. Hon älskar både öring och lax.
Väl framme vid stället börjar allt kännas bättre. Solen har klättrat några decimeter på himlen och börjat värma både luften och mig. Jag hör änder bräka i vattenbrynet en bit uppströms och framför mig glider åns bronsfärgade yta långsamt fram på sin väg mot havet några kilometer västerut.

”Det blir en fin dag”, tänker jag när jag kränger av mig den röda ryggsäcken och drar isär blixtlåset. Jag tar ut den medhavda frukosten som ligger i på toppen av packningen och ställer den som vanligt på fikastubben. Fikastubben är resterna av en gammal blodbok som någon fällt för längesedan och som nu får tjäna som campingbord för mig och Toni när vi tjuvfiskar. En påse mackor och en chokladbit ställer jag dit, en smula trumpen av att ha insett att jag glömt mjölkchokladen jag gjorde i ordning och ställde i kylen kvällen före. Jag muttrar några svordomar för mig själv, men när jag åter vänder mig mot solen och ser hur den glittrar i vattnet kommer humöret tillbaka.

Eftersom alltihop är en dröm är tidsuppfattningen så klart luddig, men min känsla är att jag står och fiskar länge. Jag minns det som att jag kastar ut blänket flera gånger och vevar in det utan hugg. Jag slipper även att bottennapp och trassel stör upplevelsen. Bara en gång blir jag avbruten. Just som jag tagit upp blänket ur vattnet och gör mig redo för ett nytt kast tycker jag mig höra ljud från den lilla dungen som avgränsar vårt fiskeställe från cykelvägen ovanför. Det är det väsande och knäppande ljudet som uppstår när en klumpig människa forcerar snårig terräng. Torra grenar som knäcks under skosulor, buskage som trycks åt sidan och svischar tillbaks.

Med stigande puls vänder jag mig om, säker på att få se en bister fiskekortskontrollant kliva ut mellan träden. Men ingen kommer. Jag är inte säker, men jag tror att jag ropar hallå några gånger, men när ingen svarar lugnar jag mig. Jag minns tydligt att jag i drömmen säger för mig själv:

”Det var nog Termo.”

Termo var Tonis gravt överviktiga katt som alltid låg och blängde på mig i hallen när jag klev innanför dörren. I verkligheten hade jag aldrig dragit slutsatsen att det var Termo som smög omkring uppe i dungen. Han slutade gå utanför tomtgränsen när han var tre. Då vägde han redan över nio kilo, uppvuxen mestadels på bacon och grädde som han var. Men i drömmen verkar det tydligen möjligt att han skulle ha följt efter mig i nära tre kilometer, ända till vårt fiskeställe.

Jag rycker på axlarna och kastar ut mitt blänke på nytt.

Andra gången jag i drömmen avbryter fisket är det för att jag är hungrig. Det är också nu stämningen i drömmen förändras. Skiftet sker utan att jag varken märker eller tänker på det, så som det ofta är i drömmar. I samma ögonblick jag vänder mig om för att gå mot fikastubben märker jag att det regnar. Det känns obehagligt eftersom jag inser att jag inte har mer än en t-shirt på mig. Om jag burit t-shirten genom hela drömmen är mer än vad jag minns, men nu stryker jag mig över de nakna armarna och känner hur de små knottrorna i skinnet börjar växa till.

Att gå blir svårt. Marken är lerig och det tar mig längre tid att ta mig till fikastubben än det skulle ha gjort i verkligheten. Sulorna på mina skor glider lite som de vill varje gång jag tar ett steg, samtidigt som stubben verkar längre bort än förut. Nästan som om den dragit sig undan från strandkanten medan jag stod med ryggen till. Ungefär halvvägs halkar jag så svårt att jag faller ner i leran.

”Helvete”, svär jag, men tar mig ändå på fötter igen. Leran klibbar mot huden, både på underarmarna och i ansiktet.

När jag väl kommer fram till min väntande frukost är den inte lika inbjudande som när jag lämnade den. Vattendroppar har trängt in i påsöppningen och gjort smörgåsarna degiga. Regnet har också knuffat ner chokladbiten i leran nedanför stubben. Förpackningen är hel men nästan till hälften täckt av unket klet, vars doft stiger mot mig i små puffar.
Sen ser jag den och fryser till. Den står där lika upprätt och stadig som en pokal i ett prisskåp.

Flaskan.

Det är en colaflaska av glas, en sådan där gammaldags med räfflor, kort hals och midja mitt på. 33 centiliter. Etiketten är kvar men syns knappt eftersom den är lika täckt av lera som jag. Flaskan ser ut att ha legat inne bland träden i åratal.

Insikten slår mig som en hästspark mellan ögonen. Jag känner mig på ett ögonblick både kräkfärdig och panikslagen.

Nu förstår jag vem det var som smög omkring bland träden tidigare, vem det var jag hörde. En gestalt som inte hör hemma bland oss levande. Jag vet också vad som väntar den han bjuder på sina gåvor. Långsamt sträcker jag mig mot colaflaskan och tar tag i den. Lutar den. Vätskan som rinner ur den får mig att vilja spy och ropa på hjälp samtidigt. En mörk, klumpig gegga. En stank av förmultnade grenar, men också av något annat. Något ruttet som är … kött. Jag tänker på den gången när min pappa försökte sig på att ordna surströmmingsskiva. Det är den lukten. Sött. Jäst. Dött.

När första klumpen träffar min högra sko skriker jag till. Något prasslar inne bland träden, kanske skymtar jag vad det är.

Sekunden senare vaknar jag.

Jag måste ha legat i sängen i mitt gamla pojkrum när jag slog upp ögonen, men vad jag gjorde därefter har jag glömt. Kanske gick jag upp och satte mig framför något av mina pc-spel. Kanske vände jag mig bara om i sängen och somnade om. Jag minns inte. Jag vet bara att drömmen blev kvar hos mig ända fram tills nu, lika klar och detaljrik som en film.
Jag berättade aldrig om drömmen för någon. Inte ens för Toni. Jag hade inte en tanke på att göra det den här dagen på kaféet heller. Jag tog fikan jag nyss köpt och slog mig ned vid ett av borden längst in i lokalen. Medan jag väntade på Toni tänkte jag på hans mormor. I verkliga livet drabbades hon aldrig av någon sjukdom. Tvärtom. Hon träffade en ny man en bit efter sjuttio och levde med honom ända tills hon lämnade oss bara härom året. Då var hon en bra bit över 90. Jag minns att Toni berättat att de reste till Sansibar utanför Afrikas kust bara något år innan hon dog.

Det dröjde inte länge förrän Toni dök upp efter sitt toalettbesök. Han ställde ner en rykande kaffe latte på bordet och sjönk ner på stolen.

”Sällan man får sådant här i urskogen”, sa han och nickade mot den höga koppen.
”Det är väl rätt självvalt att bo som du gör eller?” svarade jag.
”Jo”, sa han. ”Jo det är det väl. Alla kan ju inte bo i Stockholm.”
Vi log mot varandra och jag tänkte att han inte åldrats alls sedan vi träffades senast, när det nu kunde ha varit. Toni lutade sig tillbaka och pustade.

”Inte lika mycket folk som på somm …” hann han säga innan plötsligt avbröt sig. Leendet försvann och en liten rynka kringlade ihop sig ovanför hans näsrygg. Han verkade stirra på min fika.

”Vad är det du dricker?” frågade han.
Jag höjde ögonbrynen.
”Vad då? Vad jag dricker. Kaffe, fast vanligt. Det ser du väl. Och en läsk. Hur så.”
”Snälla ta bort den.”
”Va?”
”Ta bort colan, snälla.”
”Varför?”

Jag kände mig med ens olustig. Rynkan i Tonis ansikte djupnade och han såg blekare ut än bara för några sekunder sedan.

”Bara gör det. Ta bort skiten. Jag dricker aldrig det där. Bara att titta på det gör mig spyfärdig.”
”Vad då? Cola?”
”Ja. Ta bort den annars går jag.”
”Okej. Lugn.”
Jag ryckte på axlarna och ställde ner flaskan på golvet. När jag tittade upp igen log Toni mot mig, på ett sätt som jag uppfattade som ursäktande. Han tog en klunk av sin latte och sjönk ihop lite på stolen. Han verkade vara sig själv igen.
”Förlåt”, sa han.
”Det är lugnt”, sa jag. Men jag måste ha tittat på honom på ett sätt som gjorde att han kände sig tvungen att förklara sig.
”Minns du fiskestället?” frågade han.

Jag frös till. Vad sjutton var detta? Jag kände hur mina ögon spärrades upp och jag hade blicken fästad på honom nu, utan att blinka. Toni verkade inte riktigt uppfatta min reaktion. Han hade hittat någon smula på bordet som han satt och petade med, samtidigt som han fortsatte prata.

”Jag har nog aldrig berättat det här för dig, men det var en grej som hände nere vid vårt gamla fiskeställe”, sa han. ”En gång när du inte var där.”

Jag kände hur det började sticka i fötterna av Tonis ord. Han hade lika gärna kunnat slå mig i magen med ett avslitet stolsben.

”Okej”, sa jag tyst, i ett havererat försök att inte darra på rösten. ”Vad var det som hände?”

Toni började berätta:

”Jag tror att du var hos din farmor eller något. I alla fall for jag och fiskade själv. Först var det ganska fint väder, som jag minns det, men sedan började det duggregna.”
”Okej.”
”Jag väntade ett tag på att det skulle sluta, men istället ökade det på. Så jag bestämde mig för att gå hem och då …”

Han tystnade. Petade med sin smula. Huvudet verkade röra sig i sidled i en nästan osynlig skakning.

”… och då”, upprepade jag för att få honom att fortsätta.
”Alltså minns du den där gamla spökhistorian om lastbilschuffören som körde över räcket på Europavägsbron och drunknade?”
”Jo.”
”Jag tror att han … hur ska jag säga? Alltså på stubben där vi brukade fika. Där stod en sådan där.”

Toni nickade mot golvet, i riktning mot där jag ställt colaflaskan.

Jag nickade. Mina läppar öppnade sig för att släppa ut min röst, men halsen hade snört ihop sig.

”När jag kom fram till stubben stod den bara där. Flaskan såg inte alls sådär lerig ut som det berättas i spökisen, utan mer som en helt ny. Ren och med blänkande kapsyl. Först trodde jag att det var du som kommit trots allt. Att du ställt läsken där och gått in bland träden för att kissa. Jag ropade nog till och med på dig, men du svarade inte. Då öppnade jag flaskan.”

Toni hade sänkt rösten i takt med att han kommit längre in i berättelsen. Nu tystnade han helt ännu en gång. Sedan sa han helt kort:

”Alltså den stanken.”

Det sista sa Toni nästan som för sig själv, samtidigt som han fortsatte skakade på huvudet, tydligare nu. Han fattade sin kaffemugg med båda händer som om han ville värma dem på det ljumna porslinet. Långsamt lutade han sig fram över bordet och såg på mig.

”Visst låter det sjukt, men det är så jag minns det”, sa han. ”Ofta intalar jag mig att allt var bara en dröm, något jag fantiserat ihop. Eller att det var någon som skämtade med mig.”
”Det kanske det var”, sa jag.

Toni släppte bordsskivan med blicken och såg på mig.

”I så fall lyckades de förbannat bra. Stanken, den lämnade mig aldrig. Varenda gång jag ser en cola tänker jag på den.”
”Hur menar du?”
”Precis det jag säger. Varenda, vareviga gång jag ser en cola. Jag blir spyfärdigt, får svårt att andas, precis som när jag såg din flaska för en stund sedan.”

Här tog Toni en kort paus. Han hade talat mycket högre de senaste minuterna, vilket verkade ha gjort honom andfådd. Han tog några djupa andetag. Sedan sa han, lugnare nu och med blicken rakt mot mig:

”Vet du hur spridd den jävla drycken är? Jag blev överlycklig när jag träffade en kvinna från Norrland som älskade att bo så långt från civiliationen att där inte ens finns cola. Jag gråter inte så ofta längre när jag tänker på min förlorade musik och jag är bra på att låtsas att jag älskar min fru. Det är ett billigt pris att betala för att slippa tänka på den där stanken.”

Ni har hört “En flaska Cola”, uppläst av Ludvig Josephson.

I poddens andra och sista historia ska vi höra om hur en enkel händelse, någonting som i sig inte är konstigt eller onaturligt, ställer ett helt grannskap ur spel. Det handlar om att vara ensam bland massa människor – och att vara massa människor runt den ensamme. Det är en historia som heter “Fast”, skriven av Matt Dymerski och ursprungligen publicerad på Reddit.com/r/nosleep. Och den läses av Petra Werner.

När jag först såg honom stå där ute på trottoaren var det ingenting jag lade någon vikt vid. Min spontana tanke var då rakt inte att han skulle bli stående där. Jag hängde kvar vid fönstret i något ögonblick, som det blir när man fastnar vi något med blicken, och bestämde mig sedan för att silhuetten som avtecknade sig mot villorna på andra sidan vägen i förortsnatten bara var någon granne ute på en promenad. Sedan ställde jag vattenglaset i diskhon och gick och lade mig.

När jag stod hålögd och hängde över kaffebryggaren morgonen därpå sökte sig ögonen till fönstret ovanför diskhon, och jag fick ett litet adrenalinpåslag som slog sömnigheten ur mig. Han var kvar, precis på samma fläck på sin tomt på andra sidan vägen, fortfarande vänd mot mitt hus. Min make hade försvunnit iväg till jobbet för länge sedan, så jag funderade på om det var en bra idé att gå ut för mig själv och konfrontera honom. Jag blev kvar vid kaffemaskinen och funderade tills det bryggts klart, hällde upp en kopp, tog på mig byxor och en tröja och gick sedan fram till ytterdörren och tittade ut genom dörrtitthålet. Han stod kvar.

Jag tog ett djupt andetag, stålsatte mig för vad som alldeles säkert skulle bli en märklig konversation, och öppnade dörren.

Hans blick mötte min så snart jag kom ut på trappen och gick ut på tomten, och han följde mig medan jag gick fram till min grind. När jag klev ut på trottoaren på min sida vägen tycktes han bli en smula spänd, men såg sedan hoppfull ut när jag gick över vägen och fram till honom. Jag stannade upp vid trottoarkanten, och höll honom på behörigt avstånd. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.

“Hej. Hur, eh, är läget?”

Han såg nervös ut. “Bara bra. Står och hänger lite.”

Han såg varken hemlös eller tokig ut. Han var i 40-årsåldern, iklädd en mörkblå morgonrock, och jag kände vagt igen honom. “Du bor här, va?”, sade jag och pekade på villan bakom honom.

Han nickade. “Ja, det är mitt hus. Jag tänkte hämta tidningen bara.”

Jag tittade ner på hans ena hand, i vilken han höll tidningen. “Det ser det ut som att du redan gjort?” Jag tittade runt, och såg ytterligare en tidning i hans brevlåda. Var det gårdagens tidning han höll i?

Han stod tyst och såg ut att försöka dölja sin nervositet.

“Stod du så här inatt också?”, frågade jag.

“Jadå.”

Jag tittade ner på hans fötter och såg att han varken hade strumpor eller skor på sig. Jag sökte en formulering som inte kändes allt för korkad. “Har du stått här hela natten?”

Jag förväntade mig att han skulle skratta bort min fråga, men istället svarade han rakt upp och ner “ja”.

“Du har stått här hela natten barfota?”

Det ryckte i en muskel under hans högra öga och han spände sig runt munnen. “Ja.”

Situationen började kännas helt orimlig. “Jaha. Ska du stå här hela dagen?”

“Jag…” Han tystnade och verkade plötsligt ändra sig om vad han skulle säga. “Kanske det. Det är ju så vackert väder.”

Så mycket hade han rätt i. Det var en varm sommardag, ljus och vacker. “Okej. Jaha, men kan du åtminstone låta bli att stirra på mitt hus?”

Han ryckte urskuldande på axlarna och började vända på överkroppen men stelnade till. Hans nakna fötter blev stående på fläcken, som om han inte kunde lyfta på dem. Försöket att vända ryggen till slutade så att säga vid höfterna. Han vände sig tillbaka och hummade. Sedan sneglade han nervöst åt sidorna, och mötte min blick. “Du har ett fint hus. Jag gillar att titta på det.”

Det gjorde mig irriterad. “Vad heter du?”

“Gustav.”

“Gustav? Trevligt att träffas, Gustav.” Sedan skakade jag på huvudet för mig själv och tittade på honom. “Förlåt, men om du inte slutar upp med de här märkligheterna måste jag ringa polisen.”

Hans ögon blänkte till. “Ja, snälla, gör det.”

Det var ett tillräckligt udda svar för att jag faktiskt skulle göra verklighet av mitt hot. Jag har sällan eller aldrig velat blanda in polisen i småsaker, men mannens beteende oroade mig och det kändes som att han kanske behövde hjälp. Jag slog 11414 – det kändes trots allt inte akut nog för 112 – och sade till kvinnan i växeln att en konstig man stått utanför mitt hus hela natten. Ja, hela natten. Hon sade att hon skulle skicka dit en bil.

Gustav och jag sade inte mycket till varandra medan vi inväntade dem. Han stod där, tittade på mig då och då och annars på omgivningen. Vi bodde på en tyst och lugn gata, där det bor mest trevligt vanligt folk som helst inte lägger sig i sina grannars förehavanden. Vi hade knappt ens haft anledning att träffas. Om vi hade haft någon kontakt alls dessförinnan hade jag kanske haft en relation till denne Gustav, men just nu var han bara en konstig man. När en polisbil svängde in på gatan och kom körande mot oss tyckte jag mig se någonting i hans ansikte som slappnade av.

Två uniformerade män klev ut, och gick fram till oss med avmätta steg. “Godmorgon”, sade den ena och tittade på mig. “Vad är situationen här?”

Gustav tittade på mig med hopp i blicken.

Jag höjde på ögonbrynen. “Ja, han här har stått här och tittat på mitt hus hela natten.”

Den andra polismannen himlade med ögonen. “Stämmer det?”, frågade han Gustav.

Gustav svalde och nickade. “Ja.”

Polismännen reagerade på det franka svaret, och rätade lite på sig. “På allvar?”, sade den ena.

Gustav nickade.

Den andra polisen tittade på oss i ett ögonblick och sade sedan “Jaha, men sluta göra det då.”

Gustav verkade spänna sig och sträckte på sig. “Nej.”

“Va?”

“Jag sade nej”, sade Gustav och när den ena polisen klev fram mot honom tillade han med en röst som lät lite löjlig “konstapeln”.

De klev fram mot honom. Den ena plockade fram handklovar, och den andra spände ögonen i Gustav. “Hörrödu, din jävel…”

Men så stannade han upp en halvmeter från Gustav. Den andra polisen stelnade också, och blev stående.

“Kom igen då”, sade Gustav och lät plötsligt stressad. “Vad väntar ni på? Kom igen!”

De två männen bytte några vilda blickar med varandra, och backade sedan tillbaka. Handklovarna återvände till bältet.

“Nej”, skrek Gustav. “Kom igen, era as. Jävla grisar! Svin! Kom igen, slå ner mig! Lär mig en läxa! In på fyllecell med mig!”

Den första polismannens ansikte hade bleknat. “Absolut. Du har helt rätt. Vi är svin. Gör som du vill, stå där så länge du vill. Du är på din egen tomt.”

Gustav skrek efter dem när de körde iväg, men lyfte aldrig fötterna så mycket som en centimeter. Jag ringde polisen igen för att höra vad som hände, men när jag sade min adress fick jag höra att jag aldrig skulle ringa igen och så bröts samtalet. Vreden rann av Gustav när han såg mig lägga på luren, och där blev jag stående och kände mig illa till mods när den vuxna mannen i morgonrocken började gråta.

Jag hade aldrig sett en 40-årig man gråta så uppgivet. “Gustav, vad är det som händer”?

Han kunde inte svara genom hulkandet.

Jag tittade mig omkring. Till slut klev jag upp på trottoaren och fram till honom. En obeskrivlig känsla fyllde mig så mina knän nästan vek. Den var omöjlig att sätta fingret på. Orden räckte inte till för att beskriva den. Det närmaste jag kan säga är att det var en instinktiv medvetenhet.

Jag kom fram så långt som till gräset vid hans tomt, och hade tänkt ge honom en knuff, men ändrade mig helt sonika kanske en halvmeter från honom. Det hade varit konstigt att ge sig på en gråtande vuxen karl.

Jag klev tillbaka. Förvirrat försökte jag igen, men återigen blev jag stående en halvmeter från honom – bokstavligt talat inom armslängds avstånd – och ändrade mig. Han fick väl göra som han vill? Vem var jag att bråka med en som bara ville stå på sin tomt en vacker sommardag.

Varje gång jag kom närmare honom och sedan ändrade mig såg jag på honom hur han blev allt mer uppskrämd.

Jag tror jag mumlade “Okej, nu jävlar” för mig själv, och så backade jag tillbaka till mitten av vägen för att ta sats. Jag visste inte vad jag höll på med men tänkte att jag skulle kunna slänga omkull honom. Jag satte tillbaka foten, trampade av och rusade fram.

Men precis när jag skulle kasta mig på honom ändrade jag mig. Han gjorde ingenting fel, det var jag som var korkad. Vem bryr sig? Jag svängde av mitt i sista steget och sprang av farten några meter på gräsmattan.

Gustav bröt ihop igen.

Trots en stark och närvarande känsla av att någonting var väldigt fel vände jag om och gick tillbaka hem utan att säga ett ord. Jag såg honom fortfarande genom köksfönstret, men återgick till dagens planerade sysslor. I bakhuvudet gnagade obehaget, en instinktiv rädsla jag inte kunde blunda för. Varje gång jag kastade en blick ut genom fönstret hoppades jag att han skulle ha försvunnit, men varje gång stod han där. Han grät fortfarande, grät så han skakade, och såg sig hjälplöst omkring.

Detta var i juni.

Det lade sig som en mörk filt över grannskapet. Från att ofta ha haft vänner och bekanta på middagar och grillfester åt vi allt oftare våra middagar ensamma, i tystnad, jag och min make. När vi fick ingivelsen att vilja berätta om något kul som hänt på jobbet eller en planerad grej vi såg fram emot hann vi sällan längre än någon mening förrän vi fylldes av en känsla av meningslöshet. Vem bryr sig om en spelning eller en utflykt, under omständigheterna? Vi tystnade, och tittade som på given signal ut genom köksfönstret.

Och där stod alltid Gustav.

Han hade lyckats undvika att bli solbränd genom att dra upp morgonrocken över huvudet när solen låg på som mest, men hans bara fötter kunde han inte skydda. Efter en vecka hade de blivit illröda och flammiga.

Veckan därpå hände det sig då och då att vi samlades en grupp grannar på gatan och tittade på honom. Ingen hade kunnat undgå att märka honom där han stod, och alla som bodde på gatan hade någon gång promenerat förbi honom för att illa till mods kallprata om det ena eller andra.

“Hemskt väder”, sade en granne med skräck i blicken.

Vädret var underbart.

“Ja, verkligen fruktansvärt”, svarade någon av oss andra. “Helt sjukt, vad är det som händer med vädret?”

En gång kom den äldsta grannen ut ur sitt hus, en kvinna som var så gammal att hon kunde berätta om ransoneringarna under andra världskriget. Hon var alltid så tuff och hård, men den här gången grät hon som ett barn. “Varför ska vädret vara så här”, snyftade hon.

Gustav stod under tiden rakt upp och ner och såg både hoppfull och skräckslagen ut.

Den gamla kvinnan skrek på honom. “Varför går du inte hem?”

Han ryckte villrådigt på axlarna och sade med darrande röst att han inte ville. “Jag gillar att få mina fötter solbrända.”

Hon vaggade fram till honom med armarna resta och handflatorna framåt, men tycktes ändra sig abrupt när hon kom inom räckhåll. “Du är en vuxen karl, det här klarar du av. Jag ska inte störa.” Sedan stapplade hon iväg med tårarna rinnande.

En annan granne klev fram. “Sätt åtminstone på dig lite kläder. Här”, sade han och räckte fram ett par jeans, men stannade upp precis innan han kom fram till Gustav. “Äsch, du vill väl inte ha mina gamla paltor.”

“Nej”, sade Gustav med en oändlig uppgivenhet i rösten. “Det är ingen fara. Tack ändå”.

Sommaren är som den är och regnet kom. Vi skyndade in hukande i den plötsliga skuren, och blev sittande framför våra fönster. Han böjde huvudet bakåt och öppnade munnen för att fånga några regndroppar. När det regnat en stund bildades en liten ström av vatten vid trottoarkanten, och han böjde sig och drack ur den. Det gav oss en idé.

Vi började tvätta våra bilar oftare. Inte bara vi, utan flera av oss grannar. Vattnet rann ner på gatan och förbi Gustav, och han kunde dricka av det. Det fungerade dock bara så länge som det kändes normalt för oss att tvätta våra bilar. Vi nämnde aldrig vad vi höll på med – vi såg bara varandra göra det och följde efter i tystnad.

Fukten gjorde att maskar kom upp ur jorden, och de åt Gustav. Han lärde sig att stå stilla nog för att fåglar skulle komma flygande och picka bland maskarna, och då fångade han dem och åt dem hela. I gräset låg hans avföring, tills den sköljdes iväg vid varje regnskur.

En av grannarna satte igång med ett byggprojekt. Han satte ihop brädor och stålbjälkar till en manick, och det gjorde att vi för första gången på en månad fick något annat att titta på utanför fönstret än Gustav. Vi följde hans arbete i nästan en vecka medan han satte ihop en omständlig pryl som liknade en lyftkran. Han verkade bygga den så lång att den skulle kunna sträcka sig runt hörnet på gatan, och ner en bit så den räckte hela vägen fram till Gustavs hus.

Jag och min make tog ledigt från våra jobb. Utan ett ord började vi hjälpa till med bygget, och lika ordlöst kom den gamla kvinnan ibland ut med några mackor och lite kall lemonad. Gustav såg på när vi åt och drack, men aldrig med samma intensiva fokus som när han såg oss arbeta på maskinen. Jag har aldrig varit särskilt händig, men jag fick pli på bygget genom att härma de andra, och efter ett tag fick vi hjälp av andra i grannskapet.

Det tog oss sex dagar, och när vi till slut blev klara var det sen eftermiddag och på vädret varnade de för ett ordentligt regnoväder den kvällen. Himlen mörknade, och vi samlades i en grupp vid grannens hus, bakom hörnet av Gustavs hus. Vi såg inte skymten av honom. Vi stirrade under tystnad på den spak som satt på maskinen. Om det fungerade som det skulle hade den utlöst en rörelse i maskinen som slutat med att en arm byggd av trädplankor och stålråd sopade omkull Gustav.

Vi fortsatte stirra på spaken.

En joggande kvinna dök upp på gatan. Vi vände blickarna mot henne.

Hon saktade ned och tittade förvånat på oss, den samling av nästan trettio personer som tittade på henne.

Vi skingrade oss runt maskinen, och alla tittade menande på spaken.

“Va?”, sade hon. “Vill ni att jag ska dra i den? Är det här någon sorts skämt?”

Vi tittade på varandra, och den gamla kvinnan ryckte på axlarna och nickade.

Kvinnan kom fram och förde handen mot spaken, men stannade upp. Hon tog ett par steg tillbaka. “Nej hörrni, något dolda kameran-skämt vill jag inte vara med på.” Hon såg skrämd och illa berörd ut, och vände om och joggade iväg. Vi stod uppgivna kvar.

Regnovädret kom och blåste sönder apparaten. Mannen som påbörjat bygget tog under veckan som följde isär den och packade sammanbitet iväg resterna, allt med ett plågat ansiktsuttryck.

Gustav tittade på med tom blick.

En morgon körde en flyttbil fram till Gustavs uppfart. Jag och några grannar stod på våra trappor och såg hur Gustavs fru lastade på den.

“Han fick sparken för någon vecka sedan, eftersom han inte kom till jobbet”, sade hon. “Nu har vi inte råd att bo kvar här.” Hon tittade på Gustav med hatisk blick. “Jag förstår inte varför han håller på såhär, men jag tänker inte stanna en dag till med en arbetslös fjant som hellre står och hänger än gör sitt för att bidra till hushållet.”

“Det här är att bidra till samhället”, skrek han till svar. Tårarna rann utmed hans skäggiga kinder. “Tror du det är lätt att står här hela dagarna utan att vila? Jag är jättetrött men vad tror du – att jag bara ska lägga av för det?”

Vi såg till slut hur hon packade in några väskor och Gustavs lilla son i passagerarsätet, och sedan körde hon iväg.

Gustav svalde och skakade, torkade tårarna och tittade på mig. “Det är bättre att jag står här och att de sticker. Jag brydde mig inte om dem ändå.”

Det var efter den dagen han verkade ge upp helt. Han lät sig bli illa solbränd och brydde sig inte ens om att äta maskarna när det hade regnat.

Det var juli.

Den första festen någon hade haft i våra kvarter på flera månader utlöste nästan ett upplopp. Det var ett medelålders par som hade en grillfest med massor av alkohol. Vi var några grannar som gick ut ur våra hus och tittade på varandra, fyllda av vrede och frustration. När vi ringde på kom mannen i huset ut. “Vad tror ni att ni håller på med egentligen?”, sade den äldre kvinnan.

“Vi har fest”, svarade mannen. “Vad är problemet? Vi är inte så högljudda.”

Jag kunde knappt prata, så upprörd var jag. “Hur kan ni ha en jävla fest när allt är så här?”, väste jag genom tänderna.

Mannens fru kom fram och spände ögonen i oss. “Vad menar du? Vi ska bara sluta leva och aldrig göra någonting för att saker är som de är?”

Deras vänner tittade förvirrat på när vi pratade.

Det värsta var att de hade rätt. Vi kunde ju inte lägga av med allt vi brukade göra bara på grund av vad som pågick där ute på gatan. Vi bråkade mer för att vi alla var så frustrerade och trötta, och det gick så långt att några började slåss. Ett par glas gick sönder, en grill välte, och sedan drog sig alla tillbaka. Grannskapet skingrades. Festen tog slut ganska fort därefter.

Jag var förbittrad. Vi kände nog alla samma bitterhet. Men så, ett par kvällar senare, hade en annan granne fest. Senare bjöd min make in några vänner på en middag, och det kändes som en sådan lättnad. Som att vi återgick till någon sorts normaltillstånd. När kvällen gled mot sitt slut följde vi vännerna till dörren och vinkade när de gick. Vi hörde dem skratta när de försvann i sensommarnatten.

Gustav var en silhuett i mörkret. Ständigt där, men inte längre någonting vi ständigt tänkte på.

Morgonen därpå kände jag mig förstås som en skitstövel. Mitt dåliga samvete fick mig att nästan fysiskt känna mig sjuk. Jag stod vid kaffebryggaren och tittade på den sönderbrända fågelskrämman på andra sidan gatan. Hans morgonrock var smutsig och såg ut att ha börjat multna på honom. Han såg ut som ett lik. Men den dagen hade jag mycket att göra, och jag hade tid med dålig samvete.

Jag skäms över att medge det, men det var jag som gjorde det: jag drog ner persiennerna. Jag tänkte bara att det skulle vara för dagen, bara så jag kunde fokusera på ett projekt med en deadline, men persiennerna förblev nerdragna efter den dagen. Vi slutade som hushåll använda det fönstret.

Precis som när vi alla tvättade våra bilar tillsammans, precis som när vi samarbetade med den märkliga maskinen, och precis som vi alla reagerade gemensamt på festen, tog mina grannar ordlöst efter. Fem dagar senare var persiennerna i alla husen på den gatan nerdragna.

Den första kvällen då Gustav stod där ute helt ensam, isolerad av en rad nerdragna fönster och garanterat utan att någon såg honom, grät jag mig till sömns. Det var inte som den obeskrivliga känslan när man försökte komma honom nära. Jag visste precis vad jag hade gjort, och vad det betydde: att jag var först med att dra ner persiennerna.

Jag ville vara den första med att dra upp dem igen, först med att konfrontera gatan och tvinga andra att göra detsamma, men jag var inte stark nog. Jag behövde få mitt jobb gjort, betala amorteringar och ränta. Om jag hade varit den som drog upp persiennerna hade jag också blivit den som uppmärksammade situationen igen, och jag orkade inte tampas med de skuldkänslorna och den förvirringen och osäkerheten. Varje morgon hoppades jag för mig själv att någon annan skulle ha dragit upp sina persienner, att någon skulle ta sig samman och bara göra det. De fattade väl att det var det rätta! Någon av dem hade väl något samvete kvar. Det var allt som krävdes – sedan skulle vi gemensamt kunna dra upp dem, allihopa.

Jag hade låtit bli att tänka på saken så länge att jag en morgon faktiskt blev nästintill chockad när jag såg Gustav, och att han såg friskare och starkare ut än på länge. Eftersom ingen hade klippt hans gräs eller hållit koll på träden på hans tomt, och med det sedvanliga regnandet, stod han plötsligt i grönskans skugga hela dagarna. Hans hud såg bättre ut, även om den fjällade, och i gräset levde gräshoppor och skalbaggar som han kunde äta när han ville.

Anledning att jag tittade på Gustav var för att en bil hade kört fram till hans hus. En kvinna i kostym klev ut och började skälla på honom.

“Hörrö”, ropade jag från min ytterdörr. “Låt honom vara i fred!”

“Det här är urlöjligt”, svarade hon med bistert ansiktsuttryck. “Det här huset ska säljas, och det kommer aldrig gå om det ska stå en lodis och hänga här.”

“Han är ingen lodis”, skrek jag. “Han bor där.”

“Inte nu längre. Hans fru fick huset i skilsmässan.”

Jag vet inte varför jag sade det, men det kom helt naturligt. Jag svarade: “Jag menar på tomten.”

På något sätt, vid något tillfälle under sommaren, hade jag landat i acceptansen. Han bodde på tomten. Det var så här det var nu. Mäklaren gav mig en mörk blick, hoppade in i sin bil och försvann iväg. Jag visste precis vad hon skulle göra. Jag och min make ställde oss i vägen när gruppen av trädgårdsarbetare kom och lät dem inte klippa gräset. Till slut gav de upp och stack iväg, de med. Om de klippte gräset och beskar träden hade Gustav varit riktigt illa ute.

Vi klappade om oss själva och gratulerade oss till väl utförd god gärning. Sedan återvände vi in i vårt hus för att förbereda en middag med några vänner.

Det var augusti.

Någonting obehagligt hände med grannarnas tonläge när sensommaren kom. När vinden bar med sig en mjuk kyla och doft av höst visste vi att Gustav stod inför slutet, om ingenting nytt hände. Ett fruktansvärt slut. Det gjorde oss arga på honom, på något sätt. Så fort vi såg honom blev vi förbannade.

“Varför går han inte bara in?”, frågade någon.

“Han är så jävla dum”, svarade någon.

Jag tittade på dem när de pratade så, och önskade för mig själv att de skulle sluta. Att Gustav skulle sluta. Men jag visste inte. Jag visste bara inte.

Jag skriver det här för att jag börjar känna igen deras känslor i mig själv. Hatet. Förskyllan. Jag frågade mig samma sak som de: varför? Varför gick han inte bara hem?

Samma obeskrivliga känsla som fick mig att hålla mig undan drev mig plötsligt att göra någonting som ingen gjort på flera veckor. Jag gick ut på tomten och lutade mig mot staketet. Och så pratade jag med honom.

“Tjena, Gustav”, sade jag, för det fanns ändå inget vettigt sätt att inleda den konversationen.

Hans hår var en tovig röra och hans skägg var vilt och smutsigt, men någonstans där under såg jag ögon som tillhörde en människa. Han harklade sig, hostade, och fick sedan fram ett ord. “Hej.”

Det fanns ingen poäng i att låtsas som ingenting. “Du höll på att ge upp förut, eller hur?”

Han nickade lealöst.

“Varför ändrade du dig? Varför äter och dricker du igen? Vad får dig att fortsätta?”, frågade jag. Jag kände mig plötsligt så fin, som en så underbar människa för att jag brydde mig när ingen annan gjorde det.

Jag kommer aldrig glömma hans skratt, hans föraktfulla skratt. Han lade huvudet på sned och gav mig en mörk blick. “För att ni förtjänar det, era vidriga jävlar.”

Jag hade aldrig trott han skulle svara så. Efter allt vi hade gjort för honom, efter alla skuldkänslor vi burit på och all ångest vi känt och alla insatser vi gjort trodde jag han skulle vara tacksam. Men det är klart, det kunde inte vara kul att stå där heller. Att stå och titta igenom lysande fönster på nätterna och höra musik och samtal. Att känna hur allas blickar undviker en.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade ingenting att säga. Jag ville säga “lycka till”, men det skulle ha låtit dumt och ihåligt. Jag nickade och vände om, och så gick jag in till mitt igen. Jag gick till köksfönstret och drog upp persiennerna, och så stod jag där och tittade på honom. När de första snöflingorna den hösten föll hade jag accepterat vreden i hans blick. Jag minns att jag hoppades att hans intensiva hat skulle hålla honom varm över vintern. Det var innan vintern kom, och innan våren aldrig kom, innan snön föll långt in i mars.

Långt efter att hans hud blev blå fortsatte mina vänner att fråga mig, som om det bara hade varit så enkelt, om varför han inte bara gick hem. Varför gick han inte bara hem? Själv stod han där, och snön föll.

Nu, när det till slut har börjat tina, står han åtminstone inte längre upp.

Signaturmelodi

Du har hört “Fast” av Matt Dymerski, uppläst av XXX. Och därmed har veckans Creepypodden tagit slut – hoppas du lyssnat frivilligt, och inte som i ett osynligt grepp av en övermäktig hand, medan dina tårar runnit nerför dina kinder utom din kontroll…

Vi hörs igen om två veckor, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.