buy zoloft online cheap without prescription https://canadianrxcenter.com

Avsnitt 87: Till kyrkan

Det är ett Youtubeklipp som funnits på internet i över 10 år, ändå vet vi inte mycket om vad det är som som händer i det. Allt vi ser är en mörk natt i ett öde skogsområde genom en lågupplöst kameras billiga optik, två unga killar som fnittrar förskräckt i skogen om natten. De verkar veta vart de är på väg – till en träbyggnad mitt ute i ingenstans. De får upp dörren och inuti ser vi bänkrader. Det är en ensam kyrka de hittat, en kyrka som ser nedgången och övergiven ut.

De går in i kyrkan, och vi ser i brunvita pixlar kyrkbänkarna och den lilla predikstolen i ficklampans ljuskägla. Längst, vid sidan av koret, står ett gammalt piano. Killarna, som kanske är 18-20 år gamla, tassar in och går fram till en bakdörr. Där innanför hittar de en gammal stege som leder vidare upp i byggnaden och står och kivas om vem som ska gå först,

Då. Börjar pianot. Spela.

De tittar ut genom dörren, och ser en gestalt sitta vid pianot. Den var inte där förut. Chocken sätter dem helt ur spel. De börjar rycka i en ytterdörr som finns bakom dem.

Det slutar med att de skrikande rusar förbi pianot, förbi den märkliga figur som sitter böjd över tangenterna, ut genom dörren de kom in genom, och ut i natten igen. De har besökt en kyrka, på det sätt vi kanske ser mest av på nätet idag. I en pixlig händelse på Youtube vi inte vet någonting om, men som vi kan låta oss skrämmas av om vi vill. Precis som berättelserna alltid varit: osäkra, med någon vi inte känner i centrum, återberättad av källa efter källa tills de mött våra ögon. Fast idag i ett klipp på Youtube, och inte viskat i våra öron av henne eller honom vi hoppas få komma närmare innan kvällen är över, en natt runt lägerelden.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och Youtubeklippet jag precis spelade upp heter “Ghost playing Piano” och har laddats upp en massa gånger på nätet sedan det först mötte dagens ljus. I början av klippet finns det ett datum, den 29 juli 2007, men precis lika lite som något annat i klippet vet vi att det stämmer. Vi vet bara att det är en liten illustration av vår tids relation till att gå till kyrkan.

Förr gick man till kyrkan på ett annat sätt. Av tro, av pliktkänsla, ibland av tvång. Minst en gång i veckan, och varje gång man passerade ett av livets stora ögonblick: dop, bröllop, begravning. Det är inte längre självklart. Hur ser våra mest gripande ögonblick i kyrkan ut idag? Jo, i dagens Creepypodden ska vi berätta två historier om det.

Den första är inskickad av en lyssnare som vill vara anonym, och här hör vi en berättelse ur en vardag som har mycket med kyrkan att göra. Historien har rubriken “Jag hämtar döda kroppar om nätterna” – låt mig läsa den för er:

Jag har följt Creepypodden under lång tid. Jag har lyssnat på alla avsnitt, både tre och fyra gånger och jag har besökt flera av de platser som nämnts i podden för att se om jag själv skulle få uppleva något liknande som det tidigare berättats om. Mina absoluta favoritavsnitt är oförklarliga ljud samt skogvaktaren som skriver om vad han upplevt i sitt yrke.

Just detta fick mig faktiskt att reflektera över hur många yrken det faktiskt finns som omnämns och berättas om i Creepypodden. Väktare, lokförare, djuphavsdykare, präster och många fler. Då insåg jag att dessa yrken kanske inte direkt kategoriseras som särskilt “läskiga” yrken och ändå blir det många väldigt läskiga situationer som uppstår i dessa yrken. Vad händer då om man har ett mer “läskigt” yrke som många kanske till och med drar sig för att ens tänka på att det finns? Kommer det då att bli extra otäckt om oförklarliga saker sker, när man som jag till exempel – arbetar med att hämta döda kroppar på nätterna.

Ja egentligen är det inte lika bisarrt som det kan uppfattas. Ni ska inte tro att jag är någon galning som åker runt och mördar människor varpå jag tar hem dem till någon sjuk trofésamling. Nej, jag är anställd vid ett företag som arbetar med detta. En begravningsbyrå helt enkelt. Jag ska väl direkt ta och passa på att informera om att jag innan anställningen skrivit under ett flertal sekretessavtal så därför kommer jag inte att använda några riktiga namn, platser eller annat som skulle kunna avslöja för mycket.

Nåväl, min tanke är att först och främst ge er en kort bild av hur arbetet i stora drag går till och därefter berätta om några av de allra värsta upplevelserna jag haft i detta jobb. Innan ni börjar tro att det är hemskheter som sker vid varje hämtning så ska jag också säga att jag gjort hundratals hämtningar under min “karriär” och de allra flesta är helt odramatiska, lugna och värdiga – men det är de andra hämtningarna som ni ska få höra om nu. Nyligen fyllde jag 28 år och insåg att jag behövde få ur mig en del av de saker jag upplevt. Om ni skulle tycka att det är spännande eller intressant har jag massor av historier som jag kan berätta om, men dessa får duga för nu.

Min huvudsakliga sysselsättning i livet är studier. Jag studerar vid ett lärosäte här i Sverige vilket jag gjort i ungefär fyra år och om allt går som planerat så ska jag bara läsa tre till innan jag har samtliga kvalifikationer jag önskar och mina framtida arbetsgivare kräver av mig. När jag studerat en halv termin insåg jag att jag dels behövde mer pengar och dels ville göra något mer än att bara sitta på föreläsningar och lektioner hela dagarna. Jag fick då höra att en begravningsbyrå i staden jag bor och studerar i sökte extraarbetare. Utan att riktigt veta vad arbetet skulle gå ut på så hörde jag snabbt av mig och fick jobbet direkt. Tydligen hade det vart mycket svårt att få tag på lämpligt folk till tjänsten.

Min tjänst innebär att jag har jour under nätterna i en vecka. Därefter är jag ledig en eller två veckor och sen går jag på jour igen. Att ha jouren innebär att jag kan bli inringd när som helst mellan 19-07 och då vara redo vid kontoret inom en timme. För det besväret får jag en summa pengar och blir det dessutom några hämtningar under min jour så blir det mer pengar. En normal vecka skulle jag säga att det blir ungefär fyra hämtningar i snitt. Det passar mig väldigt väl eftersom jag har få fritidsintressen och sällan är ute på festligheter under nätterna. Under lov och lediga perioder från skolan så brukar jag ha dagsjour också. Min begravningsbyrå arbetar i den lite större staden som jag bor i, samt i ett område utanför staden på cirka tio mil med ett gäng mindre byar och samhällen. Det kan således bli en hel del resande under de nätter då jag blir inringd.

En vanlig hämtning går till så att jag får ett samtal av någon som har en avliden person vid sig. Det kan vara från polisen, ett vårdhem, läkare eller privatperson. Det som är likadant överallt är att en läkare måste alltid ha dödförklarat personen innan vi får hämta liket.

Om det är från ett vårdhem, till exempel ett äldreboende så brukar jag i regel alltid åka ut själv. Är det däremot i en bostad brukar jag i min tur ringa till en annan person som har så kallad “medjour” för att få hjälp med hämtningen. Vi utgår därefter alltid från kontoret där bilen står parkerad. En diskret minibuss i mörk färg som inte ska väcka någon uppståndelse. Sen åker vi till den adressen som vi fått uppgiven. Väl på plats så får man agera lite olika beroende på situation. Ibland kan det vara ett hem där det finns anhöriga på platsen och då får man lov att vara extra respektfull. Om det är polisen som har ringt och begärt en hämtning på någon som man misstänker har blivit utsatt för brott så får vi lyssna på poliserna och inte vara i vägen för deras arbete eller förstöra något. Oftast är polisen ändå helt klar när vi kommer fram till platsen och blir glada och nöjda då vi kommer fram så de slipper stå och “vakta” kroppen längre.

Framme på plats brukar vi börjar med att gå in och få en överblick. Finns det trappor som liket ska bäras ner för? Finns det hiss? Hur ligger liket? Är det ett tungt lik? Behöver vi någon särskilt skyddsutrustning? Det är exempel på saker vi börjar fundera över för att själva transporten till vår minibuss ska ske så enkelt och respektfullt som möjligt. När vi sedan har fått ut kroppen till vår bil så sker alltid en transport till bårhuset för avlastning. Då vi kommer till bårhuset brukar vi alltid få stå och vänta ett tag innan vakterna kommer och låser upp. Det är alltid låst där nattetid och vi kommer inte in själva utan vakternas koder och nycklar. När det väl är upplåst lastar vi in liken på en brits och därefter rullar vi in britsen i ett kylrum. I kylrummet kan det vara ganska otäckt. Rostfria britsar stående i rader med kroppar inlindade i vita lakan. Vissa kroppar kan ha en hand liggande utanför lakanet och man kan då se den likbleka vita hudfärgen. Antalet kroppar varierar men oftast är det kring 10-15 kroppar där inne. Med kroppen avlastad och inlastad kontrollerar vi alltid lite pappersarbete som görs i samband med detta och därefter är hämtningen fullbordad. Då fortsätter vi tillbaka till kontoret där vi parkerar och skiljs åt.

Så, nu tror jag att ni har en hyfsad koll på hur mitt arbete går till. I korthet så hämtar vi alltså döda personer och för dem till bårhuset. Det jag tänkte berätta om nu är en av de mest oförklarliga händelser jag någonsin varit med om. Jag har varit med om några fler händelser, men ni får nöja er med denna upplevelse för denna gång.

Det var en söndag, ganska sent på kvällen och vi hade varit och hämtat en kropp som lades direkt i en kista och därefter skulle lämnas på ett kapell i väntan på jordfästning. Själva hämtningen gick värdigt och lugnt till. Det var på ett äldreboende och som sagt ganska sent på kvällen så den enda vi pratade med på äldreboendet var en sköterska i personalen. Jag småpratade lite med sköterskan och hon nämnde att personen som dött och vars kropp vi nu skulle hämta, vi kan kalla honom Fredrik, verkat väldigt orolig de senaste dagarna. Han hade inte riktigt fått ro utan vaggat fram och tillbaka i sitt rum och mumlat ohörbara ord för sig själv. Sköterskan berättade att han alltid varit helt klar i huvudet och att det bara var hans kropp som började ge vika för åldern genom höftproblem och ryggsmärtor. Sköterskan fortsatte prata om väder och vind medan jag tänkte lite på var hon sagt om att Fredrik inte haft någon ro de senaste dagarna. Kanske hade han känt av att något var fel eller så var det bara en slump. Vi förberedde den kista vi hade med oss och lade i honom i kroppen innan vi bäddade in kroppen under ett vitt täcke. Därefter lade vi på kistlocket och började att skruva fast de skruvar som ska fästa locket vid botten på kistan. Detta gick bra och snart var vi redo att köra ut kistan till bilen som var parkerad på baksidan av äldreboendet. Vi lastade in kistan under tystnad och liksom alltid så stannade vi upp när kistan var inlastad och precis innan vi skulle stänga bakluckan. Då bugade vi inför kistan och var tysta någon minut. Därefter fortsatte vi att stänga bakluckan och köra iväg. Det var mörkt ute och ganska kyligt Det hade nyligen snöat så det låg ett vitt täcke på marken. Resan från äldreboendet till kapellet vid kyrkan var ett par mil och vi åkte under tystnad.

Framme vid kapellet så klev vi ur bilen och öppnade “lastingången” till kapellet. Det var mörkt och kallt, vinden hade tilltagit och det kändes allmänt ruggigt.Vi gick in i kapellet. Det var becksvart där inne och vi använde ficklampor för att navigera oss fram till ett litet rum längst in i kapellet. För att beskriva hur detta kapell såg ut så kan ni tänka er en ganska liten kyrka. Längs båda väggarna stod kyrkbänkar och längst fram till höger ett piano. Lite till vänster stod ett altare och i mitten ett krucifix. Det var väl cirka fem meter i takhöjd och målningar längs väggar och tak. Lite dolt nära ett hörn fanns en dörr och precis bredvid dörren en liten lucka, kanske en och en halv meter hög och nästan lika bred. Vi gick in genom dörren och hamnade då i ett litet rum som jag gissar är till för prästen. Det var ett litet kök, ett bord, tre stolar och en soffa längs ena väggen. Förutom detta fanns också en sliten trädörr precis till höger om oss där vi stod. Vi öppnade denna och såg då en trätrappa som gick i en spiral neråt. Det var mörkt och luktade lite jordigt och fuktigt. Vi gick ner för den trappan och mörkret blev om möjligt ännu tätare där nere. Våra ficklampor kändes otillräckliga och jag måste säga att en rysning for längs min ryggrad när jag tog täten nerför trappan och in i mörkret. Trappan knarrade när vi stegade ner och vi lät våra ficklampor spela över trappstegen för att inte trampa fel. Efter ett litet tag var vi nere i ett enkelt rum med ett litet altare där det stod ett släckt stearinljus och en liten blombukett. Till höger fanns en stor skjutdörr. Vi öppnade den och kikade in och kände kylan slå emot oss. Inne i rummet stod 6-7 kistor i ett kylrum. På en del av kistorna vilade blommor medan andra var helt enkla. Samtliga kistor var stängda och igenskruvade, precis som de ska vara. Vi insåg att det fanns gott om plats för den kistan vi skulle lämna av och stängde därför dörren och vände oss om och såg då en likadan lucka som vi sett uppe på markplanen. Jag gick fram och öppnade denna och såg att det var en hiss för kistor. Det fanns nog plats för en kista men inte speciellt mycket utrymme i övrigt. Vid sidan fanns ett nyckelhål och en gammal skylt där det stod att inga personer fick åka i hissen. Jag tog upp den nyckel jag hade med mig och stoppade in den i nyckelhålet och vred om. Då började en liten diod lysa där det stod “hit”. Jag gissade att en liknande knapp tänts där uppe och vi gick då upp för att lasta in kistan. Kistan ställde vi på en liten vagn och körde fram genom kapellet. Hjulen lät vasst och ekade mot väggarna. Kistan var av enkelt slag, träfärgad och ingenting övrigt på. Locket var fastskruvat ordentligt med fyra skruvar och ett par träpluggar och ett litet textilbeslag på varje plugg. Vi gick då fram till den lilla luckan, öppnade och mycket riktigt så lyste en liten diod där det stod “hit”. Vi tryckte på knappen och det började gnissla och skramla i maskineriet. När hissen var uppe så drog jag undan det lilla gallret som satt framför och med gemensamma krafter körde vi in kistan i hissen och drog därefter igen gallret igen och stängde luckan efter oss. På vägen ner för trappan igen kände jag av hungern i magen och tänkte att det skulle bli skönt med lite sen kvällsmat vid hemkomst. Vi gick ner till hissluckan och tryckte på “hit”. Hissen började återigen skramla och det lät ohyggligt högt i den tysta och stilla omgivningen. Det kändes nästan som att ljudet skulle väcka alla lik som låg inne i kylrummet några meter ifrån oss. Hissen kunde inte ha mer än någon meter kvar när båda våra ficklampor plötsligt slocknade samtidigt. Min värld blev totalt becksvart och första känslan var panik. Att vi aldrig skulle ta oss upp igen och att de döda kropparna i vår närhet skulle komma och ta oss. Rädslan var förstås inte rationell och efter några sekunder återfick jag kontrollen över mig själv. Jag frågade min kollega hur han mådde och jag hörde hur hans röst darrade när han svarade att det var bra. Jag försökte skämta lite om att vi inte borde vara rädda, två stora starka karlar ska väl fixa detta. Han skrattade nervöst samtidigt som vi hörde hur hissen slog i botten och var framme hos oss.

Nästan exakt samtidigt blinkade min kollegas ficklampa till och började lysa igen. Min var dock fortsatt ur funktion. Han andades ut lättat och lyste medan jag drog undan gallret. Först insåg jag inte vad som var fel men jag fick en isande känsla i hela kroppen. Och plötsligt slog insikten till som ett slag i huvudet – kistan var inte där. Ni vet känslan som kan uppstå när man blir riktigt förvånad eller förfärad. En känsla av svindel och att man faller. Exakt den känslan fick jag när jag insåg att kistan var borta. “Men…..Men….Men…” Min kollega stammade osammanhängande och jag visste själv inte vad jag skulle säga. Plötsligt blinkade min ficklampa till och började även den lysa igen. Det gjorde att jag återfick kontrollen något och jag sade något i stil med att vi borde gå upp och kolla om vi kan se något där uppe. Så vi vandrade uppför trappan, långsamt och jag tror att vi båda var ganska oroliga över vad som skulle vänta där uppe. Väl uppe så ser vi kistan stående på på golvet, en bra bit från hissen. Men det var inte det värsta. När vi kom lite närmare insåg vi att locket till kistan inte var fastsatt längre, utan låg i ett läge som gjorde att halva kistan ungefär var öppen. Jag smög försiktigt närmare och när jag bara var ett par meter från kistan så märkte jag att kistan var tom, sånär som på det vita täcket som vi bäddat ner kroppen med. Men av själva kroppen syntes inte ett spår. Jag vände mig mot min kollega som hade stannat några meter bakom mig. “Kroppen är inte där” hörde jag mig själv säga med tom och ihålig röst. Vad tusan var detta egentligen? Hur kunde rimligen en kropp försvinna ur en ihopskruvad kista? Och hur kunde kistan tagit sig ut från hissen? Tankarna snurrade och jag sade till min kollega att vi skulle gå ut för att ta lite frisk luft och bestämma vad vi skulle göra. Så vi gick raskt mot utgången, låste upp och gick därefter ut. Det kändes befriande att komma ut från den tunga atmosfären inne i kapellet och få andas in lite frisk nattluft.

Stående utanför kapellet började vi diskutera vad som egentligen hänt därinne och vad orsaken kunde vara. Att någon främmande människa skulle ha tagit sig in genom den låsta dörren till kapellet, hinna fram till hissen, dra ut kistan och därefter skruva upp kistan och plocka med sig liket kändes… Minst sagt otänkbart. Fast å andra sidan, vad var alternativet? Att liket självt hade tagit sig iväg? Vi pratade några minuter men kom inte fram till något egentligen. Vi båda drog oss för att gå in där igen, även om vi båda insåg att det var vad vi behövde göra.

Med ett utdraget gnissel öppnade vi dörren och gick långsamt in igen. Luften där inne kändes tät och kvävande. Vi lät ficklamporna svepa runt i kapellet och fram emot kistan som fortfarande stod med locket öppet. Med försiktiga steg närmade vi oss kistan. Jag gick lite före min kollega och kom fram till kistan först. Jag lyste med ficklampan ner i kistan och den gapade fortfarande lika tom som tidigare. Därefter letade vi igenom kapellet, men vi kunde inte hitta någon kropp. Det var så otroligt märkligt och skrämmande. Efter att vi letat igenom vartenda skrymsle gick vi ut igen och satte oss i bilen. Vad tusan skulle vi göra nu? Vi behövde inte fatta något beslut själva vad vi skulle göra, för plötsligt slogs tändningen till vår bil igång och strålkastarna lyste upp delar av kyrkogården. I det plötsliga och skarpa ljuset såg vi några gravstenar rada upp sig tillsammans med ett par träd och en parkbänk som tidigare inte nåtts av utebelysningens gula sken. På parkbänken syntes en siluett. Jag och min kollega såg det ungefär samtidigt och jag tror att vi båda samtidigt insåg att det var något fel. Varför skulle någon sitta på en parkbänk en kall söndagskväll utanför en kyrka, en bra bit från närmsta by? Jag hoppade ut ur bilen och hörde hur min kollega gjorde detsamma på sin sida. Vi närmade oss försiktigt parkbänken och jag ropade ett försiktigt “Hallå där, är allt bra?” Tystnaden var total och vi såg inte minsta rörelse från den sittande siluetten. När vi närmat oss något såg vi tydligt att det var en man som satt där. Men mitt undermedvetna påtalade att någonting verkade fel och plötsligt insåg jag att det inte syntes några fotavtryck i snön fram till parkbänken. Jag lutade mig emot min kollega och berättade det för honom men han nickade bara – han hade redan noterat samma sak.

Med fortsatt försiktighet närmade vi oss parkbänken och med några meter kvar så såg vi att det var Fredrik, alltså kroppen som vi hämtat. Liket satt med vidöppna ögon och munnen vriden i ett snett leende. Ansiktsuttrycket var alltså helt olikt det som han hade haft då han lades i kistan. “Nej nej, jag orkar inte mer nu” sa jag och kände hur knäna nästan gav vika. Min kollega hade också fått nog av kusligheter nu. Han sa plötsligt med skarp röst “Nu hämtar vi kistan, lastar ner den och drar härifrån. Jag vill aldrig mer vara här.” Vi vände med hastiga steg och gick in i kapellet igen för att hämta kistan. Vi bar ut kistan och ställde den bredvid parkbänken där kroppen fortfarande satt och log snett mot oss. Vi tog båda på oss plasthandskar och tog tag i kroppen för att lyfta ner den. Då fick vi ytterligare en chock. Liket var alldeles varmt. Vid det här laget var vi dock alldeles för upprivna för att lägga någon mer vikt vid det. Istället lade vi ner kroppen och därefter satte vi på locket. Snabbt skruvade vi därefter fast locket och bar in kistan till kapellet igen. Denna gång beslutade vi att min kollega skulle stanna uppe medan jag själv gick ner för att trycka på hissknappen så den skulle åka ner. Trots lite nervositet så gick allting härifrån bra, så vi kunde ställa in kistan på sin plats och därefter småjogga upp för trappen och ut ur kapellet. Jag låste porten efter oss och hoppade in i bilen och min kollega gjorde detsamma. Därefter åkte vi raka vägen till en mack några kilometer därifrån och i skenet från macken satt vi i bilen och bara andades ut ordentligt.

Ni har hört historien “Jag hämtar döda kroppar om nätterna”, inskickad av en anonym lyssnare och uppläst av mig.

I poddens nästa, längsta och sista historia ska vi möta avsnittets tema på ett mer oväntat sätt. Historien heter “Påskfirande”, är inskickad av lyssnaren Magnus, och den läses av Ludvig Josephson:

Jag sitter vid ett illa upplyst bord i vår gamla nedgångna husvagn och skriver det här. Trött efter drygt hundratio mil bakom ratten, till slut var jag tvungen att stanna, det gick inte längre. Egentligen skulle jag bara vilja fortsätta köra, utan avbrott, de närmsta dagarna. Att stanna känns inte säkert. Inte nu, inte vid den här tiden på året. Men några timmars sömn måste jag ha, sedan fortsätter vi.

Lina sitter i soffan och tittar på plattan. Hon kliar sig förstrött på bröstet där jag vet att silverkorset hon fick av mig hänger. Min sex år gamla dotter, så liten. Hon ser trött ut, tärd och härjad, äldre än hon är. Inte som en sexåring ska se ut. Men ändå bättre än det där andra.

Ett ögonblick får jag dåligt samvete över att jag satt henne med något tecknat för att få tid att skriva det här. Och inser sedan hur absurt det är i sammanhanget att oroa sig för att Lina ska ta skada av att titta för mycket på film. Det finns sådant som är värre. Mycket värre. Men det känns ändå skönt – normalt, att tänka vanliga pappatankar, som om vi var en helt vanlig familj. Som förr.

Jag träffade min blivande fru på bussen till jobbet. Hon brukade alltid kliva på två hållplatser efter min och gå av en innan mig. Hon föredrog svart men bar en grön kappa när det regnade och hälsade alltid vänligt på chaffören. När hon hade något att fundera på drog hon ihop ögonbrynen så att de nästan möttes och tvinnade en kopparröd slinga hår mellan fingrarna. Ibland skymtade ett inåtvänt leende när hon lyssnade på något i sin telefon och hon tog aldrig någonsin notis om mig.

Jag har alltid varit lite för blyg, lite för artig och lite för bortkommen för att våga ta första steget i kontakten med de jag blivit intresserad av. Det hade aldrig bekymrat mig tidigare. Antingen var mötena alltför flyktiga för att det skulle spela någon större roll eller så fanns det ett uppenbart ömsesidigt intresse vilket gjorde allt mycket enklare.

Men med Lea blev jag varje vardag påmind om mina tillkortakommanden och så fullständigt ignorerad att jag den dag jag upptäckte hennes kvarglömda handskar på sätet när hon gick av, utan att ens tänka for upp, rafsade åt mig dom och sprang mot utgången för att hinna av innan dörrarna stängdes. Tyvärr var jag inte tillräckligt snabb för att slinka mellan dörrarna. Men jag var tillräckligt snabb för att inte kunna stoppa min framfart och jag brakade rakt in i den nu stängda utgången. Lea vände sig om när det tjongade i bakom henne och såg undrande på byltet av armar och ben som låg innanför. Medan bussen rullade iväg och med rinnande näsblod höjde jag handen med hennes handskar mot glaset och mimade ”I morgon”.

Vi gifte oss efter två år och ett år senare kom Lina. Att ha en familj, att vara en del av ett så starkt känslomässigt och socialt sammanhang, jag älskade det. Mer än jag trodde. Jag närmade mig de 50 och hade gett upp tanken på att skaffa den där kärnfamiljen. Jag älskade Lea djupt och Lina över allt annat, men själva familjelivet var bra för mig. Det gav mig ett fokus och ett mål jag inte riktigt haft tidigare. Något att verkligen kämpa för. Vi hade våra tuffa perioder som de flesta par och föräldrar antar jag. Båda Lea och jag har våra egenheter och Lina var ingen lätt baby. Men även när det var som jobbigast kunde jag känna en sorts njutning i det, när jag verkligen fick anstränga mig för att behålla lugnet, när egentiden var obefintlig, Lina otröstlig och Lea for ut i omotiverade utbrott. Kanske hade jag känt det anorlunda om de stunderna var vanligare för för det mesta var vi en mycket lycklig liten familj.

Mina känslor för Lea växte och djupnade än mer när vi blev föräldrar och jag tror hon kände likadant. Lea var rak och ofta brutalt ärlig, utan att för den skull bete sig ogenomtänkt, en egenskap jag satte stort värde på eftersom jag inte riktigt kan hantera människor jag måste läsa mellan raderna på för att förstå. Hon var känslig och öm och ofta som en öppen bok med vad hon tyckte och tänkte. Ändå hade hon ett svårdefinierat djup, något undflyende som inte riktigt gick att ta på, gåtfullt. Lea var kort sagt en kvinna jag kunde lita på fullständigt och kände utan och innan, utan att för den skull någonsin förlora min fashination för henne.

Trots vår åldersskillnad tänkte vi lika om sådant som kanske hade kunnat vara ett problem annars. Som tron. Eller snarare avsaknaden av tro. Vi var båda ateister, även om Lea kanske var den mer rabiata av oss. Inte så att hon for ut mot människor som var troende eller tog varje chans till en diskussion, snarare tvärt om. Hon talade ytterst lite om sin aversion mot religioner, men hon hade en närmast fysisk motvilja till allt som hade med religiositet att göra. Hon vägrade blankt att sätta sin fot i kyrkan och den enda gången jag lyckades övertala henne var då min bäste vän gifte sig och jag var bestman. Men jag såg att hon var illa till mods och satt och skruvade på sig i bänken. När vi kom ut på trappan efteråt och jag la handen på hennes rygg märkte jag att hon var blöt av svett.

Hon sa att det berodde på hennes föräldrar som var djupt troende och gett henne en sträng kristen uppfostran, något som inte alls hade slagit väl ut, utan lett till en uppslitande revolt i tonåren. Kontakten med föräldrarna hade blivit bättre med åren, men var ganska sporadisk. Mycket beroende på avståndet då vi bodde utanför Stockholm och de i Vittangi strax öster om Kiruna och inte gärna flög. Jag hade bara träffat dem två gånger, på vårt borgeliga bröllop och på Linas namngivningscermoni. De verkade ändå vara hyggliga och bra människor. Lea åkte upp och hälsade på då och då och ibland tog hon Lina med sig. Högtiderna firade vi alltid med min släkt som liksom jag var ateister.

Förutom påsken. Jag antog att det var en eftergift Lea som vuxen var villig att ge sina föräldrar för att reparera de uppslitande ungdomsåren. Hon åkte upp dagen innan skärtorsdagen och kom hem påskdagen. Jag följde aldrig med, Lea ville det inte, hon sa att det bara skulle bli jobbigare om jag var med. Varför förstod jag inte riktigt och jag insisterade inte eftersom hennes föräldrar oavsett hur hyggliga, var oändligt tråkiga. Men jag märkte på henne att många av de dåliga minnena bubblade upp då hon var där för när hon kom hem var hon ofta trött, frånvarande och svår att få kontakt med.

Lina var för det mesta en glad och framåt unge. Nyfiken, en upptäckare. Hon var väl som de flesta barn antar jag, om jag anstränger mig för att vara objektiv. Men hon var ju vår, vilket gjorde henne till den finaste och mest speciella ungen i världen. Ändå fanns det något som jag så småningom förstod skiljde Lina från andra barn. Att jag inte la märke till det i början kan jag kanske skylla på att som nybliven förälder har man inte en aning om någonting. Man vet inte vad som är normalt och vad som inte är det. Att ett barn är känsligt för sina föräldrars sinnesstämning är förmodligen inget märkligt. Därför tog det nog ett tag innan jag insåg att Linas känslighet var speciell. Det var inte bara det att hennes humör svängde med vårt, när hon blev lite äldre och började prata förstod jag att det gick mycket djupare än så.
När hon var två var jag hemma med Lina själv en kväll då Lea var på afterwork med sina kollegor. Jag donade med kvällsmaten och Lina satt på golvet och ritade.

”Mamma arg”.

Förvånad satte jag mig ned framför henne. Hittills hade hon bara sagt enstaka ord så jag antar att jag borde blivit glad, men hennes första mening var kanske inte vad man önskade få höra. Hon hade slutat rita och såg frånvarande ut.

”Vad sa du vännen?” frågade jag. Och fick samma svar.
”Mamma arg”. Sedan började hon gråta och sa inget mer.

Jag ringde såklart Lea som långt om länge svarade. Hon satt på bussen på väg hem. En kollega hade börjat tafsa och berättat för henne vad han ville göra med henne om de blev ensamma. Hon hade avvisat honom och då hade han blivit aggressiv och kallat henne både det ena och det andra. Vi satt uppe länge den kvällen. Jag var lättad över att Leas reaktion var mer ilska än rädsla. Trots det ville hon inte polisanmäla och jag gav till slut motvilligt med mig. Hon sa att hon skulle konfrontera honom på jobbet när han var nykter istället. När jag gick och la mig var klockan tre men Lea ville sitta uppe själv en stund. När jag somnade tyckte jag att jag genom väggen till köket hörde ett mummlande som om hon pratade för sig själv. Vilket i Leas fall var fullt normalt, det hörde till en av hennes egenheter.

Någon konfrontation blev det aldrig. Kollegan sjukskrev sig och två veckor senare hängde han sig i ett träd i en glänta i skogen. Uppenbarligen hade han allvarliga problem. Kanske var det en del av förklaringen till hans beteende mot min fru.

Det var inte förrän ett bra tag efter den här incidenten som jag kom att tänka på Linas reaktion. Hur hon kunde veta att Lea var arg. Lea hade sett fram emot att ta ett glas vin med kollegorna och hade varit på gott humör när hon åkte hemmifrån den morgonen.

Under de följande åren blev Lina mer och mer mammig. Som alla ungar hade hon perioder när mamma var dum och pappa den bästa i världen och tvärt om. Men med tiden växte sig bandet mellan Lea och Lina allt starkare. Ibland fann jag dem båda tyst pratande och fnissande och när jag kom in tystnade de och fortsatte rita eller bygga lego. Egentligen spelade det mig ingen roll att inte jag var favoriten, även om det stack lite i pappasjälen. Det som störde mig och gjorde mig ledsen var att jag mer och mer kände mig utesluten och som om jag inte riktigt hörde till familjen. När jag pratade med Lea om hur jag kände bara skrattade hon åt mig och sa att jag var dum och inbillade mig. Och kanske gjorde jag det.

Året när Lina fyllde fem, hade Lea och jag vår första egentliga kris i vårt förhållande. En kväll när jag plockade undan i Linas rum hittade jag under hennes säng teckningar som hon gjort. Lina tycker om att rita och rummets väggar är tapetserade med solar, träd och blommor. Men de här var annorlunda. En del föreställde streckgubbar hängande i galgar, på en syntes gubbar med stora ringformade munnar stående i vad som skulle likna eld, på en annan syntes figurer utan huvud, andra var bara ett kaos av svart och röd krita. Men det som skrämde mig mest var att en del detaljer på teckningarna tydligt inte hade ritats av ett barn.

När jag konfronterade Lea sa hon bara att det var en fas Lina hade och att vi inte skulle vara så dömmande. När jag ifrågasatte det lämpliga i att uppmuntra Lina genom att hjälpa till med de skrämmande teckningarna blev hon arg och menade att det var bättre att delta, stötta och diskutera än att dömma och skuldbelägga. Jag kunde inte hålla med, inte på något sätt och de följande veckorna fylldes av uppslitande bråk bakom stängda dörrar med korta avbrott för vapenvila då Lina var i närheten. Eftersom teckningarna inte blev fler ebbade bråken till sist ut.

Fram på vårkanten närmade sig påsken och vi bestämde att göra som vanligt. Både Lea och jag kände nog att det skulle bli skönt att få komma ifrån varandra en vecka. Lea ville ha med sig Lina upp men jag som gärna ville bättra på min relation med min dotter insisterade på att hon skulle följa med mig. Till slut enades vi om att hon skulle få bestämma själv och som jag misstänkte ville hon naturligtvis följa med sin mamma.

Tidigt på morgonen dagen innan skärtorsdagen begav sig Lea och Lina av. På kvällen lommade jag runt i tystnaden hemma och plockade ihop vad jag skulle ha med mig när jag hittade Leas mobil kvarglömd på soffbordet. Jag tog upp min egen och petade fram det sällan använda numret till hennes föräldrar. Det var hennes mamma som svarade. Efter de inledande artighetsfraserna undrade jag om Lea hunnit fram än och om de kunde meddela henne att hennes mobil var kvar hemma så hon slapp leta efter den.

I luren blev det tyst en stund, sen osäkert

”Nej, hon är inte här än, jag trodde inte hon skulle komma förrän på påskafton.”
Något rörde sig oroligt i bröstet när jag efter en kort tvekan sa
”Men hon kommer ju alltid dagen innan skärtorsdagen, ni måste ha missförstått henne.”
”Johan, jag vet inte vad du menar, hon har alltid kommit på påskaftonen, hon brukar ju tillbringa första halvan av påsken med er.”

Klumpen i bröstet lossnade och föll tungt ned i magen och jag satte mig långsamt medan jag tackade, förklarade att det måste ha blivit något missförstånd och bröt samtalet.
Jag blundade och försökte få ihop det jag hört. Hennes mamma måste ha blivit virrig. Jag borde bett att få prata med hennes pappa också. Men hon lät inte virrig, hon lät klar och torrt korrekt som de få gånger jag pratat med henne tidigare. Var hade i så fall Lea tillbringat första halvan av påskhelgen under alla år? Det fanns väl bara ett rimligt svar på den frågan. Hon var otrogen och träffade någon annan. Men varför skulle hon då vilja ha Lina med sig. Jag blev inte klok på det men det var det enda rimliga. Jag borde kanske blivit arg, men känslan som växte sig starkare och starkare bestod mest av djup sorg. Ett snedsteg, ett enstaka engångsligg kanske hade gjort mig förbannad, men det här.. Jag vet inte hur länge jag satt där med hennes telefon i handen. Sedan gick jag till barskåpet, sedan till garaget och hämtade bräckjärnet och sedan till hennes arbetsrum.

Det var inte svårt att bryta upp den låda hon alltid höll låst i skrivbordet. Efter en kort inventering av innehållet stod det klart att jag egentligen inte alls kände kvinnan jag älskade och litat fullständigt på. Förutom Linas teckningar som jag trodde Lea slängt, fann jag ägarbevis på ett hus jag inte kände till, bankpapper för ett konto med en ansenlig summa pengar och dokument med text på ett språk jag inte kände igen. Hade jag tvingats gissa hade jag satsat på latin. Medan jag satt där handfallen med papperna utbredda framför mig på skrivbordet förbyttes till sist sorgen mot röd, skarpslipad och kall vrede. Jag tog upp ägarbeviset på huset. Blåtjärnsvägen 10, Storuman. Väskan hade jag ju redan packat så jag tog den och gick ut till bilen. Naturligtvis borde jag inte kört i mitt tillstånd, jag var inte precis sansad och inte helt nykter heller. Faktum är att jag inte minns mycket alls av den där bilresan. I alla fall körde jag någon gång under förmiddagen in till sidan och sov några timmar i bilen och när jag närmade mig Storuman hade det hunnit bli kväll. Raseriet som suttit som ett glödande spett i bröstet hade under bilfärden smält samman och ersatts med trötthet och uppgivenhet.

Blåtjärnsvägen var en lång smal gata i utkanten av staden och enligt gps:en låg Leas hus sist. De få hus jag passerade såg övergivna och förfallna ut. I slutet av gatan öppnade skogen upp sig och jag rullade ut på en liten parkeringsplats.
Häpet betraktade jag huset framför mig. Bakom en låg mur syntes i det sista kvällsljuset en gammal träbyggnad som med sina stora, höga fönster skulle ha kunnat vara en skola. Men med det låga tornet i ena änden gick det inte att missta sig på att det var en kyrka eller kanske ett missionshus. Jag kontrollerade gps:en som fortfarande visade att jag var framme.
Ett ögonblicks tvekan infann sig. På ett sätt gjorde åsynen av byggnaden mig lättad. Plötsligt kändes otrohet som en ganska avlägsen anledning till Leas lögner. Varför skulle man köpa en kyrka mitt ute i skogen för att träffa sin älskare i?

Jag parkerade bredvid Leas bil och klev ur. Rå, fuktig marskyla omfamnade mig efter bilens trygga värme och jag rös till. Marken var täckt av snö som smält och nu höll på att frysa till igen och jag tog mig bort mot grinden i muren så försiktigt jag kunde för att inte halka. På den lilla inglasade anslagstavlan vid ingången satt det senaste programmet kvar. För juni 1976. Förtio år sedan. Jag vände mig mot grinden igen för att öppna.

Och drog sakta tillbaka handen medan jag backade ett par steg. På det rostiga stålet hade en korp slagit sig ned. Eller kanske suttit där hela tiden utan att jag lagt märke till den i dunklet. Jag har aldrig gillat fåglar särskilt. Tycker det är själlösa djur. Ungefär som fiskar. Fast smartare, vilket bara gör dem en aning obehagliga. Intelligens som inte följs av någon sorts värme eller igenkänning i ögonen gör mig olustig till mods. Särskilt då kråkfåglar som är uppenbart klipska. På nära håll är en korp dessutom ett stort djur och den här var tydligen helt orädd för människor. Jag shyshade åt den och viftade med handen. Sakta vred den på huvudet, la det lite på sned och satt sen helt stilla igen, iakttog mig med ett glänsande tomt öga, svart som en bottenlös skogstjärn. Kanske var den sjuk. Jag tog upp en näve blötsnö, kramade och slängde mot djuret. Inte så hårt så att det skulle ta skada, men tillräckligt för att få det att flytta sig. På det korta avståndet var det inte svårt att sikta och med ett ilsket kra flaxade fågeln iväg just innan den skulle bli träffad. Men slog sig strax ned en bit bort på muren. Jag öppnade och gick in. Korpen öppnade näbbet och väste, iakttog mig med samma outgrundliga blick från sin nya utkiksplats medan jag passerade bort mot byggnadens ingång. Några gravstenar eller andra tecken på att det skulle ha funnits en kyrkogård kunde jag inte se så jag antog att huset använts av något annat trossamfund än svenska kyrkan. Jehovas vittnen kanske. Huset var rejält förfallet, färgen flagnade, vissa av fasadens träplankor hade spruckit och de stora fönsterna, förspikade på insidan, hade flera rutor som var trasiga. De stora portarna i kortänden med tornet var låsta. Kanske jag borde knackat. Kanske fanns det ändå en helt normal förklaring till detta även om jag inte på något sätt kunde föreställa mig vad den skulle vara. Jag gick runt och bort till andra änden och hittade en mindre dörr.

När jag tog i det rostiga handtaget var det en aning varmt, men dörren var olåst och öppnade sig ljudlöst mot det lilla rummet innanför, sakristian gissade jag. En lukt av något ruttet slog emot mig när jag klev in och stängde dörren bakom mig. Rummet var upplyst av ett ensamt stearinljus på ett bord och i det fladdrande skenet syntes hyllor längs väggarna fyllda med glasburkar, krukor och föremål som kunde varit hämtade från naturhistoriska museets källare. Efter hand som ögonen vande sig vid det svaga ljuset kunde jag urskilja ägg och fjädrar, ett kranium, möjligen från en räv, glasburkar innehållande växtdelar, pulver eller vätska. En del av de större glasbehållarna verkade innehålla formalindränkta delar från djur. Allt märkt med samma nogrant handskrivna etiketter som jag kände igen från köket hemma. Men istället för kanel, makaroner och ris fann jag lappar med ormgift, kvicksilver och bolmört.
Vad fan var det här? Hade hon gått med i någon sekt för naturmedicin? Det självklara svaret hade kanske dykt upp där och då om jag hade fått tänka tanken klart, men ett stegrande mummel bakom den stängda dörren till salen avbröt min tankegång. Jag gick fram och la örat till dörren. Någon därinne upprepade samma obegripliga ramsa om och om igen, allt högre och intensivare. Maniskt.

Försiktigt tryckte jag ned handtaget och öppnade dörren på glänt så att jag kunde kika in. Stanken av sopor och föruttnelse jag känt när jag klev in i sakristian blev genast starkare och stack i näsan. Svavel, det var svavel det luktade. Genom dörrspringan såg jag en gestalt framför altaret som jag antog var Lea. Hon stod i en ring av brinnande ljus, naken, men knappt till att känna igen, trots att hon var min fru. Rösten var en annan, hårdare, mörkare. Kroppen var täckt av målade symboler och på huvudet bar hon en krona av horn. Ansiktet var förvridet i en hätsk grimas och orden hon uttalde spottade och vräkte hon fram som om de brände i munnen på henne.

”Domine, ut sint propter te. Tuus sum ego. Ego instrumentum. Ego sum servus tuus Ego sum tecum.” Rädslan steg som flod i bröstet. Inget av det jag i min svartsjuka funderat ut under bilfärden upp var ens i närheten av det jag nu såg framför mig. Och det hade inget av den aning av löje som jag tycker uppstår då jag sett dokumentärer om frimurare och andra mystiska sällskap som träffas och utför ritualer.

Hon som stod där inne var vacker och skrämmande och i varje fiber av sin kropp – vansinnig. Ramsan hon upprepade gick snabbare och snabbare, högre och högre. Som om de hämtade näring ur det maniska reciterandet verkade ljusen flamma häftigare och starkare. Och trots det tätnade mörkret där inne. Först verkade det breda ut sig, fylla salen, utom just vid Lea och ljuscirkeln. Sedan började det samla sig, fokusera till en punkt framför henne. Först diffus, sedan allt mer fast. En klump av mörker, som ett hål. Lea skrek nu. Det gick inte att förstå vad jag såg. Trots den totala avsaknaden av ljus därifrån gjorde det ont att se på, som att se in i solen. Ändå fick jag anstränga mig för att slita blicken från det. Var var Lina? Rädslan och hjärnans försök att få ihop vad jag såg snurrade på högvarv, men pressades undan av oron för min dotter. Var hon där inne? Genom springan försökte jag få syn på henne, men salen var dunkel och altaret som stod för nära och till höger innanför dörren kunde jag bara skymta en liten del av. Mörkret framför Lea började blöda ut, som bläck på papper, ett växande rorschach-test och äntligen tystnade hennes vrålande. Ett svagt dovt klick, som ett enormt lås som sakta vrids om hördes och det svarta där inne tog form av en kropp. Stanken och värmen blev än starkare. Lea är ganska lång, en och åttio, men den väldiga massan framför henne reste sig nästan dubbelt så hög. Huvud, armar, ben. En svans. Jag kan inte beskriva den bättre. Ögonen smärtade när jag såg på den och den var fortfarande bara ett mörker. Leas blick var hänförd, manisk. Och rädd. Hon böjde huvudet i en hälsning och sa hest, nu så att jag förstod henne

”Mitt kött är ert.”
Och så lyfte hon armen och pekade mot altaret, ”Sen äter vi.”

Jag öppnade dörren ytterligare en aning för att kunna se och där låg hon. Min, vår, dotter. På rygg över altaret, med huvudet hängande utanför änden och jag kunde se rakt in i hennes vidöppna ögon. Under några evighetslånga sekunder var jag säker på att hon var död. Sedan blinkade hon långsamt och jag kunde se hur hon sakta rörde läpparna och tyst formade ordet ”Pappa” innan blicken försvann igen. Den svarta kroppen tog ett steg mot Lea, slog henne till golvet och la sig över henne. Jag hörde henne stöna till och sen skrika rakt ut. Liksom hennes blick verkade det som en blandning av hänryckning och rädsla. Varelsen ovanpå henne gav inget ljud ifrån sig, bara en stor rytmisk rörelse, obeveklig och svart.

Nu.

Något bättre tillfälle skulle inte komma, det förstod jag. Jag måste får med mig Lina ut, bort, och för tillfället verkade Lea och varelsen där inne vara distraherade. Sakta sköt jag upp dörren. Försiktigt tog jag mig fram till altaret. Stanken var värre här inne. Det var inte bara svavel. Det luktade bränt hår, metalliskt, blod och avföring. Lina låg lealös på det höga bordet och kändes lätt i min famn när jag lyfte upp henne och smög tillbaka mot dörren med Leas läten bakom mig, nu mera som ett djurs än en människas. I sakristian handlade jag på instinkt när jag passerade en hylla och såg en burk det stod magnesium på. Ett minne av fysiken i skolan fladdrade förbi och jag rev ned ett knippe torkade växtdelar på bordet, tände på dem med ljuset och hällde burkens innehåll över. Effekten blev omedelbar, bordet övertändes på en bråkdels sekund och jag flydde ut genom dörren med Lina, sprang halkande över isfläckarna på gången mot bilen på parkeringen. Korpen satt på grinden igen, stilla och tyst när jag passerade. Men tog till väders när något i sakristian exploderade så att fönsterrutorna och plankorna framför dem gick i bitar och lågor slog ut. När jag öppnade dörren på bilens passagerarsida hörde jag ett vrål som från helvetet bakom mig, blandat med fler rutor som krossades och knastret från elden som åt hungrigt. Jag satte Lina på plats, sprang runt, fick igång bilen och sladdade ut på den lilla vägen med motorn ylande, i paniken glömde jag växla och i backspegeln såg jag lågorna slå ut från fönsterna på den gamla träkrykan.

Jag körde som besinningslös, utan tanke på vart, tills jag lagt flera mil bakom mig. Ända tills jag kände hur det ryckte i ärmen. Där satt Lina.

”Pappa, var är vi?”.

Paniken släppte en aning och jag saktade in. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Mindes hon ingenting? Jag såg på henne. Hon såg ut som min lilla Lina. Trött, men vaken och klar i blicken. Inte sömnigt trög som tidigare. Som om hon vaknat ur en dvala.

”Vi har varit och hälsat på mormor och morfar och är på väg hem, minns du inte det?”
Hon såg konfunderad ut. ”Nä”.

Jag hade inte gjort upp några planer eller tänkt igenom någonting. Men att ringa polisen och ta sig hem verkade vara två förnuftiga saker att göra. Ögonen gjorde ont, tröttheten kom över mig än värre nu när paniken började släppa. Jag såg längs vägen i strålkastarskenet. När Lina plötsligt vrålar besinningslöst rakt ut och tar tag i ratten så att bilen får sladd och jag får ta i ratten med alla krafter jag har kvar för att hålla den på vägen. Ändå tvingas den ut mot vägrenen och jag bromsar förtvivlat, känner ABS:en pulsera i pedalen innan jag får stopp på bilen halvvägs nere i diket. Lina kastar sig över mig, klöser mig i ansiktet och jag slår blint ifrån mig, skjuter henne mot passagerardörren. Där kryper hon ihop, kisar mot mig och väser som ett djur. Sen blir hon stilla och får den där döda blicken igen. Och säger långsamt, men väldigt tydligt

”Jag hittar dig. Lina är inte vår och du ska dö. Jag hittar dig.”

Jag vet inte hur jag ändå lyckades behålla förståndet. Men jag fortsatte köra. Efter att ha bundit Lina med bogserlinan. Under hela påsken fortsatte hon glida in och ut ur sig själv. Ibland var hon min lilla tös, ibland något helt annat. Men jag fortsatte köra. Och har gjort sen dess. Efter påsken blev Lina nästan sig själv, bara under korta ögonblick verkade hon försvinna då och då. Efter hand förstod jag att Lea kunde se glimtar genom Linas ögon. Jag försökte hålla mig på anonyma småvägar och få Lina att titta bort då vi passerade vägskyltar. Ibland stannade vi längre perioder vid någon sjö i skogen där det inte fanns så mycket som kunde ge någon ledtråd om var vi befann oss. Husvagnen köpte jag i Malmö innan vi rullade över Öresundsbron vidare söderut. Under ett år har vi varit på flykt. De senaste dagarna har Lina blivit oroligare och mer och mer disträ. Hon verkar trött och jagad. Mer än vanligt. Det är långfredagskväll.

”Pappa pappa”.

Lina rycker mig i armen, hon ser orolig ut. Hon pekar på golvet där hon slängt halsbandet med korset. ”Pappa det kliade”. Jag bockar mig ned, plockar upp det och ska just böja mig fram för att fästa det runt hennes hals när jag ser plattan hon håller i handen. Kartprogrammet är uppe. GPS:en ser ut att vara igång. Jag söker hennes blick. Men hon är inte där längre. Hon ser död ut i ögonen och med en röst som inte är hennes säger hon ”Knack knack” samtdigt som det bultar på dörren.

Signaturmelodi

Du har lyssnat på historien “Påskfirande” av lyssnaren Magnus, uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed tar vårt avsnitt om att bege sig till kyrkan slut, och jag får önska er lycka till nästa gång era vägar går via kyrkbacken. Se bara till att inte vara där varken för tidigt eller för sent, för då vet man aldrig vem man får träffa…

Du har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Vi hörs igen om två veckor, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.