Avsnitt 88: Natt utanför fönstret

Det skumpar mjukt. Ditt huvud, som du har lutat mot vindrutan, skakar till lite och du lägger det till rätta mot din tröja, som du använder som kudde. Utanför fönstret flyger varmt gula fönster förbi i det kalla mörkret. Det är tyst i bilen, men det dova, lågintensiva bruset av hjulen mot motorvägen fyller ditt huvud med ett lugnande vitt brus. Du förnimmer hur du glider ner i sömnen.

När jag var liten blev jag lätt bilsjuk. Jag minns somrarna då vi åkte till familjens sommarställe på västkusten. Tåget till Uddevalla blev jag bara illamående av ibland, men den sista sträckan – en timme i bil – var den som på riktigt tog knäcken på mig. När vi kom fram kröp jag ut i mormors trädgård och bara kräktes. Det var hemskt, en sorts upplevelse som jag minns med en krypning i kroppen redan nu.

De enda gångerna jag inte blev bilsjuk var när vi körde på natten. Kanske var det för att balanssinnet inte hade lika många punkter att fästa sig vid när allt var mörkt och därför inte kunde överbelastas, kanske var det för att man var trött och hann somna innan illamåendet tog över. Varför vet jag inte, men de gånger jag suttit i baksätet och skumpat till sömns medan vindrutorna suttit som skyddande hinnor mot natten är de bilresor jag minns med mest värme.

Men det gör inte alla. Natten utanför fönstret har ett annat ansikte också. Det ska vi möta idag.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och idag ska vi berätta historier om vad man kan skymta när allt är mörkt och endast en skiva glas står i vägen. Men först: varifrån kom idén till avsnittet? Jo, från ett klipp på internet som cirkulerade nyligen…

Klippet kommer från Twitter. Två killar sitter i en bil och har tydligen precis upptäckt något som fått den ena att ta fram mobilkameran, som han nu filmar med. Utanför bilfönstret i nattmörkret syns en skepnad, en man som tycks vara helt naken. Och han springer barfota som en vansinnig på motorvägen.

Han kommer nästan ifatt dem. Han springer så hans ben blir suddiga, som en parodi på en seriefigur, mitt i natten ute på en väg – som om han ville in i bilen. Som om han var vansinnig.

Killarna i bilen är för nyfikna, de kan inte köra iväg. De övertalar sig själva att svänga runt, åka tillbaka till där de såg honom, och passera ännu en gång. De hittar honom…

Och han kommer så fruktansvärt nära. Man ser reflektionen av ljuset från mobiltelefonens blixt i hans ögon. Man ser hans nollställda ansiktsuttryck. Han kommer så nära att killarna accelererar och kör iväg, panikslaget skrattande.

Vad var det med mannen utanför fönstret, den där natten? Antagligen mådde han inte bra, det ska man hålla i minnet. Men han skrämdes, och påminde därmed om hur mycket skrämmande det finns utanför fönstret. Särskilt i Ryssland, som vi ska höra i poddens första berättelse. Den heter “På isvägarna hjälps man åt”, är skriven av Redditanvändaren TheCityOfS, och läses av Ludvig Josephson.

När folk får veta att min fru är ryska brukar de föreställa sig en blond tjej med klyschig brytning som bär höga klackar 24 timmar om dygnet. Verkligheten är väldigt avlägsen: Lana är mörkhårig, bättre på engelska än jag och har inte ett enda par skor som inte är sneakers. Däremot stämmer hon överens med en av stereotyperna: hon fryser aldrig. Det vänjer man sig av med när man växer upp i Ryssland.

Inte i Moskva, dock. Det är faktiskt ganska varmt där, visste du det? Det finns hela stater i USA som är kallare om vintrarna än Moskva. Men Lana kommer inte från Moskva, utanfrån en stad långt upp i norra Ryssland, ute på tundran. Det är en mörk, dyster och väldigt väldigt kall plats norr om polcirkeln där vintrarna är hårda och människorna hårdare. Där kan man tala om stereotyper som visar sig stämma.

Jag har träffat mina ingifta släktingar där borta två gånger allt som allt, inklusive på vårt bröllop, och det har varit för att de kommit och besökt oss i USA. Jag tänkte faktiskt att jag aldrig skulle komma att hälsa på i Lanas hemstad, tills hon blev uppringd hemifrån för en dryg vecka sedan.Hennes mamma hade fått en stroke. Hon var vid medvetande och hyfsat stabil för ögonblicket, men läkaren sade att det kunde förändras när som helst. Att flytta henne till ett annat, större sjukhus var inte ett alternativ, av skäl som kommer bli uppenbara.

Min fru bokade omedelbart en resa så snart hon kunde, och eftersom jag fortfarande hade kvar ett visum från en affärsresa till Moskva några veckor dessförinnan bestämde jag mig för att göra henne sällskap som moraliskt stöd. Att ta sig till Lanas hemstad är emellertid inte lätt. Först flyger man till Moskva, varpå man tar en ny flight till Norilsk, en av de större städerna på den ryska tundran. Därifrån får man åka nedåt längs floden Jenisej i en timme, på en pråm på somrarna och med bil över nedisade vägar på vintern.

Den första etappen, att skyndsamt ta sig till Moskva, är den lättaste. Väl där stod vi dock inför ett problem. Jag fick inte flyga till Norilsk med Lana, visade det sig, för staden är stängd för utlänningar. Dessutom var flygplatsen stängd för alla, på grund av det dåliga vädret, och det fanns inga tecken på att det skulle bli bättre. Jag försökte trösta Lana, men samtidigt fick hon rapporter hemifrån om att hennes mamma blev allt sjukare och det gjorde henne galen av frustration. Efter att ha stått med pannan i handen en stund kom hon med ett förslag: vi skulle flyga till en stad en bit söder om Norilsk som låg utanför vinterstormen. Där skulle vi ringa en familjevän, som mot en liten betalning kunde köra oss dagsmarschen upp till hemstaden. Eller dagsmarschen och dagsmarschen – tydligen brukade man köra på nätterna där uppe, eftersom billyktorna gör ett bättre jobb än dagsljuset på att hålla en på vägarna.

Jag sade sakligt till min fru att det lät helknäppt, men hon hade bestämt sig och att det inte var någon fara med zimnik, det vill säga vad ryssarna kallar att åka på isvägar. Hon hade gjort det många gånger med sin pappa, och var säker på att det inte skulle vara någon fara. Hon vägrade ge med sig, hur mycket jag än tjatade, och sade att om jag inte ville följa med kunde jag stanna i Moskva. Det var såklart inte något jag tänkte göra, och motvilligt boardade jag planet norrut med henne.

Så snart vi klev ur planet slogs jag av hur fruktansvärt kallt det var. Det var en köld jag inte var van vid, skoningslös och intim, och den struntade i hur många lager kläder jag hade på mig. Jag darrade och försökte låta bli att tänka på att vi skulle ännu längre norrut.

Vi möttes upp med lastbilschaffisen som skulle ge oss lift upp till Norilsk. Han presenterade sig som Kolya, kallade min fru Sveta och mig “Mister Amerikashka”. Han sade inte ett ord till mig, utan pratade bara om mig nedsättande med min fru Lana. Hon fnissade och sade att Kolya inte visste att jag förstod ryska, men det tror jag i och för sig inte heller han hade brytt sig det minsta om.

Kolya skulle föreställa några år yngre än min fru, men såg mycket äldre ut med sin ärrade hy och krumma rygg. Han skrattade åt våra amerikanska skor och jackor och sade att han tagit med sig extra vinterjackor, sockor och vinterstövlar åt oss “bara utifall att vi var så dumma”. Han fick hjälp av sin tystlåtna bror att fylla den gamla lastbilen med lite varor, och sedan satte han sig i förarsätet och hällde upp ett litet glas vodka. En liten jävel för vägen.

Min fru såg min blick på flaskan.

“Kom ihåg att det här inte är New York, inte ens Moskva”, sade hon tyst. “Folk tänker inte på det där som att vara rattfull. Men var inte orolig, han dricker inte så det blir farligt. Han har sett folk dö av sådant.”

Nåja.

Den första shotten visade sig hur som helst också vara den sista, och sedan satte Kolya igång den gamla maskinen. Han erbjöd min fru att sitta shotgun, vilket jag tror i rysk machokultur betyder att han kallade mig en tönt, men jag orkade inte bry mig. Så länge vi kom fram var jag nöjd.

Vägen var en mörklagd raksträcka av is och packad snö, täckt av ett lager av den färska pudersnön från den morgonen. Vägens utkanter markerades av höga snövallar, som här och var hade kollapsat ner på vägen. I övrigt var det ett tomt landskap vi färdades igenom, mil efter mil. De första timmarna hade vi ett par möten med bilar på väg söderut, men de blev allt färre, och till slut blev vi omkörda av en pytteliten, sönderrostad Subaru som brände förbi oss. Jag gav upp mina försök att förstå detta land när jag såg den försvinna i det kalla mörkret framför oss.

Kort därefter började det snöa så smått igen. Först litegrann, sedan mer och mer. Kolya verkade knappt bry sig, och själv försökte jag hålla mig lugn i den märkliga situationen, och lyckades hyfsat tills vinden blåste upp. I motsats till snön var vinden hård från första sekunden. Har du någonsin varit med om det, att vinden blåser med sådana ångestladdade tjut att du blir illa till mods av bara ljudet? Föreställ dig det, men ute ensam på den ryska tundran, där en lastbils helljus är den enda ljuskällan på miltals avstånd. Frånsett din egen bil är världen stilla och död omkring dig, frusen ned i märgen, och du ser den inte ens: det enda du ser är snön som viner omkring dig och lägger sig ett lager på vindrutan.

Kolya drog ner hastigheten och svor färgstarkt på ryska. “Kanske skulle vi stanna och vänta ut det?”, föreslog jag nervöst.

“Det kan vi inte”, svarade Lana utan att översätta för Kolya. “Om vi stannar nu är risken stor att bilmotorn inte går igång igen, och då sitter vi här tills någon kommer förbi som kan hjälpa oss. Och det har varit tomt på vägarna idag.”

Insikten att det faktiskt skulle vara möjligt att vi frös ihjäl här inatt slog mig i ansiktet som en knytnäve. Jag lutade mig tillbaka i sätet och slöt ögonen, och mumlade en klentrogen bön för mig själv. Det enda svaret jag fick var den vrålande vinden, och den lät allt märkligare. Det började som ett tyst morrande, eskalerade sedan till ett ylande crescendo, och till slut tvärslutade det plötsligt. Och så började det om. Ljudet kom varje gång från olika håll, som om ett packe vargar sprang omkring oss och väntade på sin tur att yla.

Jag tittade upp igen och kände av den tydligt spända stämningen. Lana och Kolya satt båda framåtlutade, stirrande in i fönsterrutan för att se framåt så gott de kunde. Kolya kastade en blick på mig. “Don’t worry, be happy!”, ropade han med en parodisk rysk brytning. “Det är OK! Don’t worry, America!”

Han ljög. Jag må vara kass som förare ute på isvägarna, men jag jobbar som advokat och är inte dålig på mitt jobb. Kolya, däremot, var en dålig lögnare. Han svettades i pannan och om halsen, och lät ansträngd och besvärad. Han var rädd, det var inte tu tal om saken, och det skrämde upp mig ännu mer.

Han mumlade något till min fru, för snabbt och tyst för att jag skulle höra det, och hon nickade. “Vadå? Vad sade han?”, sade jag?

“Det finns ett samhälle en timme bort, om vi håller det här tempot. Vi stannar där och fortsätter imorgon.”

“Okej. Ledsen att det här går så långsamt”, svarade jag men var i hemlighet överlycklig att vi skulle ge upp nattresan. “Extra svettigt när det blåst upp så mycket, eller hur?”

Lana tog tag i min hand, snabbt som en orm. “Prata. Inte. Om vinden.”

Det kom ett annat ljud ur stormen. Ett utdraget, tunt skrik som fick det att krypa i min rygg. Det tog mig några sekunder att känna igen det, som ljudet av när vinden blåser genom väggarna och skorstenen i ett hus. Och så tog det ytterligare en sekund för mig att bli helt kall vid insikten att det inte fanns några väggar eller skorstenar att blåsa igenom här.

Jag var på väg att säga något, när Lanas grepp om min hand hårdnade. Jag fattade hinten och förblev tyst.

Vi körde vidare under en spänd tystnad, medan en kakafoni av ljud skar genom stormen. Skrik och rop, ylanden och skall, ljud som det inte var en chans att vinden kunde producera ensam.

De kom närmare, blev högljuddare. Jag höll min frus hand i ett svettigt grepp medan vi båda stirrade framåt genom fönstret, genom snön, och i det ogenomträngliga mörkret såg vi något framför oss: en mörk, stor skepnad som reflekterade våra billyktor, eller kanske lyste upp snön av sig själv.

Kolya svor igen, och körde in på sidan av vägen. Det var en annan bil, som hade fastnat i snön. Dess blinkers var påslagna.

“Stopp”, sade Lana, hårt och bestämt.

“Va”, frågade Kolya på ryska. “Är du galen?”

“Stopp”, sade min fru igen. “På isvägen hjälper man varandra. Det är regeln. Det har du väl inte glömt?”

Kolya gav henne en lång och mörk blick som jag inte alls gillade. “Det är regeln på isvägarna”, sade han som ett eko och bromsade in så lastbilen gick långsammare men inte stannade upp helt. Jag öppnade dörren och tittade ut. Föraren i den andra bilen hade tagit sig ut, och kom springande mot oss. Jag kände igen bilen: det var Subarun som kört om oss förut.

“Herregud vad bra att ni körde förbi…”, började föraren. “In med dig, åsna!”, skrek Kolya, och killen tystnade och hoppade in. Han var bara barnet, knappt äldre än 20, med mörkrött hår och fläckig skäggväxt. Han såg nedkyld och livrädd ut.

“Herregud vad bra”, sade han igen i en viskning. “Jag var säker på att de skulle ta mig den här gången.”

“De?”, frågade jag förvirrat. Kolya och Lana gav grabben varsin mörk blick på en och samma gång.

“De, alltså, ja, jag menade vinden och snön”, sade han snabbt. Det räckte inte för att övertyga mig, men jag hade fortfarande ingen aning om vad han kunde ha menat och hade ingen lust att fråga. Vi körde vidare, och vår tystnad i lastbilen blev outhärdlig jämfört med vrålen utanför.

“Vad heter du, hörrö?”, frågade jag på min bästa ryska. Han blinkade till.

“Sergej. Sergej Molkanov. Mina föräldrar är… Strunt samma. Jag skulle inte ha varit ute och kört, men jag ville hinna till min flickväns födelsedag, och…”

“Tyst med er båda två”, skällde min fru till, och vi blev tysta. Jag märkte omedelbart att ljuden omkring oss hade förändrats. De hade blivit högre och gällare. De högsta tjuten fick det att ringa i mina öron. De låga, mullrande morren tycktes omge vår förarhytt som om det var havsvatten som steg kring oss. Och då och då skar något som liknade ett lejonvrål genom natten.

Kolya accelerade. Jag tittade på honom och insåg att han tryckte gasen i botten, hur dålig sikten än var. Vi brände fram på vägen så snabbt vi kunde under omständigheterna, men ljuden omkring oss gav mig känslan att det ändå inte var snabbt nog.

Sedan körde vi på någonting. Vi kastades fram i våra säten och lastbilen bromsade plötsligt in, och jag slog huvudet i min hustrus sätesrygg.

“Vad var det”, stönade jag.

“Måste ha varit en isklump eller något”, sade Lana och lät märkligt lugn. Jag minns att jag tittade på hennes läppar, och såg hur bleka och tunna de var. Den molande smärtan i mitt huvud exploderade till något glödhett och överväldigande, och jag föll ihop i baksätet.

“Han har svimmat”, mumlade Sergej. Jag ville rätta honom, men min röst bar inte. Mina ögonlock tycktes väga ett ton var, och jag kunde nätt och jämnt se silhuetterna av de tre ryssarna i bilen.

“Vad ska vi ta oss till”, sade Sergej skrämt.

“Ja du”, sade Lana. Jag hade nog inte förstått den ryska dialekten hon hittat tillbaka till, om det inte var för att jag var så bekant med hennes röst, med varenda tonläge. “Jag tänker att du hoppar ur och ser vad det är vi kört på, och om du kan få bort det?”

“Va?!”

“Vi hjälpte dig, eller hur?” I bilens dova ljus verkade Lanas gröna ögon, som jag såg dubbelt av, plötsligt påtagligt blåa. “Så då är det väl du som ska hjälpa oss. På isvägarna hjälper man varandra. Det är regeln.”

Kolya muttrade medhåll. Sedan böjde han sig ned och plockade fram ett gevär, som han pekade mot pojken.

Sergej snyftade till. “Du vet att de är där ute.”

“Tja”, sade Lana med en röst som var fullständigt lugn. Kall. “Då är det väl ingen bra idé att du pratar om dem så mycket. Bäst att inte tänka på dem alls.”

Mina ögon slöts igen, mot min vilja. Jag hörde en dörr slås upp, och en pust av iskall vind blåste in. Det var det sista jag kände av, innan jag svimmade av igen – på riktigt den gången. I mitt undermedvetna drömde jag om fruktansvärda skrik i dödsångest, och ett högt och hungrigt vrål som överröstade allt annat.

När jag vaknade upp var det mitt på dagen, på en soffa hos en familjevän som tagit in oss för några dollar. Min fru sprang omkring och tog hand om mig. När hon var säker på att jag blivit tillräckligt vaken och medveten förde hon mig till lastbilen, och sade att vi skulle beta av resten av sträckan dagtid. En läkare skulle kunna se till mig när vi kommit fram.

Jag satte mig i baksätet och lade huvudet i händerna. Vaga minnen dök upp i huvudvärken.

“Var är grabben? Sergej?”

“Vilken grabb då, älskling?”, frågade Lana, med äkta förvåning i rösten.

“Vi har inte haft någon grabb här”, sade Kolya på ryska, och jag undrade för mig själv hur han hade veta vad jag hade, eller hur han kunde veta att jag förstod honom. Det enda jag förmådde säga var “den där unga, rödhåriga killen…”

“Älskling, jag är orolig för dig. Du måste ha slagit i huvudet ordentligt. Nu skyndar vi oss fram och så får vi dig undersökt. Vila lite tills dess.”

Jag visste inte vad jag skulle säga efter det.

Resten av resan var händelselös. När vi kom fram hade Lanas mamma glidit in i medvetslöshet, och efter några timmar av att vi suttit vid hennes sängkant gick hon bort. Lana fick aldrig säga farväl. Hon är helt förstörd, och jag gör mitt bästa för att trösta henne. Vi blir nog kvar här till begravningen, och väl är väl det: det är inte direkt så att jag vill skynda mig ut på vägarna igen.

Min svärfar gav mig generöst nog en present: en fin rysk vinterjacka. Jag packade undan min stiliga men i det här vädret meningslösa kappa, och i det att jag satt och vek ihop den hittade jag ett par röda hårstrån som satt i fodret.

Och jag kände mig plötsligt så kall.

Du har hört “På isvägarna hjälps man åt”, skriven av Redditanvändaren TheCityOfS och uppläst av Ludvig Josephson.

I poddens andra och sista berättelse lämnar vi vägarna till förmån för molnen och skyn. Uppe i himlen jobbar man ofta i ett kompakt mörker, som den enda vakna i en tub fylld av trötta passagerare, och i en berättelse av en anonym lyssnare hör vi vilka upplevelser en flygvärdinna sitter på – och varför hon vill att vi ska lyssna noggrant på vad flygvärdinnan säger nästa gång vi själva sitter där i säkerhetsgenomgången… Historien heter “Flygvärdinnans berättelse”, är skriven av en anonym lyssnare och läses av Petra Werner.

Jag vill berätta om hur det är att jobba som flygvärdinna. Det finns en del saker ni inte får höra om under flighterna, och som få av oss egentligen alls vill prata om. Ni vet att vi står där, håller koll på att era bord är uppfällda och stolar räta i ryggen, ger er kaffe och mat och ler vänligt när ni klagar. Men annat händer också. När det kommer till sådant jag varit med om vet jag att de flesta helst blundar för det, låtsas som att det inte har hänt och går vidare i livet. För mig har det alltid varit svårt. Det byggs upp inom mig, blir till ett svart hål i magen som jag är alldeles för ensam om att bära. Därför berättar jag nu, fast anonymt och i denna form, så jag inte ska riskera jobbet.

Jag trivs nämligen med mitt jobb. Jag gillar inte att sitta still (vissa kanske skulle kalla mig rastlös), jag tycker om att träffa människor och jag har tålamod med idioter, vilket gör mig till den i det närmaste perfekta flygvärdinnan. Gubbars kåta blickar och puckon som beter sig puckat kan jag leva med, för jag vet att jag bara kommer tillbringa några timmar av mitt liv med dem och då alltid i skydd av min uniform och mitt oklanderliga leende. Den största huvudvärken är egentligen den gnagande insikten att flygandet förstör klimatet, men det kan jag personligen göra lika mycket åt som den som väljer bort flyget helt. Istället för mig hade de bara anställt någon annan. Lika bra att jag försöker hinna med så mycket resande som möjligt innan de stänger ner flyget för gott, när de fattar att det inte är hållbart. Till dess fortsätter jag sippa på mina drinkar i Hongkong ena dagen, Amsterdam den andra och Miami den tredje, och låtsas som ingenting.

Bland jobbets baksidor finns också de korta pauserna mellan flygningarna – ofta landar vi någonstans på eftermiddagen och lyfter igen morgonen därpå, vilket knappt ger mer tid över än till en promenad och en middag på plats. Dessutom är min arbetsplats trång och ofta bökig, och hur bra ett pass går beror på vilka man jobbar med: det finns definitivt bättre och sämre människor att trängas med på 10 000 meters höjd. När man sitter med sin kollega i galley, alltså där vi står när vi hälsar er välkomna ombord, vill man kunna känna sig bekväm och fri att säga vad man vill. Vissa kollegor gör det svårare för en, särskilt om de går etta och därmed är ens chef. Men på sistone har ett större arbetsmiljöproblem seglat upp, det jag nämnde i början: de suddiga obeskrivligheterna. Händelser jag inte vet hur jag ska bete mig med i efterhand. Stora som små.

Ta bara mannen på flighten till Bukarest, den där gången. Det är ingen lång resa, lite mindre än tre timmar och dessutom sällan särskilt fullpackad, och därför ofta en av de lugnare. Folk ska ha lite kaffe, kanske en öl, och däremellan hinner de knappt ta av sig skorna förrän vi är framme. Jag jobbade med Lucas, som vi kan kalla honom, en av de jag hunnit bli lite närmare med under åren på jobbet. Han är proffsig när det behövs, men halvt vansinnig annars: han har nog fler än en gång jobbat med en promillehalt som hans passagerare ska vara glada att de inte känt till helt enkelt eftersom han är så bra på att hålla sina skjortslag strukna och fläckfria. På långa resor finns det en steward som är chef i kabinen, men på korta resor är man både flygvärdinna och kabinchef så den här gången rattade vi skutan själva. Det värsta vi brukar få hantera är gubbar som är sura över att vi pratar för mycket med de i raden framför, så det tar några extra sekunder innan de får sin whiskey. Men denna resa var annorlunda, även om det bara var 19 passagerare på flighten.

– Akta dig för 21C, sade Lucas med ett höjt ögonbryn när han gjort säkerhetsgenomgången och tittat igenom kabinen före take-off. Vi satt bredvid varandra, fastspända i våra fällstolar medan planet lättade och sköt upp i de grått hängiga regnmolnen, och han gav mig en trött blick. En sådan han brukade spara till mig när någon där ute varit tröttsammare än snittet.
– Stressad?
– Värre, han skulle ha rätt. Väste något om varför man egentligen måste sätta på flygplansläge, om det egentligen kunde göra någon skada.
– Åh, gud.
– Japp, och surade när jag svarade honom. Han kan nog bli kinkig.
– Varför struntade du inte bara i honom, frågade jag.

Lucas tittade på mig.

– Man måste sätta telefonen på flygplansläge, sade han med ett plötsligt allvar i rösten, som om han trodde det var första gången jag fick höra det. Jag himlade med ögonen men lämnade ämnet.

När vi gick med vagnen kastade jag en extra blick på gubben på 21C. Hans tunna hår låg slickat över skalpen, och trots att han svettades hade han inte tagit av sig varken den fläckiga kavajen eller västen. När jag frågade om han ville ha kaffe ryckte han till där han satt med mobilen. Jag vet inte vad han gjorde med den, men nog såg han skyldig ut: nästan som han försökte gömma den. Han snäste att han ville ha kaffe, och så gick vi vidare.

Det fortsatte som en lugn flight, där få behövde vår hjälp. En paus uppstod i mitt och Lucas schema, och vi stod och pratade lite skit i galley, när en kort man tittade in och frågade om det fanns en andra toalett för den han stod vid hade varit upptagen så länge. Vi pekade honom mot aktermuggen, och bytte sedan en blick med varandra: om någon hade låst in sig på toaletten längre än vanligt kunde det betyda bekymmer. Än så länge visste vi dock inte hur lång tid som hade gått, och dålig mage kan man ju ha. Jag tittade på toalettdörren, och sedan på Lucas.

– Fem minuter till, sedan kollar jag, mimade jag. Han nickade.

Fem minuter gick medan vi servade i kabinen, sedan tio, och förliga toan förblev låst. Jag suckade, lutade mig mot dörren, och knackade lätt.

– Ursäkta mig. Är allt väl?

Tystnad. Jag stod stilla i ett ögonblick och väntade, men ingenting hördes. Lucas var ute i gången och pratade med en passagerare, och jag tvekade ett ögonblick på vad jag skulle göra. Jag knackade en gång till, möttes ännu en gång av tystnad, och lutade mig sedan snabbt fram och tryckte örat mot den tunna dörren för att se om jag kunde höra något livstecken. Jag blundade och försökte sortera bort det bedövande bullret från jetmotorerna, fokusera allt på de eventuella ljuden innanför dörren, och tyckte mig höra något. Andetag. Jag slog upp ögonen, tittade ut i kabinen och såg att ingen passagerare hade lagt märke till mig än, och skulle precis knacka lite hårdare när jag tyckte mig höra något innanför dörren. Jag lade örat mot igen, och hann precis höra vad som lät som en röst. Jag kunde inte urskilja orden, men det lät som ”..är här”. Jag himlade med ögonen.

– Okej, bra! Jag var bara orolig att något hänt. Vi landar om en liten stund, så jag får be dig gå tillbaka till din plats strax, hojtade jag, för att sedan gå iväg och förbereda för landning.

Lucas och jag tog en tur med skräptrolleyn, och när vi återvände till förliga galley konstaterade jag att toalettdörren fortfarande visade den röda skivan. Jag skakade på huvudet, och tittade på Lucas. Han ryckte på axlarna.

– Kör upp den. Det är bälte på om några minuter.

Här bör jag kanske förklara att vi flygvärdinnor har ett litet trick för att bemöta er som tror att ni kan låsa in er på toaletten och komma undan all världens problem. På många flygmaskiner finns en skylt utanpå toalettdörrarna, där det står ”LAVATORY” eller liknande. Den skylten kan man lyfta på, och vips: en spak visar sig som man kan dra i för att låsa upp dörren utifrån. Jag lade handen på skylten, och lät den vila där medan jag funderade på om det skulle vara värt uppståndelsen ifall att någon satt där inne med brallorna nere. Jag lutade mig fram mot dörren igen, satte örat mot den och hörde återigen andetag. Det avgjorde saken. Vi skulle landa och den jäveln skulle till sitt säte.

– Hörrödu, förlåt men nu har jag sagt åt dig, nu får jag tyvärr öppna dörren själv, sade jag till dörren, och sedan lyfte jag på skylten och hittade spaken. Jag drog den åt sidan, knackade en sista, bestämd gång, och drog sedan upp dörren. Ett par vidöppna ögon mötte mina.

– Jag är här, sade han i samma ögonblick.

Den tunnhåriga gubben med väst och kavaj stod där och stirrade på mig, så nära att han måste stått med ansiktet tryckt mot toadörren. Hans armar hängde utmed sidorna och det fanns inga tecken på att han överhuvudtaget använt toaletten, utan bara stått där. Hans ansiktsuttryck var obeskrivligt: vidgade, tomma ögon, hans halvöppna mun uppdragen i något som liknade en platt smiley, som om han stod och ljudade ett väldigt brett i. Jag blev så paff att jag tog ett steg bakåt, medan jag i ögonvrån såg några passagerare titta på oss. Gubben stod kvar, med den tomma blicken fäst vid mig och munnen i samma spända läge. Det ryckte till i hans ena öga, och sedan, utan att ens röra på läpparna, sade han det igen. Eller snarare väste det, kanske.

– Jag är här.

Visst, folk tar fram sina allra märkligaste sidor eller tillåter sig bli odrägligt fulla när de reser, men det var något med den mannens ansikte som gick bortom de vanliga galenskaperna. Han verkade helt tom, helt tvättad på den tvära bitterhet jag märkt förut när jag gav honom kaffe. I praktiken var det dock ingen egentlig utmaning, för Lucas lyckades eskortera honom till sitt säte, men processen var märklig: mannen lät sig fösas fram i gången utan att någonsin blotta en förändring i sitt stela ansiktsuttryck. När vi landat satt han kvar tills vi ringde flygplatsvakterna, och när han fördes ut ur flygplanet stirrade han hela tiden på mig. Hans ögon var irriterade och torra nu, och jag undrade om han alls blinkat sedan jag öppnade toadörren. Det sista jag såg av honom var när han gick mellan väktarna upp i gången från flygplanet, då han med ansiktet mot mig mimade tre ord. Jag kanske inte behöver säga vilka.

Det verkade som en vanlig galning, precis som alla andra. Precis som den unga kvinnan som påtagligt nervöst rullade ombord sin gamla anhöriga, en kvinna som sov djupt med hakan mot bröstkorgen, och trots att hon egentligen borde ha föranmält den rullstolsburne passageraren bråkade med oss tillräckligt för att få sätta sin farmor i sin flygstol. Sedan satt gumman och sov hela resan, medan flickan tittade sig oroligt omkring varje gång vi gick förbi. Till slut fattade min kollega Staffan misstankar, och lutade sig fram mot damen för att – som om han skulle fråga henne om kaffe – ta henne i axeln. Då kände han att hon var alldeles kall. Det visade sig att damen dött på semestern, och att hennes sondotter velat försöka komma förbi reglementet kring att få in en död kropp i landet för att få farmor begravd i sitt hemland. Eller precis som mannen som under en långkörning över Atlanten började klippa sina tånaglar med en nagelsax han fått med sig Gud vet hur, råkade slinta och hugga upp ett sår. Det blev viss uppståndelse i hans bänkrad när blodet sprutade över grannarna, och det blev inte lugnare när han sprang genom mittraden fram till oss med nedblodade kläder och skrek om att han skulle förblöda. Mannen bandagerades och placerades i sin stol, medan hans grannar fick nya säten.

Mitt arbete är helt enkelt ett sådant där man måste kunna hantera människors underligaste sidor. Den tunnhårige mannen verkade till en början bara vara en av dem, en som inte kunde hålla ordning på sig själv i ett trångt utrymme där man måste följa regler. På det sättet stack han inte ut, utan verkade till och med mer lätthanterlig än tånagelskillen och farmorstjejen. Men det var bara för att jag inte lade märke till det viktigaste. Det som i själva verket var helt unikt med honom.

Låt mig berätta om ett annat tillfälle. En red eye-flygning, det vill säga en som löper över natten och hinner före morgonsolen till sin destination, så att alla som vaggar ut ur planet gör det blinkande och mosigt i arla morgonstund. Vi åkte på retur från Istanbul till London på ett större plan, ett sådant där man är nio i cabin crew, och hade plockat undan efter ekonomi- och premium economy-passagerarnas sena middag. Utanför fönstren spändes rymden ut ovanför oss och vi släckte ned i kabinen, och gjorde oss redo för de lite mindre händelserika timmarna på flighten då de flesta sov. Han som gick etta, alltså var kabinchef för natten, förde en viskande konversation med en annan kollega och klagade över en kvinna som konsekvent låtit bli att möta hans blick varenda gång han gått förbi med serveringar och skräpvagnen, för att hon var för upptagen med att stirra ner i mobilen. Jag lyssnade förstrött medan jag stod och hängde vid ena väggen i galley och tittade ut genom det lilla fönstret i flygplansdörren. Kabinchefen och kollegan avslutade sin konversation, och de gick tillsammans ut i gången igen. Jag blev stående för mig själv och tittade på mörkret utanför, som tycktes orörligt på vår höjd.

Då sprakade det till i interkomluren som hängde på väggen. Den kan man använda för att prata med aktergalley om man befinner sig i fören eller vice versa, och jag tänkte att kabinchefen ville mig något. Jag plockade upp luren och svarade. Ett mjukt brus mötte mig. Det lät inte som det brukar, utan dovare, mer svallande, som om det kom och gick i vågor. Jag sade ”hallå” igen, och tryckte luren mot örat. Två saker hände nästan exakt samtidigt. Utanför fönstret, mitt i det lilla fönstret som om det vore en ram till en tavla, skymdes mörkret av en ännu djupare svärta, en uppflammande skugga. Det såg ut som vi flög in i ett moln, fast väldigt lokalt och nära intill fönstret. Och i luren steg en röst fram, helt tom på tonläge, med tre ord som var så höga och genomträngande att jag tappade den.

– Jag är här.

Sekunder därpå var min mage i halsen. När jag insåg att vi var i en luftgrop var det redan för sent, då hängde jag till hälften i luften. Jag hann nätt och jämnt mer än att stabilisera kroppen i en sorts fosterställning innan det tog slut, vi steg i höjd och jag dråsade ihop på golvet. Därefter tog tämligen vild turbulens vid. Jag försökte ta mig upp på fötter medan jag hörde hur de förskräckta passagerarna ute i kabinen började tappa sina drycker och saker och skrika, och fumlade mig fram till våra utfällbara säten. Jag tryckte ned det närmsta, drog mig upp och knäppte fast säkerhetsbältet, bara något ögonblick innan ännu en dramatisk luftgrop. Jag brukar inte vara så känslig för sådant, men det här var skakigt på riktigt och jag kände hur maginnehållet tumlade runt i mig. Efter några utdragna sekunder av panikslagen stämning i flygplanet stabiliserades det, och till slut tog jag mig upp ur stolen på skakiga ben. Jag hade inte ens hunnit tänka på interkomsamtalet förrän kabinchefen kom inrusande, vit i ansiktet.

– Första hjälpen, snabbt!

Jag rynkade pannan, snodde runt och fick fram den ur sitt fack, och slängde den i hans händer varpå han försvann igen. Sedan blev jag helt upptagen av att försöka ställa saker och ting i ordning hos passagerarna, som med sina drinkar på kläderna grät och skällde på mig om vartannat. Den stund av flighten som skulle varit lugn blev motsatsen, och först efter någon timme kunde vi återsamlas i förliga galley medan flygkapten mumlade om vindhastigheter och tid kvar på resan i högtalarna. Kabinchefen stod och pustade ut mot väggen, och berättade vad som hade hänt.

– Det var en tjej där ute vars pryl började blixtra och ryka i hennes händer, och hon blev helt chockad. Vi fick kasta den på golvet och badda henne för hon blev helt brännskadad. Hon kunde inte ens prata, bara stirrade på händerna, stackarn, sade han.
– Var det en jävla Samsung, frågade någon, och vi andra skakade irriterat på huvudet. Sådana hade batterier med en irriterande tendens att sprängas vid det sämst valda tillfället, och det hade kommit flera skrämmande nyheter om telefoner som börjat brinna mitt i pågående flight. Kabinchefen ryckte på axlarna.
– Kom igen, touchdown om en halvtimme. Nu får vi den här helveteskörningen klar.

Landningen gick bra, men det var en sällsynt plågad skara resenärer som stapplade av planet den morgonen. Jag stod och log så överslätande jag kunde mot de gråa, fårade ansiktena när de passerade, tills det var klart och jag förberedde mig för städningen av planet. Då plingade det i interkomluren igen, och jag kände hur jag ofrivilligt spände mina nackmuskler. Jag hade helt glömt bort den, och vad som hade hänt förut. Försiktigt lyfte jag den, och höll den på behörigt avstånd från huvudet. I luren hörde jag treans röst, som stått i aktergalley under avstigningen. Jag andades ut och tryckte den mot örat, sade att jag inte hört och bad honom upprepa sig.

– Ringer du väktarna? Hon bruden med Samsungen vill inte röra på sig.

Blodet blev segare och kallare i mina ådror. Jag blev helt tyst, och stammade först när trean irriterat ropat hallå några gånger fram ett okej. När väktarna eskorterade kvinnan ut ur flygplanet försökte jag hålla mig undan, men råkade komma ner för trappan i fel ögonblick och möta dem när passerade. Vi hade bara ögonkontakt i någon sekund, men det räckte. Hennes mun var smal och bred, med läppar utsträckta så de sprack på sina ställen. Hennes ögon var stora och irriterade. De enda munrörelserna jag hann se räckte för att jag skulle kunna urskilja att det var ”här” hon mimade.

Om ni ska förstå resten av det jag har att berätta måste jag först inviga er i en hemlighet vi som jobbar i luften har, och den kallas avtrycken. Hur historien egentligen uppstått varierar, beroende på vem man frågar, men det jag hört är att det först noterades på de första transatlantiska jetpassagerarflygningarna på 50-talet. Sedan har det hängt med, genom jetflygens utveckling via Concordes och Jumbojets och till dagens bränslesnåla jättemaskiner. Jag har själv betraktat det som en vandringssägen, en sorts lägereldsberättelse bland oss i cabin crew, som man inte gärna yppat utanför tätt slutna kretsat eftersom en skräckhistorieberättande flygvärdinna inte gärna blir populär bland arbetsgivarna.

Lucas kan många av de där historierna, och har berättat dem för mig. Det som brukar berättas är att flygvärdinnorna i galley, på tio tusen meters höjd, då och då märkte att någon lämnat avtryck på fönsterrutorna i dörrarna. De kom tillbaka från serveringen av middagen eller försäljningen av drinkar till de då mycket mer ambitiösa köken i flygplanen, fastnade med blicken vid kladdet i fönstret och gick närmare för att undersöka. Med rynkade pannor försökte de tvätta bort avtrycken, först med skjortärmarna och sedan med fuktade handdukar, bara för att till slut alltid tvingas ge upp. De lutade sig närmare fönstren, studerade de långa avtrycken – de liknade spåren av uttorkat fett som dragits utmed ytan i korta drag, som om någon hållit några ölkorvar mot fönstret och dragit dem nedåt – och så försökte de torka bort dem igen. I deras huvuden hade kugghjulen rullat så långsamt, för det var så otänkbart. Avtrycken var inte där innan take-off, så de måste sitta på insidan. För hur skulle de annars…

När insikten landat i deras huvud chockades de, blev ibland hysteriska, ibland katatoniska. Piloterna var tystlåtna och i samråd med chefer och rådgivare på land sorterades de som inte kunde hantera att avtrycken dök upp bort, och resten fick stanna och se de sparkade kollegorna som varnande exempel. Historierna berättades alltmer viskande, även då den kvinnliga dominansen bland flygvärdinnorna lättades upp och män började söka sig till deras bransch. Det var ett kollektivt trauma, som ingen ville prata om igen. Jag har mer än en gång varit med om att med glimten i ögat och förtrolig stämma försöka ta upp saken med en arbetskamrat, bara för att se honom eller henne bli spänd och konstig och byta ämne. Lucas är en av få som öppet är beredd att prata om det där, varför vet jag inte. Jag hade själv aldrig sett avtrycken, utan alltid bara hört om dem på omvägar, via bekantas bekanta. De var i allt väsentligt en saga för mig.

Efter flygningen mellan Istanbul och London tog jag ledigt en extra vecka efter att min viloperiod var slut. Man brukar inte få sådant till stånd så lätt om man jobbar i min bransch, men jag har en bra relation med min arbetsgivare och de vet att jag bara ber om ledigt om jag behöver det. Fast jag ska inte ge dem beröm de inte förtjänar: de hade definitivt helst sett mig på jobbet hur trött jag än var, om det inte var för att det just den veckan av en slump kom en stor tillströmning av nyanställda flygvärdinnor till jobbet och jag därför kunde få vara borta en stund.

Jag vilade ut, och tänkte en del på händelsen. Jag är ingen psykolog, men det ska till en väldigt tydligt definierad psykisk sjukdom för att två av varandra oberoende personer sammanbitet ska börja mumla ”jag är här” på flyget. Å andra sidan vet jag inte ett skvatt om psykisk ohälsa, annat än min dyrköpta erfarenhet av hur man lugnar ner människor med panikångest samtidigt som oroliga passagerare tittar på en. Jag landade i att det rimligen var en sorts tillstånd: en fas de flygrädda går igenom, som jag bara helt enkelt inte sett än. Det var ingen jättebra förklaring, men fanns det någon bättre?

Upplevelserna räckte hur som helst inte för att jag skulle ge upp en tillvaro som både gav mig ekonomisk trygghet och hyfsat välbefinnande, och snart var jag till mina otålmodiga arbetsgivares stora tillfredsställelse tillgänglig för jobb igen. En period av hyfsat lugnt arbete vidtog, där det mest dramatiska var föräldrarna som körde med fri uppfostran och inte sade till sina vidriga barn att vara lugna en enda gång under flertimmarsflighten från ena landsändan till den andra. De mörka blickar de andra passagerarna gav föräldrarna när de steg av var ingenting mot mina tankar om vad man borde göra med dem, innan man kastade ut dem alla från planet på tio kilometers höjd. Sedan, en vårdag för inte länge sedan, kom den resa som jag hade planerat med en väninna: hennes första utomeuropeiska resa.

Min väninna, Liv, hatar att flyga. Hon är flygrädd så att det gränsar till en fobi, vilket har begränsat henne i sitt resande, och för att komma ut ur denna fälla har hon bett mig vara hennes KTB-psykolog och exponera henne för flygandet. Resultatet blev en gemensam semesterplan, en vecka i Sydostasien, som jag nästan kunde bjuda henne på eftersom jag hade så många flygpoäng på mitt kort. Hon svettades när vi gick igenom säkerhetskontrollen, vankade av och an i gaten och skakade i knäna när vi boardade. När vi boardade fick jag en glad överraskning: Lucas jobbade på flyget. Han uppgraderade oss omedelbart till Premium Economy, och jag såg att Liv var mycket mer tacksam än hon kunde formulera. Hennes hand var svettig i min när vi taxade ut på startbanan. Hon log plågat.

– Det är ingen fara, jag har tagit en lugnande. Den ska börja verka när som helst, fick hon fram. Jag log tillbaka och kramade om hennes axlar.

När flyget accelererade och började stiga upp visade sig att den lugnande tabletten ändå inte var fullt så effektiv, för Livs grepp om min hand blev krampaktigt och jag såg hennes käkar spännas som om hon fick elstötar. Hon stirrade ut genom fönstret, trots att jag avrådde henne, och inte förrän en stund efter att skyltarna med säkerhetsbältena släckts kände jag hennes hårda grepp om min hand lättna. Hon gäspade stort, och erkände att hon kan ha blandat den lugnande tabletten med ett glas vin men att det var lugnt för vinet var inte farligt i kombination med sömntabletter, eller hur det nu var… Kort därefter sov hon stillsamt, som en säck i flygstolen. Jag tog fram min bok och bläddrade fram till hundörat.

Ett par timmar senare vaknade jag med boken på knäna, och konstaterade att både jag och Liv fått oss lite sömn. Det var nedsläckt i flyget och mörkt utanför fönstren, och jag skulle stoppa undan boken och ta av mig skorna för att göra mig bekväm och kanske få ytterligare en stunds vila när jag hörde något vibrera. Det stack ut i ljudmattan av den bullrande flygmotorn, för det var liksom på en annan frekvens av något slag, och jag såg mig omkring för att hitta ljudkällan. Mina ögon landade på min stolsficka, och i samma ögonblick som jag såg mobiltelefonen insåg jag att jag glömt sätta den i flygplansläge. Det var superkorkat och jag skämdes omedelbart. Att jag glömt det, det var väl lite för magstarkt. Men skammen övergick snabbt i förundran, när jag insåg att den alltså vibrerade: att den mottog någon sorts signaler. Jag drog upp den ur nätfickan på stolsryggen, och tryckte igång hemskärmen. Det som mötte mig fick mig att tappa hakan. Det var mängder av pushnotiser, och de kom i allt snabbare takt. Men de var inte som vanligt.

Aftonbladet
JAG ÄR HÄR

Tinder
JAG ÄR HÄR

Bukowskis
JAG ÄR HÄR

Messenger
JAG ÄR HÄR

Pushnotiserna kom allt snabbare, så att det till slut såg ut som de spöregnade ned över skärmen, och jag satt som hypnotiserad och stirrade. Vibrationerna värmde och kittlade min hand, särskilt när det dessutom började ringa i telefonen. Skärmen lyste upp mitt ansikte i blått ljus som nästan bländade mig när även samtalen började komma in. Det stod inget telefonnummer som avsändare, det stod bara tre stjärnor. Det ringde samtidigt som pushnotiserna fälldes ner som på löpande band i överkanten av skärmen. Det var som att se en liten lucka av lockande ljus mitt i det kompakta mörkret i flygplanet, som en dörr till någonting annat, och jag tyckte någonting drog i mig någonstans. Som om tusen fingrar nypte i min hud strålade det en iskall värme in i mig från alla håll samtidigt.

Musklerna i mitt ansikte måste ha varit fullständigt avslappnade och utmattade, för det kändes som att det var en tygpåse som hängde frampå min skalle när någon plötsligt slog min telefon ur handen på mig. Omtöcknad tittade jag upp, och såg då Lucas titta på mig med ett förfärat ansiktsuttryck. Han skulle precis säga något, när han lättade från golvet och tiden upphörde att existera. I ett ögonblick flöt vi alla i luften. Sedan trycktes vi ned igen när vi kommit ur luftgropen och tyngdlagen började gälla igen. Lucas som inte hade hunnit hålla i sig någonstans tumlade iväg, och i den efterföljande turbulensen utbröt en kakafoni av oordning och skräck. Vi skakades om som om vi var i en tvättmaskin. I sätena på andra sidan om mittgången satt en liten flicka vars mamma tycktes ha tuppat av, och flickan gallskrek i panik när hennes prylar flög runt. I en manöver slet jag upp mitt säkerhetsbälte, kastade mig upp och ner i flickans säte varpå jag knäppte fast mig, höll henne i famnen och lutade mig framåt och ner över henne så hon inte skulle få någonting i huvudet.

Det var, ska jag ärligt medge, den värsta turbulensen jag någonsin varit med om. Den pågick i säkert fem-sex minuter, och jag hörde saker gå sönder och flera kräkas när jag satt där och blundade, ihopkrupen i sätet över den lilla gråtande flickan. Då och då förnam jag blixtar utanför ögonlocken, i ögonvrån som om de var utanför fönstret, och jag minns splittrade tankar om att vi måste ha åkt in i ett plötsligt oväder. Flickan i mitt svettiga grepp rörde sig lite, snyftade till, och lade armarna om min hals. Någonting föll på min rygg och det gjorde säkert ont, om jag bara hade haft sinnesnärvaro att fundera på saken. Över hela situationen låg motorernas bedövande, rusande vrål och någon annanstans ovanför, eller under, ett annat sus, en mjukare ton som steg och föll och rann in i huvudet på mig. Det var en obegriplig stund, en som jag hoppas du ska slippa så länge du lever. Och rätt som det var, var den över.

Flygplanet stabiliserade sig och jag kände mig som en strumpa som ramlat ut ur torktumlaren. Flickan i min famn andades snabbt och det gnälldes och gnyddes omkring mig, samtidigt som någon i högtalarna ursäktade så mycket för besväret och förklarade att det hade handlat om turbulens (tack för den upplysningen). Jag såg mig omkring, och insåg att det mycket riktigt varit en av de värsta tänkbara oroligheterna planet gått igenom: överallt kräktes folk i sina påsar, höll sig om kroppsdelar som hamnat i kläm eller under nedfallna saker och klappade om panikslagna anhöriga. Kvinnan i sätet bredvid kvicknade till, och såg förfärat att någon annan höll i hennes barn. Det tog några komplicerade minuter att beskriva vad som hade hänt, och tack vare att flickan nickade ivrigt med tårarna rinnande nerför kinderna lyckades vi lugna den förvirrade kvinnan. Flickan klättrade över i hennes famn och jag reste på mig. Jag undrade vad klockan var, och tittade impulsivt mot närmsta fönster för att analysera hur ljust det var.

Utanför fönstret i min stolsrad var det mörkt, men det syntes inte mer än som ett utsmetat dunkel bakom den fläckiga fönsterrutan. Mitt hjärta stannade medan jag försökte förstå vad jag såg. Rutan var täckt av transparenta fläckar, utdragna linjer ritade i glaset, och jag såg men kunde inte riktigt ta in att de satt på andra sidan polykarbonatglaset. Det såg ut som att en massa händer desperat krafsat på rutan. Som om de försökt ta sig in.

En rörelse i förgrunden fångade min uppmärksamhet. Det var Liv, som satt ihopsjunken i sitt säte. Hon tittade ut på fönstret, med någonting i händerna. Det var min telefon, fast dess skärm var kolsvart. Liv rätade på ryggen och vände sig långsamt om mot mig. Våra ögon mötte varandra. Hennes var uppspärrade, men inte av rädsla. De var fulla av ingenting. Hon stirrade oseende på mig, och munnen sprack upp i en bred grimas.

– Jag är här.

Det svartnade för ögonen på mig.

Mitt minne har nådigt nog inte sparat mycket av resten av resan. Det jag vet är att mitt sammanbrott nästan tvingade piloterna fatta beslut om nödlandning. Man packade iväg mig upp i det lilla hemliga sovrum som cabin crew har tillgång till under flygningen, och där blev jag liggande utslagen en god stund. Nästa fasta punkt i mitt minne är först när jag sitter i en taxi på väg från flygplatsen till mitt hotell. Det jag reagerade på var att jag var ensam. Liv var borta. Hon har inte kommit tillbaka.

Sedan dess har jag stannat på marken, och pratat mycket med Lucas. Målet är att jag ska kunna komma upp igen, för som sagt: jag gillar egentligen mitt jobb, men först måste jag förstå hur jag ska göra med dessa upplevelser. Lucas har kunnat hjälpa mig förstå en del, men inte allt. Han har berättat det han tydligen suttit och tryckt på länge, utan att kunna dela med sig, och en del pusselbitar har fallit på plats. Han har sett dem oftare än jag, de som nollställs ombord och aldrig blir sig själva. Han har varit med när det hänt, och han har sett handavtrycken på fönsterrutorna. Han vet att det finns någonting där uppe, och att det finns sätt för det att ta sig in när vi är oförsiktiga och har garden nere. Han vet att det vill komma in.

Han berättade om en kvinna, som blivit sådan där. Han berättade om turbulensen, och att hon därefter med sin vansinniga, uppspärrade blick stirrat på honom så att han inte kunnat sova på flera nätter därefter. Att hennes breda min verkat stelopererad och att hon knappt kunnat röra läpparna men ändå lyckats säga det gång på gång. Jag är här, jag är här, jag är här. Han sade att han sett henne, som alla de andra, eskorteras iväg av väktarna men att hon plötsligt – vid en viss punkt utanför flygplatsen – tycktes få liv och börjat gå. Bara gå, rakt fram på vägen, bort från flygplatsen och ut mot motorvägen. Under sina sömnlösa nätter hade Lucas försökt följa hennes förehavanden, och eftersom han kom ihåg vad hon hette hade det varit lättare än vanligt. Kvinnans Facebooksida hade fyllts av oroliga meddelanden. Anhöriga som publicerade efterlysningar, vänner som skrev att de saknade henne, och till och med en och annan som skrev “RIP”. I en lokaltidning på nätet hittade Lucas en artikel, och i Google Translate översatte han den och kunde knapphändigt förstå vad den gick ut på. En kvinna vars signalement stämde överens med hon på flighten hade setts i en skog i ett helt annat land än det hon flugit till. Några hade på avstånd sett henne vandra framåt, för långt bort för att de skulle hinna ikapp henne, men tillräckligt nära för att de skulle hinna se hur hon såg ut. Hennes kläder var i trasor och hon gick barfota, och trots att hennes fötter verkade blöda gick hon framåt i oförminskad hastighet. Om hennes ansiktsuttryck sade de inte mycket om, bara ett citat gav Lucas en ledtråd. “Hon såg inte ut att må bra, eller vad man nu ska säga”, som en av vittnena hade sagt. “Hon gick och pratade för sig själv, men verkade bara säga samma sak om och om igen.”

Jag kände strupen krympa när Lucas berättade det där. Jag försökte förstå vad det hela berodde på, vilken den pusselbit jag inte lyckats lägga än var, och Lucas tittade på mig.

– Du hörde inte vad jag sade när jag slog mobilen ur handen på dig, antar jag? Turbulensen tog över. Men det är så de tar sig in. Varje gång någon glömmer eller struntar i att sätta på flygplansläge. De har letat sätt att ta sig in ända sedan vi började flyga, och nu finns det ett. Vanligen är de förvisade till utanför flygplanskroppen, men när vi är oförsiktiga passar de på. Då vänder de himlen upp och ner, och så kommer de in.

Jag kunde knappt andas. Lucas tog min hand.

– Om jag inte hade hunnit slå den ur handen på dig hade det varit du som försvann. Nu är det Liv. Eller vad hon nu blivit.
– Vad vill de, mumlade jag.
– Vet inte. Men många av dem är redan här. Det var det jag sade till dig när jag slog telefonen ur handen på dig, telefonen som Liv sedan måste ha plockat upp och fastnat i för att slippa tänka på hur rädd hon var för turbulensen: det är så de kommer in.

Det finns en hel del artiklar där ute, där det står om varför du måste göra det ena eller det andra när du flyger. Varför du måste ha fönsterluckan öppen när man landar, varför du ska spänna säkerhetsbältet när man landar, och varför du inte får ha med dig tändare ombord. För det mesta stämmer det som står där, men när det kommer till det här med mobiltelefoner finns det något de utelämnat. Det förstår jag nu, även om jag inte kan förklara det. Om du någonsin ska lyssna på när en flygvärdinna säger det åt dig, snälla, lyssna nu:

Var vänlig sätt din telefon på flygplansläge.

Signaturmelodi

Du har hört “Flygvärdinnans berättelse” av en anonym lyssnare, uppläst av Petra Werner. Och därmed ger lämnar vi er, för er fortsatta, ensamma resa utmed mörklagda landsvägar… All lycka där ute, och kom ihåg att inte titta för noga ut i mörkret.

Du har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Vi hörs igen om två veckor, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.