Avsnitt 90: Mannen i asken

Det har gått många år sedan jag sist såg den.

Jag minns fortfarande tydligt känslan av den kalla plåten i mina händer. Jag kan fortfarande drömma om den på natten och vakna förvirrad. Osäker på om jag lyckats göra mig av med den eller inte. Orolig för att den ska stå någonstans i det mörka rummet, med öppet lock.

För elva år sedan bodde jag i en kortare period i södra Finland. Jag jobbade med lager och logistik och hade fått uppdraget av min arbetsgivare att hjälpa till med att starta upp en ny verksamhet på ett lager som låg i utkanten av en liten småstad 20 mil från Helsingfors. Företagets personalkontor hade letat fram ett tillfälligt boende inte långt från den lilla stadens centrum. Det var ett eget litet hus på cirka 100 kvadratmeter som inte använts på ett bra tag, och det hyrdes ut av en privat fastighetsvärd. Hyran var låg på grund av att standarden i huset var ganska enkel. Men el, vatten och avlopp fungerade, så det var mest en fråga om att fixa och inreda själv efter eget tycke och smak. Om jag accepterade förfrågan fanns det en befordran och löneförhöjning som väntade. Jag bodde vid tillfället ensam i ett kvarter på södermalm i Stockholm som snart skulle stambytas. Den stökiga byggtiden som väntade kändes besvärlig så jag sa ok till att tillbringa de åtminstone fyra månaderna på plats i Finland för att få igång lagerverksamheten.

I början av augusti packade jag en lånad skåpbil full med saker som jag ville ha med från min lägenhet, och körde ombord på en färja vid Stadsgården. Det pirrade av spänning när jag såg den fridfulla svenska skärgården försvinna i horisonten.

Morgonen därpå var vi över Ålands hav. Väl iland var det en krävande två timmars körning genom tätt skog och landsortsbebyggelse innan jag slutligen nådde orten där jag skulle bo och jobba.

Jag svängde först in vid lagret för att annonsera att jag kommit fram och hälsa på platschefen. Vi hade veckorna innan haft mail-kontakt, så jag visste att han hette Arri och skulle finnas i byggnaden. Jag kunde såklart inte någon finska, men Arri kunde stappla sig fram på knagglig svenska, och där ordförståelsen tog slut fortsatte vi på engelska. Han var trevlig och de verkade ha gjort ett bra jobb för att förbereda inför min ankomst. Jag fick ett passerkort, blev visad runt, bjuden på lunch och vi började till och med planera de kommande veckorna. Det var mycket som skulle fixas.

Eftermiddagen började närma sig kväll. Slutligen kände jag att jag behövde komma fram till huset där jag skulle bo för att hinna göra mig lite hemmastad innan dagen var slut. Jag plockade upp ett utskrivet papper från min bakficka, med en karta och vägbeskrivning till mitt hus, för att fråga Arri om han hade något tips på hur jag skulle åka. Han la glasögonen tillrätta på nästippen. Bostaden verkade inte ligga direkt vid någon väg man brukade åka förbi vanligtvis. Han kunde minnas att han nog vid några tillfällen varit i området, och troligen också sett huset. Han var lite förvånad över att det var där jag skulle bo. Många hade flyttat från gatan det senaste decenniet och byggnaderna hade därefter stått tomma. Han gav mig en kort beskrivning hur jag lättast skulle komma dit. Vi skakade hand och bestämde att ses på hans kontor nästa morgon kl 9.00.

Trots att gatan låg relativt nära centrum i den lilla staden, var den svår att hitta in på, och jag fick åka i cirklar tre gånger innan jag kom rätt. De gamla trähusen var fina men åtgångna, alla i samma mörkgråa färg och med övervuxna trädgårdar. Jag körde gatan fram utan att se några människor eller någon aktivitet någonstans. Många av ”till-salu”-skyltarna var så solblekta att man knappt såg vad som stod på dem.

Längst bort vid en vändplan låg mitt hus. Jag körde in på parkeringen och stannade.
Innan jag klev ur bilen satt jag en stund och granskade byggnaden. Den liknade de övriga längs gatan, likadan fasad, liknande tomt, och samma kompakta dysterhet. Jag log för mig själv. Mina fördomar om Finland hade uppfyllts. Det kändes tungt och grått. Huset hade två våningar och på framsidan fanns en farstukvist. Färg hade börjat flagna från fönster och dörrar men alla rutor verkade hela. Gräset stod högt runt hela byggnaden och jag insåg att jag skulle få jobba hårt för att få fason på trädgården. Men det var precis den typen av utmaning jag gillade att sätta tänderna i.

Jag klev ur bilen och möttes av en kylig bris. Huttrande vände jag mig om mot resten av grannskapet. Runt området växte ett tiotal meter djup skog av höga tallar som isolerade det från resten av staden. Solen hade precis sjunkit under trädtopparna, så gatan låg nu i skugga. Husen tornade upp sig sida vid sida gatan bort, som sovande huvuden utan kroppar på den efter- satta jorden. Gatubelysningen var svag och gjorde ett ynkligt jobb med att lysa upp marken, och i övrigt var det få fönster som var upplysta i någon av de andra bostäderna. Allt låg stilla, endast en koltrast skuttade fram längs taken.

Jag mindes vad Arri hade sagt om att folk flyttat härifrån. Det var ett centralt och lummigt område, så varför ville ingen bo här?

Medan jag stod och funderade såg jag en rörelse från någonstans längre bort på gatan. Jag vände blicken dit och fick se en äldre kvinna gå från sitt hus, längs uppfarten, ner mot gatan med en påse i handen. Det var sex hus bort så jag såg henne otydligt i det bleknande kvällsljuset, men hon var i pensionsåldern och hade grått kort hår. Hon gick långsamt och målmedvetet mot en soptunna som stod nere vid gatan och tycktes inte ha sett mig där jag stod stilla och observerade henne. Hon kom fram till tunnan och det var inte förrän hon lyft på locket och försiktigt lagt ner påsen, som hon höjde blicken och fick syn på mig. Hon frös omedelbart till, som om anblicken av mig skrämde henne från vettet. Handen hon höll soptunnelocket i tycktes börja darra.

Jag höjde min hand i en hälsning. Först då släppte hennes paralyserade tillstånd, hon tog ett djupt andetag och släppte mig med blicken. När hon åter tittade på mig såg hon besvärad ut och började långsamt röra sig tillbaka mot huset, då och då tittandes över axeln för att se om jag stod kvar. Jag skakade på huvudet för mig själv. Det skulle inte bli lätt att bekanta sig med de få grannar som bodde kvar här. Kvinnan steg in i sitt hus och stängde dörren. Jag kunde snart se hur det rörde sig i gardinerna på nedervåningen, som om hon stod där och kikade ut på mig.
Nyckeln till huset låg som överenskommet i ett förslutet kuvert i brevlådan. Där låg också ett välkomstbrev från hyresvärden, skrivet på en bristfällig engelska. Det förklarade i enkelhet olika saker om huset som var nödvändiga att veta om man skulle bo där. Var elcentral och varmvattenberedare fanns, hur vedkaminen fungerade och ett telefonnummer till honom själv. Hade jag några frågor var det bara att ringa.

Jag gick upp på träverandan och satte nyckeln i dörrlåset. Dörren öppnades utan problem. En mörk och kvav tystnad mötte mig innanför. Jag klev över tröskeln och in på ett stabilt trägolv och började leta på sidan av dörren efter en lampknapp. Jag hittade den och tryckte in den. En naken glödlampa i taket lystes upp och kastade ett varmt sken över hallens väggar och golv. Det gav genast en mycket hemtrevligare känsla åt huset och jag gnuggade ögonen för att vänja dem vid den nya ljuskällan.

Det var en liten hall som var helt tom på möblemang. Väggarna var tapetserade med en gammal medaljongtapet och det fanns gott om spik och skruvhål där hyllor, speglar och tavlor suttit. Det slitna trägolvet var genomgående i hela nedre våningen. Två dörröpp- ningar ledde från hallen, en till höger och en till vänster, och rakt fram fanns en trappa upp till övervåningen.

Jag gick vidare genom den vänstra dörröppningen och hittade ett vardagsrum. Även detta väldigt tomt, med enbart en vedkamin, en träsoffa utan dynor, och ett soffbord i gammal nött furu. Väggarna var klädda med gammal tapet och några solkiga gardiner hängde för ett fönster ut mot sidan av trädgården.

Den högra dörren från hallen ledde in i köket. Där stod en diskbänk i rostfritt stål och en gammal elspis från 80-talet med fyra plattor. På väggarna satt skåp i en bleknad grön färg, på vissa ställen så nedslitna att man kunde se träytan under, och där stod ett litet matbord med två stolar, även dessa i obehandlad furu. Jag gick direkt fram till diskbänken och vred på kranen för att försäkra mig om att den fungerade. Det klonkade till och väste i fem sekunder medan kranen gjorde några febrila skakningar, innan en stråle vatten slutligen sprutade ut med kraft och sedan lugnade sig till ett svagt rinnande. Det såg klart och rent ut, och jag vred av vattnet igen, tacksam för att jag åtminstone inte skulle behöva ringa en rörmokare det första jag gjorde.

Efter att ha fått bekräftat att huset hade rinnande vatten klev jag bort till spisen för att kontrollera vilket skick den var i. Jag vred på ratten upp till max på en av plattorna och hörde hur det knäppte till. En lampa vid ratten började lysa för att bekräfta att någonting hade hänt, men det dröjde länge innan den började producera någon värme. Jag lät plattan stå på medan jag kollade runt i skåpen. Skjutdörrarna var tröga men gick sidledes om man tryckte på dem bestämt. Alla skåp var tomma sånär som på damm och döda insekter, och jag var glad att jag hade tagit med mig det nödvändigaste av köksutrustning hemifrån, så jag slapp åka och köpa nytt av allt. Det började lukta bränt, och jag förstod att ett tunt lager damm på spisplattan hade bränts av när plattan slutligen började få upp lite ordentlig värme. Jag vred av spisen igen och gick bort till trappan mot övervåningen.

Ovanvåningen bestod av två rum separerade av en trapphall med en dörr rakt fram in till ett litet toalettutrymme med snedtak. Det ena rummet var en sovkammare med ett stort fönster ut till kortsidan av huset, och vid en vägg stod en sned sängstomme i trä med en sliten madrass. Ett litet träbord var placerat bredvid sängen. I övrigt var det tomt.

Det andra rummet var en spegelvänd kopia av sovrummet och innehöll bara två bokhyllor med tre böcker och en gammal plåtask. Båda rummen hade kattvindar längs sidorna men dem brydde jag mig inte om för tillfället utan jag gick ner till min skåpbil och började lasta ut inventarier och packning. Ett par timmar senare var den fattiga interiören uppdaterad med mikrovågsugn, TV, dator och ny madrass med fräscha sängkläder. Köksskåp hade jag fyllt med utrustning och porslin, garderoberna med kläder.

Jag var vid det här laget både hungrig och trött, så jag kokade en kastrull med pasta som jag tryckte i mig, följt av en ljummen öl. Sedan föll jag raklång på sängen och somnade.

Morgonen var plötsligt redan där utanför fönstret, och jag vaknade av väckarklockans skrän. Först kände jag mig förvirrad, jag kunde inte placera var jag var någonstans, men allt eftersom jag reste på mig kom minnet tillbaka. Jag gled i mina tofflor och hasade ner till köket för att få mig en kopp kaffe. Trotts att jag hade sovit oavbrutet sedan klockan nio förgående kväll kände jag mig helt utmattad. Ögonen var nästan omöjliga att hålla uppe. Musklerna var som spagetti. Hur skulle det här gå, första dagen på jobbet?

Efter en stor och extra stark mugg med kaffe började hjärnan äntligen komma igång. Jag duschade, satte på mig en ren skjorta och drog åt bältet till byxorna. Jag snörade på mig de stålhättade skorna, låste upp ytterdörren och skulle just ta passerkortet från den högra fönsterkarmen i hallen när jag upptäckte att det inte längre låg där. Jag hade medvetet lagt det där kvällen innan för att jag inte skulle glömma det. Förbryllad såg jag mig om i rummet. Det hade inte heller ramlat ner på golvet eller hamnat i någon springa. Jag letade någon minut utan att hitta det. Fundersam låste jag huset efter mig och gick ner till bilen.

Dagen flöt i alla fall på bra. Jag och Arri fick en hel del gjort med att planera upp hur pallstallage och inredning skulle placeras. Trots vår kultur- och ålderskillnad hittade vi varandra snabbt. Vi upptäckte dessutom att vi delade ett intresse för amerikanska bilar. Han visade stolt upp foton på en Impala som stod hemma i hans garage. Att samarbeta med honom och övriga finska kollegor gick över förväntan, och jag kände mig nöjd när jag slutligen satte mig i bilen och åkte tillbaka till huset efter en lång dag.

Återigen missade jag var man åkte in på gatan, och svor för mig själv när jag åkte en vända till för att komma rätt. Solen stod lågt över trädtopparna när jag gled fram längs husen. Jag vinkade hastigt åt en äldre man som stod och tittade in i sin brevlåda. Han glodde skoningslöst tillbaka på mig ända bort och in på min uppfart. Jag klev ur bilen och märkte att han fortfarande stod och stirrade på mig från sitt hus 150 meter bort. Jag log och gick upp på verandan men hejdade mig ett ögonblick och gick ner igen. Nu när solen fortfarande var uppe såg jag att det satt ett fönster i husgrunden bredvid verandan, bakom ett snår av högvuxet gräs. Det fanns alltså en källare också. Jag plöjde genom gräset runt till baksidan och såg mycket riktigt en fullständigt igenvuxen trappa som gick ner till en dörr under huset. Det kittlade genast min nyfikenhet. Jag bestämde att mitt första trädgårdsprojekt skulle bli att rensa undan allt buskage över ingången till källaren. Men det fick vänta till helgen. Nu var det dags att laga middag.

På hemvägen hade jag varit förbi ett snabbköp, och nu fyllde jag det surrande kylskåpet med olika finländska mejerier, charkuterier och torrvaror. Efter några utsökta piroger och lite slötittande på tv:n föll ögonen ihop där jag låg i soffan.

Jag vaknade plötsligt igen. Det var helt mörkt och jag var återigen osäker på var jag var. Allt var tyst, men jag var ganska säker på att jag hade vaknat till av ett ljud. Ett ljud av något som slagit igen. Ett fönster, eller en dörr. Jag satte mig vimmelkantigt upp och försökte lokalisera mig. Det var något annat som också var fel. En konstig lukt hängde över rummet. En blandning av svett och urin. Var kom det ifrån? När jag satt där kände jag igen tyget från soffan och förstod att jag satt kvar i vardagsrummet på nedervåningen. Endast ett svagt ljus från gatlyktan utanför kastade sitt sken in genom fönstret på en av de tomma väggarna. Tv:n visade bara svart så jag knäppte av den med fjärrkontrollen. Jag gnuggade ögonen och försökte samla ihop tillräckligt med balans för att ställa mig upp. Då hörde jag ett nytt ljud.

Som om en tung träkista hastigt dragits över ett grusigt stengolv. Det kom nerifrån och jag blev genast klarvaken. Utan att röra mig en millimeter satt jag och lyssnade. Vad kunde det ha varit? Kom det från källaren? När jag satt där på helspänn började lukten växa sig starkare. Den fräna ammoniakdoften var till slut så kraftig att det stack i näsan. Jag kravlade mig upp ur soffan och vinglade ut på verandan. Där ute var nattluften frisk och klar och jag sög in några ordentliga ande- tag för att vädra bort stanken ur näsborrarna. Bakom mig, inifrån huset, hörde jag återigen det korta skrapljudet under golvet. Jag ställde mig vid dörrposten och lyssnade in i mörkret medan jag andades djupt. Hjärta dunkade i bröstet, så det var svårt att urskilja svaga ljud, men jag tror kanske att jag hörde ett dämpat gnissel som om något med gångjärn stängdes.

Från någonstans långt borta gick ett billarm igång och påminde mig om staden bortom träden. Jag stod kvar i dörröppningen i flera minuter och lyssnade efter ljud, men efter ett tag gick jag in och tände lampan i hallen. Med näsan i vädret gick jag vidare in i vardagsrummet, men nu var även urinlukten borta. Efter att ha kliat mig i huvudet en stund skakade jag av mig det mesta av obehagskänslorna och gick slutligen upp och la mig i min säng. Strax därpå sov jag.

Väckarklockan ringde och jag ryckte till av ljudet, kastade mig upp och stängde av den. Morgonsolen sken in genom fönstret och manade mig att kliva upp. Jag sträckte på mig och kände mig hyfsat utvilad. Upplyft av detta gick jag ner till köket och satte igång med frukosten. Efter en snabb dusch bar det av till arbetet igen.

Veckan rullade vidare och på lagret planerade vi upp hela verksamheten och kollade igenom hur vårt gamla lagerstyrningssystem skulle implementeras till den nya verksamheten.
Hemma i huset fortsatte jag att fixa för att få det så hemtrevligt det bara gick. Jag köpte till och med krukväxter och nya gardiner, och när helgen kom hade jag förvandlat det gamla huset till ett hem att trivas i. Nätterna hade varit lugna och jag hade inte märkt av några fler konstiga ljud.

När jag så vaknade upp till min första lediga helgdag var jag på bra humör och visste direkt vad jag skulle göra. Tidigare i veckan hade jag hittat en gammal rostig häcksax i det lilla skjulet på uppfarten till huset. Även en handdragen gräsklippare med några lösa muttrar. Dessa drog jag nu fram och började reparera och smörja. Sedan var det bara att hugga in på den täta vegetationen som omringade huset. Medan jag kapade den ena grästuvan efter den andra märkte jag hur blickar riktades mot mig från ett och annat hus längs gatan. Den gamla damen med påsen stod i dörröppningen och glodde, mannen vid brevlådan likaså. I huset åt vänster tvärsöver vägen såg jag för första gången ytterligare ett ansikte, och även detta glodde glädjelöst på mig. Det var en yngre kvinna, kanske bara några år äldre än mig, med långt rakt hår i mörkblond färg som satt på sin veranda och strök en grå katt som låg i hennes knä. Hennes uppenbarelse var lika blek som hos de övriga två grannarna, och hon hade en kuslig tomhet i uttrycket.

Detta gjorde mig nästan ännu mer motiverad så jag slet vidare för att få den mest välvårdade trädgården i kvarteret. Vid lunchtid hade jag lyckats jobba runt till baksidan, och siktade nu in mig mot målet som hägrade mest: trappan ner till källaren. Jag hade vid det här läget avfärdat de ljud jag hört därifrån som stöket av något smådjur, och ville med detta nu komma ner dit för att eventuellt kunna få bort det. Men jag var också väldigt intresserad av att se om det fanns något annat därnere. Kanske verktyg eller andra användbara saker.

Det var någon slags rosbuske som hade växt och lagt sig över ingången till källaren, så jag fick några ordentliga rivsår på armarna. Slutligen hade klippt bort tillräckligt mycket för att kunna fösa resten åt sidan och kliva ner för trappstegen mot dörren. Där såg jag att nederdelen av dörren var skadad, och ett hål, ungefär i storleken av en handboll, avslöjade vad som kunde vara en ingång för diverse nattliga besökare. Med häcksaxen beredd i ena handen kände jag med den andra på dörrhandtaget. Dörren var olåst. Sakta tryckte jag ner handtaget och sköt upp den med foten medan jag greppade mitt vapen med båda händerna.

Dörren gnällde när den gick upp och avslöjade ett beckmörker. Jag ansträngde ögonen för att försöka urskilja någonting innanför. Det var inte lätt att se men det såg ut som om det låg saker därinne, huller om buller. Jag letade på insidan av dörren med handen efter
en lampknapp men hittade ingen. Däremot hängde ett snöre från taket framför dörröppningen som jag drog i. Det sa klick och ett starkt ljus kastade sig över rummet. Jag blinkade till några gånger och stirrade häpen omkring mig. Golv och väggar var fullprop- pade av saker. Det låg hur mycket som helst, och överallt. Utrymmet under huset var ett stort rum med betongpelare på ungefär 50 kvadratmeter, och bråtet räckte på vissa ställen upp till hakan på mig. Det var en sån kontrast mot hur de tomma rummen uppe i husen hade sett ut när jag först hade kommit att jag blev alldeles förstummad. Och det var så ovanliga föremål. Sådant som man normalt inte har utspritt över golv och hyllor i en källare: fint porslin, olika typer av möbler, dockor, kaffebryggare, klockor, tv-apparater, skor, stekpannor. Allt täckt av damm.

Jag tog ett par steg in i den kvava källarluften, men insåg att jag inte kom någon vart. När jag istället vände mig om mot dörren igen såg jag något på en hylla som fångade min uppmärksamhet. Bland alla möjliga gamla småprylar låg en fin och enkel plåtask. Allt annat i källaren var dammigt och smutsigt, men asken tycktes vara helt ren. Var det inte
en sådan plåtask som även låg uppe på ovanvåningen i en av hyllorna? Jag sträckte på mig för att plocka ner den men upptäckte att den var mycket tyngre än den såg ut att vara. Den gick inte att flytta med en hand utan jag behövde lägga ner häcksaxen och använda båda händerna för att få ner den och med mig den ut genom dörren.

Jag ställde ifrån mig den på översta trappsteget, satte mig bredvid och tog några andetag frisk luft medan jag studerade asken. Den var av gjord av mörk, hamrad plåt, hade stängt lock, och var något mindre än en skokartong. Den såg gammal och bränd ut, var nitad längs kanterna, inget lås, inga synliga gångjärn, och utan detaljer. Plåten verkade inte särskilt tjock så jag gissade att den innehöll något rejält som gjorde den så tung. Locket satt ordentligt fast och jag kunde inte öppna asken hur jag än försökte. Det verkade vara fastsvetsat. Jag lyfte med mig asken upp i huset och placerade den på en hylla ovanför soffan i vardagsrummet där jag tyckte att den gjorde sig fint.

Efter lunchen åkte jag till ett närbeläget varuhus och köpte tre fällor och en påse med råttgift. Jag placerade ut dem i källarutrymmet där jag kom åt, spikade för hålet i dörren, och avrundade dagens projekt med en kall öl på verandan.

Dagen hade bjudit på strålande väder, men nu tornade mörka moln upp sig i horisonten. Medan jag satt och filosoferade om mina kommande veckor på denna underliga plats, strök en kall vind in över träden som omgärdade gatan och ner över mig där jag satt. Håret fladdrade till och ytterdörren slog igen av korsdraget, en blomkruka flög i marken och gick sönder och buskarna i trädgården började prasslan och susa. Jag plockade med mig mina grejer och gick in. Tio minuter senare välte stormen in över den lilla staden.

Jag satt en stund i köket och tittade ut genom fönstret. Ljuset utanför försvann långsamt och gav plats åt ett grått, kontrastlös kvarter insvept i ett dunkelt mörker. En ilsken blåst satte igång följt av ett piskande regn och världen utanför uppslukades av det mullrande ovädret. Jag kurade ihop mig framför tv:n och åt min middag. Jag brukade vanligtvis gilla när vädrets makter spände musklerna, men denna kväll kändes annorlunda. Jag hade en olustig känsla i kroppen. Kanske började jag redan längta lite hem. Jag fastnade till slut framför en spännande amerikansk lång film på finska kanal 2, och medan stormen kastade sig rasande mot husfasaden utanför, satt jag vaken till långt efter tolv på natten innan ögonen började falla ihop. Jag slank upp till sängen utan att borsta tänderna och somnade trots kraftigt muller från utsidan.

Jag vaknade igen. Det var fortfarande mörkt ute och vinden ryckte i huset så det knakade, men något annat hade fått mig att vakna till. Det tog några sekunder innan jag insåg vad det var. Lukten! Den där amoniakstanken var tillbaka. Det var ingen tvekan om att det var samma fräna lukt som jag känt nästan en vecka tidigare. Jag låg i mörkret och tittade någon minut i taket för att tänka ut vad jag skulle göra, men till slut blev lukten för övermäktig och jag steg upp ur sängen och drog på mig en överdragströja. Medan jag tassade ner för trappstegen mot undervåningen blev odören starkare och jag blev tvungen att hålla för näsan. Vad sjutton var det som fick huset att lukta så här illa? Jag tände lampan i hallen och tittade mig omkring. Inget ovanligt så långt jag kunde se. Allt såg ut precis som jag lämnat det.

Jag låste upp ytterdörren och skulle precis öppna för att släppa in frisk luft, när jag slängde en blick in i vardagsrummet bort mot soffan. Jag stelnade till mitt i min rörelse. Där borta i det svaga ljuset från fönstret, såg jag plåtasken på hyllan ovanför soffan. Locket stod vidöppet. Jag var tvungen att ta några steg närmare för att bekräfta för mig själv att jag såg rätt. Men det gjorde jag. Asken stod där jag ställt den tidigare på dagen, och nu var locket, som förut varit omöjligt att rubba, helt öppet.

Med handen fortfarande för näsan, gick jag konfunderad bort mot hyllan och tog ner asken. Till min förvåning märkte jag att den nu inte alls var lika tung som förut. Med ena handen plocka jag den med mig och skyndade ut genom ytterdörren för att slippa undan stanken. Vinden rev i mig medan jag slog på verandabelysningen och släppte taget om näsan för att få andas frisk luft igen. I lampskenet höll jag upp asken och studerade den förbryllad. Den såg precis ut som vanligt, och insidan avslöjade inget märkvärdigare än hur insidan på en tom plåtask borde se ut. Det satt ett par gångjärn där, men inget lås existerade överhuvudta- get. Tjockleken på askens väggar var bara någon millimeter. Jag stängde och öppnade den några gånger utan problem.

Med handen för näsan gick jag in och ställde tillbaka asken på hyllan där den stått, och återvände sedan till verandan för att fundera ut vad jag skulle göra åt lukten. Det kunde kanske vara något i den belamrade källaren som gav ifrån sig stanken, eller att rören krånglade. Jag beslöt mig för att höra med husvärden följande dag, om han kunde kolla upp detta. Tillsvidare fick jag sova någon annanstans. Om jag tog med mig madrassen, täcket och kudden kunde jag sova bak i skåpbilen.

Vinden började kyla ner mig så jag vände mig om för att gå in igen. I dörröppningen såg jag in i vardagsrummet hur ett ansikte i mörkret tittade tillbaka mot mig. Jag skrek till och snubblade baklänges. Det var knappt att jag kunde urskilja det eftersom ögonen vant sig vid ljuset från verandan, men jag kunde svära på att jag såg ansiktsdragen från ett grått huvud i det bortre hörnet av det nedsläckta rummet. Jag kom på fötter, backade snabbt ner för verandatrappan och bort till bilen. Hela tiden med blicken mot den upplysta öppningen in till hallen. Vinden susade högt i öronen och stötte mot mig kraftigt när den kastade sig fram och tillbaka mellan husen.

Jag stod barfota vid motorhuven med hjärtat dunkande i flera minuter och kämpade med att försöka samla tankarna. Det kunde inte ha varit någon där på riktigt. Huset hade ju varit låst så ingen hade kunnat tagit sig in. Jag måste ha inbillat mig. Antagligen var jag bländad av ljuset från hallen. Det måste varit ljusfläckar jag sett. Allt annat var ju absurt.

Jag vandrade med blicken över utsidan av huset och sedan runt över de andra husen på gatan. Alla byggnader låg knappt synbara i den bristfälliga gatubelysningen. Till slut bestämde jag mig för att jag måste gå tillbaka upp och kolla igen, för att klargöra en gång för alla att jag misstagit mig.

Jag tog tag i en kratta, smög sakta upp för trappan igen och stannade på översta trappsteget. Därifrån kunde jag se den plats där ansiktet hade varit. Där fanns nu bara mörker. Jag gick fram till dörren och kisade in mot köket. Också mörker.

Då hörde jag en duns från övervåningen. Jag hoppade till och lyckades få tag i min jacka med bilnycklarna i, innan jag slängde igen dörren och sprang ner till bilen.
Jag hoppade in och körde iväg med andan i halsen, hela tiden tittandes i backspegeln. Jag var osäker. Någon måste vara i huset, trots allt. Det var en känsla jag inte kunde skaka av mig.

Jag svängde ut från kvarteret och kom ut på en mer upplyst gata. Tankarna rusade i huvudet. Jag hade ingen telefon med mig att ringa efter hjälp med, så jag fortsatte köra. Det dröjde säkert tjugo minuter innan jag lugnade ner mig. Efter ett tag hittade jag en parkeringsplats vid en fotbollsplan där jag ställde bilen. Staden, tillvaron och omständigheterna var så nya för mig att jag var osäker på hur jag skulle agera, eller vart jag skulle vända mig. Skulle jag leta upp en polisstation? Jag la jackan över benen och lutade mig tillbaka i bilstolen för att samla mina tankar. Bilradion var på och spelade lugn musik på låg volym. Vinden hade avtagit i styrka och lyckades efter en stund vyssa mig till sömns.

Jag vaknade av att solen sken i ansiktet och bilen var varm och kvav. Jag tittade på klockan, den var halv åtta, det var söndag morgon. En man som rastade sin hund gick förbi utanför. Jag kravlade mig ur bilen, stel som en pinne, endast klädd i t-shirt och kalsonger. Jag sträckte på mig medan jag tittade mig omkring. Stormen hade passerat och dagen var lika strålande som den hade varit innan ovädret drog in.

Nattens händelser kändes overkliga, som en dröm. När nu solen hade gått upp och spridit sitt vackra ljus över tillvaron fylldes jag åter av mod och insåg att jag måste ha skrämt upp mig själv. Mörkret, stormen och skuggorna hade lurat mig. Så där irrationellt brukade jag inte bete mig. Det hade såklart inte varit någon i mitt hus. Jag hade ju låst och bommat när jag gått och lagt mig på kvällen. Jag fnös föraktfullt åt mig själv och hoppade in i bilen för att bege mig tillbaka.

Väl på uppfarten kändes allt som vanligt. Huset stod och väntade på mig som jag lämnat det. Jag var ändå vaksam när jag klev upp för trappan. Inomhus var allt precis som vanligt, och urindoften var borta. På ovanvåningen hittade jag vad som orsakat den höga duns jag hört natten innan. En pall hade välts av dörren till sovrummet, som rört på sig i vinddragen från den öppna ytterdörren. Lugnad av min förträffliga slutledningsförmåga kastade jag mig på sängen och sov i flera timmar till.

Resten av söndagen röjde jag vidare i trädgården och när kvällen kom var den så gott som rensad på sly och ogräs. Jag hade även hunnit ringa hyresvärden och han lovade att komma förbi på måndagen. Han blev något ställd när jag nämnde att källaren var full med gammalt bråte, men förklarade att han aldrig tittat i källaren eftersom den varit igenvuxen. Jag frågade i förbifarten vart man skulle ringa om man behövde komma i kontakt med polisen. Det kunde vara bra att veta om något hände. Han gav mig ett nummer och vi avslutade samtalet.

Efter jag ätit middag la jag mig tillrätta i soffan för att spendera de sista timmarna av dagen med en bra film. Halvvägs igenom en gammal komedi råkade jag snegla på asken som stod på hyllan ovanför soffan. Jag blev nyfiken på att titta i den igen, men när jag skulle ta ner den upptäckta jag att den åter var lika tung som den varit då jag hittat den i källaren. Och till min förvåning gick den inte längre att få upp. Locket satt stenhårt fast, och hur jag än drog och slet i det kunde jag inte rubba det ur fläcken. Jag gick ut i köket och plockade fram den kraftigaste kniven jag kunde hitta och försökte trycka in den i glipan. Men jag fick inte in den. Till slut fick jag ge upp och konstatera att det bara var väldigt konstigt. Jag lät asken stå kvar på hyllan och fortsatte med filmen. Sedan var klockan så mycket att det bara var att hoppa i säng och ladda inför en ny arbetsvecka.

Veckorna rullade på. Arbetet på lagret gick bra, och jag började bli riktigt god vän med Arri. Han bjöd hem mig på middag och jag fick träffa hans fru, barn och Impala. Jag rapporterade hem till mitt företag att uppbyggnaden gick framåt och min chef svarade nöjt tillbaka att jag hade deras fulla förtroende.

Husets hyresvärd kom och undersökte källaren och rören men kunde inte hitta vad som orsakade lukten. Han misstänkte att det kanske kunde varit gaser från marken, eftersom det en gång i tiden legat ett kärr på platsen, som fyllts igen när området bebyggts med bostäder. Han hade ingen bättre förklaring och jag godtog den. Detta var såklart även anledningen till att folk flyttat ifrån området, tänkte jag för mig själv. Källaren med allt dess innehåll gjorde honom förbryllad. Han kunde bara anta att den förra ägaren, som avlidit nästan ett decennium tidigare, måste ha varit skrotsamlare. Det verkade visserligen också konstigt, eftersom en del av sakerna som låg där nere var modernare än så. Vi kom överens om att jag bara skulle hålla källaren stängd, jag hade inget behov av att använda den egentligen.
Allt eftersom hösten passerade blev jag mer och mer hemmastadd. Den otrevliga lukten återvände nattetid vid enstaka tillfällen, men jag accepterade motvilligt att kärret slumpmässigt gjorde sig påmind och sov då med en näsklämma. Fler saker i mitt hem försvann. Det var oftast små menlösa saker som solglasögon, köksredskap eller ölburkar. Men det lämnade mig alltid lika fundersam.

En kylig söndag i oktober kunde jag inte hitta min stege som jag ställt bakom förrådet. Höstlöven föll över huset och jag behövde rensa mina stuprännor. Jag misstänkte att någon i kvarteret borde ha en stege, så jag tog mod till mig och gick över gatan för att se om jag kunde låna av det min närmaste granne.

Medan jag gick upp för trappa till den unga kvinnans ytterdörr slog det mig hur övergivet hennes hus kändes. Trädgården och verandan var helt tom. Inga utemöbler, trädgårdsredskap eller krukväxter. Fasaden var heller inte direkt välvårdad. Jag gav dörren tre bestämda knackningar och försökte kika in genom fönstret för att se om någon var hemma. Det tog en lång stund innan jag hörde ljud inifrån och med en tydlig tvekan låstes dörren upp och öppnades på glänt. Kvinnan tittade oroligt och besvärat på mig, osäker på vad som väntade av mitt plötsliga besök. Hon såg precis lika trött och utmärglad ut som hon gjort alla de tidigare gånger jag sett henne. Jag log åt henne och försökte förklara på engelska att jag inte kunde hitta min stege och undrade om hon hade en som jag kunde få låna. Hon stirrade tillbaka med ängslig blick. Jag upprepade frågan och undrade även om hon förstod vad jag sa. Hon nickade försiktigt och flackade med blicken. Mumlande berättade hon att hon brukade ha en stege, men att den också var borta, precis som allt annat. Jag undrade vad hon menade med ”allt annat”. Då fäste hon intensivt blicken i mig och viskade:

– Har du inte hört ljud i ditt hus på natten? Har du inte känt lukten? Det är han som tagit alla mina saker.

Min rygg spändes. Lukt? Ljud? Och vem var han? Jag blev stående med tankarna malande. Just som jag skulle fråga vem det var hon menade, stängde hon försiktigt dörren framför mig utan ett ljud.

Jag visste inte vad jag skulle tro. Försjunken i grubblerier vandrade jag långsamt tillbaka till mitt hus. Höstlöven fick ligga kvar på taket.

Hela kvällen och följande morgon kände jag mig illa till mods. Måndagen krävde som vanligt att jag gick upp och åkte till jobbet. I vartenda köksskåp jag öppnade letade jag efter något som saknades. Och när jag plötsligt inte hittade bilnyckeln där jag trodde att den var, gick en kall kåre genom kroppen, innan den såklart dök upp i fickan på jackan, där jag hade lagt den.

Jag kom slutligen till min arbetsplats och trevade mig igenom dagen utan att egentligen få något gjort. Arri, som såg att något var annorlunda, frågade när vi satt och tog en sen eftermiddagskaffe om det var något som hänt. Jag tittade fundersamt på honom några sekunder, osäker på om jag skulle anförtro mig honom eller inte, men beslöt till slut att ändå berätta.

Jag började med att förklara gårdagens besök hos min granne och vad hon sagt. Sedan fortsatte jag med att ta det från början, med min ankomst till huset och allt som inträ at där sedan dess. Arri lyssnade uppmärksamt hela tiden, och ögonen drog ihop sig mer och mer, allt eftersom historien utvecklade sig. När jag till slut hade förklarat allt satt han tyst och stirrade i golvet. Jag tittade på honom, angelägen om att få höra vad han hade att säga. Efter nästan en halv minut mötte han min blick igen, och det var med en bekymrad uppsyn. Han sa:

– Lyssna på mig! Det finns en hörsägen i den här delen av landet. Det kanske inte har med det här att göra överhuvud taget. Men, min morfar berättade en historia för mig, några år innan han gick bort. Han var då fortfarande fullt frisk i huvudet. Jag tyckte historien lät helt osannolik, men han berättade den med sån inlevelse att den ändå var trovärdig.

Han tog en paus, som om han behövde en sista funderare. Sen fortsatte han med allvarlig röst.

– När morfar var barn, sju-åtta år, hyrde hans föräldrar en gård några mil norrut härifrån. De ville tillbringa några sommarveckor på landsbygden. Gården låg inåt landet, omringad av vackra hagar och vidsträckta åkrar, men var väldigt isolerad. Morfar, hans mor och far, och hans två äldre bröder fördrev dagarna där med att bada och fiska i närliggande sjöar, utforska skogarna omkring och ta hand om gårdens sysslor. Sommaren flöt på och de tre bröderna gjorde sig mer och mer hemmastadda i området och började vidga sina äventyrslekar till omkringliggande skogar och marker. Dagen innan de skulle åka hem igen tog de varsin cykel och drog utmed en liten landsväg till en avlång sjö. De följde strandlinjen till en dalsänka, som de beslöt att utforska. I andra änden av sänkan, i skuggan av ett berg, hittade de en övergiven gammal lada som låg väl dold från omgivningen. Den hade nog stått där länge, för den var övervuxen av buskar och mossa, men fortfarande hel. Självklart var morfar och hans bröder tvungna att undersöka den. De letade efter ett sätt att ta sig in, men dörrarna satt fast eller var låsta från insidan, och det fanns inga fönster. Det enda sättet att ta sig in var de glipor i brädorna som fanns här och där, men de var små och trånga. Morfar var minst av de tre så han fick uppgiften att krypa in genom en liten öppning i väggen för att försöka öppna dörrarna inifrån.

Arri såg sig omkring som för att försäkra sig om att vi var ensamma, och sedan fortsatte han.

– Han pressade sig igenom glipan med nöd och näppe och befann sig plötsligt på insidan. Ljuset var väldigt svagt, eftersom det enda ljusinsläppet var genom några hål i taket. Men morfars ögon mötte något han inte varit beredd på att se därinne. Ladan var nämligen full med saker, från golv till tak. Det var föremål av alla möjliga slag: stolar, instrument, hjul, böcker, tallrikar, vagnar och tavlor. Saker som kändes felplacerade i den lilla ladan. Det var så ont om plats att morfar fick kräla sig fram för att hitta dörrarna. När han väl nådde dem kunde han se en stor bom som låg placerad tvärs över dem på insidan. Den var tung och hade dessutom svällt i sina fästen så den var helt orubblig. Morfar rapporterade ut till sina bröder genom väggen att det var lönlöst, och fick svaret att han skulle leta runt lite och se om han kunde hitta några ”skatter”. Föremål som kunde vara bra att ta med sig. Morfar vände sig mot det belamrade rummet för att få en överblick av oredan.

– Ögonen började vänja sig vid det svaga ljuset och han kunde se hur väggarna på flera håll var klädda med hyllor, även de fulla med saker. Det fanns flera lådor och verktyg staplade på varandra. Morfar kravlade sig in mot rummet, pressade sig förbi bråtet, medan han hörde på brödernas röster att de hittat en övervuxen traktor längre bort som behövde undersökas. Medan deras röster blev allt svagare fortsatte morfar sitt sökande, fast besluten om att åtminstone få med sig något av värde innan han krälade ut igen. När han kämpat sig fram till mitten av rummet satte han sig med ryggen mot en tunna för att pusta ut. Brödernas röster hördes avlägset. Morfar satt där i den sköna stillheten ganska länge.

– Då hördes plötsligt något alldeles nära. En svag inandning från rummet där han satt. Morfar frös till och förstod inte vad det var han hört. Han satte sig på helspänn. Då fick han även höra ett dämpat stön från ena sidan. Han sökte med blicken över väggen med hyllor där ljudet kommit ifrån, och fastnade vid en plåtask som stod på det nedersta hyllplanet. Asken såg gammal ut, var något större än en bok, men var konstigt nog inte smutsig som övriga föremål i rummet var. Han hann tänka att den var fin, men frös till igen när han plötsligt såg hur locket sakta öppnades med ett gnissel. Från insidan av asken var det ett finger som öppnade locket. Morfar satt helt förstelnad. En grå och smal, knotig hand, ungefär lika stor som hans egen, kom upp ur insidan av plåtasken och tippade locket åt sidan. Sedan fortsatte handen upp tills den övergick i en spenslig arm och en armbåge. Armbågen böjdes och handen lade sig tillrätta på hyllplanet bredvid för att ta spjärn. Med ny kraft började den pressa upp något mer ur den smala asköppningen.

– En ohygglig lukt spred sig i ladan. En stank av avföring. Morfar satte handen för näsan och såg hur en smal naken hjässa, med några få tussar av tunt hår längst upp, började lirka sig upp ur asken. Plötsligt stack två skelande ögon fram över kanten. De stannade till ett ögonblick för att söka av rummet. Ögonen var små, med stora svarta pupiller som skelade. Efter ett ögonblicks paus fortsatte huvudet vidare upp ur asken. Morfar började panikartat kravla bort mot platsen där han kommit in. Samtidigt hörde han hur mannen i asken gav ifrån sig ett grinande stön och ett jämrande som om han nu insåg att han inte varit ensam i ladan. Morfar hörde hur det skramlade till när asken föll till golvet. Han var livrädd och skrapade upp både armar och ben innan han tillslut nådde fram till öppningen där han krupit in. Innan han drog sig ut tittade han bakåt och fick då se hur mannen låg med överkroppen på golvet, med underkroppen fortfarande i asken, och sträckte sig förtvivlad åt det håll morfar krupit. Han såg ut som ett missbildat, utmärglat och förvuxet barn, med en tom, frånvarande blick. Det var det sista morfar såg innan han tryckte sig ut mellan väggplankorna och sprang vettskrämd bort till sina bröder. De såg genast att något var fel, och utan att ifrågasätta något kastade de sig tillbaka genom skogen, upp på cyklarna och trampade sig i rasande fart hem till gården.

Arri såg ner på sina händer och fortsatte med tyst röst.

– När morfar berättade vad han hade sett för sina föräldrar blev de arga på honom. Dels för att han utsatt sig för faran att krypa in i en gammal lada, som när som helst kunnat rasa ner över honom. Dels trodde de att han hade väckt en luffare som kunde varit farlig. Morfar pratade inte mer om händelsen efter det, men han glömde aldrig vad han hade sett. Dagen därpå packade familjen ihop och reste hem igen. Något år senare hörde de att en skogsbrand hade härjat i området, och att gården hade brunnit ner. Morfar hoppades innerligt att även ladan i dalsänkan hade strukit med i branden och den fasansfulla gestalt som bodde därinne. Han glömde aldrig den hemska upplevelsen, och pratade nästan aldrig om den, inte ens med sina bröder. Jag var nog en av de få som fick höra den i sin helhet.

– Morfar kallade varelsen för ”Mies laatikossa”, mannen i asken, och jag har hört det uttrycket från flera äldre människor i den här trakten. Det verkar finnas dem som tror att han existerar, och att han kanske funnits väldigt länge. Att han bor i en liten låda eller ask. Att han på något sätt kan vika ihop sig och få plats i det lilla utrymmet, som en ledlös insekt. Vissa nätter kommer han fram, och då vandrar han ljudlöst runt och söker efter saker att ta med sig tillbaka till sin boning.

Arri tittade sammanbitet på mig. Jag tittade stumt tillbaka. Historien lät helt absurd och fick mig att må lite illa. Jag längtade hem till Sverige.

– Om jag var du skulle jag åka hem och göra mig av med den där asken, sa Arri kort och reste sig.

Jag nickade för mig själv. Det fanns inget jag hellre ville just nu. Jag skulle inte få någon ro förrän asken var borta.

Jag satte mig i bilen och begav mig hemåt. Under bilfärden bestämde jag mig för att plocka med mig asken i bilen, åka till närmsta sjö och slänga i den. Förhoppningsvis skulle den sjunka och bli liggande på botten, och det som eventuellt fanns i den skulle drunkna. Jag gissade nu vad det var jag hade sett i vardagsrumsmörkret den stormiga natten och det gjorde ont i magen.

Klockan var strax efter fyra på eftermiddagen, solen var på väg ner, när jag parkerade bilen vid huset. Från min verktygslåda i lastutrymmet plockade jag fram en hammare som vapen och klev upp för trapporna. Jag stövlade bestämt in i vardagsrummet och skulle just ta asken när jag upptäckte att den inte stod på hyllan där jag lämnat den. Fullständigt överraskad stannade jag upp och såg mig om i rummet. Den syntes ingenstans. Tveksamt började jag söka igenom huset från golv till tak. Efter en kvart gav jag upp. Den fanns ingenstans. Jag kunde inte begripa det och det började snurra i huvudet av tankar. Mitt uppe i tankegångarna beslöt jag mig för att gå ner i källaren och ta mig en titt. Det var det enda stället i huset jag inte letat på.

Oktobermörkret hade börjat lägga sig när jag trevade runt husknuten med hammaren och en gammal glappande ficklampa. Den tändes och slocknade om vart annat medan jag snubblade ner för källartrappan. Jag slet upp dörren och hann just märka den starka urinlukten innan jag drog i lampsnöret. Mörker. Lampan fungerade inte. Men ficklampan blinkade till några gånger och i de korta ljussnuttarna hann jag se några saker.

Jag såg min stege ligga på golvet framför mig, jag såg mina saknade solglasögon alldeles bredvid, och när min blick föll på hyllplatsen där jag först hittat plåtasken såg jag att den åter stod där, och locket var öppet.

Ficklampan blinkade till och slocknade. Jag skakade våldsamt på den för att få igång den. Då hördes ett grinande stön från mörkret framför mig och jag skrek, halkade bakåt och landade i trappan. Ficklampan gick igång av dunsen och ljuset föll in genom dörröppningen på den bleka, nakna manskroppen som stod där och gapade mot mig. Kroppen såg exakt ut som Arris beskrivit den. Han var urmärglad och med lealösa armar, där han stod i en bakåtvänd förvriden ställning. Ögonen var uppspärrade åt två olika håll och blickarna var fullständigt tomma. Ur det öppna gapet kom ett ihåligt knarrande väsande, och ögonen drog ihop sig i ett skrynkligt hotfullt uttryck. Instinktivt kastade jag hammaren mot honom och sparkade igen dörren med en smäll. I panik tog jag det som fanns närmast, gräsklipparen och ett trädgårdsbord, och kastade ner dem för trappan så att de landade som hinder framför dörren. Sen sprang jag upp i huset igen med en enda tanke i huvudet: jag måste lämna denna plats för alltid.

Hastigt slängde jag ner det viktigaste i en väska. Kläder, datorn, mina jobbsaker. Jag la inte mer än några minuter på att packa, för jag ville därifrån så fort som möjligt. Med blicken över axeln kastade jag mig ut genom dörren och sprang till bilen. Väskan slängde jag in bredvid mig i förarsätet, stängde till bakdörrarna och sen körde jag iväg med en rivstart. När jag kastade en sista titt bakåt såg jag hur huset tornade upp sig mot den röda kvällshimlen, den stora trädgården jag hade fixat låg där i skuggor och verandadörren stod på vid gavel, eftersom jag inte brytt mig om att stänga den. Jag såg också hur källarfönstret på framsidan stod öppet. Jag brydde mig inte. Jag ville bort från allt. Bort från området, bort från staden, bort från Finland. Jag fick lösa allt när jag kom tillbaka till Sverige igen. Nu ville jag hem till min egen lägenhet.

Väl ute ur staden styrde jag kursen mot färjehamnen, som låg ett par timmar bort. Den sista båten hade ännu inte gått när jag kom fram, så jag lyckades komma med den och kände mig aningen lugnare när jag satte mig i fartygets restaurangbar och tog en stärkande whiskey. Men jag darrade på händerna. Efter en natts guppande på havet skulle jag vara i Sverige igen, men den betryggande tanken fick mig ändå inte att kunna slappna av helt. Jag kurade in mig i min sovhytt och sov oroligt.

Morgonen kom och jag vaknade upp i en solig del av Stockholms skärgård. Det kändes så skönt.

När färjan lagt till och alla bilar kört av tog jag en avstickare till en bensinmack för att få i mig en stark kopp kaffe. Medan jag satt där och sörplade började jag slipa på mitt försvarstal. Den rövarhistoria som jag skulle behöva lägga fram till min arbetsgivare och som förklarade varför jag bara stuckit. Bäst var väl kanske att koka ihop en lögn om en släktings plötsliga insjuknande, eller något liknande. Och att jag behövde hålla mig i Stockholm tills vidare. Sanningen var självklart utesluten. Kanske skulle jag kunna behålla min befordran om jag la fram det på ett bra sätt.

Till slut hoppade jag in i bilen igen och begav mig hemåt. Först och främst behövde jag landa hemma i lägenheten.

På min gata var stambytet i full gång. Jag möttes av en lastbil fullastad med schaktmassor som lämnade kvarteret och såg att stora delar av asfalten var uppgrävt där man skulle byta rören. Mitt hus verkade inte påbörjat än så jag körde upp på trottoaren för att lasta ut. Jag hoppade ur bilen och öppnade bakdörrarna för att ta ut mina verktygsväskor. De stod där på bilgolvet längst in och framför dem låg plåtasken.

Jag stelnade till och hela min omgivning föll in i ett svart hål. Jag kunde knappt koppla ihop vad jag såg. Där på gummimattan låg asken som jag hade flyttt ifrån. Framför den låg små droppar av blod. Den och dess avskyvärda innehåll hade följt med mig hem. Mannen måste ha skadats av hammaren men lyckats bära med sig asken till bilen genom källarfönstret medan jag var inne och packade. Och nu låg han där inne och väntade på rätt tillfälle att krypa ut.

Jag förlorade självkontrollen. Den måste bort! Jag ville inte ha den i min närhet en sekund till! Hur kunde jag bli av med den? Vart skulle jag göra av den?

På andra sidan av gatan stod en parkerad lastbil halvt fylld med grus och gatstenar. Jag tog tag i den tunga asken, lyfte ut den ur bilen, stapplade bort till lastbilen och hävde upp den i akets bakdel. Den tumlade ner med ett fasligt oväsen och blev liggande på botten. Jag vankade nervöst runt lastbilen i säkert två timmar innan en grävmaskin kom och fyllde det sista av flaket. Strax därpå körde en arbetare iväg med lastbilen. När den rundat hörnet på kvarteret var det som att rep lösgjorts runt mina lungor. Chansen att ha blivit av med asken var befriande, men samtidigt var det omöjligt att lösgöra sig från tanken på att den skulle kunna komma tillbaka. Skulle den förstöras i schaktmassorna eller skulle den klara sig? Fanns det en risk att den bara hamnade på en grustag någonstans? Skulle mannen dyka upp hos mig igen, eller skulle någon annan del av staden nu börja terroriseras av denna bisarra varelse som jag tagit med mig över Ålands hav?

Nu har elva år gått. Drygt ett decennium av djup begrundan över min upplevelse. Jag jobbar inte längre kvar på företaget och bor inte ens längre kvar i Stockholm. Jag sökte mig bort från storstaden. Jag bor i södra Sverige och arbetar som målare. Många kvällar har jag suttit och funderat, efter det att mina barn har gått och lagt sig, vart den där lastbilen tog vägen med sitt innehåll. För varje kväll som går blir jag mer och mer övertygad om att asken inte förstördes i schaktmassorna. Ibland tror jag mig se asken stå i ett mörkt hörn av rummet. Men det har än så länge bara varit inbillning.

Jag har pratat med min fru om min tid i Finland, men kan inte förmå mig att avslöja allt. Hur säker jag än är på att det som hände för elva år sedan är en sanning som jag borde berätta för någon, så vill jag inte prata med någon om mannen i asken.

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner, och denna vecka har ni hört historien “Mannen i asken”, skriven av en lyssnare som kallar sig Gehn. Den lästes av Ludvig Josephson, och vi tyckte den var så bra att den passade som sommarlyssning alldeles för sig själv. Jag hoppas att ni gillade den.

Vi hörs igen om två veckor, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.

Avsnitt 90: Mannen i asken

Skräm en vän: