Avsnitt 91: Tio svenska storys II (och en norsk)

Vissa lyssnarhistorier sticker ut, ibland med hjälp av filerna de bifogat. I ett mejl vi fick sommaren 2017 hade en lyssnare, som ville vara anonym, bifogat en kort ljudinspelning. Så här skrev hon:

Jag har hört båda era avsnitt om sådant barn ser och hör, och har flera gånger tänkt att jag ska skicka in detta ljudklipp. Det ni kommer höra är min före detta svägerska med min brorson, som är kring tre år då detta inträffar. Min svägerska försöker öva på ett stycke på sitt piano och spelar in för att lyssna senare. Hon är trött och lyssnar inte helt på vad min brorson i bakgrunden säger. Efter ett tag avslutar hon, men glömmer bort att lyssna på inspelningen på flera veckor, när hon väl gör det så blir hon helt iskall. Det var bara de två hemma vid det tillfället. Vad hon visste i alla fall…

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det har blivit dags igen för en samling kortare historier ur verkligheten – er lyssnares verklighet. Förra sommaren kom ett avsnitt ut som hette “Tio svenska storys”, och den här gången ska vi erbjuda er tio till – och därtill en liten bonus, i och med en extra historia som en av våra lyssnare i Norge skickat in. Vi var trots allt i union tills för bara lite mer än 100 år sedan…

Historierna vi ska höra i veckans avsnitt kommer ur vardagen: från en lägenhet i Göteborg, skogarna i Dalsland och en älv vid en gammal herrgård. Men några av historierna kommer också från ovanligare situationer, från sjukbädden på intensivvården, en oceanångare på 50-talet och från SVT-huset på Gärdet i Stockholm. Men vi börjar på en urgammal svensk arbetsplats: på en av kolmilorna i Mellansverige. Den första historien i avsnittet heter “Masugnsspöket”, skickades in till podden av lyssnaren Christine, och läses av Ludvig Josephson.

Mitt naturintresse är stort och jag älskar att vara ute i det fria. Skolan kändes ofta instängd och ofri men jag klarade mig ändå rätt bra. Jag hade lätt för biologi och andra NO-ämnen. Det var knappast en slump att jag kom att välja en utbildning med skogsinriktning.

Efter några års praktik på olika ställen norröver fick jag tjänst som tillsyningsman på en större skogsfastighet i Mellansverige. Förr i tiden bedrevs bergshantering i trakten. Det fanns gruvor, kolmilor, masugn och stångjärnshammare. Numera var den verksamheten nedlagd. I mina arbetsuppgifter ingick att uppteckna och för eftervärlden bevara minnen och minnesmärken från tiden för järnhanteringen.

Rester av dagbrott fanns kvar. Av kolmilorna återstod bara kolbottnar där den svarta jorden fortfarande berättade om den tidigare verksamheten. Kvar fanns också en ståtlig och väl bevarad masugn, som delvis användes som garage och förråd, men i övrigt stod tom så när som på en liten utställning av olika mineraler och bergarter på vinden.

Inga kolmilor fanns alltså kvar när jag tillträdde men de första åren levde fortfarande några gamla män som varit med när det begav sig. Deras öden och erfarenheter intresserade mig och ibland kunde jag få dem att förtroligt berätta om märkliga saker som skogsfrun och annat oknytt. Skogsfrun var mycket vacker men ihålig bakifrån så att hon försvann när hon vände sig om. Hon var farlig och kunde lätt göra så att uppmärksamheten lockades bort från milan. Jag fascinerades av berättelserna men fäste inte mycket tilltro till deras sanningshalt. Jag förstod ju att situationen vid kolmilan varit speciell. Efter hårt arbete med att resa och tända den följde en period med relativt lite att göra men med krav på ständig passning så att den varken övertändes eller slocknade. Hettan skulle hållas hög med minimal lufttillförsel för att torrdestillationen skulle fungera optimalt. Kombinationen av brist på sömn, ohälsosamma gaser från milan och den ständiga ensamheten var förstås en bra grogrund för märkliga sinnesupplevelser. Dessutom visste jag efter att själv många gånger ha övernattat ensam under bar himmel långt från närmaste människa hur många kusliga och konstiga ljud och läten som kan förnimmas i skogen om natten. Med åren hade jag dock lärt mig att allt jag hörde och såg hade en naturlig förklaring, och jag visste oftast till och med vilken den var.

En kväll hade jag haft till uppgift att övervaka en av traktens midsommarfester. När firande var över och allt var lugnt och tyst släntrade jag i ensamhet sakta hemåt och passerade över planen framför den gamla masugnen. Aftonen hade sedan några timmar övergått till midsommarmorgon och jag försjönk i reflexioner över naturens skönhet och under.

I mitt undermedvetna tyckte jag mig plötsligt höra ett mullrande ljud från masugnens övre del. Jag ryckte till och kom ihåg att vid utställningen vid masugnspipans övre ände fanns några runda stenar upptravade som kanske kunde ha kommit i rullning av någon okänd anledning. Då fick jag se en gammal man ljudlöst komma vandrande ut ur masugnen. Mannen tycktes ha gått rakt genom dörrarna utan att de öppnats.
Gubben stödde sig på något som påminde om en käpp eller snarare en stav. Ansikte var otydligt och delvis dolt av en huvudbonad eller sjal. Ögonhålorna var så djupa att det tycktes osäkert om några ögon fanns i dem. Jag var förbluffad. Hade jag försjunkit så i mina funderingar att jag missuppfattat hur gubben dykt upp? Det var absolut ingen jag kände eller kände igen.

Nu var jag alert om än omtumlad. Jag tyckte det var bäst att hälsa hövligt för att utröna vem det kunde vara. ”God dag. Varifrån kommer ni?” Den gamle reste på huvudet men de grå ansiktsdragen var fortfarande svåra att urskilja. Jag kunde nu se att staven han höll i var ett järnspett som sakta började glöda. Gubben sa ingenting men vandrade långsamt bort mot en liten bäck som rann i kanten av masugnsplanen. Jag stod som förstenad. Gubben petade i bäckens vatten med det nu vitglödande järnspettet och jag hörde hur det fräste. Glöden avtog och gubben upplöstes som i ett töcken.

Jag var förundrad och skrämd. Allt hade varit overkligt och snabbt övergående men ändå tydligt. Jag försökte reda i mina förvirrade tankar, och kom plötsligt ihåg att det sades att det en gång skett en olycka i masugnen. En man hade tappat balansen uppe på toppen av masugnspipan och trillat ned i dess glödande innanmäte av kol och järnmalm. Han hade naturligtvis omedelbart dött och till och med förintats. Någon begravning gick inte att genomföra – det fanns inget att begrava. Det sades att den olyckliges själ därför inte fick någon ro utan ibland gick igen och spökade. Var det masugnsspöket som jag mött eller var det bara en produkt av gamla sägner och midsommarnattens mystik? Det tog många år innan jag tordes och kunde berätta något om vad jag upplevt. Det är fortfarande en svår prövning för min starka tro på att allt har en ”naturlig” förklaring. Vi vet ännu inte allt och kommer kanske aldrig att få veta.

Det var “Masugnsspöket” av lyssnaren Christine. Nu reser vi till Göteborg, då jag läser historien “Kristallkronan” av lyssnaren Jon.

Min flickvän hade en lägenhet på Norra Guldheden innan, där vi bodde lite då och då innan vi flyttade ihop. Vi bodde mest hos mig eftersom mina barn sedan ett tidigare förhållande bor hos mig på heltid.

I denna lägenhet spökade det. Man kan började med att säga att den var otroligt svårsåld. Min flickvän fick den för ett väldigt lågt pris fast den ligger mitt inne i centrala Göteborg och den var notoriskt svårsåld.

I vardagsrummet hade hon en kristallkrona som hon köpt på en loppmarknad men det var alltid något problem med den. Fastän vi hade dragit om elen till nya friska kablar och socklar till lamporna gick det proppar med jämna mellanrum, och lampan lyste lite som den ville och ibland bara med reducerat ljus. Vi tänkte att den var gammal och sedan var det inget mer med det. Men en morgon låg ena kläppen från den nedre raden av kristaller på köksbänken när vi vaknade. Ingen av oss hade lagt den där, än mindre tagit ner den. Man kan inte heller komma åt kristallkronan utan behöver i så fall en stege. Vi har ingen städerska som skulle kunna plockat upp den och det hade inte varit någon annan där och hälsat på. Jag vill poängtera att ingen av oss dricker eller använder några andra droger.

På nätterna ibland, innan man skulle somna, kunde man höra att det klirrade i kristallkronan. Ungefär som om någon drog en fjäder genom den eller som att ett litet barn pillade på den och en kväll när vi satt och tittade på TV började den gunga till synes utan någon anledning. Vi förklarade bort allt detta med att det var vinddrag och att den var gammal. Men den stora överraskningen kom när hon skulle flytta.

Inför försäljningen bestämde vi oss för att måla om tak och väggar i vitt, för att den skulle se så neutral ut som möjligt. Vi köpte målartvätt och färg och satte igång. Väggarna tvättade jag först samt taket i köket. Men de andra rummens tak målade vi direkt på den gamla färgen, då risken för fettfläckar där var minimal eller obefintlig.
När jag till slut målade taket i vardagsrummet, närmare bestämt runt kristallkronans sockel såg jag att färgen inte täckte. Den blev liksom missfärgad och brun. Fettfläckar tänkte jag och målade surt vidare medans jag förbannade mig själv att jag inte tvättat även taken i de andra rummen. När jag täckt hela partiet runt kristallkronans sockel och klivit ner ett par steg på trappstegen höll jag på att tappa balansen och ramla ned av ren förskräckelse. Runt hela kristallkronans sockel var det handavtryck. Små, små handavtryck som från ett barn i treårsåldern. Det var täckt runt hela sockeln och säkert 15-20 små händer som syntes under färgen.

Efter det sov vi inga fler nätter i hennes lägenhet.

Det var “Kristallkronan” av lyssnaren Jon. Härnäst läser Ludvig historien “Vad ser barn?” av lyssnaren Elin.

När jag var fyra år gammal så arbetade min pappa som personlig assistent. Han jobbade på nätterna så jag, min mamma och mina ettåriga tvillingbröder tillbringade många nätter ensamma. Jag som liten var väldigt mörkrädd och det fanns inte ens på kartan att sova ensam i ett mörkt rum. Jag sov varje natt mellan mina föräldrar i deras säng.

En sen kväll så ringde pappa till min mamma och berättade att han skulle få sluta jobba klockan två istället för klockan åtta på morgonen. Jag och min mamma kröp ner i sängen vid 20.00 och jag somnade redan efter min mammas första vaggvisa. Mamma låg och slumrade bredvid mig. Hon försökte hålla sig vaken tills min pappa kom hem ifrån jobbet, men somnade såklart till efter en stund.

Kort därpå så vaknade hon av att jag ställde mig upp i sängen. Hon tog mjukt tag i min arm för att försöka dra ner mig under täcket igen men med all min kraft så ryckte jag tillbaka. Jag började hoppa. Upp, ner, och fram och tillbaka mellan sängens alla hörn. Jag hoppade över min mor som om hon inte ens existerade. Mamma blev paff, men trodde att jag hoppade i sömnen, så hon kröp upp bredvid mig och frågade mig tyst och lugnt vad jag höll på med. Jag svarade:

– Jag skojas!

Mamma förstod inte vad jag höll på med, men såg inga andra förklaringar än att jag inte alls sov utan var klarvaken. Hon satte sig i sängen helt tom på ord och jag lade mig då i hennes famn lika plötsligt som jag hade hoppat upp, och somnade igen. Hon låg och tittade på mig, utan att förstå någonting, men somnade om även hon efter en stund.

Ännu en gång vaknade hon sedan av att jag hoppade i sängen, men inte bara det. Jag studsade upp och ner samtidigt som jag pekade rakt ut i rummet med hela armen och skrattade. Mamma frågade, ganska irriterat vid det här laget, vad jag gjorde varpå jag svarade “vi skojas bara”. Sedan sade jag:

– Gamla tanten är så rolig men också ledsen.

Jag pekade mot en vägg, och tittade på min mamma ganska allvarligt. Det slutade med att mamma ringde till pappa för att be honom att komma hem ännu tidigare.

Av den här händelsen minns jag bara den gamla damens ansikte, som sitter kvar i mitt huvud. Jag drömde om henne ett par gånger i tonåren. Det var också då jag fick höra att det gick ett rykte om att en äldre dam skulle ha mördats i det huset långt innan vi flyttade in. Vad jag hade fått höra handlade mordet om pengar, och mördaren var kvinnans äldsta son. Sonen ska ha slagit ett hål i en vägg där han sedan murade in sin styckade mor inslagen med tidningspapper. Mina föräldrar var väldigt skeptiska till dessa rövarhistorier. De brukade avfärda det som en sägen, fram till den dagen då de sålde huset till en man i medelåldern. En tid senare ringde han till mina föräldrar. Han höll tydligen på att renovera, och han hade en fråga.

“Är det ni som har isolerat en liten bit av den grövre väggen med gamla tidningar?”

Det var “Vad ser barn?” av lyssnaren Elin, läst av Ludvig. Rakel ska nu läsa “Viskningen på SVT”, inskickad av en anonym lyssnare som riktar sig direkt till mig.

Inte långt från Sveriges Radio där du kanske spelar in dina avsnitt av Creepypodden sitter jag på min arbetsplats på Sveriges Television. Huset där jag sitter är byggt på 70-talet, och även om det i delar har gjorts om till öppna kontorslandskap och fräschats upp med nya gardiner och heltäckningsmattor, så finns det delar som fortfarande andas en annan tidsanda med slutna rum och smala korridorer. Som rummet där jag sitter tillsammans med sju andra kollegor, som har hela sex dörrar trots att det är ett relativt litet rum, och trots att bara två av dessa dörrar används idag.

Jag är gravid i 14:e veckan, det är mitt tredje barn jag bär på, och till skillnad från mina två andra graviditeter har jag inte mått illa över huvud taget, men jag är trött, det är en nästan övernaturlig trötthet. På eftermiddagarna när jag desperat har intagit min andra kaffe för dagen sitter jag ofta och slumrar till, då är det fysiskt omöjligt att hålla ögonen öppna. Jag sätter på Creepypodden i mina hörlurar för att ha något att lyssna på medan jag gör mina monotona arbetsuppgifter, med förhoppningen om att det ska väcka mig lite.

Precis så satt jag i förra veckan och lyssnade på Creepypodden med huvudet nedsjunket över armen och förlåt men ingen spökhistoria i världen kunde hålla mig vaken då. Jag går oroligt in och ut ur sömnen i mina försök att vakna men det är lönlöst, och jag vet att det förmodligen kommer att vara så i någon timme i alla fall innan jag piggnar till, det är som en naturkraft. Plötsligt hör jag en snabb hög viskning rakt i mitt vänstra öra, någon viskade mitt namn: ”Anna!”.

Jag vaknar tvärt och ser mig omkring, min kollega som sitter bredvid sitter djupt försjunken i sitt, även hon med hörlurar. Min andra kollega mittemot ger inga livstecken. Och viskningen jag hörde var precis i mitt öra, jag hörde den oerhört tydligt även fast jag hade hörlurarna på, den överröstade till och med Creepypodden. Jag är nu klarvaken. Då öppnas dörren närmast mig och min avdelningschef kommer in tätt följd av den nya ekonomidirektören. Hon presenterar honom för oss och jag nickar och ler, jag hinner inte ens pausa Creepypodden utan tar bara av mig hörlurarna. Jag tackar tyst viskningen som varnade mig. Det hade sett illa ut om jag sovit vid mitt skrivbord och jag tycker om mitt jobb och vill gärna behålla det. När de har gått frågar jag kollegorna om det var de som väckte mig, men de ser oförstående ut och de hade inte ens märkt att jag sov.

Några dagar senare tar jag tunnelbanan samtidigt som en annan kollega, alla vet att jag älskar spökhistorier och hon är eld och lågor över att få berätta något. Det visar sig att det framkom på ett möte som jag inte var på, att två av de som sitter i andra delen av rummet, oberoende av varandra, har hört konstiga ljud från delen där jag sitter. De hade båda suttit i rummet över lunchen när det var tomt i övrigt och plötsligt hört ett prasslande vid våra skrivbord. Då de hade kommenterat det för varandra så hade visat sig att de båda har hört ljuden, alltid när vi har gått för dagen och de varit ensamma kvar på sin ända av rummet. De har hört tangenter som knattrar, som att någon skriver något, och sedan har det varit tyst, det har kommit och gått. Det har knakat och prasslat. När jag frågade den ena idag berättade hon att hon hört de ljuden i över ett års tid.

Det jag har skrivit till dig nu är helt sant på heder och samvete, min fantasi sträcker sig bara så långt som till att tro på spöken eller andar men jag är inte den som hittar på historier. Det jag berättat kan verka lite banalt, men verkliga spöken är inte alltid lika grandiösa i sina gester eller onda i sina intentioner som de i spökhistorierna. Jag är i alla fall tacksam över att den som sitter kvar när jag har gått och skriver vid min dator var så snäll och varslade mig den dagen, det känns tryggt att veta att vi har ett vänligt husspöke som vakar över oss.

Spännande trivia som du säkert redan vet är att på utkanten av det inhägnade parkområdet runt TV-huset och Radiohuset så finns den gamla Artillerikyrkogården som sedan 1860 använts som gravplats för artilleriregementets församling, innan dess, på 1730-talet, kallades gravplatsen för Laboratoriekyrkogården då det fanns en laboratorieanläggning där Sveriges Radio står idag.

Det var “Viskningen på SVT”, läst av Rakel. Ludvig fortsätter med “Spela aldrig kort på död mans kista”, inskickad av Emmeli.

Den här historien berättades från början av en vän till min farfar och farmor som hette Julle. Han och hans frus barn lekte med min pappa och farbror när de var små och sonen gick också i min pappas klass. Som ung tjänstgjorde Julle några år på fraktfartyget och oceanångaren M/S Stockholm, som mellan 1948-1959 trafikerade linjen mellan Göteborg och New York under rederiet Svenska Amerika Linien. Det var på en av dessa resor från New York hem till Göteborg och under veckorna som följde som några mycket märkliga händelser utspelade sig, vilka den här historien handlar om.

På en av resorna tillbaka från New York till Göteborg i mitten av juli 1956 var Julle och fem av hans kamrater lediga några timmar en kväll. De tog med sig några pilsner och en kortlek och begav sig akterut till personalutrymmet på däck för att spela lite kort och dricka öl. Väl framme hittade de en bra plats att sitta på då några pallar eller liknade stod upptravade med en presenning över, vilket för dem utgjorde ett perfekt spelbord. De slog sig ner, öppnade varsin pilsner och började spela.

Kvällen var ljum och flöt på med spel och skratt och mer pilsner när en äldre sjöman kom gående på däck och förskräckt stannade vid de unga männen och deras kortspel. Sjömannen hälsade inte utan bara stirrade på de sex kamraterna som oförstående tittade på varandra. Efter en stunds tystnad frågade sjömannen sammanbitet: ”Varför spelar ni kort på död mans kista? Vet ni inte att det betyder otur för nästa resa?”.

De sex vännerna tittade frågande på varandra. Vad pratade gubben om? Försökte han vara rolig? Men han tittade bara allvarligt på dem. Så Julle tog tag i en flik av presenningen och lyfte och mycket riktigt, under fanns inte några pallar utan en likkista i mörkt, blankt trä. Julle och hans vänner blev förvånade, men tyckte inte att det var så dramatiskt som den gamla sjöbjörnen uppenbarligen tyckte. De skrattade lite nervöst och förklarade för den äldre mannen att de inte vetat om att det var en kista under presenningen. Han suckade och sade allvarligt: ”Jag råder er att sluta spela nu när ni vet. Kanske räcker det. Kanske inte”. Han sade god natt och gick sin väg. Vännerna bara skakade på huvudet åt mannens skrock. Vad pratade han om? De försökte skaka av sig händelsen och fortsätta spela, men känslan av olust hade ändå lyckats lägga sordin på kvällen och kistan under presenningen var svår att få ur tankarna nu när de visste att den var där. Ganska kort därpå bröt de upp under förevändning att det blivit för kallt.

När M/S Stockholm ett par dagar senare angjorde Stigbergskajen i Göteborg mönstrade Julle av då han hade planerat att vara ledig några veckor och besöka sin far. Hans vänner stannade kvar ombord för fortsatt arbete. Efter drygt en vecka hemma hos fadern drabbades västkusten av en rejäl storm. Det hade varit varmt i flera veckor och nu kom urladdningen. Vinden slet i hus och koja och Julles far bad om hjälp med sin båt som han var rädd skulle slita sig i ovädret. Julle ställde självklart upp och utrustade med oljerockar, gummistövlar och sydvästar gav sig far och son ut i ovädret för att säkra båten. Vid bryggan upptäckte de att Julles far haft rätt, båten hade näst intill slitit sig och de började genast jobba med att förtöja den samtidigt som vinden ven i orkanstyrka och vågorna slog höga upp emot dem. När de nästan var klara hände det som inte fick hända, Julle föll i vattnet. Hans far kastade sig fram på bryggan för att försöka få tag på honom, men fick inget grepp. Julle berättade själv att han trodde att slutet hade kommit. Vågorna slungade honom runt, runt utan att ge honom en chans att ta tag i något samtidigt som han svalde mer och mer av det salta havsvattnet. Vid en punkt såg han ljuset och tackade för sig, men precis då fick hans far tag i oljerockens slag och lyckades med möda att dra honom ur vattnet och upp på bryggan. Det var endast en hårsmån från slutet för Julle. När han kommit till sans hjälpte hans far honom så att de kunde gå tillbaka in. Där fick han ta av sig de blöta kläderna och bädda ner sig i kökssoffan medan fadern tände i köksspisen och tevattnet kokade. Sjukhus var inte att tänka på då stormen fortsatt dånade utanför de mörka fönstren.

Nästa dag hade stormen bedarrat och vid frukost var Julle nästan sitt gamla vanliga jag och han och fadern åt mestadels under tystnad medan radion skvalade på i bakgrunden. Det var inte förens någon dag senare som de via radion nåddes av en omskakande nyhet. Oceanångaren M/S Stockholm hade under natten den 25 juli, på sin väg från New York tillbaka till Göteborg, kolliderat med den italienska atlantångaren Andrea Doria. Strax utanför Nantucket, Massachusetts, på USAs östkust hade Andrea Doria plötsligt dykt upp ur dimman framför M/S Stockholm som kört rakt in i sidan på atlantångaren. Hela fören på M/S Stockholm totalförstördes, men hon kunde ändå ta sig för egen maskin tillbaka till New Yorks hamn.

I fören på M/S Stockholm låg bland annat besättningens hytter och det skulle senare komma till Julles kännedom att alla hans fem spelkamrater omkommit i olyckan. Och nästan Julle själv som efter en tid insåg att natten den 25 juli var den natt han själv nästan strukit med i stormen då han och fadern försökt förtöja faderns båt. Jag vet inte om Julle någonsin satte sin fot på en båt igen, men jag vet att olyckan än idag omtalas som en av de konstigaste i modern tid för hur kunde två tekniskt fullt utrustade fartyg kollidera mitt på öppet hav?

Kan det vara så att man faktiskt ska akta sig för att spela kort på död mans kista?

Det var den sedelärande historien “Spela aldrig kort på död mans kista”, inskickad av Emmeli. Nu ska Rakel läsa en historia, nämligen en med rubriken “En annan dimension” av lyssnaren Lisa.

Jag har inte berättat det här för någon, det finns flera anledningar till det; jag vill inte att folk ska tro att jag har blivit galen, mina närmaste vänner och min familj har säker märkt att något inte står helt rätt till och jag vill inte erkänna för mig själv att min verklighet är helt fel. Men nu vill jag berätta, efter att ha lyssnat på ett gammal avsnitt av Creepypodden där det berättades en kort historia om en man som levt ett helt liv efter ett hårt slag mot huvudet för att sedan vakna upp på sjukhuset och inse att han aldrig varit gift och att hans barn inte existerar. Min historia liknar den på många sätt – framförallt fick den mig att känna mig mindre ensam.

Lite bakgrund. Jag har ett medfött och obotligt hjärtfel. Jag får ibland attacker av arytmi, oregelbunden hjärtrytm. Oftast är det ingen stor grej, det går över av sig själv, men ibland hamnar jag på en intensivvårdsavdelning i ett par dagar. Det senare händer tack och lov mycket sällan.

För ett par år sedan drabbades jag av ett anfall som var väldigt illa. I ambulansen hade jag svårt att hålla mig vaken, och jag förlorade medvetandet samtidigt som vi rullade in på sjukhuset. Jag visste att mitt hjärta hade stannat och i det ögonblicket brydde jag mig inte om jag dog eller inte. Missförstå mig inte, jag tycker om livet, men just då var jag ändå tillfreds med att jag skulle dö.

Men jag dog inte, eller jag tror inte det iallafall, för jag vaknade vad som verkade vara någon timme senare samma dag. Av någon anledning visste jag på en gång att något var fel. Det var en känsla som är omöjligt att beskriva, men den kändes som att vakna upp i fel kropp. Det var som att ha satt på sig en obekväm overall: det såg ut som min kropp, men det kändes fel.

Jag hade inte fått med mig min mobiltelefon när jag åkte in. Det hände och händer fortfarande att jag glömmer att ta med mig sånt, särskilt när jag blir hämtad med ambulans. De enda telefonnummer jag kommer ihåg utantill är mitt eget, min pappas och min pojkväns, så jag lånade telefonen på sjukhuset för att ringa till min pojkvän. Jag ringde och han svarade direkt. Bara att höra hans röst och hans glada dalmål gjorde mig lugn. Han svarade med ett “Hej, det är Johan”, och jag började prata på en gång. Jag sade att jag var på sjukhuset och att jag hade fått ett omfattande anfall men att faran nu var över, allt väldigt snabbt så han inte skulle hinna bli orolig. När jag pratat klart väntade jag mig att han skulle säga något i stil med att han skulle komma och hälsa på mig så fort som möjligt. Men istället var det tyst. Jag kunde nästan höra honom fundera i luren. Till slut sa han exakt så här:

“Jag är ledsen att du är sjuk, för du låter inte så gammal. Du verkar ju känna mig, men jag har uppriktigt ingen aning om vem du är.”

Jag hörde direkt att han inte skämtade – han lät rädd, irriterad och förvirrad. Jag visste inte vad jag skulle säga. Efter att ha sagt “men det är ju jag” några gånger, utan någon effekt, försökte jag nästan i panik påminna honom om vem jag var. Jag sade att jag heter Lisa, är 26 och att vi hade träffats i ungefär ett halvår. Jag sade att jag träffat hans dotter och att hon och jag hade lagat mat tillsammans när han fyllde år ett par veckor dessförinnan. Han var tyst hela tiden, och sedan så sade han bara med kall och illa berörd röst så här: “Jag är gift och jag känner som sagt var inte dig. På min födelsedag var jag och min fru i Barcelona. Jag vill att du inte ringer mig mer.”

Sedan lade han på. Chocken var nu total. Jag visste ju att jag hade ringt rätt person, för hans röst och dialekt var omöjlig att ta miste på. Jag visste att han hade varit gift förut, med en kvinna som var psykiskt sjuk och som han därför hade skilt sig ifrån. När vi träffades hade han varit skild i två år. Och nu påstod han att han var gift. Jag var otröstlig men kunde inget göra. Efter att inte ha fått en blund i ögonen på sjukhuset den natten skrevs jag ut och åkte hem.

När jag kom hem så märkte jag att det var saker som var annorlunda i min lägenhet. Tavlor hängde annorlunda eller fattades helt. Ingen annan än jag har nyckel till min lägenhet. Efter att ha villrådigt ha gått runt satte jag mig vid datorn, och det första jag gjorde var att gå in på Johans Facebooksida. Vi var inte ens vänner. Det stod att han var gift med sin psykiskt sjuka exfru. Jag gjorde inga fler försök att kontakta honom.

Nu har det gått några år sedan det här hände, och jag har börjat acceptera att det här är min verklighet nu. Saker och ting är annorlunda och jag blir fortfarande dagligen påmind om skillnader mellan den här och min gamla verklighet, mest småsaker i relationer med vänner och familj, gemensamma minnen som på min ända saknas helt eller är annorlunda. Det finns också fysiska detaljer som färger på hus, namn på böcker och annat. Jag har till exempel ett väldigt starkt minne av att märket på mina slalomskidor var Rossignol, men när jag tog fram dem ur sitt fodral några veckor efter att jag “vaknade” så visade det sig att de var av märket Salomon. Jag har haft en till omfattande attack sedan den gången då jag vaknade i en annan verklighet, men då var inget förändrat när jag vaknade – det var fortfarande samma, skeva verklighet utan Johan och utan Rossignol.

Så här har jag levt i ett par år nu. Jag är förstås medveten om att det hela låter galet, och kanske kan det förklaras med någon form av chock eller nära döden-upplevelse. Men det som får mig att tro annorlunda är det faktum att jag inte bara kunde numret till Johan utan också innan visste hur han lät och vad hans yngsta dotter hette. Jag vet det för att jag har träffat dem i min gamla verklighet. Jag försöker trots allt göra mitt bästa av mitt liv nu, för det verkar ju som att det här är mitt hem nu, och det liknar i allt väsentligt min gamla verklighet så det känns ofta rätt bra. Min pappa och mina syskon verkar vara samma människor och min mamma är även här död, även om det verkar som att hon fick ytterligare ett par år här än vad hon fick i min gamla verklighet.

Sedan ett par veckor tillbaka är jag singel, och nyligen skaffade jag Tinder för det gör ju alla andra. Efter en stunds swipande dök Johan upp. Vi matchade och började skriva, och vi har även pratat i telefon ett par gånger. Imorgon ska vi ses. Han säger att han tycker sig känna igen min röst, men att han inte riktigt kan placera den. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna berätta för honom att vi har varit ihop tidigare, i en annan dimension, i en annan verklighet. Jag kan bara hoppas att vi inte slits ifrån varandra den här gången också. Det kanske är bäst att inte säga något till honom om det.

Det var “En annan dimension” av lyssnaren Lisa, läst av Rakel. Låt mig nu läsa historien “Hos faster i Dalslands skogar” av lyssnaren Per.

Jag har en hörselskada och använder hörapparater sen jag var ca två år gammal. Det påverkar ens liv, men man får kämpa på trots trötthet och ständigt koncentration på vidspänn. Folk brukar vara förstående och titta på en när de ska säga något så att man kan kombinera det man lyckas höra med det man kan läsa på läppar. Tvärtom vad vissa tror så får man dock ingen perfekt hörsel av hörapparater, utan det blir ett annorlunda ljud mot vad andra hör. När man lyssnar på musik kan man använda en så kallad halsslinga som gör att ljudet går direkt in i hörapparaterna via elektriska signaler i så kallat t-läge. Då hör man inte sådana ljud som vanligtvis går in i mikrofonen utan endast ljudet från halsslingan som är kopplad till mobilen. Detta gör dock att man även uppfattar andra elektriska signaler, som robotgräsklippare och större elledningar.

Denna historia utspelar förra sommaren. Jag var på besök hos min faster. Hon bor utanför Bengtsfors i Dalsland. Det är ett enklare torp, men det finns rinnande vatten och el. Det kändes avkopplande att komma från stadens trafik och ständiga bilbuller. Här var det nästan en ständig tystnad, förutom kackel från fasters hönor. Tuppen kunde gala på mornarna, men då hade jag tagit av hörapparaterna och stördes inte av det. Lite fördelar finns det ändå att vara hörselskadad. Jag hjälpte henne med diverse hushållssysslor som behövde fixas. Rovfåglar hade cirkulerat kring torpet och vi satte gemensamt upp ett skyddsnät över hönsgården för att skydda de unga kycklingarna.

En dag skulle faster åka in till Bengtsfors och handla samt göra bankärenden. Internet och dator är för modernt för henne så hon gör alla bankärenden inne i tätorten. Jag beslöt mig för att stanna ensam i torpet. Tänkte att det var ett bra tillfälle att motionera lite. Jag tog mobilen och halsslingan, slog om hörapparaten till T-läge, satte på en lämplig podd och började vandra längs en grusväg upp i de dalsländska skogarna. Det var verkligen fridfullt. Solen var på väg upp och sken genom träden på ett riktigt trolskt sätt. När jag hade gått i kanske 20 minuter hade jag tagit mig en bit in på grusvägen. Jag började fundera på om det fanns en alternativ väg att ta sig tillbaka eller om man helt enkelt skulle vända om för att komma tillbaka till stugan.

Då hörde jag plötsligt röster som inte hörde hemma i podden. Den var som att någon försökte överrösta radiorösten. Jag vände mig om, men såg inget märkligt. Jag bytte till mikrofon-läge på hörapparaterna för att höra var ljudet kom i från. Det enda som mötte mig var fullständig tystnad. Jag stängde av podden och slog än en gång om till t-läge. Då hörde jag det ännu tydligare. Det var en ung flickas röst.

– Jag ville följa med. Mamma och pappa, var är ni? Hjälp mig. Jag vill inte vara ensam

Jag frös till när jag hörde detta. Hur kunde jag höra detta mitt ute i en skog? Jag var nu långt in i skogen. Det var inte några störningar från elledningar eller robotgräsklippare, det kunde jag vara säker på, och dessutom var detta definitivt en människoröst. Det var en flickas röst. Hon lät ledsen men samtidigt iskall. Jag vet att jag borde ha fått panik och sprungit därifrån, men jag var tvungen att veta var rösten kom från.

Jag såg runt mig igen och såg nu ruinerna av ett torp drygt 30 meter bort. Det var mindre än min fasters. Husgrunden var täckt med mossa. Jag såg stenarna som någon med stor möda en gång släpat fram för att bygga grunden till sitt torp. Jag gick fram och kollade närmare. Rösten ökade i styrka ju närmare jag kom.

– Hjälp mig. Var är ni? Jag är ensam.

Jag ropade:

– Hallå? Är det någon där?

Inget svar. Rösten bara fortsatte. Trappstenen fanns fortfarande kvar. När jag klev innanför den och in i resterna av husgrunden blev rösten plötsligt förändrad. Flickrösten lät nu arg.

– Vad gör du här? Här får du inte vara.

Jag hoppade till. Jag kollade mig runt i ruinerna, men såg ingenting som kunde förklara var rösten kom från. Jag kände mig som en inkräktare. Jag borde inte vara här. Jag klev tillbaka över trappstenen och började springa tillbaka längs vägen jag kom ifrån. Hela tiden hörde jag rösten i T-läget, nu lika svag som innan jag gått in över torpets husgrund.

– Hjälp mig. Var är ni? Jag är ensam.

När jag hade sprungit i någon minut försvann rösten lika plötsligt som den kom. Det hela hade varit mycket olustigt och nu ville jag bara tillbaka till fasters torp. Jag sprang så fort mina fötter bar. När jag kom fram värkte det i halsen och jag trodde mina lungor skulle sprängas. Jag satte mig på trappen, pustade ut en bra stund, och kollade sedan till hönorna. Det kändes bra med lite levande sällskap. På eftermiddagen när faster kom hem serverade hon sina gudomligt goda pannbiffar med stekt lök. Vi satt och åt under tystnad. Jag kände att jag måste berätta om vad som hänt. Jag frågade om hon kände till att det fanns en gammal torpruin längre upp längs vägen mot Valsebo.

– Ja, sa hon, och fortsatte: Det är en tragisk historia. De kallar det för ”spökbyn” Min mamma brukade berätta om den när jag var liten. På 1800-talet bodde Enar Andersson där med fyra barn. Det var tufft i Dalsland då och många emigrerade. Så även Enar och hans familj. Han arbetade hårt med dagsverken på olika gårdar och tjänade ihop tillräckligt så att hela familjen kunde emigrera. Fyra dagar innan resan mot Göteborgs hamn dog dottern Maria, bara åtta år gammal. På den tiden fanns ingen möjlighet att boka om några resor. De blev tvungna att begrava henne på kyrkogården i Nössemark så snart som möjligt innan de reste iväg. De hade flyttat hit till socknen ett par år tidigare och hade inga släktingar liggande på kyrkogården här. De begravde henne ensam i en barngrav och åkte till Amerika. Ingen vet hur det gick för dem i Amerika, och ingen brydde sig om torpet. Det förföll. Min far brukade säga att Maria fortfarande går runt torpet och undrar var hennes föräldrar och syskon tog vägen och varför de lämnade henne ensam.

Efter denna upplevelse tar jag alltid en annan promenadstig när jag är hos faster. Jag vill inte störa Maria. Jag hoppas hon en dag kan få ro och slippa undra var hennes familj tog vägen.

Det var “Hos faster i Dalslands skogar” av lyssnaren Per. Ludvig går vidare med historien “Kråkorna” av Svante, ett riktigt mysterium.

Det var länge sedan jag senast tänkte på den här händelsen, som inträffade för säkert minst 10 år sedan, men idag när jag cyklade hemåt och lyssnade på dagens nya avsnitt av Creepypodden stannade jag till någon minut i den lilla skogsdunge som är belägen kanske 250 meter från mitt hem. Jag cyklar där igenom varje dag, kan vägen genom dungen utan att titta, och har till och med cyklat där många gånger i komplett mörker utan problem. Jag känner till ögat någon ristat in i en stubbe och stolen som är utsågad ur en annan, men det är inte de och de händelser jag sett runt dem jag tänkte skriva om idag, för jag kan inte ta den risken. Istället tänkte jag skriva om ett lite underligt fenomen från just den skogsdungen, som er podd fick mig att tänka på.

Så här dags på våren böljar skogen i grönska och jag brukar stanna till någon minut och ta in det hela. Skog har alltid gjort mig lugn på något sätt, och det är ju tur med tanke på det land vi lever i. Där stod jag alltså, med Creepypodden pausad, och när jag hade stått där någon minut i komplett tystnad lyfte plötsligt varenda fågel i träden. Med ett rejält oväsen av flaxande vingar flög de iväg. Skogen försjönk sedan i ännu djupare tystnad, och jag funderade kort på vad som kunde ha skrämt dem. Jag cyklade ett varv genom dungen, men den var tyst och tom. Det jag hel tiden tänker på är att det kanske var samma person, varelse eller fenomen, vad det nu var, som skrämde dem som den där gången för ett decennium sedan. Skillnaden var att de som flög iväg idag faktiskt kom undan.

Den där gången hade jag inte cyklat. Jag hade gått ut och satt mig på stubben som karvats ut till en stol. Det är ett skönt sätt att rensa tankarna och fundera ett slag. Det var en ganska skön dag, 17 grader varmt, sol och några få moln. Slutet på våren, början på sommaren. Plötsligt hörde jag en duns. Jag ryckte till, såg mig omkring utan att se en enda rörelse, och viftade bort det med att något bara vält. Kanske en stock som rullat av en sten, eller någon som kastat en sten. Det var ingen större duns, utan baserat på hur det lät skulle det kunnat varit något i storleksordningen två knytnävar som föll, och sådant finns det ju i skogen och träden. Någon minut senare hördes en till duns, den här gången närmre. Innan jag hinner reagera följs den av ännu en, och sedan ännu en. Det blir fler och fler dunsar runt omkring mig medan jag fruktlöst tittar mig omkring efter ljudkällan, men efter en knapp minut händer det mitt framför mina fötter: en kråka trillar ner på marken någon meter framför mig. Stendöd. Sedan händer det mycket snabbt. Runt om mig faller kråkor. Jag tittar upp mot trädkronorna, ser hur vissa kråkor faller ur träden medans andra bara plötsligt slutar flyga och störtar ner mot marken.

Plötsligt tystnar det. Skogen runt omkring mig blir dödstyst. Inte ett ljud hörs. Efter vad som känns som en oändlighet hör jag någon vråla ett enda ord: “JAAAA”. Därefter hör jag springande steg på väg bort. Jag andas ut, och inser att jag hållit andan ända sedan det blev så tyst. Tar mig samman, går hem och ringer polisen. De lovar att skicka en bil och strax därefter kommer två manliga poliser i en minibuss. De följer med till skogen, konstaterar att där finns många döda kråkor, tar två för att skicka till sitt labb och lovar att höra av sig med svaren från analysen. Jag lämnar adress och telefonnummer och de kör iväg igen.

De hörde aldrig av sig.

Jag tog en sväng genom skogen när poliserna åkt, och räknade till 136 döda kråkor, inklusive de två polisen tog. Och nej, jag menar inte 136 döda fåglar. Endast kråkor. Inte en enda annan fågelart hittade jag död den dagen. Endast. Kråkor.

Ni hörde “Kråkorna” av Svante. Härnäst berättar jag om “Ekesjögasten”, en historia inskickad av lyssnaren Molly.

Jag känner en kille som jobbar som underhållstekniker på kraftstationen nere vid älven. Det verkar kanske inte som något jättespännande arbete, men en del av sakerna som han har berättat därifrån har helt klart varit underhållande, och en del direkt kusliga.

Innan vattnet i fallen rinner genom kraftstationen passerar det stora gallergrindar, där skräp fastnar och rensas bort för att inte orsaka stopp i turbinerna. För det mesta är det löv och grenar, gamla cyklar och annat bråte som har råkat hamna i älven. Några gånger under årens lopp har det varit kroppar av drunknade människor som via strömmen har förts ner genom älven och till slut återfunnits i grindarna. Och vid enstaka tillfällen har personalen vid kraftverket gjort så makabra fynd att de fått strikta order och en extra slant i lönekuvertet för att hålla tyst om det. Om sanningen kom ut, skulle det antagligen skrämma bort turisterna som kommer för att titta på vattenfallen och den gamla kraftstationen, och det skulle vara väldigt dåligt för staden, som är helt beroende av turistnäringen efter att alla industrier lagts ner.

Min kompis kunde hursomhelst inte hålla tyst, utan berättade för mig på fyllan en gång. Jag tror inte att han har berättat för någon annan, och lustigt nog är nog jag den enda som sitter inne med den andra delen av historien, och det är den som jag tänker berätta.

Ekesjö herrgård, längre upp längs älven, var i släkten Leijons ägo sedan 1770, då överste Erik Valdemar Leijon förlänades godset som tack för sina insatser under pommerska kriget. Så mycket mer vet jag inte om honom, mer än att han lär ha varit en skicklig fäktare och omtyckt av folket.

År 1793 uppförde han ett mausoleum i utkanten av sina marker; ett gravkapell där han lades till vila ovan jord efter sin död tio år senare. Som brukligt var i adelssläkter, så kom även hans ättlingar att gravsättas där, i kistor längs väggarna.

Det jag känner till om släkten Leijon har jag fått höra av min farfar, som när han var ung arbetade som stallknekt hos dem fram tills släkten dog ut i mitten av 1900-talet. Godset stod sedan under många år tomt och förföll i kommunens ägo. I början av 80-talet brann det ner till grunden och det finns de som påstår att branden var anlagd för att marken behövdes till mer lönsam verksamhet än ett K-märkt gammalt gods. Idag ligger det en golfbana där. Men det hör inte till den här historien.

Som barn brukade jag och min familj plocka svamp i skogarna kring godset, som då fortfarande fanns kvar. Med skräckblandad förtjusning strök jag varje gång förbi gravkapellet, nu nästan helt inväxt i snårskogen. De flesta kände inte ens till att det fanns där. Jag var oftast noga med att inte gå för nära av respekt för de döda, men ibland var nyfikenheten för stark och fick mig att försöka kika in genom springorna mellan stenarna. Men jag såg aldrig något annat än mörker där.

Så småningom växte jag upp, slutade att plocka svamp med familjen och glömde bort gravkapellet på Ekesjö. Tills jag som tonåring såg en notis i lokaltidningen om en gravskändning. Några ungdomar (misstänkte man, för de skyldiga hittades aldrig) hade slagit in dörren till gravkapellet, brutit upp kistorna och ägnat sig åt sataniska riter med kvarlevorna. Bland annat var skeletten sönderdelade och benbitarna utlagda som pentagram. Skallarna var avlägsnade, inte bara från kropparna utan från kapellet, och satt spetsade på järnstaketet till herrgårdsbyggnaden.

Efter händelsen togs kvarlevorna om hand och begravdes på vanligt sätt på den närbelägna kyrkogården. Men jag hade mardrömmar länge efteråt, där självaste överste Erik Valdemar Leijon kom jagande efter mig med sitt svärd för att jag hade vidrört hans mausoleum. Därför är det kanske inte så konstigt att jag kopplar ihop de två historierna; min egen och den som min kompis på kraftverket berättade. Det som man hade funnit ibland när man rensade grindarna i fallfåran var huvuden, mer eller mindre förruttnade. Gemensamt för dem var att varje huvud tydligen hade skilts från kroppen med ett enda hugg av något tillräckligt skarpt och kraftfullt för att till och med klyva en halskota. Som ett svärd. Kropparna återfanns aldrig, och vilka huvudena hade tillhört fick min kompis på kraftverket aldrig veta.

Än idag håller jag mig på behörigt avstånd från resterna av Leijons gravkapell. Det lär vara tomt nu, men jag har inga som helst planer på att se efter. Han verkar veta hur man bestraffar gravplundrare.

Det var “Ekesjögasten” av lyssnaren Molly. Och därmed har vi berättat tio svenska berättelser, och nu är det enda som återstår den historia vår kära nabo i väst skickat in. Den heter “Jag såg en ängel”, är skriven av lyssnaren Solveig, och den läses av Nora Bremer Øvrebø.

Dette er merkelig. Jeg hadde aldri tenkt å fortelle denne historien i frykt for å virke gal. Og nå skriver jeg til en radiopodcast. Det er rart hvordan det kan gå.

Jeg må skrive på norsk, men håper jeg kan gjøre meg forstått på tross av språket. Mitt håp er i grunnen at noen skal ha opplevd noe lignende, så jeg skal slippe å tvile på min egen forstand. Så, derfor vil jeg tørre å fortelle høyt om en hendelse som jeg aldri har klart å glemme eller undertrykke, enda så hardt jeg har prøvd.

Mitt navn er Solveig. Som sagt kommer jeg fra Norge, og under oppveksten min bodde vi i Nord- Norge i en liten by nord for polarsirkelen. Byen hadde gode ute- og turmuligheter, noe faren min alltid satte veldig pris på, men som jeg aldri brydde meg særlig om. Jeg hadde, ilag med vennene mine, bestemt meg for at mosjon og annen fysisk aktivitet var noe man bare skulle finne seg i om der ikke fantes annen utvei. Det er også en av grunnene til at hendelsen sved seg inn i hukommelsen min; jeg kan ennå huske hvordan lungene mine sved etter all løpingen.

Det skjedde en vinters ettermiddagen. Jeg gikk i fjerde klasse på barneskolen, og hadde lovet bestevennen min å besøke ham etter jeg hadde gjort leksene mine. Klokken var bare rundt fire- fem, men dagslyset var forsvunnet forlengst og erstattet av et dypt mørke som bare ble jaget vekk av gatelys og forbipasserende biler på vei fra jobb. Temperaturen lå godt under minusgrader, så jeg fikk ikke gå hjemmefra uten solid yttertøy, det vil si en tung boblebukse og en like tung jakke. Jeg hatet vinterklær like mye som jeg hatet å bevege meg, men det var ikke til å komme fra. Hverken min far eller mor ville kjøre meg, så jeg startet turen mot min bestevenns hus, drøye to kilometer unna.

Som barn var jeg, som mange andre, mørkeredd og kunne lett se for meg spøkelser i skyggene. Det gikk allikevel bra så lenge jeg kunne holde meg under beskyttelsen fra gatelyktene langs veien. Her følte jeg på et slags barnslig sett at ingen ugudelige krefter kunne røre meg om de enn prøvde. Det var da jeg kom til snarveien at problemet begynte.

Det fantes en snarvei som ledet fra den vanlige gaten og inn i et lite skogsbryn. Et par hundre trær i en skråning var alt som var igjen av en større skog som ble revet ned før jeg ble født til fordel for et boligområde. Idag er resten av skogen tatt også, men jeg husker hvordan trærne hadde brukt å henge med greinene som om de ennå sørget. Jeg stanset fremfor skogsbrynet og stirret inn mot den trange stien som løp mellom stammene. Det fantes ingen lykter, ingen lys der inne, det visste jeg. Det var en hundre meter i stupmørke.

Jeg ble stående i noen sekunder før jeg bestemte meg. Jeg hatet mørke, ja, men å gå den vanlige veien ville koste meg dobbelt så lang tid. Jeg tenkte også på bestevennen min og hvor lite jeg hadde fått se ham i det siste. Et lite stykke i mørket skulle jeg vel overleve, tenkte jeg og begynte å gå innover stien.

Straks jeg hadde gått et par meter forsvant lyset fra veien bak meg. Om det hadde vært noe månelys ville det ikke klart å skinne gjennom det tykke greinlaget ovenfor hodet mitt. Det eneste som stanset meg fra å snuble eller gå feil, var at jeg allerede hadde turet denne stien flere hundre ganger i dagslys sommeren før. Jeg trådde meg innover mørket i stillhet. Det var da- omtrent tjue meter inn at jeg begynte å føle noe var galt.

Det kom trinnvis. Først merket jeg hvor klemmende stillheten var. Burde jeg ikke ha hørt noe støy fra veien? En eller annen bil burde ha kommet forbi på tiden jeg hadde brukt. Den generelle bystøyen hadde også dødd bort. Jeg ble uvel, men fortsatte å gå. Så kom følelsen som jeg aldri har hatt hverken før eller etter. Det kjentes som noe krøp fra baksiden av meg og inn i meg. Det var følelsen av at noe var skjedd som ikke skulle eller kunne skje. Jeg vet ikke hvordan det kan beskrives, annet enn at noe dypt unaturlig hadde sneket seg inn i livet mitt på dette tidspunktet, noe som absolutt ikke skulle være der. Hvis det finnes noe motsatt enn menneskelig og motsatt av våre fysiske lover, så var dette dèt. Jeg følte meg fanget i en situasjon jeg i utgangspunktet ikke skulle kunne vitne til, som om jeg hadde blitt tatt i en utilgivelig akt bare på basis av å være der. Så kom lyset.

På marken fremfor meg hadde et lys blitt kastet. Det vokste i styrke til jeg ikke kunne avskrive det som fantasi noe lenger. En følelse kunne jeg ha kastet av meg, men dette lyset- det hadde inget grunnlag i noe menneskeskapt elektrisk noe. Dette lyset stammet ikke fra noe gult gatelys skinn, eller noen billykter fra veien. Det flommet fra sitt utgangspunkt et sted bak meg, flommet som uvanlig sterkt stjernelys på bakken- en iskald blålig hvit tone. Følelsen av unaturlighet vedvarte. Men nå visste jeg med sikkerhet at hva det enn var som avga lyset hadde sitt ståsted bak min rygg. Med hjertet i halsen snudde jeg meg.

Den stod kun noen meter unna meg. Den raget i allefall to meter i høyde og var større i lemmene enn noe menneske jeg har sett. For den hadde lemmer. Ja, lange armer som falt på siden av den. Det som så ut som en kappe innhyllet skikkelsen fra hals til ende. Jeg så stoffet hvilte mot bakken, men om det var stoffet eller skapningen selv som forårsakte det sterke skinnet kunne jeg ikke se. Der jeg så hud strålte den i det samme lyset som kappen, men huden i seg selv virket eldgammel, som på noe som har levd for lenge. Det var av rent instinkt og slettes ikke av mot at jeg turte heve blikket mitt til å se hodet dens.

Ingen skal få fortelle meg at det jeg så, var jordslig. Jeg stirret på et ansikt uten øyne. Der øyenhulene skulle ha vært var bare en svak innhulning, men intet mer. Allikevel visste jeg uten tvil at den observerte meg på en måte som langt overgikk mine menneskelige øyne. Den visste mye mer enn meg, hadde jeg følelsen av. Jeg var bare en dagsflue, ubetydelig og mikroskopisk, og ikke minst- i veien.
Den senket kjeven og åpnet munnen. Leppene var så tynne at jeg før ikke hadde lagt merke til dem. Men der var de, og med munnen åpen ble den stående. Tennene var kvasse, som om de var filt til. Med ett fikk jeg det for meg at det ikke fantes mer rom for nøling. Jeg spant rundt med adrenalin pumpende i årene. Jeg kastet meg gjennom stien, nedover som om bakken ikke fantes, slet meg gjennom skogen med kun lyden av boblebuksen og jakken som gned mot hverandre i kastene og hjertet som dunket overdøvende til øret mitt.

Jeg snudde meg ikke en eneste gang, ikke heller da jeg kom fallende ut av skogsbrynet. Jeg sprang videre, kokende i det varme tøyet mitt og tungpusten. VInterluften stakk lungene mine som om den var laget av nåler. Omsider kom jeg til min bestevenns hus. Vel inne slo jeg igjen døren og låste. Den kvelden oppførte jeg meg rimelig nok merkelig. Foreldrene hans spurte om jeg hadde blitt dårlig, for ansiktet mitt var blekt og jeg var stille. Jeg avgjorde at det beste var å ikke si noe. Jeg hadde det allerede for meg at de syntes jeg var et sært barn, og jeg stolte aldeles ikke på at de kunne holde en hemmelighet. Når det gjaldt bestevennen min ville jeg gjerne fortelle, men følelsen jeg hadde fått der ute stanset meg. Jeg så aldri skapningen igjen, men det lingret en slags visshet om at det ville være katastrofalt for meg å noengang si eller vise det jeg hadde sett. Nå er det så mange år siden at jeg vil gi det en sjanse.

Om det var en engel jeg så der ute, er jeg fortsatt ikke 100% sikker på. Men noe har jeg tenkt- uttrykket “Frykt ikke!” gir mye mer mening om englene skulle være så fryktinngytende som det jeg så.

Signaturmelodi

Ni har hört “Jag såg en ängel”, av lyssnaren Solveig, uppläst av Nora Bremer Øvrebø. Och därmed har vi berättat vår andel av kusliga nordiska berättelser för den här gången. Men nog sitter du också inne på en? Skicka in den till creepypodden@sr.se – jag är övertygad om att det finns nog med svenska berättelser för en tredje uppföljare av den här sortens avsnitt, ja, kanske till och med så att vi kan göra ett avsnitt som heter “Tio norska storys”.

Nå, vi hörs igen om två veckor. Creepypodden produceras som ni vet av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.