propranolol online canadianpharmrx

Avsnitt 96: Getmannen III

Troll, skogsrån och näcken. Folktrons gamla figurer är så kända att bara namnen skapar associationer till sagor och berättelser i hundratal, och kanske till och med till stämningar: känslan av att inte vara ensam i skogen, av att någonting rört sig på ett sätt det inte borde ha rört sig, och av att ha skymtat gåtor vår moderna tid inte kan förklara. Det fanns något med detta menageri som lockade oss förr i tiden. Var det att de tänkta figurerna skapade sammanhängande illustrationer till dessa gåtor – att vi kände att rädslan fick en form som var lättare att hantera? Eller var det för att vi verkligen, när vi beskrev dem, kände igen saker vi själva upplevt – det vill säga, att namnen på folktrons figurer också är namn på någonting som verkligen rört sig i tillvarons utkanter?

Vi får aldrig veta det, för allt vi har kvar är berättelserna. Tillvaron där ute i de ensliga stugorna i naturens absoluta närhet är för alltid borta. Men kanske kan vi förstå något av hur det kändes, när figurerna fick sina namn, när vi tittar på vår tids mest populära mytologiska väsen. Och om vi ska titta på dem – då står en av dem ut. Ingen korsning mellan människa och monster har blivit lika populär på nätet som den eviga, den återkommande, och den alltid skrämmande getmannen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och för tredje gången återvänder Creepypodden till en av de mest omtyckta och fruktade figurerna från creepypastorna – varelsen som kan härma våra rörelser, som sprider en vidrig doft omkring sig, och som ibland, i värsta fall, tar sig in mitt ibland oss: getmannen.

Men först ska vi gå igenom en del av getmannens historia som jag inte tror vi nämnt förut, trots att den hamnskiftande favoriten så många gånger hemsökt poddens lyssnare. Det ingen längre verkar komma ihåg längre är att getmannen, tidigare i historien, beskrivits helt annorlunda. När figuren, som vi känner den idag, fick sitt genombrott 2012 var det på grund av tre saker: dels nyheten om att vittnen sett en märklig man i Utah gå runt på alla fyra bland getterna uppe i bergen, och dels den virala 4chan-berättelsen Anasis getmanshistoria, som vi sammanfattade redan i avsnitt tre av Creepypodden. Mannen i Utah, som visade sig vara en jägare som förberedde sig för jaktsäsongen på ett lite udda sätt, verkar ha påmint om hur kusligt det är med människor som beter sig märkligt i vildmarken, medan Anasis getmansberättelse införde den äldre folktrons tankefigurer om hamnskiftare ute i skogarna. Kombinationen inspirerade till mängder av berättelser.

Men getmannen som figur har också förekommit långt innan, och då som en helt annan sorts skräckfigur. Så tidigt som på 50-talet berättades det i Maryland om forskaren Stephen Fletcher på jordbruksforskningscentrumet i Beltsville som utförde experiment med getter, när något slog fel och han själv muterade till ett getliknande monster och flydde ut i skogen, beväpnad med en yxa. Sedan dess ska han ha setts i utkanten av skogarna, som en förvildad skepnad som ätit kadaver och vrålat så det ekat mellan träden. Men det var början. 1971 dödades hundvalpen Ginger i staden Bowie i Maryland, och allt som hittades var dess huvud nära den ensliga och skogiga vägen Fletchertown Road. Vem som låg bakom mordet vet ingen, men enligt folkloristen Barry Pearson började lokalbefolkningen skylla på den omsusade getmannen. Plötsligt blev historierna om figuren blodigare. Den skulle ha attackerat såväl djur som människor, och varit fullständigt blodtörstig. Man viskade om unga älskande par som kört sina bilar till Fletchertown Road för att hångla och där blivit attackerade av getmannen, som fortfarande svingade den brandyxa han fått med sig från forskningsanläggningen i Beltsville.

Och faktum är att vissa vittnesmål är trovärdigare än andra. Författaren och historikern Mark Opsasnick anses vara den mest belästa på den ursprungliga legenden om getmannen, och han har pratat med Ray Hayden, som var med och hittade hundvalpen Gingers huvud. Då berättade Ray att han själv sett getmannen i skogen, en nästan två meter lång hårig gestalt som gått på två ben och givit ifrån sig ett högt, gällt läte. Ja, till och med hundvalpens ägare, April Edwards, säger att hon sett getmannen. “De kom hit och kallade honom folklore, och fick oss att framstå som bonniga lantisar som inte visste bättre”, sade Edwards till Opsasnick och fortsatte: “men jag vet vad jag såg, och jag vet att det var på riktigt. Vad det än är så dödade det min hund.”

Sedan dess har historierna om getmannen inspirerat till såväl serier som spökhusattraktioner, och åtminstone en skräckfilm – den lika blodiga som urusla Deadly Detour: The Goat Man Murders från 2011.

Och nu är vi här, med en hel annan getman, men med lika många historier. Den första ni ska få höra i veckans Creepypodden dök upp på 4chan hösten 2012, och finns idag bevarad som skärmdump och i en kopierad version på sajten Pastebin. Dess författare är okänd, men i min version utspelar den sig i Sverige. Jag kallar den “Den lät som ett djur”, och den läses av Rakel Josephson.

Det var i slutet av sista sommar tillsammans. Vi hade gått på samma linje i gymnasiet och blivit ett tight litet kompisgäng. Jag, min pojkvän Alex, och våra fyra gemensamma vänner, Molly, Anton, Manne och Ida. När augusti kom blev det svalare, och man började förbereda sig för hösten.

Vi skulle avsluta sommarledigheten med en tur till min mammas stuga nära norska gränsen, vid Klarälven i höjd med Malung. Egentligen var det bara jag och Alex som skulle åka, men så fick våra vänner nys om det och vi bestämde oss för att tänka om: efter att vi gått ut skulle vi mer eller mindre splittras upp på olika högskolor eller jobb, och det vore fint att göra en sista rolig grej tillsammans först. Och mamma hade många sängar där uppe.

Stugan är rätt liten men vacker och rustik. Den har stora, vida fönster i alla väggar, inte så mycket till varken teve eller internet, men en fin och kall sjö i närheten som man kunde bada i varma dagar. Dessutom hade vi ju våra systemetkassar, så underhållning skulle nog inte bli något problem.

Alla tog ledigt från sina olika respektive sysselsättningar och vi packade en sjusitsig hyrbil full av mat och alkohol, och åkte iväg. På eftermiddagen kom vi fram, precis efter att ett regnoväder dragit förbi, och för att undvika den leriga sista vägsträckan fram till stugan stannade vi en bit bort och bar grejerna sista biten.

Väl inne släppte vi mer eller mindre allt vi hade för händerna på vardagsrumsgolvet. Det var en kladdig och fuktig dag, augustisolen låg låg men varm över himlen, och vi ville hinna med att hoppa i sjön innan det blev för svalt. Vi promenerade iväg och fann oss där ensamma, med den lilla bryggan i fin form.

Några minuter senare var alla i vattnet, och vi simmade runt ett tag och njöt. Allt eftersom gick Anton och Manne upp och lade sig i solen på bryggan. Vi hade tagit med oss en uppblåsbar luftmadrass, och lekte med den, när Anton plötsligt sade “kolla där”. Han pekade upp i skogen bredvid sjön, och jag kom upp på luftmadrassen och följde hans finger. Där, kanske hundra meter bort, stod en halvnaken kille mellan träden. Jag såg inte hans ansikte, men förstod ändå, av hans stillhet att döma, att han stod och stirrade på oss. Han var blek och mörkhårig.

Jag trodde han hade kommit för att bada, men blivit blyg när han såg oss, så jag ropade på honom att det var skönt i vattnet. Men han stod kvar där, stel och orörlig, som om han inte ens hörde mig trots att hans fokus obrutet låg på oss.

Alex ropade “Är du okej, eller?”, men killen förblev tyst. Manne, en stor kille som lätt blir irriterad, skrek åt snubben att han inte skulle stå där i skogen och stirra på oss som någon sorts pervo. Killen reagerade inte. Han stod kvar, iklädd bara vad som liknade ett par beiga badbyxor. Alex mumlade att han kanske var hög, och vi blev lite illa till mods. Någon föreslog att vi skulle gå tillbaka till stugan, och vi nickade: alla verkade tycka killen var obehaglig. Vi klättrade upp på bryggan, svepte in oss i handdukar och gick iväg.

Vägen tillbaka från sjön är en uppförsbacke, och ju längre upp vi kom, desto mer såg vi av sjön och den kringliggande skogen. Killen stod kvar mellan träden vid sidan av stigen där vi gick, och han stod helt stilla precis som han gjort förut – utom huvudet, som han vänt åt sidan så mycket han kunnat för att följa oss när vi gick. Anton var påtagligt nervös, och mumlade att vi kanske skulle skynda oss. Manne kallade killen efterbliven och sade att vi lätt skulle kunna ta honom om han gjorde något utfall.

Vi kom tillbaka till stugan och gick in för att packa in våra grejer som nu låg i en hög på vardagsrumsgolvet, delvis för att det måste göras, men också för att vi ville komma in och inte sitta utomhus när den där killen bara var en tio minuters promenad bort. När vi blivit klara hade mörkret börjat falla utomhus, och Molly och Anton gick ut för att gräva en grop som vi kunde elda i. Alex följde med, och tog med sig en yxa: han sade att han skulle hugga av döda grenar för att ha som ved. Jag sade att jag kunde hjälpa honom. Ida sade att hon skulle blanda dipp till chipsen, men jag tror hon fortfarande var lite uppskrämd och ville stanna inne.

Bara några minuter efter att jag och Alex kommit ut en bit i skogen hade jag famnen nästan full av ved. Han högg av grenar och pinnar åt höger och vänster, och jag var packåsnan. Myggorna åt nästan upp oss, och det lät som om jag hade huvudet i en surrande radio när jag gick runt med ett moln av dem runt mig. Det tyckte bli värre och värrre, och det kändes som att hela kraniet vibrerade. Jag kunde inte se någonting, och började kallsvettas och hacka tänderna. Till slut släppte jag allt trä jag hade i händerna och började fäkta med armarna omkring mig för att jaga bort myggorna, men det hjälpte inte, och istället hukade jag mig ner och försökte skydda huvudet. Mina händer skakade.

Jag tittade bort, och insåg att Alex försvunnit. Jag ropade på honom, och så fort jag gjort det översvallades jag av en sådan stank. Jag kan inte ens riktigt beskriva den: det var som att öppna luckan till en soptunna i högsommaren där räkskal fått ligga och mogna i några dagar.

Jag lade händerna över munnen och näsan och ansträngde mig för att inte kräkas, och vände om för att springa tillbaka till stugan. Då såg jag någonting i ögonvrån. En person. Alex. Jag kände mig lättad att se honom, och började gå mot honom med ett rop. Han reagerade inte. Han stod stilla, stel i kroppen, med tomt ansiktsuttryck. Det såg ut som att han blivit förlamad, på något sätt, och han hade ingenting av sitt vanliga, lufsiga kroppspråk heller. Han stod där som en pinne, med kramp i musklerna. Jag känner leendet försvinna från ansiktet när jag ser honom öppna munnen och hör ett väsande ljud medan hans axlar skakar, som om han försökte men misslyckades med att skratta. Jag blev helt iskall, vände om, och flydde. Jag rusade över stock och sten, och bakom ryggen hörde jag det där väsandet igen.
När jag till slut flåsande kastade mig ut från träden och in i gläntan där stugan låg sprang jag nästan rätt in i Ida. Hon såg förskräckt på mig och frågade vad som hade hänt, men jag var för andfådd och uppskakad för att kunna svara till en början. Hon ledde mig till den lägereld de hade gjort upp, och satte mig bredvid Alex som lade armen om mig och började plocka grenar och kvistar ur mitt hår. “Vad har hänt?”, frågade han. Jag tittade på honom. “Vad menar du?”, flåsade jag. “Du lämnade mig där ute i skogen!” Han tittade frågande på mig. Sedan berättade han att han sett mig vända om där ute i skogen och börja gå tillbaka till stugan. Han hade ropat på mig, men inte fått något svar, och följt efter. Men när han kommit tillbaka till stugan hade han inte sett mig längre, och de andra sade att de inte hade sett mig komma. Han letade i skogen en stund, utan att hitta mig, och precis när de skulle ut och leta tillsammans hade jag kommit rusande.

“Var var du?”, frågade Manne. “Såg du en björn eller?” Jag förstod ingenting, och undrade om jag höll på att bli galen. Jag hade varit helt säker på att jag hade sett Alex där ute. Nu, i tryggheten runt elden med mina vänner, undrade jag om jag bara inbillat mig. Ändå berättade jag vad jag varit med om, om surrandet i huvudet när myggen tycktes bli övernaturligt intensiva och hur jag såg Alex där ute. Ida sade överseende att jag nog var rätt trött efter den långa dagen, och jag såg Anton och Manne utbyta blickar som sade mig att de höll med henne.

Vi försökte fokusera på att ha det trevligt istället, hämtade marschmallows och grillade över elden. Det hade blivit mörkt och stämningen lättades snabbt upp, när vi började prata om minnen från gymnasietiden med fingrar kladdiga av smält socker. Manne tog fram ett munspel och körde en rolig bluesgubbegrej han brukade göra, och vi flinade åt honom. Jag kände mig mycket lugnare, när jag låg där i Alex famn och lyssnade på mina kompisar garva och snacka skit, när Manne plötsligt slutade spela.

Alla tittade på honom. Han själv stirrade ut i skogen. “Hörrni, jag tror det är någon räv eller något där ute.” Alex, som vuxit upp rätt lantligt, tog det med ro. Han sade att den antagligen bara kände doften av vår mat och att den skulle vara lätt att jaga bort. “Ja, men den såg liksom större ut”, sade Manne. “Dess ögon var så långt ovanför marken.” Jag kände hur det spände i min rygg när jag tänkte på hur det hade varit förut, ute i skogen. Alex märkte min oro och försökte släta över det hela, och sade till Manne att det inte var någon fara. Jag sade att jag skulle uppskatta om Manne inte skojade om sådant där. Han tittade på mig med uppspärrade ögon och svor att han inte skämtade, utan ett spår av hans vanliga flin. Sedan tittade han ut i skogen igen, och sade att vi kanske skulle gå in.

Vi lämnade elden, för den var så liten och isolerad att den inte skulle kunna sprida sig, och gick in i stugan. I vardagsrummet finns några soffor, och de står mot ett av de stora fönstren rakt ut mot elden, och där satte vi oss och tittade ut. Anton muttrade att det var bäst för Manne att han inte skojade, och Manne svor igen att han såg ett par ögon i mörkret. Vi satt en stund i tystnad, inte alls i samma goda stämning som förut. När elden nästan helt brunnit ut flämtade Ida till och viskade högt “där!”.

Mellan träden närmast gräsmattan syntes ett par ögon. Glöden i elden reflekterades i dem, och fick dem att gnistra. Långsamt såg vi hur en figur lösgjorde sig ur mörkret, och klev fram på gräsmattan. När han kom fram i ljuset såg vi att det var killen från skogen förut, han som tittat på när vi badade. Han gick långsamt fram mot eldplatsen, hukad som en varg som passade på sitt byte. Vi stirrade med öppna munnar, och jag såg att han var barfota och att det vi förut trott var någon sorts beiga badbyxor snarare var en sorts skinn som han fäst runt midjan. Jag hörde Anton flämta “vad fan”, och kände Alex hand ta ett hårt tag i min. Ida viskade “han måste vara sjuk på något sätt”, och Manne ekade Anton i ett “alltså vad fan”.

Mannen utanför fönstret tassade runt våra grejer, och hamnade till slut vid Mannes plats. Han böjde sig ner och tog upp något, med stela och märkliga rörelser, som om han inte riktigt kunde kontrollera sin arm. Jag såg någonting glänsa till i hans hand, och blev livrädd – min första tanke var att han hittat en kniv.

Men sedan hörde jag en lång, utdragen ljus munspelston. Manne svalde, som om han ville skratta och gråta samtidigt. Mannen där ute blåste i munspelet i säkert 20 sekunder, hela tiden i samma gälla ton, och sedan sänkte han långsamt munspelet. Han gick några gånger till runt lägerelden, fortfarande med samma svarta glans i ögonen. Sedan stannade han upp, rätade på sig, och tittade in genom fönstret, mot oss. Så stod han i kanske fem sekunder innan han långsamt vände om och försvann ut i skogen.

Ingen av oss vågade säga någonting. Jag kände Alex bultande hjärta i den svettiga handen jag höll i, och jag hörde Anton dra ett skakande andetag. Det sade mig allt jag behövde veta: vi var alla lika skrämda av den här personens beteende.

“Okej, vad är grejen med den här killen”, sade till slut Manne utan att lyckas dölja att även han var illa berörd. Ida upprepade att han måste vara sjuk, men ingen sade någonting till svar. Molly såg ut att kanske vara den mest rädda av oss, hon satt och darrade med benen uppdragna och hakan mot knäna. Jag frågade om hon var okej, och hon började gnugga sig i ögonen och hennes kinder rodnade, som de alltid gör när hon är nära att börja gråta. “Förlåt, hörrni. Förlåt. Jag skulle ha sagt något förut, men jag visste inte om det var viktigt. Jag såg den där killen förut, när vi gick hit från bilen. Jag visste inte om det var… Jag visste inte hur han var”, sade hon. Sedan kom tårarna, och hon sade med blöt röst att hon inte visste.

Anton klappade henne stelt på ryggen och sade att hon inte skulle vara orolig: Molly kunde inte veta att han var tokig. Hon skakade på huvudet och började upprört prata om hur han påminde om en historia hon hört, om någon kuslig varelse i skogen som kunde ändra skepnad. Hon sade att hon var livrädd och att vi skulle akta oss. Ida sade att Molly bara skrämde upp sig, och gick och hämtade ett glas vatten. Alex tog med en filt och satte sig bredvid Molly och klappade om henne.

Utanför fönstret hade elden nu nästan helt brunnit ut, och vi bestämde oss för att vi var klara med att vara utomhus för kvällen. Anton och Manne gick ut för att hämta ficklamporna och det andra vi lämnat ute, och kom in igen lite blöta eftersom det börjat dugga lätt. “Det är inte så farligt, då behöver vi verkligen inte vara rädda för att det ska antändas någon skogsbrand iallafall”, sade Ida.

Vi fällde ut bäddsofforna i vardagsrummet, då ingen var särskilt sugen på att sova ensam i något av sovrummen den natten. Jag låg i en av bäddsofforna med Alex, och på andra sidan honom låg Manne. I den andra soffan låg Molly, Ida och Anton, och de verkade ha bäddat in Molly i en sorts skyddande barriär av kuddar. Det var trångt, men under omständigheterna det bästa möjliga – ingen ville vara ensam.

Jag antar att jag måste ha somnat, för det nästa jag minns är att jag vaknade av en hög smäll. När jag slog upp ögonen såg jag att de regnade häftigt, och förstod att det måste ha varit åska som väckte mig. Det rann regnvatten som tjocka lager av honung nedför fönsterrutorna. Jag viskade “Är någon vaken?”, men ingen svarade. Så blixtrade det igen, och i millisekunden av ljus kunde jag se Molly, Ida och Anton, alla sovande. Alex låg med ena armen om mig, och jag kröp ihop närmare honom under filten.

En till blixt, och det var då jag såg det. De två, mörkt glänsande punkterna lyste upp, precis bakom regnet och fönsterrutan. Det blev mörkt igen, men synen präntades i mina ögon av det starka ljuset och kvarstod som en spökform jag såg i mörkret. De var där. Ögonen. Det blixtrade igen, och jag såg en skepnad röra sig utanför fönstret. Det blev mörkt igen, och sedan ljust, och nu stod han vid fönstret vid soffans kortsida, precis vid mina fötter. Jag flämtade och tog hårt i Alex hand, kände att han vaknade, och viskade åt honom att ligga stilla. Han mumlade att jag skulle somna om när blixten slog ner igen, och mannen stod vid samma fönster där jag först såg honom. Han hade gått runt hela huset. Jag kände Alex stelna till. “Han försöker skrämma oss”, viskade han. Jag frågade vad vi skulle göra. “Ligga stilla. Om han kommer in har jag en kniv vid sängen.”

Bredvid oss hörde jag Manne röra sig, och han muttrade att vi skulle försöka vara tystare i vårt gos och att han försökte sova. Jag kallade honom idiot, och viskade att snubben var utanför. Han blev helt tyst. Ida och Anton låg stilla, fortfarande, med slutna ögon. Jag själv låg och stirrade ut i mörkret, uppskrämd, och när blixten ännu en gång slog ner såg jag skepnaden igen och kände hela kroppen frysa till is när jag insåg att han var inne i stugan.

Jag skrek, och Manne måste också ha legat och tittat för han skrek samtidigt. Alex reste sig upp och hade med ens kniven i handen. “Vad fan gör du?”, sade han mellan sammanbitna tänder. “Ut härifrån.”

Mannen rörde sig långsamt och hans ögon glänste som två punkter av skinande svärta. Alex halvsatt stilla, och följde mannens rörelser med överkroppen utan att direkt kunna se honom i mörkret. Jag såg mannen öppna och stänga sin mun ett par gånger, och till slut kom det ut ett ljud. “Härifrån. Härifrån.” Hans röst lät märklig, som om den spelade upp ett inspelat ljud snarare än att säga något medvetet. Som en papegoja. Rummet lyste upp igen när en blixt slog ner, och mannen var borta. Försvunnen. Jag såg att Ida och de andra i den andra sängen satt upp, och Alex kom på fötterna.

“Han är här inne”, sade han och vände sig om med kniven. “Vi måste ut.”

Mina ögon vande sig vid mörkret, och jag såg Ida i den andra sängen. “Det är kolsvart och ösregn ute.”

Manne var också uppe nu, och han letade efter ficklampan han lämnat vid dörren. Han hittade något, och rätade på sig. “Det är han som ska ut”, morrade han, och gick långsamt in i köket med yxan i handen. Alex följde efter honom, och eftersom de hade allt vasst som fanns i vardagsrummet följde vi efter dem. Bakom mig kände jag Molly, tätt intill mig. “Det här är vad han vill”, sade hon med darrande röst. “Det är som en lek”. Vi letade igenom hela huset, övervåningen, sovrummet och garderoberna, utan att hitta någonting. Till slut samlades vi i vardagsrummet igen, och försökte komma fram till vad vi skulle ta oss till. “Snart ljusnar det”, sade Anton. “Vi drar då.”

Jag ville knappast sitta kvar i stugan, men att snubbla ner för den långa, leriga uppfarten i regnet kändes inte heller särskilt kul. Vi satte oss i sofforna igen och väntade. Några timmar gick, och jag tror inte någon fick så värst mycket sömn. Alex sov inte alls, utan han skulle “hålla vakt” som han sade, och varje gång jag själv höll på att dåsa till vaknade jag med ett ryck. Till slut steg solen över en klarblå himmel, ren och molnfri efter nattens oväder.

Vi slängde ner alla våra grejer i väskorna, satte stugan någorlunda i ordning, och tog oss ut på gräsmattan. Det kändes som att min blåsa höll på att spricka, så jag bad Molly följa med mig runt hörnet för att kissa. Hon såg fortfarande skräckslagen ut, med armarna slagna runt sig, blek hy och högt uppdragna axlar. Jag satte mig på huk vid gräset, och sade åt henne att titta bort. Hon gav mig inget svar, men det trodde jag inte heller hon skulle. När jag var klar ställde jag mig upp igen och sade åt henne att vi skulle gå. Hon stod kvar, med armarna omkring sig och blicken mot marken.

“Kom igen”, sade jag lite irriterat. Jag gick iväg och tittade runt hörnet, där jag såg Molly stå med de andra med ryggsäcken på. Jag kände blodet stanna, vände mig om, och såg hennes dubbelgångare stå kvar precis som hon gjorde. Då tittade hon långsamt upp, höjde huvudet med någon sorts försök till leende, och suckade tungt. Hon öppnade och stängde mekaniskt sin mun, och en pust av andedräkt kom över mig – samma stank jag hade känt dagen innan, ute i skogen. Jag kunde inte röra mig, av fascination men också lamslående skräck, och backade bara långsamt bakåt när hon plötsligt med små steg rörde sig tillbaka in i skogen. Hon stirrade på mig hela tiden, och precis innan hon försvann mellan träden hostade fram två ord. “Kom igen”. Hon lät som ett djur.

Det är väl så den här historien slutar. Jag snubblade tillbaka till mina vänner, sade att vi måste gå, och vi skyndade oss tillbaka till bilen. Hela tiden kändes den vidriga stanken i luften, hängande efter oss som en envis dimma, och då och då hördes en kraxande röst i skogen. Den sista gången jag hörde den var precis innan jag stängde bildörren efter mig.

Det finns ingen skrämmande twist på den här historien. Jag har inte varit med om något liknande sedan dess. Jag har haft mardrömmar, och vaknat för att försäkra mig om att det inte funnits något utanför fönstret, det är väl så långt det gått. Jag och Ida tappade mer eller mindre kontakten den hösten, och Molly träffar jag inte heller så ofta längre: hon lämnar sällan lägenheten. Anton vill inte prata om den där helgen, och om man tar upp det med Manne blir han arg. Alex lyssnar ibland, när jag vaknar kallsvettig, och någon gång berättade han hur han upplevde det under natten då han höll vakt, men annars verkar han inte vilja prata om det. Och det gör mig inte så mycket. Trots allt skulle jag gärna glömma att det hela alls hände.

Ni har hört “Den lät som ett djur”, skriven av en okänd författare och uppläst av Rakel Josephson.

Vi ska gå vidare i podden med en kort historia från Reddit, nämligen från underforumet om skinwalkers. Skinwalkers är en del av den amerikanska urbefolkningens folktro, och de dyker ofta upp när getmannen diskuteras – trots att de är annorlunda delar de också många särdrag, och det märks att de skrämmer på samma sätt. Bland annat i den här historien, som vi kallar “Min och pappas skinwalkerupplevelse”, publicerad av användaren Neptune420, uppläst av Ludvig Josephson.

Pappa äger ett litet åkeri som utgår från Farmington i New Mexico. Mest kör han mindre laster ut till små avlägsna farmer och hus här i trakterna, platser som vanliga leveransföretag tar extra betalt för att åka till. Pappa är företagets ägare och enda anställda, och han har bara ett par pickupbilar och en lastbil.

En dag får han ett uppdrag, att köra ut någonting till Window Rock i Arizona, precis vid gränsen till New Mexico, två timmar bort från Farmington. Han får uppdraget när han hänger med några kompisar ur Navajostammen, Travis med flickvän. Travis nämner att han har familj i Window Rock och att han inte träffat dem på evigheter, och frågar om han får hänga med.

Det här utspelar sig när jag är sex eller sju år gammal, det är sommar, och pappa tycker det låter som en bra idé. Han kan leverera lasten lite kvickt och sedan kan vi följa med Travis till hans familj, och åka tillsammans för att titta på bergsformationen som givit Window Rock sitt namn – en stor bergvägg med ett runt hål mitt i.

Vi kör i två pickupper, eftersom pappas var fullastad. Han har tagit med sig walkie-talkies, så vi kan prata samtidigt som vi kör.

Vi kommer fram, levererar lasten, och hänger i Window Rock, och det är ett par trevliga och rätt händelsefattiga dagar såvitt jag minns det. Sedan packar vi ihop för att köra hem igen. Jag minns inte mycket från de där dagarna, men resan hem kommer jag aldrig kunna glömma.

Det är en ganska gammal motorväg vi kör på, jag och pappa först, och sedan Travis och hans flickvän.

Det har regnat dagarna innan, så vi kör försiktigt. Vägen är omgiven av stora sandstensberg och oändliga fält, inhägnade med tunn taggtråd. Vi är någonstans mellan Window Rock och Gallop i New Mexico, och kör uppför en lång kulle. När vi kommer upp ser vi nere i dalen som följer någonting vid sidan av vägen. Det ser ut som en stor hund, sittande på bakbenen vänd mot bergen, mitt på vägen.

Pappa ropar på Travis i walkie-talkien. “Se upp för den stora hunden, hörrö.”

Travis ropar tillbaka.

“Det är ingen hund! Dra på som fan, kom igen.”

Han låter nästan hysterisk, och skriker i radion att pappa måste gasa allt han kan. Han vädjar till pappa om att köra snabbare.

Pappa tittar frågande på mig, men sätter fart och kommer upp i 120 kilometer i timmen eller något när vi närmar oss hunden. Jag ser den avteckna sig tydligare mot den gråbruna vägen. Den har en färglöst brun och sliten päls med tovigare, mörka fläckar. Den sitter fortfarande riktad mot bergen vid sidan av vägen, men när vi närmar oss vänder den sig mot oss och jag ser att den har ett ansikte.

Det går inte att beskriva som något annat än en blandning mellan ett björns ansikte och en människas. Det ser förvridet och skadat ut, som om varelsen har ont. Ju närmare vi kommer, desto tydligare ser vi dessutom att den är enorm. Där den satt på sina bakben var dess mankhöjd nästan i nivå med bilens motorhuv.

Tiden verkar gå långsammare när vi nästan är i färd med att köra på den, och den öppnar munnen och skriker på ett sätt jag aldrig hört förut. Det låter som att någon med vattenfyllda lungor gallskriker av smärta. Sedan vänder den om och hoppar iväg, kommer över taggtråden i ett enda språng, och försvinner iväg mellan plantorna i det stora fältet med nästa språng.

Det sprakar i walkie-talkien och Travis hörs igen. “Herrejävlar, kör på. Vi måste komma härifrån! Kör!” Pappa är tyst och sammanbiten men drar gasen i botten.

Efter en stund, när vi kört i en hastighet som är gott och väl över den tillåtna, kommer det en polisbil körande bakom oss och blinkar åt oss att stanna. Travis stannar också bakom oss. Polisen, som också verkar vara amerikansk urinvånare, tittar misstänksamt på oss. Travis tar honom åt sidan, och pratar lågt och gestikulerar mot fältet och bergen vi lämnat bakom oss. Jag ser hur polismannen blir vit i ansiktet, stammar något om att vi får nöja oss med en varning, och säger sedan att det är bäst om vi åker därifrån allihopa.

När vi kommer hem ger Travis oss en liten medaljong som tydligen gått i arv i hans familj. Jag minns att han själv hade satt på sig en. Han tittar allvarligt på oss när vi går därifrån, och det är det sista jag minns.

Ni har hört “Min och pappas skinwalkerupplevelse”, publicerad av användaren Neptune420, uppläst av Ludvig Josephson.

Vi ska avsluta veckans Creepypodden med en lyssnarhistoria, inskickad av lyssnaren Malin. Här möter vi en getman – eller någonting liknande – som sprider mer än bara fruktan… “Kick-offen” läses av Christina Höglund.

Jag var i 20-årsåldern, och hade precis blivit invald i styrelsen för en stor studentförening. Jag var fullkomligt desperat efter att bli accepterad i gemenskapen. Jag ville framstå som smartare, mer handlingskraftig och mer självsäker än jag egentligen var. Alla andra var så rappa i käften, så världsvana, så intellektuella. Åtminstone tyckte jag det då – såhär i efterhand tror jag att många kände sig precis lika små som jag. Det fanns en rigid hierarki, med huvudsakligen män i toppen, och stämningen kunde stundtals vara ganska mansdominerad och grabbig.

Varje termin inleddes med att hela styrelsen – vi var ganska många, bortåt femton personer ungefär – åkte på kick-off tillsammans. Det officiella syftet var att vi skulle planera verksamheten för de kommande månaderna, men egentligen var det mest en ursäkt för att festa och kanske hooka upp med någon. Detta var ju en studentförening, trots allt. Själv hade jag mot min vilja blivit lite intresserad av en kille som hette Henrik. Henrik stod högt i rang, både i sin styrelsepost och i den sociala hierarkin. Han hade ett ganska överlägset sätt som alltid fick mig att känna mig extra klumpig och dum och mina försök att vinna hans respekt fick antagligen oftast motsatt effekt.

Just den här kick-offen hölls tidigt i februari, inför vårterminen, alltså mitt i kallaste vintern. Vi hade hyrt en scoutstuga ute i skogen och när vi kom dit på eftermiddagen var det redan mörkt. Förutom det stora huset med kök och samlingslokal, där mötet och festen skulle äga rum, fanns det även flera mindre byggnader. Sovbaracker, vedbod och till och med en bastu. Den senare skapade stor upprymdhet hos de övriga, men själv klarar jag inte av att basta, så jag blev mest besviken. Det skulle innebära att jag blev lämnad ensam ett tag och riskerade att hamna utanför medan de andra bondade. Och var det något som skrämde mig, så var det att inte känna mig delaktig i gemenskapen.

Stugorna hade inte använts på ett tag och som väntat var det lika kallt inomhus som utomhus när vi baxade in mat och alkohol i köket och samlingslokalen. Vi slog förstås på värmen direkt men det stora rummet tog god tid på sig att bli uppvärmt. Vid ena väggen stod en soffgrupp framför en öppen spis, men det fanns ingen ved att elda med.

“Jag såg en vedbod där ute”, sa jag, ivrig att vara till nytta och visa mig värdig. “Jag kan se efter om det finns ved där.”

Jag körde ner fötterna i mina kängor, ryckte åt mig en ficklampa som hängde i hallen och pulsade ut mot vedboden. Den fläckvisa snön lyste upp en aning i kvällsmörkret och gjorde att ficklampan kändes överflödig men jag tänkte att den nog skulle komma till nytta inne i boden. När jag fortfarande var en bit ifrån mitt mål, hörde jag en dov smäll från boden och såg någonting röra sig bort från den och ut i skogen, med förvånansvärt hög hastighet.

Formen påminde om en människas men rörelsemönstret var helt fel och alldeles för snabbt. Jag kvävde ett skrämt skrik, stannade tvärt upp och tappade nästan ficklampan i snön. Min första tanke var att vända på klacken och springa tillbaka till stugan, men hejdade mig. Vad skulle jag säga? Tänk om de skrattade åt mig! Vi är ju mitt ute i skogen, skulle de säga, det måste naturligtvis vara ett djur av något slag. Jag intalade mig själv att ja, självklart var det ett djur. Ett rådjur eller något. Det var ju mörkt och jag hade inte kunnat urskilja gestalten särskilt väl. Jag viftade bort min rädsla, irriterad på mig själv, och fortsatte mot vedboden.

Väl framme kunde jag ändå inte låta bli att gå ett varv med ficklampan runt boden, i förhoppningen att få syn på rådjursspår. Men märkligt nog syntes inga tydliga spår alls. Nåja, snön hade smält undan lite och låg inte helt jämnt över marken, så det var kanske inte så konstigt. Jag ryckte upp dörren till vedboden – och stelnade till. För ut ur öppningen vällde varm luft och en instängd doft, som när man kommer in i ett stängt rum där någon legat och sovit en hel natt. Luften kändes använd, unken och syrefattig. Men märkligast var ändå att boden var uppvärmd. Hur kunde det komma sig, när området inte använts på ett tag? Varför hade man ens brytt sig om att dra in värme i en vedbod?

Jag bestämde mig för att scouterna måste ha glömt att stänga av värmen efter sitt senaste besök. Och att det dragits in värme – tja, boden hade kanske haft en annan funktion någon gång i tiden? Visserligen saknade den fönster, eluttag och annat som borde finnas i en byggnad avsedd att hysa människor, men det hade kanske varit ett hönshus eller något?

Till min glädje fanns det gott om färdighuggen ved inne i boden och jag började rafsa åt mig allt jag kunde bära. Det visade sig dock inte vara så mycket och jag ångrade att jag inte bett någon följa med som bärhjälp. Men med lite tur kanske huset hunnit värmas upp innan den här laddningen tagit slut, tänkte jag. Utan att riktigt erkänna det för mig själv hoppades jag innerligt på att slippa gå en vända till ut till boden, men jag ville verkligen inte erkänna det för de andra.

Med famnen full av ved och beredd att gå tillbaka, bestämde jag mig för att först försöka hitta värmereglaget och slå av det. Det kändes onödigt att låta det stå på så jag lade ifrån mig vedlasset igen och kikade runt i det lilla utrymmet så gott jag kunde i ficklampans sken. Men hur jag än letade kunde jag inte hitta något reglage. Styrdes det kanske från huvudbyggnaden? Inte heller kunde jag se några element eller något annat som värmen kunde komma ifrån. Hade någon verkligen kommit på tanken att dra golvvärme ut hit? Efter en liten stunds rotande gav jag upp, plockade upp min ynkliga vedtrave och började traska tillbaka till stugan.

Jag sa ingenting till de andra om vad jag sett ute vid boden. Det kändes genant att jag blivit så skrämd av ett djur. Inte heller sa jag något om att boden varit uppvärmd, men jag letade i smyg efter ett reglage som kunde vara kopplat till den, utan framgång. Till slut släppte jag det hela. Om scouterna ville slösa energi på att värma upp en vedbod så fick de väl göra det.

Planeringsmötet höll på i någon timme, kanske två. Jag försökte komma med smarta kommentarer och förslag och tyckte faktiskt att de andra verkade lyssna på mig. Därefter gick vi lös på den medhavda maten och inte minst de alkoholhaltiga dryckerna. Efter middagen bestämdes det att vi skulle leka “Vem är jag?” eller, som det också kallas, “Galenpanna”. Ni vet den där alla skriver namnet på en känd person på en lapp, och sen drar man en slumpmässig lapp och sätter fast den i pannan på sig själv. Utan att veta vad som står på ens egen lapp, ska man sedan ställa ja och nej-frågor till sina medspelare för att lista ut vem man är.

Vid det laget hade de flesta hunnit få i sig några glas och stämningen var uppsluppen. Skämten haglade och några hade tydligt börjat ragga på varandra. Två stycken hade till och med börjat bli ganska fysiska, strök varandra på händerna och sånt. Vi satt framför den öppna spisen, men veden var förstås slut sedan länge. Henrik erbjöd sig att hämta mer ved och jag övervägde att följa med som bärhjälp, men minnet av den mystiska gestalten i skogen gav mig fortfarande rysningar och jag sa inget. Istället följde en annan tjej, en utbytesstudent som hette Lucija, med Henrik ut i vinterkvällen. Under tiden skrev vi andra ner namn på lappar och la dem i en skål.

Efter en stund hördes hur någon stampade av snö från skorna ute i hallen och Lucija kom in med ved upp till hakan.

“Henrik försökte bära för mycket och tappade hälften,” sa hon, och lade klumpigt ner sitt lass på golvet bredvid spisen. “Han kommer väl när han samlat ihop en lagom mängd. Typiskt killar.” Lucija tog en penna, en papperslapp och började fundersamt knacka pennan mot hakan, som om hon försökte komma på ett bra namn att skriva ner.

Mycket riktigt kom Henrik in strax därefter, utan att det hade hörts några stampningar från hallen. Det var i och för sig inte så konstigt, eftersom det var en rätt hög ljudnivå inne i samlingslokalen. Mer eller mindre grova skämt varvades med skratt och utrop och ingen utom jag verkade lägga märke till att Henrik bar en uppseendeväckande liten mängd ved i famnen. När han lagt den ovanpå Lucijas hög, ställde han sig lite vid sidan av och betraktade Lucija som krafsade med pennan på sin lapp. Jag tänkte lite irriterat att det var fusk – han kunde ju se vad hon skrev! Men eftersom jag inte ville stöta mig med honom så sa jag inget och ingen annan tycktes reagera heller. Henrik tog själv lapp och penna, skrev ner något och stoppade ner lappen i skålen efter att Lucija gjort detsamma. Därefter stelnade han till och vände snabbt ansiktet mot hallen, som om han hört något oväntat ljud därifrån, och slank ut ur rummet. Jag tyckte att det var lite märkligt, men när det snart hördes ett stampande från hallen och han sen kom in igen med ytterligare ett lass ved, tänkte jag att han måste ha återvänt för att samla ihop den ved han tappat.

Jag gick ut i köket för att fylla på mitt vinglas – någon billig saftsmakande sörja, sånt jag drack på den tiden – och när jag kom tillbaka hade folk redan börjat dra lappar ur skålen. Jag gjorde detsamma och sen var leken i full gång. Bland namnen förekom universitetets rektor, Farbror Joakim och Zlatan. Den sistnämnda hade Lucija skrivit – hon hade gjort det till en grej att få med Zlatan närhelst hon fick möjligheten. Det hade blivit ett internskämt i föreningen. Till slut lyckades jag, sist av alla, lista ut att jag var Jesus. Att komma sist fick mig att känna mig förnedrad, korkad, och jag började bära ut disk i köket för att dölja min förlägenhet.

När jag bar ut skålen som vi dragit lappar ur, såg jag att det låg en ensam lapp kvar i den. Konstigt – alla hade ju deltagit i leken. Hade någon skrivit två lappar? Jag plockade upp den och läste namnet: Zlatan. Det var klumpigt skrivet, övertydligt, som om skribenten inte var van vid att hålla en penna. Z:at var dessutom bakvänt så att det mer såg ut som ett kantigt S och L:et var snett. Jag tänkte att Lucija måste ha skrivit den här som sin första lapp, slarvigt, och sedan skrivit om den.

Lite senare på kvällen hamnade jag bredvid Henrik i soffan. Vinet gjorde att jag kände mig lite mer avslappnad än vanligt och samtalet flöt på. Henrik var också lite onykter vilket syntes på att hans vänstra ögonlock blev lite tyngre än det andra, så att det såg ut som att han hade ena ögat halvslutet. Jag försökte vara lite lagom flörtig, inte alltför på, försökte matcha honom i hans kvicka, halvdryga skämt och kommentarer.

“Du,” sa jag efter en stund, “tycker du inte att det är märkligt att de har dragit in värme i vedboden där ute?”

Han rynkade ögonbrynen.

“I vedboden? Vem har sagt det?”

“Ingen har sagt det,” sa jag, “men det är ju alldeles varmt där, kände du inte det när du hämtade ved?”

Han skakade på huvudet. “Nej, när jag var där var det svinkallt. Jag är helt säker på att det inte finns någon värme där, vi har haft kick-offer här tidigare. Det där är bara ett skjul. Finns inte ens el där. Varför skulle någon vilja dra in värme i en vedbod?”

Hans tonfall fick mig att känna mig dum och osäker igen. Jag försökte klumpigt rädda situationen.

“Jag tänkte att det kanske hade varit ett hönshus eller nåt…”

Henrik skrattade högt på ett sätt som jag i min osäkerhet tolkade som nedlåtande.

“Höns! Det här stället byggdes åt scoutföreningen. Jag är ganska säker på att scouterna inte håller sig med höns.”

Jag kände hur mina kinder brände av förlägenhet. Ja, vad tänkte jag egentligen? Hönshus! Så dumt. Jag försökte återta kontrollen över samtalet.

“Värst vad du kan mycket om scoutföreningen,” sa jag och försökte låta lagom retsam. “Är du ledare eller nåt?”

“Inte jag,” svarade han, “men min polare är. De gör jävligt bra grejer faktiskt, scouterna. Och min polare älskar det minst lika mycket som ungarna.”

Jag kände mig dum igen, som antytt att det skulle vara töntigt med scoutföreningar. Det tycker jag ju inte ens, jag försökte bara matcha jargongen. Innan jag hann svara utropade en av killarna – det var nästan alltid en kille som tog befälet i gruppen – att det var dags att basta. Han fick ett rungande bifall av alla utom mig. Jag avskyr nämligen att basta. Jag får panik av den tunga, varma luften, och det känns alltid som jag håller på att kvävas.

De andra plockade med sig öl och handdukar för att bege sig ut till bastun och jag blev lämnad ensam kvar. Jag hade inte med mig något att läsa och det här var innan jag ägde en smartphone, så jag började rota runt i stugan för att hitta något att fördriva tiden med. I en bokhylla trängdes vältummade böcker – olika uppslagsverk, några barnböcker, slitna pocketromaner och 1997 års upplaga av Guinness rekordbok – med sällskapsspel och lite annat krafs. På en hylla låg en bunt barnteckningar som jag började bläddra i. Lite skisser av växter och djur och några porträtt, där det såg ut som om barnen fått rita av varandra. De verkade vara gjorda av barn i mellanstadieåldern ungefär.

Ett av porträtten var ovanligt välgjort, i alla fall för att vara gjord av ett barn. “Ellen”, stod det på den, och den föreställde en brunhårig flicka med håret i två tofsar. Den högra tofsen pryddes av en röd rosett. Hon log stort och konstnären hade ritat in vad jag antog skulle vara en tandställning i hennes mun. Nere i hörnet hade någon, antagligen konstnären själv, skrivit “Isak”. En annan teckning, även den signerad “Isak”, föreställde också en brunhårig flicka med tofsar. Men den här flickan log inte utan såg arg ut och hade rosetten på vänster tofs istället. Hon hade också munnen öppen men tandställningen – om det nu var en sådan – såg konstig och taggig ut. “Inte Ellen”, stod det på teckningen. En rysning gick genom min ryggrad. Jag lade ifrån mig teckningarna.

När jag valt ut en pocketbok vände jag mig om för att gå tillbaka till soffan. Då fick jag se att Henrik stod i dörröppningen och tittade på mig. Jag hade inte hört ytterdörren och hoppade till lätt, för att ögonblickligen därefter känna mig dum som låtit mig skrämmas.

“Hej,” sa jag, lite förvånat. “Är allt bra? Skulle inte du basta?”

“Hej,” sa han. “Allt är bra.”

Han lät annorlunda – inte riktigt som den vanliga överlägsna Henrik. Snarare lite trevande, osäker på sina ord. Han var fortfarande tydligt alkoholpåverkad, med höger öga halvslutet. Jag blev både upprymd och lite nervös av att se honom där. Han kom tillbaka till mig, tänkte jag. Han vet att vi får vara ensamma här när de andra bastar. Han kanske beter sig lite annorlunda för att han är nervös inför att vara ensam med mig, precis som jag? Om jag vill att det ska hända något mellan oss så får jag inget bättre tillfälle.

Ändå vågade jag inte riktigt ta initiativet. Jag satte mig i soffan och väntade på att han skulle slå sig ner bredvid mig. Efter en stund gjorde han det. Jag försökte verka sval, avslappnad, men kunde knappt dölja min förtjusning när han började stryka min hand. Jag la handen på hans ben – och ryckte till. Han var alldeles varm, som om han lutat benet mot en het kamin en lång stund.

“Henrik! Har du feber?” utbrast jag.

“Feber?” svarade han. Hans tal lät svävande och trevande.

Nu började jag bli lite orolig. Hur full var han egentligen? Eller hade han kanske blivit riktigt sjuk och börjat yra?

“Vänta, jag ska hämta lite vatten åt dig”, sa jag och började resa mig för att gå till köket, men han tog ett hårt tag om min handled och drog ner mig i soffan igen. Hans fasta grepp om min handled var olidligt hett och brände min hud. Jag kunde känna en stigande värme stråla ut från honom, kvalmig och påträngande, ingen vanlig kroppsvärme.

Jag mötte hans blick, såg in i det halvslutna högerögat. Något var fel. Vänster ögonlock, tänkte jag, det är vänster ögonlock som blir tungt när han är påverkad, inte höger. Det vet jag ju, jag har tittat på honom i smyg många festkvällar med föreningen. Hettan inneslöt mig nu helt, jag kände hur mina kläder blev blöta av svett och klibbade mot min hud, men jag kunde ändå inte slita blicken från hans asymmetriska ögon. Vänster öga. Höger tofs. Inte Henrik. Inte Ellen. Värmen gjorde luften tung.

“Du har feber,” sa saken som inte var Henrik. Hans andedräkt var motbjudande, varm och unken. Munnen den kom ur var fel, jag kunde inte riktigt urskilja någon tydlig tunga eller tänder utan det var som om någon bara målat dit en ungefärlig munhåla. Något vitaktigt bakom läpparna, något mörkt och rödaktigt inuti, men inga tydliga konturer.

Jag tror att det var den detaljen, med munnen, som gav mig kraft att slita mig ur hans grepp och rusa ut ur rummet. Men väl ute i hallen tvärstannade jag – vart skulle jag ta vägen? Ut i den mörka vinternatten? Aldrig i livet. Det mest logiska hade förstås varit att söka upp de andra i bastun, men blotta tanken på att bege mig in i en varm och kvav bastu gjorde mig illamående. Jag tog den tillflykt som var närmast till hands – jag låste in mig på toaletten. Utanför hörde jag saken komma ut ur samlingsrummet och stanna i hallen.

“Ellen,” sa den, med en röst som inte alls var Henriks utan snarare lät som en liten pojkes.

“Ellen, du har feber.”

Den upprepade samma fras flera gånger – “Ellen, du har feber” – i olika tonlägen, ibland som ett mummel, ibland nästan ett skrik. Jag hörde hur den gick runt i stugan, rösten blev avlägsen, för att sedan komma närmare igen. Till slut hörde jag den gå ut ur stugan, fortfarande pratandes för sig själv. Efter en liten stund hördes ingenting.

Jag vågade inte gå ut från toaletten. Temperaturen där inne var normal, luften gick att andas, men jag kände mig fortfarande onaturligt varm och klibbig. Efter en stund började jag istället frysa och huttra okontrollerat samtidigt som huden fortfarande kändes het. Jag grät av skräck och tårarna brände smärtsamt på mina kinder. Huttringarna övergick i frossbrytningar. Jag kallsvettades.
Först när jag hörde att de andra kom tillbaka från bastandet vågade jag mig ut i hallen igen. Jag mådde förskräckligt och det måste ha synts på mig, för jag kunde se oron i deras ansikten. “Du brinner ju upp!” utbrast en av tjejerna när hon höll handen mot min panna.
Jag minns inte resten av kvällen riktigt, allt är bara ett febertöcken. Helst hade jag ju åkt tillbaka till stan på en gång, men bara några av oss hade körkort och de hade alla druckit en hel del alkohol. Istället bäddades jag ner i soffan – efter att tydligt ha klargjort att jag inte ville gå och lägga mig ensam i sovbaracken – och där gled jag in och ut ur en febrig sömn medan de andra fortsatte festandet omkring mig. När de började dra sig tillbaka för att sova, lyckades jag uppbåda tillräckligt mycket ork för att följa med till baracken. Jag tänkte inte tillbringa en enda sekund ensam på det där stället.

Dagen därpå åkte vi hem. Febern höll i sig. Jag hade inte varit så sjuk i hela mitt liv sedan jag hade lunginflammation som åttaåring. Musklerna värkte, jag kunde inte behålla någon mat och ibland fick jag svårt att andas. Jag led av svåra feberdrömmar och kunde uppleva hallucinationer även i vaket tillstånd. I både drömmarna och hallucinationerna såg jag ofta Henrik, men med munnar istället för ögon och ett stort gapande hål där munnen borde vara. Ibland bytte han skepnad och blev en brunhårig flicka som pratade med Henriks röst och hade spikar istället för tänder.

Efter att ha haft en kroppstemperatur på 39-40 grader i över en vecka insisterade tjejen jag då var inneboende hos att jag skulle uppsöka akut vård, vilket slutade med att jag lades in på sjukhus ett par dagar. Det konstaterades snabbt att det inte var en bakterieinfektion och att antibiotika därmed var lönlöst, utan att det måste vara ett ovanligt kraftigt fall av influensa. Jag fick kraftiga febernedsättande och sattes på dropp eftersom jag inte kunde få i mig någon mat. Det hjälpte och jag skrevs ut efter ett par dagar. Febern försvann men jag var matt och orkeslös i flera veckor och tappade kraftigt i vikt.

Efter tre veckors sjukstuga orkade jag till slut ta mig tillbaka både till studierna och till arbetet med studentföreningen. Jag var innerligt trött på att sitta isolerad inomhus och kände att jag behövde vara social och aktiv igen. När jag kom tillbaka till föreningslokalen första gången efter sjukfrånvaron möttes jag av ett varmt välkomnande från alla, till och med Henrik, som annars brukade vara så avmätt mot de flesta.

“Shit, man tycker att influensa inte är en stor grej,” sa han när jag berättat om hur jag varit inlagd på sjukhus och inte kunnat lämna sängen på veckor.

“Men ibland kan den visst vara riktigt brutal. Min kompis – du vet, han scoutledaren som jag berättat om – berättade om en unge i hans scoutgrupp som faktiskt dog som en följd av influensa häromåret.” Han fick ett sorgset drag över ansiktet. “Lunginflammation. Så himla hemskt.”

Ett chockat sus bröt ut i lokalen. “Så fruktansvärt!” utbrast en tjej. “Stackars familj! Och stackars barn!”

“Ja,” instämde Henrik. “Stackars Isak.”

Signaturmelodi

Ni har hört “Kick-offen”, skriven av lyssnaren Malin, och uppläst av Kristina Höglund.

Därmed lämnar Creepypodden ämnet getmannen – för tredje gången. Men vem vet, eftersom han verkar fortsätta hemsöka vägarna och skogarna runt om i världen kanske det inte är sista. Berätta din egen getmanshistoria eller tipsa om en du läst i mejl som du skickar till creepypodden@sr.se så kanske vi får tillfälle att återkomma till honom.

Nå, vi hörs igen om två veckor. Creepypodden produceras som ni vet av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.