buy nolvadex online cheap www.canadianrxcenter.com

Halloweenspecial: Isadora Cordée

Fredagen den trettonde oktober 1950 kom Isadora Cordée inte till skolan. Klassläraren märkte att oron spred sig bland Isadoras klasskamrater. Alla visste vad frånvaron förde med sig. För varje gång Isadora kom tillbaka efter en sådan här oväntad och oanmäld frånvaro, var hon förändrad. Förändrad till det värre.

Isadora var inte som de andra barnen. Hennes skolgång hade varat flera år längre än hennes yngre klasskamraters. Hon hade svårt att lära, och ännu svårare med att anpassa sig och förstå de sociala regler som gällde. Hon var äldre, och framförallt mycket längre. Vid tiden då hon sedermera försvann, mätte hon nästan hundranittio centimeter. Hon led av en ovanlig skelettsjukdom, vilken deformerat hennes kropp. Hennes skallben, och mest av allt hennes käkparti, var gravt missbildat. Käken var utskjutande och konformad som näbben på en höna. En groteskt stor näbb med människotänder. Ingen av de andra barnen ville leka med henne, eftersom hon inte kunde kontrollera sin fysiska styrka och därför riskerade att bli hårdhänt. Även om det inte var avsiktligt, ledde detta till att hon skadade de mindre och yngre eleverna, ibland allvarligt, vilket ledde till samtal med hennes föräldrar, som i sin tur ledde till orsaken till hennes frånvaro. Misshandel. Hård bestraffning. En far som söp, och en mor som var knäpp. Det var så man talade om den besynnerliga flickan och hennes familj.

När Isadora kom tillbaka veckan efter den där fredagen hade hon blossande rodnader på båda av sina tydligt markerade kindben, och en blånad om halsen. Hon satt tyst i klassrummet, med stripiga hårtestar hängande för det långsmala ansiktet, mörk blick från de djupt liggande ögonen mot den svarta tavlan. Någonting långt värre än tidigare hade hänt. Där här gången hade föräldrarna gått för hårt åt henne. I efterhand förstod man att våldsyttringarna inte bara var riktade mot Isadora från hennes föräldrar, utan att det även var tvärtom.

De efterföljande veckorna fick klassläraren allt större problem med Isadora, då hon vägrade gå hem från skolan. Hon hade blivit extremt inåtvänd och sa nästan ingenting, men det var uppenbart att hon inte ville gå hem. Och hur illa förhållandena gentemot hennes klasskamrater än var, kunde de aldrig vara lika illa som där hemma.

När de andra barnen gick hem satt Isadora kvar, med smutsiga kläder veckade över hennes knotiga axlar, huden kalkvit. Händerna klamrade som limknektar om skolbänken.

Klassläraren lyckades kommunicera med henne, få henne att svara på hennes frågor genom att nicka eller skaka på huvudet.

Är du rädd för att gå hem, Isadora?”

En huvudskakning.

Men du vill stanna kvar här i skolan?”

En nick.

”Men skolan är stängd om nätterna. Tom och mörk. Vill du vara här då?”

En nick.

Skulle du inte vara rädd, tror du?”

En nick.

”Nu förstår jag inte. Du är inte rädd för att gå hem, men du skulle vara rädd om du stannade kvar här? Och ändå vill du hellre vara kvar här i skolan?”

En nick.

”Snälla Isadora, kan du inte försöka förklara för mig?”

Klassläraren väntade tålmodigt med ett milt utryck och huvudet på sned. Isadora satt tyst en lång stund, tvekande, innan hon slutligen höjde blicken och såg på henne med dystra ögon. Utan att röra sina smala, torra läppar, sa hon, knappt hörbart:

”Jag vill bara leka. Och dansa. Hemma finns det ingen jag kan leka och dansa med längre.”

Där och då reste hon sig och lämnade klassrummet, som om hon slutligen förstått att hon var tvungen.

Allhelgonahelgen, som det här året inträffade tre veckor efter den där fredagen då Isadora blev som förbytt, hittades hennes föräldrar i deras hem. Ihjälslagna bortom igenkänning, i en redan påbörjad förruttnelsefas. Av Isadora fanns inte ett spår.

Jag ville bara att ni skulle veta det. Hon ville stanna i skolan. Hon ville bara leka, och dansa. 

Det var så jag först fick höra om Isadora Cordée. Den enda gången jag fick höra om vem hon varit. Det var pappa som berättade historien för mig och min syster i slutet av sommarlovet 2009.

Jag heter Elina. Vid den här tidpunkten hade jag just fyllt tolv år, och Helena var sexton. Vår mamma hade lämnat pappa, ja, övergett oss, för en annan man nio år dessförinnan, blivit äventyrlig och rest mycket, innan hon omkom i en tragisk båtolycka i Adriatiska havet 2004. Pappa blev extremt överbeskyddande. Så till den grad att jag och min syster knappt ville ta hem några kompisar, av rädsla för att de skulle bli utfrågade av honom på grund av hans ständiga misstänksamhet och farhågor. Killar vågade vi knappt prata om hemma. Skolan som pappa berättat om stängde i början av sjuttiotalet, och har sedan dess varit bygdegård på ön. Vi bodde då på Brandö, ända ute vid kusten öster om Kvissleby, knappt två mil söder om Sundsvall. En liten landstrimma som knyts samman till fastlandet med Gravsundsbron sedan mitten av nittiotalet.

Det var inte förrän pappa hade berättat om den sjuka flickan och den före detta skolan som jag insåg att han hyste en slags respekt, nej, en rädsla, för bygdegården. Den ligger belägen mitt på Brandö, där landsvägen löper förbi, och vi passerade den flera gånger i veckan. Vi var så illa tvungna, då bron ligger på norra sidan ön och vi bodde på den södra. Dessutom bor min bästa vän Bea norr om bygdegården, och jag cyklade ofta fram och tillbaka till henne.

Jag minns att varje gång som jag, pappa och Helena passerade med bilen därefter, hur jag ömsom sneglade åt bygdegården, ömsom åt pappa bakom ratten. Historien hade påverkat mig med en skräckfylld fascination, men jag märkte att pappa aldrig vek av med blicken från körbanan den korta sträckan förbi den gamla skolan. Och stirrade han inte stint framåt, kliade han sig i sidan av huvudet som för att skymma sikten åt sidan, eller sänkte blicken och knappade på bilstereon. Han ville inte se åt byggnaden.

Efter sommaren började Helena gymnasiet i Sundsvall, och jag började i sjätte klass i Kvissleby.

Min storasyster delade inte mitt intensiva intresse över det pappa berättat, utan ledsnade rent av på mig och mitt tjat om Isadora.

”Fattar du ingenting, Elina?”

Det var en kväll i september när vi satt tillsammans i hennes säng, medan regnet smattrade mot de svarta fönstren.

”Fattar vad?” undrade jag, och Helena satte sig i skräddarställning vänd mot mig.

”Så här, syrran. Bygdegården är ett syndens näste, enligt pappa. Förstår du vad det innebär?” Hon fortsatte innan jag hann svara. ”Alltså, det är fest där varenda helg. Typ varenda fredag och lördag. Privata fester, där snusk och fylla all möjlig skit förekommer. Det är ett jävla liv, och snuten blir ofta tillkallad. Är du med?”

”Jag tror det …”

”Ja, okej. Och jag är sexton, och du är snart tonåring. Det kan ju vara så att pappa inte direkt älskar att vi hänger där uppe vid gården nu när vi blivit äldre, eller vad tror du?”

”Jo, så kan det ju vara”, instämde jag.

”Så är det. Han drar en vals om något läskigt skit som hänt, och att det liksom ska vara livsfarligt att vara där uppe, och så. Det är sådant som föräldrar skrämmer sina barn med, för att de inte vill att de ska gå ut och leka och dansa.” Helena höjde händerna och vickade med sina pek- och långfingrar när hon sa ´leka´ och ´dansa´. ”Så har det väl alltid varit”, fortsatte hon. ”Kolla bara på Ronja Rövardotter, eller vad som helst. Det är farligt i skogen, det är farligt vid ditten och datten, akta dig för de underjordiska, akta dig för det ena och det andra.” Helena krökte fingrarna till klor, vräkte sig över mig och förvrängde rösten: ”Akta dig för Isadora Cordée!”

Idag fattar jag att hon såg mig som både lättskrämd och naiv när vi låg där i sängen och skrattade. Till viss del ville jag verkligen tro henne.

När jag senare nämnde detta för min bästis Bea, sa hon att hon aldrig hört talas om Isadora. Även hon försäkrade mig om att det måste röra sig om en rövarhistoria, vilket knappast bättrade på min pappas rykte om att vara öns mest ifrågasättande person.

Jag sa inget till min syster den där höstkvällen. Men fastän jag skrattade så var det med gråten i halsen. Och bara några dagar senare skulle även Helena ha ändrat uppfattning. Och några år efter det skulle jag vara lika säker som jag är idag, att Isadora Cordée inte bara är något som föräldrar skrämmer sina barn med.

Allhelgonahelgen 2009 gick Helena på Halloweenfest i bygdegården, trots pappas protester och förmaningar. Alla hennes vänner skulle dit, och det skulle hon också, och så var det med den saken. Så vitt jag kan minnas väntade pappa oavbrutet vid det smala fönstret intill ytterdörren på att hon skulle komma hem. Hans oro väckte även min, och jag satte mig i den svängda trätrappan till vår övervåning och gjorde honom sällskap i väntandet. Till vår stora lättnad kom Helena hem redan strax efter tiotiden den kvällen. När pappa i vanlig ordning började fråga henne om detaljer angående festkvällen och bygdegården, var hon ovanligt tyst och försjunken i sig själv. Samtidigt såg jag på hennes blick att hon var uppjagad, men verkade vilja dölja det. Pappa blev ännu mer upprörd när han märkte att Helena var alkoholpåverkad. Hon bad om att få vara ifred, klämde sig förbi mig i trappan och gick raka vägen till sitt rum, medan pappa ropade efter henne:

”Bygdegården är ingen plats för barn i er ålder! Inte för någon!”

Jag bestämde mig för att ge det ett försök, och gick efter min syster. Vi har alltid kunnat prata om sådant som vi inte kan vända oss till pappa om. Hon satt hopkrupen på sin säng med ryggen mot väggen. Hakan bakom de uppdragna knäna, som hon slagit sina armar kring. Ögonen vidöppna.

Jag stängde dörren efter mig, slog mig ner bredvid henne.

”Vad är det som har hänt?” frågade jag.

Inget svar. Hon andades häftigt genom näsan, som hon sprungit hela vägen hem. En svag dunst av cigarettrök och alkohol omgav henne. Jag hade aldrig sett henne på det här sättet. Hon flackade med blicken och tycktes befinna sig i ett förvirrat tillstånd, men jag insåg snabbt att hon var rädd. Vettskrämd.

”Är det någon som gjort dig illa?”

Hon skakade på huvudet. Jag kunde knappt tro det själv, det bara föll ur mig:

”Såg du henne?”

Helena stelnade till. Andningen upphörde, och hon vred blicken mot mig. Jag förstod att hon visste vem jag menade, vem jag pratade om.

”Du såg henne …”

Ett konstaterande från mig, mer än en fråga, och Helena bröt tystnaden:

”Har du varit där någon gång? Alltså, inne i bygdegården?”

Det hade jag inte. Ordflödet startade hos Helena. Hon berättade att i en korridor på entrévåningen satt långa rader av inramade, svartvita foton av skolklasser som gått i skolan, från mitten av trettiotalet fram till dess att skolan slog igen. Bland de tidigare fotona syntes en flicka med ett väldigt speciellt utseende. Lång och gänglig, långa magra armar, och ett ansikte som inte liknade någon annan människa, som Helena formulerade det.

”Isadora …”

Jag sa det genom en matt utandning.

Helena förklarade att flickan utmärkte sig tydligt bland de andra barnen, allteftersom åren gick och desto äldre hon blev. Alltid ståendes i bakre raden, längst ut åt sidan. För varje läsår växte hon och blev betydligt längre än sina klasskamrater. Det sista fotot hon förekom på, daterat september 1950, var hon säkert ett huvud längre än klassläraren.

Jag frågade om ingen av Helenas vänner hört talas om henne, om någon hört samma historia som pappa berättat, eller om någon reagerat på skolfotografierna. Helena svarade nej på alla de frågorna. Hon hade själv aldrig velat nämna något på grund av vår familjs rykte att redan vara en aning kufiska. I synnerhet pappa. Spökhistorier är alltså något vi besparar omgivningen, med undantag för Bea, då de inte skulle gynna oss på något sätt. Där är jag fullständigt med på Helenas linje.

Jag var bara tolv år, men vad än pappa och Helena trodde om mig och min mognad, var jag fortfarande stor nog att processa mina tankar på ett förnuftigt sätt. I alla fall mogen nog att försöka. Så här långt kunde pappas historia bara vara som Helena föreslagit – ett sätt att hålla oss från öns stökiga bygdegård. Pluspoäng för snillrik skrämseltaktik, förvisso, eftersom åtminstone jag svalt betet med krok och allt. Med rätt inlevelse kan även en lögn vara nog så skrämmande. Det är ju så vandringssägner fungerar. Och att en lång flicka syntes på ett flertal svartvita skolfoton var väl egentligen heller inget konstigt, och behövde definitivt inte höra ihop med det pappa berättat.

Men när jag väl samlat mig sa Helena något som gjorde mig alldeles kall inuti.

”Elina. Det var något i källaren.”

En lång stund satt vi bara och stirrade på varandra. Jag kunde inte få det ohört. Helena var tvungen att utveckla. Samtidigt var jag inte säker på om jag ville höra mer. Men när hon väl fortsatte kunde jag inte avbryta henne.

Efter att Helena studerat skolfotona hade hon gjort vad hon kunnat för att tänka på annat. Det hade blivit ett par glas rödvin, och några turer ut runt knuten för att röka med kompisgänget. Att Helena tjuvrökt gjorde mig varken förvånad eller besviken i det här läget. Det var inte det som bekymrade mig.

Vid ena kortändan av bygdegården finns en halvliggande dubbeldörr som leder ner till källaren under byggnaden. Brädorna i dörrarna är torra och ett anspråkslöst hänglås genom en rostig låsbygel binder dem samman.

Kvällen var kylig, och av den anledningen hade gänget krympt för varje rökpaus. Till slut kom det sig så att Helena hade blivit alldeles själv. Hon hade suttit på kanten av den ena av de lutande källardörrarna. Småfull och svajig, med vinglaset i ena handen och en cigarett i den andra.

”Det var något i källaren”, upprepade hon, och hennes röst skälvde när hon sa det.

Under henne där hon suttit, hade dörrarna plötsligt hävt sig upp, så tvärt och kraftigt att hon glidit ner på backen och tappat både glas och cigarett. I en snabb rörelse hade hon vänt sig om mot dörrarna. I flera sekunder hade de varit uppressade underifrån, medan hänglåset, låsbeslaget och bygeln med ett ansträngt knarrande kämpat för att hålla dörrarna från att slå upp, innan de sakta sjönk ner igen. Det var då Helena reste sig upp och sprang. Utan att stanna sprang hon hela vägen hem.

Efter den allhelgonahelgen hade hennes vänner undrat var hon blivit av. Helena hade eftersinnande sett på dem, som för att utröna om vännerna själva märkt av något konstigt i bygdegården. Ingen av dem sa något, och Helena skyllde sin tidiga hemgång på för mycket vin och illamående.

Knappt två veckor senare inföll den trettonde november på just en fredag, och det var då det slog mig. Naturligtvis kunde det vara en slump, men jag måste medge att jag är en aning skrockfull. Närheten mellan dessa två datum, den olycksbringande fredagen och allhelgonahelgen, även om de kom i omkastad följd jämfört med vad de gjort året då Isadora försvann, satte igång tankeverksamheten hos mig. Det fanns en koppling. Jag ville åtminstone tro det. Ett enormt inspirerande sammanträffande, och jag blev besatt av att finna något som kunde styrka mina antaganden.

Allhelgonahelgen. Halloween. Nej, jag var inte så insatt i traditionen. Den hade för mig alltid verkat som ett kommersiellt jippo, en anledning att spöka ut sig och festa, men som vid en lekmannamässig efterforskning gick att härleda hundratals år tillbaka i tiden. Jag läste om magiska krafter om nätterna, osynliga energier, att de dödas själar var i rörelse, vilket tycktes långt mer spännande än stela och plastiga masker från närmsta stormarknad. Och att se levande döda, gengångare och övernaturliga väsen, var ju just vad Helena hade gjort. Det var åtminstone så jag tänkte.

Vidare fick jag reda på att mytfloran kring fredagen den trettonde genom åren spridit sig lavinartat, utan att någon någonsin ens vetat om den ursprungliga roten till vad som skulle vara det onda. Och att det enda detta, om inte frammanat, så förstärkt, är fobier – triskaidekafobi och paraskavedekatriafobi. Okej, jag erkänner. Dessa två ord var lättare att skriva än att uttala, och det första betyder rädsla för talet tretton och det senare rädsla för just fredagen den trettonde.

Under en lång tid vred och vände jag på allt detta märkliga. Även om tanken på den långa, mystiska och skräckinjagande flickan höll mig vaken av rädsla om nätterna, ville jag någonstans att Isadora Cordée inte bara skulle vara ett påhitt. Helena gjorde sitt bästa för att förtränga händelsen hon varit med om. Hon följde pappas exempel när vi passerade bygdegården, vägrade titta åt det hållet. Jag däremot, drevs av en konstig, besvärande önskan att få bevittna det övernaturliga, och kunde inte låta bli att stirra mot de liggande dörrparen till källaren. Fastän jag alltid varit ganska harig och mörkrädd kunde jag helt enkelt inte låta bli. Där nere fanns det enda som kunde bevisa sanningshalten i allt detta. Men det skulle gå flera år innan jag skulle beträda grusplanen, och fortsätta vidare till Isadoras gamla skola.

Det var allhelgonahelgen 2015. Jag var arton år och skulle gå på Halloweenfest i bygdegården, precis som Helena gjort sex år tidigare. Och precis som 2009 efterföljdes allhelgonahelgen med fredagen den trettonde i november. Det var magi och energier i luften. Dock inte på det läskiga och farliga sättet. Tankarna på Isadora hade tunnats ut, men även om jag inte aktivt funderat på henne på åratal, fanns hon ändå där bland skrymslena bak i mitt medvetande. Nej, magin kom sig av att jag var kär. Han heter Markus och är ett år äldre än jag. Markus var en stor anledning, kanske den enda anledningen, till att jag ville gå på festen.

Jag, pappa och Helena hade nu flyttat till Sundsvall. Jag bodde kvar med pappa, som hade släppt lite på alla regler allteftersom jag och Helena blivit äldre. Helena hade för övrigt flyttat hemifrån, och delade lägenhet med en väninna. Vi var ju nu vuxna kvinnor, och pappa insåg väl till slut att vi måste få leva våra egna liv som vi ville.

På eftermiddagen för festen stoppade jag ner mina maskeradkläder i en axelväska och drog på mig en jeansjacka. Jag tog jag bussen till Bea, som bodde kvar på Brandö, där vi skulle göra oss i ordning.

En svart sopsäck som innehöll hennes maskeradutstyrsel mötte mig på golvet i hennes rum. Jag blev närmast full i skratt när hon öppnade säcken, som såg ut att innehålla smutstvätt. Jag fattade inte hur hon skulle få ihop det där lumpet till en maskeradkostym. Men hon hade tänkt gå all in, som hon uttryckte det. Vi drack öl och lyssnade på musik, medan vi hjälptes åt att klä ut oss. Själv var jag insnöad på Manga, och hade lyckats sno ihop en vit dräkt med stilenliga stövlar, samt färgglada reflexband att linda in kroppen med. Och såklart matchande smink. Kronan på verket blev min frisyr. Jag snurrade upp håret i en knut på hjässan, vilken jag fixerade med fyra neongröna ljusstavar som jag gissade skulle bli effektfulla på ett halvdåligt upplyst dansgolv senare under kvällen. Partysuget hade trissat upp mig rejält, och detsamma gällde Bea. Hennes utklädnad skulle visa sig anta formen av en mumie, kanske den mest ambitiösa mumie jag någonsin skådat. Hon hade lagt ner åtskilliga timmar på kreationen, berättade hon. Närmast mot kroppen bar hon en tajt, grå jumper och strumpbyxor i samma färg. Därefter trädde hon på sig en nästan lika tätt åtsmitande dräkt, smutsgul och fläckig, virad med tygstycken som de flesta var fastsydda, men på sina håll hängde i lösa tåtar. Bäst av allt var ansiktsmasken. Också den en hel pjäs i tyg som hon rullade ner över huvudet som en skidmask. Hon rättade till den, så att hennes ögon såg ut genom en smal öppning. Och strax ovanför hennes ögon, ett par prickar som jag först inte förstod vad det var.

”Släck i taket”, bad Bea. Jag måste ha sett förvånad eller tveksam ut, då hon manade på: ”Gör det bara!”

Jag lydde. Gick mot strömbrytaren bredvid dörren till hennes rum, släckte lampan och vände mig om. Min rädsla för mörkret drabbade mig, även om jag visste att det var min bästa vän jag hade framför mig. Bea såg hotfull ut där hon stod, i motljuset från den svaga utebelysningen nedanför hennes rumsfönster. Så ett lågt klick. Beas ögon tändes, lyste starkt röda. Jag hoppade till, och tände reflexmässigt taklampan igen.

”Alltså, du måste sluta vara så skrajsen!”

Bea vek sig framlänges av skratt, och släckte de små prickarna ovanför hennes ögon. Lysdioder.

”Ha … ha … ha”, sa jag långsamt, inte alls road, och gav henne en smäll på överarmen. ”Jättekul, din skit.”

Hon hade lyckats skrämma mig ordentligt. Men jag var tvungen att berömma henne för sin idérikedom.

När Bea ansåg oss redo att bege oss till festen, såg jag att hennes svarta sopsäck fortfarande innehöll något.

”En sista detalj, bara. Blir för krångligt att hålla på med nu”, sa Bea, varpå hon rafsade upp påsen i famnen och svepte det sista hon hade kvar i sin öl. ”Så! Ska vi gå, då?”

Jag stoppade ner jeansjackan och min mobiltelefon i axelväskan, som jag hängde på mig, varpå vi lämnade rummet.

Vi promenerade till festen. Kvällen var fuktig och kylig, och blöta höstlöv låg strukna mot den skrovliga asfalten i vägrenen. I dunklet längs landsvägen, med armarna över varandras axlar och ackompanjerade av vinden, skrålade vi på Avicii´s Hey Brother, fast vi sjöng Hey Sister. Japp, vi var lulliga och flamsiga, såg en formidabel festkväll komma oss till mötes.

Det var när vi kom fram till bygdegården, när jag skulle ta det där första klivet in på grusplanen, som historien om Isadora kom över mig igen, påminnelsen om det som Helena berättat. Lyckokänslorna byttes till en frossbrytning, armen om Bea gled ner över hennes rygg när jag tvärstannade. Jag sökte med blicken mot källardörrarna, som nästan helt dränktes av höstmörkret, och mina tankar vandrade.

Där inne … Där nere …

”Jaha?” Bea väckte mig ur min förlamning. ”Stå här länge och glo, eller?”

”Nej …”

Jag tappade talföret, började gå igen innan Bea kom på sig att börja ställa frågor. Men det var för sent.

”Säg inte att du fortfarande tror på det där tramset?”

Jag sa inget, orkade inte gå in i någon diskussion med Bea. Hon fick nöja sig med det raspande ljudet från mina stövlar genom gruset som svar. Hon kom efter, hann ifatt mig vid trätrappan som ledde upp till farstubron och entrén. Lade sin hand på min axel.

”Du?” sa Bea, och jag hörde på hennes röst att inte heller hon ville förstöra kvällen med onödigt tjafs. ”Vill du hjälpa mig med resten?” frågade hon, och höll upp sopsäcken.

Jag hummade, varpå Bea grävde ner armarna i säcken och lyfte upp … ett par armar. Ja, ett par armar från en skyltdocka. Hon petade snabbt in sina egna händer i de ihåliga plastarmarna, som också de var försedda med sönderrivna trasor.

”Så, nu får du hjälpa mig att fästa de här, så de inte trillar av.”

För en sekund upphörde andningen för mig. Bea stod mittemot mig med de långa, stela armarna sträckta mot mitt ansikte. Tygtrasorna vajade i vinden, vilka fick mig ur balans ytterligare. Det kan ha varit alkoholen, men situationen fick mig att må fruktansvärt illa.

”Elina, hallå? Vad händer, liksom? Du ser ut som du sett ett spöke.”

Jag undrade om hon menade allvar med den klichéfyllda meningen. Men hon hade förmodligen rätt. Det kändes som allt blod hade lämnat mitt sminkade ansikte, och kylan kröp in under min maskeraddräkt, bet tuggor ur mitt skinn.

”Kom igen nu, Elina, så vi kommer in i värmen någon gång.”

Jag hjälpte henne, om än motvilligt. Att hon valt en dräkt med extra långa armar kändes som ett dåligt och elakt skämt, med tanke på att jag berättat om den skrämmande flickans längd när vi var yngre. Nej, jag bannade mig själv för att jag trodde så om min bästa vän, och mina tankebanor bytte kurs. Bea gjorde det inte för att jävlas med mig. Verkligen inte. Hon hade aldrig trott på historien, och om detaljen med långa extremiteter fått fäste, fungerade de antagligen som en högst omedveten inspiration.

Efter ett par minuters knåpande, och bearbetande av lite mer rationella tankar, plus en nystart av gemensamma skratt, var ordningen återställd. Och jag måste säga att hade det varit en tävlan om bästa utstyrsel, hade Bea hamnat överst på prispallen den kvällen. Dessvärre skulle allas tankar om allt som gällde festligheter komma på avvägar bara några timmar senare.

Vi stegade upp för trappan. Festen var redan i full gång där inne. Det hördes ett högljutt sorl av glada röster, och genom ytterdörrens insynsskyddande, hamrade glas syntes liv och rörelse. När jag lade handen på handtaget, tutade en bil från landsvägen. Det skarpa, oväntade ljudet fick mig att kasta mig runt. Bilen sladdade in på grusplanen och fortsatte upp mot husknuten. Jag fylldes av lättnad, följt av ett nytt pirr i magen. Det gick inte att se genom de immiga rutorna, men jag visste vems bil det var och vem det var som körde. Markus.

En samling bullriga killar, Markus vänner, öppnade bildörrarna och ramlade ut i ett moln av ånga och cigarettrök. Jag fick en idé, och gick tillbaka ner för trappan igen, mötte killgänget på min väg mot bilen, där Markus just klev ur. De hade allesamman mer eller mindre seriösa utklädnader. Markus hade nöjt sig med sådana där rödblinkande djävulshorn, som låg som ett diadem över hans spretiga, mörka kalufs. Jag stannade invid knuten, och stod nu max fem meter från källardörrarna. Jag hade övervunnit min rädsla för stunden, omgiven av vänner gick det an. Markus strök luggen ur pannan, knyckte till med huvudet i en hälsning, varpå han tände en cigarett. Jag tog ett steg närmre bilen, lade handen på motorhuven.

”Du?” sa jag försynt. Markus sög i sig ett bloss, rättade till djävulsdiademet, medan jag fortsatte: ”Du skulle inte vilja göra mig en tjänst?”

Han sänkte ögonbrynen, tittade över mig bortåt trappan där våra vänner stod.

”Vad hade du tänkt dig?” frågade han sedan, med ett tonfall som om han väntat sig ett oanständigt förslag som svar.

Jag kunde varken formulera eller förklara vad jag hade i åtanke, så jag sa det bara rakt ut:

”Du skulle inte kunna köra fram en bit till, så fronten av din bil blockerar den där ingången?”

Jag sa ingången, men tänkte utgången. De lågt liggande källardörrarna, vilka pressats upp då min syster suttit på dem sex år tidigare. Markus såg överraskad på mig en stund, men satte sig utan att fråga i bilen och körde fram tills stötfångaren skrapade mot det torra träet.

Det började bli livat runtomkring oss. Ytterligare två bilar hade rullat in på planen, det var röster och musik från alla håll. Jag och Markus sa emellertid inte ett ord till varandra. Vi tänkte väl båda två att vi hade hela kvällen på oss att hinna med den biten, och vem visste vad mer. Vi gick mot trappan och fortsatte in med resten av klungan. Väl inne såg jag dem, de som Helena berättat för mig om. Mängder av inramade, svartvita, skolfoton hängde på väggarna. De gjorde mig paff, och jag försvann återigen in i mig själv, stängde ute omgivningen. Smög fram genom korridoren, betraktade fotona. Och där såg jag henne. Den långa flickan med det besynnerliga utseendet. Hon visade sig på en rad foton. Blev längre och längre, käken sköt ut mer och mer för varje år som gick.

Och sedan var hon borta.

En stöt mot min arm fick mig att rista till, en ilning av skräck.

”Oj, förlåt.” Det var Markus. ”Det var inte meningen att skrämma dig.” Han räckte mig en plastmugg som innehöll en rosa dryck med mosiga fruktbitar. ”Bål?”

”Ja … Tack.”

Jag kände mig disträ, och var ganska säker på att jag utgjorde ett värdelöst sällskap. Men jag var så hänförd av fotona på väggarna. Markus delade väl inte direkt min fascination, även om han stod kvar och gjorde sitt bästa för att verka intresserad. Hursomhelst började vi småprata. Man kanske kan säga att vi kunde tacka fotona för det. Jag nämnde inte något om Isadora, eller den person som jag trodde var Isadora, utan vi kom på att jämföra dåtidens skola med dagens bygdegård. Då hade matsalen legat på entrévåningen, i det stora rummet som den här kvällen användes som danssal. När alla gäster anlänt skulle vi äta gemensam middag, men det skulle ske på övervåningen, som förr om åren inhyste överlärarens bostad. Vi granskade även dåtidens klädstilar och frisyrer. Inte alls på något förolämpande sätt, vilket faktiskt förvånade mig när det gällde Markus. I skolan var han alltid den tuffe killen, men var nu väldigt mycket mjukare och väl avvägd i sin framtoning. Jag minns att det tilltalade mig otroligt mycket. Vi gick husesyn tillsammans. Köket, husets kärna, låg beläget där det alltid legat, enligt våra högst lekmannamässiga efterforskningar av fotona. Fullt logiskt, med tanke på vatten- och avloppsledningar. Detsamma gällde toalettutrymmena.

På vår väg genom byggnaden, och när vi var på väg upp för att inspektera övervåningen, sneglade jag åt trappan som ledde ned till källardörren. I ett kort ögonblick frös jag till, och reaktionen undgick inte Markus.

”Ska jag kolla så dörren är låst?”

Han förvånade mig, gick ner för trappan och kände på handtaget. Gav dessutom ståldörren ett par axeltacklingar, för att förvissa oss om att den verkligen var låst. När han kom upp igen såg han fundersam på mig:

”Du verkar inte digga källare så vidare värst?”

Jag skakade lätt på huvudet och log. Ett stelt leende. Kände både lättnad och tacksamhet när han lät bli att fråga något mer.

I det stora rummet på övervåningen där middagen skulle äga rum befann sig redan ett flertal personer, däribland Bea. Nu såg hon mest rolig ut, med sina långa, klumpiga armar svingandes över matborden. Alla strök runt och läste på namnlapparna för att hitta sin placering.

”Här är vi.” Markus sken upp, svepte med handen över bordet. ”Vi hamnade visst bredvid varandra.”

Jag såg mitt namn bredvid hans, och andades ut. Avskyr bordsplaceringar, men nu hade jag fått en bra bordskavaljer.

”Här sitter vi bra till.”

Markus knackade i en kvadratformad skjutlucka i väggen, alldeles bakom våra stolsryggar, just som Bea kom fram till oss.

”Mathissen”, sa hon, och lade fingrarna mot knapparna intill luckan. En knapp märkt med en pil som pekade uppåt, en nedåt, och en röd stoppknapp nedanför dem. ”Här sitter ni närmast köket.” Hon suckade. ”Fan, jag är redan svinhungrig.”

Markus vände sig mot mig och log, det där leendet som kan charma vem som helst. Jag log tillbaka, och mitt smink måste ha arbetat hårt för att dölja mina hettande kinder. Han vred upp underarmen, tittade på sitt armbandsur.

”Ja, käk om en timme”, sa Markus. ”Vad säger du, Elina?” Han tycktes inte ta någon större notis vid Bea, utan lösgjorde en cigarett som han burit bakom örat, och vickade på sin tomma plastmugg. ”Ska vi ta ett bloss, och fylla på muggarna?”

Jag nickade. Lät honom gå före, medan jag vände mig mot Bea och mimade:

”Vi ses senare.”

Hennes ansikte var väl dolt bakom trasorna, men jag tyckte mig ändå se hennes riktiga ögon himla nedanför diodögonen.

Det blev cigarettpauser varvat med turer till den alltmer urtappade bålskålen, mingel och dans om vartannat. En stor del av festdeltagarna hängde som vanligt i köket, där jag även hittade Bea när det var dags att trappa upp till middagen. Hon var i full färd med att dirigera med sina långa armar, för att förklara för någon som var utklädd till häxa hur hon skulle blanda ny bål, eller sangria som det såg ut att bli med tanke på allt rödvin hon hällde i.

”Bea”, ropade jag. ”Det är dags för mat nu.” Hon vred sig mot mig, höll på att svepa ner bålskålen i golvet. Hennes ansikte var omöjligt att tyda, men det okontrollerade kroppsspråket visade att hon hade blivit full. ”Kom nu”, försökte jag igen.

”Har inte du sällskap så det räcker.”

Bea sluddrade, syftade på Markus som stod intill mig.

”Jag kommer snart”, viskade jag till honom, och han lämnade oss för att gå upp.

Jag lade mina händer på Beas axlar, sökte ögonkontakt mellan trasorna. Hon var ostadig, och mumiemasken för ansiktet var rödfärgad av bål och rödvin runt munnen.

”Bea”, sa jag. ”Nu går vi upp. Jag vill att du sitter bredvid mig.” Innan hon hann protestera fortsatte jag: ”Vi byter plats på namnskyltarna. Ingen märker ändå något i den här villervallan.”

Hon stod och vajade en stund, som om hon försökte återfinna balansen.

”Ok”, sa hon. ”Nej, vänta!” Hon ställde sig nära mig, stank alkohol när hon sluddrade: ”Jag fick världens idé, Elina.”

Hon tittade bort åt mathissen, där de ansvariga för den väldoftande middagen jobbade för fullt med att skicka upp brickor med mat.

”När allt käk kommit upp, Elina … Och alla sitter vid sina platser …” Bea gjorde konstpauser. ”Fatta själv, om du skulle klättra ut ur den där bakom ryggen på Markus där uppe, alltså kravla ut ur hissluckan i väggen. Han skulle typ skita på sig.”

Hon skrattade. Och jag höll med om att idén sannerligen passade en halloweenfest, men var likväl tvungen att tacka nej till förslaget.

”Meh, vad tråkig du är! Jag skulle ha gjort det direkt.”

”Gör det, då”, sa jag.

”Alltså, nu är det ju inte min snubbe som sitter placerad på bästa stället. Dessutom …” Bea höll upp sina långa plastarmar. ”Jag är inte byggd för trånga utrymmen. Inte idag.” Hon hade en poäng, och gav sig inte: ”Men du, Elina. Alltså, hur ofta får man chansen att spela någon ett sådant här guldspratt?”

Hon hickade till bakom tyget, varpå jag log åt henne.

”Okej, då. Knasboll.”

Vi undersökte mathissen. En liten skylt under luckan informerade att den klarade av en maxvikt på åttio kilo. God marginal. Hissutrymmet var trångt, men tillräckligt. Vanligtvis skulle jag aldrig klämma mig in i ett sådant utrymme. Men jag var småfull och kär, och tyckte att det verkade som ett roligt prank, trots allt. Barnsligt, men roligt.

Mat och dryck hade hittat upp till borden, liksom de som fixat i köket. Jag gav min axelväska till Bea, eftersom jag behövde allt utrymme själv. Därefter klättrade jag in. Jag fick med hjälp av händerna dra in benen.

”Okej”, sa jag till Bea. ”Skynda dig upp nu. Säg till Markus att jag är på toaletten, att jag kommer strax. Sedan får du trycka upp mig så diskret du kan, okej?”

”Okej.”

Bea fnittrade, och drog igen luckan om mig. I det svaga, neongröna skenet från mina ljusstavar satt jag med armarna slagna om benen. Det pirrade i magen, och jag tvingade mig själv att hålla tillbaka ett skratt medan jag väntade på att hissen skulle börja röra sig. Situationen var dråplig. Den kubformade lådan av stål som jag befann mig i bildade en kraftig resonans, eller om det var hisschaktet som förstärkte ljuden ovanifrån. Musiken, skratten. I ett tvärt ryck började hissen röra sig uppåt. Långsamt, långsamt. Eftersom den saknade väggar på sidorna behövde jag göra mig smal för att inte klämmas fast mot schaktets innerväggar. När jag satt där blev jag medveten om att jag inte hade den ringaste aning om åt vilket håll jag skulle klättra ut. Rimligtvis måste det ha varit på min vänstra sida, den motsatta sidan från det håll jag kommit in. Jag försökte vrida mig, rätta till min position, för att på det snabbaste och smidigaste sättet peta upp luckan bakom Markus, och överrumpla honom. Det var inte det lättaste i det trånga utrymmet, och tiden var knapp. Jag kände hur väggarna skrapade mot mina pösiga maskeradkläder, och kunde bara hoppas att inte någon av reflexremmarna skulle fastna i skarvarna.

Då stannade hissen.

Min första tanke var att Bea av någon anledning hade tryckt på stoppknappen. Men så var det något som small till. Hissen började skaka våldsamt i schaktet, och ljudet av stålvajrar som sträcktes och slog skar genom stålet kring mig. Något hade fått hissen att stanna. Något höll emot, slet och drog. Nedifrån. Nedifrån källaren.

Skräcken fyllde mig, gjorde mig lamslagen.

Hur kunde jag gått med på detta? Hur kunde jag ha varit så jävla korkad?

I en utdragen, pipande inandning ansträngde jag mig för att fylla lungorna med luft, för att kunna skrika ut min rädsla, ropa efter hjälp.

Men jag hann aldrig.

Som i ett vakuum svävade jag viktlös i en ljudlös sekund, innan jag med en kraftfull smäll slog i botten av hisschaktet. Omtumlad försökte jag förstå vad som hänt. Det värkte överallt, adrenalinet brände i kroppen. Ljuden från övervåningen lät likadana som nyss, bara lite mer avlägsna. Alltför avlägsna. Och där uppe fanns även min mobiltelefon i min väska, en livlina jag gärna haft kvar. Med skakiga fingrar sökte jag på mina båda sidor, för att hitta vägen ut. Men det var för mörkt. Dammpartiklar yrde kring mig och dämpade skenet från ljusstavarna i håret. Jag släppte på hårknuten, använde stavarna för att lysa med. Höll dem nära väggen, först till vänster, därefter på min högra sida, där jag upptäckte skarven och luckan som ledde ut. Samma sida som jag krupit in. Jag försökte intala mig att jag skulle få se köket på andra sidan av den luckan. Att jag inte åkt längre ner än så. Men det var inget annat än en önskedröm. I skarvarna såg jag inget annat än totalt mörker, och köket hade varit väl upplyst av lysrör i taket. Dessutom sipprade det in en annan lukt än det som doftat i köket. En stank av något fuktigt, unket.

Mitt alkoholstinna huvud sprängde. Jag tvingade mig till att tänka i vettiga banor.

Det är bara hissen som är gammal. Den klarade inte vikten. Något gick sönder. Det är ingen fara, Elina. Du är bara omtöcknad. Av fallet, av alkoholen.

Men de tankarna övervanns genast av det där andra. Mitt livs största skräck. Jag var hos henne nu.

Hon har dragit ner mig, och skjutit igen luckan. Stängt in mig, för att jag ska komma ut och leta efter henne. Leka med henne. En sjuk jävla kurragömmalek.

Jag riktade huvudet uppåt. Jag var tvungen att åtminstone försöka skrika efter hjälp, även om jag visste att ingen skulle höra mig. Så jag skrek. Hysterisk. Men det var omöjligt att överrösta ljuden från ovan, och med ens förstod jag att det var en mycket dålig idé att skrika. Min häftiga andning tömde hissen på syre, och det blev svårare att andas för varje andetag. Tårar forsade nedför mina kinder, rev med sig smink vidare ner på mina darriga händer. Hela ansiktet kändes som en smetig färgpalett när jag gnuggade bort tårarna. Helt lönlöst gjorde jag mitt bästa för att tvinga mig till lugn, medan det nästan inte gick att andas längre. Fingrarna krampade stela när jag pressade in dem i springan för att öppna luckan. Men den rörde sig inte alls, varpå nästa panikattack bröt ut. Jag skulle dö där jag satt. Instängd, inlåst, skulle jag långsamt kvävas av syrebristen, till ljudet av mina festglada vänner. Jag släppte ljusstavarna på hissens botten, bankade och slog vilt med armbågarna åt sidorna, när luckan plötsligt gled upp och jag föll rakt ut åt sidan. Ännu ett hårt fall, den här gången med axeln mot ett trägolv. Jag satte mig tvärt upp, med ryggen mot väggen där luckan var placerad. Ljusstavarna låg kvar i mathissen, och lös med sitt varma, gröna sken upp en del av det i övrigt kolsvarta källarutrymmet. Jag såg ingen. Och vore det inte för de dova ljuden från festen ovanför, skulle allt varit helt stilla. Det kändes som om jag varit frånvarande en evighet, och jag minns att jag tänkte att åtminstone Bea eller Markus borde saknat mig. Vilket de måste ha gjort. För i den stunden tystnade musiken, och direkt därpå kunde jag höra Bea ropa mitt namn.

Just som jag samlade mig för att skrika tillbaka, hörde jag något inifrån mörkret. Ett hasande, något som lät som släpande steg mot golvet, vilket snörde åt mina luftvägar. Alldeles paralyserad kastade jag med huvudet åt alla håll för att se det som rörde sig. Det gröna ljuset inifrån hissen hjälpte föga, sträckte sig inte tillräckligt långt. De hasande stegen rörde sig fram och åter i sidled i mörkret, men det som orsakade ljudet ville inte träda fram.

Jag sjönk ihop, gled ner och gjorde mig liten. Pressade mig mot väggen.

Och då, ett enormt huvud uppe vid taket. Ett blekt, deformerat ansikte, en skalle med stripiga hårtestar.

Ytterligare en enfaldig tanke hann fara genom mitt vettskrämda sinne.

Det är halloween. Det är Bea som ligger bakom det här. Hon vill bara skrämmas. Det var därför hon ville ha in mig i mathissen. Det är maskerad, allt är bara på låtsas!

Men, nej. Det var inte Bea. Det var hon. Hon som återkommit i mina mardrömmar sedan tolv års ålder. Hennes skuldror skrapade mot innertaket, hon måste ha varit två och en halv meter lång. Så gapade hon, utan att säga något, utan att utstöta något ljud alls. Och det var här jag var som allra mest rädd. Mungiporna i det kraftigt utskjutande käkpartiet rörde sig sakta. Jag tror att hon … log. Belysningen fångade mer och mer av hennes kropp, när hon trädde ut ur mörkret. Hon sköt fram överkroppen. De groteska, långa och smala armarna var utsträckta åt sidorna, händerna med de beniga fingrarna vridna upp mot undersidan av taket. Hennes bröst och hud hängde lös på den magra, nakna kroppen. Stanken var olidlig när hon lutade sig över mig, nästan vidrörde mig. De tunna, blåaktiga läpparna var dragna bak över hennes skamfilade tänder.

Även om jag kunnat röra mig skulle jag inte kunnat fly. Innerdörren till källaren var låst, och vägen ut vid gaveln blockerades av en bil. Jag visste att om jag skulle komma härifrån levande, måste jag svara Bea som skrek oavbrutet där uppifrån.

Ett vasst gnissel avbröt mig. Hissen började röra sig uppåt igen. För varje millimeter dog ljuset från ljusstavarna ut, och mörkret lade sig åter över det vita ansiktet framför mig.

Ett ögonblick av fasa.

Hon högg tag i mig. De smala fingrarna slingrade sig och kramade åt som ormar om mina överarmar, varpå den ena handen bytte grepp, klamrade sig fast om min hals. I ett ryck var jag uppsliten på fötter, kringkastad som en trasdocka i rummet. Hon började skratta. Först ett kvävt, hest fnitter, följt av ett själlöst, ihåligt, och på något sätt hånfullt skratt, som fick det att bulta för mina tinningar.

Jag vet inte hur länge det pågick. Men när jag på riktigt trodde att jag skulle dö, hördes ett motorljud utifrån, direkt följt av ett högt slammer. Greppet om mig släppte, och jag rasade ihop. Jag såg skarpa sken från lampor. Hörde Beas och Markus röster långt borta, grumliga, och fötter som kom rusande mot mig där jag låg på sidan på golvet. De hade brutit upp källardörrarna, och kommit för att rädda mig. I samma stund föll jag i medvetslöshet.

Jag vet inte vad som hände därefter. Jag vaknade upp på Sundsvalls sjukhus kvällen därpå, rejält mörbultad och täckt med blåmärken om armar och hals. Det var prat om alkoholförgiftning, hallucinationer, och Gud vet allt. Jag pratade aldrig med Bea om vad jag sett. Hon skulle bara tro att jag var knäpp. Markus likaså. Hellre då att de tror att det var den havererade mathissen som orsakade skadorna. De har varit vänliga nog att inte fråga något om händelsen. Älskade vänner. Något gott kom det ut av den där kvällen i alla fall. Jag och Markus firar två år tillsammans om ett par veckor. Pappa var inte så nöjd med att hämta mig på sjukhuset, men jag tror att han kommit över det idag. Jag har lovat honom att aldrig gå på fest i bygdegården på Brandö igen. Den enda jag kunnat prata med om det som hände, den enda som jag till hundra procent vet att jag kan anförtro mig till, är min syster Helena.

Jag vet inte om alla mina minnen från halloweenfesten 2015 är helt tillförlitliga. Allt jag vet är att i år, 2017, infaller fredagen den trettonde i oktober, precis som 1950, året då Isadoras tillstånd förvärrades, och då hon sedermera försvann allhelgonahelgen i början av november samma år. Jag tänker hålla mitt löfte till pappa, hålla mig långt från bygdegården och Brandö. För vem vet, kanske Isadora Cordée letar efter någon att leka och dansa med.

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Creepypoddens Halloweenspecial, historien Isadora Cordée av Micke Strömberg, uppläst av Annelie Dufva. Den producerades och ljudlades av Ludde Josephson. Trevlig allhelgona, och vi hörs snart igen.

Tack för att ni har lyssnat.