canadian pharm support group https://canadianpharmrx.com/

Halloweenspecial: Satans kosmonaut

“OPS-3, kom in. OPS-3, kom in.”

Jag kastade mig mot kortvågsradion och slet upp mikrofonen. Innan jag svarade strök jag bort det tunna lagret svett över pannan.

“OPS-3, över.” Min hals kändes igenproppad som om det var med en golfboll.

“Fint att höra din röst, kamrat.”

“Detsamma. Hur har ni det?”. Jag lutade mig mot hyttventilen och stirrade ut i det kalla vakuumet, i en naiv förhoppning att få syn på en skymt av Soyuz-rymdkapseln någonstans ute bland de gnistrande stjärnorna.

“Alla system funkar fint. Fantastisk utsikt över Stilla havet just nu.”

“Har ni fått kontakt med markkontrollen?”

“Kopplingen är fortfarande nere, antagligen på grund av de där soleruptionerna. Det borde återställas om några timmar.”

“Jag hoppas det.” Det kändes som att klumpen i halsen växte, och tryckte mot mina luftrör. Jag svalde. “Det börjar kännas lite ensamt här uppe, helt själv.”

“Bara sju dagar kvar nu Boris. Det klarar du av. Ses då.”

“Ser fram mot att se dig. Vi hörs snart.” Jag satte tillbaka mikrofonen i sitt ställ och vände mig tillbaka mot hyttventilen. Jag fäste blicken vid det stora intigheten, och följde sedan kurvan i jordens mjuka, gudomligt vackra horisont med ögonen.

Utan flygingenjör Zholobov kändes stationen mycket riktigt väldigt tom och ensam. Hundra kubikmeter av pipande radioapparater, blinkande lampor och ofta skränande alarm, men däremellan en djup och oändlig tystnad. En hotfull tystnad. Och snart var det dags att själv glida in i stadiet av obekväm tystnad som en nattsömn innebar ombord.

Jag suckade irriterat, plötsligt lite för medveten om min egen kropp, och slet mig från hyttventilen. Med hjälp av de väggfasta handtagen drog jag mig fram genom den stillastående luften på väg till boutrymmet (living area). Skjutdörren in till den trånga toaletten var halvöppen och det gälla gnissel den gav ifrån sig när jag stängde den fick det att ila i mina tänder. Jag gav upp ett ursäktande småskratt, som om det fanns någon annan på rymdstationen som hade kunnat störas av ljudet. Det var meningslöst men instinktivt.

Det var middagstid men den frysförpackade och obestämbara maten i skafferiboxen lockade mig inte. För att vara ärlig hade jag inte ätit mer än ett paket torkade aprikoser och lite kex med leverpastej de senaste två dagarna. Visste de där nere på marken hur lite jag åt så hade de slängt upp en Soyuz för att hämta mig ner igen på nolltid. Och om det inte var för den brutna kontakten med dem så kanske jag till och med hade bett om det.

Eftersom jag saknade aptit tyckte jag det verkade lika bra att säga tack för idag. Beslutet krävde inte mer av mig än att trycka på modulens lampknapp, krypa ner i sovsäcken och tysta bedja om att stationen inte skulle falla isär medan jag sov.

––––––––

Kabinen var varm. Obehagligt varm. Sovsäckens syntetiska tyg klibbade fast mot min fuktiga hy, och jag famlade efter dragkedjan för att öppna den. Att häva mig fram genom luften i modulen kändes som att simma genom tjära. Väl framme vid termometern konstaterade jag att den visade 19.8 grader celsius, precis som dagen innan. Och dagen innan dagen innan.

“Måste vara trasig”, mumlade jag och knackade med pekfingret mot displayen som om det skulle laga den. Det enda resultatet var ett fingeravtrycksmärke av kondens på det gröna glaset.

Hur som helst behövde jag en dusch. Jag svepte av pannan med armen och suckade. Termometern kunde vänta, och antagligen var det ändå ett problem med sensorn som jag inte var kvalificerad att fixa. Dessutom var det bara ett av många problem med rucklet jag gled omkring i rymden i, som till slut troligen skulle sluta med att hela rasket drabbas av tryckfall och singla ner mot jorden som en enda stor skör fjäder.

Duschens aggressiva väsande och de kalla, fritt flytande vattendropparna mot min rygg sköljde bort lite av mina djupt rotade farhågor. Jag skrubbade huden med en tvål och sedan en fuktig handduk, vilket för ögonblicket distraherade mig från att grubbla över mina problem. Ren och uppfriskad stängde jag till slut av duschen och såg en sista vattendroppe krypa ur duschmunstycket. Ur duschens plötsliga tystnad trädde de vanliga ljuden i stationen fram än högre än förut, och särskilt en kvävd röst.

“Jävlar”, muttrade jag och slog huvudet i duschkabinen i försöket att vrida runt kroppen och klättra ut. Jag noterade i ögonvrån att den grå plasten bucklats inåt men struntade i värken i pannan medan jag naken slängde mig fram genom hallarna.

“OPS-3, kom in. OPS-3, kom in.”

“Jag hör dig Soyuz-21”, flåsade jag i mikrofonen.

“Jag började nästan tro att du var borta!”

“Förlåt, jag duschade.”

“Skönt att ha fått tag i dig. Trodde för ett ögonblick vi var ensamma här uppe.”

“Du är åtminstone inte ensam på Soyuz. Här på Salyut är jag helt för mig själv.”

Han skrattade.
“Du vet inte vilken tur du har, käre vän. Flygingejör Rozhdestvensky håller på att driva mig från vettet här.”

“Bara sex dagar kvar.”

“Ja, för dig. Jag har ett helt uppdrag kvar att slutföra.”

Jag skrattade förstående till. Jag kände med kapten Zudov, det gjorde jag verkligen. Ända sedan flygingenjör Zholobov skaffat sig en biljett hem genom att av misstag hugga av sig tre fingrar i luftslussen hade Zudov arbetat hårt för att hålla mitt humör uppe. Han hade fått mig att jobba vidare, och att faktiskt ibland känna mig hoppfull. Zudov var en stor man, och väl hemma skulle han firas och hyllas som en hjälte när hans uppdrag tagit slut. Det var jag säker på. Nu harklade han sig.

“Är allt bra med dig?”

“Det är varmt. Alldeles för varmt här uppe. Jag fattar fortfarande inte hur det kan vara så varmt här inne när det är så kallt där ute.”

“Varmt?” Zudov lät oroad. “Vad säger termometern?”

“19.8 som vanligt. Det är antagligen bara ett problem med sensorn, oroa dig inte.”

“Boris, du måste-”

“Det är inga problem kapten, ärligt. Det är bara några grader för varmt.”

“Nå, hör av dig omedelbart om det blir ännu varmare.”

“Oroa dig inte.” Jag hörde på hans röst att han skulle oroa sig.

“Okej. Nå, jag måste avsluta. Vi ses snart, käre vän.”

“Sex dagar kvar”, svarade jag och satte tillbaka mikrofonen i dess ställ vid radioapparaten.

Resten av dagen var en oavbrutet kamp mot hettan. Kommunikatinonen med markbasen var fortfarande utslagen av soleruptionerna, vilket tvingade mig att försöka lösa problemet på egen hand. Jag började med en enkel diagnostik av centraldatorn, men när den svarade att det inte fanns några problem alls i systemet lämnades jag handfallen.

Fragmentariska minnen av hundratals tekniska dokument och manualer flög genom mitt huvud. De svarta diagrammen och etiketterna tycktes smälta ihop och dras ut i omöjliga former som dansade framför mina inre ögon som synvillor. Jag var inte i form för det strukturerade, disciplinerade tänkandet som situationen krävde av mig: hettan fick hjärnan att koka över och den kunde inte hantera fler än en detalj samtidigt. Jag var helt enkelt inte så värst koncentrerad.

I mitt hjälplösa tillstånd gled tankarna tillbaka till Zholobov, och hans sista dag ombord. Det hade varit varmt då också. Zholobovs ögonbryn hade glänst av fukt och fett när han stack ut sin imponerande torso ur den lilla luftslussen. Han hade andats ut lättat när han kom in i modulen och kunde röra sig mer obehindrat. Jag hade betraktat honom från mitt säte vid kontrollpanelen och så knep jag ihop ögonen hårt några gånger för att blinka bort värken efter att ha stirrat på den monokroma skärmen i flera timmar.

Jag hade ropat någonting till honom, men vad minns jag inte. Det skrevs över i minnet av det som hände efteråt, men det fick honom att vända sig om mot mig. Han hade lagt handen på luftslussens ram av metall, stött upp sig, skrattat till och gett mig ett svar som också utplånats ur minnet. Hans läppar var omöjliga att urskilja i min flashback, ja, faktiskt hela hans konturer. Han var som ett fotografi taget ur fokus längst ner i lådan.

Vi hade bytt ytterligare några ord, och sedan hade Zholobov sträckt sig för att få ta i luftslussens lås. Han hade vänt sig om mot mig precis när han vred om låset, och den vassa dörrskivan av metall trycktes ner med hjälp av en hydrualisk press. Vi såg varandra i ögonen när den landade över hans hand, som fortfarande låg kvar över ramen, med en frukansvärd, mjuk, blöt…

…duns.

Jag ryckte till och drog efter andan. Ljudminnet var starkt och chockartat nog för att slita mig ur mina djupa tankar, och jag vände mig mot luftslussen där det hade hänt. På ramen, där han haft sin hand, fanns det fortfarande kvar rester av intorkat blod. Hade det fruktansvärda ljudet bara förekommit i mitt huvud, eller…? I mitt överhettade, förvirrade tillstånd var det svårt att avgöra.

På termometern stod det fortfarande 19.8.

Jag skakade av mig de otäcka minnesbilderna och runt mig i tyngdlösheten flög små svettdroppar iväg. Mitt linne var fuktigt, märkte jag, både under armarna och på ryggen. Det måste ha blivit varmare.

Duns.

Där var ljudet igen. Trots hettan gjorde det mig kall inombords. Jag visste intellektuellt att det bara var rymdskräp eller någon del av metallkonstruktion som satte sig, men det var tillräckligt för att jag skulle ta ett varv kring stationen och kontrollera allt innan jag fortsatte i mina tankar.

“Soyuz-21, kom in. Soyuz-21, hör du mig?”, sade jag i mikrofonen utan att riktigt kunna slita blicken från skärmen där tecknen 19.8 C blinkade.

“Jag hör dig, OPS-3.”

“Har du etablerat någon kontakt med basen än, kapten? Jag behöver hjälp med mitt termostatproblem.”

“Svar nej, Boris, ingen kontakt än så länge. Har det blivit värre?”

“Jag klarar mig, men fortsätter det så här i två-tre dagar…” Jag lät meningen vara ofullständig och satte tillbaka mikrofonen för att kunna stryka svetten ur pannan. Jag fick syn på min egen spegelbild i hyttventilen och slogs av hur sliten jag såg ut. Vita saltkristaller från det snabbt avdunstande svettet lyste från min underarm.

“Jag förstår. Vi jobbar på det, och det kommer säkert vara ordnat om några timmar.”

“Hoppas det, annars kommer jag behöva ta en till dusch.”

“Visar termometern fortfarande samma 19.8?” Zudovs röst lät ängslig över den brusande radion.

“Jag är rädd för det.”

“Oroa dig inte, vi kommer ha kontakt med basen strax och de kommer veta vad man gör åt saken.”

“Det är säkert bara ett problem med sensorn eller något annat oansenligt.”

“Vi hörs snart, min vän. Drick mycket vatten.”

“Det ska jag, jag lovar”, skrattade jag: nu började han bete sig som min mamma.

Eftersom Zudov inte visat några tecken på att kunna hjälpa till med att lösa min situation började jag överväga att försöka acceptera den. Kunde jag inte lösa problemet fick jag väl anpassa mig till det.

Hettan hade gjort mig om möjligt ännu mindre intresserad av mat, men jag kände mig tvungen att åtminstone skölja ner några kex med vattnet. Jag tog mig in i köket och letade igenom boxarna men hittade inga kex. I brist på det tog jag fram en vit påse torkat och vakuumförpackat kött, som jag hoppades inte skulle få mig kräkfärdig. Det luktade rått kött, en frän stank som fick det att vända sig i magen på mig, men jag bet ihop och svalde.

Efteråt satt doften kvar i väggarna, och min mun kändes ännu torrare än förut. Jag blandade lite av pulverapelsinjuicen, som inte alls smakade apelsin utan snarare en kemikaliecocktail, men den sköljde åtminstone bort köttets sälta. Jag torkade mig runt munnen och slängde bort förpackningen, som lämnade ett spår av gult pulver efter sig i luften.

Efter min sparsmakade måltid kändes det en lång stund som att jag hade en stor klump i magen. Medan jag tog mig omkring i stationen tycktes den röra sig, varm och kliande, som en orm. Flera gånger var jag tvungen att spänna käften för att inte kräkas.

Allt eftersom dagen gick växte mina olustkänslor, och med dem klumpen i magen. Jag gjorde de mätningar av atmosfären och solen som jag skulle, och höll den lilla lådan med kristaller vid liv i labbmobulen, men hade hela tiden ett öga på klockan och såg timmarna glida förbi. Till slut fick jag nog av att gå runt och lämna kladdiga fingeravtryck på allting. Varenda yta tycktes ha en fettfläck från mina svettiga händer på sig.

Eftersom jag knappast skulle kunna somna i hettan, men samtidigt inte skulle stå ut med att ligga vaken och känna huvudvärken växa, satte jag min lit till sömntabletterna. De låg i en liten vit flaska längst bak i medicinskåpet, och i början av mitt uppdrag hade jag svurit för mig själv att aldrig använda dem. Nu hade jag kommit till den punkt då jag inte hade något val.

Efter att ha stängt av stationens belysning och kravlat in i sovsäckens varma innanmäte tittade jag en stund på sömntabletterna i min handflata. De luktade lite mint. I en enda rörelse slängde jag in alla i halsen, struntade i min tvekan, slöt ögonen och svalde.

Jag slocknade på några minuter.

Det första jag märkte när jag vaknade var temperaturförändringen. En sval vind fläktade runt mitt ansikte, troligen från luftpumparna som surrade mjukt någonstans inuti stationens väggar. Min klocka, som var ställd efter tiden i Almaty där jag skjutits upp från Baikonur, upplyste mig om att jag bara sovit i tre timmar. Stationen var nedsläckt och mörk, och när jag drog ner sovsäckens dragkedja kände jag mig enormt tacksam för att slippa hettan och ljuset.

Jag sträckte ut ryggen och hörde den knaka. I det svalkande mörkret kände jag mig varken illamående eller febrig längre, bara trött. Långsamt, i takt med att mina ögon vande sig vid mörkret, drog jag mig fram till radioapparaten och funderade på att kontakta Soyuz-21.

Luften smakade torrt och stillastående, och luktade fortfarande svagt av det torkade köttet: en rest av den luft som dragits in av fläktarna och pumparna och sedan cirkulerat hundratals gånger därefter. Men mitt i allting kände jag ändå en viss, ovanlig, ro i den nedsläckta, tysta och kalla rymdstationen. Jag tittade ut genom hyttventilen och inte ens det måttlösa djupet i universum kändes inte lika ogästvänligt längre: dess svärta hade en fin, mjuk avrundad ton och stjärnorna lyste inte lika kallt och starkt. Detta, tillsammans med tyngdlösheten och luftpumparnas mjuka surrande, fick scenen att kännas som en sorts dröm. Som om jag var tryggt förseglad i denna puppa, medan den gled fram genom spiralgalaxers armar eller över topparna och dalarna i de gigantiska nebulosorna. I denna dröm kunde jag röra mig hur och var jag ville, och jag var alltid trygg och lugn.

Denna dröm fick ett abrupt slut i och med ljudet. Ett slammer. En rörelse, nästan omärklig, i min högra ögonvrå. Jag slets ur trancen och kastades tillbaka in i min utsatta ensamhet. Håren stod rätt upp i nacken på mig. Jag vände mig om och stirrade in i mörkret där ljudet hade hörts.

Ingenting syntes. Kanske hade jag inbillat mig, eftersom saker och ting generellt inte låter så i tyngdlöshet: de flyter och driver men slamrar helt enkelt inte. Den logiska förklaringen var alltså ännu ett hjärnspöke, och den stärktes då ingen rörelse syntes någonstans.

Nervöst såg jag mig omkring i kabinen, och skakade på huvudet åt mig själv och min benägenheten att tro på de dummaste sakerna. Ingenting här hade kunnat göra ett sådant ljud.

Mest för att hitta en sysselsättning svävade jag över till kontrollpanelen och kontrollerade termometern. 19.8, precis som förväntat. Antingen hade problemet löst sig själv, och temperaturen i stationen hade återställts till den normala, eller så var det fel på termometern och inte stationens temperatursystem. Hur som helst var jag lättad att inte behöva bada i svett längre.

Direkt när jag vaknade hade jag förstått att jag inte skulle få någon mer sömn för den gången, hur mycket jag än behövde den. Med en besviken suck slog jag på stationens belysning, och med ett gutturalt surrande som snart smälte in i de övriga ljuden tändes lamporna en efter en. Mina ögon var vana vid det bekväma mörkret och jag var tvungen att knipa ihop ögonen för att skydda dem mot det intensiva och bleka ljuset.

Jag insåg plötsligt att jag frös lite, och såg ner på mina underkläder jag använde som pyjamas. Dags att byta om. Jag skulle vara mycket bekvämare i något varmare.

––––––––

“Soyuz-21, kom in.” Jag drog upp dragkedjan på dräkten medan jag anropade dem. Efter att ha väntat några sekunder utan svar, och under tiden insett att mina läppar var så torra att de skulle spricka när som helst, anropade jag igen lite högre.

“Soyuz-21, kom in. Hör du mig?”

“Jag hör dig, kamrat. Behöver du hjälp med något?” Svaret var lågt och raspigt men där. Det var fint att höra kapten Zudovs röst igen.

“Tänkte bara säga att problemet med sensorn löste sig, kapten. Temperaturen är som vanligt här igen.”

“Strålande”, sade Zudov lättat. “Jag var lite orolig för dig. Hur gjorde du?”

Jag andades med öppen mun för mig själv medan jag försökte formulera ett svar inombords. Jag måste ha varit tyst åtminstone ett par sekunder, för Zudov hann återkomma.

“Boris, hör du mig? Hur gjorde du för att lösa problemet med sensorn?”

“Jag gjorde faktiskt ingenting”, bestämde jag mig för att svara. “Det försvann av sig själv.”

“Hmm”, muttrade Zudov. Han var visst inte nöjd med det svaret.

“Jag är lättad att ha det som vanligt här igen.”

“Naturligtvis, jag med. Vi hörs av snart.” Zudov hade någonting frostigt i rösten.

“Det ser jag fram emot.”

Radion sprakade till och tystnade sedan helt. Jag satte tillbaka mikrofonen och knuffade mig bort från radiostationen, mot kontrollpanelen igen för att ännu en gång kontrollera temperaturen. När jag såg att den naturligtvis fortfarande stod på 19.8 skrattade jag ihåligt för mig själv. Det var uppenbart att jag höll på att föda någon sorts besatthet.

Trösten var att det var normaltemperatur i stationen, och att jag inte längre hade ont i magen. Nu skulle jag kunna göra ett bättre jobb med att undersöka varifrån problemet med värmesystemet kommit, tänkte jag. Flera timmar senare, efter att bara plöjt igenom hundratals sladdar och kopplingsstationer, hade mina förväntningar kommit på skam. Jag hade inte kommit ett dugg närmare lösningen.

En utmattningshuvudvärk hade däremot börjat bulta innanför pannan på mig. Det var som ett tryck som låg över hjärnstammen, över huvudsvålen, och som verkade försöka trycka ögonen ur huvudet på mig. Vid ett tillfälle blev den så illa att jag var tvungen att släppa manualen jag läste och massera pannan istället, som en ren reaktion på risken att mitt huvud skulle sprängas. I utkanten av mitt synfält blixtrade ljusröda och blåa former, och allt eftersom kröp sig ett obehagligt pirrande upp genom min kropp. Små, små nålstick i fötterna och händerna, sedan armarna och benen.

Min puls dunkade så högt i öronen att ljudet dränkte de flesta andra surrandena och klicken på stationen, men så plötsligt stack ett högt, knackande ljud ut. Det tog mig ett par sekunder att förstå att det var min underkäke som knakat, eftersom jag plötsligt stod med munnen vidöppen. Smärtan hade blivit outhärdlig och jag kunde inte längre kontrollerar av kroppen.

Varje sekund kändes som att jag skulle sköljas med i vågorna av vridande ljusformer framför ögonen, som om en damm i huvudet höll på att brista och hela mitt medvetande skulle följa med i flodvågen. Med avdomnade händer drog jag mig fram genom korridoren på väg till min sovsäck. När som helst skulle jag svimma, kände jag på mig, och jag ville inte flyta fritt i stationen när det hände.

När jag väl spänt fast mig kunde jag knappt se något mer än svartvitt brus, och till slut, medan jag fumlade med spännbanden, slocknade jag. Det sista jag uppfattade var känslan av att ansiktet sprack och öppnades upp, och att själva skallbenet mötte den torra luften. Smärtan var överväldigande. Min hjärna stängde av.

––––––––

Jag slog upp ögonen och stirrade några ögonblick på plasttaket ovanför sovsäcken. Det vildsinta dånandet i huvudet hade upphört, och var nu bara som en avlägsen åska. Jag var utmattad. Det kändes som om smärtan skulle kunna dra in när som helst igen, och det var med viss bävan jag drog upp sovsäcken och klättrade ut. Men i den mörklagda stationen, när jag kände bekanta ytor under händerna, försvann oron och jag öppnade skjutdörren och svävade ut.

Boutrymmet låg försjunket i ett mörker tjockt som honung, och bara dess konturer skymtade. Jag tog mig ut och mötte svaga, artificiella ljus från väggklockan i neon och kontrollpanelens gröna spakar, mätare och knappar. Ett dovt knarrande inifrån en vägg fick mig att rycka till och känna ilande kårar rusa genom ryggen, trots att jag visste att det bara var stationens metallkonstruktion som reagerade på den förändrade temperaturen. En helt vanlig värmeutvidgning.

“Soyuz-21, kom in.”

“Jag hör dig, OPS-3.” Den hesa rösten på andra sidan radioapparaten tillhörde inte kapten Zudov, utan flygingenjör Rozhdestvensky. Jag tvekade en sekund.

“Hur har ni det där borta, flygingenjörn?” Jag gillade inte Rozhdestvensky. Han var inte särskilt otrevlig eller så, faktum var att han alltid varit mycket artig de gånger vi mötts. Inte heller hans raspiga röst, som kändes som sandpapper i öronen, störde mig egentligen. Det var hans tysta likgiltighet inför inte bara vårt uppdrag, utan för rymden i sin helhet. Han verkade alltid mycket frånvarande, inte alls som Zudov som alltid var inkännande och uppmärksam.

“Allt väl, kamrat.”

“Är kapten Zudov där?”

“Han sover just nu.”

“Jag förstår. Har ni fått kontakt med markkontrollen än?”

“Va?”

“Soleruptionerna. Har de försvunnit? Har ni fått tag i markkontrollen över radion?”

“Ah, soleruptionerna, naturligtvis. Nej, vi har ännu inte fått kontakt.”

“Jag förstår. Ni fortsätter försöka?”

“Ja, naturligtvis. Det är vår högsta prioritet.”

“Tack.” Jag tvekade igen, men avslutade som jag brukade när jag pratade med Zudov. “Vi ses om fyra dagar.”

“Ja, det antar jag.” Rozhdestvensky lät som om hela konversationen gjorde honom detsamma.

Radion tystnade och jag lämnades i det dova väsandet av luftslussar och fläktar, som studsade mot väggar och tak och lät som om det kom från överallt. Jag stängde av radion och slängde tillbaka mikrofonen, betraktade hur den studsade i sitt ställe några sekunder, och vände om till duschen.

Fyra dagar till. Det var vad jag intalade mig när jag satt i det gröna ljuset vid kontrollpanelen och slog lealöst i diagnosmanualerna. Jag hade låtit bli att tända stationens belysning eftersom mörkret var bekvämare. I det sterila ljuset kunde man knappt tänka.

“Fyra dagar till.” Meningen undslapp mina läppar och överraskade till och med mig själv. Jag sade det så tyst att jag hade avfärdat det som någons hostning om jag inte var helt själv, men det störde mig. Jag hade aldrig pratat för mig själv och tänkte bestämt inte börja nu.

Mina händer, fortfarande fuktiga efter duschen, hade lämnat blöta spår på sätets armstöd och jag insåg med förskräckelse att jag omedvetet hade haft dem i ett krampaktigt grepp.

“Fyra dagar till”.

Någonting stod inte rätt till i kabinen. Jag kände det plötsligt, en obalans. Någonting hade flyttats. I ögonvrån. Jag svängde om i stolen och scannade av rummet och dess väggar, plötsligt medveten om den lilla förändringen. När man bott ensam i ett instängt litet utrymme tillräckligt länge blir man djupt van vid varenda detalj, och den allra minsta skillnaden skriker i ögonen som en varningslampa.

Blicken landade på medicinskåpet och jag insåg vad det var jag sökte. Det var öppet. Bara lite på glänt, kanske tillräckligt för att sticka in handen, men tillräckligt för att det skulle märkas när jag tittade noggrant på den. Hur hade den öppnats?

Jag tänkte i en sekund medan jag stilla flöt i stolen. Det hade skjutdörrar, så de kunde knappast ha öppnats av en luftström, och sådana fanns det ändå inga i skeppet. Hur länge hade den stått öppen? Omöjligt att säga. Jag tog mig fram till skåpet och tittade närmare. Hade jag lämnat det öppet kvällen innan, då jag tog sömntabletterna? Jag snubblade till i tanken: var det kvällen innan eller två kvällar sedan jag tog dem? Jag kunde inte placera minnet. Det var svårt att avgöra kronologin här uppe: vad som hände först och vad som hände sedan.

Jag drog upp skjutluckan till skåpet och tittade in. Ingenting såg ut att vara rört där inne. Sömntabletterna stod fortfarande gömda bakom bandagen och vitaminburkarna, ett hövligt försök att hjälpa mig låtsas som om jag aldrig hade använt dem. Att jag fortfarande kunde få min sömn på naturlig väg.
“OPS-3, är du där?” Jag satt och dåsade med tomt huvud när Zudovs röst kom ur radiobruset. “OPS-hör du mig?”

“Jag är här, kamrat.”

“Hur är läget där uppe? Allt väl?”

Jag måste ha tvekat med svaret en sekund för länge, för Zudov lät plötsligt nervös.”

“Vad har hänt?”, sade han strängt.

“Ingenting, allt är bra.”

“Ljug inte, kapten. Jag hör på dig att någonting är på tok.”

Jag suckade ljudligt och ångrade mig omedelbart. Det skulle Zudov tolka som ett medgivande.

“Kapten Volynov?”

“Jag har haft sömnproblem.”

“Sömnproblem? Det ska vara normalt där uppe, har jag hört. Fick du inte veta det i genomgången?”

“Jag tog tabletterna. Sömntabletterna.”

“Tog du dem?”

“Ja, de funkade.” Nere i träningsanläggningen, Shchyolkovo-14, hade vi fått lära oss att sömntabletterna inte skulle användas annat i absoluta nödlägen och då aldrig fler än fyra piller åt gången.

“Är det det? Att du tar sömntabletter?”

“Nä, det är…” Jag tvekade igen, den här gången för att min röst torkade ut. Jag harklade mig och fortsatte. “Det är en till sak. Mitt huvud är rörigt ibland.”

“Vad menar du?”

“Jag glömmer saker. Idag hittade jag ett skåp öppet, och jag minns inte att ha öppnat det.”

Det blev tyst. En halv minut gick. Jag trodde till slut Zudov hade försvunnit.

“Jag förstår. Du, jag måste kontrollera en sak med syrefiltren här. Vi hörs snart.” Han lät påtagligt distraherad och i spraket då han lade ifrån sig mikrofonen hörde jag ett avlägset muttrande.

“Jaså. Ja, vi ses om fyra dagar.”

Solen höll på att gå ner bakom jordens blåa atmosfär, och när jag slängde en blick ut genom hyttventilen såg jag långa ljusstrålar klättra upp över atlanten och lysa upp rymdstationens ytterväggar. Solen sjöng sin godnattsång över den här sidan jorden.

Man kan inte riktigt kalla det jag fick den natten sömn. Jag hade tagit mig in i sovsäcken och stirrat in i väggen länge. Vid någon oklar tidpunkt föll jag i en halv medvetslöshet, egentligen bara eftersom jag slutade tänka. Inte sömn, men inte vakenhet heller – hjärnan var bara avstängd.

När jag vaknade, och då använder jag även det ordet i dess lösaste bemärkelse, var det av det där ljudet stationen gjorde när det reagerade på temperaturskillnader. Direkt kände jag en svag besk smak i munnen, som av spyor och kemikalier. Mina ögon vattnades, och jag kände i ansiktshuden hur de hade runnit medan jag sov. Jag mindes inte att jag hade tagit några sömntabletter, men den kvardröjande smaken av artificiell mint ljög inte. Jag hade inte ätit någonting annat på flera dagar, och särskilt ingenting med smak av mint.

Med ett stön tog jag mig ut ur sovsäcken, och kände i processen hur spända och strama mina armmuskler var. Så fort jag rörde mig började mjölksyran pumpa och jag fick anstränga mig för att komma ut.

Luften i sovkabinen var stillastående och gammal. Det kändes som att jag hade andats in exakt samma luft tio gånger. Jag kände doften av min egen hud, mitt eget svett, och fick för ett ögonblick en klaustrofobisk panik av känslan att inte känna någon annan doft än min egen.

Jag tog mig fram till skjutdörren och öppnade den och mitt hjärta stannade. Det slutade pumpa för ett ögonblick, det varma blodet i venerna blev kallt och stillastående, och min mage fryste till is. Tusentals små rysningar skapade gåshud över hela kroppen och nerverna i huden kändes iskalla.

Mitt i boutrymmet, svävande i fria luften, hängde ett moln av svart pulver. Det var hundratals pyttesmå svarta korn som långsamt flöt omkring, och de såg ut som om en av nebolusorna från rymden tagit sig in i skeppet.

“Herregud”, mimade jag för mig själv. Min hals var för torr för att göra några ljud.

Mitt i molnet spann kolfiltret för sig själv, och ur det kom en ström av kolpartiklar. Hur hade det hamnat där? Hur i helvete hade det hamnat där?

“Herrejävlar”, mumlade jag för mig själv efter att ha hostat till. Jag gled fram till molnet, sträckte fram handen och fattade tag i filtret. Det var en liten, svart låda av metall, ungefär lika stor som en pocketbok och med en öppning i ena sidan där kolpartiklarna läckte ut.

Kolfiltret satt vanligtvis fast djupt inne i stationens vibrerande, brusande luftfiltreringssystem. I kontrollrummets tak fanns en lucka man kunde öppna för att komma åt det, och så fort jag kom ihåg var den satt tog jag mig fram till dörren och stirrade mot den. Och visst hängde luckan öppen.

“Soyuz-21? Soyuz-21?” Min röst i mikrofonen var knappt mer än en viskning. I huvudet skrek tankarna i ett försök att dränka betydelsen av händelsen jag vaknat upp till. Jag ville bara ha en förklaring. Vilken förklaring som helst. Kanske hade något rymdskräp slagit in i skeppet under natten och filtret hade lossnat? Jag hade inte känt någonting, men det kanske var på grund av sömntabletterna. Kanske hade det inträffat en tryckolycka och filtret hade pressats ut genom luckan av sig själv?

Kanske, men bara kanske. Det fanns massor av möjligheter men inga förklaringar.

“Jag hör dig, OPS-3.”

“Kamrat. Vyacheslav.” Jag använde Zudovs förnamn som en ren instinkt, som en följd av chocken och i ett försök att komma honom och räddningen närmare trots all rymd som skiljde oss åt.

“Något är…”

Jag satte i halsen och vände huvudet upp, från kontrollpanelen, mot luckan och kolfiltret som hängde för sig själv i luften. När jag fick rösten tillbaka var det knappt mer än en viskning.

“Jag tror det är något fel här, kamrat. Något är väldigt, väldigt fel.”

“Kapten Volynov, vad är problemet?” Zudov lät kall på rösten. En konstig tystnad hördes i bakgrunden av hans röst.

“Jag tror…” Jag tappade orden. Vad skulle jag säga? Jag bestämde mig för att hålla det enkelt, och fokusera på faktan. Låta de fruktansvärda implikationerna av vad som hade hänt förbli outsagda. “Det är något fel på luftfiltreringssystemet.”

“Vadå för fel, OPS-3?”

“Ett av kolfiltren föll ut. Eller slogs ut. Eller…” Så tappade jag tråden igen. Det var allt jag visste. Resten var gissningar och skräckinjagande ångest.

“Tror du det går att laga?”

“Klart det går att laga, skit i det.”

“Upprepa, OPS-3.”

“Du måste kotakta markkontrollen Soyuz. Snälla, så fort du kan.”

“Det går inte, kamrat. Radiokommunikationen med jorden är fortfarande utslagen av soleruptionerna.”

“Jag förstår. Tack, kapten. Ses om tre dagar.” Jag var helt kall. Nerverna ryckte och frös i ryggen. Zudov hade aldrig förut varit så här känslokall, ointresserad och strikt. Det skrämde mig ännu mer än kolfiltret. Det kändes som att han inte alls hade reagerat.

Jag hade bara mig själv att lita på, verkade det som. Inte ens min gamla vän på andra sidan radion kunde jag räkna med, för om han skulle fortsätta låta som han nyss hade gjort skulle det inte ens vara någon poäng med att kommunicera.

I mitt huvud inledde jag en övertygad rationaliseringsprocess, och ju längre jag kom, desto mer plånades instinkterna av skräck ut. Bara konkret och oemotsäglig logik fick vara kvar. Ingenting att vara rädd för. Jag hade ingenting att vara rädd för.

Jag behövde någonting för nerverna. Vi hade naturligtvis inte fått ta med oss alkohol ombord, men jag var ganska säker på att det fanns lugnande i medicinskåpet. Piller, ständigt dessa piller. De låg i en annan vit flaska, denna märkt med svart text. Jag slapp åtminstone den artificiella mintsmaken, för dessa smakade krita. Jag kände de stora klumparna glida nerför halsen och pulsen sjunka.

Det tog en halvtimme för pillren att börja verka. Hjärtat slog tungt och långsamt i bröstet, varje slag längre från det förra. Tiden saktade ner. Jag såg solen krypa upp över horisonten på andra sidan jorden, och genom huvudet flög namnet på alla tabletter jag tagit: aminoglutanimsyran, atenololen, dekarisen, grandaxinen, oletetrinen. Listan pågick och pågick. Namnen betydde ingenting, bara konstiga, främmande ord som var svåra att uttala, och ännu svårare att stava.

På min panna bildades ett tunt lager svett, och jag kände det tynga ner mitt vänstra ögonlock. En droppe bildades när jag blinkade och flöt iväg från min panna, och när mitt hjärta dunkade till bildades ännu en droppe.

Dunk.

Nu hörde jag bara mina egna hjärtslag, och såg bara hyttventilen framför mig. Mitt synfält började skäras av i ett tunnelseende, där ytterkanterna blev fläckiga och suddiga. Jag var plötsligt nära glaset i hyttventilen, trots att jag inte rört mig, och allt annat än den mjuka, rundade formen av jordklotet hade försvunnit in i mörka moln.

Dunk.

Allt annat försvann, och jordytan blev suddig. Färgerna gled ihop medan jag flöt igenom hyttventilen och ut i rymden, och under mig hängde det gigantiska jordklotet och gassade sig i den heta, starka solen.

Dunk.

Från början gled jag fram långsamt men nu gick det snabbare. Jag lämnade Salyut bakom mig och kände hastigheten stiga. Den blå planeten blev större och större medan jag föll mot den. Vakuumet försvann långsamt omkring mig och ersattes av varm, piskande luft. Atmosfären började glöda mot huden, först gul men sedan vitglödgad. Molnen gled isär. De gröna fläckarna av ängar och åkrar kom mot mig i obegriplig hastighet. Sekunder från att slå i marken.

Dunk.

Jag vaknade med ett ryck. Det tunga hjärtslaget hade dragit mig ur hallucinationen. Svettpärlorna på min panna hade lösts upp och avdunstat, och allt jag kände var ett torrt lager salt. Allt var bra. Jag var fortfarande här. Allt som återstod av hallucinationen var en svag yrsel.

Jag insåg att jag behövde något att dricka. Något att dricka, och något att äta. Det kändes som att min mun var full av salt och jag behövde skölja ur den så snart som möjligt. Jag tog en flaska i skafferiboxen och började klunka ur flaskan med gummismakande vatten medan jag letade genom skåp och lådor i jakt på något att äta som jag inte skulle kräkas av. Till slut hamnade jag framför en konserverad köttstuvning. Den behövde inte värmas upp. När jag öppnade burken flög en bubbla av brun stuvning iväg och slog i en av köksväggarna med ett blött ljud. Den lämnade en mörk fläck efter sig.

Jag satt vid kontrollpanelen igen i ett nytt försök att köra ett diagnosprogram. Jag ville veta hur kolfiltret gått av, och varför inte larmen aktiverats av händelsen. På skärmen rusade rader av kod fram, och vissa upprepades gång på gång när jag försökte få diagnosprogrammet att fungera. Jag hörde hårddisken surra ljudligt någonstans bakom panelen.

Datorn insisterade på att det inte var något fel. Inga larm hade noterats, inga problem hade upptäckts. Ingenting. Det var som om kolfiltret inte fanns, eller åtminstone inte svävade för sig själv mitt i rummet. Diagnosprogrammet avslutade sig själv och visade upp resultatet: noll problem hittade. Jag dunkade i skärmens sida med handflatan i ren frustration, och den blinkade till. Sedan hade jag inget annat att göra än att vresigt hoppa ur arbetsstolen och ge mig av tillbaka in i botutrymmet igen.

Jag började känna mig illa till mods igen. Det var kallt i luften. Hela incidenten med kolfiltret hade gett mig en illavarslande känsla i magen och pillercocktailen jag hade tagit dessförinnan gjorde ingenting för att lugna mig. Det kröp i skinnet på mig när jag tänkte på ljuden jag hörde. De små oljuden, pipen och dunsen, luftpumparnas väsande och metallens djupa stön, de stack vart och ett ut och gick inte att ignorera. Så fort jag hörde ett ljud jag inte omedelbart kunde placera fick jag gåshud.

Efter två timmar av detta var jag mer eller mindre ett vrak. Summan av alla ständiga rassel eller knak hade gett mig spänningshuvudvärk, efter att ha bitit ihop så länge, och gjort slarvsylta av mina nerver. Jag var fullt beredd på att stationen skulle störta mot jordytan när som helst. Varenda gång luftfiltersystemet gav ett väsande ifrån sig lät det som en livsfarlig i läcka i mina öron, och jag gjorde mig beredd på att sugas ut i rymdens vakuum genom ett hål stort som ett nålsöga, som en röd stråle ketchup som sprutades över atmosfären och singlade ner genom molnen.

Jag stod inte ut längre. Jag behövde en paus, om så bara en kort sådan. Sömn var den enda utvägen. Jag sade det om och om igen för mig själv medan jag letade i medicinskåpet och utan att tveka sänkte två sömntabletter med en klunk vattnet ur flaskan.

Sömn var den enda utvägen. Medan jag klättrade in i sovsäcken skärmades mitt synfält av av det nu välbekanta tunnelseendet. Tabletterna började verka. Jag slöt ögonen och färdades bort, iväg från den knarrande metallkistan i himmelen.

Som vanligt drömde jag ingenting. Jag drömde aldrig där uppe. Men jag fick njuta av några timmars bekväm mental tomhet.

När jag vaknade insåg jag att jag fortfarande höll glasflaskan som innehöll sömntabletterna i handen, som jag höll knuten mot bröstkorgen som ett spädbarn. Ljusrörslampan i taket gav ifrån sig ett litet brummande som jag aldrig hade märkt förut. Det var inte obehagligt eller något, det var bara konstigt att jag inte tänkt på det förut. Jag granskade lampan noga tills mina näthinnor kändes genombrända av det vita, kalla ljuset. Jag slöt ögonen och försökte blinka av mig ljusillusionerna som svävade framför dem.

Som alltid när jag vaknade var jag genomsvettig, och jag längtade till duschen. Det var alltid för varmt i sovsäcken.

Från utanför sovutrymmets väggar hördes ett oljud. En ekande duns. En värmeutvidgning, tänkte jag omedelbart, för att kontra oron som sådana ljud alltid väckte hos mig. Ingenting mer än en värmeutvidgning. Ändå stod jag helt stilla i sovsäcken, med uppmärksamheten noggrant fäst vid ljuden i stationen, lyssnade under tystnad samtidigt som jag intalade mig att det inte fanns något att vara rädd för.

En ny duns. Den var djup och ekande. Jag måste ha blivit helt vit i ansiktet för jag kände hur kroppen kallnade när jag hörde den. Det kändes som om blodet rusade in i mitten av kroppen och lämnade benen, armarna och huvudet.

Jag började tysta orma mig i sovsäcken för att få ut en arm och lossa på dragkedjorna. Ljuden gjorde mig djupt otrygg och jag ville bli fri.

En tredje duns hördes. Det var slutet för min övertalningskampanj mot mig själv. Detta kunde inte vara värmeutvidgningar. Jag slutade vrida mig i sovsäcken och bara lyssnade.

Duns. Där, igen. Det var regelbundet, som om någonting som hängde fritt slog mot en vägg. Det kom från andra sidan stationen, nära rummet med kontrollpanelen.

Men nästa duns lät närmare. Och den därefter ännu närmare. Mellanrummen mellan dunsarna blev kortare, och dunsarna kom närmre och närmre.

Det var fotsteg.

Jag hängde fortfarande fastspänd i sovsäcken när denna insikt slog mig, och vilka ilningar jag än hade känt innan dess var det ingenting mot nu. Det var som om jag hade släppts rätt ur sovsäcken och ner i en vak i ishavet. Skräcken fick mig att känna mig yr.

Fotstegen kom närmare. Jag hörde dem avvakta när de nådde fram till tröskeln mellan stationens kontrollmoduler och dess boutrymmen. Medan jag stressat vred och vände på mig för att komma ut ur sovsäcken gick djupa kårar genom kroppen på mig, och jag kände paniken växa. Jag måste komma ut innan vad det nu var nådde fram till mitt rum.

Tankarna rusade, urspårade efter dunsarna. Detta kunde inte vara på riktigt. Det kunde inte vara sant.

Till slut fick jag loss blixtlåset och kravlade ut ur sovsäcken, och nu fick fotstegen hela stationen att skaka, med enorma, djupa vibrationer kom de närmare och närmare och nu var de inte mer än några meter bort. Jag snyftade, jag fäktade vilt för att få tag i närmsta handtag och dra mig till skjutdörren för att hålla emot vad det nu var som kom gående utanför.

Ett sista steg hördes när ljudkällan till slut kom fram till den stängda dörren till min sovmodul. Sedan blev det tyst. Min puls dånade i mina öron och jag hörde min egen tunga andning när jag pressade huvudet mot dörren för att lyssna efter vad det var som stod där ute. Ingenting hördes, det var knäpptyst, och dörrens plast kladdade mot mina svettiga hårtestar.

Duns.

Någonting tungt slog in i väggen med enorm kraft. Jag skrek, kastades tillbaka, och drog mig sedan in mot dörren och höll emot med all min kraft. Braket ekade ut, och stationen försjönk ännu en gång i tystnad.

Flera minuter gick innan jag fattade mod nog att röra mig. Inte ett ljud hade hörts innan dess, utöver mina egna hyperventilerande andetag. Försiktigt tog jag tag i skjutdörrens manuella handtag, svalde, lyssnade, och drog sedan i en enda rörelse upp den. Det höga gnisslet när den gick upp fick mig att knipa ihop ögonen av skräck. Sedan tittade jag upp.

Stationen öppnade sig framför mina ögon, och den var stor, nedsläckt och tom. Allt stod stilla och orörligt. Ingenting. Jag hängde kvar i dörröppningen några sekunder, som en nervös gasell vid ett vattenhål där prassel just hörts i gräset.

Långsamt drog jag mig ut ur dörröppningen och in i den öppna, stora stationen. Det kändes som om tusen ögon följde mig. Det kändes som om min hud var tunn och lätt, utsatt och sårbar. Vad som än fanns här inne skrämde det mig mer än någonting annat någonsin hade gjort. Det kändes som om både stationens och min egen fasad började brista upp.

Långsamt rörde jag mig mot köksmodulen, med blicken glidande efter varenda yta, och med kroppen panikslaget skakande. Luften var varm och stillastående. Jag försökte titta åt alla håll samtidigt, med den gnagande känslan av att någonting fanns där, någonting som gömde sig precis utanför mitt synfält.

“Jag tror det är någon här”, väste jag in i radion medan jag tittade mig över axeln. “Soyuz, hör du mig? Jag tror någon är här.”

Radion hostade till till svar, med ett högt och sönderskuret brusande där enskilda toner ibland stack igenom och växte fram till en melodi. Jag kände plötsligt igen den. Det var Tjajkovskijs pianokonsert nr 1 i B-moll. Jag kände igen musiken från en helt annan tid i mitt liv. Inga röster hördes, bara musiken.

“Soyuz-21, hör du mig?”, sade jag igen. Musiken slutade och den brusande sändningen försvann.

“Kapten! Svara!”

Efter ett kort utbrott av Tjajkovskij, några sekunder av pianot, blev det tyst igen. Jag lutade mig nära radioapparaten och konstaterade att den var inställd på rätt frekvens.

“Snälla”, mumlade jag i mikrofonen. En tår rann nerför min kind. Jag kände bokstavligt talat hur den enda linan till min omvärld tystnade och skars av.

Musiken återkom. Den slutade inte den här gången, utan fortsatte i någon minut tills konserten nådde sina sista noter och tystnade. Jag höll mikrofonen i ett krampaktigt tag och rummet försjönk i tystnad.

Mitt hjärta kändes kallt och avstängt. Jag satte tillbaka mikrofonen och vände mig om, och lät blicken vandra utmed utrymmet. Jag var ensam. Helt ensam. Eller var jag det? Den ännu värre möjligheten var att jag var ensam tillsammans med någonting annat. Någonting okänt.

Det var oförklarligt. Hur hade någonting kommit in här? Det fanns inga vägar in och inget sätt att gömma sig undan. Det gick inte en dag utan att jag såg varenda hörn i skeppet, minsta trycksatta vrå–

Då slog det mig. Det fanns en plats jag inte besökte. Flygingenjör Zholobovs sovutrymme. Det hade stått orört sedan dagen han lämnade stationen. Jag vände mig mot dörren med en beslutsamhet jag inte hade känt på länge.

Skjutdörren var låst. Jag kom inte ihåg om det var jag eller Zholobov som hade låst den, men jag insåg på en gång att jag inte hade någon aning om var nyckeln var. Nyckelhålet var pyttelitet. Jag kunde inte se in genom det, och även om jag kunde så hade det varit för mörkt där inne för att se någonting. Jag måste hitta ett sätt att få upp dörren.

Jag greppade mig in i köket, och hittade kniven jag visste fanns där. Det var en kniv i rostfritt stål, cirka två decimeter lång, med ett plasthandtag. En reflex blinkade i bladet. Jag drog den ur sin plastslida och återvände till Zholobovs dörr.

Med all den upparbetade vreden, frustrationen och rädslan jag hade samlat på mig den senaste veckan gick jag på dörren med kniven. Den sjönk in några millimeter i plastdörren, jag drog ut den, och högg igen. Denna gång gick kniven helt igenom, och när jag drog ut den sken ljuset in genom dörren, in i det förseglade sovutrymmet. Med ena handen vid luftslussens ram, för att hålla mig på plats, samlade jag kraft och sparkade så hårt jag kunde på dörren. Plasten sprack i bitar. Den tunna dörren satt nu kvar i slussen i spillror, och när jag drog tillbaka foten hade några vassa plastbitar fastnat i min fotsula.

Jag svepte bort splittret och slet isär plastbitarna i dörren, och tittade in i sovutrymmet. Det var identiskt med mitt eget lilla rum, men hade känslan av att vara en likkista. Det var dunkelt och luktade av torkat blod, svett och andra gamla kroppsvätskor. Jag såg sovsäcken i hörnet, och den rostbruna fläcken i det syntetiska tyget, och gissade att den kommit från Zholobov under den natt han tillbringat där i väntan på att evakueras med en Soyuz. Min bandagering av hans hand var rätt slarvig, och hans sår hade läckt i rödsvart och gult hela natten. Han hade haft så ont att han, halvt vid medvetande, mumlat och snyftat för sig själv hela natten igenom.

Jobbet att skrapa och tvätta bort resterna av hans fingrar från luftslussens ram hade jag fått ta hand om.

Alla dessa minnen kom tillbaka när jag stod där, nervöst, i dörren in till hans sovutrymme. Jag satte på lampan och med ett glatt surrande spred den ett varmt, gult ljus över rummet. Det första jag såg var pillerburkarna. Säkert tio stycken gled runt i luften, och ljuset reflekterades i dess plastetiketter. Jag tog upp en. Smärtstillande.

Jag visslade till för mig själv. I de där burkarna fanns det tillräckligt för att söva en elefant, eller hade funnits, om de inte alla var tömda. Hade Zholobov tagit dem? Var han beroende?

En annan teori tog form i mitt huvud. Hade han tagit alla på en och samma gång? Förberedde han sig för olyckan och smärtan? Hade han medvetet huggit fingrarna av sig? Med den mängden smärtstillande i kroppen hade han inte känt av hugget alls.

Jag började leta runt i rummet, med en lätt oroskänsla i kroppen. Stanken av kropp var kvar och hängde i luften, trots att han inte varit där på länge. Jag antog att den hade lagrats, eller vad man skulle säga. Sedan, i en låda, hittade jag anteckningsboken. Den var inslagen i brunt papper, och först förstod jag inte vad det var för något. Den var liten, som min egen handflata, och hade svarta pärmar.

Jag öppnade den på måfå och upptäckta att handstilen var Zhobolovs. Kråkor så slarviga och spretiga som hans skulle jag känna igen var som helst. På sidan jag slagit upp stod det “17:e juli” längst upp, och det fortsatte:

“Boris vaknade klockan 05.45 Alma-Ata-tid (ALMT). Duschade i tolv minuter vid 05.49 ALMT. Rakade sig därefter i cirka fem minuter. Missade flera punkter. Lämnade duschkabinen klockan 06.05 ALMT, och gick till boutrymmets matsal. Drack cirka 200 milliliter vatten, och åt frukost.”

Det fortsatte. Jag kände mig illamående. Hans anteckningar handlade om mig. Det var en detaljerad logg över vad jag gjorde, till och med med transkriberingar av våra samtal. Jag vände blad och hittade en beskrivning av vad jag gjorde den 18 juli. Detaljerna var otroliga, från hur lång tid jag tillbringade på toaletten till vad jag drack och åt. Det var nästan kliniskt. När jag bläddrade genom boken hittade jag en sådan sida för varje dag ända sedan vid åkte upp från Baikonur, fram till tre dagar innan olyckan. Jag hade en klump i halsen. All sympati jag känt för flygingenjören ombord försvann snabbt. Vad det här än var, så var det integritetskränkande och rent äckligt.

Långsamt och kyligt slog jag in boken i dess bruna omslagspapper igen, lade tillbaka den i lådan, och tog mig ut ur Zhobolovs boutrymme. Vad som än hände i den här stationen, så hade han varit med på det från början. Varför han egentligen backade ur var den verkliga frågan. Att hans anteckningar upphörde bara dagarna innan hans olycka var knappast någon slump.

“OPS-3, hör du mig? Kom in, OPS-3.” Radion skällde till bakom min rygg. Jag vände mig om och tittade på den. Hur länge hade den väsnats? Jag hade ingen aning. Men jag tog tid på mig för att långsamt närma mig radion, och formulerade mig noggrant på vägen, med ögonen fästa vid sovutrymmena. När jag väl nådde radion rann ilskan över ändå.

“Var fan har du varit?”, sade jag skarpt i mikrofonen.

“Vad sade du, OPS-3? Jag förstår inte.”

“Varför har du struntat i mina anrop, Soyuz?” Min röst sprack av vrede, men jag försökte hålla mig så samlad som möjligt ifall någon på jorden mot alla odds skulle lyssna.

“OPS-3, vi har inte hört av dig här sedan igår.”

“Du ljuger. Jag hörde musiken.”

“Lyssna, OPS-3. Jag har pratat med flygingenjör Rozhdestvensky. Vi är oroliga för dig. Vi tror du genomgår någon sorts psykiskt sammanbrott.”

“Sammanbrott”, mumlade jag, mest för mig själv. “Nej, jag går inte…”

“Det är fullt förståeligt, Boris. Helt normalt”, sade Zudov med mjuk röst. “Ingen beskyller dig. Du har varit satt under hård press.”

“Sammanbrott”, mumlade jag igen. Var det möjligt? Höll jag på att bli galen?

“Ja. Du har varit där uppe ensam alldeles för länge. Du har börjat inbilla dig saker. Se saker.”

“Är du säker?”

“Vi kanske skulle komma i förtid. Komma och hjälpa dig.” Någonting bakom Zudovs mjuka röst kändes beräknande, ja, till och med illvilligt. Någonting, som kanske alltid funnits där men förut dolts av en fejkad vänskaplighet, läckte igenom hans nu lugna och tillgjort varma röst. Jag kände gåshuden på armarna.

“Nä, det är inte nödvändigt.”

“Jag tror det är det. Jag tror vi måste sätta kurs mot Salyut-5 nu.”

“Nej! Jag menar, jag vill inte stå i vägen för uppdraget.” Jag skrattade till så naturligt jag kunde. “Uppdraget, det är det vi är här för.”

Zudov var tyst en sekund, och verkade fundera över mitt argument. Stationen fylldes med det mjuka brusandet från radion. Jag bad tyst om att han skulle stanna borta de kvarvarande två dagarna. Någonting med Zudov, någonting som först nu blivit uppenbart, skrämde mig. Ju mer tid jag hade på mig att förbereda för mötet med honom, desto bättre.

“Ja. Naturligtvis klarar du dig i två dagar. Men var noga med sömnen. Ta sömntabletterna. Du låter trött.”

“Det ska jag. Vi ses om två dagar.”

“Få lite sömn, Boris. Vi är där innan du vet ordet av.” Hur länge hade han använt mitt förnamn? Det var mot protokollet. “Allt kommer bli bra.”

Jag satte tillbaka mikrofonen i dess ställ och svalde. Två dagar kvar fast här uppe. Men nu var jag osäker på vad som var värst: att vara fast här uppe ensam, eller i Soyuz med Zudov och hans plötsligt varma och mjuka röst.

Jag funderade på vad han hade sagt. Det var fullt möjligt att jag genomgick ett sammanbrott. Med tanke på det jag sett och det jag hört, och att ingenting av det kunde ha varit på riktigt. Fotsteg i golvet var en omöjlighet utan tyngdkraft. Jag upprepade det gång på gång för mig själv.

Men om allt var en hallucination var det en minst lika otrygg tanke. Höll jag på att förlora förståndet? Allt hade ju känts så verkligt när det hände. Anteckningsboken var på riktigt. Fotstegen kunde jag inte bara ha inbillat mig. Och kolfiltret? Hade det alls lossnat?

Det skulle i och för sig förklara att datorn aldrig hade larmat. För att allt var inbillningar.

Ett sätt fanns att klargöra det hela. Jag kunde återvända till Zholobovs boutrymme, ta bort det bruna omslagspappret och titta på anteckningsboken igen. Om allt detta inte hade varit en paranoid hallucination så skulle anteckningarna finnas kvar. Om allt detta bara hände i mitt huvud skulle inte ens anteckningsboken finnas kvar.

Saker är dock naturligtvis aldrig så enkla. Jag slet av pappret och där var den. Med en klump i magen slog jag upp första sidan och möttes av samma anteckningar som förut. Det lilla, och blandade, hopp jag hade känt försvann i ett slag. Jag slängde boken i väggen så hårt jag kunde, och den fladdra iväg i tyngdlösheten.

Det fanns ingenting mer att göra. Beviset på att jag inte höll på att bli galen hade funnits där i mina händer. Solitt och på riktigt. Vilket innebar att jag hade två val. Antingen hade jag inte hallucinerat, och alla upplevelser hade varit autentiska, eller så var jag redan så galen och mentalt förstörd att jag var bortom räddning. Båda dessa val tedde sig lika skrämmande.

Jag behövde tänka. Eller kanske bara pausa. Eller fundera på vad jag skulle göra. I vilket fall, skapa mig en enhetlig bild över vad det var som pågick. Jag kunde inte stå lamslagen längre, för då skulle jag glida ohjälpligt in i apatin.

Långsamt tog jag mig in i köket med händer som inte kunde sluta skaka. Pulsen dunkade, och det kändes som att mitt huvud var fullt av blod. Jag visste inte vad som var på riktigt och vad jag inbillade mig längre. Sedan tänkte jag på pillren. Zudov hade sagt åt mig att ta sömntabletterna. Kanske var jag bara trött. Zudov hade faktiskt aldrig ljugit för mig förut. Han skulle inte säga åt mig att göra något som vore farligt för mig. Kapten Zudov ville bara mitt bästa. Jag suckade. Det fungerade inte. Jag kunde inte bedra mig själv längre. Mitt förtroende för Zudov var fundamentalt förstört. Jag litade inte längre på honom. Jag tänkte inte lyssna på en enda mild stavelse ur hans avlägsna läppar till, inte en enda till instruktion. Jag var färdig med Zudov.

Med den mentala debatten avklarad såg jag till att stabilisera min andning och se över mina problem logiskt. Jag försökte blockera minnena av fotstegen, boken, kolfiltret, och bara se objektivt på situationen. Det var för den delen det enda jag kunde göra just nu.

Antingen tog jag sömntabletterna.

Eller så satt jag här och var rädd och förvirrad i två dagar.

Jag visste att jag, oavsett om jag ville det eller inte, skulle behöva ta tabletterna någon gång. Jag kunde inte sova, men kunde inte heller förbli vaken i 48 timmar. Naturlig sömn var bara att glömma. Inte efter allt som hänt.

Så jag tog tabletterna. Jag sköljde ner dem med vatten och upptäckte snart att jag började tappa koncentrationen. Med all min kraft släpade jag mig tillbaka till sovutrymmet och in i sovsäcken, och bara några sekunder senare kände jag en svart, tjock olja skölja över hela min kropp och innesluta min hjärna. Det blev svart.

Sömnen var tyst och tom, som vanligt. Ännu en natt utan drömmar. Jag vaknade till ljusrörets mjuka surrande, och upplevde ett olustigt deja vu-ögonblick. Omedelbart kom alla minnen från den föregående dagen tillbaka, all kunskap om var jag befann mig och vad som hade hänt, och med det rädslan för att det skulle kunna hända igen. Det framstod som glasklart för mig, så fort jag slagit upp ögonen, att någonting var fel. Att jag misslyckats med att ignorera det så till den grad att jag nu nästan drivits till sjukdom. Jag behövde konfrontrera detta. Jag behövde få reda på vad det var för sanning som låg dold bakom händelserna ombord.

Jag klättrade ut ur sovsäcken och tog mig ut ur sovutrymmet. Det tog några sekunder för mig att se bokstäverna och tecknen. När jag väl märkte dem stannade mitt hjärta. De var överallt, över hela väggarna. Stora, svarta tecken smorda med någon svart smet över väggarna.

Herregud.

Jag skakade. Någonting helt onaturligt och helt okänt, men samtidigt en bekräftelse på att jag inte var ensam. Det hade varit lätt att avfärda det när det gömt sig i mitt bakhuvud, men nu, framför mig i all dess skrämmande, fruktansvärda glans var det omöjligt att förneka. Bokstäverna, orden och tecknen betydde ingenting, de var bara siffror eller slumpmässiga ryska fraser, men att det var att de var där som skrämde livet ur mig. Att de var där…

Jag bestämde mig på en sekund. De kunde inte vara där. Det kunde inte vara på riktigt. Jag vände om, tog mig in i sovutrymmet, stängde skjutdörren bakom mig. Tog ett djupt andetag. Det var bara i mitt huvud. Det var bara där. Jag bara inbillade mig, och nu hade mina inbillningar spillt ut över väggarna. När jag öppnade dörren skulle de vara borta, beslöt jag. Alla tecken, minsta siffra. De var bara i mitt huvud och fortfarande hade jag kontroll över mitt huvud.

Med ett djupt andetag öppnade jag skjutdörren igen.

De var borta. Väggarna var bara. Det hade bara varit i mitt huvud. Vad i helvete var det som var fel med mig? Långsamt, med noggranna blickar på varenda centimeter av väggen, tog jag mig fram mot kontrollpanelen. Jag klarade inte av det längre. Zudov hade haft rätt. Jag måste kontakta Soyuz och be dem komma och rädda mig. Om jag inte blev räddad nu skulle jag kanske falla handlöst in i en värld av hallucinationer och inbillning och bli kvar där för alltid.
När jag satte på radiomottagaren brusade radion till och en röst hördes. Någon sände redan på vår frekvens. Radions gröna lampa lyste. Jag höll avvaktande i mikrofonen och lyssnade.

“…har visuella och hörselhallucinationer, vid sidan av paranoian och den förlorade aptiten.”

Det var Zudov. Trots att jag börjat tvivla på honom lugnade hans röst mig, för jag visste att han åtminstone inte försvunnit. Han var samma man som jag pratat med hela tiden. Det han sade var däremot inte lugnande. Han pratade uppenbart inte med mig. Vem var det då? De hade inte sagt någonting om att kontakten med markkontrollen återupptagits, och det var det jag specifikt bett om att få veta så fort det hände.

“Fortsätt hålla honom under uppsikt”, svarade en ny röst. Inte Zudov, och inte heller flygingenjör Rozhdestvensky. Om de var ensamma ombord på Soyuz-21 måste Zudov alltså vara i kontakt med någon annan. Någon på marken. Radion gav ifrån sig en pust av brus, och så började någonting pipa regelbundet. Jag lyssnade, mer och mer förbannad. Jag ville veta vem som pratat. Jag hade en känsla av att jag redan visste.

“…så luften är preparerad?” Radion kom tillbaka, och det var fortfarande den okände mannens röst jag hörde. Preparerad? Jag hörde inte första delen av meningen, men det enda ordet jag hörde räckte för att skrämma mig.

“Ja, koncentrationen är för närvarande 21%.”

“Fortsätt med observationerna och uppdraget, Soyuz. Klart slut.” Radion pustade till igen, och blev sedan tyst.

Luften stelnade i min station. Jag svalde, och det lät som en explosion i den fullständiga tystnaden. Vad hade jag just hört? Vad hade de pratat om?

Det uppenbara svaret fanns inom räckhåll för mig, men jag vågade inte formulera det. Jag vågade inte ens tänka det. Det var för farligt, för skräckinjagande, för att ens fundera över.

Jag tittade ner på radion och såg någonting. Frekvensinställningen var förändrad. Den hade jag inte rört, det var jag helt övertygad om. Någonting eller någon hade ändrat den. Det var på riktigt. Det var inte inbillning.

Jag slöt mina ögon och ändrade tillbaka till den vanliga frekvensen. Radion välkomnade mig med en våg av brus, i en annan ton än på den förra kanalen.

Jag tvekade men insåg att jag var tvungen att ställa frågan. Att se om jag förlorat förståndet.

“Soyuz-21? Soyuz-21, är du där?” Jag ställde frågan i mikrofonen med ögonen fortfarande slutna.

“Jag hör dig klart och tydligt, OPS-3.”

“Soyuz”, började jag och pausade sedan för ett djupt andetag. “Soyuz, har ni haft någon som helst kontakt med markkontrollen än?”

En kort men tung paus följde innan kapten Zudov hördes. När han pratade hörde jag på hans röst att han smålog.

“Tyvärr, ingenting än. Kontakten är fortfarande utslagen på grund av de där soleruptionerna.” Det var det. Den stora, slutliga lögnen. När han sade det var det nära att jag började gråta. Jag hade litat på honom hela tiden. Men han hade ljugit.

“OPS-3, är du kvar?”, sade han till slut. Jag försökte ta mig samman.

“Är jag ensam här, kapten?” Jag fick inte ur mig någonting annat än en hes viskning, knappt hörbar över störningarna.

“Ensam? Vad menar du?”

“Jag menar, finns det någon annan här på stationen?”

“Det är bara du där. Bara du.”

“Så du menar att allt som hänt bara är inbillning? Du menar att jag blivit galen?”

“Naturligtvis inte. Du är bara väldigt stressad. Helt ensam där uppe. Det är inte konstigt att du börjar se saker. Höra saker. Det är att förvänta när man hamnar i din situation.”

“Jag vet att jag inte är galen.”

“Du är såklart inte galen.” Han myste fram orden nu, med varm och betryggande röst. Jag förleddes nästan till att börja lita på honom igen.

“Jag är bara…” Han avbröt mig.

“Du är bara trött. Du har arbetat hårt. Oroa dig inte, ditt uppdrag är snart färdigt. Vi ses imorgon.”

“Imorgon”, upprepade jag som ett eko.

Jag var inte galen. Det var inte inbillning. Den där mannen, den där rösten, den ljög för mig. Det måste vara på riktigt. Men vad kunde jag göra nu? Han skulle vara här om bara en dag, mindre än så, och då skulle besluten inte längre ligga hos mig.

Jag slet upp varenda skåp. Letade igenom varenda låda. Granskade varenda centimeter av den vita metallen och plasten. Sökte med ljus och lykta efter minsta tecken på ett gömt rum någonstans i stationen. Jag letade efter allt. Vad som helst, som kunde bevisa att jag hade rätt i mina onda aningar. Men jag hittade ingenting. Efter gud vet hur många timmars letande insåg jag att det var meningslöst. Jag skulle inte hitta någonting. Det fanns ingenting.

“Men om det inte är mänskligt då?”, sade jag högt för mig själv till min egen förvåning. Jag pratade ju inte för mig själv. Jag var ju inte sådan. Min röst hade låtit liten, svag och rädd. Tanken jagade mig. Jag hade aldrig trott på någonting övernaturligt, men hjärtat slog snabbare nu när jag gett misstanken ord. Någonting fanns här uppe. Och om det inte var en människa…

Det var då det skrapande ljudet hördes. En djup, blöt väsning inifrån en av väggarna. Den följdes av ett till ljud, detta mer likt en flämtning. Jag hängde fastfrusen som en istapp i luften och lyssnade. Det jag hörde var den regelbundna in- och utandningen av luft.

Någonting andades. Inuti väggarna.

“Kapten”, viskade jag i radion. Bakom ryggen hörde jag ännu ett andetag. Det hörde knappt när jag var vid radion, och verkade komma från den bärande väggen vid boutrymmena. “Jag hör hur det andas.”

“Andas?” Svaret kom snabbt och Zudov lät, till min förvåning, nervös.

“Jag hör det andas inuti väggarna. Det har vaknat.” Jag höll ut mikrofonen i luften och tryckte in knappen med vilken man sände, i förhoppningen att han skulle höra det.

“Det där är bara ventilationssystemet”, sade han med viss tvekan i rösten när jag släppt sändningstangenten. “Du måste ha haft sönder ett rör. Jag ser över det när vi kommer.”

Jag släppte mikrofonen och försökte stabilisera min egen andning, men kunde inte fokusera. Ljudet av flåsandet från väggen distraherade mig. Det kunde inte vara ett hål i något rör. Det måste vara något annat. Långsamt drog jag mig fram och började närma mig ljudkällan. Kniven låg i kökslådan, och jag tog fram den och vände mig mot ljudet. Det kom från bakom en reparationslucka. Jag tryckte örat mot den, och ryckte till vid den kalla metallen mot mitt öra.

Duns. Någonting slog till metallen inifrån, och jag drog tillbaka huvudet i total förskräckelse. Därefter började någonting krafsa, riva och skrapa desperat bakom luckan. Fingernaglar mot metall. Jag drog mig bakåt och slog in med ryggen mot väggen bakom mig.

Krafsandet måste ha pågått i timmar. Jag tryckte mig mot andra väggen med kniven oavbrutet rest framför mig. Till slut sakta krafsningarna ner, och försvann helt. Det blev återigen tyst i stationen. Jag rätade ut min spända kropp, och kände mina kinder bränna av tårarna. Jag klarade mig inte längre. Jag klarade det helt enkelt inte.

“OPS-3, kom. Vi närmar oss och förbereder för dockning.” Jag svor högt för mig själv och strök tårarna från munnen. Inte han, inte nu. Jag var fast mellan det okända fruktansvärda hotet på stationen, och vad det nu var för hot Zudov representerade.

“Dra åt helvete, Zudov”, skrek jag i mikrofonen.

“Upprepa, OPS-3?” Han lät chockad och förbannad.

“Kom inte nära mig”, varnade jag med darrande röst. Mitt nackhår stod upp. “Du kommer inte nära med det där skeppet.”

“Jag har mina order, kapten Volynov.”

“Jag har en kniv”, skrek jag i mikrofonen. Jag hade allt färre val. Han hade tvingat mig gå så långt.

Det var tyst i en sekund. Tiden gick långsamt som tjära.

“Är det ett hot, kapten Volynov?” Zudovs röst var iskall, men jag kunde höra det rena ursinnet. “Hotade du just mig?”

“Kom inte nära”, snyftade jag. “Snälla.”

Han tvekade ytterligare en stund, och sedan kom det över radion: “Jag är hemskt ledsen.”

Radion blev tyst.

Jag såg genom hyttventilen en svart punkt framför jordens horisont, och insåg att det var Soyuzkapseln. Den fick en blågrön gloria av jorden. Han skulle vara här om en timme. Det räckte inte, jag kunde inte bestämma mig på så kort tid.

Saken i väggen var tyst, såvitt jag kunde avgöra. Med bultande hjärta vände jag mig tillbaka till reparationsluckan där ljudet kommit ifrån. Jag hängde där och tittade på den. Och så kom det ett skrik. Jag hoppade nästan ur min egen hud. Det lät som naglar mot en svart griffeltavla. Ännu ett skrik hördes. Jag stirrade på luckan och så såg jag någonting som jag aldrig kommer glömma.

Skriket kom från en av skruvarna. Den snurrade av sig själv i sin gänga, och för varje gång den rörde sig gav den ifrån sig ett högt, gällt skrik. Ett klick hördes när skruven för sista gången roterade, och så flöt den mjukt iväg från hålet. Vad det än var, under luckan, som skruvade upp skruvarna så gick den vidare till nästa. Skruven bredvid skrek till och började röra sig.

Jag rörde mig ytterligare bakåt, nära rummets hör, och höll kniven så hår att mina knogar vitnade. Jag blinkade för att se tydligt genom tårarna och gnisslade tänder. Om jag hade haft någonting alls i magen så hade det kommit upp. Luften var tung och luktade sjukligt. Jag drog ett andetag som fastnade och blev en snyftning.

Jag kröp in i luftslussen, helt nära det torkade blodet efter Zudov. Jag satte handen mot fläcken och knep ihop ögonen. I mitt huvud försökte jag överrösta skruvarnas skrik med böner men det gick inte.

Soyuz-kapseln anslöt till rymdstationen med en tung duns som kändes genom hela metallstrukturen. Jag öppnade ena ögat till hälften och såg fyra-fem skruvar flyta i luften ovanför reparationsluckan, och hörde den sista kvarvarande skruven skrika. Den var halvt uppdragen. Jag vände mig om och rörde mig mot luftslussen till dockningsöppningen. Jag bankade på skjutdörren, och hörde den väsa då luftslussen fylldes med syre och trycksattes. Nu hände det.

Håren i min nacke stod rätt upp. Jag var tvungen att fly. Jag slängde en blick över axeln och såg att den sista skruven nu flöt i luften tillsammans med reparationsluckan. Inifrån hördes det hur någonting rörde sig. Jag vände mig om, drog mig in i den nu öppna luftslussen, och förberedde mig för att se de första människorna jag sett på veckor. Jag kom in och såg det lilla utrymme där två astronauter skulle sitta. Där mannen jag pratat med och litat på i en vecka fanns. Jag stirrade in i kapseln.

Den var tom.

Signaturmelodi

Öppna slut. Somliga av er som lyssnar på Creepypodden gillar dem inte, det vet jag, men jag tycker om dem. De är som ljud som hörs mitt i natten i ditt mörka sovrum när du egentligen borde sova. Du bestämmer själv vad de betyder. Vad de döljer. Och vad som gömmer sig bakom dem.

Ni har hört “Satans kosmonaut”, eller “The Devils Cosmonaut”, som den heter i original. Det var jag som översatte historien, men ursprungligen skrevs den av Babylon183, en användare av sajten Wattpadd, och det var Ludvig Josephson som läste upp den och producerade avsnittet.

Och det här, det var Creepypoddens Halloweenspecial – en historia så lång, djup och fruktansvärd att jag hoppas ni inte ska kunna återhämta er på länge. Eller åtminstone till på måndag – då vi är tillbaka igen. Jag heter Jack Werner. Tack för att ni har lyssnat.