Specialavsnitt: Live på Poddfest Nonstop

Jack: Det är Poddfest Nonstop 2021, och du lyssnar på Creepypodden, med mig, Jack Werner. I den här podden hör ni vanligen lyssnarnas och nätets bästa spökhistorier. Men när vi är med på Poddfest brukar vi ta chansen att göra något lite annorlunda.

Ludvig: Och den här gången gör vi något vi aldrig gjort förut:

J: Vi bjuder på en historia vardera av mig och Ludvig, som vi själva skrivit. Ludvig, vi ska börja med din. Vad heter den?

L: Stenen över muren.

J: Och vad är det för en sorts historia?

L: Den är självupplevd.

J: Spännande. Dåså – vi hör “Stenen över muren”, skriven och uppläst av Ludvig Josephson.

– Jag tror att de heter Emle. Och de har haft hur mycket pengar som helst, sa mamma när jag frågade vilka som bodde bakom den långa mur som låg på andra sidan vägen.

Eller, jag kanske inte frågade. Jag kan ha hört mamma och pappa tala om det.

Det var en av de somrar som vi fick låna ett rätt fallfärdigt hus vid Hovs hallar, en udde med branta klippor som stupade mot havet vid Skånes nordvästra hörn. Den sommaren var jag fem eller sex år och fick röra mig fritt på ett sätt som varit otänkbart i dag. På landsvägen utanför grinden kunde ibland en bil köra förbi i sextio eller sjuttio kilometer i timmen. Jag vinglade ut på en cykel med nyss avmonterade stödhjul, eller promenerade djupt försjunken i dinosauriefantasier till glasskiosken vid vändplanen där vägen slutade. Ibland gick jag ut på de gröna hedliknande fälten bland enbuskarna, farligt nära klippkanterna. En gång kom polisen farande med påslagna sirener och blåljus. En man hade lutat sig för långt ut, ramlat ner i avgrunden och slagit ihjäl sig.

Inget av detta framstod för mig som det minsta farligt eller oroväckande. Det enda som störde, mest som en vagt irriterande beklämning i synfältets ytterkant, var den mur som dolde den antagligen rätt stora tomten kring Emles. Muren var grårappad och tråkig. Över kanten växte risiga, höga lärkträd och kastanjer med klibbiga, sjukligt mörkgröna blad.

Familjen, släkten eller vilka de här Emles än kan ha varit, var tydligen, vad jag kunnat uppsnappa, några som hamnat utanför tiden och lämnat en kanske en gång lycklig och livlig tillvaro långt bakom sig. Emle själv, pappan, farfadern eller vad han nu var, var gammal och sjuklig.

Återigen, jag har svårt att i de drömlika stillastående minnestablåerna skilja på vad jag fått berättat för mig eller själv sett. Men jag har en bild av hur Emle, själva patriarken, en dag plötsligt står i pyjamas utanför deras öppna grind. Grinden i muren. Han stod där halvvägs ut i körbanan, som planterad, omedveten om att det var mitt på en landsväg. En gammal man. Sjuk och sorglig. På fel plats.

Bara ett kort ögonblick. Innan han fördes tillbaka in bakom grinden och muren, till den igenvuxna trädgården och huset där han förväntades ligga och vara döende.

Men vem eller vilka var de som hämtade honom?

Jag har ett bestående intryck av något slags nakna, hårlösa apor. Orangutanger eller schimpanser. Krökta, skuttande figurer, med uttryckslösa grisögon, som tog den gamle mannen under armarna och drog honom med sig. Gubben följde med, klivande som om han var på väg att stupa för varje steg han tog.

Grinden stängdes med en smäll.

Jag kan ha fel, minnet är opålitligt. Men jag tyckte att han gjorde som ett slags tecken åt mig. En hälsning med höjd hand. Som en vädjan om hjälp. Men det var som om den var riktad till någon bakom mig. Vi hade ingen kontakt.

Och muren mot Emles tomt teg still.

En dag när jag var ute och inte hade nåt särskilt för mig, tog jag en sten, en rätt stor egendomligt formad sten, med rostfärgad ådring, och kastade den över muren in till Emles trädgård. Det var en tung sten. Men inget ljud hördes när den landade på andra sidan. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Nån sorts aktivitet. Att någon skulle ropa där innanför. Kanske komma ut och undra vad jag höll på med. Men det var alldeles stumt. Ingenting. Träden på andra sidan muren stod fullkomligt stilla i julieftermiddagen, svarta och kladdiga.

Jag väntade.

Ingenting.

Min kastade sten över muren var en ickehändelse, så som trädet som faller i skogen när ingen hör det inte framkallar något som helst ljud, eftersom ingen finns där för att höra det.

Den natten vaknade jag plötsligt. Jag hade inte haft någon mardröm. Jag var inte kissnödig. Jag hade inget skäl att vakna. Men jag vaknade. Det var nermörkt. Absolut dunkel. Efter en stund kunde jag genom rullgardinen se en rektangel av augustinatten, bara en aning mindre mörk än rummet.

Jag kunde inte röra mig. Bara andas. Och öppna ögonen precis så mycket att det räckte för att se. Andetagen regelbundna, helt bortom min påverkan. Jag försökte andas häftigare för att ta mig ur förlamningen, lyfta ögonlocken för att släppa in mer av det nästan obefintliga nattljuset, men ingenting hjälpte. Jag var fastlåst i min kropp.

Ur fuktfläckarna i det buktande taket lösgjorde sig en fjäder. En lång, tydligt avtecknad, svart vingpenna. Den kunde ha kommit från en kråka, korp eller skata – jag vet inte. Den avvaktade en kort stund, svävande under taket. Så gjorde den en störtdykning, med ett vinande, rakt mot min bröstkorg. Skaftet pickade mig i snabba morseliknade serier, för att lika hastigt upphöra. Och så hängde fjädern åter igen i taket, vaggande. Som om den iakttog mig för att se vilken skada den gjort. Jag försökte röra fingrarna, men impulserna från min vilja nådde inte fram till dem. Fjädern vände långsamt sitt nålvässade skaft mot mig och gjorde ännu ett utfall, dök från taket med ett skrik och hackade mig. Men utan vrede eller passion. Alldeles mekaniskt. Ingen vilja, inget liv, ingen avsikt. Bara en hackande, vinande fjäderpenna som oavbrutet studsade mot mig där jag låg och kämpade mot paralysen i min genomsvettiga pyjamas. Och så drog den sig tillbaka till hörnet uppe i taket, där den försvann bland de svampliknande fuktavlagringarna. Och jag somnade om, utan att ha kunnat så mycket som andas mer oregelbundet, än mindre skrika eller vrida mig.

Jag sov långt in på förmiddagen. Frukosten, O’boy och rostat bröd, smakade ingenting och det låg ett svavelgult filter över all den trevnad jag var så van vid. Jag gick utan inspiration ut på tomten, sparkade lite i gräset, såg krocketklubborna ligga där. Innanför vår grind låg något. Jag gick närmare och tittade efter.

Det var stenen. Samma rostfärgade sten som jag kastat över muren till Emles.

En vecka gick. Ingenting särskilt hände. Jag cyklade. Gick ut till hallarna med sina klippbranter. Köpte glass. Märkligt oinspirerad.

Jag minns ju inte hur lång tid som kan ha gått. Det är svårt att avgöra såhär i efterhand.

Men en kvalmig eftermiddag, när lågtrycket och värmen var särskilt påträngande och vårtbitarna gnisslade, tog jag den där stenen som legat och väntat innanför vår grind. Jag tog den och gick över på andra sidan landsvägen. Stenen hörde inte hemma hos oss. Jag hade kastat den över muren till Emles och i ett sånt där infall av barnslig övertygelse, som är så svår att förklara när man tänker tillbaka, kastade jag den över muren precis på samma sätt som tidigare. Och det gjorde lika lite effekt som gången innan. En dov, knappt hörbar duns på andra sidan. Och därefter ingenting. Stumt. Tyst.

Jag tänkte på den där kanske en gång framstående familjen som bodde i ett hus i trädgården bakom muren. Festerna, gästerna. Och det där som jag hört pappa säga, att de degenererat. Förfallit. Slutit sig. Gått i konkurs. Vad vet jag? Jag vet inte vad jag kan ha hört, eller konstruerat i efterhand. Men jag visste att på andra sidan muren fanns någon som var mycket sjuk och dragit sig tillbaka från världen. Så till den grad att den sten jag ännu en gång kastat över muren knappt gick att höra när den föll på andra sidan. Sjukdomen, olyckan, familjens förfall eller vad som än pågick eller inte, var så uppslukande att det tycktes svälja allt, till och med ljudet av en dunsande sten.

Den natten vaknade jag i vargtimmen, nånstans vid tre– eller fyratiden. Jag vet det, eftersom jag just hade lärt mig klockan och hann snegla på den stillsamt brummande elektriska väckarklockan med sin milt lysande rosa urtavla.

Precis som gången innan upptäckte jag att jag inte kunde röra mig. Inte ens öppna ögonen fullt och helt. Ännu mindre styra andningen. Det enda jag kunde röra var ögonen, under de ohjälpligt halvslutna ögonlocken. Jag sneglade åt sidan och upptäckte att rummet bortom sängkanten var ersatt av en svavelgul himmel, där oljefläckar seglade över synfältet. Jag visste då att något skulle komma.

Jag tänkte, snart kommer det. Snart kommer det.

Jag försökte ropa, men rösten gick lika lite att påverka som resten av kroppen.

Mamma och pappa låg i rummet intill, men i det ögonblicket var de så totalt avskurna från mig att de lika gärna kunde ha befunnit sig på andra sidan jorden.

Snart kommer det. Snart kommer det.

Och så kom det.

Dånet av lågflygande propellerplan och åska.

Apor, schimpanser, orangutanger, jag vet inte, de liknade ingenting jag sett, hårlösa kroppar, som anatomiplanscher med blottade ljusrosa muskelfästen. Grisögon utan minsta liv eller känsla stirrade på mig. De satt grensle över min säng, hukade på sänggaveln, grupperade sig framför rullgardinen, klättrade utefter väggarna medan åskan dånade. Från sängen, bakom den neddragna rullgardinen kunde jag inte se honom, men jag uppfattade gubben Emle, sjuklingen, stå i regnet mitt på landsvägen, göra hjälplösa tecken med händerna till ingen.

Jag vet inte hur länge det pågick.

När jag vaknade en bit inpå eftermiddagen nästa dag, hade jag mer än fyrti graders feber. Efter några dagar, när jag blivit lite bättre, gick jag ut på tomten en stund. Stenen som jag för andra gången kastat över muren till Emles, låg innanför vår grind. På samma sätt som förra gången. Jag gjorde inget tredje försök att kasta tillbaka den över muren. Istället tog jag den med mig några hundra meter bortåt hallarna, gick så nära klippkanten jag vågade och slängde den i havet.

På vägen hem, i fullt dagsljus, det var en dag med ljungande sensommarsol, såg jag det som jag då uppfattade som ett slags apor, hårlösa, som skälvande streckfigurer, flimrande i solljuset, med långa fötter och ögon som stickande reflexer i dagern, lunka på en rad in genom den öppna grinden i muren till Emles tomt. Trädgården jag aldrig sett.

Efter det hade jag inga fler nattliga upplevelser av att inte kunna röra mig och sov lugnt.

Långt senare, i vuxen ålder, då jag av någon anledning kom att tänka på Emles tomt bakom muren, frågade jag mamma om vem han var och varför han stod i pyjamas mitt ute på landsvägen. Mamma berättade att hon inte visste mycket om honom, knappt kom ihåg det där med att han bodde mittemot oss förrän jag påminde henne. Men att jag skulle ha sett honom trodde hon inte på. Såvitt hon visste hade han varit död och huset legat övergivet och till försäljning i flera år den sommar vi bodde i Hovs hallar.

J: Vi har hört “Stenen över muren”, skriven och uppläst av Ludvig Josephson.

L: Ja. Då är det din tur, Jack. Vad har du skrivit?

J: Jag har bestämt mig för att göra ett avsteg hur historierna i den här podden i vanliga fall brukar låta, och skrivit en historia som utspelar sig i tredjepersonsperspektiv.

L: Vad heter den?

J: “Dräkten”.

L: Intressant. Då tar jag tillfället, nu när allt är annorlunda, och är den som presenterar historien i podden. Vi hör “Dräkten”, skriven och uppläst av Jack Werner.

Det knarrar i benen, men bara när han går runt ett hörn. Hans raka kurs genom korridoren bryts när han i det första av tre steg – alltid tre steg i kurvan – riktar högerbenets kliv något till vänster, sätter ner kängan och följer upp med vänstra kängan åt samma håll. Då smyger det torra ljudet sig in mellan stegen. Efter de tre stegen återfinner han den raka kursen i nästa korridor, och då knarrar det inte längre. Då är det återigen bara de dämpade, lätta stegen mot det grå ebonitgolvet som hörs.

Tygfibrerna i hans dräkt spänner åt och slappnar av i korrespondans med varje rörelse. Det bleka materialet reflekterar det blå skenet från de ljusterapeutiska väggskivorna. Klockan visar halv sex på morgonen, och eftersom kalendern visar juni är det en tidig soluppgångs ljus som simuleras. Som de såg ut när himlen på jorden var blå. I övre högra hörnet av en av väggskärmarna står det att det är torsdag. Hans steg är lugna och regelbundna. Rutinerade. Han stannar till inför nästa hörn. När stegen upphör blir det helt tyst. Vänder sig mot en skärm. Lyfter handen, trycker på en punkt tre gånger med en kort paus mellan varje gång. Han står ett ögonblick framför texten som dyker upp på skärmen och fortsätter sedan gå. Knarret hörs igen.

Ronderna hade varit en central del av hans arbetsbeskrivning. När han gick igenom tjänstetilldelningen hade han till slut hamnat framför datorskärmen han hört talas om, där man gavs ett par minuter att uttrycka personliga önskemål om plats och form för sin befattning. Han var förberedd, och tryckte snabbt in de preferenser han bestämt sig för. Hellre en ensam än för överfull förläggning, hellre i den yttre än i den inre trafiken, hellre ett ofarligt långtidsuppdrag än i någon av de riskabla tidsbegränsade placeringarna. Han visste vad fältkamraterna hade sagt. En fegis val. Men nu hade de alla försvunnit iväg åt olika håll, och han förväntade sig inte att träffa någon av dem igen. Han behövde inte längre bry sig om dem, men han ville till varje pris slippa månstensbrytningen med dess damm och olyckor eller vattenutvinningen med all dess strålning. Systemet hade tillmötesgått hans önskemål, och han fick en placering på en gammal station i omloppsbana. Det gick mest ut på tillsyn. 14 månader. Inte så farligt.

Dagen han skulle skjutas upp hade han fått ett par timmars permission för att resa hem och hälsa på sin familj. Han hade kommit upp ur vakuumbanans station och sett att himlen var alldeles röd. Han blev stående och tittade en stund. Det hade varit så länge sedan han var utomhus. Men han hade inte lång tid på sig, och dessutom brände det i skinnet för varje sekund han tillbringade utomhus, så han skyndade fram mellan de utfrätta kåkarna tills han kom till gamla Globen. Han visade ID och permissionstillstånd och släpptes in. När han kom in var det så högljutt att han instinktivt drog ned huvudet mellan axlarna. Tusentals människor, barn, vuxna, gamlingar, sjuka, galna, sönderbrända och utmärglade, liggande, gående, springande, inblandade i slagsmål eller köpslående, knullande i sina slitna tält och kokande sin näringspasta i skålar över mikrovärmare, allt samtidigt och på en gång och i mun på varandra över hela den gamla arenans golv. Han kurade ihop sig för att komma undan kakafonin men också förbli mer obemärkt, och letade sig fram bland tälten och kojorna, ideligen tillknuffad eller åthutad av någon förbipasserande. Tills han såg deras tält.

Först trodde han det hade kollapsat. Sedan insåg han att det bara blivit så nedslitet att en liten del, nödtorftigt dragen över tältpinnarna, återstod. Han såg sin mamma sitta på en vattendunk utanför. Han gick fram, sade prövande hennes namn, och hon tittade upp. Hennes blick förblev tom en sekund. Sedan log hon osäkert. Inuti tältet låg hans pappa, utmärglad och blek. Hans hosta fick det att skallra i hela kroppen på honom. “Din mamma har blivit sämre”, sade pappan tyst. “Hon minns bara ibland.” När han gått ut igen och med hög och långsam röst pratade lite med mamman sade hon att hon så gärna ville gå och dansa med honom, nästa gång de träffades. Han tittade bort, så hon inte skulle se hans ögon. Sedan ursäktade han sig och skyndade därifrån, tillbaka till förläggningen. Han hade fått stanna kvar i gamla Globen i någon timme till, om han velat, men han kunde inte. Himlen hade mörknat i djuprött när han försvann ner i stationen igen.

Uppskjutningen hade varit snabb och nästan smärtfri, som de hade lovat. När han hade vaknat var det i omloppsbana. Det hade inte funnits någon tid att slösa på att kontemplera hans nya situation. Han hittade sin rum på den gamla stationen, klädde på sig autodräkten och började gå sin första rond. Hans uppgift var att vara ett par av den nästan helt automatiserade stationens mänskliga ögon. Titta på skärmarna. Se till att mätarna stod rätt. Säkra alla lås och slussar. Säkerställa att systemet inte missat något. Det fanns tre andra inspektörer posterade på stationen, vars rum och ronder låg i helt andra flyglar, och kommandobryggans personal hölls strikt åtskilda och för sig själva i stationens mitt. Han hade inte förväntat sig lära känna någon annan närmare under sin tid här. Han hade inte förväntat sig någonting mer än att tjänstgöra.

Han kliver runt ett hörn igen. Knarr. Framför sig har han en lång korridor, vars bortre ände ligger i skuggor. Där har väggskärmen krossats någon gång för många ronder sedan, och sedan dess är sträckan lagd i mörker. Men det gör detsamma. Sensorerna i hans dräkt är givetvis både magnetfältkänsliga och mörkerseende. En gång fick han den beskriven av en fältkamrat, som berättade att han en gång traskat rätt igenom ett minfält en midvinternatt medan han själv tagit en tupplur. Han hade inte kunnat tro det förrän han fick prova den själv, men han hade snabbt vant sig. I den mörkgröna displayen i hjälmen syns nu exakt hur heltäckningsmattan löper fram in i mörkret, blev missfärgad och ojämn, och sedan hur sönderrivna textilrester ligger strödda över golvet.

Han vänder sig med ett knarr mot skärmen i väggen, höjer en hand med pekfingret utsträckt, och trycker en gång. En bild av mässen i stationens yttre ring dyker upp. Den är tom. En mugg svävar i stillhet över ett bord. Där har den hängt ända sedan gravitationsfältet slogs ut där ute. Hans finger väntar exakt i tre sekunder, och trycker sedan en gång till, och om kameran hade fungerat hade han fått upp bilden av transithallen. Nu är det bara svart i bild. Vad som blivit av killen vars rond råkade passera just där när skrovet brast syns inte. Han väntar i exakt tre sekunder till inför den mörka skärmen, och så trycker han en gång till. Då syns kommandobryggan, i stationens mitt, där kameran fungerar fint. I gångarna mellan stolarna och skärmarna är det alltjämt tomt. På ett sidobord står en tallrik kvar, och på golvet bredvid ligger besticken. Tre sekunder till, han trycker, och så vänder han sig ut mot gången och går vidare.

Första gången han klädde på sig autodräkten hade han tyckt det kändes konstigt när den drogs åt runt honom. Att den var så kroppsnära lät den vara både antiperspirerande och värmekonserverande, hade han fått höra, men innan man vant sig kändes det som att klä sig i en snäv plastpåse. Sedan slogs den på av någon i något huvudkontor någonstans, och det kändes som att den smälte ihop med hans hud. Han gick ut i korridoren och började gå, och såg samtidigt hur en mätare tickade upp i displayen i hjälmen. 1%, stod det. När den mätaren gått upp till 30% skulle dräktens AI ha lärt sig så mycket av hans vanor att den kunde hjälpa honom med dem, visste han. När den kommit till 70% skulle dräkten kunna känna igen och uppmärksamma honom på anomalier i ronden. I slutet av den första dagen stod mätaren fortfarande på 1%.

Han går förbi en kropp som ligger på golvet, någon meter bakom tygresterna. Första gången han gick sin rond efter det som i de automatiserade loggböckerna kallades “spontant intrång 2L8” satt kroppen upprätt mot väggen, med huvudet nedsjunket mot bröstet och med benen utsträckta över golvet. Benen låg i hans väg. Ett av hans steg träffade i ett av dem, steget blev till en spark och kroppen föll ihop på golvet. Sedan dess har den legat den där. Inte en enda gång har han stannat upp när han passerat den. Inte heller nu. Han går med sina lugna och fasta steg förbi, tills han kommer till en korsning. Då höjer han huvudet. Uppe i taket sitter en skärm, och längst upp på den står det med stora bokstäver “EXTERKOM”. Skärmen är i övrigt tom. Inga meddelanden. Han står kvar, orörlig. En ikon börjar blinka i displayen i hjälmen med texten “Omotiverat uppehåll” under. Ändå står han kvar med huvudet riktat uppåt, som om det skulle kunna komma någonting när som helst. Det dröjer trettio sekunder tills hans huvud sjunker ner igen, och blir hängande ett ögonblick. Sedan går han vidare.

Han hade hunnit tjänstgöra på stationen i ett halvår, men bara få upp dräktens AI till 12%, när det hände. Tydligen var 12% ändå tillräckligt, för han hade råkat somna i dräkten. Han hade vaknat med ett ryck, och sedan förvirrat sett sig omkring. Dräkten knäppte omärkligt till när den lämnade sin autopilot och övergick till manuell styrning. Han insåg att ljuset från väggskärmarna blivit så varmt och gult att det måste vara en sen eftermiddagssol den emulerade. Vad var klockan? En blick upp i kanten av hjälmens inre display visade siffrorna 1632. Hade han sovit i fyra timmar? Samtidigt som dräkten gått ronden? Han hade insett att hans schema skulle kollapsa om han började om från början, och att han helt enkelt var tvungen att satsa på att han inte missat något viktigt.

Den kvällen hade han inte kunnat somna. Dels för att han varit orolig för att han skulle åka dit på att han sovit under sin tjänst. Man visste aldrig när någon, på någon övervakningscentral någonstans, kollade upp ens kroppsvärden. Men också för att han nu inte hade kunnat vara helt säker på att allt faktiskt stod rätt till. Ronden hade ändå till syfte att undanröja eventuella hot och risker. Om inte annat gav det honom själv den känsla av relativ trygghet som han ändå sökt sig hit för att hitta.

När han till slut hade glidit in i en orolig sömn hade den inte varat länge. Larmet hade gått klockan fem i halv fyra på morgonen. Illrött ljus. Spontant intrång. Enligt reglementet skulle han bege sig ned till nedre lastkajen och beväpna sig. Men han hade stannat kvar i sitt rum. Han vågade inte gå ut. Inte förrän långt efter de märkliga ljuden, det insektsliknande rasslandet och de gälla skriken utanför, hade tystnat. Han uppskattade att det hade gått två dagar när han väl klädde sig i sin dräkt och prövande tryckte upp sin dörr. Det enda han hade hört utanför då var en kompakt tystnad.

Nu går han sin rond. Som han gjort ända sedan den dagen, efter att han sett vad som hade hänt på stationen medan han gömde sig i sitt rum. Vad det var som hade tagit sig in, och hur det hade kunnat göra som det hade gjort med de andra ombord innan det drog vidare, det ville han till varje pris inte föreställa sig. Han använde rondens förutsägbarhet för att låta bli. Han gick och gick och gick. Den enda gången han hade bröt dess takt hade varit för att se om något nytt meddelande kommit från jorden. Dagarna hade gått, blivit till veckor och till månader och år. Inga meddelanden hade kommit, men han hade fortsatt gå sin rond. Dräkten hade givits gott om tid att lära sig av hans enkla vanor.

På displayen inuti hjälmen står det nu 100%. Bredvid lyser ikonen som signalerar att autopiloten är på. Inget av detta ser han, för hans torra ögonlock är slutna. Han vandrar framåt i korridoren och når ännu ett hörn. När dräkten med sina tre steg svänger gnids lårbenet genom den sträva, läderartade huden mot dräktens åtsittande tygfiberfoder, och det knarrar igen. På dräkten blinkar en varningslampa, vars funktion är att uppmärksamma andra på att han slutat andas. Den kastar sina röda, rytmiska ljuskäglor på väggen han går förbi. Sedan försvinner han iväg i den mörka korridoren och när de dämpade stegen inte längre hörs blir det helt tyst.

L: Vi har hört “Dräkten”, skriven och uppläst av Jack Werner.

J: Och därmed är Creepypoddens stund på Poddfest Nonstop slut. Men redan i natt kommer ett nytt vanligt avsnitt av podden ut. Då hörs vi igen. Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

J & L: Tack för att ni lyssnat.