canadian pharmacies shipping to usa canadianrxcenter.com

Två sommarstorys: Hamnlös

Det är augusti, mina vänner. Sommarens djupaste veckor, där både minst och mest händer. När svenska städer ligger tomma och övergivna och de solblekta tidningarna fladdrar i den ljumma vinden på klipporna vid havet, men också när nya vänner träffas sena kvällar i trädgårdar och på daggfuktiga gräsmattor. Creepypodden med mig Jack Werner firar med ett dubbelavsnitt – två långa historier släppta samtidigt, skrivna av anonyma lyssnare som generöst erbjuder oss små ilningar i sommarvärmen. På så vis hoppas vi bidra till att era nätter denna sommar ska få bli extra långa.

I det här avsnittet hör vi historien “Hamnlös”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Michael Forsberg och Ludvig Josephson.

Signaturmelodi

Om en halva av mitt liv ägnas åt journalistiken, ägnar jag kanske en fjärdedel åt fågelskådning. Inte så att jag ligger timtals vid någon liten sjö med kikaren i högsta hugg. Men om man räknar med tiden jag lägger på att efterforska fåglar, bättre utrustning och att följa andra fågelskådare på nätet, så blir det åtskilliga timmar i veckan. För några månader sedan tog en blogg jag följde en oväntad riktning och händelserna den beskrev engagerade journalisten inom mig. Det har aldrig förut hänt att de två drivkrafter i mitt liv – journalistik och fågelskådning – sammanfallit, men det gjorde mig till en hängiven undersökare av bloggen och dess upphovsman.

Storyn, som jag presenterar här, skulle jag aldrig skicka till någon nyhetsredaktion. För det första bygger hela berättelsen på en enda vittnesbörd, vilket ju inte precis är tung bevisföring. För det andra behandlas teman som de flesta redaktioner fnyser åt. Att jag slutligen beslutat att skicka min rapport till Creepypodden antyder nog tillräckligt tydligt vilka teman jag avser.

”Fågelresan” hette bloggen där historien tar sin början. Jag hade följt den av och till under tre år, men det fanns poster så långt tillbaka som 2013. Bloggaren var en uppenbart entusiastisk fågelskådare, som dessutom till skillnad från många bloggare i samma genre kunde skriva väl och korrekt. Istället för felstavade och osammanhängande listor över fåglar, uppradade utan sammanhang eller ordning, vilket är vanligt på många fågelskådarsidor, berättade Fågelresan om resor runtom i Sverige, om upplevelserna och naturen. Han beskriv fågelskådarens verklighet, inklusive långa tider av väntan, följda av korta episoder av besvikelse eller glädje.

Sent under september 2018 gjorde fågelskådaren det första inlägget i vad som skulle bli den sista resan som rapporterades på bloggen. Tyvärr har bloggen sedermera plockats bort från nätet och finns inte kvar på Internet Archive. Men jag hann själv spara ner innehållet. Nedan följer bloggens sju sista inlägg. De är automatiskt datum- och tidsstämplade.

30 september, klockan 18.44

Sedan semestertrafiken slutade för några veckor sedan, har det gått bra att hålla hastigheten uppe på vägarna och resan till Dalarna gick oväntat fort. Boendet jag har hyrt ligger i en liten by utanför Borlänge med närhet till flera fågeltorn. Landskapet är perforerat av småsjöar som samlar många fågelarter. Jag hoppas att åtminstone få se hornuggla och kärrhök. Men det är förstås betydligt fler fågelarter som flyger runt i de här trakterna!

På vägen upp såg jag starar på en åker och ett gäng kanadagäss. De börjar ju så smått göra sig redo för avfärd. Hösten är här på allvar och naturen har stelnat i rödgula färger. På hösten gör vi ofta de bästa fågelskådarresorna – luften är välkommet nedkyld och andningen lättare. Flertalet flyttfåglarna har ännu inte lämnat Svedala, men börjar samlas i flockar här och där. Det finns mycket att upptäcka och varken sommarvärme eller vinterkyla dämpar entusiasmen.

Ni som läser bloggen regelbundet vet förstås följande redan, men för nykomlingarna upprepar jag min filosofi… Mina veckolånga fågelskådningsresor gör jag ensam. Somliga fågelskådare talar ju om den här hobbyn som ett sätt att umgås, men för mig har det blivit en flykt undan andra människor. Som chef i socialtjänsten, med allt vad det innebär i form av möten, samtal, bullriga ungdomar och gråtande föräldrar, behöver jag komma bort från människor ibland. ”Helvetet är de andra” sa en gång en vis man och jag håller med, åtminstone när jag fågelskådar.

Stugan jag har hyrt ligger tyvärr intill en större och modernare villa där hyresvärden bor. Jag skulle tro att hyresvärden från början ärvt eller köpt stugan och tyckte att den blev för liten när han skaffade familj. Den större villan verkar vara byggd i slutet av 80-talet och mannen själv är väl i 70-årsåldern. Han är sannolikt från trakten, han talar det där typiska dalsbergslagsmålet: en blandning mellan glatt dalmål och gnällbältesdialekt. I vilket fall som helst hade jag föredragit en stuga utom synhåll för alla, för det är på sådana platser jag mår som bäst. Lyckligtvis verkar hyresvärden bo själv numera – han är förmodligen frånskild eller möjligtvis änkling och han verkar ligga efter med underhållet på villan – så åtminstone är det bara honom jag behöver undvika. Han tycks dessutom fåordig, så jag tror det blir enkelt att undslippa honom.

Jag sitter vid matbordet i stugan nu med papperskartan uppvikt invid datorn. Har sedan tidigare gjort anteckningar på kartan och de kommande dagarnas fågelskådning är planerad. Jag börjar med den stora fågelsjön norr om byn imorgon. Sedan kommer jag att ägna omkring en halvdag eller så åt de mindre platserna tisdag till fredag. Som mina stamläsare redan vet gillar jag att prova sjöar och ibland kalhyggen som inte märkts ut på fågelskådningskartor, och det blir förstås också några sådana längst vägen.

Om ni är nyfikna; stugan består av två spartanska rum och kök, där det mest flärdfulla är ett antal tavlor med de typiska Carl Larsson- och Anders Zorn-motiven. Stället är inte särskilt väl omhändertaget, jag undrar om gubben städat här sedan förra gästen. Ingen tv-apparat.

Det borde väl vara allt för idag. Om ni har frågor, synpunkter eller tips, kan ni kommentera nedan.

1 oktober, klockan 17.01

Vad jag kommer att skriva nu gör mig säkert till en sur gubbe. Men jag kommer aldrig att vänja mig vid hur somliga förväxlar tal- och skriftspråk här på nätet. Liten bokstav i början på en mening, felstavningar och oklar meningsbyggnad. Jag tycker det ser väldigt slarvigt ut. Ni kan bortse från mina synpunkter om ni vill, men jag vet att många håller med mig. Och jag vill inte sticka under stol med att jag nu tänker på några av kommentarerna på gårdagens inlägg.

När vi nu har fått den saken ur världen, stort tack för era kommentarer, särskilt tipsen från StorTomas och Gergen_Berg!

Dagens fågelskådning. Jag gav mig i vanlig ordning iväg vid sextiden i morse. Sverige har ju ett stort utbud på fågelsjöar, så konkurrensen vid de mindre kända utsiktsplatserna är inte särskilt stor. Under hela dagen såg jag bara till en annan fågelskådare och han eller hon stod långt från fågeltornet – jag såg närmare bestämt en siluett i vattenbrynet säkert två kilometer bort. Det syntes något som glimmade till i ögonhöjd, så personen höll nog upp en kikare. ”Bäst att undvika den delen av sjön” var min första tanke och den avslöjar ju vilken ensamvarg jag är.

Tyvärr har jag ingenting uppseendeväckande i fågelväg att rapportera. Jag såg en hornuggla och en kärrhök. Fåglarna är förstås ovanliga på andra platser, men de är inte alls ovanliga här i södra Dalarna. Ändå var det roligt att se dem. Hornugglan satt uppe i en tall och såg tjock och irriterad ut. Kärrhöken kom svävande en stund över sjön för att sedan ta fart och dyka blixtsnabbt ned i skogen och försvinna. Hoppas på bättre skådarlycka imorgon. Foton bifogas!

Någonting lite konstigt hände på vägen hem. Ni vet hur vi fågelskådare inte nöjer oss med att traska från punkt a till punkt b, utan alltid lyssnar uppmärksamt efter fågelsång och gärna avviker från stigen för att höra bättre och urskilja den ena arten från den andra. Jag kan numera identifiera ett trettiotal fågelarter på sången, men det är ju långtifrån så många som några av er veteraner klarar av.

På ett ställe längs stigen tyckte jag mig höra en dov, entonig sång som jag inte alls kände igen. Jag blev förstås nyfiken och när jag tittade i ljudets riktning fick jag se en glänta skymta fram mellan stammarna några tiotals meter bort från stigen. Det var inte enkelt att ta sig dit, för ett taggigt buskage bredde ut sig mellan mig och gläntan. Jag tog omvägen omkring buskaget, men trampade ned i ett litet vattenfyllt dike så att den ena stöveln tog in vatten. Därför var det svärande och haltande som kom jag ut i gläntan och solskenet. Stöveln åkte av och tömdes på vatten, samtidigt som jag höll balansen på det torra benet. Jag kunde konstatera att det sedvanliga höstgula, högväxta gräset och de döda blommorna täckte marken. Det som avvek i gläntan var en väldig stenbumling, grå och påträngande, som vilade några meter bort, liksom utkastad på ett annars plant underlag. Efter att ha stirrat ett tag på stenen kom jag på att lyssna efter fågelsång igen, särskilt den nya, entoniga sången. Det tog någon minut innan jag konstaterade att all fågelsång hade tystnat. Varken ovanliga eller vanliga fåglar hördes sjunga, skogen var alldeles vindstilla och ljudlös.

Jag insåg efteråt, när jag var på väg mot stugan igen, att min tramp rakt ned i myren måste ha skrämt fåglarna i omnejden på flykten, och att skogen vid den här årstiden ju ändå är tystare än under sommaren. Men om jag ska vara ärlig – när jag faktiskt stod där i gläntan gav mig tystnaden gåshud. Vad tror ni den berodde på? Har ni varit med om något liknande i höstskogen?

2 oktober, klockan 06.33

Ett morgoninlägg! Nej, jag har ingen ny skådning att rapportera. Men jag vill följa upp angående gårdagens märkliga upplevelse i gläntan. Jag vaknade nämligen nyss upp från en obehaglig dröm om händelsen och vill skriva av mig. En ursäkt till er som är här för att läsa om fåglarna – hoppa över detta inlägg!

Ni förstår, i drömmen fick gårdagens tystnad en märklig förklaring. Jag var tillbaka i gläntan där jag åter tömde min stövel på vatten. I drömmen ligger stenen där stor och oförklarlig, men nu kastar den flera långa, rörliga skuggor över gräset. Jag letar med blicken, men träden i bakgrunden skymmer något som skiner därbakom. Så slås jag av tanken att jag måste lyssna efter fågelsången. Och i samma stund som jag lyssnar, förstår jag att tystnaden i gläntan inte är en tystnad. I själva verket är den ett ihållande skrik och det är skriket som överröstar alla andra ljud. Jag hör ingenting annat, därför att mina öron bara kan uppfatta skriket. Ljudet liknar den gälla, entoniga sång jag hört på avstånd, men det är ofantligt starkare, genomträngande och omedelbart. Den ligger precis i gränslandet mellan människo- och djurskrik, ungefär där som man ibland har svårt att skilja mellan hungriga spädbarn och bråkande katter. Men detta läte kommer från en större varelse, och jag kan inte bedöma om den skriker i ångest eller vansinne. Ljudet kommer otvetydigt från bakom stenen, vars skuggor nu dansar till sångens puls. Det går några sekunder innan jag i drömmen vänder tvärt och springer. Jag hinner fram till stigen innan jag vaknar, och jag vaknar upp i sängen, svettig och med lätt kramp över bröstkorgen.

Jag är inte särskilt lättskrämd, och drömmen är i sig inte tillräcklig för att göra mig rädd. Ibland drömmer man ju mardrömmar och det är inget märkvärdigt med det. Men jag har ytterligare en sak att berätta. Sedan jag vaknade förut minns jag inte längre hur jag igår tog mig från gläntan tillbaka till stigen. Jag har en minneslucka mellan det att jag uppfattade tystnaden fram till dess jag åter promenerade mot stugan. Den enda version jag minns är drömmens och där sprang jag ju i panik. Jag har aldrig varit med om att en dröm kan ersätta faktiskt minne. Är det något som kan hända? Nu blir man ju orolig för hjärntumör eller liknande.

Okej, det är dags att avsluta inlägget och göra mig redo för dagens fågelskådning. Jag tänker förstås inte låta en mardröm hindra mig, men det var skönt att skriva av sig. Kanske raderar jag det här inlägget om några timmar. Jag rapporterar dagens resultat ikväll, vi hörs då!

2 oktober, klockan 18.14

Nu är jag uppskrämd på riktigt, för här har hänt fler märkliga saker under dagen idag.
Jag kom till en av de mindre fågelsjöarna vid åttatiden i morse, försenad av nattens mardröm och morgonens bloggskrivande. Ägnade timmar åt att spana på fågellivet vid sjön; bland annat en flock svalor som vigde en halvtimme åt att förbereda sträcket sydöver.

Runt 13-tiden fick jag lön för mödan när jag fick se en rörhöna picka runt på marken, inte särskilt långt från där jag stod. Med kikaren blev hon rejält uppförstorad, så jag kunde enkelt bekräfta identifikationen. Foto nedan!

Efter en stund fick rörhönan sällskap av en annan fågel. Den var uppenbart av en annan art och rörde sig på ett egendomligt sätt: fågeln gick liksom framåtlutad och lyfte sina fötter högt över marken med varje kliv, det liknade något ur Monty Pyton. Jag blev förstås väldigt intresserad när jag efter någon minuts intensivt stirrande fortfarande inte kunde artbestämma den. Den var svart till största delen, men hade ljusblå linjer längst ryggen och stjärten. Gulaktiga prickar markerade änden på vardera vingen. Jag följde fågeln med kikaren under flera minuter. Slog lite på måfå i Fågelguiden, utan att hitta något av intresse. Det var först när fågeln plötsligt vände sig om och stirrade på mig, som jag insåg att jag dessförinnan inte hade sett dess huvud framifrån. Jag tog ett steg tillbaka. Det som stirrade på mig var inte en vanlig fågel. De svarta, alltför tätt placerade ögonen var snarare en del av ett vanställt människoansikte. Ansiktet var en kritvit yta av något som liknade hud och mitt på denna vita yta gapade ett hål till mun, lika svart som ögonen. Det var ett deformerat ansikte som liksom inympats på fågeln och inramades av dess kolfärgade fjäderdräkt.

Jag kunde först inte ta min kikarförstärkta blick från fågeln och dess stirrande ögon. Det var efter vad som kändes som en hel minut som jag släppte kikaren, lät den hänga runt min hals, och stegade bakåt mot stolsryggsäcken. Jag såg inte längre några detaljer, men jag kunde fortfarande se den vita oval som var fågelns ansikte. Jag kände ett snabbt växande flyktbehov att komma utom synhåll för fågeln och ta mig tillbaka till stugan.

Men jag började istället göra något jag naturligtvis skulle ha gjort mycket tidigare: leta reda på kameran. Det tog mig en minut att inse att jag ju hade använt den nyss då jag fotograferade hönan, och ytterligare någon minut innan jag sökte med blicken utmed marken. Kameran låg i gräset precis där jag nyss hade spanat på fåglarna. Jag måste ha tappat den när jag varit som mest desorienterad. Med mjuka, långsamma rörelser lyfte jag kameran och riktade den mot fåglarna, bara för att upptäckta att de båda var borta.

Efter att förgäves ha väntat på att fågeln skulle återkomma, vandrade jag iväg till platsen där den och hönan spatserat. Till min förvåning hittade jag blod och svarta fjädrar på marken. Hade en av fåglarna blivit föda åt ett rovdjur? I så fall var det märkligt att jag inte hade hört ljud; attacker mot fåglar är som regel högljudda affärer. Men så mindes jag nattens mardröm där tystnad inte var detsamma som tystnad. En mer obehaglig tanke infann sig: hade fågeln med det groteska ansiktet angripit rörhönan?

Efter detta kunde jag inte snabbt nog samla ihop mina saker i ryggsäcken och påbörja en marsch mot stugan. Känslor av obehag förföljde mig hela vägen och började ge vika först när jag stängt stugdörren bakom mig. Jag tog en långdusch och bredde några smörgåsar som jag åt med badlakanet kring midjan. Men bilden av fågelns ansikte fortsatte att förfölja mig hela eftermiddagen och kvällen. I mitt huvud blev ansiktet mer groteskt än det faktiskt varit, den gapande munnen större, ögonsvärtan djupare och överläppen såg liksom ut att vara hopsydd med näsan till en parodi på en fågelnäbb.

Jag sov tre timmar på eftermiddagen, vaknade svettig ur en mardröm men utan att minnas vad jag drömt. Nu är jag redan trött igen och måste sova. Jag kan inte hålla ögonen öppna utan ansträngning. Jag återkommer på bloggen imorgon. Jag vet förstås att det finns rationella förklaringar till dagens händelser, men påminn mig gärna i kommentarsfältet!

3 oktober, klockan 16.57

Jag vaknade utsövd i morse och gårdagens händelser kändes fjärran. De kommentarer jag fått gav mig skäl att ompröva vad som faktiskt hände igår. Särskilt diskussionen om missbildningar på djur som på avstånd tolkas som ansikten sätter gårdagen i ett annat ljus. Tack till läsarna NFiskeOFagel, PellInor och Gergen_Berg! Ingenting har ju egentligen hänt, annat än att jag drömt en mardröm och sett en missbildad fågel, som sannolikt blev ett lätt skrovmål åt något rovdjur.

Så idag har jag ägnat mig ostört åt fåglarna. Samma fågelsjö som igår, och idag har jag flera guldkorn att rapportera! Något som måste ha varit en liten ljungpipare satt en liten stund på en sten några meter från min runt åttatiden i morse. Dess lilla spräckliga kropp var alldeles stilla medan den blickade ut över vattenytan. Bara några minuter efter dess avfärd, fick jag se en morkulla, eller möjligen enkelbeckasin, sitta längre bort vid vattenbrynet och fiska. Det tog långa minuter för den att hitta något ätbart, varunder jag kunde ta några foton – varsågoda! Klockan 10 gjorde tre drillsnäppor entré rakt ned i samma vattenbryn, där de spankulerade en bra stund, tillsynes i något slags social harmoni. Jag har foton även på dem.

Vid lunchtid åt jag de medhavda mackorna och gick en kortare promenad för att undvika stelheten vi fågelskådare så ofta erfar efter timmar av orörlighet. Jag lyssnade avslappnat på den rika fågelsången, utan att göra några större ansträngningar att identifiera enskilda arter.

På eftermiddagen återkom de tre drillsnäpporna, men nu anslöt sig också en skrake med sin karaktäristiska hårtofs till dem via vattnet. De fyra fåglarna tolererade varandra en liten stund, innan nykomlingen flaxade hotfullt med vingarna och drev drillsnäpporna på flykten. Som jag gjort på tidigare resor, infogar jag fågelfoton från resten av eftermiddagen och låter mina läsare artbestämma. Kan ni lista ut dem allihop? Det är naturligtvis alltid svårare att identifiera fåglar utifrån ett enda foto, så i de flesta fall har jag inkluderat flera. Det finns dock en riktig nöt för er experter därute, får se om någon knäcker den!

4 oktober, klockan 05.47

Jag vaknade nyss från ännu en mardröm. I drömmen är jag på väg hem från dagens fågelskådning med den tunga ryggsäcken och tubkikaren på axeln. Det är längs traktorsspåret upp från sjön som jag hör jag det där skriket igen. Det är inte avlägset, men heller inte alldeles nära. Motvilligt lägger jag ifrån mig bagaget, och ger mig av från spåret. Även om jag når den från ett annat håll, kommer jag fram till samma glänta. Skriket är öronbedövande, oavbrutet, genomträngande. Det överröstar allt, till och med ljuden från min egen kropp, andningen, rörelserna, fotstegen. Framför mig ligger återigen stenbumlingen, grönmossig och grå. Skriken kommer som förut från bakom stenen, men till skillnad från i den tidigare mardrömmen, tar jag den här gången försiktiga kliv mot den. När inget händer, några till. Drömmen darrar av anspänning och med tanke på att muskulaturen känns ansträngd även när jag nu vaknat, måste även min fysiska kropp ha krampat med föraning.

I min dröm sticker det fram två ben med klövar från bakom stenen. De är ljusbruna och smäckra, alldeles som hos ett rådjur eller hjort. Men det rycker i dem, musklerna skakar med oförklarad nervositet. I drömmen tycks saker för ett ögonblick falla på plats; det är ett skadat eller döende rådjur jag hittat och med ens tycks skriken mig annorlunda, mer levande och sköra. Istället för rädsla, översköljs jag av medlidande. Jag hinner med hastiga rörelser sätta mig på huk invid det skrikande djuret, innan jag inser att de svarta glansigt blänkande ögonen som stirrar på mig inte tillhör ett rådjur, eller heller något annat djur jag känner igen. De är decimeterstora kloaker tätt placerade på en skrovlig grå yta av åtsittande skinn kring en skalle som tycks expandera okontrollerat åt alla håll. Jag hinner också uppfatta att det inte är muskler som rör sig under dess hud, för kroppen bågnar och viker sig på ställen som inte tycks stämma med dess anatomi, som om kraftfulla maskar krälade därinnanför. Det är som en kropp i våldsam förruttnelse, men ur förruttnelsen ser jag nya former framträda. Varelsen är på väg att förvandlas, men jag vet inte till vad, och när jag efter några sekunder av förlamning kastar mig bakåt för att springa, lösgör sig något ur högen av myllrande lemmar och skjuter snabbt efter mig. Jag hinner registrera att det är något med svarta fjädrar och röda prickar, men det är först i ögonblicket efter att jag vaknat som jag inser att det måste ha varit den vanskapta svarta fågeln från i förrgår.

4 oktober, klockan 16.22

Nu tänker jag avbryta min resa i förtid. Ber om ursäkt till er som velat följa min fågelskådning. Och jag önskar att jag kunde lova er att det snart blir en ny resa, men just nu är jag inte så säker på det.

Mardrömmen från i natt var obehaglig, men det är inte på grund av den som jag nu åker hemåt. Andra saker har inträffat under dagen som gör att jag omöjligt kan stanna kvar. Jag tänker inte berätta vad som hänt, låt oss säga att det är privat. Jag kommer inte att besvara frågor om detta, varken på bloggen eller i mejl. Detta blir det sista jag skriver från stugan i Dalarna.

Jag hoppas att det blir ett återseende snart igen, men jag vill inget lova. Nu längtar jag efter staden, människorna och ljuset; jag åker härifrån innan mörkrets inbrott.

Det var bloggens sista inlägg. ”Fågelresan” slutade därefter att uppdateras. Det dröjde någon månad och sedan försvann bloggen också helt från nätet, sannolikt på grund av obetalda avgifter för webbhotellet. Jag hann själv att ladda ned den i dess helhet, men jag har inte delat innehållet och inte sett någon annan göra det heller. Så förutom de versioner som jag och bloggens ägare har på våra datorer, är förmodligen blogginläggen, inklusive alla kommentarer, numera omöjliga att hitta.

Som journalist drivs jag av min nyfikenhet, men har också en plikt att vara skeptisk. Båda dessa instinkter, nyfikenhet och skepsis, triggades av vad jag läste på bloggen Fågelresan. De föreföll ju beskriva något övernaturligt, men det var långtifrån tydligt vad det i så fall skulle vara. Några drömmar och en vanskapt fågel är inte precis de mest tydliga exemplen på … ja, vad?

Spökerier, oknytt eller något skrämmande vanskapt som levde i de dalska skogarna? Samtidigt föreföll mig den fågelskådande bloggaren övertygande. Det var uppenbart att bloggen hade skapats för att rapportera om fågelskådning, den hade relativt frekventa inlägg från över en femårsperiod innan den avslutande resan till Dalarna. Så endera hade bloggaren plötsligt bestämt sig för att offra sin fem år gamla fågelskådarblogg för att skapa en smula olust bland sina relativt fåtaliga läsare – eller så hade han beskrivit sina upplevelser korrekt.

Med tanke på hur lite bloggaren ansträngde sig för att maximera obehaget hos läsarna – många kommentarer i kommentarsfältet uttryckte oro för att han använde droger eller var psykiskt sjuk, men fick aldrig något svar – var teorin om att han spelade oss ett spratt för att väcka obehag ganska svag.

Som de flesta i kommentarsfältet tänkte jag till en början att de beskrivna upplevelserna kunde vara tecken på en psykos, eventuellt som en följd av något slags missbruk. Samtidigt var texterna sammanhängande och välformulerade. Utöver drömmarna, som författaren beskrev med viss vaken distans, fanns det inget som tydde på att han förlorat kontakt med verkligheten.

Det var inte med ambitionen att göra journalistik som jag närmade mig frågan om vad som hänt däruppe i Dalarna. Det övernaturliga är ett tema som visserligen brukar dra en ansenlig mängd läsare, men det är inte mitt område, och journalister som ägnar sig åt det övernaturliga utan att samtidigt portionera ut en stor dos skepsis, får snabbt dåligt rykte. Snarare var det min egen visserligen journalistiska nyfikenhet som gjorde att jag inte kunde släppa tanken på fågelskådaren.

Det gick så långt att jag i smyg började eftersöka hans identitet med hjälp av resurser och kontakter i jobbet. Trots att han hade varit anonym på bloggen, är det relativt lätt att spåra ägare till webbplatser. Så det tog mig inte lång tid att hitta ett namn och en adress. Jag kommer inte att återge någon information här och har förresten justerat lite uppgifter i blogginläggen ovan för att göra författaren svårare att identifiera. Det är endast mot löfte om anonymitet som han senare har återgivit hela historien för mig. Jag kallar bloggaren för Per, fast det inte är hans riktiga namn.

Min journalistiska erfarenhet trogen, åkte jag hem till Per utan att först kontakta honom via mejl eller telefon. Han hade ju skrivit i sitt sista blogginlägg att han inte skulle svara på några frågor om resan till Dalarna och hade nog hållit fast vid den linjen om jag skulle ha givit honom tid att överväga en förfrågan om intervju. Låt mig erkänna att jag som journalist är ganska förslagen. I det här fallet gjorde jag en efterforskning och fick veta att hans bostadsrättsförening, där han var ordförande, bråkade med kommunen om en nybyggnation på en skogstomt nära bostaden. Den lördag eftermiddag då jag åkte ut till honom, introducerade jag mig därför som journalist och bad att få tala ’om skogen’ – ett medvetet tvetydigt ordval. Jag blev genast inbjuden till vardagsrummet och tillfrågad om jag ville ha kaffe.

Per är en ganska normalt byggd man i fyrtioårsålder. Klädstilen är korrekt och en smula anonym – han mottog mig i en grå pikétröja och mörkblå jeans. Frånsett några äldre foton i hallen med smått extravaganta ramar, sannolikt arvegods, var interiören ganska typisk för en ungkarl. Väldigt lite utrymme till utsmyckning utöver sådant som direkt relaterade till hans fritidsintresse – i detta fall fågelskådning. Jag kunde inte identifiera något som tydde på missbruk eller psykisk sjukdom, till exempel att han skulle ha ovanligt ostädat eller hade plockat undan vissa laddade föremål såsom speglar. Hos Per fann jag istället en bokhylla med fågelböcker, målningar av fåglar och en dyrbar samling med fågelskådarutrustning strategiskt utplacerad i vardagsrummet, tillsynes för att låna sig som samtalsämne. Det passade mig utmärkt, och jag lyckades snabbt styra in vårt samtal på fåglar och därifrån in på mitt egentliga syfte med besöket.

När Per förstod att jag egentligen hade kommit för att tala om hans tid i Dalarna, blev han synbart irriterad och var nog i färd med att kasta ut mig. Men jag förklarade snabbt att jag faktiskt inte ljugit varken om mitt yrke eller intresset för skogen, att jag i högsta grad delade hans passion för fåglar och dessutom hade känt mig oroad efter att ha läst bloggens sista inlägg.

Det tog mig runt en halvtimme att lirka ur honom svar om dalaresan. Det krävde ett löfte om full anonymitet och att jag skulle ändra detaljer om hans bostad och namn för att undvika identifikation. Men när svaren slutligen kom, talade Per oavkortat i fyrtio minuter. Det var tydligt att han inte hade samtalat med någon om händelserna och därför oavsiktligt skapat ett behov hos sig själv att berätta. Därför fick jag veta allt om dalaresans sista dag. Jag ger en sammanfattning nedan, där jag också placerat händelserna i kronologisk ordning.

Drömmen under natten, som Per hade berättat om i sitt sista inlägg på bloggen, gav honom djupa obehagskänslor som varade hela morgonen. Han tvekade länge om han skulle ge sig ut i naturen igen. Slutligen lyckades han övertyga sig själv om att inte låta känslorna styra och att ge skogen ännu en chans. Fast han bestämde sig för att undvika gläntan från drömmen och istället välja en sjö nära en bilväg. Även om det var troligt att ljud från förbipasserande fordon kunde skrämma fåglarna, ville han vara så nära civilisationen och så långt från gläntan som möjligt.
Med utrustningen vid sig sida, lunch och fika inkluderat, och med bilen parkerad bara någon kilometer bort, satte han sig alltså tillrätta vid den valda fågelsjön och fokuserade på fågellivet. Han nämnde inte vilka fåglar han hade sett under den här sista dagen och jag frågade inte.

Framåt elvatiden tog han sig en rast, åt en medhavd smörgås och promenerade en bit in på en stig som löpte parallellt med sjön, fast längre in i skogen. Det var där han stötte ihop med mannen och hunden. Män och deras hundar är ju ett vanligt inslag i både stads- och lantliv. Men Per överraskades och hoppade till när paret kom fram bakom en krök i stigen, kanske för att han inte hade umgåtts med någon alls de senaste dygnen, kanske på grund av nattens mardröm.

Mannen, som skulle presentera sig som Yngve, såg att han hade överraskat Per och skyndade sig att be om ursäkt. Per sökte sin vana trogen undvika social interaktion, skrattade lågmält och kort, och svarade att det inte fanns något skäl till ursäkten. Han gjorde rörelser för att fortsätta längs stigen, men Yngve var den sortens sociala person som inte tar notis om andras ovilja till samtal och inledde omedelbart vad Per snabbt identifierade som en monolog. Efter att ha introducerat sig själv, konstaterade han med antydan till frågetecken att Per var fågelskådare, lyckades få Per att presentera sig själv och följde därefter med Per tillbaka till dennes utrustning.
Yngve hade flera ovidkommande synpunkter på Pers kamera. Alltunder det att Per tyst svor över den äldre mannens ljudliga stämma och dess ogynnsamma inverkan på fågellivet, började Yngve sedan att återberätta anekdoter från sitt liv som hade anknytning till sjön och bygden.

Efter en stund hade Per mer eller mindre givit upp försöken att avbryta monologen och accepterat att fågelskådningen var över för en stund. Han lyssnade passivt på Yngve.

Utläggningarna var högst personliga på ett sätt som gjorde dem ointressanta utom för Yngve själv. Från vaga minnen av var han en gång spelat fotboll med några kamrater, till minnen av faderns medverkan under 50-talets skogsavverkning i området, rörde han aldrig långt från sin egen person. Det var först efter femton minuters erinringar, som Yngve plötsligt dämpade rösten till en förtrolig halvviskning och undrade om den yngre mannen hört talas om traktens skogsväsen? Nej, det hade inte Per.

– Det sas när jag var ung, fortsatte Yngve i samma förtroliga tonläge, att någonting här i skogarna kunde byta hamn.

Han förklarar att det hade berättats om ett väsen som kunde anta skepnaden av andra levande varelser. Den förvandlades oftast till tamdjur, men ibland till människor. Så snart de äldre i trakten såg en vild katt eller något annat djur de inte kände igen, brukade de därför spotta efter den, eftersom det ansågs jaga hamnbytaren på flykten. De hade varnat barnen och sagt att de aldrig skulle lita på främmande djur eller människor.

– Min far berättade ofta om mordet här i byn på 20-talet – jag antar att du har hört talas om det?
Nja, kanske hade Per sett något om det på nätet när han sökte på bynamnet.

– Det är ju ett ganska välkänt mord som aldrig blev uppklarat. En karl blev brutalt ihjälslagen i sin ungkarlsstuga. Jag tror att de misstänkte Salaligan under en period, de var visst igång som värst med sina mord under samma tid. Men pappa påstod att gubben hade haft besök av den där omänniskan från skogen.

Yngve tittade ut mot sjön och de fåtal fåglar som vistades i området trots hans ljudliga monolog.

– Och jag har ju själv haft konstiga upplevelser. En gång hade frugan och jag en åttonde ko i vår kohage, där vi förut haft sju. Vi trodde att det var en förrymd grannko, men nog tänkte jag på de gamla skrönorna om hamnbytaren när jag hittade tre av våra kor ihjälbitna morgonen därpå och den åttonde kon var spårlöst försvunnen. Jag frågade ibland pappa och andra från trakten vem eller vad det var som kunde byta skepnad på det där sättet. Det brukade svaras att den hamnlösa inte hade någon ursprungsform. Den kunde anta en skepnad under en kortare period, men behövde snart byta igen. Fast det fanns alltid någonting på kroppen som avslöjade väsendet. En extra tå, en förkortad arm, sådana saker. Skrönorna sa också att om man fick syn på det där som avvek, gjorde man bäst i att låtsas som ingenting. Om den hamnlösa förstod att förklädnaden genomskådats, kunde det gå riktigt illa. Det var så det kunde ha gått till vid det där mordet på 20-talet.

Vid det här laget hade Yngve Pers fulla uppmärksamhet och Per fick verkligen anstränga sig för att göra rösten stadig när han frågade:

– Det låter i mina öron som en skröna folk berättade för att förklara vanskapta djur, eller hur?

– Jo, så kan det nog ha varit i vissa fall. Men jag har haft fler skäl att återkomma till de där
berättelserna. En gång när frugan hade rest på marknad uppe i Borlänge, gjorde hon eller någon som liknade henne ett hembesök en kort stund mitt på dagen. När frugan några timmar senare verkligen anlände hem med bilen, förnekade hon bestämt att det varit hon. Jag satt vid matbordet med ryggen mot dörren när det hände. Dörren öppnades och stängdes, och jag hörde Barbro stå där innanför och vänta. Jag vände mig helt kort mot henne, eftersom jag undrade varför hon hade blivit stående. Hon såg ju ut som min fru, inklusive kläderna. Hon var väldigt allvarlig och stirrade rakt ned på golvet, det minns jag. Jag antog helt enkelt att hon glömt något i bilen och blev inte förvånad när jag några sekunder senare hörde ytterdörren öppnas och stängas igen. Fast sen blev jag förstås förvånad igen, när hon inte dök upp på nytt och bilen saknades på parkeringen.

Yngve tittade leende på Per. Det var uppenbart att han hade Pers fulla uppmärksamhet och det gjorde honom riktigt engagerad i sin monolog. Han fortsatte berätta, fastän hunden nu börjat rycka otåligt i kopplet.

– När jag talade med Barbro om saken senare på kvällen, hävdade hon ju bestämt att det där inte kunde stämma – och det var inget hon missminde sig heller. Det var då jag började minnas en detalj om den där skepnaden i hallen. Jag tyckte mig minnas att hon saknade ögonbryn. Jag vet, det låter konstigt att jag inte skulle ha lagt märke till det i stunden, och jag är fortfarande inte säker på att jag minns rätt. Men bilden av gestaltens ansikte, det vill säga Barbros ansikte minus ögonbrynen, finns fortfarande kvar här inne i mitt huvud och kommer nog inte att lämna mig så länge jag lever.

Yngve knackade med knogen mot den skrovliga pannan.

– I alla fall tänkte både jag och frugan att det där nog kan ha varit den hamnlösa. Vem vet?
Yngve fortsatta att tala en stund till och började glida från ämnet. Ivrig att veta mer om den hamnlösa, avbröt Per honom med frågor. Men det blev snart uppenbart att även om Yngve hade fler historier att berätta om traktens skogsväsen, hade han få upplysningar om hur det levde, detaljer om dess förvandlingar och så vidare. Per frågade hur varelsen kunde uppträda med kläder? Den frågan fick Yngve att haja till och skratta; det var uppenbart inget han hade tänkt på. Men han spekulerade mångordigt om att den hamnlösas förvandling kanske skedde lika mycket i huvudet på dem som såg varelsen, som hos varelsen själv. I så fall föreställde sig människorna kläder. Vem visste?

– Var och hur levde den hamnlösa när den inte befann sig bland människor?, undrade Per. Hur gick förvandlingen till och hur ofta behövde väsendet byta hamn? Kanske hade Yngve aldrig tagit historierna på särskilt stort allvar, eller också hade han inte haft intresse eller förmåga nog att själv ställa sig frågorna. I vilket fall erkände han sin okunskap om detaljerna i traktens mytbildningar, detaljer som kanske heller aldrig hade varit en del av berättelserna till att börja med.

Per tystnade och försjönk i tankar när han insåg att inga fler upplysningar om den hamnlösa fanns på lager och Yngve tappade snabbt intresset när frågorna och uppmärksamheten uteblev. Han lät sig ryckas vidare av hunden, tog avsked och fortsatte längst stigen. Per satt en stund invid strandkanten, plockade planlöst med småsten och kisade ut över sjön. Nattens mardröm tycktes i förstone ha ställts i ett nytt ljus. Men nej, det troliga var förstås att det inte fanns någon koppling annat än i hans eget förvirrade huvud. En annan möjlighet var att han hört eller läst något om den hamnlösa utan att minnas, och att informationen kom till ytan i hans drömmar när han nu befann sig i de trakter som oftast förknippades med sagoväsendet. Andra förklaringar glittrade mörkt i utkanten av hans uppmärksamhet, fast ditåt undvek han tills vidare att titta.

Det var nu mitt på dagen och solen stod mycket lägre än för bara några veckor sedan vid samma tidpunkt. Hösten var skarp att andas. Om ytterligare någon tid skulle flyttfåglarna vara borta och vattnet fruset. Kanske tänkte Per på den eviga nordiska förvandlingen, där allting rör sig, flyttar, sjunker, reser sig, fryser eller tinar. Det är svårt att föreställa sig något som varar i det förändringens landskap som är vårt. Kanske tänkte han på de många nordiska poeter som ändå skrivit om det eviga, en bråddjup tillvaro bortom årstidsrytmerna. Kanske tänkte Per att om något kan förbli sig självt genom all denna nordiska förvandling, så måste det bli böjt och krokigt, grått och krankt, sårat och hämndlystet. Om något eller någon är evigt i vår likgiltiga vildmark, måste det ha formats till att bli lika föränderligt som förändringen själv.

Det är möjligt att dessa tankar just då och i så fall var de nog orsaken till att han inte längre kunde fokusera på sin fågelskådning. Han hade efter sin timmeslånga rast och pratstunden med Yngve förlorat allt intresse för den. Han kom på sig själv med att tänka på hemfärd mot Stockholm. Skogen med dess mörka toner och blinda vinklar gjorde honom orolig. Han packade sin utrustning snabbt och tågade tillbaka till bilen. Först när dalskogen susade förbi på behörigt avstånd utanför bilfönstret kände han obehaget lyfta. Om han fick motorstopp här ute i skogen skulle han inte lämna bilen, tänkte han, utan låsa omkring sig. Han fantiserade om att han skulle ringa efter en bärgningsbil och invänta dess ankomst till tonerna av Elvis Presley, kung av rock’n’roll och av amerikansk kitsch, för att avskärma sig från det mörkgröna utanför fönstret.

Men bilen fick inte motorstopp, utan den förde Per hela vägen fram till den hyrda stugan.
Den gamle hyresvärden från villan intill var ute i trädgården och rensade i äppelträden. Till skillnad från för några dagar sedan, välkomnade Per anblicken av en annan människa. Han insåg att han ville samspråka lite med gubben efter att han lagt ifrån sig utrustningen i stugan. Inte om det där sagoväsendet som Yngve kallat den hamnlösa, utan om ditten och datten, kallprata, den typ av samtal som Per annars oftast ville undvika, men som nu kändes som ett behov.

Han hälsade med ett leende och en uppsträckt hand, och gubben gjorde detsamma. Per började lossa lite på ryggsäcken, vände sig mot stugan och stegade upp mot den. Med blicken fästad framför sig, råkade han uppfatta spegelbilden av trädgården i stugans fönster. Han hade nu vänt sig bort från gubbens villa, fruktträden och hyresvärden själv, men allt det som låg bakom honom återspeglades i fönsterrutan som i en spegel mot stugans mörka interiör. Och i reflexen av trädgården såg han gubben lyfta båda sina armar mot den närmaste trädkronan. Och nu stannade Per till. För i fönstret såg han tydligt att gubbens ena arm, nu när Per vänt honom ryggen, sköt vidare upp mot trädets topp, att den blev längre och längre, hur den nådde och sedan passerade gränsen för det förklarliga och fortsatte växa. Gubbens arm var snart lika lång som trädet var högt och nuddade med spetsiga, tunna fingrar trädets översta grenar.

Per hade stelnat i rörelsen framåt och stirrade översköljd av fasa på återspeglingen av gubben och armen. Även om allt sannolikt tilldrog sig under bara några sekunder, mindes han detta ögonblick i efterhand som utdraget till minuter. Sedan reagerade kroppen innan hans medvetna tanke aktiverats: han tog sats och sprang för sitt liv mot stugdörren och säkerheten.

I efterhand kunde Per lätt inse att han drog uppmärksamhet till sig genom att springa och att han borde ha promenerat i samma makliga takt som förut. Men nu sprang han och det fick de följder han borde ha fruktat. Bakom sig hörde han någonting reagera reptilsnabbt och springa efter honom. Det kom inte efter honom med det mjuka ljudet av mänskligt fotsteg. Det var en fyrbent galopp som fick marken att skaka. Med blicken fastklistrad på dörren kunde han inte längre se sin förföljare reflekteras i fönsterrutan, men hörde att den närmade sig med oväntad hastighet. I ett ögonblick av klartänkthet, kastade han av sig den otympliga ryggsäcken och den rasade till marken med ett skrällande ljud som i vanliga fall skulle ha fått honom att oroas över sin dyrbara utrustning. Nu gjorde förlusten av bagaget honom snabbare och det var viktigast. Han hörde sin förföljare stanna upp några ögonblick vid ryggsäcken och sannolikt tillät det uppehållet Per att hinna fram till dörren och rädda sig. Bara sekunderna efter att han hade kastat igen och låst stugdörren bakom sig, började den vibrera av snabba slag som tycktes komma från flera ställen på dörren samtidigt. Det lät som om varelsen nu hade minst fem eller sex nävar som den använde för att slå våldsamt i varierande rytmer mot dörren. Per stegade baklänges tills han nådde väggen, där han gled ned till sittande ställning på golvet. Han tryckte knäna mot ansiktet, hans medvetande tillfälligt översköljt av obetvingad rädsla.

Strax hörde han den entoniga sången från några dagar tillbaka, den här gången från strax utanför dörren. Den började som ett dovt barnskrik, för att sedan snabbt öka i styrka. Efter bara ett tiotal sekunder, upplevde Per hur ljudet omslöt honom fastän det fortfarande kom från utanför dörren. Därefter tystnade världen. Han kunde inte längre urskilja sången mitt i all tystnad, men inte heller ljuden från sin egen kropp, hjärtats slag, örats sus. När han lyfte handen från golvet, kände han tydligt att handflatan klistrats vid golvmattan och gjorde motstånd, men hörde inte det medföljande sugande lätet när huden lämnade golvet. Allting överröstades av en öronbedövande tystnad.

Eftersom han inte kunde höra någonting, inte heller varelsens rörelser utanför, var det ren tur att Per vände blicken mot köket och fick se glassplitter på golvet. Köksfönstret hade krossats från utsidan. Innan hans kropp reagerade med att kasta sig bort från köket, gled hans blick uppmed väggen och fick se gubbens huvud stickas inom genom det krossade fönstret, munnen öppen, kanske i öronbedövande fågelsång. Och efter huvudet kom något som Per endast uppfattade helt kort, kanske en rådjursklöv, fast smalare och med fler leder, kanske ett spindelben, fast groteskt förstorat.

Strax därefter satt Per inlåst på toaletten, stugans enda utrymme utan fönster, oförmögen att höra något. Han stirrade på dörrhandtaget och såg hur det ljudlöst rycktes ned och upp, gång på gång. Per var och är oförmögen att avgöra hur länge han väntade därinne. Det dröjde inte länge förrän dörrhandtaget slutade att röra sig, men sedan tog det tillsynes en evighet innan han återigen kunde höra. Han trodde att han hörde varelsen röra sig inne i stugan, men är i efterhand inte säker. Det var otydliga, hasande läten från flera platser i byggnaden. Det var först efter vad som sannolikt var två timmar utan ett enda ljud från utsidan, som han slutligen reste sig på domnade och skakiga ben, tog sig ut från toaletten och därefter till ett fönster i sovrummet som vette mot gården. Ingen eller inget syntes till utanför. Efter att ha tittat genom fönster åt samtliga väderstreck, kunde han konstatera att han åter var ensam. Som enda tecken på jakten låg ryggsäcken söndersliten, med innehållet kringstrött ute på gården.

Per var inte sen till reträtt. Han tog inte med mer än sina nycklar, sin necessär och datorn. Han vågade sig inte fram till ryggsäcken i trädgården, och därmed hade han förlorat sin dyrbara fågelskådarutrustning och sin mobil. Han rusade till bilen, kastade sig ner på förarsätet och låste dörrarna. När han nådde Avesta, gladde han sig åt tätortens många bruna, okänsliga, rentav fula byggnader. Han köpte mat på en drive-in för att slippa gå ur bilen. Med tillgång till snabbrestaurantens wifi, skrev han bloggens sista inlägg. Utan att riktigt veta varför, kanske för att han skämdes över sin reträtt, låtsades han som att han skrev från stugan i Dalarna.

Per satt tyst en stund efter att han hade berättat om händelserna i Dalarna. Det var lätt för mig att avläsa från hans röst och dess darrningar, hans kroppsspråk och undvikande blickar, att han själv trodde på redogörelsen. Det var upp till mig att tolka upplevelserna, kanske som ett utslag av psykos, men jag kunde inte anklaga honom för att ljuga.

– Sen jag kom hem från Dalarna, har jag haft drömmar om resan, sade han.

Det kunde jag lätt föreställa mig och sade det till honom.

– Men drömmarna handlar inte om vad jag upplevde. De beskriver ett helt annat händelseförlopp. Det är som att det finns två dalaresor, en som jag skrev om på bloggen och som jag minns, en annan som utspelat sig i mina drömmar efteråt.

Jag frågade vad som hade blivit annorlunda i drömmarna.

Per tystnade igen. Hittills hade han bara beskrivit sina upplevelser för mig rakt upp och ner, utan att ge sin tolkning. Det han nu ville redogöra för var sannolikt svårare att tala om, eftersom det var tydligt märkt av hans egna slutsatser och tolkningar. Och hans drömmar.

– I drömmen umgås jag hela veckan med gubben som hyrde ut stugan till mig. Jag har en känsla av att han förklarar något för mig. Vi befinner oss i skogen tillsammans och han visar mig på olika platser. Jag känner att platserna är mycket viktiga av någon anledning, men jag minns aldrig vad som sagts. Ibland står gubben framför mig, särskilt när han ska förklara något. Men för det mesta står han alldeles tätt bakom mig och finns där bara som en stark förnimmelse av närvaro. Det är djupt obehagligt. Men jag saknar också hans närvaro när jag vaknar.

Jag frågade Per om han trodde att drömmarna återgav något som faktiskt hänt. Han visste inte. Det var som att det fanns två versioner av hans resa och han hade inget säkert sätt att avgöra vilken som var sann.

– Kan båda vara sanna samtidigt, eller på olika sätt?, undrade han högt.

Sedan tog Per sats, för nu skulle han pröva ett resonemang som han visste att jag skulle ha svårt att acceptera. Han frågade mig:

– Vet du vilka som är mest kända för att bytta hamn i skandinavisk mytologi?

Jag skakade på huvudet.

– Det är de där gudarna som vikingarna dyrkade. Du vet – Oden, Tor, Freja… De kunde byta skepnad och visade sig oftast som människor eller djur. De brukade också uppträda i människors drömmar. Och det är en annan sak som passar in på den hamnlösa. Oden är ju känd för sina korpar, men alla de fornnordiska gudarna hade egna fåglar som flög och rapporterade åt dem. Olika fågelarter för varje gud. Man skulle kunna ge ut en fågelskådarbok baserad på fornnordiska gudar.

Jag måste le och undrade högt och med lätt ironi om han trodde att han stött på den verklige Tor uppe i Dalarna. Men jag ångrade mig så snart jag såg Pers sårade min.

– Det finns väldigt få uppgifter om hamnlösa väsen i litteraturen, och du ska veta att jag sökt överallt efter information. Det är därför jag har undersökt vilka andra varelser från nordisk mytbildning som bäst passar in i mönstret. Det finns förresten väldigt få förstahandskällor om fornnordiska gudar – det mesta skrevs ned efter att Norden redan hade kristnats. Så egentligen vet ingen hur människor innan kristnandet skulle ha beskrivit sina gudar mer konkret. Gudar är ett så laddat ord. Kanske dyrkade de en viss form av väsen, kalla det gudar eller ej.

Journalisten inom mig värjde sig mot denna långsökta och alltför snabba tolkning. Vänta med en egen tolkning så länge som möjligt!, sa journalisten. Men jag ville inte avbryta Per. Och det var hans berättelse, han hade all rätt att föreslå en tolkning.

– Människor dyrkar det som skrämmer dem, sa Per. Jag har funderat på om det jag upplevde i Dalarna och sedan i mina drömmar, är ett väsende som återupprättar relationen med människorna. Inte vänskap eller närhet, aldrig. Inte som en människa söker kontakt med andra människor. Men jag undrar om varelsen inte söker hävda sig som det fasansfulla och dyrkansvärda. Den som fyller våra liv med sin åldriga sång, den som utestänger alla andra ljud. Och den som fyller våra drömmar med sin egen närvaro. Jag vet inte varför den valde mig och varför den gömt sig ute i Dalarnas skogar. Men det är ju möjligt att den alltid har trängt nära inpå människor som rört sig i dess närhet. Vem vet egentligen om det inte finns många människor därute vars liv den dominerar och som dövats av sången? Fast min misstanke är att den hamnlöse inte är en girig gud, att den nöjer sig med fasa och dyrkan hos en handfull människor.

Per och jag pratade ganska länge om hans idé om gudar. Jag har svårt att släppa den komiska bilden av Chris Hemsworths superhjälte-Tor som hemsöker dalska skogar. Men sedan påminner jag mig om gubben med den vidöppna munnen och den spindellika rådjursklöven och inser att om det döljer sig sanningar i fornnordisk mytologi, så är det lika troligt, förmodligen troligare, att de motsvarar den hamnlösa.

Nästa vecka åker jag själv upp till Dalarna och skogarna där Per höll till för några månader sedan. Jag har fått adressen till stugan, så jag kommer att göra en utflykt dit. Kanske återkommer jag med nya historier. Åtminstone bör jag kunna intervjua de boende i trakten och samla in fler berättelser om väsendet däruppe. Om det alls finns sådana berättelser – mina egna sökningar efter myten om den hamnlösa har givit väldigt få resultat. Kanske var även Yngve och hans hund, inklusive hans berättelser om den hamnlösa, något som Per drömde eller hallucinerade. Kanske är det här den sorgliga historien om en socialsekreteras nedfall i psykos eller drogmissbruk. I så fall får den avslutas på annat sätt, kanske med avgiftningar, vita rockar och inlåsning. Eller så avslutas berättelsen med mig och en hamnlös gud, vem vet? Och i så fall ska jag stålsätta mig för att minnas åt er andra. Jag ska minnas vad den hamnlösa visar mig i drömmar och genom fasa, jag ska minnas platser, minnas fåglar och jag ska minnas vad den säger till mig i den öronbedövande tystnaden.

Signaturmelodi

Ni har hört en av Creepypoddens två sommarstorys: “Hamnlös” av en anonym lyssnare, uppläst av Michael Forsberg och Ludvig Josephson.

Detta i Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.