Två sommarstorys: Krokiga siluetter från barndomen

Det är augusti, mina vänner. Sommarens djupaste veckor, där både minst och mest händer. När svenska städer ligger tomma och övergivna och de solblekta tidningarna fladdrar i den ljumma vinden på klipporna vid havet, men också när nya vänner träffas sena kvällar i trädgårdar och på daggfuktiga gräsmattor. Creepypodden med mig Jack Werner firar med ett dubbelavsnitt – två långa historier släppta samtidigt, skrivna av anonyma lyssnare som generöst erbjuder oss små ilningar i sommarvärmen. På så vis hoppas vi bidra till att era nätter denna sommar ska få bli extra långa.

I det här avsnittet hör vi historien “Krokiga siluetter från barndomen”, skriven av en lyssnare som kallar sig Gehn. Den läses av Ludvig Josephson.

Signaturmelodi

Det var efter att min äldre bror Carl dog i sin stuga på fjället som jag började märka att jag fått problem med minnet. Jag vet inte om det hör till åldern eller om det kan vara inledningsfasen till någon åkomma. Men jag upplever numera olika delar av mitt liv med besvärande stor distans. De är som kapitel i en bok jag läst någon gång för länge sen. Händelser långt bak i tiden känns frånvarande och overkliga, som om de inte tillhör mig utan någon annan. Det mesta från min barndom är grumligt. Jag kan minnas saker i stora drag, skolgång, kompisar, familjen, utan att egentligen kunna urskilja detaljerna hos dem eller någon specifik situation.

Ansikten är suddiga. Röster ljudlösa. Rörelser fastfrusna.

Men det finns tre platser som jag minns bättre. Tre kapitel i boken som är speciella, mer distinkta än de andra. En triologi av skeenden som har lämnat spöklika fotavtryck i mitt huvud.
När de tre minnena väller över mig, fixerar mitt medvetande i sitt grepp, ser jag dem plötsligt tydligt: de krokiga siluetterna från min barndom och det kusliga samband de har.

Plats 1: Torpet, 1982

Jag kommer ihåg det skorrande gnisslet från grinden när den svängde upp och knastret från grusgången. Sötman i luften av den utslagna Jasminbusken, uppgrävd jord och det sneda sista trappsteget som jag brukade kliva över på väg upp mot ytterdörren. Redan i förstugan fanns en svag erinran av fuktig tapet blandat med stickande duster av kattkiss. En radio knastrade alltid någonstans. När jag öppnade dörren från förstugan in till allrummet fylldes min näsa med den välkomnande doften av nygräddade hallongrottor.

Mormor bakade nästan alltid när jag klev över tröskeln till köket på det lilla småländska torpet. Chokladsnittar, drömmar, kubb med hjorthornsalt och såklart kardemummabullar. Ett sagolikt utbud av bakverk fyllde de blommiga burkarna över köksbordet och det stod alltid någon söt deg och jäste på vedspisen. Vi brukade sitta länge på den soluppvärmda glasverandan, hon och jag, och titta ut över den blommande trädgården medan solen gick ner bakom trädtopparna och skuggorna växte sig långa. Vi kurade ihop oss i rottingsoffan med hennes sju katter och pratade om förr-i-tiden, medan vi drack kaffe och smaskade ur kakburkarna. Jag brukade alltid rada upp fem olika kakor åt gången på bordet framför mig. Börja med den minsta och sedan äta dem en i taget medan jag lyssnade intensivt. Mormor hade många fascinerande historier från sin ungdom att berätta, även många sorgliga och några hemska. Det var berättelser om hårda tider av krig och ransonering, oväntade resor med överraskande möten och släktfester med snöpliga slut.

Men den historien som satte djupast avtryck i mig var även den mest vemodiga. Den om hur hon fått sina skadade, snedvridna ben och om gengångaren som hon påstod hade orsakat det. Jag hade tusen frågor och hon svarade tålmodigt på dem i tur och ordning.

När hon var 19 år hade hon haft en relation med Poul, en blyg ung man från Danmark. Han jobbade som fiskare på en liten svensk trålare i Oskarshamn. Det var en mycket egenartad man. Stilig men introvert, snäll men hemlighetsfull, och med bara nio fingrar. Han hade fötts utan lillfinger på höger hand. Det hade inte besvärat mormor utan de hade obekymrat förlovat sig och börjat planera ett liv tillsammans. Men planerna fick ett oväntat slut när mormor plötsligt träffade en annan man, sex år äldre och med ett välbetalt jobb som revisor. Hon blev störtförälskad, bröt upp förlovningen med den unga dansken och lämnade honom utan ursäkter.

Han blev inte arg eller förtvivlad, utan besvarade uppbrottet med att skriva ett långt brev till mormor där han förklarade att han inte kunde leva utan henne. Sedan gick han ut på en klippavsats vid havet och hoppade.

Fallet på nästan 40 meter var brutalt men hade ändå inte dödat honom direkt. Med krossad underkropp och kraftigt blödande hade han släpat sig vidare längs den ojämna stenstranden ner mot havslinjen. När vittnen slutligen nått fram för att hjälpa honom hade han redan hunnit kravlat ut i det virvlande vattnet. I det disiga kvällsljuset såg de hans kropp livlös slå emot klipporna ett par gånger innan den försvann ur sikte. Kroppen måste sugits ut till havs för den hittades aldrig.

Mormor verkade ha funderat mycket kring honom under åren som gått. Om hur hennes liv kunde sett ut om hon inte brutit upp förlovningen och han inte tagit steget ut från avsatsen.
Jag undrade om hon någonsin ångrat sitt hastiga uppbrott med Poul. Om hon tyckte att hon bar skulden för hans död. Hon svarade aldrig direkt på den frågan men jag kunde se det i hennes blick innan den flackade. De svarta känslorna hon burit i alla år. Ibland mumlade hon tyst att hon nog fått betala för sina synder.

Hon gifte sig med revisorn men skiljde sig igen inte långt därefter. Mormor var en impulsiv kvinna. Många år senare, medan hon stod och övervakade fabriksbandet på resväskefabriken i Oskarshamn där hon jobbade, föll en skugga över henne och hon fick en konstig känsla i kroppen. Hon tittade upp och såg hur vatten rann ner från en av maskinernas överkant. Fast hon inte fick, lämnade hon sin plats vid bandet och klättrade upp för servicestegen för att undersöka vart vätskan kom ifrån. När hon kikade över kanten in mot skuggorna såg hon någon ligga där vid väggen. En man med ansiktet dolt mot kroppen, till synes livlös i en pöl av vatten och blod. Hon ropade skärrat åt honom och då vred han på sig. Vände upp sitt huvud. Det var Pouls bleka ansikte. Hon blev så chockad att hon halkade på stegen och gled ner i en öppning till det vibrerande maskineriet. Båda benen fastnade och vreds ur led innan hon lyckades häva sig ut maskinens grepp. Hon fördes snabbt till sjukhuset och genomgick flera operationer, men utan märkbart resultat. Sedan den dagen var mormors bägge ben skeva. Hon hade ständigt ont i dem och problem att gå.

Jag sög i mig varenda ord av historien och försökte skapa mig mina egna bilder i huvudet av händelserna medan jag sörplade ur koppen. Det var hos mormor jag lärde mig dricka kaffe. Jag var bara 15 år. Men kaffets bittra smak bär fortfarande alltid med sig en bild av mormor i mitt huvud.
I ett skjul bredvid torpet stod hennes gamla röda Ford Thunderbird 57-års modell. Mormor hade köpt den av en arbetskollega på fabriken i slutet av 60-talet, när hon fascinerats och blivit en del av rockabilly-kulturen. Det var en riktig skönhet och mormor hade lyckades hålla den upputsad under alla år. Hon älskade den bilen. Och det gjorde jag med. Jag minns aldrig att vi någonsin startade den men känslan av de knarriga sätena med den kalla, glatta skinnklädseln sitter kvar i mina fingertoppar.

Jag brukade resa ner till mormor en sju-åtta helger om året, vilket nog var ganska mycket med tanke på att hon bodde långt ut på den småländska landsbygden. Mitt egna liv i Tullinge var trist och bekymmersamt. Jag hade inte många klasskamrater som ville umgås med mig, så jag gick mest och vänta på att hon skulle ringa och bjuda ner mig till sitt lilla torp med den prunkande trädgården. När samtalet slutligen kom från mormor glömde jag bort allt annat. I en gammal medicinlåda på skrivbordet hade jag sedan länge en snäcksamling som jag värderade högt. I ett av lådfacken hade jag alltid lagt undan pengar i förväg för att kunna köpa tågbiljetten. För torpet hos mormor var min tillflyktsort från ett annars mediokert vardagsliv. Det var med henne som jag fann trygghet och mening i tillvaron, som utstött tonåring.

En höst kom aldrig samtalet som jag väntade på. September och oktober hann övergå i november innan jag insåg att något allvarligt måste ha hänt. Jag försökte ringa henne, men hon svarade inte. Mamma viftade bort min oro som paranoia. Så en dimmig förmiddag fick hon istället det ödesdigra samtalet. Mormor hade fått en hjärnblödning och dött. Min värld skrumpnade ihop till en kall stump. Äldrevårdspersonalen hade anlänt till torpet för ett inplanerat besök och hittat mormor i rottingstolen på verandan. Stanken hade varit obeskrivlig. Kattluckan i ytterdörren hade fastnat.

Golven var täckta av katternas avföring. Eftersom mormor legat där i flera veckor hade katterna börjat äta på hennes fingrar och kinder. Stora delar av hennes krumma fötter var avgnagd ända ner till benet.

Jag valde genast att slå de otäcka bilderna ur huvudet. Istället plockade jag fram de bästa minnen jag hade av min fina mormor. Min livsbejakande mormor Veronica Julin. Det var genom dem jag ville bevara henne. Med det blårutiga förklädet och kaveln i handen medan hon vaggade runt i trädgården och plockade pioner till köksbordet. Jag fick ärva hennes älskade Thunderbird men eftersom den inte längre gick att starta blev mamma och jag tvungna att sälja den till en bilsamlare. Det ångrar jag än idag. Men pengarna jag fick vid försäljningen blev startkapitalet när jag ett år senare bröt mig loss från mitt föräldrahem och flyttade till ett eget boende. Jag hoppade av skolan och hittade jobb på ett snickeri. Det blev en vändpunkt för mig och på något självklart sätt var det mormor som såg till att jag fick en ljusare tillvaro, även efter att hon hade dött.

Plats 2: Ett gömställe i skärgården, 1978

Den andra platsen tar mig tillbaka några år tidigare i livet, till när jag var yngre och gick i lågoch mellanstadiet. På den tiden fick jag tillbringa somrarna tillsammans med mina kusiner på deras båt i skärgården. Familjen Hamnell hade en stor segelbåt av något slag, jag tror märket kan ha hetat Alba Vega eller liknande, och de ägnade varje båtsäsong åt att kryssa runt bland Stockholms öar och leta mysiga naturhamnar. Det var en bekymmersfri tillvaro och ett behagligt avbrott från hemmamiljön. På havet fick jag uppleva spänning och äventyr. Jag lärde mig simma, förtöja mot bergsklippor och tyda sjökort. Det var en bra livsskola och jag utvecklades både fysiskt och mognadsmässigt mycket bättre än jag gjorde i plugget.

Majken och Frans var tvillingar och två år äldre än mig. Mammas syster Kerstin och hennes man Ola hade haft båt ända sedan mina kusiner var små, så familjen Hamnell var vana båtmänniskor. Deras båtplats låg längst ut på Värmdö och det var den plats vi alltid utgick från.

Ena sommaren åkte vi norrut, en annan åkte vi åt söder. Jag kom alltid ombord med min väska när båten sprudlade av aktivitet, fullpackad och redo att kasta loss. En gång var min äldre bror Carl med. Han låg under däck i tre dagar och läste nordisk mytologi innan han lessnade på båtlivet och blev avsläppt vid närmaste hamn med bussförbindelse. Efter det var veckorna på sjön mitt alldeles egna äventyr iväg från familjen.

Men när jag var elva år hände något under vår semesterseglats som fick min moster och mina kusiner ordentligt uppskakade. Det blev sista gången jag fick följa med på båten.

Den sommaren begav vi oss längre söderut än förut. Vid Askö slöt vi upp med Olas arbetskollega Jussie som var ute med sin familj på deras motorbåt. Tillsammans låg vi ett par nätter vid några klippor där innan vi skildes åt, med planen att mötas upp igen senare, längre ner, vid Arkösund. Efter att vi vinkat hejdå och kastat loss hade vi några timmars behaglig segling neråt, en bit ut i havsbältet. Plötsligt dök mörka moln upp på himlen och vinden tog i så att båten vinglade till. Jag satt ensam i sittbrunnen och hjälpte till med navigeringen men hade för tillfället lagt sjökortet i lä under några dynor. Ola som stod vid rodret fick en bekymrad min i ansiktet och började spana runt medan han muttrade något om att sjörapporten inte stämde.

Jag frågade vad vi skulle göra och han svarade att det nog var läge att avbryta seglandet och börja leta rätt på en skyddad hamn. Jag ställde mig upp för att hjälp till att spana men råkade i samma rörelse ha ner sittdynorna på brunnsgolvet. Som på en given signal kastade sig en kraftig vindby in över båten och tog tag i de blottlagda sjökorten, kastade upp dem i luften och bar med sig dem långt ut över vattnet. Vi båda höll på att tappa balansen och Ola skrek till medan han följde sjökorten med blicken innan de försvann ut ur vårt synfält. Han vände sig sammanbiten mot mig innan han slog på motorn och började reva seglet. Efter någon minut var det surrat och Ola vände båten åt det hållet sjökorten flugit. Alla kom upp på däck och hjälpte till att spana, men det var lönlöst. Korten var borta. Ola var orolig och ville genast hitta någonstans att lägga till medan det gungade som värst, för att tänka igenom situationen. Utan sjökort var man ganska vilsen och risken var större att köra båten på grund.

Det började regna och just då passerade vi en halvstor ö med höga klippväggar som vi inte lagt märke till tidigare. Där öppnade sig tursamt en vik som sträckte sig djupt in mot öns mitt. Efter en kort överläggning styrde Ola skickligt båten över vågorna bort mot ön och in mellan klippsidorna, som tornade upp sig som borgmurar på vardera sidor. Vattnet blev med ens lugnare och vinden avtog i skydd av ön. Botten såg djup och jämn ut och längst därinne låg en fin sandstrand mellan utskjutande, mjuka skärgårdsklippor som vi förankrade mot.

Det strilande regnet övergick kort därpå till en ordentlig skur, vinden tog i och himlen mörknade ytterligare. Kvällen var på intåg och vädret gjorde inget tecken på att lätta, så vi kurade in oss under däck och lagade middag. Därpå följde flera timmars kortspelande med skratt och god stämning. När klockan passerat läggdags hade det glada humöret bytts ut mot gäspningar och tunga ögonlock så vi kröp alla till kojs.

Följande morgon vaknade vi upp till ett underbart solsken, lätta varma briser och en molnfri himmel. Synen som möte oss när vi kom upp på däck fick oss alla att bubbla av glädje. Viken vi lagt till i var helt perfekt. I det strålande vädret framstod platsen som ett skärgårdsparadis. De mjuka, låga klipporna var idealiska för att ligga och lapa sol på. Den lilla strandremsan hade fin, ren sand utan tång och gick ut i vattnet en bra bit där man fortfarande kunde bottna. Vattnet kändes varmare här. Tärnor och fiskmåsar turades om att leka kring klipporna och spana efter fiskar som simmade längs strandkanten. Vid stranden låg en gräsplätt full med ängsblommor och lummiga lövträd. På andra sidan började en gles tallskog som sträckte sig bortåt.

Efter en underbar frukost på den soluppvärmda klippan lade Ola ut planerna för dagen. Vi fick bada och gå på upptäcksfärd på ön en stund innan vi skulle bege oss in mot Arkösund, där vi kunde söka rätt på ett nytt sjökort och förhoppningsvis stöta ihop med Jussie och hans familj igen. Jag, Majken och Frans blev såklart besvikna över att tvingas lämna ön så snart men började klättra upp på ön för att se på utsikten. Kerstin ropade hårda förmaningar åt oss om att vara försiktiga och inte försvinna för långt bort, innan vi hoppade vidare över stenhällarna. Vi blev strax uppslukade i en spionlek och glömde bort vad vi lovat. Efter en stund kom vi till en sänka i berget med högt gräs. Frans steg ner i gräset för att gömma sig men skrek till och studsade upp igen. Han kraxade upphetsat något om en orm och och pekade ner bland tuvorna. Jag kom efter och såg den svarta, fjälliga stjärten försvinna bort mellan stråna.

Frans var nästan helt säker på att det varit en snok och vi stegade alla tre avvaktande runt sänkan åt varsitt håll för att försöka få syn på den igen. När Frans slängde en pinne i gräset såg vi den snabbt ringla vidare bort genom en skreva i berget och ner mot strandlinjen. Jag minns att det var något konstigt med hur den rörde sig. Hasande och hackigt, som om den var skadad.
Vid bortre ändan av sänkan upptäckte vi nu en gammal husgrund gömd i det svajande gräset.

Byggstenarna var övervuxna av olika lavar och små svartmyror trippade fram och tillbaka på dem. Vi hoppade ner för att undersöka mellan stenarna men Frans råkade trampa igenom ett torrt och väderbitet trägolv. Där foten försvunnit ner såg vi ett utrymme i marken under plankorna. Något glänste där nere. Nyfikna röjde vi undan det snustorra bråtet och hittade gamla rostiga föremål utspridda i jorden. Bland annat ett mynt av något slag och en ring. Gladda över fynden skuttade tillbaka över ön, ner till vår vik för att ta ett dopp i det uppfriskande vattnet.

Klockan hade börjat närma sig eftermiddag när Ola ställde sig vid rodret och hojtade ut arbetsuppgifter. Tiden var kommen att bege sig av. Uppgivna återvände vi till båtens däck. Jag fick tamparna i famnen och Kerstin hävde ut båten från land innan hon klättrade upp på båtstegen. Vi såg ut över stranden i ett stilla farväl medan vi sakta gled bakåt. Ola slog av backen och högg tag i ankarlinan för att hala upp den. Men den satt fast. Han rätade upp rodret och tog ett nytt grepp men kunde inte rubba ankaret en millimeter. Linan spändes åt och han stånkade och stönade tills han blev alldeles röd i ansiktet, men det gick inte. Kerstin fick ställa sig och styra medan han vickade linan fram och tillbaka, men efter tio minuters cirkulerande lessnade hon och tyckte att det kunde vara nog. Snopna fick vi köra in och lägga till igen där vi nyss legat. Ola var frustrerad och svor. Han stod en bra stund och stirrade uppgivet mot ankaret, som låg synligt på botten i det klara vattnet. Till slut gick han ner under däck och kom tillbaka upp iförd badbyxor, cyklop och snorkel. Vi blev ombedda att underhålla oss en liten stund medan han skulle få loss ankaret. Kerstin himlade med ögonen. Det satt långt inne för kaptenen att behöva kapa ankarlinan. Han plumsade i och började dyka medan vi övriga fyra gick i land för att invänta resultatet av försöken. Vi klättrade upp längs berget och satte oss ner på klippan i den sköna eftermiddagssolen för att titta på båtarna som gick förbi. Rätt som det var ställde sig Kerstin upp och började hojta och veva med armarna. För framför oss, i stilla mak, puttrade båten som Jussie och hans familj ägde. Lyckligtvis såg de oss och vände båten i vår riktning. Vi försökte vinka in dem viken där vår båt låg men något gjorde att de tvekade. Istället saktade de ner och började granska sitt sjökort. Jussie ropade åt oss och frågade hur de skulle undvika grynnorna. Ola som nu anslutit sig till oss hojtade tillbaka att där inte fanns några grynnor.

Det blev många skratt och glada miner när de efter mycket velande slutligen la till bredvid vår
båt längst in i viken. Jussie visade på sjökortet vad de varit så tveksamma inför. Havsviken var fullkomligt späckad av markeringar för grynnor och botten visade bara på någon enstaka meters djup. Ola skakade på huvudet och konstaterade att någon på Sjöfartsverket måste ha tabbat sig rejält när de ritat denna. Inte konstigt då att denna fantastiska plats var fri från andra båtar.

Nu blev det ändringar i planerna. Båda familjerna var helt överens om att stanna kvar och njuta av kommande soldagar i detta alldeles egna sommarparadis. Vi hade proviant för att klara åtminstone en vecka. Ola blev nöjd. Då kunde han i lugn och ro fiska upp ankaret. Sjökort kunde vi köpa senare.

Föräldrarna firade med ett glas vitt vin på klipporna. Majken, Frans och jag bestämde med Tove och Vera, som Jussies och Elsas barn hette, att den bästa platsen att spendera den heta eftermiddagen på var i vikens svalkande vatten. Vi hade hysteriskt roligt ihop resten av dagen. Tove var jämngammal med mina kusiner och full av påhitt. Vera var två år yngre än mig och trots sina stora, sneda framtänder var hon sötast av de två systrarna.

När kvällen kom plockade familjerna fram grillarna. En ljuvlig doft av glödstekt kött la sig över viken. Jag låg i sittbrunnen på båten och torkade mina solblekta lockar när Frans kom upp från ruffen och satte sig bredvid mig. Han hade med sig föremålen vi hittat uppe vid husgrunden. De var hårt belagda med smuts så vi tvättade dem rena med havsvatten. Jag fick ringen och gned den så ren jag kunde och hittade en gravering på insidan. Där stod VJ och talet -26. Jag satte ringen på tummen, vilket var det enda av mina smala fingrar som den inte gled av. När Frans fått bort tillräckligt med smuts från myntet kunde vi se en bild på en gubbe och läsa orden ”Gud och folket”, ”1 Rd” och ”1801”.

Solen sjönk mot horisonten medan båda familjerna satt på klipporna och festade på den välsmakande middagen. Inte ens kvällsmyggorna kunde förstöra atmosfären.

När natten omslöt oss föll små droppar från himlen. Vi skyndade att få ombord våra saker, sa godnatt till varandra och stängde till alla luckor. Jag ställde mig vid toalettfönstret och tittade ut på den svarta skärgårdsnatten medan jag borstade mina tänder. Regnet smattrade svagt mot båtdäcket och strilade ner över rutan. Mellan vikens klippväggar kunde jag se långt ut mot havet där vinden drog upp vågor. Men i viken låg våra båtar stilla. De guppade bara svagt på den rofyllda vattenytan. Plötsligt märkte jag en svag ljuspunkt längre upp på ön. Den lös med ett fast sken bakom träden uppe på en bergsknalle flera hundratal meter från där vi låg förankrade. Jag blinkade några gånger och vässade blicken genom det blöta glaset. Det såg som ett fyrkantigt ljusfält, troligen ett fönster på ett litet hus. Jag viskade åt Majken att komma och kolla. Hon kom in och tittade ut åt samma håll. Även hon kunde se det. Frans blev inkallad och även han bekräftade vår iakttagelse innan ljuset slutligen slocknade. Ingen av oss mindes att ha sett något hus på ön.

Vi tänkte inte mer på det utan kröp ner i våra kojar. Där låg vi och viskade innan vi en efter en somnade bort. Kluckandet mot båtskrovet mattades ut och försvann ur våra medvetanden.

Rätt som det var vaknade jag igen. Regnet hade avtagit och tystnaden bröts bara av vågorna mot båten och den bakomliggande mattan av suset i träden. Jag låg och lyssnade en stund utan att kunna somna om. Tankar passerade. Ju längre tid jag låg och tittade in i båtinteriörens mörker desto mer medveten blev jag om ljuddetaljer i omgivningen utanför. Knakandet från träden som vajade, en och annan silvertärnas tjippande och ett tungt släpande ljud uppifrån skogen. Ett släpande över marken som blev tydligare för varje minut som gick. Jag stelnade till och lyssnade intensivt. Det återkom oavbrutet med ett par sekunders mellanrum. En dov duns följt av ett långt hasande. Duns, hasande. Duns, hasande. Närmare och närmare båten. När det bara var en bit bort stannade det upp. Jag höll andan och låg på spänn, nervös för vad som skulle hända. Då hördes ett försiktigt plums och ett gurglande i vattnet. Jag blundade hårt och tryckte händerna mot öronen. Hjärtat bultade kraftigt i bröstet. Efter flera minuters tvekande kröp jag tillslut över till Majken och skakade försiktigt på henne. Hon lyfte sömnigt på huvudet och jag förklarade att jag hört något läskigt ljud utanför båten. Vi satte oss upp och lyssnade. Det blåste i trädkronorna, kluckade på vattnet och knakade i tamparna men inget annat hördes. Vi la oss ner igen och hon lugnade mig. Hon berättade att hon alltid hade haft svårt att sova de första nätterna på båten när hon var mindre. Det tog någon vecka innan hon helt vant sig vid gungandet och de främmande ljuden runt båten. Hon la sin hand på min och hennes varma hud fick mig att slappna av. Efter några minuter sov jag igen.

Följande morgon var lika vacker som den förra. Efter frukosten gick vi allesammans en gemensam promenad runt ön. Den tog lång tid och innebar en del klättring. Ön var hög med mycket träd och sidorna stupade brant ner mot vattnet runt hela strandlinjen. Vi fick gå försiktigt för att inte halka över kanten. Föräldrarna bestämde att vi barn inte fick gå för långt bort från viken där båtarna låg, utan någon vuxen i sällskap. De pekade ut en gammal krokig tall som var halvdöd och slog fast att den markerade gränsen. Vi lovade att hålla oss på rätt sida av tallen. När vi var tillbaka vid båtarna drog Ola igång sin kamp med ankaret igen, medan vi övriga tog ett dopp.

Dagen flöt på. Vi stojade runt i viken, lekte kurragömma och klättrade i träd. Vera och jag samlade snäckor. Hon hittade en stor, vacker rödblåskiftande hjärtmussla som jag bytte till mig i utbyte mot tumringen som vi hittat på ön.

När det närmade sig kväll hade Ola gett upp sina försök att få upp ankaret. Förtvivlad plaskade han upp ur vattnet till oss andra som låg på stranden. Han var nedslagen men också fundersam. Han berättade att ankaret satt fast i något som verkade vara ett annat ankare. Ett rostigt ankare av gammal modell. Det hade hakat sig fast på ett alldeles omöjligt sätt. Hur han än dykt, vickat och vridit på det så gick det inte loss. Vad som också var underligt var att det gamla ankaret också satt fast, i ett annat ankare. När han rivit runt i sjögräset hade han stött på flera ankare på botten, som alla verkade hakat upp sig i varandra. Han tyckte det var väldigt konstigt. Vår båt verkade inte varit den första som fastnat i den här viken. Kerstin klappade honom tröstande på kinden och förklarade småleende att vi fick lämna ankaret där det låg och köpa ett nytt.

Innan det var läggdags satt vi barn på en stor sten en liten bit upp på ängen. De vuxna satt i motorbåten och lyssnade på kvällsradio. Det sista ljuset höll på att försvinna och träden runt om oss började bli svåra att urskilja. Tove och Majken satt och skrattade över Frans och mina dåliga norge-skämt när Vera plötsligt pekade på något bakom våra ryggar.

Vi andra vände blicken dit och fick syn på ett ljus genom träden en bra bit upp på ön. Jag kände igen det, det fyrkantiga ljuset vi sett natten innan.

Tove tyckte det såg ut som ett fönster och Frans höll med. Men vi alla visste att det inte fanns några hus på ön. Det hade vi sett på dagen när det var ljust.

Den muntra stämningen försvann. Kusinerna bestämde sig genast för att gå lite närmare för att se vad det kunde vara. En efter en hoppade vi ner från stenen och trevande oss bort genom gräset och upp i skogen. Vi kom fram till den döda tallen och stannade. Därifrån syntes inte fönstret, eftersom den stod nedanför en bergskant.

Vi tittade osäkra på varandra, men Tove manade oss beslutsamt vidare. Hon smög förbi trädet och Frans hängde på. En efter en kom vi andra efter. När vi klättrat upp och kikade över bergskanten såg vi ljuskällan ett stenkast bort. Bakom träden syntes det fyrkantiga, vitgula fältet tydligt mot den bläckfärgade natthimlen. Det satt inte placerad i någon byggnad. Så vitt vi kunde se hängde det av sig självt ett par meter över marken. Runt om det såg vi stjärnorna. Vi tittade frågande på varandra. Både Frans och jag kunde svära på att vi tittade åt exakt samma håll där vi hittat den gamla husgrunden dagen innan. En kall ilning gick genom min kropp. Vi tjafsade en stund med varandra om vi skulle gå ytterligare längre fram för att se bättre eller vända. Vera började gny och ville gå tillbaka till båtarna. Majken och jag vågade inte gå närmare men Frans och Tove var fortsatt övermodiga och ville undersöka. De smög fram en bit medan vi väntade bakom berget, men strax var de tillbaka. De påstod att de hade sett någon passera förbi i fönstret innan det därefter slocknat. De var nu skärrade och inte lika kaxiga. Vi bestämde oss för att återvända till båtarna och inte säga något till våra föräldrar, eftersom vi hade gått längre bort än vi fick. Uppjagade skuttade vi tillbaka genom skogen och tumlade nervösa ner i motorbåten där de vuxna satt och spelade Yatzy.

Senare, betydligt senare än planerat, bröt familjerna upp för natten. Ola bar över Frans, som redan somnat, och vi andra följde sömniga efter. Just innan jag som siste person skulle klättra upp för båtstegen insåg jag att jag behövde kissa. Jag tassade iväg en bit och ställde mig bredbent vid en skreva i berget. Natten var ljummen, klar och vindstilla. Inifrån skogen hördes bara det dämpade surret från tusentals myggor. Medan jag stod där och räknade stjärnbilder var det ändå något som störde stillheten. Jag fokuserade hörseln och försökte sålla bort ljuden nerifrån båtarna. Och nu hörde jag det.

Det kom inifrån skogen. En dov duns följt av ett långt hasande. Duns, hasande. Det var samma upprepande ljud som jag hört natten innan i båten. Duns, hasande. Närmare och närmare. Jag stirrade spänt in mot ön några sekunder, utan att se något, innan jag skakade av mig de sista dropparna, drog upp gylfen och snabbt skuttade tillbaka till båten. Efter att jag plockat med mig båtstegen ombord kastade jag en sista blick bort mot skogen bredvid ängen. Mörker. Det var omöjligt att urskilja något. Eller? Såg jag en rörelse?

Jag hastade mig ner under däck, gjorde mig snabbt iordning och kröp ihop bredvid Majken i vår bädd. Hon slumrade redan och ville inte bli väckt, så jag lät henne vara. Ola stängde för luckan till ruffen, släckte fotogenlampan och snart sov alla utom jag. Jag låg bara och lyssnade. På kluckandet och på knakandet. På raspandet, på stramande tampar, på spända vajrar. På masten som fridfullt vajade. Jag lyssnade efter vilket ljud som helst som utmärkte sig från omgivningen. Plötsligt kände jag hur min kroppstyngd förflyttades en aning. Båten krängde svagt åt ena hållet. Något tyngde ner båten på den ena sidan. Jag frös till. Sedan ett svagt gnidande läte på bortre delen av aktern. Ett läte av något blött som strök sig mot kölen. Ljudet vandrade långsamt från vattenlinjen, upp längs med båtens yttersida, tills det var uppe på däck. Då vågade jag inte lyssna mer utan kröp in under täcket och satte fingrarna i öronen. Jag tryckte mig hårt mot Majkens rygg. Hennes värme lugnade mig och jag kom ihåg va hon sagt om att vänja sig vid omgivningens ljud. Jag började nynna på en melodi i huvudet för att få tankarna på annat. Till slut hade jag lyckats tränga undan oron och underligt nog somnat.

Röster från däck väckte mig. Morgonsolen sken in genom fönstergluggen till slafen. Jag sträckte på mig och insåg då att alla andra redan hade gått upp. Frukostbestyren var i full gång på båten. Jag drog på mig min t-shirt och shorts innan jag klättrade upp till de andra. Men denna morgon var stämningen en aning spänd i sittbrunnen. Kerstin frågade direkt när hon såg mig om jag varit uppe på båten under natten. Jag skakade sömnigt på huvudet.

Hon förklarade att de hittat sjögräs och gyttja på däck. Vår livboj var dessutom borta och någon hade lämnat ett avtryck. Hon pekade på luckan ner till ruffen där vi alla sovit. På utsidan av luckan syntes mer gyttja. I mitten satt ett spår av vad som såg ut som en handflata, med fyra fingrar. Jag blev alldeles kall och tittade på mina medpassagerare. Majken och Frans såg obekväma och frågande ut. Ola försökte lugna ner stämningen. Han förklarade betryggande att en fågel troligtvis härjat runt ombord och att livbojen troligen inte suttit fast ordentligt och vickat sig loss av vågskvalp under natten. Han skulle gå en sväng runt ön och se om han kunde hitta den. Vi behövde inte skena iväg i vår fantasi.

Han klättrade av båten och traskade över till Jussie som just dykt upp i öppningen till motorbåten. De slängde några ord med varandra. Jussie var lågmäld. Han berättade att Vera legat och gråtit halva natten. Hon hade drömt en mardröm som skrämt upp henne så till den grad att hon hade haft svårt att somna om, och alla de andra också. Han kom iland till Ola och de vandrade bort tillsammans över ön. Kerstin kokade kaffe och dukade upp frukost på klipporna. Vi slog oss ner i solskenet allihopa och försökte trösta Vera som satt med rödgråtna ögon. Hon berättade om sin dröm.

Hon hade legat i sin slaf i båten och tittat ut på månen genom fönstret i taket. En skugga hade dykt upp utanför som en böjd siluett mot månljuset. Siluetten hade vänt sig ner mot fönstret och tittat in på Vera. Det var en människa med utmärglade konturer och nacken krökt mellan axlarna. Vatten hade drypt ner från gestalten på fönstret. När Vera brustit i gråt hade två ögonvitor uppenbarat sig i den mörka figurens ansikte, öppnats mer och mer tills de slutligen stirrat galet ner på henne. Strax därpå hade den varit borta. Vera började snyfta igen och kröp upp i sin mammas famn. Kaptenerna återvände strax därefter, utan att ha haft någon lycka i sökandet och vi åt klart och plockade ihop frukosten. Majken och Tove gick ner till stranden för att samla stenar medan jag och Frans tog med oss Ola och Jussie för att visa dem sänkan med husgrunden som vi hittat tidigare. Kanske skulle de förstå mer om platsen än vi gjorde.

Den såg ut precis som när vi lämnat den sist. Medan de andra undersökte kvarlämningarna sprang jag en bit bort för att lätta på blåsan. Jag ställde mig och prickade en stor sten och när jag var klar upptäckte jag att jord och mossa hade runnit av stenen och blottlagt bokstäver på ytan. Jag ropade på de andra och de dök strax upp vid min sida. Frans började borsta bort smuts från resten av stenen och när han var klar såg vi flera bokstäver och siffror. De var kraftigt nötta av väder och vind men gick ändå att läsa. Överst var ett kors inhugget och under stod en rad med ojämna tecken. P och C följdes av en sjua, en punkt, en åtta, en till punkt och slutligen en etta och en fyra. Frans backade obekvämt bak några meter. Han tyckte det såg ut som en gravsten. Ola gissade att någon med initialerna P och C möjligen kunde ligga begravd där. Kanske någon som bott i huslämningen. Eller så fanns stenen där av en helt annan anledning. Vi lämnade strax därpå platsen och återvände vi till de andra.

Efter kvällens måltid på klipporna satt föräldrarna och berättade dråpliga semesterminnen så att skratten ekade ut över viken. Vi ungar lekte lekar. När skymningen kom drog vi igång med en ny runda kurragömma, vilket alla tyckte passade som bäst på kvällningen eftersom man då kunde gömma sig i skuggorna. Jag och Vera blev som vanligt alltid hittade direkt och fick sedan sitta och vänta vid båtarna medan de andra lekte vidare. Vi tröttnade så småningom och började smida planer kring hur vi skulle göra för att klara oss bättre. När Majken så började räkna nästa runda skyndade vi oss bort mot den sida av ön där vi inte hade varit så mycket. Vi log åt varandra när vi passerade den uttorkade, döda tallen. Solen hade just gått ner under horisonten och skogen var inbäddad i dunkelt ljus. Vi ställde oss bakom varsitt träd, en bit ifrån varandra.

Vera vinkade nöjt till mig. Hon såg ljuvlig ut där hon stod i sin ljusa sommarklänning. Strax därpå upphörde Majken med sitt räknande och det dröjde inte länge innan vi hörde henne hojta ”hittad”. Jag log nöjt för mig själv. Någon annan blev först den här gången. Fem minuter senare hörde jag hur nästa person blev hittad vilket betydde att bara jag och Vera var kvar. Jag tittade bort mot henne men såg bara ett hörn av hennes vita klädesplagg i det mörka blåbärsriset. Jag skulle just viska till henne när

jag istället fäste blicken på träden vid slutet av skogen. Där såg jag det svävande fönstret igen. En kyla rann igenom mig och mina muskler stelnade. Det rektangulära fältet trängde precis synbart igenom mellan trädstammarna och jag kände med ens att något obehagligt var på gång att hända. Jag hukade mig ner vid trädet. Skulle vi fortsätta leken eller ge upp och gå tillbaka? Majken syntes inte till och nu såg jag inte Vera heller borta vid sitt gömställe. Jag måste hålla ut en liten stund till, tänkte jag. Fick inte låta någon tro att jag var för rädd. Speciellt inte när Vera satt kvar.

Jag höll andan. Då hörde jag svagt ljudet av något som släpade sig fram borta i skogen, från samma håll där jag sett fönstret. Det bestämda dunset och det sträva hasandet. Något var på väg mot oss. Jag spanade fram från bakom trädet med förhoppning att se Vera igen vid sin plats, men en annan rörelse fångade mitt öga. Upp över berghällen längre bort var det något som kravlade. Jag såg bara en svart skepnad mot den mörkblå himlen. En krokig mänsklig form krälande ryckigt över klippan, hävde sig beslutsamt med armarna fram åt vårt håll. Det fick mig att släppa alla tankar på kurragömma.

Jag sprang instinktivt av rädsla. Grenar piskade mot mina armar och ben men jag kände inte någon smärta. Det enda som betydde något var att komma tillbaka till båten. Plötsligt hörde jag ett skrik bakom mig skära genom natten. Det var högt och kom från skogen där jag stått. Från platsen där jag lämnat Vera. Jag stannade upp en sekund och tittade bakåt in i den mörka massan av träd. Skriket tystnade kort, bara för att ta sats igen. Det var fyllt av skräck. Gällt och obehagligt som en tågbroms. Det var Vera. Jag fortsatte springa. Tillbaka mot båtarna. Jag vågade inte vara kvar ensam i mörkret. Jag behövde få de andra att komma med. Jag kunde inte förmå mig att hjälpa Vera alldeles själv. Skriken fortsatte bakom mig utan avbrott. Hennes ångestfyllda skri fick mig att börja gråta. Vad var det som höll på att hända med henne, medan jag själv flydde som en ynklig hare?

Jag snubblade förbi ängen och möte Jussie springande åt mitt håll. Han ropade åt mig och undrade vad det var som hade hänt, medan han sammanbitet passerade mig i riktning mot skriken. Jag trevade mig vidare mot båtarna där jag såg alla de andra stå oroliga och spana upp mot ön. Ola hjälpte mig ombord och hoppade sedan iland och satte efter Jussie upp i mörkret. Elsa följde tätt efter.

Skriken fortsatte oavbrutet. De blev hesare och skrovligare, men fortsatt fyllda av panik. Plötsligt slutade de abrupt. Tystnaden sänkte sig åter över ön och vi tittade oroliga på varandra. Jussie började ropa Veras namn uppe i mörkret. Vi hörde grenar brytas och fler rop efter Vera, nu även från Ola och Elsa. Inget svar kom.

Kerstin vände sig med allvar i blickan mot mig och bad mig berätta vad som hade hänt. Jag grät och skakade på huvudet medan jag förklarade att något krälat mot oss i skogen.

Hon undrade vad som krälat mot oss, men jag berättade att jag inte visste.

Hon kramade mig och vi satte oss ner i sittbrunn. Tove, Majken och Frans vankade oroliga av och an på däck. Där satt vi en lång stund medan ropen ekade inifrån skogen. Inget svar från Vera. Tiden gick. Efter en halvtimme kom de vuxna tillbaka och plockade med sig ficklampor innan de gav sig iväg att leta igen. Jag såg blickarna i Jussies och Elsas ögon medan de pratade med varandra. De var fyllda av panik och oro.

Kerstin var kvar med oss barn på båten. Vi kröp ner i kajutan och kokade te. Försökte lugna oss, intala varandra att de när som helst skulle komma tillbaka med Vera, oskadd. Men tiden gick och blev till timmar. Jag somnade till, men väcktes efter en stund. Då hade det börja ljusna igen och fortfarande inget spår efter Vera. De vuxna stod utanför och diskuterade.

Nödradioapparaterna fungerade inte av någon anledning. De beslöt att vi som tillhörde segelbåten skulle ta med oss Tove, kasta loss och ge oss av in mot fastlandet för att ringa polisen. Vi behövde få hjälp i sökandet. Jussie och Elsa skulle vara kvar och fortsätta leta.

Vi tog sjökortet från motorbåten. Kerstin lösgjorde oss från land medan Ola drog igång motorn och skar av tampen till ankaret. Medan vi målinriktat puttrade ut ur viken kastade vi oroliga blickar tillbaka mot Jussie och Elsa och den plats som nu vänt från ett paradis till en avgrund.
Det tog oss en timme in till Arkösund. Där fick Ola kontakt med sjöräddningen och efter en stund var två jagare och en helikopter på väg mot ön. Solen steg upp och inbjöd till ytterligare en strålande sommardag. Men i vår båt vilade en dyster oro. Det följande dygnet låg vi kvar i hamnen och inväntade besked från sökandet. Den andra dagen blev vi hemkörda i polisbil till Stockholm. Jag blev avsläppt utanför vår lägenhet i Tullinge Centrum där min mamma mötte upp oss. Gråtandes blev jag nerbäddad i min säng, men jag hade svårt att sluta tänka på Vera.

När jag vaknade dagen därpå fick jag höra av min mamma att hennes syster hade ringt. Kerstin hade fått ett samtal, direkt när de stigit innanför dörren efter hemkomsten. Sjöräddningen hade hittat Vera på sjöbotten strax utanför ön, död. Hennes kropp var svårt skadad, lungorna vattenfyllda och benen krossade. Hon troddes ha fallit över en klippkant och drunknat. Men jag förstod att svaret inte var så enkelt. Det var något annat som låg bakom tragedin.

Några veckor senare fick jag höra av mamma att polisutredningen fortfarande var igång och att de nu undersökte möjligheten att någon utomstående funnits på ön vid tidpunkten. Nu i efterhand vet jag att det aldrig ledde någonstans. Fallet avslutades en kort tid därefter och sammanfattades som en olyckshändelse.

31 år senare, när jag just startat upp mitt egna måleriföretag, var jag på en tre-dagars nyföretagarkurs i Malmö och hade tagit in på hotell mellan kursdagarna. I hotellbaren träffade jag en av kvällarna på en tjock, gråhårig man som satt där för sig själv och drack konjak, ganska påverkad. Han kände igen mig och vinkade mig till sig. Det var Jussie, knappt igenkännbar efter alla år. Jag kände mig först obekväm men han var glad att se mig och undrade vad jag hade för mig nu för tiden. Vi satt och snackade en stund. Han berättade att hans familj hade haft stora problem att hantera förlusten av Vera. Jussie och Elsa hade sörjt och bråkat om vart annat under de följande åren, tills de slutligen gett upp och separerat. Efter det hade Jussie fastnat i alkoholproblem och periodvis behövt hjälp att bearbeta sin ångest. Men han hade aldrig kunnat släppa omständigheterna kring Veras död. Han förstod inte varför hon hade skrikit så länge innan hon fallit över klippkanten. Han hade efterforskat, läst om självmord hos barn, om vädrets förhållanden i skärgården och om platser där folk försvunnit. Han hade tagit kontakt med Sjöfartsverket för att reda ut varför ön varit utmärkt med så många grynnor och andra felaktigheter. Svaret hade inte gjort honom klokare. Det fanns speciella reglementen för hur det området där ön låg skulle märkas ut. Det var gamla bestämmelser från långt tillbaka, som inte fick ändras. Förbryllad hade Jussie kollat upp historiska protokoll över ön, men det fanns inte mycket nedskrivet. I ett register hade han dock hittat en äldre benämning på ön, ”Colubs ö”, som hade tagit honom vidare. Via kyrkböcker hade han då funnit en notering om tidigare bofasta där.

Innan Jussie tömde sitt konjaksglas i hotellbaren den kvällen frågade han mig om jag kom ihåg gravstenen som vi hittat. Om jag mindes de två bokstäverna på stenen. Ett P och ett C. Jag mindes såklart och nickade. Jussie berättade då att de sista bosättarna på ön hade varit två bröder som byggde sitt hus där på 1780-talet. De var fiskare, ogifta utan barn, vid namn Colubsen. Den ena broderns namn var Poul Colubsen.

Plats 3: Rummet utan lampor, 1970

Jag måste ha varit runt tre-fyra år. Jag är ganska säker på det, eftersom vi bodde på ett annat ställe i Tullinge då. Det var ett flerfamiljshus som var uppdelat på fyra olika lägenheter och vi arrenderade en av dem. Jag hade ännu inte hade fått ett eget rum, utan sov i mina föräldrars säng på övervåningen. I den åldern hade jag nattskräck, vilket gjorde att jag grät väldigt mycket på nätterna. Nästan varje natt. Jag kunde inte sova ensam utan behövde mycket kroppskontakt för att få ro.

Huset vi bodde i var en gammal skola med träfasad som byggts runt sekelskiftet och efter att skolverksamheten lagts ner hade den gjorts om till ett bostadshus. Det kallades ”Arken” av oss som bodde där. Alla fyra hyresdelarna hade ingång från varsin sida av huset där de även hade en liten utomhusyta. Vår ytterdörr låg åt norr, vilket innebar att vi för det mesta hade skugga på vår uteplats. Innanför entrén fanns en stor hall med en trappa upp till våning två. Däruppe fanns två sovrum och en toalett. Därnere låg ytterligare en illaluktande toalett, det snuskiga köket, ett kaotiskt sällskapsrum, ett belamrat arbetsrum och en överfylld tvättstuga. Allt som allt var det sex ovårdade rum. Ja, om man inte räknar med rummet utan lampor. Det rummet låg också på ovanvåningen och var alltid låst.

Hur kan jag då veta att där inte fanns några lampor?

Min mamma arbetade på ett tvätteri tjugo minuters promenad från där vi bodde. Jag gick inte på dagis eller hos dagmamma eftersom mina föräldrar inte hade råd med det, så jag fick följa med till mammas jobb och vistas i personalutrymmet medan hon arbetade. Där fanns alltid kvinnor från de olika arbetslagen som turades om att hålla mig sysselsatt. Jag tror faktiskt jag blev ganska väl omhändertagen, speciellt av de äldre damerna som jobbade där. De tyckte förmodligen synd om oss med tanke på min mammas ekonomiska och psykiska svårigheter.

Min pappa jobbade på nätterna och sov på dagarna. Han var postanställd, sorterade brev medan vi andra slumrade. Jag brukade se honom en kort stund på kvällen innan han försvann iväg till arbetet, och sedan på helgerna några timmar på eftermiddag-kväll, fram till dess att jag skulle gå och lägga mig. Jag minns honom som en blek och hålögd person med ranglig kroppshydda. Han var sävlig och virrig. Försvann ofta bort i sin egen värld. Jag kommer ihåg att han ofta satt och pratade med personer som inte var där. Han diskuterade samhällsproblem och världsläget med dem, nedstämd och uppgiven. Han dog när jag var liten. Någon sjukdom som fick honom att tyna bort i näringsbrist. Det var efter att han gick bort som vi flyttade till lägenheten i höghuset vid Tullinge centrum. Mamma orkade inte handskas med allt som fanns kvar innanför väggarna på ”Arken”.

Jag drömde mycket när jag var liten. Oroliga drömmar. Drömmar som kändes verkliga.

Det hände vid flera tillfällen, kanske upp emot tio gånger, att jag fann mig själv stående i mörkret på ovanvåningen, långt efter det att jag gått och lagt mig. Huset var nedsläckt och alla sov. Jag minns en tryckande, närvarande tystnad och det glåmiga skenet i trappan från nattlampan nere i hallen. Bakom mig minns jag den öppna dörren in till mina föräldrars sovrum, till höger den stängda dörren in till Carls rum, och till vänster den alltid låsta dörren, som nu stod på glänt.

Dörrspringan var öppen med ett par decimeter och innanför var det helt mörkt. I mitt omtumlade tillstånd kände jag en rädsla för vad som väntade i rummet bakom dörren, men även ett hypnotiserande lugn. Inifrån rummet hördes svaga knarrande ljud som upprepade sig likt en tyst, monoton snarkning. Jag stod stilla och lyssnade, väntade på vad som skulle hända.

Så hördes en matt, släpande viskning från bakom dörren. Samma matta, släpande viskning som alltid var där. Ett kraftlöst mumlande, lugnande och lockande. Den kallade på mig att komma, att inte vara rädd, att stiga in i rummet och bli tröstad. Jag visste att jag inte kunde lita på rösten men ändå drogs jag varje gång mot dörröppningen oförmögen att styra min egen vilja. Vägledd av den nervlugnande stämman som om det vore min egen inre röst. Jag kunde obehindrat skjuta upp dörren. Innanför var allt svart förutom konturen av ett fönster på andra sidan rummet.

Det blåa, grumliga ljuset som letade sig in från natthimlen utanför var för svagt för att avslöja något i skuggorna. Men mot den rektangulära blåa fönsterformen såg jag något som knarrande rörde sig fram och tillbaka i långsamt tempo. Den mörka siluetten av ett trasigt, krokigt ryggstöd.

Jag kommer ihåg att jag alltid trevade efter lampknappen på väggen bredvid dörren. Jag förstod på något sätt att den satt där och jag hittade den varje gång. Men när jag tryckte på den hände inget. Rummet förblev mörkt, för rummet hade inga lampor.

När jag stod där i dörröppningen höjdes mumlandet en aning. Det blev varmare och vänligare. Bäddade in mig i en trygghet, fick mig att gå längre in i mörkret fast jag inte ville. Till sist stod jag framför den vickande gungstolen. Den saktade upp från sitt monotona snarkande. Den bjöd in mig, manade mig att klättra upp, slå mig till ro i sina sköna dynor, så att den kunde vagga mig
till sömns igen. Jag släppte på tvekan och absorberades av rösten. Min rädsla domnade bort. Sömnig kröp jag upp och sjönk ner i de mjuka, varma kuddarna. Något smekte mig varsamt över huden.

Plötsligt grep den tag i mig. Hårt och våldsamt. Jag kunde inte röra mig. Den höll mig fastnag-
lad i ett smärtsamt grepp. Jag ville skrika efter mamma men jag var stum. Den började svänga fram och tillbaka igen. Rösten förbyttes till en hes och föraktfull stämma. Ett förvridet eko av det tidigare mumlet. Den började håna mig, förlöjliga mig och väsa historier. Mardrömslika berättelse som blev svartare och mörkare för varje gång och formade hemska bilder framför mina ögon. Den injicerade mig med skräckfyllda fabler och alla de hemskheter en treåring fruktar mest. Ondskefulla varelser, ledlösa och bleka, som bodde i askar, sprickor och trånga utrymmen i huset. Barn som kapats på mitten av hissar. Väsen som letade sig in genom öronen och sedan bodde i huvudet tills man blev galen. Smittbärare som förde vidriga sjukdomar med sig. Jag minns speciellt historien om en drunknad sjöman som krälande återvände från havet i hämnd och krossade benen på sina offer innan han drog dem med sig ner i djupet.

I det mörka rummet blev jag många nätter en fånge. Fast i en drömsk tortyrkammare, tvingad att lyssna på den väsande, ondskefulla rösten. Jag var så skräckslagen att jag knappt kunde andas. Jag var så fylld av panikångest att jag alltid vid någon tidpunkt tappade kontakten med omgivningen och rummet försvann ur mitt medvetande.

Sen väcktes jag av mamma.

Det var morgon, vi låg i vår säng och behövde gå upp. Hon skulle gå till jobbet och jag måste följa med till tvätteriet. På väg ner för trappan sneglade jag bort mot dörren till vänster. Den var stängd. Den var alltid stängd och låst igen på morgonen. Men historierna från natten levde kvar.

Alltid närvarande i mitt treåriga medvetande.

Hur kunde de historierna dyka upp redan då när jag var så liten? Varför stämde de så bra in på saker som hände mig senare i livet? Varför verkar allt hänga ihop med varandra? Det kan jag inte svara på och jag har aldrig kunnat avgöra om jag någonsin varit i rummet utan lampor på riktigt, eller om det bara var i mina drömmar. Jag vet inte än idag vad rummet användes till eller varför det var låst. Med tiden sjönk historierna in i mitt huvud. Glömdes bort men sparades på en hylla i det bakre utrymmet av min hjärna. Som jäsande degar av ångest. Svällande och bubblande i det undermedvetna. I obemärkt metamorfos.

Där ligger de än idag och trotts mitt besvärande dåliga minne öppnas ibland dörren in dit på glänt. Då pyser spökhistorierna upp till ytan, greppar tag i mig och drar mig med sig in i mörkret igen, för att skrämma det lilla barnet i mig på nytt.

Signaturmelodi

Ni har hört en av Creepypoddens två sommarstorys: “Krokiga siluetter från barndomen” av lyssnaren Gehn, uppläst av Ludvig Josephson.

Detta i Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.