Avsnitt 116: Vem där II

18-årige Jeremy hade en app på sin telefon. Den var kopplad till en övervakningskamera utanför ytterdörren på hans hus, och ett rörelseaktiverat system som skickade honom en pushnotifikation när det rörde sig framför övervakningskameran. På så vis visste han när det var någon vid hans dörr. Övervakningskameran var dock lite väl känslig, och den reagerade inte sällan bara för att en hund gick förbi ute på gatan. Därför blev han inte så upphetsad den där sena kvällen i augusti 2016, när han fick flera pushnotifikationer på rad. En klockan sju minuter över tolv på natten, ännu en 28 minuter senare och ytterligare en åtta minuter i ett. Han öppnade appen, tittade på bilden som togs av övervakningskameran, och såg ingenting. Ännu en hund, tänkte han. Sedan somnade han.

När han vaknade morgonen därpå hade han en sista pushnotifikation. Den hade kommit klockan sju minuter över fyra på natten, exakt fyra timmar efter den första. Han öppnade appen, och möttes av något helt annat.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och idag ska vi prata om, tja, vi kan sammanfatta det som: oönskade gäster. En sorts uppföljare till avsnitt 52, som också hette “Vem där”, men med nya historier. För själva temat, ansiktslösa inkräktare i det vi tror är våra tryggaste rum, det upphör aldrig att producera berättelser. För intrången, eller åtminstone rädslan för dem, upphör heller aldrig.

Got a notification from my smart home app in the middle of the night saying "Your doorbell detected a visitor". from creepy

Ni undrar naturligtvis vad Jeremy, som jag började med att berätta om, såg på bilden från sin övervakningskamera. Hans historia hittade jag på Redditunderforumet creepy, och i sin korthet var allt han hade publicerat bilden från övervakningskameran tillsammans med en rubrik: “Got a notification from my smart home app in the middle of the night saying ‘Your doorbell detected a visitor’.” På bilden ser vi till vänster en yttervägg, och till höger en pelare av något slag. I bakgrunden bara nattmörker och konturerna av andra villor. Det är det som står rakt framför kameran som sätter skräck i tittaren. Ni kan se bilden själva på creepypasta.se, där jag också publicerar manus till detta och alla andra avsnitt, men det här är vad som syns:

En person med en enkel, enfärgad tröja som ser kortärmad ut. Personen, vars kön är omöjligt att avgöra, är framåtlutad mot kameran och ser ut att ha armarna bakom ryggen. Hen stirrar in i kameran och ler ett stelt, besatt leende, och har som det ser ut kraftigt sotade ögon. Det är svart, som om hen hade på sig en björnbusemask, runt ögonen. Människan ser kort sagt helt vansinnig ut. Och hen stod utanför Jeremys dörr klockan fyra på natten.

Den här sortens berättelser finns det mycket exempel på på nätet, inte minst just på Reddit. Det finns en rad olika underforum där människor kan dela med sig av dem. Ett av dessa underforum heter helt sonika “Ghosts”, och handlar om övernaturliga upplevelser. Det var dit en kvinna sökte sig en dag i januari 2014, för att berätta om något mycket udda hon varit med om.

Eva Dozzi läser hennes berättelse:

För att få till bättre sömn använder jag en app som heter “Sleep as Android”. En av dess funktioner är att den spelar in ljuden man gör under natten: snarkningar, prat i sömnen, ljudet då man vänder sig om i sängen, ens hostningar och så vidare. Jag har använt den här appen sedan den första oktober 2013, och även om jag ibland fått höra att jag pratar i sömnen har jag aldrig hört något annat på inspelningarna än hur jag snor runt i lakanen eller hostar.

Men från inspelningen natten den 30 december, inspelat klockan fyra minuter över två på natten, har något mycket konstigt fångats. Den kvällen låg jag i min säng som vanligt, och vid min sida låg min treåriga son som är inne i en mörkrädd period just då. Det var bara han och jag i huset den natten. Kvällen därpå, när jag skulle gå igenom och radera mina gamla inspelningar på appen, hittade jag detta ögonblick. Man hör någonting som klickar, högre och högre, och till slut kommer min röst in. Jag säger: ”What are you doing?”

Direkt därefter är det en mörk, djup röst som svarar: “Nothing.”

Klickljuden blir ännu högre, och precis i slutet av inspelningen hörs den mörka, djupa rösten igen – jag tror den säger “That’s them”

Jag tycker det här är rätt ruggigt. Jag minns inte alls att jag vaknade upp vid något tillfälle den natten. Den enda realistiska förklaringen är att jag besvarade mitt eget sömnprat, men den andra rösten låter inte alls som min eller som något jag skulle kunna åstadkomma. Det låter definitivt inte heller som en röst min son i förskoleåldern skulle kunna tala med. Jag har heller ingen aning om varifrån klickljuden kan komma. Jag har en fläkt som jag brukar ha på för att ha ett vitt brus att kunna somna till, men de här ljuden verkar inte komma från den: klicken verkar höras någonstans helt nära telefonen på mitt nattduksbord. Jag önskar att jag kunde säga att jag hade hört dem förut på tidigare inspelningar, men jag kan inte minnas det. Jag tror det här är första gången jag hör dem.

Här är inspelningen. Jag skulle älska om ni kunde ge mig en naturlig förklaring till detta. Jag gillar skräck, men helst inte i mitt eget hem.

Med det avslutade kvinnan, som på Reddit kallade sig Redwantsblue80, sin historia och lämnade en länk. I länken hörde man precis det hon beskrev, inspelat under natten, då hon sov. Kort därefter tog en annan användare inspelningen och redigerade den så ljuden hörs klarare och tydligare. Ni ska få höra båda versionerna, först originalet och sedan den redigerade versionen:

Att en röst hörs, som inte låter som Redwantsblue80, det var de flesta överens om i Reddittråden. Att det var ruggigt tyckte de flesta också. Men vad rösten faktiskt sade, särskilt precis mot slutet, det var alla inte överens om. Vissa tyckte sig höra “I’m Danny” eller “I’m dead” där kvinnan skrev att hon hörde “That’s them”, och ytterligare någon skrev att de tyckte rösten sade namnet Jenny.

Det var lite särskilt jobbigt att höra för Redwantsblue80, som då berättade att det råkade vara hennes riktiga namn. Jenny.

En upphetsad diskussion följde i tråden, som med tiden dog ut och lugnade sig. Men några månader senare återupptäcktes Jennys post av en helt ny grupp användare, från underforumet Creepy, som hörde av sig och ville veta hur det hade gått sedan hon berättade om händelsen. Då uppdaterade hon sin gamla post med ny information:

Jag har inte hört några fler inspelade röster sedan dess. Men efter att några i tråden föreslog att jag skulle rusta upp säkerheten i hemmet har jag gjort det, typ bytt lås och sådant. Det enda jag hört som liknar den där inspelningen är klickljuden.

En natt vaknade jag av det. Jag satte mig upp i sängen och försökte förstå varifrån ljudet kom. Det lät som att det kom från någonstans kring fläkten, ungefär tre meter bort från sängen, men när jag gick upp och närmade mig fläkten blev det svagare och svagare. När jag kom fram lät det inte längre alls som att det därifrån ljudet kom, och sedan slutade det plötsligt. Väldigt udda.

Någon skrev också i tråden att jag kunde försöka helt enkelt be det som gjorde ljudet att sluta. Som om det var någon sorts spöke, alltså. Jag gjorde faktiskt det den natten: gick genom huset och vädjade till det, vad det nu är, att det skulle lämna huset i fred eftersom det skrämde mig och min son. Jag kände mig urkorkad när jag gjorde det, men när man är rädd är man öppen för allt.

Tja, det är tre månader sedan, och sedan dess har ingenting hänt. Det känns helt okej. Det var något av det läskigaste jag varit med om.

Ytterligare ett par månader senare återkom Jenny med en ny uppdatering. Tydligen hade många påstått att hon hade kunnat göra den djupa rösten själv i sömnen. Detta hade hon tröttnat på, och därför delade hon med sig av vad en person hon påstod var expert på ljud sagt till henne. “Den andra personen i inspelningen är definitivt inte du eller din son”, hade personen sagt. “När du säger ‘what are you doing?’ gör du det på ungefär 265Hz, och den som svarar dig talar på runt 95Hz. Det är lågt även för att vara en man.”

En sista uppdatering gjorde Jenny den 21 april 2015, över ett år efter hennes första post om händelsen. Då lät hon lättad:

Nu bor jag inte längre i huset där det här inträffade, så det lär inte komma några fler uppdateringar om detta. Tack gud!

Det bringades alltså aldrig någon klarhet i vad det var som lät som en annan, okänd människa i Jennys rum, när hon låg och sov tillsammans med sin treåring den natten. Kanske var det en inbrottstjuv som blev rädd när Jenny talade i sömnen. Kanske var det något annat. Inget av alternativen låter särskilt roligt.

Man kan förstå Jennys upprördhet när människor frågade om det kunde vara hon själv som åstadkom den främmande rösten. För ännu värre än att främmande människor invaderar det som ska vara ens tryggaste rum är kanske att man själv gör det – fast till synes utan ens egen kontroll. Att något annat tar över. Det låter kanske märkligt, men när ni hör den här lyssnarhistorien från en lyssnare som vill vara anonym kommer ni nog förstå. Lyssnaren kallar sin berättelse för “Den andra rösten”, och den läses av Rakel Josephson.

Det jag ska berätta om nu är upplevelser jag aldrig har kunnat släppa. Det är en massa småsaker, som var och en för sig inte är något särskilt stort, men som tillsammans bildar en trend som oroar mig. Jag kan inte hjälpa att hela tiden fråga mig vad det skulle innebära, om jag faktiskt tog det på allvar. Jag har inte många jag kan prata på riktigt om detta med, eftersom jag vanligtvis är en lättsam och skämtsam person. Min pojkvän och mina vänner beter sig bara som att det är en kul grej, det hela. Som om jag försökte skrämma dem. Och visst, om jag ska vara ärlig har jag aldrig kunnat ta upp det med dem på fullt allvar. Man vill ju inte att de ska plocka in en på psyket. Så nu får det bli i Creepypodden jag ger utlopp för denna min oro. Då blir det inte alldeles för “på riktigt”, utan fortfarande möjligt att betrakta som helt enkelt bara en läskig historia. Men vem vet. Kanske är det någon annan som känner igen sig i det här?

För några veckor sedan såg jag en löjlig bild på 9gag, ett meme där en dinosaurie ställer sig själv filosofiska frågor. Texten i bilden var, ungefär, ”vems röst är det vi hör när vi tänker?”. Jag scrollade vidare och tittade på annat en stund, men insåg att frågan fastnat i mitt huvud. Har ni någonsin varit med om det, att en tankegång pågår i huvudet i flera minuter tills ni plötsligt stannar ni upp och tänker: ”vad tänker jag på egentligen?”

Som om man inte riktigt hade kontroll över tankarna. Min kille har avfärdat det som tankspriddhet när jag har fört det på tal, men jag har funderat lite mer på det och ibland är det verkligen som att det pågår en konversation i mitt huvud som jag själv inte är en del av. Det är inte mina tankar, åsikter eller idéer, och det är framför allt inte med min egen röst rösterna talar. Det pågår aldrig särskilt länge, tror jag i alla fall, eller så märker jag det bara inte förrän det redan pågått ett tag. Lite som de där sjuka tvångstankarna man kan få när man befinner sig högt upp i något hus eller torn eller så: ”tänk om jag skulle hoppa”. Tankar man försöker men inte lyckas skjuta ifrån sig. Men de tankar eller monologer jag försöker beskriva är inte alltid sjuka, utan kan vara helt vardagliga. Det som stör mig är att ibland fortsätter den där konversationen långt efter att jag börjat försöka få tyst på den.

Sedan är det sömnparalysen. Jag vet att det finns massor av skräckberättelser om sömnparalys, där man är med om allt från hemska hallucinationer till dödsångest. Så har det aldrig varit för mig. Det jag ibland är med om är att vakna mitt i natten och känna att jag inte kan röra mig. Som om jag ville sätta mig upp, men att det inte går. Det sitter i någon minut, sen släpper det. Min pojkvän har sagt att jag kan säga konstiga saker när det pågår. Till exempel påstår han att jag en gång mitt i natten fnissande sade ”det flyger där, presentsnöremonstret”. När han vände sig om och tittade på mig stirrar jag stint upp i taket. Han är inte särskilt lättskrämd, så han har tyckt det varit rätt kul. Och jag har väl också mest flinat åt det.

Tills jag såg den där dumma bilden på 9gag, som ställde frågan om vems röst det är man hör när man tänker. Jag kunde inte släppa den. En kort tid därefter upplevde jag ännu en sömnparalys, och efteråt insåg jag att det var inte någon paralys. Kroppen var inte orörlig: det kändes inte, som andra brukar beskriva det, som att någon höll fast mig. Det kändes som att jag kunde röra på kroppen, men som att jag inte ville. Som om någon del av huvudet hade bestämt sig för något annat än det jag själv ville. Jag tänkte länge på den känslan, och påmindes till slut om annat jag varit med om nattetid. Det har hänt att jag har vaknat och känt att jag inte haft kontroll över kroppen, men att den rört sig ändå. Jag har lyft upp en arm, eller sparkat till i luften med ena foten. Den där gången då jag pratade om presentsnöremonstret så hade jag efter att ha stirrat upp i taket en stund pekat mot det jag verkade titta på, men det var inte jag som gjorde det. Jag vet inte vem som gjorde det. Jag är fullt medveten om att detta börjar låta galet. Det är därför jag slutat prata om det med min kille och mina vänner.

En kväll för en tid sedan läste jag en samling korta skräckberättelser på nätet: sådana som inte får vara mer än två meningar långa. ”Barnskor säljes. Aldrig använda” och ”Hon frågade varför jag andades så tungt. Det gjorde jag inte” och sådant. En av dem var ”Jag såg just min spegelbild blinka”. Det var som att allt föll på plats när jag läste den. Just det har nämligen hänt mig, mer än en gång. Har du någonsin försökt se din spegelbild blinka? Nej, det är klart du inte har, för det ska vara omöjligt. Jag har alltid tänkt att jag inbillar mig, för jag vill verkligen att det ska vara så. Men nu insåg jag att det är på riktigt det hänt mig. Jag har stått och stirrat mig själv i ögonen och sett min spegelbild blinka. Jag har till och med sett den småle.

När jag nu har börjat koppla ihop alla de här småsakerna så är det som att de har börjat eskalera. Det händer numera att jag till exempel plötsligt kan stå med något föremål i händerna utan att jag minns att jag har plockat upp det, eller ens tänkt på det föremålet. Det är inte som när man går in i köket för att hämta något och sedan blir stående där utan att vet vad man skulle hämta, för jag är fullt medveten hela tiden. Jag vet vad jag håller på med och minns vad jag tänkt göra, det är bara det att det verkar som att något annat har fått vara med och bestämma över min kropp och mina tankar i ett ögonblick. Oftast händer det när jag är trött eller inte på min vakt. Plötsligt gör eller säger jag saker som jag inte alls tänkte eller ville göra eller säga. Hur pratar man om det här med någon utan att låta helt galen?

Och borde man ens göra det? Jag är inte säker på att, hur ska jag säga… Det där andra. Att det tycker att det är helt okej att jag tar upp det på riktigt med någon utomstående. Men under de senaste veckorna har detta hänt mig oftare och oftare, och nu känner jag inte längre att jag har något val. För jag är livrädd att det där andra ska ta över helt.

Ni har hört “Den andra rösten”, inskickad till Creepypodden av en lyssnare som vill vara anonym, och uppläst av Rakel Josephson.

En annan plats på Reddit där oönskade möten med skrämmande främmande brukar beskrivas är underforumet LetsNotMeet. “Här kan du läsa sanna berättelser om människor du aldrig vill träffa igen”, så beskriver sig det underforumet. Här har flera av de historier som fått mest spridning på nätet, och som ni lyssnare gillat bäst i den här podden, publicerats. Bland annat “Den leende mannen” från avsnitt sex kommer från LetsNotMeet. Och så den här berättelsen, som användaren Coolvy publicerade för fem år sedan under rubriken “En sann och väldigt skrämmande berättelse om övervakning”. Den läses av Michael Forsberg.

När jag upptäckte det här underforumet idag kom jag direkt att tänka på något som hände mig 2008. Det blev en jättegrej bland mig, mina vänner och min familj, en sådan där historia som alla känner till, ni vet. Trots detta har jag aldrig velat prata så mycket om det, eftersom händelsen som ligger till grund för berättelsen skrämde livet ur mig. Men här känner jag att den historien hör hemma. Så nu får ni höra den.

2008 var jag 19 år gammal, och jag bodde fortfarande i mitt barndomshem då med mina föräldrar och min syster. Pappa hade precis skaffat kabeltevekanelen Foxtel, men det var bara med en av teveapparaterna i hemmet kabellådan funkade. Jag ville själv också ha kabelteve i mitt rum men hade inte råd med de 99 dollar eller vad det nu var en sådan låda kostade, så en dag gick pappa och köpte en AV-sändare. Det var en liten trådlös grej som man kunde använda för att sända kabelteven till teven i mitt rum. Den följande söndageftermiddagen kopplade jag in mottagaren i min egen teve och provade för första gången.

1VcAQJH

Den kvällen var det bara jag och min 16-åriga syster hemma, och hon befann sig i sitt rum på övervåningen. Första gången jag satte på min teve funkade det inte. Det tog en stund för mig att försöka koppla ihop allting en gång till, så det skulle bli rätt den här gången, men det funkade fortfarande inte. Uppgivet satt jag framför teven och tittade på bruset, tills jag tyckte att det såg ut som att en form började framträda. Aha, tänkte jag. Den behövde bara en stund för att hitta kopplingen. Ju mindre brusigt det blev, desto tydligare blev bilden. Medan jag försökte se vad den föreställde kom jag plötsligt ihåg att jag inte kopplat ihop sändaren med kabelteven i vardagsrummet. Jag blev förvirrad i ett ögonblick, och förstod inte hur bilden då kunde vara så tydlig på min teve. Bilden som nu helt uppenbart föreställde en säng i ett sovrum.

Här publicerade Coolvy en bild, som föreställde sängen han såg på teven. Ni kan se den på creepypasta.se: det är en brusig bild av en dubbelsäng med snirkliga gavlar, framför en tavelprydd vägg. Bilden är i svart och blåvitt, som om den kom från någons övervakningskamera.

5SvsVhW

Coolvy fortsatte:

Först blev jag livrädd. Jag trodde det var min egen säng. Jag hade precis sett Saw 2, och om ni har sett den vet ni att huvudpersonen sätter på en teve och inser att en kamera filmar i hennes egen lägenhet. Den scenen satte sig som en röd flagga i mitt huvud, och jag rusade upp och hämtade min lillasyster. Tillsammans tittade vi närmare på sängen på teven, och såg att den var lik min egen men att det inte var samma. Tavlan stämde inte överens med min. Men vi förstod inte vems säng det kunde vara, och hur bilden av den kunde hamna på min teve. Självklart var det någonting som mottagaren jag kopplat in plockade upp, men vem hade en övervakningskamera riktad mot sin säng och varför?

Senare den eftermiddagen kom mina föräldrar hem, och de sade att det antagligen var en granne. Mottagaren var inte så stark, så signalen måste komma från någonstans i närheten. De blev dock lika fascinerade av gåtan kring vad det var för övervakningskamera som vi, och vi satt och tittade på teven fram till sextiden. Då kom någon för första gången in i bild.

Coolvy publicerade här ännu en bild. Till vänster om sängen, från fotändan sett, står en man som håller något i händerna. Han pysslar fokuserat med det och verkar inte bry sig om kameran som filmar honom.

Yiu0MdM

Pappa kände omedelbart igen honom: det var mycket riktigt en av våra grannar. Ingen av oss kunde förstå varför han satt upp en övervakningskamera, men mamma gissade att någon sorts otrohetshistoria hade lett fram till det. Antingen hade han själv eller hans partner satt upp den för att hålla koll vad som försiggick i deras äkta bädd. Vi skojade lite om att de kanske var mördare som spelade in mord i sovrummet, men mest för att skrämma upp varandra. En mer realistisk idé som jag höll för mig själv var att de spelade in egna porrfilmer i sovrummet. Hur som helst var det, resonerade mina föräldrar, ingenting vi skulle titta på. Han hade rätt till sitt privatliv, sade de, och tyckte jag skulle låta bli att titta på sovrumssändningen. Och jag önskar att jag hade gjort det. För det jag såg där var varken mord eller amatörporr, utan något betydligt mer skrämmande.

I någon veckas tid sneglade jag då och då på sändningen, tills det inte längre kändes spännande längre. Då slog jag på den allt mer sällan. Jag utgick från att otrohetsövervakningen var den rätt förklaringen, för det pågick inte så mycket i det där sovrummet. Sedan, en dag, satte jag på den och insåg vad det på riktigt var jag hade upptäckt.

Grannarna hade en tid hållit på och renovera sitt hus den senaste månaden. Under veckodagarna hade det rört sig en del byggarbetare i sovrummet, och det var mest det som hände där. När jag satte på sändningen den här gången kom det in en man i sovrummet som jag kände igen som rörmokaren som hade lagt parets rör. Jag tittade förstrött men reagerade när han började titta i byrålådorna i rummet. Han gick igenom dem och jag anade omedelbart oråd: där hade han väl ingenting att göra. Jag ropade på mamma, och efter att hon missnöjt konstaterat att jag alltså fortfarande tittade på sändningen från grannarna tyckte hon också det var skumt gjort. Sedan plockade han fram kvinnans underkläder och började sniffa på dem. “Herregud”, sade vi till varandra. Det var helt uppenbart över gränsen. Men sedan gick det längre.

Han vände sig om, gick långsamt fram mot kameran och stirrade rätt in i den. Jag kände mig omedelbart tvärsäker på att han visste att vi tittade på honom, även fast jag visste att det var omöjligt. Mamma vitnade i ansiktet. Rörmokaren började fixa med kameran, och lade den sedan ifrån sig igen. “Det måste ha varit han som lämnat den där”, viskade jag till mamma. Sedan gick rörmokaren ur bild och försvann.

Pappa kom hem, och vi kom fram till att det enda rätta var att berätta för grannarna om vad som hade hänt. Mamma vägrade berätta, så motvilligt gick pappa över till dem, och försökte skamset och snabbt gå igenom att vi hade haft möjlighet att se deras sovrum en tid innan han kom till saken. Grannarna förstod ingenting. Tillsammans gick de upp till sovrummet, och pappa förstod att kameran var gömd bakom en mätare som satts in i väggen för att mäta vattenkonsumtionen i huset. Detta var vid en tidpunkt när det var vattenbrist i området, så att alla var tvungna att vara försiktiga. Det var såklart rörmokaren som hade satt in den, och bakom den hade han alltså gömt kameran. För att kunna titta på sängen.

De ringde polisen på en gång, och när pappa gick därifrån kom de och började utreda saken. En vecka gick då vi inte hörde någonting om saken. Sedan pratade mamma med grannkvinnan, och hon berättade att polisen hade upptäckt att rörmokaren inte bara hade installerat kameran utan även hade kört till våra kvarter på kvällarna och suttit där för att titta på sändningen från den på sin laptop.

När mamma berättade detta gick en rysning genom kroppen på mig. Jag hade flera kvällar på sistone, när jag kommit hem efter att ha varit hos min tjej eller ute och druckit öl, sett en underlig bil stå parkerad utanför vårt hus. Den stod aldrig där på dagen, bara på natten, och den hade tonade vindrutor som man inte kunde se in igenom. Jag hade flera gånger stannat upp och försökt se in genom de vindrutorna, men aldrig lyckats. Sedan hade jag alltid avfärdat det som konstigt, men inte mycket mer än så. Det gjorde mig helt iskall inuti när jag förstod att rörmokaren inte bara suttit där inne och tittat på sin hemliga videosändning från grannarnas sovrum, utan att han också sett mig gång på gång stå och försöka se in genom de tonade vindrutorna.

Ni har hört Redditanvändaren Coolvys berättelse “En sann och väldigt skrämmande berättelse om övervakning”, uppläst av Michael Forsberg.

Självvald ensamhet kan ibland vara bland det bästa som finns. Att ha bestämt sig för att tillbringa några timmar eller dagar för sig själv, i en sommarstuga, ute i ett tält någonstans där bara djur och natur bildar fond, eller för all del i en främmande stad en helg, kan innebära en livsviktig andningspaus. Men det centrala i den självvalda ensamheten är att den är just ensam. Plötsligt oinbjudet besök kan snabbt vända den trevliga ensamheten till dess motsats. Särskilt om man åkt en bit utanför stan…

En sådan upplevelse, som inträffade förra året någonstans i södra Hälsingland, inte långt från Söderhamn, berättade en anonym lyssnare om i ett mejl till podden. Lyssnaren kallade sin historia “Fisketuren”, och den läses av Ludvig Josephson.

Ända sedan jag fick följa med pappa för första gången när jag var liten har jag tyckt om att fiska. Under påsken förra året var jag ledig, och hade planerat åka iväg och fiska lite tjock förleksgädda med magen full av rom. Jag hade avsatt en vecka i ledig tid för fisketuren, och eftersom alla mina vänner var upptagna antingen med sitt jobb eller sin skola skulle det bli en solotripp. Jag satt med Google Maps och kände att jag ville testa ett nytt ställe som jag aldrig hade varit på eller ens hört något om, där gäddbeståndet ändå var tillräckligt stort för att jag skulle kunna fånga något. Till slut hade jag letat mig fram till ett par sjöar en bra bit bort från närmsta bebyggelse, dit jag anade att få andra åkte för att fiska. Kvällen innan jag skulle sticka tappade jag min mobiltelefon så illa att den stendog, men att använda mina dyrbara lediga dagar till att gå runt och vänta på att den reparerats klart var jag verkligen inte sugen på. Morgonen därpå lämnade jag in den, och sedan drog jag.

Jag kom fram till en av sjöarna och slog upp mitt tält, och morgonen därpå gick jag upp vid femtiden till en härligt frisk och kall morgon. Jag drog ner min lilla båt från släpet, halade ner den i vattnet, och såg upp mot himlen och såg stjärnor svagt avteckna sig mot den ljusnande himlen. Sjöytan var spegelblank och det var så vindstilla att inte en gren rörde sig träden. Jag konstaterade att jag var helt ensam, och drog igång båtmotorn i samma ögonblick som den första av solens strålar bröt genom träden. Jag var så oerhört sugen på att fiska.

När jag satt mig i båten tittade jag efter i betesfiskhinken och konstaterade att alla mörtarna där var fortfarande vid liv, tack och lov. För er som inte brukar fiska gädda så ska det nämnas att mörten är betet man oftast använder, och det på en trekrok. Jag drog ut en liten bit på sjön, sänkte farten till lägsta hastighet och släppte ut två mörtar i linor bakom aktern. Sedan lutade jag mig tillbaka och gjorde mig redo att bara vänta. Men när jag vände mig om mot ryggsäcken för att ta fram min kaffetermos såg jag en rörelse inne vid stranden.

Där stod en man. Jag hade hunnit kanske 150-200 meter från land, och allt jag såg var att han var svartklädd. Vi betraktade varandra i ett ögonblick, och sedan vinkade jag vänligt till honom. Han vinkade inte tillbaka. Jag försökte kisa för att kunna urskilja några detaljer, men såg bara hans svarta kläder och kunde inte förstå vad han gjorde här ute om han inte också skulle fiska. Det plaskade till vid aktern, och jag vände mig om för att se om det var något av flötena som dykt. Det hade de inte, så jag lutade mig tillbaka igen och hällde upp en kopp kaffe medan jag sneglade på mannen på stranden. Som fortfarande bara stod där.

Han stod kvar hela morgonen medan jag fiskade och försvann inte iväg igen förrän vid niotiden. Jag kunde inte sluta fundera på vad han gjorde där. Så vitt jag visste fanns det inga hus eller stugor runt sjön, och den låg oländigt och avlägset till. Ingen hund bredvid honom såg jag heller. Var han ute på en promenad eller längre vandring, och följde mitt fiskande med kollegialt intresse? Kanske, men det var ett märkligt område att promenera i – ett gammalt hygge där det börjat växa igen med all otymplighet det innebär – och det är ändå konstigt att stå i flera timmar och titta på någon som fiskar flera hundra meter bort. Nå, när det började närma sig lunch tänkte jag att han väl måste ha försvunnit – det var ändå tre timmar sedan jag såg honom. När jag undersökt området via Google Maps hade jag sett en öppnare glänta vid en av sjöns vikar, och där hade jag planerat åka in för att äta lunch. Jag drog in mörtarna som satt i linorna och lade dem i hinken igen, skiftade från elmotorn till bensinmotorn och drog iväg mot viken.

Väl framme tog jag fram en engångsgrill och ett paket korvar tillsammans med lite bröd och tillbehör. Precis när elden hade slocknat och det börjat bli grillglöd märkte jag ännu en gång en rörelse i ögonvrån, och såg bland träden en bit bort en figur. Det var samma man som förut. Jag såg honom tydligare nu. Han hade svarta byxor och en svart huvtröja, och han stod fortfarande stilla och bara betraktade mig. Jag vinkade igen, men inte heller denna gång vinkade han tillbaka. Istället började han långsamt gå mot mig. Hans rörelsemönster var lite underligt: det var som att han steg var ojämna, aldrig regelbundna. Jag kände på ren reflex på morakniven jag hade i en slida i bältet. Man vet ju aldrig.

Han kom fram och stannade upp kanske tre meter bort. Vi hade en märklig, stint stirrande ögonkontakt. Till slut bröt jag tystnaden med att hälsa på honom. Han svarade med ett tyst, mumlande “hallå”. Jag frågade vad han hade för sig, så trevligt och lättsamt jag kunde. “Ser mig omkring”, sade han. Under hela utbytet hade han aldrig släppt mig med blicken. Jag kände i pannan hur hög min puls blivit. “Jaha”, sade jag överdrivet glättigt, “vet du vad klockan är?”. Han svarade att det var mitt på dagen. “Oj, så pass?”, sade jag, som om inte hela vår dialog var fullständigt bisarr. “Vad fort tiden går. Då måste jag ge mig av.” Jag svepte snabbt ner de ogrillade korvarna i påsen igen, och hällde vatten i den glödande engångsgrillen. Han betraktade mig under tystnad, tills han lugnt sade: “Du kom ju precis.” “Ja, men jag har en tid att passa. Ha det bra”, hojtade jag medan jag klev in i båten, drog igång motorn och backade ut. Han blev stående, och jag insåg med en rysning att han aldrig, under hela vårt samtal, släppt mig med blicken. Han ryckte plötsligt till där han stod, och så sade han: “Vi ses.” Sedan vände han om och gick in i skogen igen.

Det var droppen. Min långa planerade fiskevecka blev bara en fiskedag, men jag hade ingen lust att hänga ensam ute i skogen längre. Jag hade aldrig förut varit med om något liknande – den enda jämförbara adrenalinkicken var när man fick en stor fisk på kroken, men då var det positivt och inte som nu av ren och skär olust. Jag gasade iväg mot bilen, släpade upp båten till släpet, hivade in alla mina grejer i bakluckan och var redo att sticka inom fem minuter. Och det kanske var tur att resan blev så kort. När jag åkte på skogsvägarna var den nyupptinade leran så pass blöt att jag trodde jag skulle köra fast. Hade jag åkt senare, när leran tinat upp ännu djupare, hade jag säkerligen blivit stående. När jag kom ut på allmän väg brände jag på med smutsig bil och fortfarande hög puls, men en känsla av lättnad. Jag kom fram, lät grejerna utom det som skulle in i kylskåpet bli liggande i bilen, och kastade mig i soffan för att pusta ut. Jag satte på teven, men somnade ganska snabbt.

Jag vaknade av att någon knackade på dörren. Antagligen mamma, pappa eller syrran, tänkte jag. Jag hade ju inte haft telefonen på på något dygn, och de var nog oroliga. När jag släpade mig upp ur soffan slängde jag ett öga på klockan: halv ett på natten. Då vred det sig i magen. Så sent skulle väl ingen i familjen komma på besök? Knackningarna kom tillbaka, men den här gången kom de från bakdörren, precis bredvid teven. På andra sidan bakdörren från teven sett finns ett fönster. Utomhus var det kolmörkt, men här inne var taklampan tänd. Det betydde, insåg jag, att den som stod där ute såg mig men att jag inte kunde se den. Jag ropade högt och gällt: “Hallå?”

Mannen från sjön svarade med samma låga röst, nu knappt hörbar genom bakdörren: “Släpp in mig.” “Försvinn! Jag ringer polisen”, ropade jag och stoppade på reflex ned handen i fickan. Just det, ja. Ringer polisen med vad?

Mannen på andra sidan bakdörren började banka och slå på den. Han sade ingenting, men hamrade på den som om den var en trumma. Dörren var låst, men knakade betänkligt. Jag tog tag i fjärrkontrollen, stängde av teven och släckte taklampan. Nu blev det kolsvart även inomhus, vilket åtminstone betydde att han där ute inte längre såg mig. Jag ropade att jag skulle ringa polisen en gång till, och hoppades att han inte genomskådade mig. Han slutade banka på dörren och det blev alldeles tyst. Jag stod orörlig på helspänn och lyssnade efter ljud. Minuterna gick och det förblev knäpptyst. När en kvart hade gått och jag knappt hade rört mig började jag slappna av. Då. Med lugn och mjuk röst, precis som den han använt vid sjön, hördes han utanför dörren. “Jag kommer tillbaka”, sade han. “För din skull.” Sedan hörde jag hur han gick.

Jag vaknade i soffan dagen därpå, med fjärrkontrollen fortfarande i handen, fast besluten att aldrig åka iväg utan telefon eller sällskap till någon avlägsen sjö för att fiska. Jag ringde polisen men det ledde ingenstans. Vem han var eller vad han ville mig får jag förhoppningsvis aldrig reda på, men det ger mig ingen ro att han vet var jag bor. Men det som skrämmer mig allra mest var hans röst när han sade att han skulle komma tillbaka. Den kom inte från bakom bakdörren, utan från bakom ytterdörren. Helt ljudlöst hade han förflyttat sig dit, medan jag stod på helspänn och lyssnade efter minsta ljud. Hur han kan röra sig så tyst förstår jag inte, men varje natt när det mörknat och jag inte ser någonting utanför fönstren tänker jag ofrivilligt samma sak: kanske står han där nu.

Ni har hört “Fisketuren”, inskickad av en anonym lyssnare och uppläst av Ludvig Josephson. Akta er om ni någonsin åker och fiskar i trakterna kring Söderhamn i Hälsingland.

Den anonyma lyssnaren hade åtminstone den relativa turen att få se sin märkliga förföljare i kroppen. Än värre kan det vara med upplevelser där man aldrig kommer den främmande så nära, för då är det fortfarande en gåta till och med vad det är för något som förföljt en. När en användare på Reddits “Ask Reddit”-forum bad sajtens befolkning berätta om de läskigaste sakerna de själva varit med om dök en historia upp, som användaren The_Magic kallade “Historien om OM”. Den läses av Ludvig Josephson.

Det här är historien om OM.

I high school hade jag en nära vän som hette Steve. En dag under vårt första år, vilket var 2007, berättade han för mig och ett gäng vänner om de märkliga saker hans bror Tim varit med om ett par år dessförinnan. Tim gick i college någonstans i New Hampshire. En sen kväll, runt två på natten, bestämde sig Tim och hans vänner för att de ville ha donuts. Ni vet hur det kan vara sena och blöta nätter. Det närmsta stället där de kunde köpa donuts vid den tiden på dygnet var en Dunkin’ Donuts på andra sidan statsgränsen. Jag vet inte mycket om geografin i New Hampshire, men Steve berättade att resan från Tims hem till Dunkin’ Donuts var en smal landsväg genom ett skogsbeklätt område. De körde dit, och sedan vände de hem igen. På vägen körde en bil in framför dem. Det var en röd liten familjebil med märket bortslipat, och vars enda unika kännetecken var att det på registreringsskylten stod ett svart O och ett grönt M. Det är den här bilen jag kallar OM.

När Tim berättade den här historien lade han stort fokus på de små konstigheterna som inträffade samtidigt som OM körde om honom, typ att hans mobiltelefon tappade täckningen och att “Smells like Teen Spirit” spelades på den jazzradiostation de lyssnade på, men det kan gott och väl bara vara sammanträffanden. Tim och hans vänner kände hur som helst att bilen framför dem inte var några goda nyheter, så de saktade ner för att lägga lite avstånd mellan sig och OM. Men då saktade OM också ner. Tim gasade därför på för att istället köra om den andra bilen, som följaktligen då också gasade på.

Tim och hans vänner blev skraja, eftersom de inte hade någon aning om vad grejen med den andra föraren var. Framför dem såg de en skarp kurva, och så fort OM passerat den och försvunnit ur sikte tvärbromsade de och körde in till vägkanten. Där satt de med pumpande adrenalin och väntade tills deras puls gått ner. Efter 20 minuter utan några tecken på rörelse någonstans var de säkra på att den andra bilen måste ha stuckit därifrån. De körde ut och igenom kurvan, och där stod OM. På samma avstånd till dem som förut, och omedelbart i samma hastighet som dem. Tim och kompani var livrädda vid det här laget. De körde på i denna ofrivilliga tandem med OM, osäkra på vad som skulle hända härnäst, tills de kom fram till en korsning där vägen delades i två. En av vägarna ledde tillbaka till deras hemstad, medan den andra ledde vidare in i skogen. Våra vänner körde till vänster, hemåt, medan OM körde till höger, mot skogen. De såg aldrig ljuset av den bilen igen.

Det var alltså 2007 som jag för första gången fick höra den här historien. Den var kuslig, men jag vet inte i vilken utsträckning jag trodde på den. Inte ens Steve lyckades fullständigt hålla masken när han berättade historien, utan det märktes att han betraktade det främst som en skräckhistoria. Men nu ska vi spola fram i tiden lite. Runt 2008-2009 satt jag och gjorde läxorna medan jag lyssnade på lokalradion. Musiken avbröts av en nyhetssändning, och jag fick höra hur nya uppgifter framkommit om ett mord som inträffat dagen innan. Det enda vittnet hade sett en bil lämna brottsplatsen, och det enda man kunde säga om hur den såg ut var att det på registreringsskyltarna stått OM i svart och grönt. Jag fick en smärre chock. Där satt jag, i ett villaområde i Orange County i Kalifornien. Vad fan gjorde OM här borta? Det kunde inte vara sant, jag måste ha missförstått något. Dagen därpå sprang jag på Steve i skolan, och han såg lika skrämd ut som jag. Han hade också hört nyhetssändningen. Vi var inte galna. OM fanns på riktigt.

Men historien är inte slut där. Nu i maj var min kompis Blake på väg hem efter att ha kört hem sin tjej vid tvåtiden på natten. Av någon anledning valde han att ta motorvägen som går genom ett bergspass hem. Där körde han, och – som ni kan gissa – plötsligt blev han omkörd av en bil som lade sig framför honom. En röd familjebil med registreringsskylten OM. Blake hade hört våra historier, så han blev vettskrämd och körde så långsamt han kunde, för att försöka bli av med OM. När de kom till slutet av bergspasset gjorde OM en u-sväng och åkte tillbaka, och Blake körde hem för att byta underkläder.

Det här är allt jag vet om OM. Jag är helt övertygad om att det är en transnationell seriemördare som åker runt i olika stater för att förvirra polisen, men jag erkänner att det är en ren gissning.

Så skrev alltså Redditanvändaren The_Magic, i sin “Historien om OM” som lästes av Ludvig Josephson. Men det tar inte slut där. I tråden dök en annan användare, med användarnamnet Ravetti upp. Hen inledde sin historia med ett chockat “HOLY FUCK”. Det visade sig nämligen att även Ravetti haft ett möte på närhåll med OM. Så här skrev hen, upppläst av Michael Forsberg:

Det här var i södra Kalifornien, i trakten kring San Dimas och Covina. Närmare bestämt på motorväg 57 mellan korsningarna med interstatevägarna 10 och 210.

Jag blev uppringd den natten av en gravid kompis som fått sina förvärkar. Hon behövde skjuts till sjukhuset, så jag släpade mig ur sängen och hoppade in i bilen. Jag bor i ett fint område uppe på kullarna, och på väg ner mot min kompis körde en liten röd familjebil ut framför mig från en sidogata. Den tog upp hela gatan och körde löjligt långsamt och vingligt, och jag antog att föraren var full så jag ringde polisen för att anmäla den. Jag kommer ihåg att det stod OM på registreringsskylten, för när jag berättade det för polisen bad hon mig upprepa vad jag sade, som om jag sett fel eller bara läst upp ena hälften av registreringsbeteckningen.

Jag tänkte inte mer på det utan körde vidare mot min kompis, och körde ut på motorvägen norrut när den där jäveln kom körande vid sidan av mig igen, den här gången på väggrenen. Efter några mil körde han iväg på en avfart, och jag såg honom aldrig mer.

Nu när jag läste vad The_Magic skrev blev jag helt kall. Vem som än körde den där bilen så var han inte alls full. Han körde stabilt och lugnt, tills han lade sig framför mig. Det måste ha varit något annat som fick honom att köra så långsamt och konstigt.

Så skrev Ravetti, som alltså bekräftade The_Magics uppgifter om att det någonstans ute på de amerikanska vägarna finns en okänd, ansiktslös förare med okänd agenda, men som gärna och ofta lägger sig alltför nära oskyldiga förbipasserande, kanske i hopp om att de ska stanna…

Vi har idag hört flera historier om sådana här människor: de som stryker runt i utkanten av ens synfält, aldrig låter sig själv eller sina motiv synas helt och hållet, och som därför inte kan uppfattas som annat än akuta hot. Men frågan återstår: vilka är de? Ett möjligt svar ges vi i avsnittets sista historia – berättelsen “Polaroider”, inskickad av lyssnaren Linnéa. Det tar sin form av ett långt SMS, skickad från en person till en annan efter att deras relation tagit slut. Resten förstår ni själva, i historien “Polaroider”, uppläst av Rakel Josephson:

”Hej.

Jag vet att jag är den sista du vill höra från just nu, jag vet det. Efter det som hände mellan oss förstår jag att du förmodligen inte vill ha någon kontakt med mig just nu. Men snälla, om du bara kan glömma det för en stund och läsa mitt meddelande, gör det. Snälla. Jag måste få prata med någon, och du känns som den enda som faktiskt skulle lyssna. Herregud, jag borde ha berättat innan det gick så långt.

Någon förföljer mig.

Det började för ett par veckor sen. Allt var som det brukar, plugg var det som tog upp det mesta av min tankeverksamhet och de flesta dagarna såg likadana ut. Jag var i skolan under dagen och pluggade när jag kom hem. På helgerna sov jag mest och så tog jag ju mina pianolektioner två gånger i veckan. Det var som vilken höst och skoltermin som helst, trodde jag i alla fall.

Känslan av att något var fel fanns liksom i rummet med mig när jag vaknade en morgon. Det kändes som att jag hade drömt en mardröm som gjort mig riktigt upprörd, det kröp i kroppen på mig och jag kände mig obekväm. Nästan otrygg. Jag försökte skaka av mig det när jag åt frukost och gjorde mig i ordning för dagen, det var säkert bara en tillfällighet och inget att oroa sig över. Men olustkänslan ville inte släppa mig. Hela dagen gick jag runt med en klump i magen, och kunde inte koncentrera mig speciellt länge på någonting alls förutom hur min kropp tycktes stå på helspänn hela tiden. Som du vet så har jag ju haft problem med ångest sedan långt tillbaka, så jag tänkte att det bara var en av de sämre dagarna. Den kommer med jämna mellanrum, ångesten alltså, och den triggas av stress. Skolan hade ju trots allt dragit igång igen och jag hade ett antal prov att plugga inför, så jag tänkte att det var det jag kände av, och det kanske var ett sätt för min kropp att säga åt mig att sakta ner. Jag tog en lång dusch när jag kom hem och gick och la mig tidigt den kvällen, säker på att det skulle kännas bättre nästa dag. Men det gjorde det inte.

Jag möttes av samma mörka, kompakta klump i magen när jag vaknade nästa morgon. Och morgonen efter den, och morgonen efter den. Det var som om min ångest tagit form av ett virus som spred sig genom min kropp för varje dag som gick. Och oavsett vad jag gjorde – ändringar i kosten, färre pluggtimmar, mer sömn och träning – så var det ingen skillnad. Jag hade fortfarande samma konstanta känsla av olust i kroppen varje vaken sekund.

Det var då jag började tänka att det kanske inte var mig det var fel på, det kanske var något i min omgivning som inte stämde. Som när man drömmer en väldigt verklig dröm, men någonting är… skevt. Bara en föraning, precis under ytan, men ändå omöjlig att urskilja. Tills det plötsligt slår en som en örfil och efter det går det inte att göra osett igen, och det är då man inser att man drömmer. Och lite så kändes det, men jag kunde inte se vad det var som var spegelvänt och skevt i min konstanta dröm. Det var fortfarande för långt under ytan för att jag skulle kunna se det.

Tills det en dag blev tydligare än någonsin.

En morgon när jag kom till skolan så hittade jag något i mitt skåp. Det var ett polaroidfoto. Du vet, ett sådant där litet plastigt foto med en vit ram, som man fotar dem med en kamera som skriver ut ens bild direkt efter att man tagit den. Fotot jag hittade var lite suddigt, och det verkade vara taget som i skymundan – det var taget nerifrån, till halvt täckt av träd och buskar. Dock skymtade något annat i hörnet – en människa. Den var ur fokus och med ansiktet nästan vänt helt bort från kameran.

Yrsel och illamående sköljde över mig som en hink iskallt vatten samtidigt som benen plötsligt kändes mjuka som gelé. Stjärnor började dansa framför ögonen på mig när jag i ett krampaktigt grepp höll mig fast i skåpdörren för att inte sjunka ihop på golvet. Först förstod jag inte varför min kropp reagerade så starkt, men när hjärnan processat vad det var jag faktiskt hade sett grep paniken tag i mig. Fotot föreställde en skog. Du vet nog vilken jag pratar om, nämligen den vid mitt hus som jag går genom varje dag för att ta mig till och från skolan. Jag har lekt i den där skogen sedan jag var ett barn, jag kan den i princip utan och innan. Den konstiga vinkeln avslöjade att fotografen inte hade velat bli upptäckt – den som hade tagit bilden hade gömt sig när den gjorde det. Det som gjorde mig helt säker var dock personen framför kameran. Bilden var suddig, men vem som gick att urskilja i hörnet var glasklart. Det var jag.

Efter den dagen har allt förändrats. Jag hittar minst ett foto om dagen nu för tiden – när jag går till skolan, när jag handlar, när jag tar en joggingtur. De är alltid strategiskt utlagda så att just jag ska hitta dem. Det är som om den här personen, på något sätt, vet vad jag ska göra innan jag gör det. Fotona är oftast tagna ett par dagar innan jag hittar dem, och jag är alltid med på dem på något sätt. Jag har ingen aning om vem som gör det här. Tro mig, jag har försökt ta reda på det, och förlorat alla mina vänner på köpet. Paranoian blev till slut för mycket för dem, och jag kan förstå det, för vem vill vara vän med någon som verkar galen? Jag har inte berättat för dem vad det är som händer mig. Jag har inte berättat för någon. Från början trodde jag inte det var på allvar, jag trodde det var ett enda stort sjukt skämt. När ingen reagerade när jag försökte konfrontera dem och jag förstod att ingen visste vad jag pratade om, att det inte var någon kul grej de hade gjort för att skoja med mig, vågade jag inte berätta mer. Någonting inuti mig sa åt mig att hålla tyst, så när folk frågade vad fan jag snackade om skrattade jag bara bort det. Jag vet att jag borde ha berättat sanningen för någon, vem som helst egentligen, men det bara… gick inte. Och nu är det för sent – de skulle inte kunna hantera sanningen.

Men det känns annorlunda med dig. Jag vet inte varför, men det känns som om du skulle kunna förstå bättre än dem, efter allt vi trots allt gått igenom. Jag vet, det var ett tag sedan vi pratade sist, men jag orkar inte bära på det här ensam längre. Jag orkar inte mer.

Den enda platsen där min förföljare verkar låta mig vara är mitt hem. Jag antar att jag har levt i någon sorts illusion om att jag är trygg här, men varför skulle jag vara det egentligen? Om den här personen lyckas hitta mig vart jag än går, varför skulle jag vara mindre utsatt bara för att jag är hemma?

Idag blev jag brutalt påmind om detta.

I morse gick jag ut för att hämta posten, men jag möttes av mer än morgontidningen när jag öppnade brevlådan. Längst ner låg ett foto. När jag såg det var det som att allt frös. Min kropp stelnade liksom till en sekund innan paniken flammade upp i bröstet och jag kände hur min puls sköt i taket. Tidningarna och kuverten jag höll i händerna gled ur mitt grepp och spred ut sig bland löven på marken. Jag flackade med blicken samtidigt som jag kände svetten tränga fram innanför min svarta dunjacka och såg mig omkring en lång stund innan jag tillslut långsamt sträckte ner handen och tog upp fotot. När jag vände på det och såg vad det föreställde tror jag att jag fick någon sorts blackout. Jag vet inte riktigt hur eller när jag tog mig in i huset igen, men jag fann mig själv böjd över toaletten med mitt maginnehåll på väg upp. Jag har ingen aning om vart fotot tog vägen, och jag tänker inte leta efter det.

Min förföljare har aldrig varit såhär nära mitt hem förut. Har den det, så har den aldrig visat det så att jag sett det. Jag skulle gissa att den här personen har vetat var jag bor under en längre tid, men när jag hittade det där fotot i min brevlåda var det ändå som ett slag i magen. Och bilden i sig… den är den värsta hittills. Den är tagen från min trädgård, mot mitt köksfönster. Där inne kan man se mig som sitter vid köksbordet med ryggen till. Bara att tänka på det gör mig illamående – den här personen har alltså varit utanför mitt hus och tittat in på mig, bara meter bort. Det är inte som alla foton där jag varit ute eller till och med bland folk – det här är så mycket mer skrämmande. Så stilla men ändå så hotfullt. Vem vet om personen stått där i en minut eller en timme? Eller om den kommit ännu närmare… Låt mig dessutom nämna att mina föräldrar är bortresta – jag har varit ensam hemma i en vecka, och kommer vara det i en vecka till. Ensam med den här vidriga personen som övervakar allt jag gör.

Så, ja, här är jag nu. Det är sent på kvällen och jag sitter i min säng och skriver det här till dig. Vore det inte för att mitt rum ligger på husets andra våning, skulle den där personen lika gärna kunna fota mig just nu. Det skrämmer skiten ur mig, jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till.

Nu ringer hemtelefonen. Vad kan någon vilja säga så här sent? Telefonen är i hallen utanför mitt rum, jag går och svarar.

Åh herre gud… det var ingen på andra sidan luren när jag svarade, så jag la på och kom precis tillbaka till mitt rum igen, och… det ligger ett foto i min säng. Det var inte där för en minut sen, det svär jag på. Det ligger med framsidan ned. Jag vill inte, men jag måste vända på det.

Det är jag… i min säng. Som sitter med min mobil. Jag har på mig samma kläder som jag har nu, och… fotot är taget från min garderob.

Någon sitter i min garderob just nu. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vågar inte röra mig. Den där personen vet att jag har sett fotot, den vet att jag vet. Min garderob står bredvid min dörr, om jag försöker springa skulle personen enkelt hinna före mig till dörren. Den skulle kanske hinna ta mig innan jag kommer ut, och jag vågar inte tänka på vad som skulle kunna hända mig då. Snälla, hjälp mig. Ring någon, gör vad som helst, bara du hjälper mig.”

Med ett darrigt finger trycker jag på ”skicka”. Jag tar ett djupt, långsamt andetag i ett försök att tvinga ner min skyhöga puls. ”Det kommer bli bra, jag kommer att får hjälp” intalar mig själv inombords, om och om igen som ett mantra. Det långa sms:et åker iväg och laddar en stund innan det äntligen kommer fram till mottagaren. Jag andas tyst och lättat ut.

Inifrån min garderob hörs det skarpa plinget av en sms-signal.

Signaturmelodi

Ni har hört “Polaroider”, inskickad av lyssnaren Linneá och uppläst av Rakel Josephson. Och det var det sista ni hörde av Creepypodden för den här veckan. Vi kommer dock inte lämna er sida helt tills vi är tillbaka igen om två veckor… Ni kommer bara inte se oss. Men vi är alltid där, på ett sätt eller annat. Oss slipper ni aldrig.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig, Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Ni kan läsa alla avsnittens manus på creepypasta.se, och ni kan kontakta oss på creepypodden@sr.se. Skicka gärna in historier ni skrivit eller läst på nätet, eller berättelser ni vill berätta om. Ni har chansen att få dem upplästa här i podden – och även om de inte kommer med tycker jag så mycket om att få läsa dem. Och som vanligt:

Tack för att ni har lyssnat.