Avsnitt 20: I din telefon

Härom kvällen hörde en kompis av sig och sade åt mig att snabbt sticka hemifrån och dra till en bar i närheten, för att inte missa en spelning med ett band vi gillar. Jag sprang ut, hoppade på cykeln och hann dit precis i tid. Efter att ha druckit någon öl kände jag efter i fickan för att ta upp min mobiltelefon, bara för att upptäcka att den inte var där. Jag letade på och under vårt bord, i baren och på toaletten, och till slut bad jag att få låna min kompis telefon och ringa upp den. Två signaler gick fram, sedan svarade någon. Men allt jag hörde var ett lågt, konstigt fnitter, och sedan lades det på. Jag insåg besviket att den var stulen och att jag inte skulle få tillbaka den, och fick åka hem igen utan telefon.

När jag väl kom hem hittade jag telefonen precis där jag hade lämnat den, på mitt nattduksbord.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig Jack Werner. Och jag ska på en gång erkänna att nej, det där med telefonen hände inte mig. Det var en kort historia av Redditanvändaren Lynxx på underforumet Shortscarystories.

Men det är en bra inledning på det här avsnittet, som jag gissar att du hör på via just din mobiltelefon. Din kära mobiltelefon, som du alltid har i närheten, som du alltid känner dig lite tryggare om du har i fickan. Din telefon, som du inte riktigt vet exakt hur den fungerar, men som du ändå alltid litar på. Förutom när du tappat bort den, eller någon tagit den. Eller när den ser något du inte kan se.

I veckan har en tweet fått stor spridning. Det är en ung tjej, som visar upp tre bilder från hennes Snapchat. På bilderna använder hon den där funktionen där Snapchat känner igen ditt ansikte, och du sedan kan lägga olika lager på det. Ni vet, det som gör att man kan få en hunds nos och öron på sina selfies och sträcka ut tungan långt. Det enda problemet är att det inte finns någon människa med i bilderna. Den nätliknande ansiktsformen som brukas markera att Snapchat hittat ditt ansikte är lagd över tomma luften. Hundöronen och nosen svävar fritt, och den långa tungan räcks ut. Är det en bugg i Snapchat, eller ser din mobiltelefon något som gapar med munnen, som vi människor inte kan se? Vågar du prova att rikta telefonen ut i rummet och se om du inte är ensam?

En annan liknande upplevelse av just Snapchat är den som lyssnaren Freja nyligen mejlade in till oss för att berätta om. Hon skriver att hon särskilt gillar spökhistorier som handlar om hemteknik, och berättar så här:

Häromnatten hade jag en ganska obehaglig upplevelse gällande detta: vaknade upp på morgonen och kollar igenom mobilen, går in på Snapchat och kollar min story. Ser då att jag har lagt upp ett kort filmklipp klockan fyra på natten (minns att jag somnade runt kl ett). Idiotisk som jag är fick jag panik och raderade filmklippet rent instisktivt, önskar nu att jag hade kollat på det. Hann se att kameran snabbt gled längs mitt rum i kanske en halv sekund innan jag raderade. Kanske gjorde jag detta i sömnen, men det var jävligt obehagligt att vakna upp och se.

Dagens avsnitt av Creepypodden handlar om just det här – när något obegripligt och skrämmande verkar gömma sig i eller utnyttja tekniken vi har omkring oss. För vad vet vi egentligen om hur den fungerar, hur elen strömmar genom grejerna för att de ska hålla igång, och om det inte kan smyga sig in någonting okänt där i plasten. Vi ska berätta spökhistorier som inte bara kommer från internet… utan som också handlar om internet.

Och vi ska börja med en historia som fick enorm spridning våren 2014. Den är skriven av Pascal Chatterjee, publicerad på sajten Stories for your sceen punkt com, och börjar med att en programmerare berättar att han nyligen laddat ner appen WhatsApp för att försöka lära sig lite av hur den är uppbyggd. När programmeraren pysslade lite i appens kod snubblade han över en konstig chatthistorik mellan två personer som han inte kände. När han försökte hitta den igen för att visa den för en kompis kraschade appen, och sedan dess har programmeraren inte kunnat öppna den igen.

Lyckligtvis hann han spara en kopia av chatten. Så här löd den, uppläst av Karl Bernhard Josephson och Frida Derwinger.

Annie96: hej, sover du??

McDavid: nä… och inte du heller antar jag

Annie96: kan inte… det blåser för mycket. Vinden skriker så det låter som galna katter som slåss. Varför sitter du uppe då?

McDavid: pluggggggg

Annie96: så “plugg” är den nya slangen för porr alltså?

McDavid: Annie vad fan

Annie96: du förnekar det alltså inte?

McDavid: du är sjuk i huvudet. asså jag kan fortfarande inte fatta vad Jonas höll på med idag

Annie96: nä, det var sjukt. Den killen har problem

Annie96: jävlar vad det blåser alltså. Det känns typ onormalt

McDavid: här är det vindstilla, men ett härligt ösregn istället

Annie96: tur för dig då. Jag behöver min skönhetssömn!

McDavid: haha ja det gör du mycket riktigt

Annie96: du, menar du att jag är

Annie96: vad fan. Nu lät det faktiskt som nån gick ute på grusgången

McDavid: du får väl be din galna pappa att gå ut och kolla

Annie96: jag är ensam här! De andra är på vårt landställe. Jag sa ju det förut

McDavid: är du? När kommer de hem? Haha vi borde hitta på något

Annie96: det lät verkligen som fotsteg men det var något konstigt med dem. Jag borde väl kolla genom fönstret men min säng är så sköön vill inte gå härifrån

McDavid: är du säker på att du borde kolla ut genom fönstret när du är helt ensam hemma? Tänk om det verkligen står någon där och kollar upp?

Annie96: INTE KUL JUST NU DAVID

McDavid: lugn. Det är ju säkert ingenting

Annie96: ok jag måste kolla.

McDavid: höru mej bae höru mej bae

McDavid: Om du hör mig säg yey

annie96: David seriöst det är någon i min trädgård

McDavid: va, på riktigt

Annie96: JA, jag ser honom. Det ser ut som en gubbe

McDavid: vad gör han?

Annie96: han typ letar efter något? Står på knäna och gräver i buskarna

McDavid: haha det är en knarkare som letar efter sprutor

Annie96: David lägg av! Vad ska jag göra??

McDavid: ingenting, stanna inne bara. Till slut kommer han ju dra

Annie96: guud han gräver verkligen med sina bara händer

Annie96: fuck nu vänder han sig om

McDavid: hur ser han ut?

Annie96: VAD FAN DAVID

Annie96: LÄGG AV NU DET HÄR ÄR INTE ROLIGT

McDavid: va?!?!

Annie96: VAD FAN GÖR DU

McDavid: vad snackar du om?

Annie96: jag ser dig ju! Hur kan du skriva här samtidigt utan att ha din telefon i handen? Jag är här i fönstret, hör du inte att jag knackar?

McDavid: annie nu är du bara läskig. Jag är inte i någon trädgård. Det där är inte jag

Annie96: men sluta larva dig! Jag ser ditt ansikte ju. Och din töntiga hockeytröja du är så kär i

McDavid: alltså det måste vara någon som ser ut som jag för helt ärligt nu annie jag är verkligen hemma. Jag skulle inte driva om något sånt

Annie96: men då måste det vara en kompis till dig eller nåt?! Hur skulle han annars ha fått tag i din tröja?

McDavid: men gud det är en vanlig tröja! Jag har ingen kompis som skulle gräva i trädgårdar. Du är bara så besatt av mig bae

Annie96: nu gräver han igen

Annie96: bara dra nån gång!

McDavid: Annie, har du nåt att försvara dig med?

Annie96: lägg av David!!

McDavid: menar inte att du ska döda någon bara att det kanske vore bra!

Annie96: du har väl ditt namn på din hockeytröja?

McDavid: ja det var en sån som alla i laget fick med namn och nummer

Annie96: jag ser ju att det står David!!!

McDavid: va

Annie96: VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED DAVID

McDavid: men alltså den tröjan ligger här i min garderob

Annie96: SHIT HAN SER MIG

Annie96: VARFÖR LER HAN SÅDÄR

Annie96: HAN GÅR MOT HUSET

McDavid: MEN RING POLISEN DÅ

McDavid: ANNIE????

McDavid: ANNIE SVARA I TELEFONEN

McDavid: jag har ringt polisen och sagt att nån försöker bryta sig in hos dig. De säger att de är på väg till dig men att det kommer ta en halvtimme

McDavid: annie svara

Annie96: det är inne i huset. Kan inte svara måste vara tyst. Har släckt ljusen och är i garderoben med en kniv. Svårt att skriva när jag skakar så mkt

McDavid: fan fan fan ok håll ut annie polisen kommer om 20 minuter. Vet du var han är?

Annie96: DET. just nu “han”. Men som det såg ut när det såg mig David. Så kan ingen människa se ut

McDavid: helvete. Vet det var du är?

Annie96: nä jag tog en kniv i köket när jag såg det komma mot huset och gömde mig i garderoben när jag hörde det bryta sig in

McDavid: ok ok ok allt kommer bli bra en knarkare har inte hjärnkapaciteten att hitta någon som gömt sig i garderoben. Polisen kommer snart!!!

Annie96: det ropar på mig

Annie96: det låter inte som du david

Annie96: det har en så konstig röst

Annie96: den fyller liksom hela huset

Annie96: och mitt huvud

McDavid: vad säger den?

Annie96: “kom ut Annie”

Annie96: “jag vill bara se dig”

Annie96: om och om igen

Annie96: har jag blivit galen David?

Annie96: är det såhär det känns när man blir galen?

McDavid: håll ut i tio minuter till Annie! Kämpa, du är stark du klarar det

Annie96: det går upp för trappan nu men långsamt

Annie96: jättekonstiga steg

Annie96: varför ser den ut som du?? Varför som dig?

McDavid: jag vet inte annie tro mig jag vet inte

Annie96: kan du få den att sluta?

Annie96: snälla få den att sluta

McDavid: om jag bara kunde

Annie96: nu är den i hallen

Annie96: David jag sa ingenting till mina föräldrar när de gick hemifrån

Annie96: jag lyssnade på musik

Annie96: och nu får jag aldrig se dem igen

McDavid: annie sluta

Annie96: det här har med dig att göra David. Bara du kan få den att sluta. Tänk snälla

McDavid: JAG VET INTE SNÄLLA DU JAG VET INTE

Annie96: snälla

McDavid: asså jag vet verkligen inte

McDavid: det kanske är för att jag tänker så mycket på dig

McDavid: jag tänker på dig hela tiden

Annie96: sluta då

McDavid: jag vet inte hur

Annie96: den skrapar någonting mot väggen medan den kommer närmare snälla david

McDavid: jag försöker verkligen jag försöker

Annie96: den saktar ner försök mer

Annie96: vad du än gör så funkar det

Annie96: den har stannat. Jag hör ingenting

McDavid: på riktigt!?! Stanna där inne! Gå inte ut förrän polisen kommer!

Annie96: men vad ska jag säga till dem om den försvunnit?

McDavid: ALLT som du skrivit här ALLT annie

Annie96: Jag visste inte att det var så du kände för mig, David

McDavid: att den stannat upp är gud så skönt

Annie96: Kan du komma över i morgon bitti, David? Jag behöver träffa dig

McDavid: Absolut annie jag kommer

Annie96: Bra. Det blir bra, David

McDavid: annie…

McDavid: annie hur vet jag att det här verkligen är du?

Annie96 loggade ut.

Det här var “Annie96 skriver”, en berättelse av Pascal Chatterjee som lästes upp av Karl Bernhard Josephson och Frida Derwinger.

Det är lätt att förstå varför vi kan känna oss skrämda för chattar och meddelandeappar – vi vet aldrig helt säkert vem det är vi chattar. Och är vi ensamma eller inte när vi chattar? Visst, vi har någon som håller oss sällskap, men kommer den personen kunna hjälpa oss om vi hamnar i fara eller blir den bara ett sorts avlägset vittne till vår skräck?

En annan plats på internet som många har lätt att bli lite skrämda för är Google Maps. Nä, det kanske inte verkar så läskigt till att börja med, men tänk på det. Som skribenten Joanne McNeil påpekar regnar det aldrig i Google Street Views värld, men få bor där som kan uppleva det. De som väl fångas framför kameran fotograferas vid en okänd tidpunkt, varken just nu eller helt tydligt i det förgångna. De är redan, på sätt och vis, som en sort spöken för oss. Det kanske är därför så mycket kusligt fångats av Googles kamerabilar. En märklig docka, lång som en vuxen man och helt svart och med ett förvridet elakt ansiktsuttryck, fotograferades på en balkong i Frankrike. På en brygga i Holland syns något som liknar blodspår, utsmetade över flera meter. Och i Chile ligger en massa provdockor i en soptunna utanför ett hus, men det är svårt att skilja dem från mumiferade människor…

Och det är framför Google Maps berättaren i vår nästa historia sitter. Den heter “Satellitbilder” och är skriven av användaren SquidInk på Creepypasta Wiki.

För några år sedan var jag inblandad i en bilolycka. Sedan dess går jag inte hemifrån så ofta. Det är för krångligt, och dessutom blir jag svimfärdig bara jag ser en bil köra förbi i närheten. Jag sitter mest hemma, och har till och med installerat en liten kamera i dörren så jag kan se vem det är som står utanför utan att behöva rulla iväg till dörren. “Invalidwebbkameran”, kallar min vän den. På grund av detta mitt tillstånd var upptäckten av Google Maps nästan magisk. Jag fascinerades av möjligheten att se hela världen utan att faktiskt behöva åka dit. Jag kunde bokstavligt talat promenera på gator och torg, och det kändes nästan som att vara där själv.

Jag fastnade på en gång. Det gav mig ett helt nytt perspektiv på världen där framför datorn. Jag kunde utforska alla världens största städer, och det gjorde jag också. Jag har gått längst gatorna i Kina, Japan, Tyskland, England och så många andra platser. Jag kunde till och med besöka turistattraktioner som stora barriärrevet och Draculas slott i Rumänien.

Det bästa jag visste var att landa på någon slumpmässigt utvald gata i en storstad och se hur många människor och djur jag kunde hitta. Deras ansikten var alltid blurrade för att skydda deras integritet, men det var ändå trivsamt att titta på dem där de gick runt och njöt av livet, precis som om de inte visste vilken lyx det var att kunna promenera runt helt obekymrat. Ibland hittar man till och med oväntade överraskningar i folkmassorna. En dag snubblade jag över en kvinna som gick gatan fram i ett par röda sneakers, samma sorts skor som jag själv har.

“Här har vi en med god smak”, fnissade jag för mig själv.

Jag zoomade in på henne och lade märke till den grå väskan, vars lila band hon hade över axeln. Hon verkade avslappnad där hon gick, med ena handen mot husväggen vid hennes sida. Jag kom på mig själv med att småle, som för att bemöta det leende jag var säker på att även hon hade på läpparna. Plötsligt kändes allt så tragiskt och sorgligt. Här satt jag och flinade mot datorn helt ensam. Jag släppte ner armarna och lät dem hänga mot min rullstols hjul och bara tittade på den där kvinnan i en minut. Ingenting hellre ville jag än att kunna gå med henne på gatan, promenera sorglöst som jag ville. Men jag skulle aldrig kunna göra det mer. I den här rullstolen skulle jag sitta tills jag dog.

Jag suckade och zoomade ut från kvinnan, upp från gatan och långt upp över Tokyo. Nu var det bra för ikväll. Jag stängde av datorn och gick och lade mig.

Morgonen efter vaknade jag tidigt, så jag gjorde kaffe och en macka och satte mig framför datorn igen. Jag hade bestämt mig för att tillbringa förmiddagen med att kolla in Paris. Paris var alltid roligt. Jag gillar verkligen hur staden är uppbyggd, med alla gamla, vackra hus och så många gator där det kryllar av folk att titta på. Jag zoomade på in på ett område på måfå, och hamnade på en gata kantad av gamla tegelhus, lite små affärer och ett litet kapell. Framför mig låg en korsning och där passerade flera dussin personer. En gubbe klädd som en affärsman, med kalnande hjässa, hade fångats mitt i steg när han vände sig tillbaka och tittade på en äldre elegant dam med scarf över huvudet och en stor handväska över armen. En lite överviktig kvinna med svarta byxor som satt åt för tight stirrade in i ett skyltfönster, och två kvinnor lite bakom henne ledde en grupp små barn runt ett hörn.

Jag tittade mig omkring lite i området, och sedan fastnade min blick på något märkligt. På en parkbänk vid en busshållplats satt två personer. En av dem var en kvinna med fötterna lagda över varandra på ett avslappnat sätt framför henne. Hon hade på sig röda sneakers, samma sorts som jag själv. Dessutom hade hon svarta byxor, en vit t-shirt och en svart jacka med huva. Hennes bruna hår var uppknutet i en lös hårtofs mot huvudets baksida, och vid henne på bänken låg hennes gråa väska med det lila bandet hängande över hennes axel.

“Det här är helt knäpp”, tänkte jag. “Det kan ju inte vara samma kvinna. Jag är i ett annat land, till och med i en annan kontinent. Hur kan hon vara här också?”

Sedan insåg jag hur dum jag var. Det här var ju inte någon livekamera. Bilderna var tagna för länge sedan, och har legat här ända sedan dess. Kvinnan var inte på två platser på en gång, hon kunde helt enkelt bara vara på resande fot eller en som ofta var utomlands. Dessutom var det omöjligt att säga att det var samma person, så länge jag inte kunde se hennes ansikte. Brunt är ju troligen världens vanligaste hårfärg. Och de där röda skorna hade jag köpt på nätet, i likhet med säkert en miljon andra människor. Jag skakade på huvudet åt mig själv, lämnade datorn för köket och fixade lunch.

Efter maten satte jag mig vid datorn igen och bestämde mig den här gången för att besöka Berlin. Som vanligt valde jag en första gata att utforska på måfå. Jag hamnade i en ganska tom gränd med tegelhus på sidorna som mest liknade fabriksbyggnader. Mellan husen var det tomma tomter, ostädade och oskötta och fulla av skräp och oklippt långt sly. Det fanns inte mycket att se där, mer än en rad motorcyklar och en bil som hade två tyska flaggor som stack upp från taket. Efter att ha letat en stund hittade jag en pojke som såg ut som att han klätt på sig en skoluniform, med en vårjacka slängd över axeln. Han stirrade ner i sin telefon. Jag tittade besviket på honom och tänkte precis klicka mig ut ur Berlin, när något fångade min blick i hörnet av bilden. Jag tryckte mig åt vänster i bild och såg dem. De där jäkla röda skorna.

Hon stod i gatuhörnet bredvid någon sorts lyktstolpe. Med ena handen stod och hon lutad mot stolpen och tittade ner för gatan, som om hon precis skulle gå över och kikade en sista gång efter bilar. Jag stirrade på henne i någon sorts chocktillstånd. Hur kunde hon vara här också? Att stöta på henne i Paris var ovanligt, men nu måste det ju vara något mer än bara slump? Det var ju helt vansinnigt. Det måste vara någon sorts skämt. Hade Google bestämt sig för att driva med de av deras användare som flitigast använde karttjänsten? Det hade ju varit ett riktigt bra skämt.

Jag gjorde några snabba sökningar för att se om någon annan märkt av en kvinna flera gånger på olika ställen på kartan, men hittade ingenting. Jag tittade igenom några listor på märkliga saker på Google Maps, men ingenstans nämndes kvinnan som reste runt i världen tillsammans med en. Jag förstod ingenting. Hade jag blivit knäpp av min självvalda isolering? Hade jag varit ensam för länge och börjat hallucinera fram hittapåkompisar?

Med kartbilden över Berlin kvar på skärmen tog jag fram telefonen och skrev ett SMS till en kompis. Jag bad honom besöka de exakta platserna i Tokyo, Paris och Berlin där jag sett kvinnan, och sedan satt jag med svettiga händer och stirrade på telefonen i väntan på ett svar. När det till slut damp in ett SMS hoppade jag till och öppnade det med hjärtat i halsgropen. Min kompis skrev att han såg kvinnan i Berlin, men inte i Paris och Tokyo. “Är det här något påskägg eller”, frågade han i slutet av SMS:et.

Jag svarade inte utan återvände till platserna i Tokyo och Paris där jag sett henne, och fann att hon visst var kvar där. Men saker hade förändrats. Nu satt hon inte längre på en bänk i busshållplatsen i Paris, utan hade ställt sig upp och stod framför båset i färd att leta upp något i hennes väska. I Tokyo hade hon rört sig flera kvarter bort, och stod och klappade en katt. Jag darrade ofrivilligt till. Vem var hon? Vad var det som hände med henne?

En orolig tanke formade sig i mitt huvud, och jag hoppade på måfå ut ur Tokyo och ner någonstans i Europa igen. Det blev Bryssel, och jag hamnade mitt på en centralt belägen gata. Längst gatan stod högresta byggnader som såg gamla ut, och ovanpå skyltfönstren i gatunivå syntes fönster in till vad som liknade bostäder. Jag drog runt på gatorna en stund, som var ganska tomma frånsett en tjock kvinna med ljusblå tröja. Sedan kollade jag dem en gång till för säkerhets skull, och till slut lutade jag mig tillbaka i stolen och drog en suck. Hon var inte där. Jag kände mig för ett ögonblick förlägen över hur uppjagad jag blivit.

Men så när jag för sista gången tittade igenom bilden framför mig frös jag till. Jag hade letat igenom gatorna och trottoarerna, men låtit bli att undersöka husfasaderna längs gatorna. En byggnad stod i en korsning längre fram, och på andra våningen fanns det en rad svarta järnbalkonger som stack ut ut mot gatan. Där. Där stod hon på en av balkongerna, med det fortfarande censurerade ansiktet till synes riktat snett ner, som om hon var för blyg för att titta rakt mot mig. Mitt andetag fastnade i halsen.

I en enda rörelse drog jag upp musen till sökfältet och skrev in “Sydney”. Där hittade jag henne lutad mot väggen inne i entrén till en ljusblå apoteksbyggnad. I London var hon fångad i klivet in i en dubbeldäckad röd buss, med huvudet böjt bakåt som för att kasta en sista blick över axeln. I Venedig stod hon rakt upp och ner, med händerna längs sidan, på en stenbelagd trottoar på en bro. Hon dök upp var jag än tittade. I Zurich gick hon över ett övergångsställe med linjer målade i gult, i Hong Kong mellan en bank som hette Wing Lung och en McDonalds. För varje gång jag hittade henne på kartbilderna tycktes hon mindre och mindre rädd för att vända huvudet rakt mot kameran. Hennes blurrade ansikte vek av mindre och mindre.

Mitt hjärta bultade som hos en skrämd småfågel. Jag kunde knappt sitta stilla. Jag kunde inte begripa vad jag skulle göra med det jag hade upptäckt. Skickar man skärmdumpar till Google? Ringer man polisen? Vad gör man?

För att lugna de rusande tankarna i huvudet knöt jag mina nävar och tryckte dem hårt mot ögonen tills jag såg mönster i mörkret uppenbara sig. Vem var kvinnn? Förföljde hon mig, eller förföljde jag henne? Jag önskade att det fanns någon möjlighet att ta bort censuren, att få se hennes ansiktsuttryck och kanske kunna utröna vad hon verkade tänka på. Jag övermannades av en våldsam lust att fly, bara springa iväg, men min rullstol höll mig fånge. Det enda som hade gett mig möjligheten att känna mig lite fri, Google Maps, hade nu hängt en ännu tyngre kedja runt mig. Varför? Jag var tvungen att få veta.

Mina händer darrade när jag satte dem på tangentbordet. Det kändes nästan lite fånigt att, efter Tokyo, Paris, Berlin, Sydney, London, Venedig, Zurich och Hong Kong skriva in Rågsved i Google Maps sökfält. Jag zoomade in och hamnade vid t-banestationen. Den badade i ett grått dagsljus, en stark kontrast mot nattmörkret som hägrade utanför mitt fönster just då. Och där stod hon. Bara några kilometer från mitt hus, precis framför den vita skylten med det blåa T:et på, stod hon. Med ansiktet riktat rakt mot kameran, rakt mot mig. Det kändes som att jag var på väg att börja kräkas. Hon var nära och kunde se mig. Hon skulle kunna komma åt mig.

“Gillerbacken 28”. Jag skrev långsamt in min adress, och tvekade länge innan jag tryckte på enter. Det kändes som att jag spände mig i hela kroppen. I en enda ryckning föll min hand på enterknappen och jag såg andlöst sidan laddas upp. Parkeringsplatsen dök upp, full av bilar men tom på människor. I porten till huset var det också tomt. Jag snodde runt på gatan men den var helt öde. En vacker blå himmel låg tryckande över de tomma gatorna. Hon fanns inte mellan några bilar, och inte vid någon av de andra husnumren heller. Jag tryckte mig ut så långt ut mot grönskan bortom parkeringsplatsen jag kunde men skymtade ingen mellan träden. Hon var helt enkelt inte där. Jag klickade ner webbläsaren, kröp ihop i rullstolen, lade pannan mot skrivbordet och andades ut.

Jag var trygg. Jag gick ändå aldrig ut. Jag skulle aldrig mer använda Google Maps. Jag ville aldrig mer se henne. Hon kunde stå kvar där vid t-banestationen vad mig anbelangade. Jag log uppgivet för mig själv och kände, till min förvåning, en tår trilla ner för kinden. “Det är lugnt. Det är ingen fara”, viskade jag. Det kändes skönt att höra min egen röst. “Det är ingen fara.”

Jag avbröts av en knackning på dörren.

En iskall klump bildades ur ingenting i min mage. Jag reste på överkroppen i rullestolen så snabbt att det snurrade i huvudet och lyssnade. Några sekunder gick, och så hördes det igen. En tydlig knackning från ytterdörren, i rummet bredvid. Med darrande hand förde jag musen till ikonen för programmet som styrde invalidwebbkameran. I samma sekund som jag dubbelklickade insåg jag hur fel jag hade tänkt. Google Maps visade ju bara byggnadens fasad. Bara den yttre sidan av husen.

När kontrollpanelen för webbkameran dök upp på skärmen täcktes nästan hela bilden av en kvinna med vit t-shirt, svarta byxor, en svart jacka med huva och en grå väska med lila axelband. Längst ner skymtade överkanten av ett par röda skor. Hon stirrade direkt mot kameran. Eller jag vet inte om hon stirrade, men hennes suddigt blurrade ansikte var riktat mot den. Medan jag kände skriket växa fram i halsen höjde hon armen och knackade ännu en gång hårt på min dörr.

Det var “Satellitbilder”, skriven av användaren SquidInk på Creepypasta Wiki och läst av Ludvig Josephson.

Alla spöken är dock inte onda, bara för att de kommunicerar genom modern teknologi. För att avsluta veckans avsnitt på ett ganske inte lika mörkt sätt som vanligt vill jag läsa upp lyssnaren Hannes berättelse, som hon nyligen skickade in till oss. Så här skriver hon:

Både jag och min mamma har varit med om många små och ofarliga “tecken” av det övernaturliga slaget. Min bror däremot brukar tycka att vi bara fjantar oss och att det är löjligt. Men det förändrades en gång. Det här inträffade på den tiden då min mamma hade en hemtelefon. Hon var mycket ute i trädgården men ville inte ville missa om någon ringt, så därför hade hon en nummerpresentatör.

Händelsen utspelar sig två dagar efter min mormor dött. Vi var samlade hemma hos mamma, jag sitter vid matbordet och min bror hänger vid köksbänken vid telefonen och mamma var inne i tvättstugan alldeles intill. Telefonen ringde en signal, och min bror vänder sig om för att se vem som ringde på presentatören. Men det blev inte någon mer signal… Och min bror stirrar en stund på telefonen innan han ropar på mamma och frågar om presentatören är trasig.

“Nä”, ropar hon från rummet intill och fortsääter med att fråga “Vadå, då?”
“Det är ett konstigt nummer på presentatören”, ropar min bror.
“Jaså, vaddå för nummer”, undrar mamma.
“Inget telefonnummer iallafall”, ropar brorsan, “360912 står det!”

Mamma sticker fram i dörren intill köket, och ler och ser på mig.

“Det är mormors födelsedatum….”

Min bror frös till is en stund innan han tog på sig jacka och skor och försvann ut ett tag. Jag och mamma var helt på det klara med att det var mormor som “ringt och sagt att allt var bra”!
Det var alltid det hon sa till oss att hon ville att vi skulle göra om vi inte han komma förbi och hälsa på.

Ibland är spökena inte onda, de vill bara höra av sig. Frågan är bara – vågar du ta fram din telefon, öppna Snapchat, rikta kameran ut i ditt tomma rum och se efter om någon gammal släkting kanske just nu försöker kontakta dig?

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Producent var Ludvig Josephson, och musiken gjordes av Erik Edsbagge Engström. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.