Avsnitt 77: Lumparminnen

Jag är sedan många år anställd av hemvärnet i ett bevakningskompani. Mestadels är det övningar med långa dagar på skjutbanan och långa nätter i tält vaktandes en kamin, men ibland händer det att vi får så kallade skarpa uppgifter. Det kan vara att vakta något för försvaret viktigt föremål, söka efter försvunna personer eller kanske till och med släcka en skogsbrand. Händelsen jag tar upp nu räcker väl egentligen inte till en lång historia, men är väl värd att berätta.

Det finns saker människor, långt tillbaka i tiden, gömt på otillgängliga platser i hopp om att de ska få vara ifred. Men tiden går ju, och den moderna människan bryter vägar på alla möjliga ställen idag. Händelsen börjar med att hemtelefonen ringer en tidig morgon. Ja, detta utspelar sig på den tiden då telefonen satt fast i väggen. Jag svarar utan att egentligen ha vaknat till riktigt, och inser snabbt att telefonkedjan är igång. Skarp bevakningsuppgift. Jag följer den stående ordern och ringer näste man i listan för att meddela.

Någon timme senare är vi alla samlade för att sedan färdas i gemensam trupp iväg till något vi ännu inte vet något om. Färden går längs landsvägen och svänger sedan av ut på den ännu inte färdigbyggda motorvägen. Efter någon mils färd med tät skog på varsin sida stannar våran lilla konvoj upp. Platsen vi stannar vid är väl vad man kan kalla ett typiskt vägbygge med dumpers, grävmaskiner, lastbilar och grusvägar. Allt i en enda röra. Detta var i början på oktober så det ruggiga morgondiset låg fortfarande kvar över platsen. Av arbetarna och maskinförarna syntes ingenting till, allt var öde. Vi lastade ur oss och vår utrustning ur terrängbilarna medans plutonchefen mötte upp två anländande militärpoliser, och en kostymklädd yngre man som jag inte alls vet var han kom ifrån för myndighet.

Efter en ungefär en timme kom vår plutonchef tillbaka och kallade till sig gruppcheferna för briefing av läget. Vår uppgift var att hålla en yttre bevakningsring runt ett så kallat “objekt” i maximalt 24 timmar till, då en transport skulle anlända och ta objektet därifrån. Gissningar var många bland oss vad det var vi egentligen skulle bevaka men vi enades om att något måste ha grävts fram i vägbygget.

Uppgiften att bevaka området de kommande 24 timmarna betydde att två av fyra skyttegrupper skulle vara upptagna åt gången. Dagen flöt på ganska obekymrat och grupperna turades om uppgiften. Någon gång ibland dök bilar med folk upp som hade för avsikt att besöka platsen: geologer, lantmätare, och till och med utsända från flera svenska universitet.

Strax före skymningen samlade plutonchefen och den yngre mannen med kostymen ihop oss och den andra skyttegruppen för genomgång av det första vaktpasset som skulle ske efter mörkrets inbrott. Vi fick bestämda order om att aldrig under några som helst omständigheter lämna platsen för våran vaktpost, detta vad som än må ske. Än viktigare var att hålla full koll på sin stridsparskamrat. Fokus på bevakning skulle även läggas på både inre som yttre säkerhet. Detta gällde till största delen dessa som hade sina vaktposter i den skogen som omgav platsen och ej fått vika undan för den nya vägen. Några av mina kamrater, även jag, skrattade lite nervöst.

Min skyttegrupp hade turen att få posterna som var på själva vägen, kanske otur för er då jag kanske hade haft en helt annan historia att berätta, men när skiftet var över och vi samlades åter i en av de tomma byggbarackerna för några timmars vila innan nästa skift saknades två av kamraterna. Min stridsparskamrat sökte upp plutonchefen och ställde frågan varför de saknades, men blev snabbt avfärdad med att dessa av personliga skäl fått återvända till hemmet. Vi trodde nog allihop att han ljög.

Morgonen kom och uppgiften avslutades. Alla kvarvarande återvände hem och detta diskuterades aldrig igen, märkligt nog sa flera av mina kamrater upp sina kontrakt kort efter detta. Jag har många gånger funderat över vad som fanns på platsen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och idag ska vi dra på oss kängorna och uniformerna, plocka ut vår AK5 och ge oss ut för att öva på att vakta symboliska “objekt” från symboliska fiender i de svenska skogarnas mörka nätter: vi ska göra lumpen.

Vi hörde först historien “Hemvärnet”, inskickad till podden av en anonym lyssnare och uppläst av Helena Sahlén Folke, och sätter den inte fart på fantasin på alldeles rätt sätt? När tusentals unga svenskar travar runt i skog mark, långa dagar och inte sällan långa nätter långt bort från all ära och redlighet, är det inte mer än väntat att någon av dem, någon gång, ska snubbla över något de inte helt och fullt förstår. De kallas ut, rycks upp ur sängar och sovsäckar, och kastas ut i ett ingenting med knapphändig information och laddade vapen. Vad ser de? Vad upplever de?

Genom forntiden och medeltiden var Sverige ett land där politiska beslut fattats med svärd och mellan släkter och ätter. Vanliga bönder och tonåringar slogs mot varandra, vilket skulle fortsätta ända tills den tidiga vasatidens legosoldater: professionella soldater som sålde sina tjänster. Berättelser från slottsruiner och högsäten skvallrar om minnen av dessa riddare, berättelser om hur de än idag olyckligt vandrar genom sina en gång så ärorika hallar.

Om vi reser framåt i tiden möter vi, i början av 1800-talet, beväringen och lite senare landstormen: båda olika varianter av militär tjänstgöring där vanligt folk deltog. Berättelser från kaserner och logementen börjar spridas. Petter Inedahl skriver på bloggen Skarn.se om en sådan historia, från en man som gjort sin militärtjänst vid högvakten vid Drottningholm. “Trots att det är varm sensommarnatt är rummet oförklarligt kallt, och över det ojämna brädgolvet sprider sig en otrevlig känsla av att någon är där”, skriver Petter Inedahl om mannens upplevelser och fortsätter: “Med alla sinnen på helspänn hoppar han till när garderobsdörren öppnas av sig själv, och knappt har han stängt den förrän den åter slängs upp med en smäll. Stämningen i rummet är nu direkt hotfull, och blir inte bättre av att hasande steg släpar från dess ena ände till den andra. Med en klump i magen sitter han på sängkanten utan att veta vad han ska ta sig till när de märkliga och obehagliga fenomenen upphör lika plötsligt som de kommit.”

Ja, så skrev alltså Petter Inedahl på bloggen Skarn.se. Hur många värnpliktiga har genom tiderna delat sådana här upplevelser, men hållit mun om dem för att de – i en tuff miljö under hård press – inte velat uppfattas som tokiga? Det kommer vi aldrig få veta.

Men i veckans avsnitt talar åtminstone några ut. Till exempel lyssnaren Erik, som hörde av sig till podden med en historia under rubriken “Lumparminnen”, uppläst av Mikael Cohen.

Jag vet inte riktigt hur jag ska dela med mig av min upplevelse. För det är just det, en upplevelse. Inte en historia. Eller, jag tror åtminstone det.

Jag ser mig själv som en skeptiker. Jag är övertygad om att de flesta händelser och fenomen som vid första anblick verkar oförklarliga har naturliga förklaringar, även om dessa ibland övergår mitt egna förstånd. Denna övertygelse har aldrig riktigt svikit mig, förutom vid ett tillfälle. Jag har berättat min historia flera gånger under åren och bemöts ofta med hälsosam skepsis. Inte sällan ifrågasätter jag själv vad jag tror mig ha sett de här nätterna. Jag har slutat berätta min historia nu, för varje gång jag berättar den så känner jag mig mer och mer som en gammal stolle. Att dela med mig av den en sista gång, på det här viset, får tjäna som ett avslut.

År 2007 gjorde jag min värnplikt tillsammans med ett gäng andra pojkar och flickor. Eller om vi var män och kvinnor vid den punkten. Det där gamla pratet man alltid hade hört från äldre släktingar, om hur värnplikten skulle göra en karl av en, var inget jag märkte av. Jag minns min tid i lumpen snarare som en bekymmersfri transportsträcka, tid för en skoltrött yngling att klura ut vad han ville göra resten av livet medan andra styrde och ställde varje minsta detalj av min tillvaro.

Vi var väldigt få som gjorde värnplikten det året, gallringen efter mönstringen hade varit hård. Det hade i ärlighetens namn varit väldigt lätt att slippa undan, men jag såg en lockelse i det hela, en upplevelse utöver den vanliga grå vardagen på en lagerlokal eller var annars de nu skulle anställa någon direkt från gymnasiet. Hade jag vetat då att de där actionfyllda affischerna på mönstringskontoret i Göteborg var en ganska grov försköning av vardagen i lumpen så hade jag kanske trivts bättre i den där trucken trots allt. Kanske, kanske, hade jag aldrig heller behövt betvivla min skepsis gentemot allting övernaturligt om jag inte hade ryckt in den där ovanligt varma januarimorgonen 2007.

Jag har valt att utelämna namnet på mitt regemente, men ni kommer nog kunna räkna ut var jag befann mig ändå. Jag minns att jag avskydde de första veckorna i arméns regi. Att som allvetande 19-åring få höra hur man ska gå, stå, prata, klä sig och rulla sina strumpor var en skarp kontrast mot hemma där morsan nog hade gett upp allt hopp på de punkterna. Veckorna gick, och jag får erkänna att jag minns mycket av det hela rätt vagt numera. Sakta men säkert förvandlades vi från syltryggar, vilket var vår fänriks favoritbenämning för oss, till något som åtminstone någorlunda kunde liknas vid rekryter i befälens ögon.

Jag vet inte om det var på grund av att det civila mörkret, vilket är vad man i det milltära skämtsamt brukar kalla livet utanför Försvarsmakten, med dess tillhörande måsten och besvär annalkades snabbare och snabbare, men mitt år i och kring skogarna på västgötaslätten flöt på väldigt snabbt. Så här i efterhand minns jag mest det positiva, kamratskapen och alla upptåg. All exercis och det där andra har fallit lite i glömska. Men den här händelsen har också fastnat i minnet.

För att sätta våra nyförvärvade kunskaper i att kriga på prov anordnades det en slutövning i början av november det året. Detta var det sista momentet innan avrustning och muck. Motivationen var högst varierande beroende på allas individuella syn på det civila mörkret.

Mitt kompani var bataljonens stab- och trosskompani. Vår uppgift var att se till att bataljonens övriga verksamhet skulle flyta på så smidigt som möjligt. Det var vi som ansvarade för försörjning av bland annat ammunition, bränsle och de fruktansvärda frystorkade dygnsportionerna som löpte fullständig amok i magen. Vi hade även bataljonens sjukvårds- och reparationsresurser. Det var aldrig vi som var med på de där häftiga affischerna i mönstringslokalerna, men utan logistik så skulle ingenting annat fungera. Det var åtminstone det vi fortsatte intalade oss själva när övriga kompanier fick till synes häftigare uppdrag än oss.

Jag tillhörde kompaniets närskyddspluton. Det går inte att skönmåla rollen vi hade. I händelse av krig skulle vi skydda försörjningsleden till varje pris, troligtvis genom att själva dra på oss fiendens eld medan lastbilarna rullade vidare. Befälen hymlade inte med vad vår praktiska funktion egentligen var: kanonmat. De flesta var dock högst likgiltiga inför detta faktum då det säkerhetspolitiska läget var betryggande, och det var snarare något vi skojade om.

Slutövningen ägde rum i och kring skogarna i gamla Skaraborg. Detta utgjorde lite omväxling mot de föregående övningarna som hade ägt rum på samma gamla militära övningsområden som vi kunde utan och innantill vid det laget. Jag minns faktiskt inte var vi satte upp förläggning den fjärde natten den övningen. Jag hade för vana att sova varje gång ett tillfälle dök upp då det aldrig gick att veta när nästa chans skulle komma. Risken för simulerade eldöverfall var låg när vi rörde oss utanför regementets områden och vi kunde sova gott bak i den gamla terrängbilen medan föraren och gruppchefen navigerade oss vidare enligt plutonchefens order. Brummandet från motorn, surrandet från de överdimensionerade däcken mot asfalten tillsammans med radions sprakande gjorde det närmast omöjligt att hålla sig vaken ändå, särskilt efter fyra dygn med dålig sömn. Jag minns att det stod Tibro på den sista skylten jag såg innan jag somnade.

Det var redan mörkt när vi, i egenskap av skyddspluton, rullade in före övriga kompaniet för att se till att inget bus i form av en B-styrka, det vill säga den i övningssammanhang påhittande fienden, väntande på oss vid den tilltänkta förläggningsplatsen. Något sådant fanns där inte, troligtvis saknades budgeten för övertidstimmarna som en B-styrka skulle kräva. Jag tror vi befann oss nära Vättern, luften kändes annorlunda och vinden var mer påtaglig.

Jag och min stridsparskamrat, jag kallar honom Carl, blev satta att vakta infarten till förläggningen. Säga vad man vill om exercis, men vid det här laget var det en väloljad maskin som satte upp förläggning. Det hela förlöpte tyst och effektivt, precis som vi hade drillat till förbannelse de föregående månaderna. Ljud- och ljusdisciplin rådde, vi fick inte röja vår position. Det var en relativt klar natt och ögonen vande sig snabbt vid mörkret. Något som förstördes lika snabbt varje gång en bil passerade på den lilla landsvägen utanför. I mörkret kunde jag se silhuetter som la kamouflagenät över fordon, reste tält, grävde bajsgropar och skyttevärn. Försåtsmineringar som skulle tjuta om någon fastnade i snubbeltråden sattes upp kring förläggningen. Som organiserade zombies fumlade kompaniet runt där i skogen. Efter någon timme var det knäpptyst och endast skogens ljud hördes, ibland bröts tystnaden av dova radioanrop eller kängors tramp mot den lilla grusstigen utmed vilken förläggningen sträckte sig. Trots mörkret kunde vi se ganska långt in i skogen, granarna stod i rader och såg ut att vara planterade. Då och då tyckte jag mig nästan höra Vättern, och jag undrar hur nära vi egentligen var.

Efter en timme blev jag och Carl avlösta av plutonens illa dolda kärlekspar. Det är kanske oundvikligt att sådant uppstår med massa ungdomar som trycks ihop i en pressad situation.

– Ha det så mysigt nu, vill jag minnas att Carl sa åt dem med ett flin.
– Skit ner dig Karlsson, fick han som svar på grov skånska.

På grund av säkerhetskraven i fredstid så var alla förare tvungna att få minst sex timmars sammanhängande vila varje natt för att kunna framföra fordonen säkert. Detta innebar att vi övriga drog det korta strået och fick patrulltjänst under natten. När jag och Carl kom till grupptältet var det redan beslutat att vi hade vår vakt mellan 02 och 03. För att göra det hela värre hade jag även blivit tilldelad eldpost mellan 04 och 06. En person i gruppen hade skurit sig i tummen tidigare under dagen och spenderade natten på regementet, och vi fick lösa det bäst vi kunde tills han var tillbaka. Jag somnade, som vanligt, nästan direkt. Ett kroppsskydd och en värmerock dög gott och väl som isolering mot den kalla marken. Den ovanligt varma hösten gjorde att det nästan inte var något behov av att elda i kaminen.

Vi väcktes bryskt några timmar senare av att eldvakten, Jonsson, sparkade på mina kängor som jag inte hade orkat ta av mig. Skulle det bli ett eldöverfall under natten så ville jag inte springa ut i skogen barfota. Jag smackade, torr i munnen, och insåg att det var stekhett i tältet. Jonsson hade eldat i kaminen så att skorstenen glödde rött en bra bit över kaminen.

– För i helvete Jonsson, sa jag och tittade på kaminen.
– Det är inte mitt fel att vedträna är för stora, det går inte att elda jämnt med dem, ursäktade sig Jonsson.

Det var lika mörkt utanför tältet som när vi hade gått in i det. Det var långt kvar innan solen skulle visa sig. Den kalla nattluften kändes uppfriskande jämfört med Jonssons tältinferno. Jag och Carl löste av den föregående patrullen som lämnade över walkie-talkien till mig. Den andra walkie-talkien fanns hos det vakthavande befälet som satt i ledningsvagnen. Alla avvikelser skulle rapporteras. Walkie-talkies tillhörde egentligen inte den ordinarie kommunikationsutrustningen, men de hade köpts in privat då de var behändigare än de stora Radio 180 som kompaniet var tilldelade.

Vi rapporterade in tiden för avlösningen och påbörjade vårt pass. Termometern hade nu närmat sig nollan och vi hängde de tjocka värmerockarna över axlarna för att hålla värmen, det var svårt att få upp värmen vid patrulleringen då det var mycket stå och lyssna. Nu fanns det inget artificiellt ljus kvar och bilvägen var tom, efter några minuter hade mina ögon vant sig vid mörkret igen och sikten var god. Så god den kan bli i mörkret åtminstone.

Jag har alltid tyckt att mörka skogar är olustiga, även om jag vet att ingenting farligt huserar i dem. Åtminstone inte så här långt söderut. Kanske någon älg på sin höjd. Man borde egentligen vara mer orolig inne i staden nattetid. Trots vetskapen om detta fann jag alltid nattpatrullerna lite olustiga. Jag kände mig ofta iakttagen, men jag vet också att det säkert bara var min hjärna som spelade mig spratt. Stirrar man tillräckligt länge in i mörkret så börjar man se skuggor och skepnader, och varje kvist som knakar är ett potentiellt hot. Inte ens det faktum att vi var beväpnade var någon större tröst, vi hade ju bara lösa patroner. Förhoppningsvis skulle det vara nog för att skrämma en eventuell älg.

Jag förträngde helt enkelt mörkret. Det var oftast enkelt, trots ljuddisciplinen kunde jag och Carl föra lättsamma diskussioner med små bokstäver. Mycket kretsade kring tjejer, tv-spel och skvaller. Det låg mycket närmare än att prata om hur plutonen snart skulle mucka och sedan spridas för vinden, och hur vi snart skulle behöva ta ansvar för våra liv igen. Något ofokuserat patrullerade vi förläggningen, försiktiga så vi inte råkade aktivera någon av försåtsmineringarna men ändå trygga i förvissningen att risken för eldöverfall var låg. Vi var kanske inte särskilt observanta på omgivningen kring förläggningen.

När det var cirka en kvart kvar av vår patrull fick vi avbryta vår diskussion kring TV-serien Lost eftersom Carl behövde TT, vilket är slang tagen från soldatmanualens kapitel om stridsförberedande aktiviteter där det står att TTT betyder “Töm task och tarm”. Jag vet inte om han anade något som jag själv inte förmådde uppfatta.

Jag stod kvar där i mörkret medan han fortsatte en bit in i skogen. Ryckt ur bubblan jag nyss befunnit mig i kände jag mig nu illa till mods igen. Mörkret blev mer påtagligt och jag ansträngde mig för att fokusera på walkie-talkiens knappar istället för på min omgivning. Hjärnan började spela mig spratt och det kändes plötsligt som om skogen var fylld av varelser som observerade mig, väntande. Jag kom på mig själv med hur fånig min reaktion var och jag tvingade mig själv att sätta tillbaka radion i stridsvästen och titta mig omkring. Jag lyfte blicken och såg mig omkring. Inga ögon mötte mina i mörkret. Det var ovanligt lugnt faktiskt. Mörkret kändes tryggare igen. Trots det ryckte jag till när Carl dök upp igen ur skogen. Han delade nog min oro eftersom han drog upp gylfen i farten istället för att ödsla en sekund till själv i mörkret.

Han fortsatte direkt vår diskussion där vi hade parkerat den, men han stannade plötsligt och kisade över landsvägen som nu var nära oss, inte mer än 20 meter. Trots närheten till vägen skulle det vara svårt för förbipasserande att upptäcka oss.

– Ljus klockan tolv, sa han och pekade över vägen.

Jag såg det också mellan de välorganiserade granarna. Någonstans på andra sidan vägen lyste ett sken, som från en ficklampa.

– Helvete, tror du att det är Blågul som ska jävlas?, sa Carl.

De blågula var övningsledarna, oftast befäl eller anställda soldater. Det var inte ovanligt att de bedrev störande aktiviteter nattetid för att testa beredskapen.

– Jag tror det. Såvida det inte är något av de andra kompanierna, sa jag.
– Ska vi rapportera in det eller strunta i det? Det är snart dags för avlösning. De andra kan ta det.
– Det är vi som får skit om det händer något och vi inte upptäckte det, sa jag igen.

Jag lyfte radion och anropade vakthavande befäl samtidigt som vi fortsatte kisa över vägen.

– Echo Charlie, kom.

Efter några sekunder svarade löjtnant Nordqvist med släpande röst. Av hans tonfall att döma verkade de inte förvarnade om att det skulle ske några eldöverfall den kvällen. Vid tidigare tillfällen hade befälen varit mer på tå när de visste att något var i görningen.

– Vi observerar ljus bortom landsvägen, ingen rörelse. 50 till 100 meter. Kom, rapporterade jag.
– Det är uppfattat. Ta mark bortom vägen. Observera och rapportera styrka och antal. Vi har inga närliggande kompanier. Nedkämpa vid sammanstötning. Vi väcker Echo Charlie Alfa. Kom.

Jag och Carl utbytte en blick, och vi båda ångrade beslutet att rapportera in ljusskenet. Skulle det visa sig vara ett falsklarm så skulle vi få skit av resten av gruppen.

– Uppfattat, tar mark bortom vägen. Slut kom, svarade jag kort.
– Klart slut, sprakade Löjtnant Nordqvist i walkie-talkien.

Försiktiga att inte trampa på någon kvist eller något annat som kunde röja oss ryckte vi fram växelvis mot landsvägen. I skydd av diket på vår sida vägen tittade vi mot den mer vildvuxna skogen på andra sidan. Ljusskenet var kvar, nu närmare och klarare, men vi kunde inte avgöra avståndet. Det var fixerat, som om någon hade tejpat fast en ficklampa på ett träd där inne i skogen. Ljuset var starkt men det gick inte att urskönja några figurer eller rörelse i skuggan av det.

– Det blir inget eldöverfall. Ingen skulle visa oss var de är med en lampa, detta är bara något annat test, viskade Carl.

Jag svarade inte, och vi fortsatte blicka över vägen. Efter någon minut utan att ha sett någon rörelse så sprakade radion till igen. Löjtnanten ville veta vår status.

– Vi kan inte observera några fientliga styrkor, det verkar vara en kvarglömd lampa löjtnant. Misstänkt vilseledande manöver, kom, svarade jag.
– Det är uppfattat. Ändrade direktiv, undersök platsen och återrapportera. Repetera.
– Vi undersöker, slut kom, repeterade jag.
– Klart slut, sprakade radion innan natten blev tyst igen.

Vi fortsatte vår växelvisa framryckning, först över vägen sedan in i skogen på andra sidan. Vi måste ha felbedömt antingen avståndet eller storleken på ljuskällan för vi föreföll inte komma närmare. Vi ryckte fram ytterligare 20 meter utan att ljuskällan blev varken större eller ljusare. Jag började fundera på om räckvidden på walkie-talkien skulle räcka till. Vi gjorde ytterligare två framryckningar, men det var som om ljuskällan konstant bibehöll avståndet till oss. Trots detta verkade det inte som om någon flyttade lampan, den var alldeles för stabil för att någon skulle ha burit den ifrån oss.

“Det måste vara någon som driver med oss”, kommer jag ihåg att jag tänkte.

Jag tittade bakom mig medan Carl ryckte framåt och jag kunde inte se vägen längre. Echo Charlie Alfa skulle få kuta på ordentligen om det faktiskt blev en sammanstötning. Kanske skulle vi stanna? Carl tog en ny eldställning 5 meter framför mig och vinkade att jag skulle rycka fram. Under framryckningen sprakar radion plötsligt till igen, jag hade glömt slå av den. Vid samma ögonblick pulserar ljuskällan till. För en bråkdel av en sekund lyser skogen upp och radion närmast skriker till, det var inte det vanliga radiospraket utan ett mycket mer pipigt tjut, det närmaste jag kan likna det vid är rundgången som kan uppstå vid en konsert. Det plötsliga skenet förstörde mörkerseendet men vi kunde fortfarande se ljuskällan inne i skogen. Till synes stilla och stabilt igen.

Carl satte sig bredvid min eldställning när han kom ifatt mig.

– Rev du av en försåtsminering?, frågade han mig argt, fortfarande viskande.
– Nej, intygade jag.
– Vad fan var det där då?

Jag hade inget svar på det. Vi kände oss båda illa till mods nu, trots att det bara var en övning. Jag hade god lust att bara ställa mig upp och ropa till de blågula att vi har observerat dem och att de kunde avbryta nu. Väl medveten om att de inte skulle svarat på det så fortsatte vi. Nu med kortare framryckningar.

Någonting hade ändrats, plötsligt var det som om vi kom närmare ljusskenet. Det hade stannat. Framryckning efter framryckning kom vi närmare lampan. Men vid det här laget trodde jag inte längre att det var en ficklampa. Detta var en helt annan nivå av störande verksamhet.

Vi kan tillslut inte ha varit mer än 10 meter ifrån ljusskenet, och hade ännu sett någon tillstymmelse till rörelse när vi tog stridsställningar bakom en rotvälta. Det var då jag kunde se ljuskällan tydligt för första gången.

Ett djupt obehag spred sig i kroppen. Först som en ilning längs ryggraden och avslutningsvis som en klump i halsen. Ingen av oss sa ett ljud.

Det var ingen som höll i någon lampa, och det var inget fastmonterad lykta. Framför oss i skogen, ovanför ett parti mossa, såg jag en perfekt sfär. Sfären hängde stilla och ljudlöst i luften. Det bästa sättet jag kan beskriva dess sken är som om någon skulle ha satt i en alldeles för stark glödlampa i en av de där gamla jordgloberna. Det var ett starkt sken i mörkret, men det kastade inte ens en skugga. Jag kollade på mina händer, och på Carl, vi var fortfarande i fullständigt kolmörker. Allting kändes plötsligt mörkare omkring oss. Snarare än att sfären strålade ut eget ljus var det som att den drog till sig allt kringliggande ljus. Mina sinnen var på helspänn, jag ville kräkas men vågade inte göra annat än att hålla andan och titta. Det var tyst nu, och inte ens vindens susningar i grantopparna hördes längre. Drogs ljudet till sfären också?

Vad som hände sedan är svårt att beskriva och jag vet inte hur lång tid som egentligen förflöt.

Sfären började plötsligt flimra, likt ett gammalt ljusrör som var på väg att ge upp. Radion började tjuta. Tjutet och flimrandet ökade snabbt i intensitet och blev outhärdligt trots att jag bar hörselkåpor. Jag kollade över min axel och såg Carl försvinna springandes tillbaka mot vägen. Jag ville följa efter men det var som om en magnet höll mig kvar. Jag kunde inte kämpa emot. Jag fortsatte titta.

Sfären sken upp kraftigt igen, som den där första gången, som om någon hade slagit på helljuset på en långtradare. Världen omkring mig blev svart och tyst. På en bråkdel av en sekund förflyttade sfären sig likt en häxpipa genom skogen och stannade precis framför mig, svävandes i huvudhöjd över marken.

Efter denna punkten sviker mitt minne mig. Allting var svart, förutom det där starkt lysande klotet som sög min blick till sig. Som om jag var min egna planet i en en tom galax, cirkulerandes min egna stjärna. Jag var inte rädd längre, en känsla av värme och välbehag spred sig i kroppen. Jag kände mig närmast euforisk. Det var som om en röst tröstade mig, förklarade att allting skulle bli bra. Jag vet inte hur mycket tid som passerar, men det kändes som flera timmar.

Lika snabbt som det började så dog ljusskenet ut. Likt en häxpipa igen försvann sfären bort i skogen, sick-sackandes mellan träden. På någon sekund var det utom synhåll.

Jag fann mig plötsligt ensam i skogen igen. Månskenet och vinden i trädtopparna var tillbaka igen. Jag hörde Carl ropa mitt namn från vägen. Jag sprang mot förläggningen igen utan att titta tillbaka. Jag kände värmen från byxorna mot mitt ben när jag sprang. Jag hade pissat ner mig. Skulle kanske ha tillämpat ”TT” förut, jag också. Jag hörde plötsligt löjtnanten prata i radion igen, tydligt irriterad.

– JAG REPETERAR, VAR BEFINNER NI ER? KOM.

Hur länge hade de försökt anropa oss? Hade de hört tjutet i radion eller sett ljuset?
När jag kom fram till vägen var Carl fortfarande andfådd, han måste nyss ha kommit fram. Hur länge hade jag varit ensam i skogen med, vad det nu var? På vägen tillbaka möter vi Echo Charlie Alfa, även de märkbart irriterade.

– Löjtnanten sa att ni kan ha sett B-styrkan på andra sidan vägen, sa Jonsson. Han hade inte bemödat att ta på sig stridsutrustningen. Det hade ingen ur gruppen.
– Det är ingen där, svarade Carl.
– Det är fan inte okej att dra upp oss för sånt här, du vet att vi ska vila egentligen, sa Strandh, en av förarna i gruppen.
– Vad var det ni såg då?

Carl tittade tvekande på mig. Jag sa ingenting. Jag var mest tacksam över att mörkret dolde den mörka fläcken längst mitt byxben.

– Jag vet inte, sa han.

Vi rapporterade vad vi hade sett. Vi berättade om ljusskenet som hade förflyttat sig in i skogen och befälen var överens om att vi hade stött på B-styrkan. En extra patrull sattes in under resten av natten. Jag berättade aldrig vad jag själv hade sett, för jag ville inte bli idiotförklarad.

Morgonen efter gjorde vi en sista förflyttning, och återstoden av övningen förflöt som vanligt. Veckorna efter bestod av materielvård, sedan var det dags för muck. Vi spreds som förväntat för vinden i det civila mörkret. Carl dök aldrig upp på någon av återträffarna och jag pratade aldrig med någon om vad jag hade sett den där natten. Än idag är jag inte säker, men min skepsis gentemot allting övernaturligt är för evigt rubbad.

Ni har hört “Lumparminnen”, en historia av lyssnaren Erik som lästes av Mikael Cohen.

I poddens sista historia för det här avsnittet ska vi ta oss ut ur militärvardagen, och undersöka vad som händer i platserna som blir över när den svenska militären krymper. Runtom i Sverige finns det platser – bergrum, hus, förläggningar – som byggts för försvarsändamål men som inte längre används. Inte sällan bär dessa platser sina egna historier – mörka minnen av tider som flytt.

En av dem historierna heter “Förseglade rum”, och den har vi fått in från lyssnaren Anders. Den läses av Ludvig Josephson.

Det var egentligen en dyster plats. Fastigheten låg djupt nere i en sänka som var omgärdad av skogsklädda åsar, precis där älven krökte sig runt en dyig udde. Men i skymningen kom en förvandling. Den nedåtgående solens slagljus målade ett par minuter det stora vårdträdets höstlöv rött. Nere vid stranden vred sig älvens blanksvarta virvlar lojt förbi den fallfärdiga bryggan. Sedan försvann solen bakom åskrönet och världens färger tvättades ur och blev till gråskalor mot den omgivande skogens mörka väggar.

Bakom oss låg huset. Det var en stor vitkalkad stenbyggnad i två våningar. Den vilade på en kraftig granitgrund, med gluggar ner till vad som måste vara en källare. I den förvildade trädgården trängdes nässlor med manshögt gräs och här och där stod gråstammade fruktträd fulla med vattenskott, förvridna av ålder. Husets fasad behövde renoveras, men taket var helt och stommen solid. Det var naturligtvis helt vansinnigt att ta sig an ett så här bedagat renoveringsobjekt, men vi var förälskade. Jag och Alice tittade på varandra och insåg att vi var förlorade.

Jag och min sambo hade efter ett par år som inflyttade på söder, börjat känna att staden tappat sin lockande magi. Storstaden med sina nattöppna restauranger och folkrika gator hade börjat bli banal. En gata är trots allt bara en gata, och söderborna hade reducerats från att vara inspirerande, frisinnade själar, till att vara ängsligt trendkänsliga narcissister, alla jagandes samma obefintliga originalitet i attribut, inredningar och karriärer.

Möjligtvis förstärktes dessa tankar av att både jag Alice arbetade inom reklambranschen, som är något av en tummelplats för folk med skamlös fåfänga och förstorade egon. Vi längtade båda efter något annat. Vi ville ut ur staden och in i avskildheten. Hon skulle äntligen kunna börja måla igen, och jag skulle kunna få ro att få klart den där romanen jag idisslat i flera år. Med vinsten från försäljningen av vår bostadsrätt skulle vi inte behöva tänka på försörjning på länge.

Huset låg i Härjedalen, och det var flera mil till närmaste affär. Någon gång på tidigt 1900-tal hade det först varit ett barnhem för att senare, någon gång på 60-talet, bli mobförråd för försvarsmakten, men nu hade det stått övergivet i ett par decennier. Det var egentligen alldeles för stort för oss, men när Alice som gärna drömmande bortser från praktiska konsekvenser, såg den stora matsalen med sina höga fönster, så såg hon möjligheter.

”Det här rummet blir min ateljé” konstaterade hon, och jag hörde ett beslut fattats i hennes röst. Det där ögonblicket har etsat sig fast i mitt minne. Hon står där, mitt i det illa upplysta rummet med sina igensatta höga fönster. Damm som rörts upp av våra steg virvlade runt glödlamporna i taket. Alice med fräknarna dolda bakom damm och spindelväv och med ostyriga röda lockar som en sky kring den slarvigt knutna sjaletten. Blicken redan drömmande full av visioner.

Om jag bara hade varit lite mer uppmärksam hade jag redan där kunnat se tecken på att det fanns något här, en oförklarlig anomali. För när Alice barfota hade gått över matsalens stengolv, blev det spår i dammet. Men tvärs över golvet fanns där redan ett annat spår. Även det av bara fötter, men små, som från ett barn. Innan jag fick möjlighet att undersöka dem närmare började mäklaren prata om den stora kakelugnen i rummet, och att det var eldningsförbud i den men att han hade ett tips på en lokal murare som kunde hjälpa oss att iordningställa den. Med den distraktionen glömde jag tillfälligt bort spåren och vi gick vidare in till nästa rum.

Den natten sov vi på det enda lilla hotellet i Sveg. Alice somnade snabbt men jag låg vaken. Tankarna gick först till de kommande renoveringsbehoven, men sedan började jag fundera över de där fotavtrycken. När militären övergivet huset, hade de tagit sina persedlar och utrustning men lämnat allt annat som det var. Alla fönster var igensatta på insidan med kraftiga järnplåtar, och framför de låsta ytterdörrarna satt grova reglar försedda med tunga hänglås. Det fanns inga andra synliga vägar in byggnaden, och inga spår av åverkan eller försök till inbrott. I en del gamla hus kan man hitta spår av besökare i form av urdruckna ölburkar och klotter, men detta hus var orört. Mäklaren hade låst upp flera lås innan vi blev insläppta, och vi var lite förundrade över hur förslutet huset var. Vi hade pratat om hur vi längtade att se ljus i rummen, och att det första vi skulle göra var att ta bort plåtarna från fönstren. Jag drog slutsatsen att det trots allt måste finnas en ytterligare väg in, som gjort att något äventyrligt barn kunnat gå på upptäcktsfärd. Det finns alltid naturliga förklaringar. Åtminstone trodde jag det då, och med den trösterika tanken föll jag till slut i orolig sömn. Jag ska erkänna att jag sedan glömde bort det hela. Jag hade annat att tänka på.

I maj när vintern släppt sitt grepp flyttade vi in. Vi hade båda sagt upp oss från våra jobb och sålt vår lägenhet. Vårt nya hem städades ur, järnplåtarna framför fönstren monterades bort och den bleka vårsolen fick äntligen lysa upp interiörerna. Vi kunde till slut utforska vårt nya hem.

Ytterväggarna var av vitkalkad sten och innerväggarna sliten pärlspontpanel. Hela övervåningen var en serie sovsalar sammanbundna av en lång korridor. Bottenplanet bestod av tre stora rum, som förmodligen tjänat som matsal, lektionssal och kontor för barnhemspersonalen. Hela nedre planets golv bestod av vackra men slitna mosaikplattor i ett klassiskt svart-vitrutigt mönster. Vi svabbade golvet med otaliga hinkar isande älvvatten och enades om att golvmönstret visserligen gav ett stramt och kallt intryck men att det var stiligt. Om Alice tänkte som jag, att det gav en känsla av institution så sa hon i alla fall inget. Även jag behöll tanken för mig själv.

En besynnerlighet var att det i alla rum på nedre planet fanns golvbrunnar, täckta av ärgade och tunga mässingsgaller. Det som förbryllande mig mest var dock, att vi varken hittade någon nedgång till källare eller någon trapp upp till någon vind. Ingenstans kunde jag se att det skulle kunna finnas något dolt trapputrymme. Inte heller på utsidan fanns det någon lucka eller källaringång. Hela grunden bestod av huggen granit där endast de gallerförsedda gluggarna skvallrade om att det tycktes finnas ett utrymme under huset. När jag försökte lysa ner i öppningarna såg jag bara spindelväv, torra löv och mörker. Det saknade källarplanet förblev ett olöst mysterium.

Under våren arbetade jag med att försöka göra huset beboeligt, och i någon mån skapa hemtrevnad. Det senare var en utmaning. Rummens rymd var lite för stora för det, och korridorerna som band ihop dem lite för långa och mörka. På olika sätt ville jag göra utrymmena mindre. Jag hängde upp bonader på väggarna, och satte upp långa gardiner vid fönstren. Det var så vi märkte att det drog i huset, och att draget kom genom innerväggarna. Ibland rörde sig bonadernas tyg när luft pressades ut genom isärspruckna träpaneler. Jag som har livligare fantasi än Alice tyckte att det var lite spöklikt och kunde aldrig riktigt vänja mig vid det där, men hon skrattade bort det och tyckte att vi skulle glädja oss åt att husets andar ville vara kvar med oss.

Alice omvandlade den stora matsalen till en färgdoftande ateljé. Hon gick in en kreativ period och fyllde stora dukar med oljefärg för att med tiden skapa en hel serie tavlor som avbildade våra rum och korridorer som de sett ut när vi flyttat in. På duk efter duk återskapades de tomma oinredda rummen, spisarna, de stora spröjsade fönstren och de dunkla korridorerna med sina rader av stängda dörrar. Tavlorna var effektfulla och hon hade verkligen fångat den övergivna atmosfären av bortglömda utrymmen. Jag kunde naturligtvis inte säga det, men jag tyckte inte alls om dem. Hon satte fokus på den stämning av ödslighet jag så förtvivlat försökte bli av med. Med oljefärg i håret, på armarna, och på det halvt urdruckna vinglaset, målade hon nästan alltid till sent på nätterna, och jag gick alltid till sängs ensam.

Vi hade inrett en av salarna på det övre planet som sovrum. I Stockholm är varje extra kvadratmeter åtråvärd, men här gjorde den stora ytan vår dubbelsäng liten. Jag hade planer på att sätta upp avskiljande innerväggar för att försöka tämja rymden något, men det fick bli ett framtida projekt.

Utöver ytorna hade jag svårt att vänja mig vid tystnaden. Alice tyckte om den, men för mig var den kompakt. De kvällar jag gick till sängs ensam var det lätt att börja lyssna efter ljud, vilka som helst som skulle kunna bryta känslan av isolering. I trädgården hade jag ibland hört avlägsen sång av en rödhake från älvkantens snår och mer sällan, när vinden letat sig ner i sänkan, rasslet genom asparnas kronor. Men inne i huset hördes inte världen utanför. Istället hörde jag nya ljud. Det avlägsna slamret när Alice öppnade en lucka i köket, knäppandet från timmerstommen när huset rörde sig och då och då ett tungt, suckande ljud av vinddraget från väggens springor som fick de långa vita gardinerna att röra sig i halvdunklet.

Sedan har vi det där andra ljudet som jag helst inte vill tänka på. Jag försökte först övertyga mig själv om att det var råttor som rörde sig i väggarna, eller kanske något större djur som ville bygga bo i väggarnas isolering. Jag visste inte om grävlingar kröp sin in i gamla husväggar, men ju mer jag hörde det ju mer blev jag övertygad av att det inte kunde vara råttor, det måste vara något större.

Det började alltid på samma sätt, och bara vissa kvällar när jag var ensam i sovrummet. Efter att jag släckt lampan och precis började glida in i sömn så kom ljudet. Det var ett hasande, och det kom inifrån väggen, och det började alltid från samma punkt borta i rummets andra ända, där väggen mötte murstocken. Sedan förflyttades det sakta med pauser innanför väggen mot sängen. Det var ett diskret ljud, och hade inte huset varit så tyst i övrigt hade jag nog inte hört det, men nu var det definitivt där. Det lät som om någon försiktigt, som för att inte höras, drog något mjukt och tungt genom ett trångt utrymme. Eller som om en kropp långsamt men målmedvetet bit för bit trängde sig fram bakom panelerna. Det stannade alltid till sist innanför väggens plankor vid sängens huvudända. Sedan blev det tyst. Men jag hade alltid en distinkt känsla av att det som krälat genom väggarna var där, alldeles intill mig, och att det enda som skilde oss åt, var en tunn, sprucken träpanel.

Jag tyckte naturligtvis detta var djupt obehagligt, men det är inte så lätt att prata om ett fenomen man knappt kan tro själv med den man lever med. En kväll, då ljudet börjat övertalade jag Alice att komma upp till sovrummet, med förevändning att jag skulle prata om en inredningsidé jag hade. Naturligtvis var det helt tyst då vi kom dit tillsammans. Hon var lite berusad, och fnissig och det slutade med att vi älskade för att sedan somna tillsammans. Den natten hördes det inte mer.

Vid ett senare tillfälle försökte jag närma mig ämnet indirekt, genom att fråga henne om inte också hon kunde höra råttor i väggarna, och hennes svar förvånade mig. Hon hade varken hört eller sett råttor, och tyckte snarare att det var lite konstigt att det inte fanns några som helst spår av skadedjur i huset. Det slog mig att hon hade rätt. I mina föräldrars stuga i skärgården var det en ständig kamp mot muslortar och söndergnagda textilier. Här saknades de helt.

Eftersom jag inte kunde rationalisera mina upplevelser, och inte heller prata om dem förträngde jag dem. Men de kvällar jag hörde ljudet igen låg jag blickstilla under täcket, och önskade att Alice skulle avsluta sitt målande och komma upp till mig. Jag funderade på om vi skulle kunna flytta sovrummet, men det fanns inga naturliga platser att sova på utöver den vi redan valt och jag visste inte hur jag skulle kunna föreslå detta utan att ha en god anledning. Det hela förblev outsagd mellan oss, och jag tror faktiskt att jag till slut intalade mig att de ljud jag hörde var hjärnspöken, och behöll det hela för mig själv. När jag väl resignerat inför faktumet att mina sinnen faktiskt inte var tillräkneliga, så blev det hela något mer uthärdligt. Med denna förklaring kunde jag också en rationalisera ett antal andra fenomen, oftast upplevda nattetid, nästan alltid i det där märkliga tillståndet mellan sömn och vaka, när tillvarons väv tycks extra tunn. Det kunde vara ett plötsligt uppvaknande av ljudet av en dörr som gick upp någonstans i huset, trots att Alice sov bredvid mig, eller det där försynta tassande av fötter över golvet i något av de andra rummen, eller det återkommande metalliska ljudet, som från en lucka som öppnades och stängdes.

Maj blev till juni och i vår otämjda trädgård blommade fruktträden. Alice hade nästan hunnit bli klar med sin serie avmålade ödehusinteriörer och var på jakt efter ett nytt projekt att projicera sin rastlösa energi på. Själv försökte jag vara ute så mycket som möjligt, och ägnade tiden åt praktiska bestyr som att slå av det höga gräset, och att fundera över hur jag skulle kunna skaffa ved nog för att värma upp ett stort dragigt hus en lång norrländsk vinter.

En varm eftermiddag var jag inne i Sveg för att fylla på våra förråd. Mina ärenden drog ut på tiden, och när jag var tillbaka hade det hunnit det hunnit bli ljus sommarnatt. Alice mötte mig vid ytterdörren, storögd av iver och med det röda trassliga håret fullt med damm, och de bara fötterna smutsiga upp till anklarna. Hon hade gjort ett fynd under min frånvaro. Hon hade noterat att på en vägg i hallen, såg panelerna något annorlunda ut, och till slut bestämt sig för att ta reda på varför. Efter att ha dragit ur ett antal rostiga spikar kunde hon lossa en dörrliknande sektion, och bakom den, fanns en smal alkov.

Förundrad klev jag in i det dammiga utrymmet. I taket hängde en ensam, naken glödlampa i en vävklädd elledning och kastade ett svagt ljus över det smala utrymmet. Mot den ena väggen stod ett högt, mörkt skåp. De uppbrutna luckorna stod på vid gavel men hyllorna var tomma. Längst in i korridoren fanns en målad plåtdörr med ett litet runt glasfönster. En sliten mässingsknopp tjänade som handtag. Jag stod några ögonblick och försökte förstå vad det var jag tittade på, innan jag tvekande öppnade dörren. Det var en hiss. På den repiga mässingspanelen fanns tre knappar, märkta; V, B och K – Vind, Bottenplan och Källare.

Jag drabbades jag av motstridiga känslor, det fanns alltså andra plan i huset, och nu förstod jag varför vi inte hittat några trappor. På ett sätt var det en lättnad att mysteriet fått sin förklaring. Men samtidigt knöt det sig magen på mig. Jag stirrade på hissdörren med sitt ensamma svarta öga till fönster. Det var en antik pjäs i plåt med påmålad, flagnande trämarmorering. Jag tog instinktivt ett steg bort från den hissen, och backade nästan in i Alice som dykt upp bakom mig. Den illa upplysta alkoven dolde nog mitt ansiktsuttryck, för hon verkade inte ta notis om min sinnesstämning.

”Du har inte sett det bästa än”, viskade hon upphetsat och gav mig ett välfyllt vinglas innan hon drog mig ut till ateljén. På det stora slagbordet, fanns rad på rad av skokartonger, den ljusa pappen gulnad av ålder. Några av kartongerna var öppnade och deras innehåll presenterat som stilleben på bordet. Kameran satt på sitt stativ, och Alice hade börjat ta bilder på arrangemangen.

Jag lyfte på locket på en orörd låda. Överst låg ett pappersark. Det var en prydligt handskriven förteckning över lådans innehåll, och högst upp fanns ett namn, och två datum. ”Emily S. född 1906, död 1912.” Under dokumentet låg det fåtal ägodelar Emily samlat under sin korta levnad. En kort och vältuggad blyertspenna, en liten påse glaskulor och en fläckad tygdocka med spräckt porslinshuvud. Världsliga tingestar av ringa värde, men för någon, ett sekel bort, hade detta varit allt. Jag öppnade en låda till. Denna förteckning hade ett annat namn; ”Cecilia H, född 1903, död 1910”. I denna låda fanns bara en skinninbunden psalmbok, och mellan de tunna sidorna låg pressade blåsippor.

”Är alla lådor från barn som dött?” frågade jag till sist.
”Ja alla, de låg alla på rad och väntade på oss i skåpet hela tiden”, svarade Alice förtjust.
”Provade du hissen?” frågade jag med viss tvekan.
”Ja, men säkringen gick direkt, så jag kom ingenstans, du kanske kan prova med starkare säkringar imorgon? Vem vet vad man kan hitta på vinden?”.

Efter en pliktskyldig genomgång av hennes första serie bilder lyckades jag denna kväll övertyga henne om att gå till sängs samtidigt med mig. Hon somnade nästan med en gång och snusade sedan tryggt vid min sida. Själv låg jag vaken länge, med spetsade öron, men det verkade som att detta skulle förbli en tyst natt. För min inre blick såg jag framför mig hissdörren, med sitt runda svarta fönster. Det blev till ett växande mörkt hål som sög in världen i en vansinnig, kaotisk malström. En ensam pipande atonal flöjt hördes, sedan en till och till sist var det en kör av pipande toner som drev fram mellan virvlarna av mörker, envist och utan melodi för att till sist växa samman till en kakafoni. Det kändes om jag sträcktes ut till en tunn tråd. I ena ändan fanns världen och det begripliga och sunda i den andra total upplösning och vansinne. Jag kände hur jag började tappa greppet, och öppnade munnen för att skrika – men vaknade istället med ett ryck. Det var morgon. Lakanet låg tvinnat som ett rep i sängen och jag badade i svett. Alice hade redan gått upp.

Utanför fönstret sken en vänlig junisol över vår vildvuxna trädgård. Fönstret var uppställt och från de blommande fruktträden hördes fågelsång och surret av humlor. Alice skrattade åt min rufsiga uppsyn när jag kom ner, och sa att jag såg ut som om jag stigit upp från de döda. Sanning att säga kände jag mig dödligt trött, som om jag inte sovit alls. Men den milda sommardagen, doften av det nymalda kaffet och Alice naiva och kärleksfulla energi lyckades trots allt jaga bort nattens obehagliga drömmar. Jag kunde se att hon hade hittat sitt nya projekt. Jag kände igen den drömmande blicken i hennes ögon, och visste att hon i sitt huvud redan arrangerade de döda barnens kvarlämnade ägodelar som stilleben, för målning eller fotografering. Det skulle hålla henne sysselsatt för en tid framöver.

Nästa dag lastade Alice bilen full med tavlor, och reste iväg för att försöka övertyga en gallerist om att hennes oljemålningar av ödsliga rum var värda att ställas ut. Hon trodde att hon skulle vara tillbaka först till kvällen.

Sommardagen var vacker, och jag ägnade eftermiddagen åt att sitta under ett av fruktträden, med laptopen uppslagen i knät, med ett tomt dokument framför mig. Markören blinkade enträget och uppfodrande mot mig men jag kunde inte riktigt hitta den första, förlösande meningen. Den stillastående luften, insekternas sömniga surr och veckor av dålig nattsömn tog ut sin rätt, och jag föll ner i djup, drömlös sömn. Jag vaknade många timmar senare, kall och myggbiten. Alice hade inte kommit tillbaka, och med en känsla av obehag i magen insåg jag att jag kanske skulle behöva sova ensam i huset i natt. Från min plats under träden såg jag huset i det grå kvällsljuset. Med sina höga svarta fönster mot den smutsvita fasaden såg det mer än någonsin ut som en institution. Jag insåg att jag behövde klarhet. Det finns alltid en naturlig förklaring. Det måste finnas en.

Med en spik lagade jag säkringen som gått när Alice försökt använda hissen, och sedan stod jag i den lilla alkoven och tvekade framför hissdörren. Nu, när det fanns ström, strålade ljust varmt ljus från det runda fönstret. Till slut gick jag in i det lilla klaustrofobiskt trånga utrymmet och stängde dörren bakom mig. Jag tryckte på knappen som var märkt ”V”. Ett kort ögonblick fladdrade ljuset till och efter en sekunds elektriskt fräsande startade hissen med ett ryck uppåt. Genom den lilla ventilen såg jag golv och innerväggar passera förbi, och kunde nu se det jag länge misstänkt, det verkade vara gott om ihåliga utrymmen mellan husets paneler och under golven. Sedan stannade hissen, och jag tittade för första gången ut i husets vind. När jag öppnade dörren slog en vägg av torr, dammig luft med en kvardröjande doft av malkulor mot mig.

Efter ett par ögonblick hittade jag en svart bakelitströmbrytare, och ett fåtal glödlampor tändes i taket. Vinden var stor, och jag kunde inte se några skiljeväggar eller enskilda rum. Rummet var illa upplyst, och mot gavlarna såg jag bara mörker, så vad som helst kunde förstås finnas där. Ute på golvet stod rad efter rad av ställningar, och på dessa hängde galgar med barnkläder. Det var små klänningar och tunikor, vissa små och andra för något äldre flickor. Under ställningarna stod parvis, i raka led, barnskor.

Jag hade förutseende nog tagit med mig en ficklampa, och när jag lyste på skorna på golvet fick jag se något som fick mig att häftigt att dra andan och en kall kåre löpte längs ryggen. Jag såg mina egna spår i dammet, men kors och tvärs över golvet fanns det andra spår. Det var avtryck av små nakna fötter, som från ett barn. Vissa var hade funnits där ett tag, och därför börjat damma igen men andra var såg nya ut. Försiktigt och på helspänn gick jag runt det stora utrymmet, men jag kunde inte hitta någon trapp eller lucka ner. På ett par ställen saknades plankor i golvet, och jag kunde, liggandes på mage, i ficklampans sken se in under golvet. En liten person skulle förmodligen kunna krypa in där.

Jag gick tillbaka till hissen, och efter att ha samlat mig med ett par djupa andetag, tryckte jag till slut på knappen märkt ”K”. Med ett metalliskt slammer började hissen röra sig neråt. Till slut stannade den med ett ryck, och jag såg ut i en mörk kulvert. Den svala luften fick huden att knottra sig på armarna. I ficklampans sken såg jag flera öppningar på vardera sidan om gången, och jag kunde se in i vad som en gång tjänat som sval förvaring av matvaror. I utrymmet mitt emot fanns ett större duschrum. Rader av duschmunstycken mässing satt på en kaklad vägg. Allra längst in stod det liten stege. Smutsigt vatten hade runnit längs väggen längs det vita kaklet, och jag kunde ovan stegen skymta en av golvbrunnarnas mässingsgaller underifrån.

Kulverten tog slut vid en trång öppning in till nästa del av källaren. Jag klev ut på ett stampat jordgolv och såg i ficklampans ljuskägla att det var valv här. När jag tog ett steg trampade jag på något torrt och skört, som vore det en torr gren, men när jag lyste på det såg jag att det var ett helt rent fågelskelett. Jag lyste omkring mig. Överallt på golvet, staplat, utspritt och utslängt fanns det bleka benrester. Det måste ha varit hundratals små lik. Vissa kom från större djur, men de flesta var nog möss, fåglar och harar. Sedan såg jag något mer, en av benpiporna från vad jag gissade var ett rådjur, hade försiktigt bearbetats. En rad av hål, ett munstycke, det var en benflöjt och i det chockade sinnestillstånd jag var i, höll jag nästan på att ta den upp till munnen för att prova att blåsa i den innan jag kom på mig själv och slängde istället iväg den med avsmak. Nu när jag tittade närmare såg jag att många av benen karvats till flöjter. De låg överallt.

Vad som närmast skulle kunna beskrivas som en stig löpte mellan de utströdda benen, och den ledde fram till en kraftig plåtdörr. Den stod lite på glänt. Om det fanns något i huset, något som rörde sig om nätterna, något som skulle förklara de nattliga ljuden som fick mig att kura ihop ensam under täcket, så måste det vara här. Vid det här laget ville jag veta. Även om det inte fanns någon naturlig förklaring. Jag tittade in i cellen.

Jag såg en säng, och i sängen lortiga filtar. Mitt på sängen låg tygdockan med det spruckna porslinshuvudet. Den jag så sent som igår hade lyft upp ur en kartong. I övrigt var rummet tomt. Jag vågade inte röra vare sig sängen och dockan, och till sist steg paniken i mig som en okontrollerad flodvåg. De hundratals små benflöjterna, spåren av nakna fötter på vinden, dockan på en säng i källaren som varit försluten i decennier – det blev för mycket för mig.

Jag sprang tillbaka till hissen, och vacklade till slut ut ur alkoven på bottenplanet. Jag måste ha drabbats av en chock för jag skakade som i frossa. Whiskyflaskans hals skallrade mot glaset när jag hällde upp ett fullt glas som jag genast svepte, för att genast fylla på igen. Jag tittade på mobilen för att se om jag kunde ringa Alice, men jag hade ingen täckning. Det var så här nere i vår avlägsna dalgång, ibland hade vi täckning och ibland inte. Det började bli sent, och jag förstod att hon inte skulle vara tillbaka på länge. Hon hade den enda bilen, så det enda jag kunde göra var att vänta. Jag la mig till sist under täcket i sängen och hoppades att frossbrytningarna skulle avta.

När man sovit djupt, och sakta vaknar upp är det som om att själsförmögenheterna slås på, steg för steg. Någonstans registrerade jag att Alice måste ha kommit hem när hon kröp upp bakom mig i sängen. Men det mesta av det som var jag, var fortfarande bortom medvetandet. Sakta gled jag ut ur sömnen och det första jag kände var att jag inte darrade längre. Jag kände Alice sträva lilla hand stryka över mitt hår och min kind, men det var något i situationen som fick mig att snabbt flyta upp till fullt medvetande. Min telefon som stod på sitt ställ på sängbordet tändes plötsligt, och jag såg att klockan var 02:16. Jag kunde klart och tydligt läsa textmeddelandet från Alice; ”Hej älskling, det blev mycket senare än jag trodde, men allt har gått bra, jag tror jag är hemma till lunch imorgon, kramar Alice”.

Samtidigt kände jag den lilla sträva handen från kroppen som låg bakom mig ömt stryka mig över ömsom håret, ömsom kinden.

Signaturmelodi

Ni har hört historien “Förseglade rum” av lyssnaren Anders, uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed muckar Creepypodden, och ger sig ut i en osäker vardag där alla våldens medel inte hjälper något till. Men minnena från den samvaro vi hade under vår tid ihop, ni och vi, de försvinner aldrig.

Vi hörs igen om två veckor, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.