Creepypodden Live: Tio svenska storys IX

Det finns ett gammalt citat som lyder “Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic”. Jag tänker att samma gäller vissa naturvetenskapliga fenomen som vi ännu inte förstått. Allt eftersom vi upptäcker dessa fenomen blir det “övernaturliga” steg för steg till vetenskap och något högst naturligt.

Kort sagt, jag är skeptisk till allt som kallas för övernaturligheter, men skulle gärna bli motbevisad. Men en enda händelse jag upplevt har jag inte kunnat hitta någon tillfredsställande förklaring till. Kanske kan du eller någon lyssnare föreslå en lösning?

Händelsen jag tänker på utspelade sig vid min morfars grav under hösten 2011, då jag var 18 år. Min morfar var mycket vetenskapligt inställd och ännu mer skeptisk än jag själv till allt som kunde klassas som “övernaturligt”. Om spöken kom på tal brukade han, mycket sarkastiskt, säga att han lovade att ge ifrån sig ett tecken och att kommunicera så tydligt som möjligt om han på något sätt skulle finnas kvar efter döden.

Min morfar arbetade en stor del av sitt liv som mikrobiolog. Han var också mycket intresserad av mykologi, det vill säga läran och vetenskapen om svampar. När han gick pension fortsatte han att ägna sig åt både mikrobiologi och mykologi hemma, på mer eller mindre rimliga vis. Hela min familj tillbringade många timmar i skogen med honom under min uppväxt och han kunde peka ut svampställen med en otrolig precision (“Bakom den där stenen brukar det stå två kantareller”). Men han hade också en gammal frys fylld med ved i källaren under flera år, med motiveringen “Jag vill undersöka hur nedbrytningssvampar i trä reagerar på långvarig kyla”. Han kunde helt enkelt allt om svamp, det var liksom hans grej.

Morfar var alltid tydlig med att han inte ville kremeras när han dog och brukade lite skämtsamt säga “jag måste ju mata mikroorganismerna som tack för att jag fått jobba med dem hela livet”. Så när han gick bort i april 2011 begravdes han på traditionellt vis. Han lades i samma grav som min mormor, som gått bort 2007.

Tidigt på hösten samma år som morfar dött växte det upp en nästintill perfekt rektangel av små svampar runt graven. Det fanns inte en enda svamp på någon av gravarna intill och bara någon enstaka i själva “rutan” av svampar.

Min mormor hade som sagt legat begravd på samma plats sedan över fyra år innan detta. Vi har aktivt besökt graven många gånger under dessa fyra år och både jag och mina föräldrar passerar dessutom förbi graven några gånger i veckan när vi är på väg in mot stan. Vi vet att det på hela den tiden som morfar fortfarande levde inte växte några svampar på graven. Dessa svampar fanns bara under någon vecka den där första hösten efter hans död, sen har de inte kommit tillbaka.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Morfars grav”, skriven av lyssnaren Mimmi Hansson och uppläst av mig.

Och det är inget vanligt avsnitt, för klockan är 18.00 en lördag i mars 2024 och jag sitter på en scen inför en vacker publik som tillbringat dagen på Fotografiska i Stockholm. Det är Poddfest 2024, Creepypodden i P3 kör live, och det är dags för den nionde upplagan av det omtyckta formatet Tio svenska storys.

Det fina med temat tio svenska storys är att vi i ett och samma avsnitt får berättelser från hela riket, som rör sig genom en bred flora av märkligheter – ger inblickar i vardagens fläckar av oförklarlighet av alla de slag. Vanligtvis brukar jag själv sköta snacket mellan historierna, men nu sitter vi ändå på en scen tillsammans, Ludvig Josephson – du ska läsa nästa historia, hur vill du öppna upp för den?

LUDVIG: Jag vet inte om ni känner till legenden om Hårgalåten, från Hälsingland, där ett antal ungdomar anordnar en dans och bjuder in en främmande spelman. Mitt i dansens yra ser de att spelmannen har bockfot och de upptäcker att de inte kan sluta dansa. Så de fortsätter hjälplöst att svänga runt till musiken tills de alla är döda. Det jag nu ska läsa – En historia från Norbergsby i norra Västmanland, av en anonym lyssnare, ansluter vackert till traditionen om dans som något ibland syndigt och vid fel tillfälle som direkt farligt.

Den händelse som jag här återberättar ägde rum i Norberg, ett litet samhälle i norra Västmanland.

Min mor, som berättat detta för mig, var 10-12 år gammal vid tillfället, och alltså måste händelsen ha tilldragit sig i senare delen av 1920-talet, eftersom min mor var född 1916.

Även om tilldragelsen är märklig tvivlar jag inte på att den är sann. Vad skulle min mor ha haft för anledning att ljuga, eller dikta upp en sådan historia? Det finns senare händelser i hennes liv av liknande karaktär som styrks av andra som varit närvarande. Därför tvivlar åtminstone inte jag på att hon faktiskt sett och upplevt detta.

Det var långfredag. Min mor och hennes äldre kamrater hade inget att göra, eftersom långfredagen var en dag då stim och stoj inte var lämpligt. Men ungdomarna lyssnade inte på de vuxna, utan hade tvärtom bestämt sig för att anordna dans.

I Norberg finns en kulle som kallas för Farmors backe. Från nuvarande Sturevägen i Täkten är det inte långt dit över åkrarna. Där låg vi den tiden också en ödestuga. Där brukade ungdomar samlas för att umgås. Och denna långfredagskväll skulle det alltså bli dans. Eftersom det började skymma, hade man tänt ett ljus och placerat det mitt på golvet, och dansen gick runt ljuset.

När dansen pågått en stund, hördes plötsligt hasande steg från övervåningen. Ungdomarna greps av panik och rusade ut ur stugan. Min mor, som var yngst, blev frånsprungen av de andra och kom sist. Hennes ben blev som gummi och ville inte lyda, som det kan kännas i drömmen ibland. Hon vände sig om, och såg då en gammal böjd gumma som stod framåtlutad på trappan med ena handen stödd mot sin höft.

Min mor berättade detta för sina föräldrar, som berättade för henne att en gammal kvinna, död sedan länge, såg ut ljust så. Hon kallades ”loksödersmor”. Mina morföräldrar ansåg också att det skedda berodde på att man dansat på långfredagen, vilket ”inte var Gudi behagligt”.

Vi hörde “En historia från Norbergsby i norra Västmanland”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Ludvig Josephson.

Från en ödestuga i Norberg för hundra år sedan ska vi nu färdas rätt in i ett samtida sovrum. Mycket har förändrats, men inte hur barn om natten söker sig till sina föräldrar, och hur föräldrarna försöker överleva vardagen med den begränsade sömn det innebär. Och med de syner de ibland får uppleva om natten. Vi ska höra “Barnet i mörkret”, skriven av lyssnaren Alexandra.

Min son Alfons är tre år och har på senare tid sovit oroligt. Kanske är det normalt i den åldern och saken blev inte bättre av att han blev storebror för ett halvår sen. Nattetid är jag ofta uppe och vaggar lillebror så det har blivit lite av en vana för Alfons att gå upp och leta efter mig om han vaknar. Ibland ligger jag precis bredvid honom i sängen eftersom vi alla sover ihop men ändå är han snabb upp för att leta rätt på mig. Det har gjort att vi hittar honom lite varstans i hemmet och får hämta tillbaka honom till sängen.

För ungefär två veckor sedan vaknade jag på natten och såg honom stå nere vid min mans fotända. Det var mörkt och jag ser dåligt men det var tydligt att mitt lilla bleka barn stod där och tittade. För att inte väcka bebisen viskade jag åt honom att komma och lägga sig igen. Han verkade inte reagera. Ovanligt men jag tänkte att han kanske inte hörde mig. Jag satte mig upp i halvsittande position och vinkade åt honom i mörkret samtidigt som jag viskade lite högre:

“Kom hit Alfons, mamma är här.”

Alfons fortsatte stirra rakt ut i luften. Sov han? Jag blev irriterad. Trött och ännu mer trött på dessa ständiga uppvak. Jag höjde rösten i normalt tonläge och tänkte att jaja, bebisen får väl vakna då bara ungen kommer tillbaka till sängen. Med klar stämma ropade jag:

“Alfons, kom hit. Mamma är här i sängen.”

Då kände jag en liten hand på min kind precis intill mig och hörde Alfons ljusa röst säga:

“Mamma, vad är det?”

Blodet i mina ådror frös till is. Den lilla personen nere vid fotändan var borta. Jag drog snabbt Alfons intill mig och tog täcket över oss. Viskade:

“Ingenting älskling, sov nu.”

Konstigt nog somnade jag själv om relativt fort.

Alfons har vid ett flertal tillfällen pekat mot fotändan i sovrummet när han vaknat på natten och sagt att det står någon där, precis där jag såg barnet. Jag har avvisat det som fantasi som kommer med åldern men nu… Nu undrar jag om vi kanske har en gäst som vakar över oss i mörkret.

Vi hörde “Barnet i mörkret”, skriven av lyssnaren Alexandra.

LUDVIG: Den här påminner mig om min barndom. I närheten av där jag växte upp fanns ett höghusområde, där de olika uppgångarnas tvättstugor och källarkontor förbands med gemensamma korridorer. Jag hörde flera personer jag kände berätta om obehagliga upplevelser just i de där korridorerna. Berättelsen jag ska läsa är skriven av lyssnaren Moa och heter Källaren i Flogsta.

Sommaren 2019 flyttade jag och min fästman ut ur vår lägenhet i studentområdet i Flogsta, Uppsala. Ungefär tre veckor innan flytten åkte min fästman iväg på en sedan länge planerad resa. Jag blev ensam kvar, men det gjorde mig ingenting. Jag tycker om att vara för mig själv, och det var ju inte som att jag skulle gå sysslolös. Mycket behövde packas. Vi hade redan packat ner en hel del böcker, så två av bokhyllorna stod tomma. Jag skruvade isär dem och la delarna på högar. Så hade jag tänkt mig att de skulle ligga fram till flytten, men insåg snabbt att de bara skulle vara i vägen för resten av packningen. Jag bestämde mig för att bära ner dem i källaren.

För att komma till källaren var man tvungen att gå ut ur själva lägenhetshuset och gå till ett annat bredvid. Ingångarna är på utsidan, en på varsin sida om byggnaden, så när man kommer in ser man den andra ingången i det svaga gröna ljuset från exit-lampan långt borta i mörkret.

Ja, det är en lång, lång korridor. Sjukligt gula väggar, inga fönster, och lampor med rörelsesensorer. Själva källarutrymmena, gamla skyddsrum, finns i mindre korridorer. De är få och syns inte när det är släckt. Det ser bara ut som en enda lång korridor. Sen så är rörelsesensorerna för lamporna märkligt placerade. De sitter en bit ifrån sina lampor så man är tvungen att gå in en bit i mörkret för att lamporna bakom en ska tändas. Sedan så förblir de inte tända så länge heller. Jag tyckte inte alls om den där källaren. Redan vid första gången jag och min fästman gick ner där sa jag att här vill jag inte vara själv. Jag är mörkrädd och väldigt bra på att skrämma upp mig själv. Men min skräck går sällan till det övernaturliga. Just nere där var jag mer rädd för att någon hemsk person skulle ta tillfället i akt och tränga in mig i förrådets små hörn. Men jag vill inte att min rädsla ska styra över mig och det var så jag tänkte den dagen då jag gick ner med brädorna. Jag skulle utmana mig själv.

Ute var det en het sommardag, i källaren kallt som en höstnatt. Svetten som trängde fram under den korta promenaden ute blev kall som is därnere. Fram och tillbaka gick jag in och ut med hylldelar. Jag erkänner att för varje gång blev jag mer och mer rädd. Jag ryckte till vid minsta ljud, viftade häftigt med armarna för att få igång lamporna när de släcktes och var nära till gråt. Kanske blev det jag upplevde så mycket värre bara på grund av det. Det var en lättnad att få in de sista delarna i förrådet. Jag hade kunnat springa ut därifrån då jag klickat igen hänglåset, men nej. Här skulle rädslan inte vinna! Så i normal takt gick jag ut i huvudkorridoren, viftade lite med armarna och lampan tändes efter en stund. Men innan jag hann gå iväg, tändes ännu en lampa, fast inte i närheten av mig, utan längst bort vid andra ingången.

Jag blev stående. Väntade, lyssnade. En till lampa tändes där borta. Jag stod alldeles stilla. En till lampa tändes. Sen en till. Närmare, närmare. Ojämnt, osäkert men sedan mer bestämt. Som om någon kom gåendes. Någon jag inte kunde se… Jag vände inte ryggen till. Jag lade den lätt mot väggen. Sakta, sakta gick jag närmare min utgång, utan att ta blicken från… vad det nu var som fanns där… Lamporna över mig började långsamt tändas. Där borta upphörde lampor att tändas ett kort ögonblick. När de började igen tändes de lite fortare än förut. Snart skulle mitt ljus och dess ljus mötas i mitten av korridoren. Jag vände om och sprang. Skräcken låg kvar långt efter jag kommit ut i solen igen. När flyttdagen till slut kom såg jag till att jag aldrig var ensam nere i källaren.

Vi hörde “Källaren i Flogsta”, skriven av lyssnaren Moa och uppläst av Ludvig Josephson.

De finns överallt, människorna som vid en närmare anblick ställer alla våra förväntningar på världen och vardagen på ända. Mitt under en kvällspromenad med hunden, till exempel. Det ska vi höra i nästa historia, “Försök inte skrämma oss!” av lyssnaren Alexandra.

Detta utspelade sig under förra sommaren, i slutet på juli, början av augusti 2021. Jag bor i utkanten av centrala Falun och här finns ett promenadstråk rakt genom staden som passande nog fått namnet ”Promenaden”, där jag tidigare ofta promenerade med min hund.

Det här var ganska sent på kvällen, men då det var sommar var det fortfarande ganska varm och inte helt mörkt ute än. Jag gick ut med hunden som vanligt och vi var nästan hemma igen när jag såg något som rörde sig i skogspartiet bredvid gångvägen. Vi stannade upp och strax därefter sprang, vad jag då trodde var en lång och gängligt uteliggare över gångvägen och in på en av de intilliggande tomterna där han sedan gömde sig bakom en lekstuga. Jag hann lägga märke till att han var naken, blek och väldigt undernärd, han rörde sig på ett underligt sätt och det kunde inte vara något annat än en uteliggare som blivit skrämd när vi gick förbi, tänkte jag då.

Jag blev själv väldigt rädd och kunde känna hur hjärtat pulserade i bröstet, jag tittade ner på min hund, en stor schäfer på närmare 40 kg som till skillnad från mig inte är direkt lättskrämd. Han hade rest ragg och stod nu och morrade i riktningen som uteliggaren sprungit åt.

Vi stod kvar där en stund och bara andades och tittade in på tomten där han försvunnit, hunden fortfarande morrandes och jag med en obehaglig känsla av att han stod där någonstans i mörkret och tittade på oss. Jag tog mod till mig och ropade ut i mörkret: ”Hallå! Vi såg dig, försök inte skrämma oss!” Jag hörde hur min röst bröt sig. Jag väntade en stund och fortsatte sedan: ”Du skrämde hunden också, så jag skulle inte försöka något om jag var du!”. Jag tystnade och försökte sedan lyssna efter ett svar, eller åtminstone någon rörelse där inne på tomten, fortfarande med hjärtat pulserande i halsgropen.

Vi väntade, vad som då kändes som en evighet och precis när jag trodde att han försvunnit och vi skulle fortsätta gå så hörde vi det, ett fasansfullt obehagligt skratt. Det lät mänskligt, men ändå inte, det lät mekaniskt nästan som om det var en inspelning. ”HAHAHAHAHAHA” skrek den ut som på repeat under, vad som också det kändes som en evighet. Jag blev helt kall inombords, jag frös som till is och kunde för mitt liv inte röra mig samtidigt som hunden blev helt galen. Jag försökte skrika, men fick inte fram något annat än ett osammanhängande gnyende.

Jag vet inte hur länge vi stod där och lyssnade på det där hemska skrattet blandat med hundens vansinniga skällande och mitt gnyende, men på något sätt fick min instinkt mig att börja springa därifrån, i samma riktning som vi kommit. Trots att denna väg var betydligt längre sprang vi och slutade inte springa förrän vi var tillbaka i säkerhet i lägenhetshuset igen. Efter det har vi aldrig gått längs det promenadstråket ensamma på kvällen igen.

Efteråt bortförklarade jag hela situationen med att det måste varit en alkohol-, eller drogpåverkad och potentiellt även psykotiskt uteliggare som bara försökte skrämma oss. Att hunden reagerat så starkt, något som han aldrig gjort varken före, eller efter denna händelse förklarade jag med att han måste känt av hur rädd jag blev och reagerat på det. Men nu är jag inte längre så säker på vad det var vi stötte på..

Vi hörde “Försök inte skrämma oss!” av lyssnaren Alexandra.

LUDVIG: För längesen jobbade jag som mentalskötare på ett av Sveriges största sjukhus. Det hände att jag arbetade natt på psykiatrins akutmottagning, vilket kunde vara nog så dramatiskt. Då ingick det också att sitta i telefonjouren, dit människor som mådde akut dåligt ringde, så vi antingen kunde tala en stund med dem tills de kände sig bättre, eller rekommendera att de kom till akuten för inläggning. Den här berättelsen, SMS av lyssnaren Julia, får mig att tänka på den tiden i mitt liv.

Jag har jobbat som timvikarie på en växel till ett sjukhus i några år nu. Eftersom jag studerar just nu har det varit ett bekvämt och bra sätt att få några extra tusen utöver studiestödet som kommer varje månad.

Det är ganska okomplicerat, så länge du lär dig att ha rätt tonläge, hur du söker i den digitala telefonkatalogen och inte tar det personligt när patienter ringer och skäller ut dig för att någon läkare behandlat dem fel. Det sistnämnda har varit svårast, men efter ett tag märks det när du kan göra något för att hjälpa dem och när det är bäst att bara låta dem prata av sig en aning.

Det inte många vet är att vi ibland får sms. Det som händer då är att det kommer in till oss som ett samtal. Vi trycker på Enter för att svara, och då hörs ett par glada toner. Sen läses meddelandet upp direkt av automatiserad röst som låter som Fröken Ur, för att sen säga “Meddelandet skickades kl (klockslaget). Tack för ditt samtal”, innan samtalet avslutas av sig själv.

Det händer inte alls ofta att vi får sms, men när det väl händer brukar det handla om att jag ska klicka på en länk för att få ta emot bitcoin, eller att det är en snygg tjej i min närhet som vill prata med mig. Med andra ord, spam.

En kväll var det bara jag och en kollega som svarade i telefonerna. Det är rätt mysigt med kvällspass, då det finns gott med tid att småsnacka med varandra eftersom det inte ringer lika mycket på kvällen som under dagen. Klockan var ungefär halv åtta, och jag skulle snart gå därifrån då nattvakten skulle börja sitt pass snart.

Ett samtal dyker upp på min dator, så jag klickar Enter och hälsar inringaren välkommen till växeln. Det dröjer en sekund, sen hör jag två glada, bekanta toner. Sen hör jag den Fröken Ur-liknande rösten:

“Blod överallt. Meddelandet skickades 19 och 32. Tack för ditt samtal.” Klick.

Jag satt och bara gapade. Min kollega tittade på mig och undrade hur det var fatt. I brist på något att säga började jag skratta. Jag fick fram ett “Vafan var det där?” och berättade sen vad jag hörde. Kollegan fick också en rysning och undrade precis som jag “Vafan var det där?”.

Jag kunde absolut inte släppa smset, även om jag inte kan göra något enligt vår arbetsgivares policy. Som telefonist får jag inte ringa upp personen, jag får inte ringa ambulansen eller ens koppla någon vidare till 112, men jag tänkte att jag kan ju alltid söka via min egen privata telefon. Bara av min egna djävulska nyfikenhet.

Jag hittade numret via historiken på datorprogrammet som hanterade samtalen. Jag testade att Googla på telefonnumret rakt av, med och utan riktnummer. Jag testade att söka på Eniro, Hitta.se och Ratsit. Jag testade till och med att swisha personen 1 kr, bara för att se om numret var kopplat till en person.

Men jag fick inte fram något namn på den som skickade smset, och jag har heller ingen aning om vad som egentligen hände med avsändaren den kvällen.

Vi hörde “SMS”, skriven av lyssnaren Julia och uppläst av Ludvig Josephson.

Det må vara sant att varje ny kommunikationskanal människan utvecklar raskt tycks anammas även av de övernaturliga krafterna. Men de är också minst lika kännbara i den helt vanliga fysiska världen, än idag, lika pockande på uppmärksamhet som någonsin. Som till exempel i ljuden vi hör i våra gamla hus. Konserverade spår av andra människors svunna liv. Som i historien “Samtalet”, skriven av lyssnaren Malou.

Det här utspelade sig vintern 2009 när jag fortfarande bodde hemma. Jag, min mamma, pappa och syster bodde i ett stort sekelskifteshus i en liten by i Mellansverige. Mina föräldrar köpte huset av sonen till mannen som låtit bygga huset. Mannen var bagare och många i byn berättade ofta när man stötte på varandra om hur dom älskade att springa till vårat hus som barn för att köpa nybakt bröd och färska bullar.

Huset var i stort behov av renovering och mina föräldrar renoverade i många år. Så småningom tog huset form så som vi ville bo. Under dessa år som renoveringen pågick började en närvaro göra sig påmind. Eftersom att huset var gammalt med en lång historia bakom sig kände vi oss trygga med tanken på att någon ibland kanske bara ville hälsa på. Men ju längre tiden gick blev närvaron mer och mer påtaglig.

Min pappa upplevde sig höra fiolmusik i mina föräldrars sovrum när han hade svårt att sova.

Vi kunde höra ljudet av vad som lät som studsbollar studsa tvärs över ett rum där uppe när vi alla som var hemma stod på nedervåningen. Ibland försvann saker spårlöst, för att sen ligga helt synligt på en annan plats. Men något av det märkligaste som hände, det hände mig.

Jag var den enda som hade sovrummet på undervåningen. När min tonårskärlek gjorde slut med mig började jag sova på övervåningen i soffan för att slippa känslan av ensamhet i mitt eget rum. En kväll när alla andra hade somnat och jag låg vaken så hörde jag två röster.

Det gick inte att urskilja några ord, men det hördes tydligt att dessa två män hade en diskussion, något upprört. Det var svårt att lokalisera varifrån exakt rösterna kom, även om det lät som att det kom någonstans ifrån huset. Jag kollade ut på trottoaren utanför huset, för att försöka se om vår enda granne var ute men allt utanför huset var som vanligt.

Jag somnade till slut, men fick uppleva dessa mäns diskussioner vid ett flertal tillfällen. Jag frågade dom andra i familjen om dom hört samma sak, men ingen tyckte sig känna igen det jag beskrivit. Jag antog att jag överdrev. Eller rätt av inbillade mig.

Strax därpå skulle vi hela familjen åka utomlands i en vecka för att fly vintern och få känna värmen. Det var en härlig vecka med mycket sol, bad och glass och vi kom hem utvilade. När jag några dagar senare kommer hem från skolan satte sig jag och min mamma för att ta en fika.

Hon berättar att damen med taxen, som brukade ta sin dagliga promenad förbi vårt hus, stannat till och hälsat när mamma var ute och hämtade posten. Damen ville försäkra sig om att vi mådde bra, och inte hade blivit av med något i huset.

“Blivit av med någonting?”, frågade min mamma lite förvirrat då vi absolut inte märkt av något konstigt när vi kommit hem och dessutom hade larm i huset.

“Jo”, svarade damen. “Jag promenerade förbi ert hus här om dagen när jag hörde hur det lät som att två män högt pratade i ert hus. Jag kollade alla era dörrar och fönster eftersom jag såg att eran bil var borta, men eftersom att allting såg ut som det skulle antog jag att ni bara glömt teven på.“

Vi hörde “Samtalet”, skriven av lyssnaren Malou.

LUDVIG: Historien som jag ska läsa nu utspelar sig i en tid då sex utanför äktenskapet var en stor synd, och länge olagligt vad jag förstår. Sexualupplysning fanns nog inte på samma sätt som idag och en tonårsgraviditet, att hamna i olycka, kunde förstöra tillvaron för den som råkade ut för det. Det är upp till lyssnaren att tolka den här berättelsen, men jag kan inte låta bli att uppfatta de underförstådda antydningarna, kanske rentav förträngningar och omskapanden av minnen som anas i undertexten. Det här är “Speleman”, skriven av en anonym lyssnare.

Mormors mor, Ingabritt, flyttade som ettåring till Tynderö, en halvö strax utanför Sundsvall, som nu tillhör Timrå Kommun. Som alla kustnära platser finns det gott om bäckar, och just Tynderö är även fullt av skog. Och mitt i allt detta bodde då Ingabritt på ett stort hemman.

Liksom mig blev hon varnad för att gå in i skogarna, och särskilt för att närma sig vatten, och ännu farligare skulle det vara i skymningen och på natten. Och liksom mig slutade hon lyssna i takt med att hon blev äldre, som alla barn och tonåringar till slut gör.

Efter att hennes far dött brukade hon fly in i skogen några timmar för att komma ifrån det tunga arbetet på hemmanet, och gärna på kvällen när dagens uppgifter var gjorda. Så fann det sig att hon kunde sitta där en torsdagskväll och sjunga vid en av alla bäckar som fanns gömda i skogen. Hon tänkte aldrig på vilka dagar eller tider hon satt där, utan gjorde det som ett sätt att komma ifrån allt ansvar, även om hon ibland ändå tog med sig tvätt för att ha någonting att göra och även ha en ursäkt att försvinna.

Just en sådan kväll var en torsdag i augusti. Solen hade legat hett hela dagen och värmt upp vattnet överallt, och fåglarna kvittrade. Därför reagerade inte hon nämnvärt på musiken från bäcken där hon brukade sitta, förrän hon kom närmare och då tydligt hörde tonerna av en fiol. Då hon trots sin tonårstrots fortfarande hade minnet av sina föräldrars berättelser om Näcken gömde hon sig därför bakom närmaste träd och började försiktigt smyga närmare för att ändå se vad som hände. Vid bäcken såg hon en ung och vacker man sitta, helt utan kläder, och spela på en fiol. Han spelade en medryckande melodi, men det var också en hon kände igen. Det var en melodi hon hade nynnat många gånger när hon suttit vid denna bäck. Utan att tänka sig för började hon sjunga på melodin, och i samma stund vände sig spelemannen och såg rakt på henne.

“Där är du. Jag har väntat på dig.”

I efterhand kunde hon aldrig beskriva vare sig mannen eller rösten, mer än att han var skrämmande vacker och framstod som både hennes ålder och uråldrig samtidigt. Men de orden skulle hon minnas hela sitt liv.

På morgonen vaknade hon upp på klipporna längs med kustsidan, utan några minnen av vad som hänt efter mannens ord. Hon var naken och dyblöt, som om hon badat, men hennes kläder fanns inte någonstans i närheten. Det enda hon såg förutom naturen, var en fiol. En fiol som var misstänkt lik den spelemannen hade använt. Hon tog fiolen och letade sig långsamt hemåt i genom skogen, utan att bry sig om morgondaggen som skvätte på henne, då det lindrade den sveda hon kände på fötterna, som om hon hade haft sår på sulorna. När hon kom hem möttes hon av sin gråtande mor som höll i ett par trasiga och blodiga skor. Så fort modern såg Ingabritt komma hem sprang modern mot sin dotter och tog tag i henne samtidigt som hon ilsket och förtvivlat frågat om “hon dragit olycka över sig”. Sedan skällde Ingabritts mor på henne för att hon var naken och hade skrämt henne så pass, innan hon skickade henne att tvätta sig i havet och klä på sig så att hon kunde börja med dagens arbete.

Av sina systrar fick hon veta att det var måndag. Hon hade därmed varit försvunnen hela helgen, utan förklaring på vad som hänt. För att inte skrämma sin mor för mycket sa hon att hon hade fått fiolen av en speleman i en loge, trots allt var det ändå tillräckligt nära sanningen. För hur skulle man förklara för sin kristna bondfamilj att man varit med Näcken, och att han lämnat dig en fiol som gåva?

Jag antog att det var åtminstone en mild överdrift, om inte ren lögn. Skrämma mig lite extra med Näcken.

Tills min mamma berättade om hur de i min gammelmormors dödsbo hittat en fiol undanstoppad på vinden, en fiol som ingen vetat att hon ägt, men som bara kan ha varit hennes. Det jag vet är att mammas kusin numera har fiolen. Gården? Den ägs av ett par utanför familjen som bad om att ej bli förknippade med denna historia.

Mitt förslag är i alla fall att inte gå in i skogen, särskilt inte nära rinnande vatten, utan någon typ av järn. och om du hör musik, vänd om och gå tillbaka till civilisationen. För inget kan garantera att spelemannen är lika välvillig att låta dig komma hem igen.

Vi hörde “Speleman”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Ludvig Josephson.

Frågan är om det inte i grund och botten är samma varelse som hemsökt de unga genom alla år. Från spelemännen någons mormors mor såg utanför Sundsvall till de fula gubbar jag själv varnades för som barn. Alltjämt är det de fula gubbarna, de farliga främmande männen, som i vardagen utgör det största hotet. Det vi berättar om och varnar för. Så även i Stockholmsförorten Haninge för en generation sedan, som vi ska höra i historien “Elefantberget”, skriven av lyssnaren Isa.

Sjön Rudan i Haninge var, när min mor var liten, ett populärt tillhåll för yngre barn som just börjat cykla själva. Dit stack man med sina kompisar för att bada under sommardagarna. Detta var just vad min mor och hennes kompis bestämt sig för, den dag jag nu vill berätta om.

Hennes kompis, som vi kan kalla Helen, brukar mamma alltid beskriva som en mycket charmig flicka. Både hon och min mor var sådana ungar som alltid var ute, idealbilden av ett solbränt barn med blåmärken på benen förr i tiden. Helen och min mor brukade bada i sjön och var välbekanta med dess omgivning.

När dagen gått och barnen lekt färdigt så drog sig Helen och min mor upp för bryggan för att börja cykla hemåt. På bryggan, som för några minuter sedan var tom, stod det nu plötsligt en man. Tyvärr minns inte min mor hur han ser ut, utan hon kommer bara ihåg att han bar en klocka. Det minns hon särskilt, med anledning av vad mannen säger till dem.

“Hej! Vet ni hur mycket klockan är?”

Min mor såg ner på hans arm och noterade klockan. Hon brukar berätta att alla varningsklockorna ringde inom henne.

Helen sade åt mannen vad klockan var. Han tackade för sig, vände om och gav sig iväg. När mannen gått så gjorde sig flickorna i ordning för att sticka. De ville inte riktigt hem än, utan tänkte ta en tur förbi en annan sjö först. För att ta sig till denna sjö behövde man korsa “Elefantberget”, som det kallades, en kulle som stod majestätiskt och lutade sig över sjön där de just badat.

Flickorna gick upp för “Elefantberget” och pratade om sådant som barn gör. Min mor berättade om hur illa till mods hon blivit i mannens närvaro.

“Nä, vad menar du? Han som frågade om tiden?”, frågade Helen

“Ja, han! Han bar ju en klocka”, sade min mor.

Helen, som inte verkade tycka situationen var lika obehaglig, svarade obekymrat.

“Men han har gått bakom oss sedan sjön. Han bor väl här.”

Min mor såg sig över axeln, och där var han mycket riktigt plötsligt. När mannen såg att mor vänt sig om började han snabba på stegen, tills han var bara någon meter ifrån flickorna. Då frågade han ännu en gång.

“Vet ni hur mycket klockan är?”

Helen svarade igen. Mannen tackade ännu en gång, vände om och gick åt motsatt håll, nedför berget.

Nu tyckte även Helen han var konstig, och flickorna bestämde sig för att springa iväg. De rörde sig så tyst de kunde, så att mannen förhoppningsvis inte skulle höra. Till slut så kom de upp till några sommarstugor på toppen av berget, och där bestämde de sig för att hoppa in i en buske och gömma sig en stund, för att försäkra sig om att mannen inte följde efter dem. Då kommer han, likt en mardröm, upp för stigen mot stugorna. Han stod och såg sig omkring en stund, och sedan gick han in i en stuga.

“Han bodde här trots allt”, viskade Helen. Men hon lät inte helt lugnad.

De satt där i busken för att vänta på rätt ögonblick att ge sig av. Men så kom mannen ut igen, och denna gång med ett gevär i hand. Han gick fram till stigen, där man hade utsikt över stranden de just lämnat, och stod och spejade ut en stund. Sedan vände han sig snabbt om och gick in igen.

Flickorna satt länge ihopkrupna i buskarna. Till slut tog de tillfället och sprang därifrån.

De bestämde sig efteråt för att inte berätta för någon om detta. Men det löftet bröts under en lägereld några månader senare. Mamma berättade för de andra kompisarna som satt runt lägerelden, och då var det en som berättade att de hört om en flicka som blivit nerputtad från “Elefantberget” en tid dessförinnan, och som hade slagit ihjäl sig. Man hade aldrig hittat vem som puttat henne.

Denna historia var en ständigt del av min egen barndom, eftersom mamma alltid berättade den när vi var och badade i Rudan. Jag har i hela mitt liv haft ögonen öppna efter mer information om dessa rykten, för att försöka få reda på om det någonsin var något som hände på Elefantberget. När jag för några år sedan följde med min nu gamla mor till Haninge, och vi såg berget som stod bastant och förtryckande i novembermörkret genom tågfönstret, kunde jag inte sluta tänka på flickan som skulle ha blivit nedputtad. Inte mor heller, tydligen. För hon sade rätt ut i luften:

“Är mannen kanske kvar där uppe? Väntar han än?”

Vi hörde “Elefantberget”, skriven av lyssnaren Isa.

LUDVIG: Det finns en gammal legend om hur Jesus, medan han bar sitt kors på vägen mot Golgata, där han skulle korsfästas, stannade till framför en skomakares butik och bad att få vila en stund. Skomakaren, Ahasverus, nekade detta. Och för den sakens skull är han dömd att för evigt vandra runt världen, utan rast eller vila, fram till domedagen. Återigen, berättelserna vi läser här kan tolkas på många sätt, men jag kan inte låta bli att tänka på legenden om Jerusalems skomakare, den för evigt vandrande Ahasverus. Det här är “Var är vägen”, skriven av lyssnaren Elvira.

Jag och min vän Jill var på semester i Rhodos och hade under en promenad hittat en stig som ledde ned bland klipporna till havsbrynet. Det var en otillgänglig plats och nedklättringen var brant men när vi lyckats ta oss ned tyckte vi ändå att det var värt det. Vattnet var så klart att det gick att räkna varenda småsten på bottnen och den sjunkande solen färgade himlen rosa. Vi tog fram våra mobiltelefoner och fotograferade den vackra platsen. För att kunna ta en bild på oss två ihop lutade vi telefonerna mot en sten och satte på självutlösaren. Vi skyndade oss att sätta oss ned med ryggarna vända mot kameran för att kunna ta en bild där vi såg ut över havet. När vi hört ljudet av kameran som tog bilden ställde vi oss upp igen och vände oss om. Till vår förvåning stod en man framför oss. Vi hade inte hört honom närma sig. Jag minns att en våg av förvåning och rädsla sköljde över mig då jag tänkte att han kanske planerade att råna oss. Ingen skulle höra oss ropa på hjälp på denna ensliga plats. Jag sneglade mot telefonerna som fortfarande stod lutade mot stenen en bit bort men mannen gjorde ingen ansats att närma sig dem. Han stod stel med armarna hängandes längs sidorna. Till slut öppnade han munnen.

”Var är vägen?” frågade han på engelska.

Det lät dock inte som en fråga. Hans tonfall var monotont och orden lät på något sätt tillgjorda. Jag förstod att han inte planerade att ta våra ägodelar, att han bara måste leta efter en väg upp från stranden. Ändå kunde jag inte slappna av. Det var något med mannen som gav mig en olustig känsla i kroppen. Det var inget konstigt med hans utseende, han såg helt ordinär ut men ändå var det som att mitt undermedvetna försökte varna mig om att något var fel. Jill svarade mannen på engelska att vi tagit oss ned via en stig och pekade mot den.

”Den var väldigt brant dock och kanske är farlig att klättra upp för nu när det börjar bli mörkt,” tillade hon. ”Vi vet inte om det finns någon annan väg längre bort som är smidigare.”

Mannen iakttog henne en stund under tystnad.

”Väldigt farlig när det börjar bli mörkt,” sade han. ”Ni vet inte.”

Jag såg att Jill såg nervös ut. Mannens märkliga mening berodde kanske på att han inte kunde engelska så bra men det var något med formuleringen som lät … skrämmande.

”Nej, vi vet inte om det finns någon annan väg men du kan ju testa att gå åt det hållet,” föreslog jag och pekade åt det håll där stranden såg ut att fortsätta bakom en klippa.

Jag kände ett behov av att slippa ifrån mannen så fort som möjligt. Mannen lyfte sakta sin arm och pekade i samma riktning som jag.

”Precis, åt det hållet ja,” sa jag och sänkte min arm.

Mannen stod kvar en stund och sänkte sedan sin arm också. Till slut började han äntligen gå med stela steg i den riktning jag visat. Jag och Jill stod kvar tills han försvunnit bakom klippan.

”Det där var… konstigt,” sa jag.

”Läskigt,” sa min vän och jag förstod att även hon fått en dålig känsla av mannen.
Vi tog upp våra mobiler från marken och såg upp mot stigen. Den var verkligen brant.

”Tror du att han hittade någon väg?” frågade jag.

”Det borde han gjort, han har ju inte kommit tillbaka,” svarade Jill.

Vi gick bort till klippan som mannen försvunnit bakom.

”Vi tittar om han är borta,” viskade jag.

Försiktigt kikade vi fram bakom klippan. Stranden fortsatte någon enstaka meter men tog sedan slut. Det fanns ingen annan väg där, bara klippväggar.

”Hur…? Vart tog han vägen?” fick jag fram.

Tillsammans gick vi ut på stranden och såg oss omkring. Det fanns verkligen inget annat än sten.

”Han kanske var en sjöjungfru och har simmat ut i vattnet igen”, försökte vi skämta med varandra men vi skrattade inte.

Det var som att mannen gått upp i rök. Det var så konstigt.

”Jaha, vi får väl ta stigen igen”, sa jag till slut. ”Innan det blir mörkare”.

Vi klättrade upp för stigen igen och lyckades ta oss upp oskadda förutom några skrapsår från klippornas vassa kanter.

”Det måste funnits en annan väg,” sa Jill. ”Som mannen hittade men inte vi.”

Jag höll med. Vart skulle han annars ha tagit vägen? Vi pratade om att återvända till den lilla stranden under morgondagen för att ta en extra titt men vi bestämde oss för att inte göra det. Innerst inne visste vi att det inte fanns någon mer väg och vi var inte sugna på att träffa mannen igen. Om det ens varit en man.

Signaturmelodi

Vi hörde Ludvig Josephson läsa “Var är vägen?”, skriven av lyssnaren Elvira. Ytterligare tio svenska storys har passerat revy i Creepypoddens regi. Nästa gång vi återvänder till temat blir den tionde gången, och då har vi hunnit gå igenom 100 svenska storys bara i det här temat. Har du en att berätta? Skicka den till oss, så kanske den kommer med när vi hörs igen nästa gång – här på Poddfest nästa år, eller i ett helt vanligt avsnitt.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.