Avsnitt 204: Skydd eller hot?

För tre veckor sedan reste jag till Japan för att hälsa på min nära vän Kameko. Jag hade precis kommit ur en tung period då min exkille Chet börjat bete sig nästan som en stalker, och behövde komma bort en stund. Dessutom hade jag aldrig varit i Japan, eller knappt någonstans utanför USA, och Kameko hade jag inte träffat sedan kort efter att vi båda gick ur college vilket var för fem år sedan. Hon hade flyttat tillbaka och bott i Tokyo några år, men när hennes farmor dött hade hon ärvt hennes hus några mil utanför Ōsaki. Det var stort och gammalt, hade ägts av samma familj i generationer, och bilderna hon skickat hade gjort mig spänd av förväntan. Jag var spänd av förväntan inför att få bo där.

Hon stod på flygplatsen och väntade på mig när jag landat, och vi nästan hoppade in i varandras famnar. Promenaden till bilen var kort men vi hann upphetsat prata genom minst fyra ämnen. Hon verkade helt oförändrad, fortfarande lika smart, rolig och livfull, men det var något som inte stämde. Jag känner henne så väl att jag märker sådant på henne. Jag funderade på vad det kunde vara medan hon körde mig hemåt, genom de vackra landskapen i vilka hon då och då pekade ut någon sevärdhet, ibland med ett sådant obrutet flöde att jag undrade om hon hittade på dem medan hon pratade. Jag fnissade för mig själv åt tanken på en turistguide som bara hittar på allt hon säger, men sedan, när en tystnad uppstod, tog jag chansen och frågade henne om allt verkligen var bra.

Hon log nervöst och sneglade på mig. “Gud vad du är vass”, sade hon. “Ja, allt är bra, men jag har bara funderat ganska länge på vad jag ska säga till dig om mitt hus. Det är en… ganska speciell grej med det.”

Jag hade lett tillbaka mot henne men kände hur leendet falnade när jag hörde hennes ton. “Vad menar du?”

“Jo, du vet ju redan att huset är gammalt. Det var farmors farfars far som byggde det för över hundra år sedan. Och jag hade aldrig varit där förrän farmor dog.”

Det märktes att hon försökte bygga upp modet hon behövde för att berätta något. Jag skulle precis säga något när hon tvärt fortsatte:

“Och huset är liksom hemsökt. Eller ja, du fattar?”

Hon lät som om hon hoppades att jag skulle svara ja och att vi kunde lämna ämnet.

Jag höjde ett ögonbryn. Jag hade trott hon skulle säga något om att rören var dåliga. Inte att huset var hemsökt. Och vadå, “liksom”? Vad kunde man ens mena med det?

“Jag menar inte att det finns spöken. Det är visst en yōkai. Du vet inte vad det är, va? Okej, det är en sorts ord för en massa olika sorters varelser och andar i den japanska folktron. Och tydligen finns åtminstone en av dem på riktigt. För det är en sådan jag har i mitt hus.”

Jag kände mig lite snurrig. I vanliga fall skulle jag ha trott att jag blev utsatt för ett skämt, men Kameko är inte den sortens person, och dessutom såg jag på henne att hon var seriös. Jag funderade på om hon hade börjat gå på någon sorts medicin, eller om hon var förvirrad, men det skulle vara så olikt henne. Så jag bestämde mig för att tills vidare bara behandla det hela som ett helt vanligt samtal.

“Okej. Så konstigt. Vad är det du har då? Kan du se det?”

Hon nickade långsamt. “Oh ja. Och det låter mycket läskigare än det är. Det är en riktigt stor spindel.”

Jag kunde inte hålla mig utan brast ut i skratt. “Herregud”, skrattade jag. “Jag trodde faktiskt du var allvarlig.”

Kameko rynkade på ögonbrynen och skakade på huvudet. Hon slängde mig en irriterad blick medan hon höll hårt i ratten. “Jag är allvarlig. Det är inte en spindel på riktigt, naturligtvis, åtminstone ingen vanlig spindel. Men den ser ut som en, och är stor som… Ja, du vet Lassie, hunden? Stor som Lassie. Och den har bott i det där huset ända sedan det byggdes, åtminstone enligt ett brev min farmor lämnat där till mig. Den skadar ingen och stör inte ens så mycket, för det mesta håller den för sig själv. Ibland kommer den ut för att titta på teve. Särskilt verkar den gilla lekprogram. Men det bästa är att den håller huset rent och städat.”

Jag kisade mot henne. “Så din border collie-stora spökspindel är också ditt hembiträde.”

Hon sneglade på mig igen. “Det är inte ett spöke, det är en ande, eller någon sorts ande, vad det nu är. Men ja, den städar. Aldrig när man själv ser det, så kanske på något magiskt sätt, men jag har inte behövt lyfta ett finger ända sedan jag flyttade in.”

Jag vände mig mot henne och gav henne tydligt hela min uppmärksamhet. “Okej, vad håller du på med? Är det här ett skämt? Försöker du säga att jag inte ska stöka ner? Jag fattar inte.”

Hon suckade. “Jag vet hur det låter. Jag ville bara att du inte skulle bli livrädd när du fick syn på den, och att du skulle känna dig säker på att jag inte hade bjudit in dig om det inte var helt tryggt där. Det var konstigt för mig också i början. Men nu ser jag det mest som att jag har ett helt bisarrt husdjur hemma.”

Jag drog in andan för att säga något men insåg att jag inte kunde hitta orden. Till slut gav jag upp, insåg att jag bara fick vänta och se vad som hände när vi kom fram. Jag sade okej och lutade mig tillbaka i stolen.

När vi kom fram till huset blev jag slagen med häpnad av hur vackert det var. Det var också så väldigt stort, särskilt jämfört med andra hus i Japan. Vi passerade genom en vacker och mycket väl omhändertagen trädgård. “Spindeln?”, mimade jag och pekade på det perfekt klippta gräset. Hon tittade trött på mig, härmade min rörelse och mimade tillbaka “Trädgårdsmästaren”. Jag flinade och ryckte på axlarna och vi gick in.

Husets inredning överträffade nästan exteriören. Det var helt fläckfritt. Jag hade i och för sig inte förväntat mig något annat från Kameko, men det var en så imponerande match mellan städat och ändå ombonat och inbjudande. Jag såg mig omkring, både nervös och förväntansfull, utan att se något. Till slut frågade jag var den var.

Kameko ryckte på axlarna och ledde mig vidare på vår husesyn. “Svårt att säga. Den håller sig för sig själv mest, och även om den inte brukar fly kommer den definitivt inte närma sig dig självmant. Jag antar att man skulle kunna röra vid den, men det har jag aldrig försökt.”

Hon skrattade till. “Gud, det låter så konstigt när man berättar om det här för någon annan.”

Sedan vände hon sig om snabbt och gav mig en kram. “Jag är så glad att du är här.”

Det var inte förrän på kvällen, efter att vi ätit middag och satt oss i vardagsrummet för att titta på teve, som jag första gången själv fick se yōkain. Jag hade uppfattat en rörelse i ett dunkelt hörn i ögonvrån, och kastade en blick dit, och det jag fick se gjorde mig alldeles stel. Kameko hade inte överdrivit den där bestens storlek. Snarare tvärtom. Den rörde sig tyst och smidigt genom rummet, och klev sedan upp på väggen tills den låg tryckt mot taket. Jag hörde Kameko, plötsligt helt nära mitt öra, viska att jag skulle andas och att det inte var någon fara. Jag insåg att jag hyperventilerade och försökte återta kontrollen över min andning. Jag fick titta på den, viskade Kameko, det tog den inte illa upp över. Med en jätteansträngning vände jag mig upp mot hörnet och tog in dess mörka skepnad, svagt upplyst av ljuset från teven. Den påminde om en tarentella med tre mindre ögon som omringade ett större på vardera sida av ansiktet. Jag ryckte till när jag såg den titta på mig, men sedan vände den tillbaka uppmärksamheten mot teven. Ett lekprogram var på.

Om det hade varit någon annan, vem som helst, så hade jag tackat för mig och åkt hem igen den kvällen. Men eftersom det var Kameko blev jag kvar. Jag tillbringade en dag med att försöka övertyga henne att fly, och hon följde upp med två dagars försök att övertyga mig att det inte var någon fara. Till slut vann hon. Jag stannade i ytterligare fem dagar och vi hade det så fint. När jag till slut skulle åka hem vinkade jag faktiskt till spindeln, som låg och tryckte i ett hörn i hallen. Den sneglade på mig, nickade kort, och gled iväg.

När jag kom hem verkade allt som en surrealistisk dröm. Men jag var också utmattad efter resan. Jag lade ifrån mig resväskan, sköt sakerna på min säng åt sidan och somnade. Fem timmar senare vaknade jag. I halvdunklet såg jag hur stökigt det var. Som vanligt låg det högar av kläder överallt, och att det börjat mögla i matresterna på disken i diskhon kunde jag bara delvis skylla på att jag varit bortrest. Jag kom på mig själv med att önska mig ett eget hembiträde. Men den tanken skakade jag snabbt av mig. Jag öppnade kylskåpsdörren men hittade bara besvikelser där, och gick istället för att köpa hem en pizza.

När jag stängde ytterdörren med ena foten, eftersom båda händerna var upptagna med att hålla en varm pizzakartong, och kastade en blick in i lägenheten kände jag först inte igen mig. Förvirringen ersattes sedan av en rusning av förfäran. Det var prickfritt städat hemma. Allt låg på sin plats, varenda bestick diskat. Och det hade skett under de femton minuter jag var hemifrån.

Då föll min blick på resväskan. Den stod nu prydligt mot en vägg, till synes tömd, men med en knöl som fick facket på utsidan att stå ut. Blixtlåset var halvt uppdraget, och jag tände mobiltelefonens ficklampa för att se in. Där inne såg jag ett ägg. Ett märkligt, läderliknande svart ägg, stort som ett hönsägg, vars yta reflekterade ficklampans ljus i mörkgrönt. Jag behövde inte titta närmare för att se att ägget hade öppnats inifrån, och nu var tomt.

Jag sprang ut ur lägenheten och ringde Kameko. Hon svarade efter ganska många signaler, och hon lät nyvaken, men fann sig själv snabbt när hon förstod vad jag hade upptäckt. Hon sade att hennes yōkai fortfarande var hemma – hon hade sett den innan hon gick och lade sig – men att den kanske kunde lägga ägg. Hon visste inte, men hon skulle fråga runt lite och se om hon kunde ta reda på något. Hon rådde mig att vara mycket försiktig, eftersom alla yōkai inte beter sig likadant, och vissa kunde vara mycket farliga.

Jag funderade på om jag skulle sticka till ett hotell och bo där tills vidare, men till slut bestämde jag mig för att försiktigt titta in i lägenheten igen, mot löfte att fly vid absolut första tecken på fara. När jag gläntade på ytterdörren såg jag den på en gång. Den satt och kurade på väggen, halvvägs upp från golvet, och den betraktade mig med åtta små mörkblå ögon som liknade safirer. Den var stor som en kattunge, och dess ben och kropp täckt av en sorts vit päls. Konstigast var dess huvud. Bortsett från antalet ögon liknade det en vesslas mer än en spindels. Den öppnade sin mun i vad som liknade en gäspning, och sedan nickade den åt mig. En osäker hälsning.

Den var nästan söt. Vilket troligen innebar att den vid första bästa tillfälle skulle döda mig och fylla min kropp med ägg. Nej. Jag viftade bort tanken och svalde.

“Är vi vänner?”, viskade jag med blicken fäst i det mittersta av spindelns åtta ögon. Det kändes korkat att tilltala den, men det kom som en impuls.

Den nickade.

“Så vi kommer bo ihop, du och jag, och vara vänner, och inte göra varandra illa?”

En nick till.

“Okej, det är väl lugnt, antar jag. Vi försöker. Välkommen hit.”

Varelsen nickade snabbt, glatt, tyckte jag det såg ut som, och rasslade iväg på väggen.

Dagarna som passerat sedan jag kom hem har varit helt oproblematiska. Det är fortfarande bisarrt, naturligtvis, men jag har kunnat anpassa mig, och egentligen kände jag inte att det fanns något att oroa sig för ända fram tills imorse. För då hittade jag en död kropp i garderoben i mitt gästrum.

Jag hade gått dit för att ta fram en regnjacka, men dörren hade suttit fast. När jag till slut fick upp den hade jag funnit en man sittande ihopkrupen, inlindad i nät, där inne. Jag skrek högt och slog igen garderobsdörren, och hyperventilerande backade jag tillbaka några steg och kände tårarna komma. Efter att ha stått där i några minuter öppnade jag med yttersta fingertopparna garderobsdörren igen, för att vara säker på vad jag sett, och kroppen var kvar.

Men något stack ut. Mannen hade en svart balaklava på sig. Jag tittade ner på hans kropp, och såg att under spindelnätet hade han helsvarta kläder på sig. Och i högra handen höll han krampaktigt fortfarande tag i en stor flåkniv.

Den kände jag igen. Chet, min exkille, hade alltid haft den i bilens handskfack. Aldrig hade han kört någonstans utan den. Jag tog tag i den med pekfingret och tummen och lyckades dra den ur handen på honom, och med hjälp av den skar jag bort nätet runt kroppens huvud. När jag dragit av balaklavan möttes jag av Chets insjunkna ansikte, och det stora, öppna såret i hans hals.

Jag vet inte hur länge han hade suttit där, men jag hade sett tillräckligt för att förstå vad som hänt. Jag satte på mig regnjackan och gick hemifrån. När jag kom hem, efter att ha gått länge för mig själv och funderat, var Chets kropp spårlöst försvunnen. Garderoben var, förutom mina kläder, tom. Jag funderade ännu en gång på om jag skulle ringa polisen, men vad skulle jag säga?

Till slut sjönk jag ihop i soffan, och satte på teven. Det tog bara någon minut att hitta ett lekprogram att titta på.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var historien “Husspindeln”, uppläst av Rakel Josephson och skriven av Brandon Faircloth, eller som han heter på Reddit: Verastahl. Vill man läsa mer av honom hittar man mycket mer på hans hemsida – verastahl.com. Ytterligare några länkar för den nyfikne finns, som vanligt, i det blogginlägg jag alltid publicerar för varje nytt avsnitt av Creepypodden, på creepypodden.se.

Spindlar är intressanta. Läskiga, kanske vissa skulle säga. Jag själv har aldrig gillat dem. Det kan krypa i mig av blotta tanken. Men i vandringssägnerna har spindlar ofta fått utgöra hot mot kvinnor. Som Bengt af Klintberg skriver i “Råttan i pizzan” tillåter den kvinnliga könsrollen känslor av äckel och fruktan inför småkryp. Det är något kvinnor ska frukta, och män ska beskydda dem för, för att den gamla genusrollsvalsen ska kunna fortgå.

Sedan jag gick med i en Facebookgrupp om spindlar, där människor varje dag lägger upp bilder på de spindlar de sett i sin vardag, har dock jag själv fått en lite förändrad bild av dem. Där, i Facebookgruppen, råder ett förbud mot att uttrycka sig nedsättande mot spindlar. I kommentarsfältet får man helt enkelt inte uttrycka den förskräckta och äcklade reaktion man kanske av vana ofta hemfaller till. Istället framhävs deras ju ganska välkända nyttofunktion. Hur de håller mer renodlad ohyra i schack, och hur de i övrigt håller sig för sig själva.

Och i “Husspindeln”, som vi precis hörde, visar sig ju spindeln från en annan sida. I den japanska folkloren symboliserar spindeln, som i andra kulturers gamla berättelser, oftast ett hot, och av genusskälet ovan är det oftast kvinnor som faller offer för dem, men här möter vi alltså en spindel som tvärtom liknar den medlemmarna i den där Facebookgruppen ser framför sig. Håll dig väl med den, så håller den dig väl med världen. Ett hot blir ett skydd.

Men det finns ju andra berättelser om spindlar. En fick jag nyligen på mejl till creepypodden@sr.se, inskickad av lyssnaren Ullis. Hon kallar historien “Han, spindeln”, och den läses av Ann Kalmering.

Det som hänt mig har jag berättat om för säkert fler än femtio personer. Oftast för personal inom sjukvården men också för några från Naturhistoriska riksmuseet. Flera gånger har jag berättat det på engelska. Jag har blivit undersökt, behandlad, filmad och intervjuad, och efter scanning, ultraljud, datortomografi och skiktröntgen fick jag i alla fall veta att jag inte hade några ägg i mig. En expert flögs in från Hospital for Tropical Diseases i England och jag har haft ett webbmöte med en forskare från Brasilien. En artikel med en ”case-study” av mig finns publicerad i en internationell medicinsk tidskrift, Journal of Tropical Insect Science, som nu efter något år tydligen har fått en hög impact-faktor.

Det finns alltså en stor mängd medicinska fakta om, tja, mig, men jag har alltid tyckt att något saknas något i dokumentationen: mina egna tankar och känslor. Det är aldrig någon som har frågat hur det kändes, om jag var rädd, eller vad jag tänkte när jag insåg att jag var jagad. Nu har jag all tid i världen, så jag har gjort den här inspelningen för att skildra detta så som jag upplevde det.

Det var fredag eftermiddag och jag hade precis kommit hem från jobbet. Just den här dagen hade min mellanstadieklass haft årets viktigaste händelse: innebandymatchen där eleverna mötte lärarna och efter storförlusten var jag sjöblöt av svett. Jag hade duschat, tvättat håret och klivit ur duschkabinen, och jag svepte in mig i ett badlakan som jag fäste fast under ena armen. I stället för att använda en vanlig handduk för håret hade jag köpt en färdigsydd turban i ett tunt superabsorberande frottétyg, som nu låg i en hög på elementet. Håret var drypande blött och jag sträckte mig efter den och svepte in håret i den.

Jag tog några steg mot tvättstället men plötsligt kände jag en skarp smärta i pannan. Det skar till och gjorde så fruktansvärt ont så att det kändes som om jag frös till is i hela kroppen. Det gick som en stötvåg från huvudet ner till fötterna och jag flämtade till. Hade det hamnat en glasskärva i turbanen? När jag såg mig i spegeln blev jag ställd, eftersom jag hade väntat mig ett stort sår med rinnande blod i pannan. Men det fanns ingenting. Jag tittade närmare och upptäckte då en liten röd prick, ett litet hål i huden. Den var på höger sida, strax under hårfästet. Jag lutade mig närmare spegeln för att syna det lilla obetydliga märket. Efter den obeskrivliga smärtan syntes bara den där lilla pricken? Det var verkligen konstigt.

Då såg jag något annat. Något kröp fram från under turbanen. Något litet och svart. På ren instinkt slet jag av mig turbanen och slängde den ifrån mig på badrumsgolvet. Det hade varit en spindel. Och under det korta ögonblick jag sett den i spegeln hade det känts som att den mötte min blick.

Jag måste ha fått en panikattack. Hur det gick till är oklart, men det nästa jag minns är att jag stod inne på grannens trädgård, bredvid deras växthus. Jag skrek och skakade mitt huvud, som om jag trodde spindeln var kvar i håret. Min man, Martin, körde just då in på vår garageuppfart och han slängde upp bildörren och sprang fram till mig. Jag skakade av skräck och bara skrek och skrek. Han lyckades lugna mig tillräckligt för att jag skulle rätta till badlakanet som jag fortfarande hade runt kroppen och motvilligt följa med in i huset igen.

En stund senare hade jag kommit över chocken och plötsligt skrattade jag åt mig själv. Det var så urbota fånigt att jag knappt trodde att det var sant. Jag hade aldrig varit rädd för spindlar tidigare, aldrig någonsin. Jag brukade till och med rädda dem från dammsugaren och bära ut dem i ett dricksglas.

Senare på kvällen när vi åt tacos och jag kommit in i en mjuk helgkänsla, inte utan hjälp av två glas vin, kunde jag inte sluta att prata om det som hade hänt. Jag försökte gång på gång förklara mitt utbrott med att jag hade blivit så överraskad. Men efter ett tag märkte jag att ingen ville höra mer om spindeln i turbanen.

Den kvällen, när jag tvättade bort mitt smink, kände jag genast att något var annorlunda i pannan. Jag torkade ansiktet och tittade mig i spegeln. Runt det röda lilla hålet i huden hade en ljus cirkel uppstått, ungefär lika stor som ett Mariekex. När jag varsamt strök med fingrarna över det insåg jag att jag tappat känseln där. Som om huden dött. Jag rynkade pannan och kände fortfarande ingenting. Det kanske är så här botox fungerar, tänkte jag. Nå, det syntes åtminstone inte mycket.

Helgen kom och gick. Vid fikan i lärarrummet på måndagsmorgonen var det desto fler som ville höra om spindeln. Jag fick berätta om det flera gånger och jag märkte att jag trollband min publik, åtminstone de som var spindelrädda. De satt med stora ögon och kom med nyfikna frågor. Ingela, en lärarassistent, frågade om jag visste vilken sorts spindel det var. En större husspindel, Eratigena atrica, sade jag, för det hade jag googlat fram och var helt säker på. Henke på fritids frågade varför jag inte hade dödat den och jag svarade att det var jag säker på att jag hade, när jag slet av mig turbanen. Jag berättade och berättade. Jag berättade det till och med för min klass, mina små fyror, vilket fick dem att sitta orörliga och tysta. Det var väl inte helt genomtänkt och jag misstänkte att jag senare på kvällen skulle få några samtal från oroliga föräldrar.

Jag tror att det var på torsdagsnatten som jag vaknade av mitt eget skrik. Martin satt upprätt i sin sida av sängen och stirrade på mig. Han hade tänt sin sängbordslampa och frågade oroligt om jag hade ont eller var sjuk.

”Nej, nej, det är ingenting, jag hade bara en mardröm om spindeln. Det gjorde jätteont i drömmen…”, mumlade jag, och vände jag mig om i sängen för att somna om. Det verkade göra honom irriterad.

”Du, nu får du släppa det där. Jag vill inte höra ett ord till om spindeln. Sov nu.”

Nästa morgon när jag stod framför hallspegeln och smörjde in ansiktet med foundation såg jag det. Det var på högra kinden, en bit bak, strax framför örat. En rund, ljusröd fläck med ett blodrött hål i mitten. Jag kände på fläcken. Samma som på pannan. Helt utan känsel.

Jag hade varit så säker på att det hade varit en mardröm. Jag hade funderat hela morgonen på det fantastiska i att de kunde frammana så häftiga känslor. Men om man kan känna att något är skönt i drömmen så kan man väl känna smärta också, hade jag tänkt, och tyckt det lät klokt. Men nu när jag hittat ännu ett spindelbett i ansiktet förstod jag att jag hade blivit biten under natten. Det hade inte varit någon dröm.

Det fyllde mig med olust. Varför hade han bitit just mig? Hade han hade kravlat sig från badrummet och upp för den långa trappan till vårt sovrum? Varför inte bita någon av barnen, som hade sina sovrum på bottenvåningen? Inte för att jag önskade att barnen skulle bli bitna, naturligtvis inte, men det hade varit mer naturligt. Och om han nu prompt skulle till vårt sovrum, varför hade han inte bitit Martin istället? Varför just mig? Visste han att det var jag som hade klämt honom med turbanen?

Ärligt talat kunde jag inte tänka på något annat under hela dagen och jag kände redan vid förmiddagsfikat ångest inför att gå och lägga mig på kvällen. Istället för att fokusera på nationella provet, som min klass gjorde, satt jag och planerade för hur jag skulle kunna komma undan honom. Jag måste ha var djupt försjunken i tankar för jag ryckte till alldeles när lilla Mindy tog tag i min arm och frågade varför jag inte samlade in svarshäftena.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att stänga badrumsdörren. Jag hade redan bestämt att jag aldrig mer skulle sätta min fot där igen, utan använda den lilla gästtoaletten istället. Vid foten av trappan tänkte jag lägga citronklyftor, fråga mig inte varför, det var något jag googlat fram om hur man kunde få sina tvättstugor spindelfria. Vår sovrumsdörr skulle stängas och jag skulle lägga några filtar vid tröskeln. Allt detta fick vänta tills de andra somnat, så runt klockan ett på natten for jag runt med citroner och filtar och sedan gick jag till slut och lade mig. I flera timmar låg jag och lyssnade efter ljud, för att höra om han ändå hade kommit in i sovrummet. Hjärtat rusade och jag kunde inte slappna av. Om han kom måste jag snabbt kunna slänga mig ut ur sängen. När jag till slut somnade kan det inte ha varit många timmar kvar tills väckarklockan skulle ringa.

Jag vaknade alldeles genomblöt av svett kort därefter. Jag hade haft en förfärlig mardröm, där jag blev jagad. Min puls var fortfarande hög, och jag gick upp för att ta ett glas vatten och skölja av mig. När jag tittade mig i spegeln i gästtoaletten såg jag ett nytt spindelbett. Strax över det högra ögonbrynet fanns den ljusa cirkeln, och inuti, det illröda lilla hålet.

På morgonen skulle jag färga mina ögonbryn med en kajalpenna. Jag brukar höja på ögonbrynen för att ögonbrynsbågen ska bli snygg, men idag kunde jag inte röra mitt högra ögonbryn. Det var som förlamat. Halva mitt ansikte var förlamat. Kajalpennan skakade i handen så att jag till slut fick släppa den, och jag började gråta.

Paniken bröt ut igen, nästan samma som första gången, och jag skrek högt. Plötsligt kändes det som att han kunde vara var som helst. Han lurpassade på mig och jag kunde aldrig slappna av. Den här spindeln ville åt just mig. Jag måste ut. Gråtande flydde jag huset, ut på verandan. Där satt jag när Martin hittade mig.

”Vad gör du?”, sade han och såg sig oroligt omkring. Det var tidigt en lördagsmorgon, så få var uppe i grannskapet, vilket verkade göra honom lättad.

Jag snyftade något om spindeln.

”Jag förstår, men du måste ta dig samman”, sade han. ”Folk kan ju tro jag misshandlar dig om du håller på så här.”

Jag ville inte se mer av Martin den dagen, så när ungarna vaknat skickade jag honom till simhallen med dem, och sedan började jag leta efter helgöppna skadedjursbekämpningsföretag. Jag hittade inget, men det hindrade inte mig. Jag lyckades hitta ett privat mobilnummer till en anställd på en firma och efter hundra signaler svarade han. Jag bönade och bad och lovade tre tusen kronor i handen om han kom. Det gick han med på.

Det var en ung kille, lång och smal. Han hälsade med ett brett leende.

”Tre tusen spänn i kontanter tackar man ju inte nej till” sade han alldeles för högt när han klev ut ur bilen, och jag föste in honom in i hallen och hoppades att ingen hade hört honom.

”Han bor i badrummet, tror jag”, sade jag och visade honom dit.

”Han? Vem då?”, sade killen.

Jag ursäktade och rättade mig: den, menar jag. Killens reaktion hade fått mig att inse att det nog blev lättare om jag låtsades som om det gällde en vanlig spindel.

”Jaha, vad ska jag använda, då?”, frågade sig killen förstrött. ”Vi har ett biologiskt medel som egentligen är helt baserat på krysantemumblomman…”

”Nej”, avbröt jag honom, mitt i meningen. ”Jag vill ha något med gift. Något starkt. Gärna något som är förbjudet inom EU.”

Killen såg obekväm ut.

”Alltså, vi har ju TX-5, som är släckt kalk plus en komponent som heter pyretrum, ett nervgift. Nackdelen med det är att om man inte lyckas utrota insekterna kan de bli resistenta och det är ju inte bra i framtiden.”

”Ta det” sade jag.

Det var nu eller aldrig med den här jäveln. Han eller jag. Han skulle inte få ta min vänstra ansiktshalva också.

Killen ville inte ta emot swish, så jag fick springa iväg till en bankomat i centrum medan han jobbade. Jag tog ut hans tre tusen kronor och sprang tillbaka. När jag kom fram var han precis färdig, och jag fick order om att inte gå in i huset på två timmar. Giftet kunde vara skadligt och måste vädras ut helt först.

När han åkt blev jag sittande på en stol i trädgården. Solen värmde och jag kände att ångesten för första gången den dagen började lätta. Visserligen var jag fortfarande fläckvis förlamad i den vänstra sidan av ansiktet, men det skulle väl gå över till slut. Nu hade jag vunnit över spindeln. Jag hade krossat honom. Jag började fundera på middag. Kanske unna ungarna en hämtpizza. Jag kunde göra en kladdkaka som efterrätt.

Lördagskvällen blev fin, och till slut var det dags att lägga sig. Men när ungarna och Martin lagt sig blev jag sittande uppe. Kanske hade ändå inte giftet fungerat. Den första natten kanske jag skulle vara lite extra på min vakt, bara utifall att. Jag bäddade i hörnsoffan i allrumet på bottenvåningen, lät en golvlampa vara tänd och hade lite svag musik på i mina hörlurar när jag lade mig. Den nya fina pläden som brukar ligga i soffan rullade jag ihop och lade framför tröskeln till den stängda dörren. Helst skulle han inte kunna hitta mig. Men om han ännu levde så skulle jag locka fram honom nu och fånga honom.

Det var ett misstag, i efterhand förstår jag det. Där jag låg nu i min ensamhet hindrade ingenting mina tankar från att rusa. Varför hade han varit ute efter mig? Var det en hämnd för att jag hade råkat klämma honom när han hade hamnat i turbanen? Kände han lukten av mig? Det var så fel och dumt. Jag hade ju inte velat skada honom alls från början, jag brukar ju vara så snäll mot spindlar. Jag var torr i munnen och kände mig illamående men vågade ändå inte gå upp för att dricka vatten. Den enda skräckbilden i huvudet avlöstes av den andra. Och sedan hände det som inte fick hända. Jag måste ha somnat.

När jag vaknade var min första tanke att det var alldeles tyst. Jag kände mig desorienterad, men kom snart ihåg sammanhanget. Min spellista måste ha tagit slut. Jag försökte resa mig på armbågarna för att dra ur hörlurarna men kom inte upp. Det pirrade obehagligt i armarna, som när man legat på dem så att de somnat. Men det var som omöjligt att röra dem. Jag försökte skaka liv i händerna men misslyckades.

Då såg jag honom. Han gick lugnt på soffans ryggkudde någon decimeter bort från mitt ansikte. Han var större än jag mindes det, och han gick bortåt, på väg mot soffans fotända. Adrenalinet jagade bort skräcken ur mig. En chans att döda honom. Nu äntligen skulle jag få slut på det här. Det var bara att höja handen, slå ner den på soffan och mosa honom. Nu hade jag överhanden. Men när jag skulle höja armen gick det inte. Inte den andra armen heller. De var fortfarande orörliga. Jag tittade ner på dem, där de låg raklånga utmed min överkropp. Och jag såg det genast. På varje arm fanns ett litet rött märke. Som ett litet hål med en ljusare cirkel runt omkring. Det var då jag insåg varför han var på väg bort från mig. Han var klar. Han, spindeln, hade vunnit.

Den här inspelningen ska jag skicka till er och till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Sjukhuset ska jag be att de bifogar den till mina medicinska journaler. Ni får göra vad ni vill med den. Nu finns det inget mer att göra. Alla undersökningar har gjorts, och ändå återstår så många frågor, om vad det egentligen var för spindel, eller varför min kropp reagerade som den gjorde på dess gift. Det får andra fundera på. Själv har jag bara en enda fråga, och den förtär mig inifrån.

Varför just jag?

Vi hörde lyssnaren Ullis historie “Han, spindeln”, uppläst av Ann Kalmering.

Här möter vi ju en mer klassisk spindel, åtminstone för den som läst sina vandringssägner. För att återvända till Bengt af Klintberg har han i sin bok “Råttan i pizzan” med en klassisk, vid det här laget nästan femtio år gammal historia, om en tjej som varit på semester i Gambia och då blivit biten av något i kinden. Hon hade fått en svullnad, och den växte och växte, men läkarna sade bara att den måste få spricka av sig själv.

En natt vaknade hon, och kände att nu spricker bölden. Hon gick till badrummet och tittade sig i spegeln, och möttes av synen av oräkneliga små nykläckta spindlar som strömmade ut ur det öppna såret på hennes kind.

Det är inte svårt att känna igen detaljer i de båda historierna. Som Bengt af Klintberg skriver framhävs hot mot kvinnor i folkberättande ofta som riktade mot deras utseende. Det handlar om rädslan att mista sin skönhet. Just därför blir scenen i vandringssägnen om spindelbölden, när kvinnan ser den spricka i sin badrumsspegel, så stark. Och kanske finns här en parallell till lyssnaren Ullis berättelse. Är det en slump att mötena med dessa spindelbett så ofta sattes på sin spets när hon sminkade sig? Eller är spindlarna fortfarande detta för oss – ett hot mot kvinnan, delvis på grund av vad de kan göra med hennes utseende?

Själv fruktar jag naturligtvis också en spindelböld i kinden eller att bli förföljd av en spindel med paralysgift, så man jag är. Men den där Facebookgruppen jag pratade om förut har faktiskt börjat förändra min syn på djuren något. Det gör något med gruppen, det där att man inte får ge uttryck för sin ryggmärgsreaktion, för avskyn. Den påbjudna tonen förändrar ens syn på spindlarna. Man börjar lägga märke till hur imponerande de är, ja, faktiskt till och med ofta vackra.

För fruktan är, inte sällan, något invant. Det går att bryta sig loss ur den. Det går att bli dess herre. Det kräver bara något som, även det, kan vara både skydd och hot: nämligen regler.

Och för att avsluta veckans avsnitt ska vi höra mer om just vad en regel kan betyda. Vi ska höra historien “Whitemoore House”, skriven av S. H. Cooper och publicerad på Reddits underforum Nosleep. Den läses av Ludvig Josephson.

Man går inte ut efter mörkrets inbrott. Det har varit detta värdshus enkla regel ända sedan det öppnade, i slutet av 1800-talet. Det tronar stort och vackert i sin ensamhet, uppfört i utkanten av en stor träskmark, i ett farligt gränsland. I dagsljus märks det inte, då syns alla skyltar och stigar som tryggt leder besökaren till och från Whitemoore House. Men när kvällsmörkret kommit har skuggorna har märklig förmåga att svälja skyltarna och sudda ut stigarna, och man löper risk att förlora sig och hamna i mossen. Och av de som hamnar i mossen är det så förfärligt få som kommer tillbaka.

Jag ärvde Whitemoore när min morfar gick bort. Mamma stod egentligen först på tur, men hon hade byggt upp hela sitt liv i storstaden, och hon ville inte lämna det bakom sig. Hon vände sig i sin tur först till min syster, som också hade för mycket som höll henne kvar där hon levde, och sedan till mig. Jag funderade på att också tacka nej, men tanken på att Whitemoore för första gången på över ett århundrade skulle lämna familjens ägor var för motbjudande. Länge gick jag och grubblade över hur det kunde lösas, men efter en eftermiddag då jag tittad igenom gamla fotoalbum och sett med egna ögon hur lyckliga de var förr i tiden, de som bodde där då, landade jag i ett beslut.

Det var lättare än jag hade trott att lämna allt bakom mig och flytta till något nytt. Mina föräldrar hjälpte mig packa och fylla flyttbilen, och sedan körde vi tillsammans norrut i fyra timmar tills vi nådde den avsides landsbygden. Det räckte med ljudet av grus under bildäcken för att intensiva minnesbilder från barndomen skulle väckas inom mig. De pirrade i min mage, dessa minnen jag inte hade tänkt på på åratal, av att gå hand i hand med morfar och mormor över den vidsträckta gårdsplanen omringad av höga murar, jaga min syster upp och ner för den stora trappan och att trycka in mig mellan mamma och ena armstödet i en sliten men bekväm fåtölj och nästan somna där medan hon läste sagor för mig. Säkert var några av minnena rosafärgade av nostalgi, men jag kände ändå då bara glädje att få komma tillbaka.

Morfar var av åsikten att en god insats är en överdriven insats, och han hade lämnat efter sig en tjock bunt med fulltecknade papper om hur värdshuset skulle skötas och drivas. Jag tillbringade mina första månader där med att läsa dessa anteckningar om och om igen, memorera dem och göra egna anteckningar för att komplettera dem, och så med varsam hand göra en och annan modernisering av dem. Av värdshusets anställda hade nästan alla varit där så länge jag kunde minnas, och när jag sökte deras råd var de generösa med erfarenheter och insikter om stället. Allt sammantaget hade jag goda hopp om att Whitemoore House skulle kunna fortsätta fungera som företag och levande minne även med mig som ägare och värdshusvärd. Allt som krävdes var att jag följde reglerna.

Listan var lång, men ett par stack ut:

Lämna inte värdshusets marker efter mörkrets inbrott, och särskilt noga var det att ingen under några omständigheter gick bort till mossen. Lyktorna på de yttre murarna skulle släckas vid sju på kvällarna. Lås även alla fyra grindar då. Om någon behöver komma eller gå då kan de ringa receptionen, men den norra grinden, där stigarna börjar som leder till mossen, den måste förbli låst oavsett.

Jag frågade Melinda, som basade över hushållningen, om reglerna, och hon ryckte på axlarna. “Det är bara så det är. Bäst att följa reglerna precis som din morfar ville, han visste vad han höll på med.”

Det dröjde inte förrän jag blev varse att han faktiskt mycket väl hade vetat vad han höll på med, och varför reglerna var så viktiga. Det var en tuff läxa, men den var nödvändig, och efter denna enda gång någon under mitt överinseende brutit mot reglerna såg jag den fulla vidden av deras värde och blev självsäker och övertygad om min funktion som dess verkställare. Man kan säga att jag hittade mig själv som värdshusvärd. Åren gick och jag tyckte mig förstå värdshuset, och det förvandlades inte bara till en bekant och trygg plats, utan också till mitt hem. Två årtionden gick. Whitemoore gick bättre än någonsin. Jag var fortfarande lycklig över att ha fattat beslutet att flytta dit.

Och så kom Baileys. Jag anade på en gång att den familjen skulle bli besvärlig. Sju oregerliga barn, två utarbetade, övertrötta föräldrar, och en åldrad farmor som inte kunde bry sig mindre om någon av dem. Jag stod i receptionen när de checkade in och drog igång min vanliga svada.

Mr. Bailey, en storvuxen man med något luggslitet över sig avbröt mig mitt i en mening.

“Fint, fint, tack ska du ha, var är våra rum?”

Jag log rutinerat. Oartigare gäster än så hade jag kunnat charma.

“Givetvis ska ni ha dem! Ni har fem rum, vägg i vägg, på tredje våningen.”

“Hissen?”

“Jag beklagar, men som det står i vår broschyr har vi bara en servicehiss. Värdshuset är byggt långt före hissarnas tid. Men om er mor behöver hjälp kan någon ta henne i servicehissen. Vi har rullstol att låna ut.”

“Jag klarar mig”, muttrade den gamla kvinnan från en fåtölj.

Han fnös och drog till sig sina rumsnycklar från disken. “Jaha, och rinnande vatten finns väl inte heller.”

Jag skrattade överseende.

“Åh, det lider vi ingen brist på”, sade jag muntert. “Innan ni går vill jag be om att bara få några minuter av er tid för att dra de regler som gäller här på värdshuset…”

“Vi klarar oss. Vi lär märka dem.”

Han började samla ihop sina saker och bära dem till trapphuset.

“Om jag bara kunde få ett ögonblick så ska jag…”

“Senare. Kom loss nu ungar, nu ska vi till rummen.”

Jag såg med rynkad panna hela klanen strömma in i trapphuset. Reglerna fanns visserligen uppsatta på planscher i varje rum, men jag ville ändå för säkerhets skull dra igenom dem själv, särskilt när jag anade att planscherna inte skulle ges någon större uppmärksamhet. Nå, jag kunde hugga tag i mannen vid middagen. Det var mycket att göra och trots att familjen Bailey hade tio medlemmar var de lätta att glömma i den stora byggnaden. När kvällen kom hade jag huvudet fullt av annat.

“God natt, Jonah”, sade jag när jag gick genom lobbyn under min sista inspektion för kvällen.

“Åh, Mr. Hales!”, ropade Jonah. “Jag hade en fråga om reglerna.”

Jonah hade jobbat natt i receptionen i en vecka och varje gång han såg mig hade han haft åtminstone en ny fråga att ställa. Han var nervöst lagd, men jag uppskattade att han dubbel- och ibland trippelkollade allt med mig först nu medan han var ny. Snart skulle det dock vara bra om han arbetat fram en viss självständighet. Jag var trött men inte avvisande, log och nickade åt honom.

“Om någon gått ut till mossen vid halvsjutiden och ännu inte kommit tillbaka, vad gör man då?”

“Förlåt, vad sade du?”

Jag högg tag i receptionsdiskens kanter och hoppades att det var en helt hypotetisk fråga.

“Jo, du vet, den där familjen med massa barn? De gick ut vid halv sju, och jag hörde dem prata om mossen…”

När han såg mitt bleka ansiktsuttryck tystnade han mitt i meningen. Jag tittade upp mot klockan på väggen: snart kvar över åtta.

“Varför har du inte sagt något förrän nu?”, utbrast jag, men inväntade inte hans svar.

Jag rusade iväg från lobbyn och sprang snabbare upp för trapporna än jag gjort på åratal. I mitt rum, under sängen, hade jag en låda, en som jag förberett för många år sedan och vars innehåll jag ända sedan dess hållit i nytt och fint skick. Sakerna i den var de som jag hade behövt då, den första och dittills enda gången en incident vid träsket inträffat. Då hade jag inte vetat vad jag hade behövt, men nu visste jag. Utrustad med lykta, ficklampa, öronproppar, rep och nödbloss flög jag ner för trapporna igen, och ut på värdshusets gårdsplan, mot den låsta grinden som vätte ut mot mossen. Jag tror jag visste redan då att det var för sent, att det blivit för mörkt. Att jag inte skulle hitta dem.

Ändå grävde jag i fickorna tills jag hittade nyckeln märkt “Norra grinden” och sedan bröt jag själv mot mitt värdshus regler och låste upp grinden i akt och mening att ge mig ut till mossen efter mörkrets inbrott. Jag stängde och låste noga efter mig, och så knöt jag fast mitt rep i en av gallrets tjocka järnstänger. Andra änden av repet knöt jag om min egen midja. Det var det längsta repet jag hade kunnat hitta, och det räckte för att jag skulle kunna ta mig en bit in i mossen utan att gå för långt. Nattetid var riskerna med att gå dit för stora annars.

Allt jag kunde tänka på medan jag förberedde mig, satte in öronpropparna och dubbelkollade ficklampans batterier, var den där natten för tjugo år sedan. Då jag inte känt till något mer än reglerna morfar lämnat efter sig. Det hade varit ett bröllop på värdshuset den eftermiddagen, en vacker tillställning full av blommor och kärlek och glada gäster. Rummen var fullsatta. Ingen hade märkt när brudens lillasyster, tolvåriga och uttråkade Hannah, gått iväg för sig själv. Dagen hade varit så hektisk att vi glömt stänga och låsa den norra grinden, och i efterhand måste man utgå från att hon varit nyfiken på mossen och följt stigarna som ledde dit.

När man började leta efter henne och ropa på henne var det redan för sent. Mörkret hade fallit. Panik spred sig, människor sprang omkring, vi vände upp och ner på hela stället. På stigen bakom träden som stod vid mossens utkant hittades hennes lilla bukett med liljor. Polisen kom, brandbilar, ambulanser, och alla, alla utom de som länge hade arbetat på värdshuset, gav sig dit för att söka efter henne. Med alla våra strålkastare, hundar och walkie-talkies borde vi ha hittat henne, hon borde ha hört våra snabba fotsteg och ropande röster, men hon kom aldrig tillbaka.

I dagar letade de efter henne och jag följde med varje gång. Vi finkammade träsket men hittade inte ett enda spår. Till slut fattades det fasansfulla beslutet att ge upp. Man drog slutsatsen att Hannah hade lämnat stigarna och fallit i det mörka vattnet, och ingen av de uppsluppna bröllopsgästerna hade hört hennes rop på hjälp, och det var så hon försvann. Jag kände skulden fräta ett hål i mig. Tiden efter det där drack jag mycket, flaska efter flaska whiskey, tills Melinda en kväll bad mig följa henne till hennes lilla kontor, där hon gav mig ett glas vatten och suckade.

“Du följde inte reglerna, Mr. Hales”, sade hon försiktigt.

“Jag har förstått det.”

“Det tror jag inte du gjort.”

“Hur skulle jag inte kunna förstå det?”, skrek jag till henne. “Jag följde inte reglerna och nu är det mitt fel att ett barn försvunnit.”

Hon skakade på huvudet och drog sin stol närmare min. Efter en snabb blick ut i korridoren böjde hon sig fram och talade med låg röst.

“Din morfar ville inte att du och din familj skulle veta, eftersom att han var rädd att ni då skulle vilja sälja. Inte ens din mamma vet, för han ärvde det inte själv förrän hon flyttat hemifrån. Men nu måste du få veta.”

Mossen, sade Melinda, var en plats där ondskan fanns. Den var sorgsen och ensam, och det gjorde den farlig. Det hade alltid varit så lätt att gå vilse där och trampa fel, och många var de som betalat dyra pris för små missstag där.

“De har fastnat där ute, Mr. Hales, och de vill bara befrias och återvända till sina familjer. Det är den längtan som håller de kvar där ute. Sorg och ensamhet kan driva en långt och det driver dem att leta vidare, varje natt, efter någon som kan göra dem sällskap.”

“Spöken?”, mumlade jag, misstrogen trots min berusning.

“Du får kalla dem vad du vill. På nätterna drar de sig upp ur mossen och ropar efter någon, vem som helst, som hör dem och kan komma till dem. Vi som lever hör inte hemma där, men deras längtansfulla röster är svåra att motstå. Vi känner smärtan i deras röster, ångesten och hjälplösheten, och den lockar oss. Vår empati är vår största svaghet där ute.”

“Du måste skoja med mig. Tror du på det här?”

“Jag tror det finns stora krafter här i världen, och att olycka i en människa är en av dem. Vet du vad man brukade göra i mossarna förr i tiden?”

“Nä, inte… riktigt?”

“Begravningsplatser, Mr. Hales, och inte den sorten man återvände till för att minnas de bortgångna. De var platser där man gjorde sig av med kroppar, människor som blivit mördade eller offrade. Det var dit de som förlorat allt vände sig för att göra slut på sina lidanden. Mossernas historia är dödens, och vår mosse är inget undantag. Dör man på det sättet, med sådant lidande eller sådan vrede inom sig, då är det svårt att släppa taget.”

“Så det är en massgrav, mossen? På allvar?”

Hennes blick smalnade inför min skepsis. “Kom då. Vi tar en promenad.”

Och det gjorde vi. Vi gick ut och iväg över gårdsplan, till den norra grinden, och där sade hon åt mig att stå stilla och lyssna. Först hörde jag bara vinden som blåste över vidderna och en och annan fågel, och jag kände mig lite dum. Jag höll på att säga det till henne, men hon stod och höll tag om järnstängerna i grinden och stirrade ut med sådan obruten blick att jag förblev tyst och själv tittade ut. Då hörde jag det. Någonstans, långt borta, knappt hörbart, grät en flicka. Hon ropade hulkande på hjälp. Ju mer jag lyssnade, desto mer hörde jag. Ångestvrål, stönanden, röster. De kom från mossen. Och någonstans inom mig väcktes en lust att följa dem.

Jag tvingade mig att vända ryggen till mot grinden för att kunna samla mina tankar.

“Varför har jag aldrig hört det här förut själv?”, frågade jag viskande, och hörde att min stämma darrade.

“Det är lätt att missa dem när man distraheras av allt annat. Där ute går det dock inte att slå dövörat till. När man är ensam och långt bort från de varma ljusen i värdshuset, då går de inte att missa.”

“Men när vi var ute och letade efter henne de där nätterna, då såg eller hörde vi ju ingenting…”

“Ni var för många och för upptagna av att leta efter henne. Ni var för distraherade.”

Sedan den kvällen hade jag aldrig gått ut igen efter mörkrets inbrott, utom för att låsa grinden, och sedan den kvällen hade jag varit noga med att följa reglerna.

Tills nu. Tills Baileys kom. Med öronpropparna i, och med repet som var knutet runt min midja i handen, gick jag med små, försiktiga steg mot träden. Bakom visste jag att mossen sträckte ut sig till synes i oändlighet. Jag hörde hur hjärtat bultade inuti mig. Jag kände fruktan sprida sig ut i armar och händer, mynna ut i gåshud och ilningar, men ändå fortsatte jag. När jag kommit förbi träden var det inte mycket kvar av repet, precis som jag räknat med.

Jag höjde min lykta, spände blicken och sökte efter minsta tecken på spår av den stora familjer. I mörkret såg jag skuggor. Några kände jag igen som förmultnade stubbar och förvuxna buskar, men andra var annorlunda, större, mänskligare än jag ville veta av. De stod svajande för sig själva denna vindstilla kväll, och när min lyktas ljus sträckte sig nästan hela vägen till dem verkade de vilja sträcka sig tillbaka. En av skuggorna slutade svaja. Sedan började den röra sig åt mitt håll. Jag visste att jag borde fly, men stod förfrusen och följde den med blicken.

Den kom närmare och närmare, och för varje snubblande steg såg jag den tydligare och tydligare. Jag såg figurens långa, mörka hår, de smutsiga resterna av någon sorts klänning, och dess skinn, lädrigt brunt och hårt spänt över benen. Dess tunna läppar rörde sig, som om den mumlade något, eller kanske till och med ropade. Jag jag hörde ingenting med mina öronproppar, men jag förstod att den försökte locka mig till sig.

Nu hade den kommit upp på stigen och börjat gå längs den mot mig, och jag såg dess händer och långa, smala fingrar, längtansfullt utsträckta. Bakom den hade andra likadana börjat röra sig också. Alla kom de från mossen, mot mig.

Jag såg en jättelik gestalt som en gång varit en vanlig man, vars ansikte nu var förvridet och tillplattat efter att i århundraden ha legat i mossen. Hans skalle buktade inåt på ena sidan.

En annan kvinnas mage var, såg jag, fortfarande stor och rund, och stack fram under de trasiga tygrester som hängde kvar på henne, och hon kom haltande mot mig. Runt hennes fotleder satt rester av rep kvar.

En tredje figur, en liten flicka uppklädd i en klänning som varit skir och vacker när den köptes ny för tjugo år sedan, höll upp sina händer mot mig, som om hon vill bli upplyft och buren. Bakom henne reste sig fler av dem ur det mörka vattnet.

Mossen hade bevarat dem. Det hade torkat ut deras hud, tunnat ut den och gett den en mörkbrun färg, ända tills de blivit hopskrumpna små parodier på sina forna själv. De rörde sig stelt, som om varje steg smärtade, men de var alla på väg mot mig, den enda levande i en värld av döda.

De var nära nog nu för att jag skulle kunna se deras ögon. De var glåmiga och gula och fixerade vid mig. Min lyktas ljus reflekterades inte i dem. Det var till slut ögonen som bröt min paralys, som fick mig att famla efter repet runt min midja och börja dra mig tillbaka till grinden. Alla förberedelser jag gjort, nödblossen och ficklamporna och allt annat vi hade gjort när vi letade efter Hannah för så länge sedan, allt hade jag glömt. Nu var allt jag ville att ta mig tillbaka till värdshuset och låsa alla dörrar om mig.

Jag snubblade och föll en gång under min flykt, och när jag landade på ena skuldran föll öronproppen ut och blev kvar i gräset. Då hörde jag dem. Jag hörde deras djupa sorg, den gurglande, ylande misären som fyllde natten. Den omgav mig, kom från överallt, och den tycktes sippra in i mitt blodomlopp. Jag kände hur den började slita i mitt medvetande och hur jag började längta tillbaka till dem, till att bli en av dem. Det gick inte att urskilja några enskilda röster, men vad de sade var lätt att uttyda. Alla hundratals ropade samma sak:

“Kom. Kom. Kom.”

Jag spände varje muskel för att vända mig rätt, mot värdshuset, och fortsätta framåt, mot ljusen som sken i dess fönster. Jag tänkte på Melinda, som hade lämnat oss för några år sedan, och på Jonah som fortfarande behövde så mycket vägledning och hjälp, och på min familj som hade skänkt mig Whitemoore och det liv jag kommit att älska. Jag tänkte på morfar och de omsorgsfulla, noggranna instruktionerna han hade lämnat efter sig, så att denna plats som varit så viktig för honom kunnat finnas kvar när han försvunnit.

Med ena handen över örat och kisande blick tog jag mig upp på fötterna och började snubbla vidare framåt. Jag nådde grinden och drog upp den, och så föll jag in, snurrade runt och slog igen den med en tung skräll. Först när jag låst den och dragit i den en gång för att säkerställa att den var försluten kunde jag andas ut. En sista gång vågade jag då titta ut mellan järnrören. Gula ögon tittade tillbaka på mig.

Morgonen därpå ringde jag polisen. De letade igenom kärret den dagen men hittade naturligtvis inte familjen Bailey. I våra liggare skrev vi av dem som en springnota. Men de som varit på värdshuset länge nog visste sanningen. Jag ringde en låssmed och bad om att få byta lås på den norra grinden, till ett vars nyckel bara jag hade. Efter den dagen fick ingen lämna Whitemoore och gå i riktning mot kärret, oavsett vilket skäl de kunde ha. Och sedan fortsatte livet som vanligt. Ingen tog någonsin upp Hannah eller familjen Bailey igen.

Jag är gammal nu. Snart är jag för gammal för att orka driva Whitemoore. Ibland funderar jag på att gå i pension. De kvällarna går jag upp på vinden och sätter mig i fåtöljen jag ställt där uppe. Jag tittar ut genom fönstret, ner på kärret, och jag ser de små gula prickarna i mörkret. Det påminner mig om att jag har, så länge jag orkar, är förpliktigad att fortsätta skydda mitt värdshus, dess personal och gäster. Jag är en av få som finns kvar som känner till dess historia, och som vet vad som finns strax utanför, i det urgamla kärret.

Och jag förblir.

Signaturmelodi

Vi hörde “Whitemoore House”, skriven av S. H. Cooper och publicerad på Reddits underforum Nosleep. Den lästes av Ludvig Josephson. Vill ni läsa mer av S. H. Cooper finns hon på Reddit under namnet Pippinacious, och på hemsidan authorshcooper.com. Och därmed har Creepypodden nått vägs ände för den här veckan. Vi återkommer nästa vecka. Är det ett hot, eller innebär det ett skydd för er? Det överlåter vi med glädje till er att bestämma.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.