Specialavsnitt: Livestream med Jack Werner
En kompis till mig, Jenny, var medryttare till en häst som stod på en gård utanför Skurup i Skåne. En dag kom den boende på gården, nybliven mamma till en nu sex månader gammal bebis, ut med babymonitorn till stallet och frågade om Jenny kunde gå in och lyfta upp barnet ifall det vaknade. Mamman skulle bara göra ett snabbt ärende i byn och det lilla barnet hade precis somnat. Hon lovade att hon skulle vara borta i max femton minuter. Jenny svarade att det var inga problem, hon gick ju ändå bara i stallet och plockade med småsaker.
Mamman tackade, ställde monitorn på en pall i stallet och gick ut till bilen. Jenny hörde bilen som rullade ifrån gården, och fann sig då ensam på den lilla gården. Den var U-formad, men bostadshus i ena änden och stall, liten lada och garage i de andra två delarna. Hästarna var ute i hagen så hon var ensam i stallet förutom en av gårdens katter som låg på en halmbal i hörnan och mös.
Hon gick in i sadelkammaren och hämtade en sadel som hon skulle putsa. När hon kom ut från kammaren efter bara ett par minuter sneglade hon ut genom stallfönstret mot bostadshuset där det lilla barnet låg och sov. Då såg hon i ögonvrån en rörelse nära huset. Hon kollade då rakt mot bostadshuset och runt hörnan kom en man.
Han var ganska kort, hela han tycktes gråaktig. Han hade slitna gråa kläder med många hål i, han hade en gammal grå hatt som hängde ner och skymde hans ansikte. Och så höll han något i sin famn. Något som var kritvitt i kontrast till hans grå kläder och gråaktiga hud. Jenny frös till is när hon såg att det vita i hans famn såg ut precis som när man virat in ett litet barn i lakan. Sedan blinkade hon, och han var borta.
Babymonitorn, en modell med bara ljud, hade varit tyst hela tiden. I ren panik tog hennes instinkter vid. Livrädd för att stöta på mannen på gårdsplanen sprang hon ändå in i bostadshuset för att se till det lilla barnet.
När hon kom fram den lilla spjälsängen där barnet låg, möttes hon av en tyst bebis som började bli lite lätt blå om läpparna. Barnet hade på något vis snurrat runt och fått sitt lakan runt halsen.
Mannen syntes aldrig till igen. Var han en skyddsängel eller var han den skyldige?
Du tittar på Creepypodden, idag livestreamat från Radiohuset, med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var historien “Babymonitorn”, skriven och inskickad till podden av lyssnaren Bella.
Något vi ofta återkommer till i den här podden är ju mötet mellan gammal folktro och modern verklighet. Det är helt enkelt djupt fascinerande, verkar både jag och ni som lyssnar tycka, att fundera över vilken botten i den fysiska världen de gamla berättelserna har. Och nog får det en att fundera, den här historien som Bella hört, på om det inte ligger något i pratet om gårdstomtar.
Enligt vad det brukade sägas skulle de kunna vara elaka, ibland så elaka att de gav sig på barn. Men oftare än så framställdes de i grunden som rättvisa och välvilliga. Att en gårdstomte skulle vilja rädda ett barn genom att spela skurk låter som om det hade också kunnat rimma med den gamla tron. Vem vet? Bara den som var inne med den sovande bebisen som snurrat in sig i sina lakan, den där dagen på hästgården.
En anledning att historierna om gammal folktro lockar är att de kan antyda ett svar på frågan om hur det var att leva för hundratals år sedan, i en tid så oigenkännlig från vår egen.
Hur såg man på döden, på det som fanns bortom det synliga, på sin egen lilla roll i den stora världen? Hur mystisk måste inte en främling vara, när man bara träffade några om året? Hur hotfull kunde inte skogen vara, när man visste att människor försvunnit i den? Hur djupt skulle inte vattnet verka, om man aldrig hade sett dess botten? I berättelserna skymtar det hur man tänkte för att få sammanhängande svar på dessa frågor, hur man omvandlade slumpen och naturkrafterna till igenkännliga varelser som kunde ses och bekämpas, och hur man försökte hitta en logik. För hur skulle man annars kunna leva i en värld som var så grym?
Tänker man så måste varje större nyhetshändelse från den här tiden ha blivit underlag för ett ivrigt, myllrande historieberättande, och varje gammal folksägen som ännu lever kvar antagligen på något sätt ändå en rest av något urgammalt, sedan länge bortglömt trauma. Och ibland dyker de upp där man minst anar det.
Vi fick helt nyligen ett mejl till podden, från en lyssnare som ville förbli anonym. Den lyssnaren hade upplevt något högst märkligt, som kanske ni som lyssnar på poddar kan känna igen er i. Fast inte helt, hoppas jag. Låt mig läsa historien “Ljudboken” för er, skriven av en anonym lyssnare.
Jag skriver till er eftersom jag inte riktigt vet var annars jag kan berätta om det här. Det är lite för märkligt för att skriva till kvällstidningarna om det, samtidigt som det inte är tillräckligt allvarligt för en polisanmälan. Då är det bara ni, en podd med berättelser om oförklarligheter folk är med om nu för tiden, som återstår. Kanske är det till och med här min berättelse passar bäst.
Jag lyssnar väldigt mycket på ljudböcker. Visst har det att göra med att jag gillar litteratur, men det har också blivit en trygghet. En mjuk röst som berättar om öden och äventyr är perfekt att landa i efter en lång dag. Så mycket lyssnar jag att jag ibland känner att utbudet börjar sina. Som när man sugen, men inte vet på vad, och står håglöst och stirrar in i kylskåpet man öppnat för tredje gången, så känner jag mig ofta när jag scrollar genom ljudboksapparna på eftermiddagarna. Det brukar sluta med något i dess bottensediment, någon titel som knappt gått att hitta. Oftast visar det sig varför: det är inte särskilt bra böcker.
Men nu i dagarna var jag med om någonting helt annat än den vanliga illa skrivna romancen. Jag hade snubblat över en bok som hette “Gysinge warg”, skriven av en Lars F. Larsson. Den beskrevs som en roman om den varg som under vintern 1820 dödade nio människor i Gästrikland. Inga adjektiv förekom i beskrivningen så jag chansade på att det var en av alla mer eller mindre hemmasnickrade dramatiseringar av halvt bortglömda händelser ur Sveriges äldre historia och tryckte play.
Det hände alldeles nyligen, det här, och därför kan jag beskriva detaljerna, hur det var omkring mig när jag lyssnade för första gången. Jag satt på pendeltåget på väg hem från jobbet. Det var långt efter rusningstrafik – jag jobbar ofta sena pass – och passagerarna tunnades ut allt mer medan jag satt kvar. Utanför svepte enstaka ljus förbi i det ödsliga mörkret, som hängt över oss ända sedan vi kom ut ur innerstaden. Tågets tunna väggar kunde inte hålla råkylan ute, och jag huttrade i min otillräckliga jacka. Men inläsningen intresserade mig, om än kanske inte på det vanliga sättet.
Boken inleddes med en miljöbeskrivning av Gysinge, den bruksort i Sandviken där vargen härjade. Det var den sedvanliga detaljrikedomen för en bok producerad av en kyrkboksforskande lokalhistoriker: namn, åldrar, yrken och släktband beskrevs ingående. Inläsaren var en man i 40-årsåldern. Jag försökte kolla upp honom, men där namnet brukar stå stod det bara “Under inläsning”. Jag utgick från att det inte uppdaterats än. Hur som helst läste han som om han var otålig. Han verkade vilja komma förbi denna omständliga öppning, som han nästan fnysande av förakt arbetade sig igenom.
Det fick mig att tänka på den där nyheten för ett tag sedan om inläsare av talböcker som börjar kommentera innehållet eller somnar mitt i inspelningarna, och på hur lite de där inläsningarna verkar dubbelkollas innan de publiceras. Den här mannen kunde knappast gjort det tydligare att han tyckte illa om boken, och någon redaktör borde ha reagerat. Om de nu existerade.
Mitt i en mening tystnade han. Jag tog upp telefonen och väckte skärmen, och såg sekunderna i boken ticka fram. Ljudboken spelade vidare, men inläsaren var tyst. Jag blev besviken. Det hände i ett trots bokens bristande kvaliteter spännande och tragiskt stycke, om en 18-årig flicka som vargen i Gysinge nästan helt hade ätit upp, och jag ville veta hur det fortsatte, men så dålig som inläsningen hade varit hittills vore jag inte överraskad om den helt enkelt bara slutade där. Jag började ännu en gång bläddra bland ljudboksappens titlar när en hög viskning i mina öron fick mig att rycka till.
“Åt hennes kött medan hon skrek.”
Jag ska vara ärlig, jag tappade nästan telefonen. Viskningen hade kommit från ingenstans, och brutit tystnaden i inläsningen som jag inte ens hade tänkt på fortsatte spela medan jag börjat leta efter något nytt att lyssna på. Den hade varit så intensiv att inläsaren måste ha lagt läpparna mot mikrofonen när han viskade. Knappt hann jag reagera förrän han fortsatte rabbla bokens innehåll, precis som förut. Jag kunde inte tro mina öron. Hade jag hört rätt? Jag spolade tillbaka, och visst var det där. Jag hade sagt tidkoden i boken så ni kunde kolla själva, men det går inte längre, och jag ska senare gå in på varför.
Där på pendeltåget satt jag i alla fall och glömde bort allt annat. Jag hade blivit förfärligt skrämd när viskningen kom, men nu var jag drabbad av en morbid fascination. Den här inläsaren hade helt uppenbart tagit sig enorma friheter med boken han läste in. Vad mer skulle han göra med materialet? Jag lyssnade vidare, med samma glädje som när man läser en riktigt knäpp människas Facebookflöde.
Boken var alltjämt illa skriven. För mycket irrelevanta detaljer, saker författaren ville berätta om bara för att han hade lyckats forska fram dem, och för många talanglösa försök att beskriva känslomässiga ögonblick. I en scen, där en sexårings föräldrar fått veta att vargen tagit honom, lyckades författaren skriva att mamman “kände gråten rulla ut ur ögonen”, och när jag då hörde inläsaren spotta – ja, på allvar, spotta en loska på golvet i studion – skrattade jag förtjust för mig själv. Kontrasten mellan den dåliga boken och den märkliga inläsaren gjorde lyssningen till en riktig tripp.
Så fortsatte det, tills det kom till en dramatiserad scen där en åttaåring var ute för att se efter korna och blev riven och delvis uppäten av vargen. Jag märkte på inläsaren hur han saktade ner, ju närmare vargattacken det kom. Hans röst blev grötig. Han stannade kvar på vissa ord och upprepade dem, liksom smakade på dem. “Pojkens små fötter i träskorna värkte”, läste han, minns jag, och stannade upp och hummade för sig själv innan han läste orden “pojkens små fötter” igen, och då hördes det att han log. Sedan blev det tyst i ett ögonblick, och så kom en ny viskning.
“Så trind att köttet rinner av dem.”
Jag hörde honom säga så, och jag blev faktiskt illamående. Det nöje jag tidigare hade känt rann av mig, och återstod gjorde bara en känsla av att ta del av en sjuk människas tankar. Det var något med vilka stycken som fick honom att stanna upp, och hur han viskade. Det hördes att han log, och han var ännu en gång så nära mikrofonen, som om han ville ta den i sin mun och suga på den som en stor karamell. Men det var också att jag nu var helt ensam i pendeltågsvagnen, några stationer från den där jag skulle gå av, och det i det läget är svårt att vara helt oberörd av en tokig människas röst alldeles för nära. Halvt ofrivilligt började jag titta mig över axeln, och funderade på att stänga av. Men nyfikenheten vann. Ljudboken fortsatte spela.
Boken gick in i ännu ett stycke av amatörhistorikerporr, om hur Östra färnebo sockens demografiska utveckling fram till denna tid hade sett ut, och inläsaren hade börjat mumla, som om han skummade texten i jakt på det han sökte. Jag tog upp telefonen och öppnade ljudboksappen, och upptäckte då något jag tidigare hade missat: ljudboken hade en recension. Jag tittade misstroget på skärmen. Fem stjärnor. Signaturen “Lillablomman” hade tydligen älskat det hen hade hört. Till stjärnorna hörde en kommentar, och jag läste den.
“Mmm smaskig bok !! Precis som du låvade på möttet… Man blir Sugen På att va me när du hugger in”
Medan inläsare mumlade vidare i mina öron läste jag om kommentaren. Vad menade människan? Var det någon sorts ironi? Jag hade svårt att tro det, eftersom kommentaren var skriven med den sortens säregna dåliga svenska som bara 50-åringar från livets hårda skola använder, och säga vad man vill om dem men de brukar ändå vara ganska rättframma med sina åsikter. Men vad betydde “hugger in”?
Den saken satt jag och funderade över när jag, i en av de sjukaste sammanträffanden jag varit med om, sakta började bli varse att ljudboksinläsaren i mina öron inte längre mumlade utan gjorde något annat. Det tog några sekunder för mig att känna igen ljudet och bli säker på vad det var, men sedan kunde jag inte höra något annat än det.
Han tuggade. På allvar, på heder och samvete säger jag er: han åt något.
Jag hörde fibrer slitas itu och blöta stycken slitas av, som om det var en jättestor apelsinklyfta han satt med. Men sedan tuggade han länge, alldeles för länge för att vara en apelsinklyfta, och varje tugga var seg och saftig. Det kunde bara vara en sak han åt. Det kunde bara vara rått kött. Emellanåt hummade han för sig själv, så som förut. Hummade som om han myste.
Det räckte. Jag kände vågor i magen av äckel och stängde av, och så drog jag hörlurarna ur öronen och höll dem mellan tummen och pekfingret, som om även de på något sätt blivit nedkladdade av det som låtit i dem. Sedan började jag leta efter någon sorts “Anmäl”-knapp, men hittade ingen, och precis då slog pendeltågets dörrar upp vid min station, och jag fick skynda mig av. Hemma väntade gammal mat och disk i köket, som hade jag skjutit upp till denna stund, och allt som allt blev det inte att jag återkom till ljudboksappen den kvällen. Så mycket avsmak hade jag också fått för hörlurarna just då att jag faktiskt gärna för en gångs skull bara satte på radion i köket och lyssnade på skval.
Dagen därpå, när jag skulle visa ljudboken för en kollega, var den försvunnen. Jag satt och sökte och sökte inför kollegans tålmodiga ögon men den gick inte längre att hitta. Det var som om någon på ljudboksappens kontor hade märkt att den konstiga titeln fått en mycket ovanlig spelning, gått in och kollat vad det var, och sedan illa kvickt städa bort den. Det är åtminstone den bästa gissningen jag kan prestera.
Ja, ni hör. För märkligt för kvällstidningarna, men inte tillräckligt för att kontakta polisen. Nu sitter jag bara här och har lyssnat på en ljudboksinläsare dregla över uppätna barn och sedan äta kött i studion. Jag har försökt hitta information om boken, men det måste vara något en hembygdsförening som aldrig fick internetuppkoppling gav ut, för varken den eller dess författare finns omnämnd någonstans på nätet. Jag antar att någon gjort en egen inläsning av boken, och sedan på något sätt lyckats ladda upp den i ljudboksappen. Det är en förklaring som väcker fler frågor än den ger svar, och kan ni komma på något bättre är jag idel öra.
Det går ändå att avfärda det hela som resultatet av en galning. En ensam dåre som lyckats ta sig ut inför vad han hoppades skulle bli en stor publik med sina sjuka fantasier. Sådana finns, det vet vi ju alla. Det enda jag nu i efterhand på riktigt tycker är obehagligt är den där recensionen användaren “Lillablomman”, av allt att döma den enda människan utom jag och den där raska anställda på ljudboksappen som faktiskt hade hört den där boken, lämnade.
För vad var det egentligen för “möte” som “Lillablomman” skrev om?
Vi har hört “Ljudboken”, skriven av en anonym lyssnare. Och om det nu är svårt att motstå lusten att leta själv så kan jag säga att jag redan gjort det, och att nej, den där boken finns inte längre kvar på någon i de större ljudboksapparna, åtminstone de jag har tillgång till. Men Gysingevargen fanns på riktigt, och för nästan exakt 200 år sedan härjade den. Vilka som minns den än idag vet jag inte, men åtminstone någon som man kanske önskar inte skulle känna till den.