Avsnitt 162: I en butik nära dig

Det finns, någonstans i Virginia, en övergiven galleria som är nedgånget och fallfärdigt.

Av någon anledning har den lämnats till sitt öde. Det har funnits gott om planer, vissa ganska långt framskridna, att blåsa liv i den, rusta upp den, bygga om eller till och med riva den helt och hållet till förmån för någonting nytt. Men ingen av planerna har någonsin genomförts.

Idag är det ett ruckel som är nedslående att titta på. Särskilt om man vet att på 70- och 80-talet var det alltid fullt med folk där, särskilt på helgerna, och alldeles särskilt på lördagskvällarna, då man arrangerade traktens mest populära evenemang. Det var trendigt, spännande och alltid roligt.

Men åren gick, och nya, ännu större gallerior och shoppingcentrum öppnade runt om i staden. Den gamla gallerian blev allt mindre populär och mer och mer ödslig, även under de förut så glada lördagskvällarna. Den som nu lyckas ta in genom de tröga svängdörrarna slås av hur stort och tomt det är. Varje steg man tar ekar länge.

Där en gång massor av människor handlade, åt lunch och umgicks råder nu bara en onaturlig, nästan kuslig tystnad. Med åren har de färgglada väggarna förvandlats från bekymmerslös rekvisita i en glad shoppingdag till en bleknad påminnelse om att dess tid är över. De flesta undviker att ens gå i dess närhet nu, även om de inte riktigt vet varför.

Här hade historien kunnat sluta, om det inte var för ett märkligt rykte. Det sägs att det händer konstiga saker där, vissa lördagskvällar. Om man går dit och provar ett av dörrhandtagen då visar det sig vara olåst. Dörren går upp, ovanligt lätt, och man kan komma in.

Nära en bänk vid ingången står då en figur i skuggorna, eller om det är figuren själv som kastar dem. Denna figur, säger ryktena, kan man tilltala. Då ska man säga: “Jag känner till din hemlighet, och hemligheterna du håller”. Då framträder plötsligt ett ansikte mitt i skuggan, ett kritvitt ansikte av en gammal man, vars ögon är insjunkna och tomma.

“Nej”, ska mannen då svara med en röst som låter som krälande likmaskar. “Nej, för hemligheterna jag håller är dina.”

Han ska sedan ställa en fråga. Den handlar om ens liv, eller snarare, om en detalj ur ens liv, någonting som hänt för många år sedan. Frågan han ställer är en man borde veta svaret på, om det inte bara var så länge sedan, och en så obetydlig bagatell. Den kommer vara svår att besvara, om det ens går.

Men man är tvungen att svara, om man väl gett sig i kast med figuren. Att svara “jag minns inte” är inte ett alternativ.

Om du går dit, och träffar honom, och lyckas ge hans fråga rätt svar, så kommer mannen ge dig en liten ask, och sedan försvinna. Om du öppnar asken kommer du hitta en lapp, där namnet på din nästa förälskelse står. Det namnet är nästan aldrig det du själv gissar på.

Men om du inte lyckas ge hans fråga rätt svar så kommer din kropp hittas utanför den gamla gallerians ingång följande lördag, så illa tilltygad att du inte kommer gå att identifiera. Valet är ditt.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var historien “Den nedgångna gallerian”, skriven av användaren Royal-Sovereign på Creepypasta Wiki.

När jag skrev en bok om creepypasta för några år sedan upptäckte jag att det fanns en kategori historier som på ett märkligt sätt påminde om varandra. Det de hade gemensamt var att de utgick från en plats, vars geografiska läge beskrevs i ganska vaga termer. Platsen som sådan, det vill säga, hur den såg ut och vad som fanns där, beskrevs å andra sidan mycker mer detaljerat. Tanken verkade vara att det för läsaren skulle kännas som att platsen kunde vara alldeles i närheten, kanske till och med för nära för ens eget bästa.

Jag gav denna kategori historier smeknamnet “I en butik nära dig”, och har sedan dess gång på gång förvånats över hur livskraftig den verkar vara. De kan se lite olika ut, till exempel kan platsens läge beskrivas mer exakt, men det ständigt återkommande är att platserna har hemligheter, och att kunskapen om dessa hemligheter kan stå en dyrt.

“Den nedgångna gallerian” tycker jag är ett typiskt exempel. Ett annat bra exempel är The Holders-serien, som ni kan höra mer om i avsnitt 63: “Turist”. Och det jag inte kan låta bli att fråga mig när jag hör sådana här historier är vad som är hönan och vad som är ägget. För antingen är det ju så att själva textupplägget inspirerat andra, som sedan skrivit liknande historier. Eller så är det så att det runt om i världen finns platser som gömmer oanade och skräckinjagande djup.

Ja, till och med i Sverige. För tydligen är det så att i en av Sveriges mest kända gallerior, Ullared, rymmer mer än bara reapriser och reality-teve. Åtminstone enligt lyssnaren Johan, som för en tid sedan skickade in en historia till Creepypodden. Den läses av Ludvig Josephson.

Först en kort inledning:

Vem som gav mig det ni nu ska få höra vet jag inte.

Det kom till mig för en tid sedan, som en ljudfil i en Sprendlänk. Anonymt. Avsändaren skrev från en Protonmail-adress vars signatur inte lett mig någon vart, trots en del rätt ambitiösa försök att spåra den.

Allt som hörs i filen är en röst. Förvrängd. Man eller kvinna går inte att avgöra. Det första rösten säger är att jag inte får föra filen vidare. Inte på några villkors vis.

Orsaken till detta uppges inte.

Därefter tillkännager rösten mitt uppdrag: Skriv ner allt som sägs i filen.

Tydligen fick jag uppdraget eftersom personen, vars röst hörs, hade lyssnat på mina tidigare berättelser här i Creepypodden och tyckte att jag skrev bra.

“Skrev jag själv skulle ingen orka lyssna”, säger rösten i filen. “Dessutom har du ju anknytning till platsen alltihop handlar om.”

Efter många dagars tvekan och oräkneliga genomlyssningar av filen, tog jag en kväll till sist upp ett tomt dokument i Google Docs, satte hörlurarna i öronen och började skriva.

Det var sent, jag skulle jobba dagen efter. Men det spelade ingen roll. Jag var vid det laget ändå allt för skräckslagen för att kunna sova.

Första platsen: Herravdelningen. Rödhåringen.

Följande gäller dig som ibland åker till det jättelika varuhuset i Ullared och handlar. Du behöver inte tro på det jag har att tillkännage, jag medger att det i stora stycken låter osannolikt. Det räcker med att du lyssnar. Lyssnar noga och lägger på minnet. Det gäller särskilt om du är man eller storväxt pojke och brukar handla kläder när du är i Ullared.

Den närmaste stunden kommer du att få ta del av ett antal instruktioner. Sannolikt kommer du aldrig att behöva följa dem.

Men om. Ja, då är det av yttersta vikt att du kan plocka fram dem ur din hjärnas lagringsutrymme.

Instruktionerna gäller inledningsvis provrummen på herravdelningen. Du som varit i Ullared vet att de ligger i entréplanets vänstra del från ingången sett, relativt omedelbart efter att du passerat de inledande avdelningarna med bland annat hygienartiklar, smycken och skönhetsprodukter.

Du vet också att kön till provrummen är organiserad på så vis att du vid en bemannad disk får en plastbricka med ett nummer. Numret motsvarar ett nummer på dörren till det av provrummen som du tilldelats i det långsmala utrymmet till vänster om disken.

På herravdelningen finns 15 provrum. Instruktionerna gäller dig som tilldelats bricka nummer 16.

Av den extremt knapphändiga information som finns att tillgå runt bricka
nummer 16 och de händelser den verkar föra med sig, tyder det mesta på att det är extremt ovanligt att någon råkar få den. Särskilt med tanke på att varuhuset sommartid kan besökas av över 20 000 människor varje dag. Chansen (eller risken) att det skulle hända just dig är liten.

Detta till trots, finns all anledning att ta instruktionerna på allvar när det väl inträffar.

Du som finner dig stå med bricka nummer 16 i hand, titta inte på personen bakom provrumsdisken efter att du läst på brickan och insett vad där står. Ni kan ha utväxlat blickar vid överlämnandet, det är normalt ingen fara. Du kommer sannolikt att minnas personen som en ung man, välvårdad och vänlig. Det enda som du möjligen kommer att finna en smula ovanligt är hans hårfärg, en stark orangeröd kulör som förefaller färgad på konstgjord väg.

Men som sagt, titta inte på honom igen och framför allt, försök inte att lämna tillbaka brickan. Jag upprepar: Försök INTE att lämna tillbaka brickan.

Gå nu istället förbi disken och in i själva provrumskorridoren. Du kommer ännu inte att märka något annorlunda eller konstigt med din omgivning. Är det sommartid (de få kända fallen med bricka nummer 16 har samtliga utspelat sig sommartid) kommer det att vara smockfullt av medelålders män som provar trekvartsshorts under överinseende av sina allt otåligare fruar. Du kommer att känna doften av deras svett, parfymer och kaffeandedräkter. De kommer att skälla och gneta på varandra, himla med ögonen och säga att det är sista gången de far hit.
Inget märkligt.

Du kommer inte heller att hitta någon dörr med siffran 16.

Gå därför bara allra längst in i hyttutrymmet, stå en stund och låtsas leta efter
dörren som inte finns. Bry dig inte om ifall nån börjar titta på dig, eftersom det är viktigt att du inte har för bråttom. Stå bara stilla, räkna tyst för dig själv eller nynna på en sång om det är svårt. Om någon frågar om du letar efter något, svara inte.

Återvänd sedan till disken i normal promenadtakt och lämna tillbaka brickan. Vem som tar emot den är det ännu ingen som med precision lyckats förklara, men det är inte pojken med det röda håret. När du är klar vid disken, kliv tillbaka ut i själva varuhuset utan att vända dig om. Lämna så fort du kan herravdelningen utan att springa.

Andra platsen: Barnavdelningen. Den febrige.

När du kommit ut ur herravdelningen och in i den angränsande, betydligt större, damavdelningen kan du stanna och se dig omkring. Det är sannolikt nu du inser att du är alldeles ensam i varuhuset. Du hör andra ljud än tidigare – dova surr från ventilation, en klocka som tickar någonstans, dina egna andetag. Kanske ser du dig omkring i den ändlösa lokalen. Alla turister, all personal kommer att vara som uppslukade i intet.

Drabbas inte av panik, ropa inte hallå eller börja leta efter andra människor. Och framför allt: Försök inte att ta dig ut.

Den är den enskilt viktigaste instruktionen jag kommer att ge. Försök ALDRIG
att lämna varuhuset innan du genomgått samtliga steg som jag presenterar här. Koncentrera dig på andningen, lägg gärna ett finger på handleden och
försäkra dig om att din puls stannar av något innan du fortsätter. Du har inte bråttom. Rätt är mycket viktigare än fort i den situation du nu befinner dig i.

När du är redo, börja att ta dig kortast möjliga väg bort mot barnavdelningen.

Har du inte barn själv finns det risk att du aldrig besökt den, eftersom den ligger en smula undanskymd, ett halvt plan upp. Har du fortfarande ryggen mot herravdelningen ska du gå åt vänster, det vill säga i motsatt riktning mot kassorna. När du kommit nästan så långt in i varuhuset som är möjligt hittar du ett rullband. Detta tar dig dit du ska. Åk upp hellre än att gå, försök att hålla pulsen låg, du kommer att behöva ditt lugn.

När du lämnat bandet, ta dig ungefär till mitten av avdelningen. Bestäm dig för en punkt i golvet och ställ dig där. Bara vänta, med armarna hängande utmed sidorna. Slut ögonen om det hjälper dig att hålla rädslan eller paniken på avstånd. Återigen: tänk på andningen, på pulsen. Stå absolut stilla, ignorera alla ljud.

Hur länge du måste stå verkar kunna variera, men till slut kommer du att känna en lätt ryckning i din högra hand. Titta då ner och du kommer att möta blicken hos en pojke i fyra-, femårsåldern. Hans hud kommer att vara en smula grå och på ena kinden ser du sannolikt att han är smutsig och sårig, som om han trillat i en lerpöl och skrapat sig. Han kommer att vara klädd i en röd toppluva. Beröringen från hans hand är betydligt varmare än du normalt skulle ha förväntat dig. Som om pojken led av feber eller nyss hade sprungit.

Han kommer att hälsa dig med ett “hej”.

Du kan svara honom, men bäst är om du bara nickar och kanske ler svagt. Pojken kommer sannolikt att stå kvar en stund och se på dig, men ganska
snart börjar han att dra dig bort mot rullbandet du nyss kom ifrån. Följ med utan att protestera. När ni kommer fram inser du att bandet nu går åt andra hållet.

Pojken kommer peka på det som att han vill att ni kliver på. Lyd. Säg inget. Håll pojken hårt i handen och släpp inte även om värmen från honom nu är nästan brännande.

Tredje platsen: Entréplanet. “Pappa”.

När ni är nere på entréplanet igen börjar instruktionens kanske svåraste del. Din uppgift är nu att på kortast möjliga tid ta dig och pojken till kassorna. Du ska med andra ord ta dig igenom så gott som hela varuhuset. Tveka inte, börja omedelbart att ta dig i rätt riktning. Gå som förut, med raskast möjliga steg men utan att springa.

Försök i mesta möjliga mån att dölja alla känslor.

Du som varit i Ullared vet att du och pojken inom kort kommer att ha leksaksavdelningen en bit till vänster om er, bortanför inredning och presentartiklar. Pojken kommer att vilja gå dit.

Låt honom för allt i världen inte få som han vill. Behåll det hårda greppet om hans hand, ignorera hettan även om den nu är som kokande vatten mot din handflata. Fortsätt rakt fram. Lyssna inte på pojkens tjat, titta inte på honom.

Om han börja slå dig, spänn kroppen och ta emot slagen under tystnad. Du kommer sannolikt att uppleva slagen som oväntat hårda för att komma från en femåring, men försök inte hindra honom från att slå, stanna inte.

Om pojkens röst förändras, öka på stegen och tveka inte att slita i hans arm. Inte ens om han skriker: “Pappa du gör mig illa. Snälla pappa sluta.”

Fokusera på kassorna, skapa dig en bild inuti huvudet av dem, försök se dig själv stå vid varubandet och lassa upp grejer ur en kundvagn.

Pojken kommer att fortsätta skrika: “Pappa stanna, snälla!”

Strunta i om pojken snubblar och faller, släpa honom i så fall längs golvet tills
han själv kommer på fötter igen.

Återigen, blicken rakt fram. Ignorera hettan. Ignorera allt annat än vägen mot
kassorna. När ni är framme vid mat, snacks och godis kan du slå av lite på takten.

Pojken kommer nu snabbt att lugna ner sig. När ni passerar chokladen kommer han att be om en särskild sorts chokladkaka. Han kan få den, men bara just den. Ingenting annat. Leta tills du hittar rätt choklad.

Kom ihåg: Rätt är viktigare än fort. Pojken kommer att vilja ha chokladbiten för att äta den direkt, men du svarar så bestämt du kan att han får vänta tills ni har betalat.

Om han tjatar, strunta i honom. Titta inte på honom.

Fjärde platsen: Kassorna. Hon som vill ha betalt.

Ni är nu alldeles i närheten av kassorna.

En enda av dem kommer att vara bemannad. Förmodligen en av dem till vänster från dig sett, mot utgången till. Sök upp den men vänta ett slag med att ställa dig vid varubandet,

Pojken kommer nu att stanna vid hyllan med batterier och rakblad som finns i anslutning till varje kassa.

“Såna vill jag också ha”, kommer han att säga och peka på en särskild sorts rakblad.

Ta paketet med de rakblad han pekar på. Titta noga vart pojken pekar innan du plockar ner det. Precis som med chokladen är det av yttersta vikt att det är rätt sort. Behåll rakbladen i handen tillsammans med chokladbiten. Håll dem hårt, gärna mot bröstet, tappa dem inte.

Gå nu fram till själva kassan. Lägg varorna på bandet.

Kassabiträdet kommer att vara en kvinna i 50-årsåldern.

Hälsa på henne på samma sätt som på pojken tidigare, genom att nicka och
kanske le en smula. Hon kommer att stirra tillbaka på dig på ett sätt som du kommer att uppfatta som tillknäppt, på gränsen till aggressivt. Tveka inte inför att möta och hålla kvar hennes blick.

Ögonen är det du kommer att minnas bäst från henne, eftersom de saknar iris. Där du förväntar dig ett blått, brunt eller grönt skimmer finner du endast en skarp svart ring med en prick i mitten. Allt annat i kvinnans ögon är vita.

Undvik att flämta, försök återigen visa så lite känslor som det över huvud taget går.

“Vad heter pojken?”, kommer kvinnan att fråga dig med en röst som motsvarar hennes uppsyn. Skarp, närmast fientlig.

Hämta lite kraft innan du svarar, svälj ett par gånger om du måste. Sedan svarar du med så lugn och neutral röst du förmår:

“Vilken pojke?”

Nu märker du omedelbart en förändring i kvinnans uppsyn. Ett stråk av förvåning kommer att svepa över hennes ansikte innan hon säger:

“Åh förlåt, jag tyckte att du hade en pojke med dig.”

Du svarar:

“Där fanns aldrig någon pojke.”

Ta den tid du behöver, men säg exakt dessa ord. Och vik inte ner blicken ens
för tiondelen av en sekund. Om du gjort rätt svarar kassörskan: “Jag förstår. Det var jag som såg fel.”

Svara inte. Vänta på att hon istället säger:

“Vad kom du egentligen för att handla av mig?”

Om du nu tittar ner på varubandet märker du att både chokladen och rakbladen är borta. Bry dig inte om att titta efter pojken, han är också borta. Ni kommer aldrig mer att ses, om du nu bara följer de allra sista instruktionerna.

Sträck dig efter den närmaste vara du kan få tag i. I kassan saluförs en massa småkrafs, såsom är brukligt på alla varuhus. Kondomer, halstabletter, tuggummin.

Det spelar ingen roll vad du väljer. Bara ta det som är närmast och lägg på bandet. Betala för varan såsom du skulle betala för vilken vara som helst och låt den åka ner för bandet till bortre änden av kassan. Plocka upp varan och stoppa den på dig. Stå sedan kvar ett ögonblick. Titta på kassörskan, vik inte ner blicken.

“Nu hade du tur.”

Så kommer hon att säga. Inget mer. Du behöver inte svara.

Vänd dig om och gå mot entrén, titta inte bakåt vad du än hör. Inte ens om
någon ropar ditt namn. De elektriska skjutdörrarna kommer att öppna sig som vanligt och när du kliver ut i solen igen kommer du inte att upptäcka något som skiljer sig från det du är van vid eller skulle kunna förvänta dig.

Femte platsen: Parkeringen. Livet efteråt.

Du kommer nu att vara tillbaka i det som vi vanligen benämner som något i stil med “den vanliga världen”.

Gå snabbast möjliga väg till din bil och kör ut från parkeringen. Om du kom i sällskap med någon, sök inte upp dem. Ring och säg att du väntar vid bilen. Be ditt sällskap att komma så fort det går. Berätta inte det sanna skälet till varför, hitta på någon vit lögn, vad som helst.

När du väl lämnat parkeringen rekommenderar jag att du inte stannar förrän du är hemma igen, om det är möjligt.

Gratulerar. Du har nu tagit dig igenom alla de steg som krävs, om du skulle råka bli tilldelad bricka nummer 16, på herrarnas provavdelning i Ullared.

Eller vänta, en sak till som jag nästan höll på att glömma. Varan du köpte i kassan och tog med dig ut.

Du kan aldrig någonsin kasta bort den. Inte på några villkors vis. Jag föreslår
med eftertryck att du skaffar ett bankfack att bevara den i, tills den dag du dör. Vad som därefter händer, är mer än jag vet.

Lycka till.

Du har hört “Provrum 16” av lyssnaren Johan, uppläst av Ludvig Josephson.

En anonym skribent på 4chan berättade för en tid sedan om en bilolycka hans far en gång på 1980-talet var med om. Han bröt flera ben, sabbade sin rygg, fick en skallfraktur och fick en lunga punkterad. Kort och gott såg det inte bra ut. Han var naturligtvis så illa däran att man föreställer sig att han skulle vara medvetslös när han kom in till sjukhuset, men så var inte fallet. Trots att han fångats i någon sorts chockframkallad paralys, och inte kunde röra sig eller öppna ögonen, hörde han allt omkring sig. Han hamnade på operationsbordet och kunde medvetet följa med i nästan hela processen. Han gled då och då in i medvetslöshet, men hörde hur läkarna som arbetade över honom pratade med varandra.

Operationerna hade pågått en tid, när läkarna börjar prata om att genomföra organtransplantationer för “the boss”. Han hör hur en säger till den andra att ta ut njuren och levern, som var oskadda. En annan läkare protesterar. Han säger att mannen på bordet kan räddas till livet, om de bara kämpar på. Det absurda inträffar att de börjar bråka om pappans organ, över hans livlösa kropp, medan pappan hör. Han hör någon säga “det är andra gången den här månaden”, och någon annan svara: “men han behöver en till njure”. Någon höjer rösten och säger: “Då får du fan göra det själv.”

Det blir tyst en stund, och ytterligare något senare tuppar pappan av. Men när han vaknar igen ligger han i en sjuksäng, kopplad till ett gäng slangar och kontrollapparater. Han överlevde, och det till synes med alla organ kvar i kroppen. Skribenten på 4chan skrev att han aldrig hört sin pappa låta så upprörd, som när han berättade om den händelsen. Och han tillade att pappan var ganska paranoid när det gällde operationer, nu för tiden.

Den här historien passar på sätt och vis också in i kategorin “I en butik nära dig”, eftersom dess utgångspunkt är att någonting fruktansvärt kan planeras med våra livlösa kroppar, när vi ligger avtuppade under kniven. Det är den oron som allt från läkareder till Socialstyrelsens bestämmelser är menade att stilla, men hos många gnager den nog ändå under ytan.

Och denna rädsla är nog egentligen densamma som bakom många andra oförklarliga upplevelser som händer där borta. Varför skulle de då inte kunna hända även här? Som till exempel de händelser som beskrivs i en Reddittråd om läskiga upplevelser som på riktigt varit oförklarliga, där användaren NEETscape_Navigator skriver om när han hade sin laptop i sängen innan läggdags.

“Den var inte inkopplad i väggen utan gick på batterierna”, skrev NEETscape_Navigator och fortsatte: “Jag skrev någon kommentar i ett kommentarsfält om att ett filmklipp som påstods visa ett spöke helt uppenbart var fejkat, och att jag inte trodde på sånt. Efter en stund slog jag ihop datorn, och somnade med den liggande bredvid mig i sängen.

Morgonen därpå, när jag försökte sätta på den, hände ingenting. Men den kändes ovanligt lätt. Det var då jag insåg att batteriet fysiskt hade plockats ut ur datorn. Jag hittade det i köket. Jag bor ensam, och har aldrig förut gått i sängen.”

Så skrev NEETscape_Navigator. I samma tråd berättar användaren Grayboosh en historia som alla med ett hus lite äldre än snittet kan känna igen sig i.

“Mina föräldrar köpte en gammal gård som funnits i nästan 150 år. Vi hittade tidningspapper från 1864 i väggarna när vi renoverade. Jag växte upp där, jag och mina två äldre bröder, och det hände sig en gång att vi hade varit ute och lekt men att jag tröttnat på att bli retad och gått in i huset för att skvallra. Jag kom in och ropade på mamma, och till slut hörde jag hennne svara: ‘Vad är det, älskling?’

Jag såg henne inte, och ropade en fråga om var hon var, och då svarade hon: ‘Jag är här borta.’

Hon var fortfarande omöjlig att se någonstans, så jag gick runt och letade efter henne, och med jämna mellanrum svarade hon. Varje gång tycktes hennes röst närmare. Då gick jag förbi ett fönster och tittade ut, och där, långt borta i en åker tillsammans med mina bröder, såg jag henne och pappa på traktorn. Mitt hjärta flög upp i halsgropen och jag flydde ut till dem.”

Sist men inte minst i Reddittråden om oförklarliga upplevelser ur verkligheten, som jag tror alla på sätt och vis kan känna igen sig i, hittar vi en historia av användaren Rebbols. Han skriver att det bara var hans mamma som trodde honom när han berättade om detta, och att hon dött, så nu har han ingen att prata om händelsen med längre. Hans pappa vill inte höra ett ord om den, skriver han, och fortsätter:

“Idag är jag 24 år gammal. Den första tiden i mitt liv, från det att jag föddes till ungefär sex års ålder, bodde vi i ett hyreshus i ett handelsområde. Eftersom huset var litet, jag det yngsta barnet och pappa ofta jobbade natt, så fick jag helt enkelt sova i mina föräldrars rum ända tills vi flyttade därifrån. Min säng stod invid en vägg, med andra sidan ut mot en hall.

Jag minns att jag hade ett kakmonstergosedjur som jag älskade och aldrig gick någonstans utan. Naturligtvis hade jag det också med mig i sängen. Om mamma glömde det när hon stoppade om mig vid läggdags började jag gråta.

Vid runt fyra års ålder förändrades det. Mamma kunde vakna på morgonen och inse att jag låg och sov utan gosedjuret, som hon hittade under min säng. Hon tänkte att jag slängt ner det i sömnen, och lade det vid min sida igen och somnade om.

Efter några veckor då detta hade hänt gång på gång frågade hon mig om varför kakmonstret låg under sängen. Hon säger att jag svarade någonting i stil med att han var min vän som tog mig på promenader på nätterna.

Jag själv minns att jag pratade med kakmonstret. Jag kunde se att hans ögon rörde sig. Ni vet kanske hur kakmonstret ser ut, med två stora vita ögon uppe på huvudet, och jag minns att de mötte min blick, och att han pratade med mig och hjälpte mig somna om när jag vaknade uppskrämd mitt i natten.

Mamma avskrev det som ett barns överaktiva fantasi, men det blev mer och mer framträdande. Jag började få mardrömmar. Inte vanliga mardrömmar som man vaknar ur med ett ryck och sedan glömmer, utan fullständig nattskräck. Jag blev stel som en pinne och gjorde inget annat än att skrika medan mamma försökte vagga mig till ro. Nästan varenda natt. Jag kommer än idag ihåg vad de handlade om. Jag låg i sängen, och vaknade av att det flög liv i kakmonstergosedjuret, som försökte dra ned mig under sängen för att äta upp mig. De där drömmarna plågades jag av ända upp i fjortonårsåldern. De var vidriga.

Något år efter att vi flyttade därifrån, och in i ett bättre område, fick mamma veta sanningen bakom allting. Hon vaknade av röster en natt, och gick upp för att titta till oss. Hon hörde mig ute i vardagsrummet, och när hon kom in genom dörren såg hon mig sitta och prata med kakmonstret.

Inte med gosedjuret. Den här historien är en sådan där verkligheten överträffar dikten.

Det hon såg var mycket värre än vad något övernaturligt på film kunde vara. Hon såg mig står där och prata i mörkret, och så tände hon taklampan, och såg två vuxna män fly ut genom den öppna ytterdörren.

Det enda jag minns från den natten är att mamma höll mig i ett bergfast grepp, medan polisen och pappa åkte hem till oss i ilfart. Och det som än idag skrämmer mig är egentligen inte att jag pratade med två okända främlingar den natten. Det är att jag hade pratat med dem varje natt i flera månader. Jag byggde upp någon sorts lång relation med två personer som varje natt bröt sig in i vårt hus, och som ville åt mig, men som ändå aldrig kidnappade mig eller gjorde något med mig. Och det som skrämmer mig allra mest är att jag inte har någon som helst idé om vad det var de ville göra med mig.”

Du har hört Redditanvändaren Rebbols historia om att interagera lite mer än kanske lämpligt med sitt favoritgosedjur, och kom inte och säg att du inte känner igen dig i den saken. Även om ditt gosedjur kanske ändå trots allt bara visade sig vara just ett gosedjur….

Vi ska avsluta veckans Creepypodden med en berättelse om vad som gömmer sig någonstans i Köpenhamn. Lyssnaren Saras berättelse “På andra sidan gränden” läses av Rakel Josephson:

Jag växte upp som ensambarn. Min mamma och pappa fick inte några fler barn trots flera försök och accepterade till slut detta. Istället valde de att lägga all sin tid på mig och jag fick på det viset den bästa uppväxt jag kan föreställa mig. Jag och mina föräldrar stod varandra mycket nära och jag kunde anförtro dem allt. Den trygghet och kärlek jag var omsluten av kan många andra bara drömma om. Jag var mina föräldrars allt, och de var mitt.

När mina föräldrar hastigt gick bort; min pappa i en bilolycka och min mamma i aggressiv cancer bara ett par månader senare, rasade min värld. Jag hoppade av mina studier och kunde inte förmå mig att göra någonting. De första veckorna levde jag som i dvala och jag minns knappt någonting från den tiden. Det var som om ingenting längre spelade någon roll. Jag var 23 år gammal och hade förlorat fotfästet i livet.

Till slut insåg jag ändå att jag måste ta mig ur sorgen som förlamade mig så fullständigt. Mina föräldrar efterlämnade ett ganska stort arv, så pengar var inte ett problem för tillfället. Förr eller senare var jag förstås tvungen att ordna en inkomst, men för att kunna återuppta mina studier var jag tvungen att komma över mina föräldrars bortgång. Terapi kändes inte lockande. Sitta och älta mina sorger en gång i veckan med någon som nickade förstående och pratade sådär tillgjort ödmjukt? Nej tack. Det var inget för mig. Dessutom behövde jag komma bort från huset och alla minnen som just nu stack som taggar i själen. Till slut bestämde jag mig för att helt enkelt resa bort. Några månader på resande fot skulle ge mig annat att tänka på och en möjlighet att få distans till sorgen och saknaden. Med en nyfunnen energi och försiktig hoppfullhet började jag planera för min resa. Jag valde att tågluffa i Europa. Det kanske inte låter så spännande, men för mig var det tillräckligt. Jag har aldrig varit förtjust i att flyga, så tåg kändes som ett betydligt mer lockande alternativ. Jag planerade ut min rutt, bokade in mig på olika vandrarhem och små bed & breakfast, skaffade alla nödvändiga resehandlingar och en fredag i slutet på maj bar det av.
Under min två månader långa resa hann jag besöka flera europeiska storstäder, men även mindre orter och pittoreska byar. Att slippa möta vänner och bekanta, såväl mina egna som mina föräldrars, behöva se deras medlidsamma blickar eller ännu värre, märka hur de besvärat försökte undvika att se mig, var en stor lättnad. Sorgen kändes heller inte lika smärtsamt påtaglig när jag befann mig långt hemifrån och jag märkte hur jag sakta, sakta började få distans till det som hänt. Minnet av mina föräldrar och den plågsamma vetskapen om att de var borta för alltid, gjorde inte fullt så ont längre. Mot slutet av resan kände jag faktiskt en liten, spirande längtan att få komma hem igen, att få igång vardagen och återuppta mina studier. Sista stoppet innan det var dags för hemfärd var Köpenhamn.

Det var kväll när tåget rullade in på Hovedbanegården. Jag samlade ihop mina tillhörigheter och klev av. Vandrarhemmet jag skulle bo på låg på en liten tvärgata några kvarter därifrån. Jag checkade in, fick nyckeln till rummet och efter att ha installerat mig föll jag utmattad i säng och sov gott hela natten. Följande dag tänkte jag ägna åt att strosa omkring i staden, njuta av sommarvärmen och besöka klassiska turistfällor som Runde tårn och Nyhavn. Kort sagt avsluta min resa i maklig takt. Jag checkade ut från vandrarhemmet och efter ett snabbt stopp på Hovedbanegården, där jag låste in mina väskor i ett förvaringsskåp, begav jag mig ut i solskenet. Jag njöt av värmen, av att fortfarande befinna mig på resande fot, men kände också en lättnad över att snart vara på väg hemåt. Mitt tåg skulle avgå strax efter 17 på eftermiddagen, så jag hade flera timmar att spendera innan dess. Jag följde mina fötter och strosade genom staden. Tittade i skyltfönster, på folk som passerade, på en hund som till synes utan ägare smet förbi mig på trottoaren. Efter en enkel lunch i närheten av Runde Tårn vek jag in i en gränd. Husen låg tätt, men jag kunde se att det öppnade upp sig längre fram. När jag kom ut på andra sidan befann jag mig i en stadsdel helt olik den jag nyss lämnat bakom mig. Husen här kändes slitna, mörkare på något sätt. Här var inte heller mycket till liv och rörelse, även om en och annan person syntes skynda förbi.

”Vart har jag hamnat? Christiania?” var min första tanke, men den slog jag snabbt ifrån mig. Jag hade ju vandrat västerut efter mitt korta stopp vid Runde tårn. Jag övervägde för ett ögonblick att vända tillbaka, men bestämde mig för att åtminstone se mig omkring först. Kanske fanns här något intressant som inte var utmärkt i någon turistguide? Under min resa hade jag konstaterat att de mest intressanta platserna sällan lyftes fram som sevärdheter. Jag valde en riktning på måfå och promenerade en bit tills jag kom ut på ett litet torg. I mitten fanns en tom fontän och mycket mer än så var där inte. Ingen torghandel, inga folksamlingar. Husen runtomkring var lika mörka och dystra som alla andra byggnader jag hunnit passera, men de hade nästan alla någon form av affärsverksamhet på gatuplan.

Butikerna i den här delen av stan var minst sagt…annorlunda. I en butik såldes gammaldags flaskor med olikfärgat innehåll. Min första tanke var att det var alkohol i flaskorna, men jag kände inte igen etiketterna. Färgerna var heller inget jag förknippade med alkohol. De flesta var grumliga i olika jordnära nyanser. Mossgrönt, brunt, grått. Andra hade klarare innehåll i skarpare färger, såsom gult, orange eller lila. Etiketterna såg gamla och slitna ut och jag lyckades inte urskilja vad det stod på flaskorna i skyltfönstret medan jag passerade förbi. En annan butik sålde dockor och jag tog den först för en leksaksaffär, men efter en blick i skyltfönstret hajade jag till. Dockorna som såldes där var definitivt inga man ger till något barn. En docka i skyltfönstret hade bärnstensgula, vilt uppspärrade ögon och ett obehagligt, närmast galet leende. Det ljusa håret hängde i glesa testar över det i övrigt kala huvudet och den var klädd i något som såg ut som en gammaldags nattsärk. Dockan var arrangerad så att den satt med benen brett isär och i famnen hade den något som såg ut som en blandning mellan en liten svart hund och ett troll. Denna varelse hade i sin tur en annan dockas arm i munnen. I en docksäng vid sidan om låg den enarmade dockan med ett ansikte målat som förvridet av smärta. Jag vände mig äcklad bort. Vem tillverkade så groteska dockor? Och vem köpte dem? Fanns det verkligen en så pass stor efterfrågan på makabra leksaker att någon hade som affärsidé att sälja dem i en butik, mitt i Köpenhamn?

Under min promenad genom kvarteret där jag kommit ut, hade jag inte mött särskilt många människor och de jag sett verkade alla ha bråttom. De skyndade förbi med nedsänkta huvuden, som om de var oroliga eller rentav rädda för något. Det gjorde mig obehaglig till mods, men också nyfiken. Vad var det här för ett ställe? Jag fortsatte gå och tänkte att jag snart borde komma till något trevligare kvarter. Vid en liten gränd i anslutning till torget såg jag en man som gick varv på varv runt en soptunna. Han var klädd i en mörk rock, mössa och torgvantar trots sommarvärmen. Hans bruna hår var långt och tovigt och skägget vildvuxet, kläderna slitna. Han höll händerna framför bröstet, fingrarna rörde sig oavbrutet. Jag hörde honom prata ömsom högt, ömsom mumlande. Det gick inte att urskilja alla ord och även om det gjort det, så var min förståelse för det danska språket minst sagt begränsad. Men ett ord stack ut ur mängden och han upprepade det gång på gång: ”Billetten”. Biljetten.

Jag valde att gå över på motsatt sida så att jag kunde passera på betryggande avstånd. Fördomsfullt kanske, men jag var ensam kvinna i en okänd del av en stad jag inte var bekant med och det kändes helt enkelt obehagligt att gå för nära. Jag vek av runt ett hörn och fann mig plötsligt stående framför…i brist på bättre ord, ett museum. Det var definitivt inget officiellt museum som beskrevs i turistguider eller som hade utställningar med verk av berömda konstnärer. Det var snarare någon privatpersons personliga samling som visades upp. Över dörren satt en sliten skylt där flera bokstäver skavts av eller fallit bort. De som fortfarande satt kvar och gick att läsa gav inte mycket till information. ”Br K ns f emål” var allt som gick att uttyda, men under texten hade någon lagt till med spritpenna ”udstilling”. Utställning.

Framför trappan som ledde upp till den öppna dörren låg en röd matta med fyra blankpolerade mässingsstolpar med rep på vardera sidan, så att en smal gång bildades. Min nyfikenhet tog överhand och jag beslutade mig för att gå in och se vad det var för ett ställe.

När jag kom upp för trappan och in genom dörren befann jag mig i en dunkel entré med en disk rakt framför mig, bakom vilken en ung kvinna med ceriserosa slingor i sitt blonda hår och svartmålade ögon stod och knappade på en mobiltelefon, till synes helt ointresserad av att det kommit in en besökare. Jag gick fram till disken och hälsade på engelska. Kvinnan gav mig ett hastigt, oberört ögonkast och tittade sedan ner i mobilen igen. Jag försökte kika bakom disken för att få en uppfattning om vad det var för ett ställe, vad det var man visade upp i ”utställningen”, men det var för mörkt.

“What is this place?”, frågade jag nyfiket.
“Why don’t you pay entrance and see for yourself?”, svarade kvinnan med en röst som lät lika ointresserad som hon såg ut.

Märkligt svar, tänkte jag, men samtidigt gjorde det mig mer nyfiken.

“How much is it?”, frågade jag.
“30.”

Trettio danska kronor var nästan löjligt lite, även för ett ställe som det här. Jag kastade en blick på klockan. Den började närma sig 15, så om en timme behövde jag börja ta mig tillbaka till Hovedbanegården om jag inte skulle missa mitt tåg. Jag rotade i fickorna, fick ihop 30 kronor i mynt och lade dem på disken. Kvinnan himlade med ögonen, plockade upp mynten och slog in dem i kassan. Hon gav mig en biljett, sa ”save the ticket” och pekade ut ingången för mig, snett bakom disken på min högra sida. Jag stoppade biljetten i fickan och gick in.

Om affärerna jag passerat på min väg hit kändes makabra och konstiga, var det ingenting mot de föremål som visades upp här. Rummen var alla dunkla, väggarna klädda med svart tyg och golvet var av mörkt, obehandlat trä. Ur högtalarna hördes dämpad musik av ett slag jag inte hört tidigare. Det är svårt att beskriva hur det lät, men det var väldigt mörkt och suggestivt och gjorde föremålen och hela ”museet” ännu obehagligare, förstärkte upplevelsen och känslan på ett mycket signifikant sätt. I varje rum jag passerade igenom stod hylla efter hylla längs med väggarna, fyllda av föremål som jag som bäst kan beskriva som något som hade uppvisats i ett skräckkabinett. Där fanns allt från förkrympta huvuden i glasburkar med formalin till stora, läderinbundna böcker med titlar på latin eller språk jag inte kände igen. En hylla var fylld med kranier från olika varelser. Några var mänskliga, andra kände jag igen som får, kanin och katt. Flera av dem såg ut att tillhöra andra djur, men jag var osäker på vilka. Men där fanns också kranier som inte tillhörde vare sig människa eller djur, utan såg ut att vara från helt andra varelser. Det var kranier med tre ögonhålor bredvid varandra, eller med utbuktningar runt hela skallen. Någon såg ut att bestå av två helt olika kranier som smält samman. Jag rös lite och undrade vem det var som tillverkat dessa makabra föremål? För naturligtvis kunde detta inte vara några äkta kranier, trots att de var otroligt välgjorda och verklighetstrogna. Plast, eller kanske gips, var mina närmaste gissningar.

Jag vandrade vidare genom lokalerna och såg små träskrin innehållande dolkar, krucifix och radhalsband, uppstoppade djur som alla hade vanställda grin eller saknade en eller flera kroppsdelar, leksaker som förde tankarna till dockorna i skyltfönstret (var det kanske samma tillverkare?) och slutligen kom jag in i det sista rummet. Längst bort lös en skylt svagt i rött med ordet ”Udgang” över en mörk trädörr. Men det som fanns i rummet fick mig att vilja springa tillbaka genom resten av museet för att komma till ingången och gå ut den vägen. Istället för hyllor var rummet fyllt av stora, gammaldags karmstolar med röd stoppning. I varje stol satt en kusligt realistisk docka i naturlig storlek, föreställande människor som samtliga var döda. Några höll sina avhuggna huvuden i knät, andra saknade såväl armar som ben och golvet under dem hade en mörkt röd färg, som om de förblött i stolarna. En kvinnlig docka såg ut att ha blivit uppsprättad från underlivet upp till halsen. Men värst av alla var ändå dockorna i barnstorlek. Det var allt från spädbarn upp till storleken av ett barn i kanske fyra eller fem års ålder. De var alla riktade så att de ”tittade” på besökaren i rummet, men deras ögon och munnar var hopsydda med tjock, svart tråd. Dessa dockor saknade kläder och deras armar och ben såg ut att ha sytts fast vid kropparna med samma svarta tråd som i deras ansikten. Det blev lite väl magstarkt för mig och jag fäste blicken på dörren märkt med ”udgang” och gick med raska steg dit. När jag öppnade dörren befann jag mig återigen vid entrén, men på motsatt sida om ingången. Kvinnan bakom disken var borta och istället var där en spärr jag var tvungen att passera för att komma ut. En skylt visade att jag behövde scanna min entrébiljett för att spärren skulle öppnas. Jag trevade i byxfickorna, men kunde inte hitta biljetten. Jag måste ha tappat den inne i museet. Jag såg mig om efter någon anställd, men ingen syntes till. Eftersom spärren inte räckte mig högre än till midjan beslöt jag mig för att helt enkelt hoppa över den och gå ut. Det var hög tid för mig att börja röra mig mot tågstationen och jag hade ärligt talat ingen som helst lust att stanna kvar på detta kusliga ställe en enda minut till.

När jag kom ut genom dörren drog jag ett djupt andetag av den varma sommarluften. Vägen utanför låg i skugga, vilket jag var tacksam för efter att ha spenderat den senaste timmen i det mörka museet. Jag tog några lättade steg bort från dörren och började röra mig tillbaka mot gränden jag passerat igenom för att komma in i dessa märkliga kvarter. När jag kom ut på torget igen noterade jag att mannen jag tidigare sett fortfarande cirkulerade runt soptunnan och jag kunde höra hans röst som ömsom mumlade, ömsom talade högre. Jag skyndade raskt vidare, då jag såg i ögonvrån hur mannen stannat upp och nu stirrade stint på mig. Min mage knöt sig av obehag och jag kände hur min kropp spände sig. Jag försökte att inte titta åt hans håll, men hans blick var så genomträngande att jag inte kunde låta bli att snegla mot honom. Han lyfte ett finger och pekade långsamt på mig.

“Du er nødt til at finde billetten”, sa han allvarligt.
“Vad?”, svarade jag förvirrat.
“Billetten. Du er nødt til at finde den.”

Vad pratade han om? Biljetten, som han uppenbarligen letat efter hela eftermiddagen? Jag skakade på huvudet och började gå vidare, men plötsligt tog han ett språng och innan jag hann reagera hade han rusat ifatt mig och grep tag i min arm. Jag skrek till och försökte dra mig loss, men han höll fast mig och stirrade med vild blick in i mina ögon.

“Du er nødt til at finde billetten”, sa han återigen, långsamt, tydligt, som för att befästa vikten av varje ord.

“Släpp mig! Jag vet inte vad du pratar om!”, skrek jag och drog för att komma loss.
“You must find the ticket. From the exhibition. You need to go back and find it!”, sa han nu.

Jag stirrade förbluffad på honom. Hur kunde han veta att jag besökt utställningen? Hade han följt efter mig och sett mig gå in?

Han märkte min förvåning och släppte taget om min arm, backade ett par steg och pekade på mig.

“Look!”, sa han. “Look at your body. You must find the ticket.”

Jag tittade ner på mig själv och flämtade till. Det kunde inte vara möjligt! Min kropp såg ut att blekna. När jag höll upp händerna kunde jag nästan se igenom dem.

“Vad är det som händer?”, skrek jag panikslaget.

Mannen tittade på mig igen och jag kunde urskilja ett stänk av medlidande i hans blick.

“You will disappear. If you don’t return to the exhibition and find your ticket so you can scan it at the exit before they close, you will disappear. You will not be able to go outside of the building until you scan the ticket. You will disappear.”

Sedan vände han sig om och gick därifrån. Jag stod kvar i chock. Hur var det ens möjligt? Man kan väl inte bara blekna bort och försvinna? Jag måste ha fått i mig någon drog. Det måste ha varit något i luften inne i utställningen som gjorde att jag nu hallucinerade. Men någonstans djupt inne i magtrakten kände jag att det inte var en hallucination. Jag tittade ner på mina händer igen. De gick knappt att urskilja längre. Jag vände mig om och rusade tillbaka mot museet. Om det var som mannen sagt, att jag behövde hitta min biljett och scanna den innan museet stängde, var det bråttom nu.

På väg upp för trappan till museet störtade plötsligt en man ut genom dörren. Han rusade så fort att jag inte hann reagera förrän han redan var försvunnen runt hörnet. Han hade passerat rakt igenom mig. Min mage vände sig och jag ville kräkas, men istället skyndade jag in i museet igen. Kvinnan bakom disken syntes fortfarande inte till och ingen annan heller. Jag rusade genom entrén och började söka efter min biljett. Jag måste ju ha tappat den på golvet någonstans. Medan jag sökte igenom det första rummet lade jag märke till två saker. Det första var att jag nu kunde se mina händer och resten av min kropp som vanligt igen. Även om jag såklart var lättad över detta, blev det också en bekräftelse på att det verkligen var så som mannen vid soptunnan sagt. Det andra jag lade märke till var att musiken jag hört under mitt besök på museet nu spelade på betydligt högre volym. Det var som om den åt sig in i mitt huvud, uppslukade mina tankar och fick mig att glömma vad jag skulle göra. När jag insåg det försökte jag stänga ute ljudet genom att hålla för öronen, men det var lönlöst. Jag valde då att fokusera tankarna på biljetten. Jag visualiserade den framför mig och sökte metodiskt av golvet i det första rummet, men utan resultat. Hela tiden repeterade jag i huvudet: ”jag måste hitta biljetten. Måste hitta biljetten.”

När jag kom in i nästa rum upptäckte jag att jag inte längre var ensam. Under hela mitt första besök i museet hade jag inte sett till någon annan besökare, men nu var det ytterligare tre personer i rummet; en man och två kvinnor. Den ena kvinnan tycktes söka på samma sätt som jag, medan de andra två till synes planlöst vandrade omkring i rummet. Ingen av dem tog någon notis om mig. Det gjorde mig om möjligt ännu mer rädd än jag redan var. Var dessa människor fast här inne? Hade de, liksom jag, också tappat bort sina entrébiljetter? Jag skyndade vidare in i nästa rum.

När jag slutligen sökt igenom samtliga rum utom det sista, utan att ha sett skymten av någon biljett var jag på gränsen till att bryta ihop. Mitt tåg hade jag redan missat för länge sedan, men det var mitt minsta problem. Vad hände om jag inte hittade biljetten? Skulle jag bli tvungen att stanna här inne över natten? Eller kanske ännu längre? Tanken på att vara fast här inne gav mig panikkänslor, men jag sköt dem ifrån mig. Jag hade inte tid att få panik nu. Jag måste fortsätta leta efter biljetten! Jag stålsatte mig och sköt upp dörren till det sista rummet, med dockorna.

Vid en första anblick såg det likadant ut som förra gången jag var där, men jag fick snart en känsla av att något hade förändrats. Efter en stund insåg jag vad det var. En ny docka hade tillkommit. Den satt längst in i rummet, närmast utgången. Magen vände sig på mig igen när jag insåg att den hade samma hårfärg och likadana kläder som jag. Dockan hade huvudet bakåtlutat och munnen var vidöppen, som i ett ljudlöst skrik. Jag var precis på väg att vända mig bort från den, när jag fick syn på något i ögonvrån. Under dockans tunga stack något ut. En papperslapp, kanske? Jag gick närmare och sträckte motvilligt ut handen och nöp tag i hörnet på papperslappen och drog försiktigt ut den ur dockans mun. Biljetten. Det var en entrébiljett. Jag blev så lättad att jag snyftade till, men samtidigt som jag gjorde det såg jag hur dockan sakta reste upp huvudet så att käkarna stängdes med ett kort, smällande ljud när tänderna slog emot varandra. Sedan slog den upp ögonen.

Skräcken vred om mitt inre och jag trodde för ett ögonblick att jag skulle tappa medvetandet, men istället slog någon urtidsreflex till och jag slet upp trädörren och rusade mot utgången. Bakom mig hörde jag hasande ljud, men utan att vända mig om höll jag biljetten framför mig i ett hårt grepp tills jag kom fram till spärren och kunde scanna den i läsaren så att spärren med ett knäppande ljud låstes upp. Jag rusade igenom spärren, nerför trapporna och ut på gatan. Det hade mörknat nu och medan jag rusade därifrån hann jag undra hur länge jag egentligen varit inne på det där museet. Jag sprang tillbaka mot torget och letade mig vidare tillbaka till gränden jag först kommit igenom och inte förrän jag var ute på andra sidan stannade jag och hämtade andan. När jag vände mig om för att se om någon sprang efter mig var gränden borta. Husen låg nu vägg i vägg istället och jag stirrade bara på dem. En lång stund stod jag där och bara tittade, tills jag kände någon varligt ta mig i armen. Jag skrek till och snodde runt. Där stod en polis och tittade fundersamt på mig.

“Er der noget galt? Är något på tok?”, frågade han.

Jag skakade långsamt på huvudet.

“Nej…tack”, svarade jag.

Han nickade och vände sig om för att gå vidare.

“Jo…”

Han vände sig åter mot mig med en frågande min.

“Kan du hjälpa mig att hitta tågstationen? Hovedbanegården?”

Polisen förklarade vägen och frågade återigen om allt var bra. Jag nickade, tackade för hjälpen och började gå i den riktning han pekat ut.

Jag minns inte min promenad till tågstationen, men jag minns att jag hämtade ut mina väskor ur förvaringsskåpet och satte mig att vänta på nästa tåg mot Sverige. Jag brydde mig inte om vart jag hamnade, bara jag fick komma tillbaka till Sverige igen.

När jag slutligen kunde låsa upp dörren hemma, framåt eftermiddagen påföljande dag, var jag så lättad att jag sjönk ner på golvet med ryggen mot dörren och grät.
Det är snart 10 år sedan detta hände och jag har fortfarande inte berättat det för en enda människa. Hur skulle jag kunna göra det? Vem skulle tro mig? Men under alla dessa år har händelserna i Köpenhamn skavt och gnagt inom mig och jag har aldrig riktigt kunnat skaka av mig olustkänslan helt. Kanske går det bättre nu när jag äntligen fått ur mig min berättelse? Jag hoppas det. Och jag hoppas att du som lyssnar aldrig någonsin hittar vägen genom gränden till museet som jag gjorde. Men om du gör det, se då till att hålla biljetten hårt i handen hela tiden.

Signaturmelodi

Ni har hört Lyssnaren Saras berättelse “På andra sidan gränden”, uppläst av Rakel Josephson. Och därmed återvänder Creepypodden till sitt gömställe. Det vill säga, inuti era huvuden, där vi bor alldeles hyresfritt ända till om två veckor…

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.

Avsnitt 162: I en butik nära dig

Skräm en vän: