Avsnitt 195: Det onda med det goda

Signaturmelodi

Jag vill gärna tro att världen är logisk. Att det finns givna regler som allting förhåller sig till, att jag kan lita på det jag ser med mina egna ögon. Men på sistone har jag börjat tvivla.

Händelserna som jag ska berätta om passar inte in i förnuftiga förklaringsmodeller. Och det skrämmer mig. Jag vet inte längre vad jag ska tro. Det enda jag vet är att jag behöver dela den här upplevelsen med någon; kanske finns det någon där ute som varit med om något liknande.

Jag har gjort mitt bästa för att transkribera det inspelade materialet. Tyvärr finns originalet inte kvar. Jag var tvungen att förstöra det. Ni får helt enkelt lita på att det var bäst så.

***

Min storebror Micke gick bort för några månader sedan. Jag saknar honom väldigt mycket. Mest saknar jag den han var innan han blev sjuk. De sista månaderna var han inte riktigt sig själv. Enligt läkarna berodde hans märkliga uppträdande på en långt framskriden hjärntumör som upptäcktes i ett alldeles försent skede. Det var en förklaring som jag köpte. Åtminstone då. Nu är jag inte längre säker.

Kvällen innan begravningen åkte jag hem till mina föräldrars hus. Jag orkade inte vara ensam i mitt studentrum när alla andra i korridoren gick ut och festade. Väl hemma hos mina föräldrar kände jag mig mest tom och rastlös. Som om jag bar på en klåda under huden. Helst hade jag velat ta en lång promenad, men vårvindarna blåste friskt utanför fönstret. Istället försökte jag koncentrera mig på en Netflix-film. Efter halva gav jag upp.

I ett sista försök att fördriva tiden fram till läggdags, gick jag upp på vinden. Mamma hade länge tjatat på mig att jag skulle sortera mina gamla grejer och jag började inventera innehållet i lådorna märkta med mitt namn. Gamla skolböcker, leksaker och Kalle Anka. Inga överraskningar direkt. Snart tröttnade jag på att rota runt i lådorna. Plankorna knakade till under min tyngd när jag reste mig upp för att gå. Jag skulle precis öppna luckan när jag såg lådan. ”Micke” stod det med min brors slarviga handstil. Jag undrade om mamma kände till att den stod här.

Jag drog ut lådan på golvet. I den svaga belysningen såg den mest ut att innehålla smågrejer som plektrum blandat med gamla musiktidningar och notblad. Min bror levde för musiken. Vid sidan av olika ströjobb försökte han göra sig ett namn inom en svår bransch. Ett tag spelade han i Sandy, ett coverband som uppträdde på företagsgig och på 50-års-fester. Jag tror att det gick hyggligt för dem. Deras låtlista innehöll säkra kort och de fick regelbundna spelningar. Men det räckte inte för min bror. Han ville slå igenom. Samtidigt var det viktigt att genombrottet skedde på rätt sätt. Att min bror fick visa vem han verkligen var. Mamma och pappa tjatade ofta om att han skulle skaffa sig ett riktigt jobb. Själv var jag i smyg imponerad av min bror. Han hade talang och jag tror att han hade kunnat gå långt. Tyvärr sa jag aldrig det till honom.

Längst ner i lådan hittade jag några saker som fångade mitt intresse. Först ett dammigt foto som föreställde ett gammalt, rött trähus omgivet av mörk, tät skog. Jag förstod att fotot måste föreställa det hus som min bror hade hyrt förra hösten, innan han blev sjuk. Jag vände på fotot. Baksidan var blank. Jag la ner fotot igen, men hejdade mig mitt i rörelsen. Halvt dold under ett notblad låg en liten apparat. Det var en diktafon.

Min bror var dyslektiker; han föredrog att prata in sina låttexter framför att skriva ner dem. Jag höll upp diktafonen i ljuset. Den hade en etikett på undersidan. ”Dagbok”. Dagbok? Jag stirrade på diktafonen. Jag både ville och ville inte trycka på knappen som startade ljudet. Att läsa eller, för den delen, att lyssna på hans dagbok kändes fel. Min brors privata tankar. Men nu låg den här – i min hand. Diktafonen kände både lätt och tung på samma gång. Till slut vann nyfikenheten, och längtan efter att få höra min brors röst igen. Jag var tvungen. Nu önskar jag att jag aldrig hade tryckt på den där knappen.

***

17 november

”Jaha, då kör vi. Nu är jag alltså här. Uppe i de norrländska skogarna. Så här långt norrut har jag aldrig varit. Det är fint här. Mycket skog såklart. Faktiskt nästan bara skog. Men skönt att komma bort från Stockholm. Jag är sjukt trött på tunnelbanan. Alla människor. Allt. Det bli skönt att bara chilla. Och skriva och spela in demon. Det är ju därför jag är här. Jag känner mig taggad! Fan, äntligen blir det här av!

Jag har redan fått en rundtur av Gun. Det är alltså hon som hyr ut huset. Det är svårt att hitta seriösa köpare. Jag antar att det är läget som avgör det. Kanske inte så många som kan tänka sig att bo här ute permanent. Bara tall och gran och en liten grusväg. Måste bli mörkt på vintern också.

Jag frågade om grejerna som jag hittat. Det är mest småsaker: en tandborste, en rakapparat och några böcker. Men också en fiol och en polaroidkamera. Jag antar att grejerna tillhör han som hyrde innan mig. Lite konstigt nu när jag tänker på det. Varför lämnar man en fiol eller en kamera? Gun verkar inte bry sig så jag kommer nog inte ta upp det igen. Äh, han får väl skylla sig själv.

Gun verkar praktisk i alla fall. Nu vet jag hur jag ska elda i alla kaminer, och vad jag ska göra om det blir strömavbrott. Verkar som att det blir det lite då och då. Känns inte som en stor grej. Inte lönt att oroa sig för det nu. Jag tar det som det kommer.

Det är ganska tyst här. Innan Gun gick så frågade hon om jag var rädd för tystnaden. Det är väl klart att jag inte är rädd för tystnaden. I så fall skulle jag väl inte frivilligt åka hit i en månad och isolera mig? Mörkret känns värre. Och jag får ju hälsa på Gun om jag skulle känna mig ensam. Hon sa det själv. Jag tror att det kanske är hon som känner sig ensam. Inte jag”.

19 november

”Känns som att jag borde åka och handla mat, men jag är inne i ett så sjukt flow. Både igår och idag har jag skrivit och spelat in tre nya låtar. Jag tror jag gick och la mig vid fyra eller fem imorse. Jag vet inte när jag kände så här senast? Det är lite som när jag var liten och kunde spela gitarr i flera timmar.

Kanske är det huset som gör det? Det är mycket gamla möbler och tavlor och dukar. Allt är dammigt. Typ ett museum. Trappan knarrar när man går i den. Om man kollar ut så ser man bara den där grusvägen och skogen. På kvällen så är det helt svart där ute. Man ser ingenting. Ibland känns det som att jorden har gått under och jag är den enda som är kvar. Väldigt speciell känsla! Konstig. Fast jag känner mig inte konstig. Jag mår bra. Jättebra. Det gör jag faktiskt!”.

22 november

”Okej. Så Isabelle ringde i förrgår. Hon sa att hon skulle flytta ihop med sin nya kille. Han som hon träffade på Tinder efter att hon gjort slut med mig”.

(tystnad. Ansträngda andetag)

”Jag vill säga att jag hatar honom, men jag orkar inte. Orkar inte. Orkar inte ens duscha eller äta ordentligt. Idag har jag bara ätit mackor. Jag fattar inte hur det kunde gå så snabbt. Dom har ju bara varit ihop i tre veckor. Vem flyttar ihop med någon som man känt i tre veckor? Det gör man ju inte. Om man inte känt varandra längre. Men det har dom ju inte?”.

(lång tystnad)

”Eller så har dom det. Fan!”.

23 november

”Jaha. Jag sov väldigt länge idag. Jag tror att det är mörkret som gör det. Blir så trött av det. Jag måste försöka ut och gå en runda varje dag. Få sol och d-vitamin. Det är viktigt.

Niklas från bandet vill komma hit. Han sa att han kommer nästa helg. Det ska faktiskt bli skönt. Jag börjar bli trött på att sitta här själv och glo. Och då har jag bara varit här i en vecka. Det känns som att jag har varit här i flera år. Tiden går jättelångsamt här ute.

Jag tror att det är fel på min hjärna. Jag har noll inspiration. Dom nya låtarna låter inte alls bra. Så sjukt dåliga. Jag skäms när jag lyssnar på dom. Dom låter värre än den där spelningen som jag gjorde i Skövde. Då när jag hade kräksjuka.

Jag funderar på att ringa Niklas och säga att jag vill komma tillbaka. Det är ändå schysst att få betalt för att spela i ett band. Fastän det bara är ett coverband. Fast vill jag inte spela mer Tomas Ledin. Eller House of the Rising Sun. Eller någon annan coverlåt. Jag vill ju spela mina egna låtar.

Jag måste sova nu. Igen. Om jag kan. Det är något ljud som kommer nerifrån. Det är skitjobbigt. Jag tror det kommer från vardagsrummet. Nästan som om nån spelade fiol? Nä, jag vet att det inte är möjligt. Det är väl bara huset. Det är ju gammalt. Minst hundra år”.

27 november

”Idag har jag varit nere i byn. Fick skjuts av Gun. Min bil har gått sönder. Det är motorn. Känns faktiskt jobbigt att inte kunna ta sig någonstans själv. Det går ju inga bussar här ute, och man kan inte cykla när det är så mycket snö. Gun sa att det fanns en gammal spark i förrådet så jag får väl kolla om det stämmer.

Rätt trist by. En mataffär och några hus. Inte för att jag hade väntat mig något mer. En gubbe frågade mig var jag bodde och jag svarade att jag hyrde Guns hus. Han stirrade bara på mig som om jag var helt dum i huvudet. Jag fattade ingenting. Kanske var det bara han som var skum. Men jag tyckte att dom andra i affären också tittade konstigt på mig?

Niklas kommer inte. Han ringde nyss. Hans barn har blivit sjuka så han kan inte åka iväg. Det är synd. Han hade kunnat hjälpa mig med allt som inte funkar. En av spisplattorna blir varm fastän den är avstängd, och en av lamporna i vardagsrummet tänds inte när jag trycker på strömbrytaren. Fast det stör ju inte jättemycket. Gun kan säkert fixa det”.

29 november

”Jag är värdelös. Misslyckad. Helt jävla misslyckad. Igår skrev jag till Isabelle. Sen ringde jag henne. Klockan var väl två på natten. Hon blev ganska arg för hon skulle upp och jobba. Hon skrek att jag också borde skaffa ett riktigt jobb. Jag var rätt full så jag minns inte vad jag svarade. Det var nog inget bra för hon la på.

Jag saknar henne ändå. Som fan”.

30 november

“Nu är det mindre än en månad till julafton. Känns helt overkligt. Kanske för att jag inte ser massa tomtar och julpynt överallt. Inte för att jag saknar det direkt. Jag har aldrig gillat julen. Det känns som att man måste vara glad fastän man mår skit inombords. Som jag mår nu.
Det är knäpptyst här. Det börjar bli jobbigt. Jag har knappt ens tagit upp gitarren. Det känns inte lönt längre.

Jag sitter mest i vardagsrummet. Det är en tavla där… Jag stör mig på den. Jättemycket. Det är tre spelmän som spelar fiol. Dom bär folkdräkt. Dom ser väldigt glada ut. Är väl det som stör mig, att se andra bli glada av musik. Niklas tyckte det lät skumt. Han vill komma upp nästa helg. Men jag kanske ändå ska åka tillbaka till Stockholm. Eller jag vet inte. Jag vill ju inte ge upp. Och nu har jag ju hyrt det här stället i en hel månad. Jag tror inte att Gun skulle ge mig pengarna tillbaka. Nej, jag kan ju inte ge upp nu. Inte än”.

2 december

”Idag skulle Gun till veterinären med katten så jag passade på att åka med till byn. Tydligen finns det ett bibliotek här. Eller ja, bibliotek och bibliotek. Det är bara ett rum med böcker. Egentligen spelar det ingen roll. Jag läser ju aldrig. Känns som att min dyslexi har blivit värre sen jag slutade skolan. Men jag hade inget annat att göra så jag hängde där ett tag. I biblioteket alltså. Jag hittade förresten en bok med en bild på tavlan som hänger här i vardagsrummet. Nästan likadan var den. Det var fyra män istället för tre. Och han, den fjärde, hade helt svarta kläder, ingen folkdräkt. Han log konstigt också. Jag kan inte förklara hur. Jag vet faktiskt inte varför jag rev ut bilden ur boken”.

3 december

”Det här kommer att låta konstigt. Jag skulle själv tycka det om någon berättade samma sak för mig. Men jag tror det kan bli bra.

Den där bilden som jag rev ut är borta. Jag tror att jag tappat den. Men han, den fjärde mannen, han finns i tavlan nu. Den där tavlan i vardagsrummet. Den med spelemännen. Skitskumt! Det är något med hans ögon också. Han tittar rakt på mig. Jag tror nästan att han vet vad jag tänker. Eller det gör han ju inte. Vad är det för sjuk tanke? Det är ingen som kan läsa någon annans tankar. Tror jag.

I vilket fall som helst är han min maskot nu. Jag tog med tavlan till studion. Tror jag spelade i tre timmar. Minst. Jag har skrivit klart en låt som låter helt annorlunda. Väldigt mörk. Jag trodde inte jag kunde skriva så, men det verkar ju ha funnits inuti mig hela tiden. Jag är sjukt nöjd”.

5 december

”Pratade med Niklas nyss. Tydligen funkar det inte mellan Isabelle och hennes kille. Jag ska ringa henne sen när jag är klar med demon. Måste satsa nu. Bara en låt till. Den sista låten. Lite mer inspiration. Min maskot säger att jag kommer att fixa det. Han tror på mig.

Det som är störigt är att jag inte får tag i Gun. Inget här funkar. Igår gick spegeln i badrummet sönder. Jag skar mig, det är blod över hela handfatet. Och sen började en kastrull på spisen brinna också, men jag släckte med en handduk. Jag har sett Guns katt här, men inte Gun. Min mobil funkar inte. Den bara brusar. Ibland låter det som att det är någon som pratar. Massa röster. Och den där fiolen. Samtidigt. Fast jag kanske bara är trött.

Nu måste jag fortsätta spela. Jag har inte tid att gå bort till Guns hus. Inte i det här snöovädret. Jag har ju knappt tid att äta eller sova. Det gäller att utnyttja tiden som är kvar”.

6 december

”Niklas ringde. Han är tydligen orolig för mig och tänker komma upp hit. Jag sa att han inte behövde. Jag klarar mig själv. Det går så sjukt bra nu. Och det är tack vare min nya kompis. Min maskot alltså. Jag har befriat honom från tavlan. Han sa att han inte trivdes där. Tyvärr skar jag mig i handen, men det gör inget. Det blöder bara lite nu när jag rivit bort den där äckliga hudbiten.

Han ville att jag skulle ta med honom ut så nu är vi utomhus. Det är väldigt kallt. Vi snackar minusgrader. Fast jag fryser inte. Han säger att han ska hålla oss båda varma. För snart ska vi gå in och skapa den bästa låten. Vi måste bara fixa en grej först. Det är Guns katt. Jag har kommit fram till att det är katten som låter. Min maskot säger att inget får störa mig. Och att man måste offra för att kunna skapa. Jaja. Jag har kniven med mig. Det kommer att gå snabbt. Katten behöver inte lida”.

7 december

(viskar)

”Jag är så jävla rädd. Det är strömavbrott. Alldeles mörkt här. Men jag kan inte lämna sovrummet. För då hör han mig. Jag la honom på köksbordet igår. Sen när jag vaknade låg han på golvet bredvid sängen. Hur kom han ens dit? Jag fattar inte. Det är inte möjligt.
Det här är kanske det sista jag säger. Det räckte inte med katten. Han vill ha mer. Annars tar han mamma, pappa och Mårten. Och Isabelle och Niklas. Jag vet att han menar det.
Jag har hittat några bilder också. Jag tror de kommer från polaroidkameran. Fan alltså. Riktigt sjuka grejer. Saker som han som bodde här innan gjorde mot sig själv. Värre än katten. Jag mår illa när jag tänker på det.

(tunga andetag)

Nu kommer Gun. Jag hör hennes bil. Det är hennes bil där ute. Hon är framme nu.

(mumlar)

’Ja, jag ska. Jag lovar. Men sen tar det slut. Kan du lova att det tar slut sen?’

(ohörbart mummel)

’Okej, jag går nu”.

(fotsteg ner för knarrande trappa. Sedan en dörr som långsamt öppnas)

***

Det fanns ytterligare inspelat material, men det var outhärdligt att lyssna på. Hesa skratt blandades med obegripliga ramsor i mörka stämmor. Då och då hördes ett oljud som antagligen skulle föreställa musik men snarare lät som att någon förstörde en fiol. Jag tyckte mig också höra en plågad katt. Och i allt detta skymtade min brors hysteriska skrik förbi. Jag hade aldrig hört något liknande. Efter bara några minuter stängde jag av och stirrade in i väggen. I vindstaket dinglade glödlampan, utanför fönstret lyste månen och från våningen under hörde jag hur mamma och pappa pratade med varandra. Mekaniskt reste jag mig upp och började gå tills jag upptäckte att jag fortfarande höll diktafonen i handen. Jag släppte den rakt ner på golvet där den dunsade till. På något sätt lyckades jag ta mig till mitt rum och lägga mig i min säng. Men fastän jag blundade kunde jag inte sova utan låg och stirrade ut i mörkret. Känslan av att inte bli kvitt mörkret, att det långsamt sipprade in i mig, följde mig in i sömnen och drömmarna.

***

När solen gick upp kände jag mig lättad, och märkligt nog redo för begravningen. Men det som skulle blivit ett vackert, om än sorgligt, minne och ett sista farväl till min bror, stördes av två incidenter som jag måste redogöra för. Dessa minnen plågar mig än idag och hindrar mig från att gå vidare.

Den ena incidenten inträffade på morgonen. Av någon anledning bestämde jag mig för att gå upp på vinden igen. Jag hade fått för mig att det kanske låg fler polaroidfoton i lådan, och att dessa foton möjligen kunde bringa mer klarhet i det som hänt. Jag hade fel: det låg inga fler foton i lådan. Däremot en plastficka med sidor och utklipp från olika böcker och tidningar. Jag skumläste några av dem, men fastnade särskilt för ett. Det var en sida utriven ur en bok som handlade om musik och folklore. En kort artikel beskrev hur vissa spelemän förr i tiden ansågs ha fått sin musikaliska begåvning från djävulen. En gåva som kostade dem deras själ. Varför hade min bror samlat på detta? Hade han på allvar trott att det var djävulen som bistått honom i musikinspelningen? Sådana vanföreställningar är visserligen inte ovanliga vid psykoser, och det hade kunnat vara en rimlig förklaring till min brors besynnerliga agerande. Ändå ryste jag till av obehag när jag vände på sidan och möttes av en bild som kändes välbekant, trots att jag aldrig tidigare hade sett den med mina egna ögon. Bilden visade ett traditionellt midsommarfirande med tre fiolspelande män i förgrunden. Enligt bildtexten var det en litografi från 1800-talet. Inget märkvärdigt motiv om det inte vore för en mörk figur snett bakom en av spelemännen. Vid hastig anblick hade han kunnat tas för en skugga, men jag visste bättre än så. Skuggor ler inte. När jag tänker efter tror jag inte att jag sett någon människa le mot mig på det sättet heller. Kallt och beräknande. Leendet flimrade framför mina ögon när jag stapplade ner från vinden, och bleknade inte bort förrän bilen bromsade in på parkeringen utanför kyrkan.

Den andra incidenten inträffade på själva begravningen. Jag och resten av familjen var tacksamma över att så många ville komma och hedra min bror. Särskilt rörda blev vi av Niklas tal, men det kändes också fint att Isabelle och coverbandet Sandys, som min bror spelade i, gjorde ett gemensamt uppträdande. Mer förvånande var att Gun hade skickat ett kort bara dagar innan begravningen där hon skrev att hon tyvärr inte kunde närvara, men ändå beklagade sorgen. Efter hennes katts tragiska öde, och, inte minst, attacken från min bror, kändes gesten ovanligt godhjärtad. Jag har inte själv träffat Gun, men hon verkar ha blivit god vän med Niklas, som också var den som räddade henne från min brors våldsamma utfall.

Det var under Isabelle och bandet Sandys uppträdande som det hände. Det där som knappt går att beskriva. Isabelle justerade mikrofonen till lagom höjd och gav klartecken till bandet att börja spela. Efter några inledande gitarrackord öppnade Isabelle munnen för att börja sjunga när ett plötsligt skrik skar genom kyrkan. Isabelle ryckte till, och bandet slutade genast att spela. I bänkraderna hördes förvånade röster, men Isabelle verkade inte ha tappat fattningen, utan signalerade till bandet att göra ett nytt försök. Den här gången gick det bättre. Sorlet dämpade sig, och snart fyllde Isabelles klara och vackra stämma hela kyrkan.

Kanske var det bara jag som inte blev helt berörd av sången. Först trodde jag att det var en inbillning, ett hjärnspöke rentav. Ljudet av ett hest skratt som färdades genom mittgången och fram till altaret. I nästa ögonblick kände jag en distinkt kyla mot min bara nacke. Instinktivt vände jag mig om i kyrkbänken. Det var såklart ingen där. Jag kände hur huden på armarna knottrade sig. Sedan fick jag svårt att andas. Min strupe snörptes ihop och jag kippade förtvivlat efter luft. Till slut hade mina egna panikfyllda andetag ökat i sådan styrka att pappa, som satt bredvid, grep tag om min arm och drog upp mig. Han måste ha släpat mig ut ur kyrkan, för det sista jag minns innan mina ben vek sig är den blå himlen ovanför kyrkogården och den friska luften. Det hade kunnat kännas som en befrielse om det inte vore för en hastig skugga i ögonvrån. Något suddigt svart som flimrade förbi. Än idag är jag inte säker på om det var en synvilla, eller om det var något helt annat. Något som inte kan eller ens bör förklaras.

Vad jag däremot är säker på är den låt som ackompanjerade mig ut ur kyrkan. En låt som var en helt annan än den som spelades av Isabelle och bandet. Jag hör den fortfarande. Inte på dagen, för då är mina öron fulla av bruset från trafiken och resten av samhället. Men på natten är allt annorlunda. När mörkret har lagt sig, och tystnaden fyller rummet hör jag musiken. Ett svagt gnisslande och mumlande röster som ökar i styrka och övergår i ett oljud som får mig att önska att jag aldrig hade tryckt på den där knappen. Tonerna från en misshandlad fiol blandade med en katts plågade dödskamp och ett hysteriskt skrik som jag känner igen som min egen brors. Och ovanpå allt det där skrattet som fortsätter eka långt efter att de andra oljuden har tonat ut.

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi hörde som utgjorde första hälften av detta avsnitt var historien “Den sista låten”, skriven av lyssnaren Mårten och uppläst av mig och Ludvig Josephson.

Jag har inte mycket att säga själv i detta avsnitt, utan vi lämnar över det helt till historierna. Temat, det onda med det goda, fortsätter i nästa historia – ”Förrådet” av lyssnaren Susanne – där vi får höra om hur ett mystiskt fynd på arbetsplatsen visar sig ge obehagliga inblickar man kanske helst sluppit. “Förrådet” läses av Ludvig Josephson.

Jag jobbar som vaktmästare på en medelstor redovisningsbyrå i Stockholms innerstad. Dagen det hände var inte annorlunda än någon annan. Jag satt i mitt kontorsrum, som egentligen mer ger känslan av en överbelamrad verkstad eftersom jag alltid har något bygg- eller lagningsprojekt på gång. Plötsligt stod min chef på tröskeln. Hon brukar alltid stanna där, det är som att hon är rädd att mitt stök ska kladda av sig på hennes snofsiga kavaj. Nu ville hon ha hjälp att tömma ett stort skåp i ett av konferensrummen. “Det finns en massa pärmar i skåpet som du kan lägga i förrådet vid entrén” sa hon. “Och se till att det är gjort innan imorgon. Vi behöver mer plats där.” Det irriterade mig en aning att hon redan hade bestämt var pärmarna skulle läggas. Detta var ändå mitt arbetsområde och jag visste med största säkerhet att nyss nämnda förråd var fullt till bristningsgränsen av kartonger med kopieringspapper och andra förbrukningsvaror. Det fanns inte en chans att alla dessa pärmar skulle rymmas där. Men det är ofta så, att min erfarenhet som vaktmästare ignoreras. Alla tror att de kan göra mitt jobb och vet bättre än jag.

Efter lunch ägnade jag en stund åt att lyfta ner pärmar och lägga i kartonger. Men innan jag hann bli klar stormade en av de yngre kvinnorna på byrån in och krävde akut hjälp att få igång bildprojektorn. Hon hade tydligen en grupp kunder som skulle få en genomgång, de satt redan och väntade otåligt i ett angränsande rum och hur hon än gjorde fick hon inte igång projektorn. Hon var rödflammig i ansiktet av stress. Jag fick släppa vad jag hade för händer. Problemet visade sig ta längre tid att lösa än jag först trott eftersom jag blev tvungen att byta ut själva projektorlampan.

När jag äntligen kunde återvända till konferensrummet och mitt pärmprojekt var klockan redan efter fem. Jag är verkligen inte den som frivilligt jobbar över, det har man inte mycket för, men med tanke på att det tydligen var så viktigt att skåpet skulle vara tömt innan morgondagen så blev jag nu tvungen att stanna. Jag lastade pirran med de första kartongerna och körde bort mot entrén, trots att jag anade att det inte var stor idé. Och precis som jag hade trott så var hela förrådet redan fullt. Jag stod där med pirran en stund, vankelmodig. Så mindes jag att jag vid något tillfälle tidigare hade lagt märke till att väggen bredvid personalköket gjorde en liten krök. Jag hade aldrig utforskat vad som fanns där bakom. Jag vände pirran och gick tillbaka bort mot personalköket. Där ställde jag ner den och gick runt kröken. Vad det var som fick mig att titta just där vet jag faktiskt inte, det bara kom för mig att det kanske kunde finnas ett utrymme där.

Och det fanns faktiskt en oansenlig dörr där, dold bakom en storbladig, blank växt. Jag sköt växten åt sidan, hoppfull om att kanske hitta ett utrymme för gamla pärmar. I dörren satt en liten nyckel. Jag vred om nyckeln och tryckte ner det korta handtaget i trä och sköt upp dörren. Den gick upp med ett litet gnäll. Jag kikade in. Det var mörkt därinne. Jag kände med handen på insidan av väggen och hittade en lysknapp. Jag tryckte på den och ett svagt ljus från en glödlampa flimrade till och tändes i taket. Lampan, som hängde ner i en sladd, lyckades bara sprida ett svag cirkel av ljus omkring sig. Jag tog ett steg in och stannade ett ögonblick så att mina ögon skulle få vänja sig. Nu såg jag att det inte var ett förråd, utan en lång gång. “Det här var ju faktiskt förvånande” sa jag halvhögt för mig själv. Det händer ofta att jag pratar för mig själv, det brukar ändå aldrig vara någon som bryr sig om vad jag säger. Och nu var jag ju dessutom ensam.

Jag tog ytterligare några steg in i gången medan jag försökte vänja mig vid den besynnerliga insikten att här faktiskt verkade finnas mycket mer utrymme än jag hade trott. Kunde detta vara en okänd köksingång, som man slutat använda? Redovisningsbyrån låg ju i ett hus från slutet av 1800-talet, så helt osannolikt var det ju inte. Jag gick längre in i gången, det knastrade grusigt under fötterna. Luften var torr och dammig. Här verkade inte ha städats på länge. I slutet kunde jag skymta ytterligare en dörr. Jag hörde ett surrande ljud, som blev starkare ju närmare jag kom den bortre dörren, Det påminde lite om de högfrekventa, irriterande ljud man ibland hör från gammal elektronik. Ljudet fick mina trumhinnor att bågna inåt, nästan som att ljudet ville äta sig in i hjärnan. När jag kom till slutet av korridoren tryckte jag ner handtaget till nästa dörr och öppnade. Jag drog så häftigt efter andan att jag började hosta. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men inte detta. Det jag såg framför mig var inget förråd. Istället var det ett fullt inrett kontorsrum. Skrivbord och stolar, en matta på golvet. Lampor som var tända. Hyllor. En skrivare i ett hörn. Men vem använde det? Och varför var det upptänt efter kontorstid?

Mig veterligen hade all personal gått hem, jag var ensam kvar. Jag svepte med blicken över rummets detaljer. Två stora hyllor fyllda med svajande pappershögar och pärmar. En vinröd, ergonomisk kontorsstol. Och på det vita skrivbordet en laptop, intill vilken det stod ett extra tangentbord. Och bredvid: en ful porslinsmugg med texten “You asked me to hurry up when?” och en tecknad, skrattande gubbe som slog sig på knäna. Insikten drabbade mig som en tung sten i magen: Detta var ju Bjarnes rum, en av våra seniora redovisningskonsulter! Men hans rum låg ju inte här? Ändå stämde allt.

Jag mindes mycket väl att han hade fått den ergonomiska kontorsstolen efter flera månaders gnällande över sina ryggproblem, jag drog mig till minnes att han hade diagnostiserat sig själv med diskbråck. Nu såg jag även hans slitna Helly Hansen-ryggsäck som hängde på en krok. Till och med kaffemuggen – ett uttryck för hans fantasilösa humor kombinerad med en viss arbetsskygghet – stod ju där. Men ändå kändes något fel. Förvanskat. Det var Bjarnes rum, men ändå inte. Långsamt sjönk nästa insikt in: Allt var spegelvänt. Som om jag tittade på rummet i en spegel. Och så hela tiden det där helvetiskt brummande ljudet, starkt och konstant. Vad var detta?

Nu öppnades en dörr och där kom Bjarne. Jag backade två steg ut i gången igen, överrumplad. Men han verkade inte förvånad över att ha fått sällskap, han ägnade mig inte ens en blick. Klev bara fram till sitt skrivbord och satte sig tungt på den vinröda stolen. Den pös till när han sjönk ner i den.

– Bjarne, är du …?

Jag tystnade, hittade inte orden. Är du kvar, ville jag säga. Men det var han ju. Hade han ett hemligt projekt, ett krypin han skapat åt sig? En sån där mancave? Men varför på jobbet? Jag tog några steg in i rummet och stannade bakom honom. Genom det envisa brummandet hörde jag att han pratade. Var det med mig? Men han tittade inte på mig. Nu lyfte han upp locket på sin laptop. Jag smög närmare. Jag såg att han hade öppnat ett program på datorn. Jag tyckte det såg ut att vara företagets eget bokföringsprogram. Han satt med ansiktet nära skärmen och hans glasögon hade halkat fram på hans glansiga näsa, och balanserade nu ytterst på hans nästipp. Jag tog ytterligare ett steg närmare. Fortfarande utan att se på mig sa han “Kontorsmaterial inklusive moms – tretusenfemtio till mig, klick!”. Jag såg honom klicka i en ruta bredvid summan. Den markerades med en grön bock. “Underhåll av kopiator påminnelsefaktura – fyratusen och nittiotre, också till mig, klick!”. Han satte dit ytterligare en grön bock.

Jag glömde tillfälligt det absurda i hela situationen – inte minst det faktum att rummet var spegelvänt. Snälla och lite nördiga Bjarne? Satt han och skickade pengar till sig själv med hjälp av bluffakturor? Och vad förväntade han sig att jag skulle säga om det?

Sen slog det mig: Bjarne hade fortfarande inte tittat på mig en enda gång. Hade han ens sett mig? Eller hade han bara pratat för sig själv? Jag harklade mig försiktigt. Han gjorde inget tecken av att ha hört mig. Fortsatte bara att stirra in i skärmen, samtidigt som han rabblade upp den ena diffusa utgiftsposten efter den andra, rösten lågmält ivrig som om han satt och spelade Bingo och då och då fick fem i rad. Jag harklade mig igen, lite högre den här gången. Fortfarande ingen reaktion från Bjarne. Det var tydligt att han inte hörde mig.

Jag fick en känsla av att ha drabbats av ett angrepp på något sätt och en vass ilning steg upp från magen och fick det att vattnas oroväckande i munnen. Illamåendet hade kommit över mig på bara några sekunder. Jag ville hitta en toalett ifall jag skulle kräkas. Jag tog några snabba steg genom Bjarnes rum och öppnade nästa dörr och klev ut. Kanske fanns en toalett i närheten. Då sköljde nästa chock över mig. Korridoren utanför Bjarnes spegelvända rum var identisk med den korridor som fanns på det vanliga, icke spegelvända kontoret. Jag kände igen två inglasade akvareller i rostbruna toner som hängde på den ena väggen. På den motsatta väggen stod en vattendispenser med en stor blå plastbehållare ovanpå. Det hade framförts önskemål om en sådan från flera av medarbetarna några år tidigare. Det var under en period då det skrevs mycket i tidningarna om att de flesta människor dricker för lite vatten. Uppfattningen nådde också vårt kontor och jag fick i uppdrag att beställa en vattenbehållare och ställa på lämpligt ställe. Inom mig hade jag fnyst åt tilltaget. Är man törstig så dricker man väl? Det kommer väl lika naturligt som att man andas när man behöver luft. Sover när man är trött. Skiter när man är nödig. Men jag skaffade fram den och nu kunde vem som helst när som helst gå och fylla sig en plastmugg med kolsyrat eller stilla vatten. Och nu såg jag en exakt likadan. Fast på den spegelvända sidan av korridoren.

Det var alltså inte bara Bjarne som hade inrett ett kontor åt sig – ett som var identiskt med hans vanliga – utan de spegelvända lokalerna sträckte sig vidare. Mina hjärtslag fladdrade i bröstet och jag kände hur det började sticka i hårbotten av svett. Detta var så oerhört konstigt. Nästa tanke blev att om detta verkligen var ett spegelvänt kontor så borde Anjas rum ligga efter Bjarnes. Jag tog några steg och ja, där var hennes dörr. Den stod lite öppen. Jag kikade in genom den smala springan. Där kunde jag se den blåspräckliga mattan och hennes skrivbord med hurtsar. I ett hörn en hylla med pärmar. Jag skymtade ramar med foton på hennes barn i olika åldrar. Precis som jag mindes det. Allt var ju spegelvänt förstås. Jag sköt upp dörren. Och där satt hon. Anja. Eller satt och satt. Hon halvlåg, framåtböjd över skrivbordsskivan.

Den omvälvande chocken över att se ännu en kollega, livs levande, fick det att kännas trångt i halsen. En kollega jag för bara en liten stund sedan varit helt säker på för länge sedan gått hem. Jag närmade mig försiktigt och stannade bakom henne, osäker på hur jag skulle bete mig. Var hon på riktigt? Jag betraktade hennes rygg. Hon hade på sig en gråmönstrad kofta som hon hade haft många gånger förut. Jag visste att den hölls ihop av tre rosa band på framsidan, knutna i små rosetter. Tydligen var den av något svenskt, ytterst dyrt märke. Själv hade jag alltid tyckt att den såg ganska ordinär ut.

Hon verkade inte arbeta, bara halvlåg där över skrivbordet. Jag smög mig närmare. Jag såg att ett dokument var öppet på hennes skärm. Det innehöll en kort, oavslutad text. Jag rynkade ögonbrynen när jag läste: “Jag orkar inte ta hand om andras skit längre. Arbetsuppgifter som skulle gjorts av någon annan hamnar på mitt bord. Och jag kan inte säga nej. Jag orkar inte ta mig igenom ännu en dag. Jag har inte sovit en hel natt på fem månader. Det är …” Där slutade texten.

Plötsligt slog Anja armarna om sig själv och kved, som om hon hade ont. Det kom så oväntat att jag ryckte till. Hennes kvidanden övergick i ett ljudlöst hulkande. Hon vaggade lätt fram och tillbaka. Det tryckte av obehag i min mage. Det här var inte roligt att se på.
Skulle jag våga lägga en tröstande hand på hennes axel? Jag sträckte försiktigt ut min arm. “Anja?” sa jag trevande. Hon tycktes inte höra. Jag stirrade på hennes koftklädda, skakande ryggtavla. Min arm var fortfarande utsträckt, men utan att röra vid henne. Några sekunder passerade medan jag stod kvar, osäker. Jag lät armen falla. Jag hade aldrig sett Anja sådan här. Hon var alltid glad på jobbet. Först på plats, gick hem sist av alla. En medarbetare alla litade på. Den person jag tittade på nu var som en skärva av den Anja jag lärt känna.

Jag backade tyst ut ur rummet, trots att jag vid det här laget var nästan säker på att hon varken såg eller hörde mig. Jag ville ut ur detta märkliga.

Jag gick tillbaka in i Bjarnes rum. Han såg mig fortfarande inte, där han satt vid sin skärm. Jag stapplade genom gången och stängde den lilla dörren bakom mig. Nu befann jag mig på det vanliga, icke spegelvända kontoret igen. Där var allt som jag hade lämnat det. Lokalerna låg i halvdunkel och ljuset i personalköket var släckt. Lite längre bort stod min pirra med de staplade kartongerna kvar. Det surrande ljudet var borta, det enda som hördes var det avlägsna bruset från biltrafiken utanför treglasfönstren. Illamåendet kom tillbaka med förnyad styrka och jag småsprang genom lokalerna med handen för munnen. Jag hann precis fram till toaletten vid ingången, där min mage tömde sig.

Efteråt kände jag mig fortfarande sjuk inombords. Det var för många parametrar som inte stämde. Den lilla detaljen att jag som vaktmästare inte hade känt till en stor del av våra lokaler överskuggades totalt av det faktum att jag hade hittat en spegelvänd värld. Och att jag hade mött någon typ av kopior av mina kollegor. Kollegor som inte kunde se mig.

Var detta någon typ av övernaturligt ingripande? Jag hade aldrig funderat över paranormala fenomen tidigare. Plötsligt slog mig tanken att jag kanske var död. Hade jag kanske snubblat med pirran, slagit huvudet olyckligt i en bordskant, och avlidit? Och hade då mitt medvetande lämnat min kropp och svävade nu omkring och såg in i människors innersta, som en sorts sista anhalt, innan jag på något sätt skulle mötas av det berömda ljuset i slutet av tunneln, för att färdas vidare till … ja nånting? Jag provade att knyta nävarna och trycka naglarna mot handflatorna så hårt jag kunde. Det gjorde ont och lämnade fördjupningar i huden. Nej, jag hade nog inte lämnat min kropp ändå. Varför skulle jag annars fortfarande kunna känna smärta? Varför kunde jag drabbas av illamående?

På darriga ben körde jag in pirran till mitt eget kontor, där kartongerna egentligen inte fick plats, utan fick staplas ovanpå annat. Samtidigt försökte jag bearbeta min oförklarliga upplevelse. Jag hittade ingen rimlig förklaring. Till slut bestämde jag mig för att detta fick räcka. Jag skulle åka hem nu, ta en stor kall öl eller två och varva ner framför hemmadatorn. Låta den här dagen vara färdig så.

Nästa morgon mötte jag Anja i hissen på väg upp till kontoret. Hon såg strålande glad ut som vanligt. I luftdraget som uppstod när hon klev in i hissen kände jag doften av hennes parfym. Den påminde lite om liljekonvalj. “Hur mår du?” frågade jag. Jag hade gårdagens upplevelse färsk i minnet och min fråga kom ut med ett allvarligare tonfall än jag hade tänkt. En muskel under hennes vänstra öga darrade till, som en liten spasm. Och under bråkdelen av en sekund såg jag hennes ögon vidgas. Men sen ordnade hon till anletsdragen och hennes mun sprack upp i ett brett leende: “Tackar som frågar, bara fint! Och du?” Jag såg att lite läppstift hade fastnat på hennes ena framtand. Jag mumlade “bara bra” och tittade ner i golvet.

Bjarne var inte på jobbet, han hade hantverkare hemma fick jag höra, och hade tagit en dag ledigt. Jag kunde inte låta bli att undra om han tänkte betala dem med pengarna från bluffakturorna. Om det nu stämde, det som den spegelvände Bjarne hade visat mig kvällen innan.

Under de följande dagarna undvek jag att närma mig den lilla dörren bakom kröken eftersom blotta tanken på den gav mig yrsel. Jag försökte intala mig att det jag hade varit med om inte var verkligt. Istället såg jag till att ha så mycket som möjligt att göra, för att avleda tankarna.

Men det var som att dörren utövade en magnetisk dragningskraft på mig. Varje gång jag befann mig i närheten av personalköket och såg den lilla kröken, bakom vilken jag visste – eller trodde – att dörren fortfarande fanns, började mitt hjärta slå snabbare. När fredagen kom kunde jag inte stå emot längre. Om inte annat måste jag ju gå dit för att slå fast att upplevelsen jag hade haft var helt fabricerad av en trött hjärna. Jag skulle öppna dörren och mötas av ett helt vanligt förråd. Jag drog en vals för mina kollegor om att det var dags att se över vårt larmsystem och att jag därför behövde stanna kvar efter att alla hade gått. Sen satte jag mig i mitt rum och väntade på att de andra skulle troppa av.

När det hade blivit helt tyst reste jag mig från min plats. Först tog jag en runda för att försäkra mig om att alla verkligen hade gått hem, och ja, det var tomt och släckt på alla kontorsrummen. Sen gick jag bort mot personalköket och rundade den lilla kröken. Jag flyttade den stora växten åt sidan, vred om nyckeln, öppnade dörren och gick in. Det såg likadant ut som sist: en lång gång med en ensam glödlampa som hängde från taket. Samma starka, surrande ljud, som växte, ju längre in i gången jag gick. Längst bort en liten dörr. Jag gick långsamt genom gången, fram till den stängda dörren. Där stannade jag upp. Mitt hjärta slog hårt mot revbenen. Någonstans kände jag att om jag öppnade den och fann det likadant som sist så skulle det inte finnas någon återvändo. Då var världen inte sig lik längre och jag skulle aldrig mer kunna lita på den förståelse för verkligheten jag tidigare haft. Var jag beredd att utsätta mig för det? Jag drog ett djupt andetag. Ja, nyfikenheten vann. Jag öppnade dörren. Och allt var likadant: ett fullt inrett kontor, tända lampor, Bjarne vid sitt skrivbord. Han satt precis på samma sätt som förra gången, böjd över sin skärm och knattrade på tangentbordet. Han märkte mig inte överhuvudtaget.

I nästa rum fanns Anja, men den här gången var hon tyst. Jag gick fram till henne. Hon satt helt stilla, med ett nollställt uttryck i ansiktet och stirrade framåt, rakt in i väggen. Hennes hy var gulvit. Munnen halvöppen. Läpparna fnasiga och torra. Hon såg nästan ut som en vaxdocka. Det var otäckt att se henne så förändrad, så apatisk. Jag var övertygad om att hon inte såg mig.

Jag kände mig på något sätt tvingad att fortsätta min upptäcktsfärd, trots att den var så obehaglig. Det var som att en främmande kraft tryckte mig framåt och vidare.

Jag öppnade nästa dörr och kom in i ett grupprum för mindre möten. Rummet var sparsamt möblerat: bara en tvåsitssoffa med tillhörande fåtölj i något senapsgult tyg, ett lågt soffbord med en rökfärgad glasskiva som det stod en vattenkaraff och några dricksglas på. En bunt broschyrer och glansiga magasin låg i en hylla. Allt var förstås spegelvänt mot hur jag mindes det. Byråns chef Anette satt i soffan tillsammans med en konsult jag kände igen från en mediebyrå vi haft hos oss några gånger. Konsulten hade lossat på slipsen. Hans cognacsfärgade snörskor låg slarvigt slängda på mattan. Fnissande hade de sjunkit ner bland kuddarna och av allt att döma var de mer intresserade av varandras kroppar än av företagets marknadsföring. Jag visste att Anette var gift på annat håll och hade tre barn i tonåren. Jag hade gett ifrån mig ett ofrivilligt rop av överraskning när jag upptäckte dem och ett kort ögonblick fick jag nästan för mig att de kunde se mig. Men när konsulten började knäppa upp Anettes glansiga blus, förstod jag att så inte var fallet. Jag vände bort huvudet och lämnade rummet.

I ett rum såg jag en av de yngre kollegorna stå och packa ner kontorsmaterial i sin privata väska, det var en tygkasse med texten “Go vegan, be awesome” som jag hade sett henne bära omkring på många gånger. Metodiskt stuvade hon ner pennor, oanvända anteckningsblock, kapslar med toner. Till och med två rullar toalettpapper och ett oöppnat kaffepaket.

I ett annat rum såg jag en äldre kollega låsa upp den nedersta lådan i sin hurts och dra fram en flaska whiskey. Han skruvade av korken och halsade direkt ur flaskan. Efteråt lirkade han fram ett paket tuggummi ur byxfickan, tryckte ut ett litet fyrkantigt tuggummi och stoppade det i munnen. I varje rum exponerades jag för fler och fler hemligheter. Som en zombie absorberade jag allt.

När jag äntligen lämnade spegelkontoret längs den smala gången var mina ben skakiga och lösa, som om mina muskler försvagats. Jag var fullständigt förstörd inombords. Varför hade detta kommit till mig? Det kändes som en grym, ödets försyn, att den med lägst rang på arbetsplatsen skulle besitta den största kännedomen om alla de andra. Vad skulle jag göra med informationen? Om den var sann. Det var jag ju inte heller säker på.

Men just då fanns inte mycket mer att göra än att larma på och bege sig hemåt. Väl hemma svepte jag två öl och gick och la mig. Jag somnade nästan omedelbart, utmattad. Men efter bara ett par timmar vaknade jag med ett ryck. Rummet kändes instängt och jag var klibbig av svett. Först hade jag bara en stark känsla av olust i kroppen, utan att minnas varför. Sedan sköljde minnena av gårdagen över mig. Det var omöjligt att somna om. Jag låg kvar i sängen medan synerna från det spegelvända kontoret och alla mina kollegors förehavanden pulserade genom mig. Till slut gick jag upp. Jag satte mig vid köksbordet och tittade ut genom fönstret. Såg det blekgråa gryningsljuset breda ut sig över hustaken. Där och då bestämde jag mig för att sjukskriva mig. Minst en vecka. Om det här var hjärnspöken så behövde jag verkligen få komma bort ett tag. Och om det inte var det. Ja, även då behövde jag komma bort.

Efter en vecka var jag tillbaka på jobbet igen. En stark impuls att vilja fly drabbade mig så snart jag satte foten på den mjuka heltäckningsmattan i byråns entré. Det var som att min kropp bara ville bort. Men det var ju inte möjligt. Detta var mitt jobb och min inkomstkälla. Jag hade inget annat. Jag tvingade mig istället till personalköket, från vilket jag kände doften av nybryggt kaffe. Där var redan ett gäng samlat, för att fylla sig med koffein inför arbetsdagen. Alla verkade dämpade, och mer tillknäppta än vanligt, som om en tung filt av förstämning låg över rummet. “Jag har påverkats av allt jag vet” tänkte jag. “Jag ser dem inte på samma sätt längre.”

Jag ställde mig i kön till kaffemaskinen, bakom två kvinnliga medarbetare i femtioårsåldern. De nickade åt mig, och återgick sedan till ett lågmält samtal. “Det är så lite man vet, eller hur!” sa den ena. Hennes ögon var uppspärrade medan hon skakade lätt på huvudet. Jag kände en kall ilning krypa längs ryggraden. “Hon vet!” tänkte jag, fast att det förstås var helt osannolikt. Hur skulle hon kunna veta att jag kände till att hon regelbundet brukade plocka pengar ur den gemensamma kaffekassan? Och att hon alltid tog två timmars lunchpaus, men registerade det som en? Det hade jag sett vid mitt besök i det spegelvända kontoret, annars hade jag aldrig vetat om det. “Ja, eller hur!” sa den andra kvinnan, medan hon skakade ner innehållet i en liten påse sötningsmedel i sin kaffemugg. “Anja var ALLTID glad”, la hon till, med ett nästan ilsket tonfall. De gick ut ur rummet, utan att tilltala mig. Jag stod kvar, som naglad vid golvet. Det kändes som att allt blod hade försvunnit från mitt huvud och jag kände mig yr. Jag fyllde min kaffekopp och gick till mitt arbetsrum och sjönk ner vid mitt bord. Jag slog på min dator. Det hade kommit ett mejl sent igår kväll från vår chef om ett extrainsatt personalmöte. Klockan tio idag skulle alla samlas i det stora konferensrummet. Jag visste redan vad mötet skulle handla om. Vi skulle få veta att Anja hade tagit sitt liv.

Dagen förflöt som i en dimma. Jag hade svårt att koncentrera mig, tankar och känslor hoppade fram och tillbaka i huvudet. När klockan blev fem tog jag på mig min jacka och åkte hissen ner till gatuplanet. Jag förmådde inte gå hem. Istället började jag en lång, ensam vandring på Stockholms gator. Tankarna fortsatte att tumla omkring i min hjärna. Det jag hade sett i det spegelvända kontoret var alltså sant. Eller var det det? Jo, jag trodde det. Hur skulle jag annars kunnat veta på förhand att Anja mådde dåligt? Att hon var suicidal? Jag visste inte vad som var värst: att jag hade haft en ohygglig, övernaturlig upplevelse, eller det faktum att jag nu var bärare av alla mina kollegors samtliga hemligheter. Ingick det någon typ av ansvar för det jag hade fått veta? Jag gick och gick. Plötsligt fann jag mig gående längs Västerbron. Vid det här laget hade jag ont under fotsulorna och jag var torr i munnen. Jag tittade på klockan och kunde konstatera att jag hade varit ute och gått i nästan fyra timmar.

Högst uppe på bron stannade jag. Plötsligt blev allt så klart. Egentligen hade jag bestämt mig redan efter personalmötet. Världen fick inte bli avslöjad på det här sättet. Det handlade om balans. Ett tillstånd av jämvikt. Människor måste få fortsätta ha sina hemligheter. Framförallt var det inte min sak att bära andras mörker. Och ingen annans heller.

En bil saktade in och jag tog snabbt upp mobilen ur jackfickan och låtsades knäppa en selfie på mig, med utsikten från Västerbron i bakgrunden. Märklig tid att vara ute och ta selfies, men tydligen räckte det för att bilföraren skulle låta mig vara ifred.

Jag stack ner handen i min byxficka. Mina fingrar nuddade nyckeln, dess metall hade värmts upp av min kroppsvärme. Jag tog upp den och tittade på den. Den såg så oansenlig ut där den låg i min klibbiga handflata, nyckeln som gick till den nu låsta dörren som ledde till det spegelvända kontoret. Nyckeln som kunde avslöja allt och alla. Jag slöt fingrarna om den och sträckte prövande ut armen genom staketets galler, höll min knutna näve utanför räcket. Jag drog ett hastigt andetag, sen öppnade jag handen. Nyckeln föll snabbt och tungt ner mot djupet.

Inom mig kände jag hur något släppte. En nästan vanvettig lättnad fyllde mig och jag gav till ett kort skrik av befrielse. Jag hade gjort det! Jag skulle aldrig mer behöva gå tillbaka till det spegelvända kontoret. Inte gå genom den smala korridoren, med det surrande ljudet borrande in i mina öron. Inte behöva passera genom alla dessa rum, exponeras för alla dessa smutsiga och tragiska hemligheter.

Inte heller skulle jag behöva se in i det sista rummet, det jag aldrig hade gått in i. Det hade inte behövts, jag hade redan på förhand vetat vad som skulle möta mig.

Rummet där han satt skulle vara belamrat med bråte. Inte alls som redovisningskonsulternas välorganiserade rum. Här skulle det vara en salig röra av apparater, sladdar, papper och grejer som skulle lagas eller slängas. På golvet långa spår av hurtsar och andra tyngre objekt som släpats in och ut. Och en massa kartonger, staplade på varandra.

Mannen i rummet skulle ha säckiga jeans med ett Leatherman multiverktyg hängande från en av hällorna. En grön- och rödrutig skjorta från Dressman, ärmarna uppkavlade. Svarta Foppatofflor. Han skulle se en smula kutryggig ut där han satt vid sin dator, med ögonen stint riktade mot skärmen. Skärmen ja. Mina ögon skulle dras till den, trots att det skulle få det att välva sig i magen av olust. Där skulle det pågå en livesändning av något slag. Egentligen skulle det vara oklart vad som pågick, bilden skulle vara så grumlig. Men de vettlösa skrik som strömmade ur datorns högtalare skulle göra klart att någon hade ont.

Det borde vara omöjligt för honom att gå in på de där ställena, vårt företag har en spärr mot olämpliga sidor. Men det här skulle vara spegelvärlden och där är allt möjligt och kan bli avslöjat.

Jag skulle stå som fastfrusen i golvet. Men inom mig skulle det skaka som i en vulkans innanmäte. Motstridiga känslor.

På något sätt skulle jag vilja försvara honom. Tänka att han var väl inte värre än någon annan. Förresten skulle det vara omöjligt att veta om det som utspelade sig på skärmen verkligen var på riktigt. Blodet, det var väl fejk? Samtidigt skulle jag hata hans simmiga blick.
Fascinationen, inetsad i hans ansikte. Begäret som bultade i hans skrev. Svetten som trängt fram i hans panna. “Det är klassiskt att vilja se på när andra lider” skulle han säga och försöka låta övertygande. “Det har människor roats av i alla tider. Jag håller inte på med de värsta grejerna. Dem är jag helt emot.” Men jag skulle inte ens behöva titta i mapparna på hans dator för att veta att där skulle rymmas över fyratusen filmfiler, vars innehåll – om någon fick kännedom om dem – troligen skulle innebära en omedelbar uppsägning från jobbet. Alla de andras hemligheter skulle krympa i jämförelse med hans. Instinktivt skulle jag vilja ta bort honom från jordens yta, men jag skulle inte förmå. Inte vilja egentligen.

Jag tittade ner i det svarta djupet en sista gång. Det hade inte ens hörts något plask när den lilla nyckeln träffade vattenytan, den hade bara försvunnit ner i det nattsvarta djupet. Ljudlöst.

Signaturmelodi

Vi hörde “Förrådet”, skriven av lyssnaren Susanne och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed kommer vi till det enda som det goda har gemensamt med det onda: det tar faktiskt alltid slut. Precis som veckans avsnitt. Men vi hörs igen nästa vecka.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.