Avsnitt 178: Ras

Fjällmassivet Åkerneset ligger en bit in i den mäktiga Geirangerfjorden i Norge. Vid en första anblick sticker det inte ut, utan är lika andlöst vackert som resten av omgivningen. Kalt berg längst upp, fläckvis täckt av snö, och så på sluttningen ner mot det djupt blågröna vattnet träd, träd i massor. Det ser ut som skägg av skog på en skallig stenjättes huvud.

Här har, kan man lätt tänka, tiden stannat upp och fångat naturen i dess yttersta skönhet. Ingenting verkar kunna rubba dennna värld av höga berg och djupa vatten. Men så enkelt är det inte. Tvärtom är det här inte ett fjäll, så mycket som det är ett hot. 2015 gjordes en katastroffilm om just berget Åkerneset. “Vågen” hette den.

Den handlar om det som en dag ska hända. För i berget Åkerneset finns det en spricka. Den blir allt större, och någon gång kommer det brista. Då kommer upp till 100 milljoner kubikmeter sten rasa handlöst ned i fjorden. Obegripliga mängder vatten kommer förflyttas på förfärligt kort tid, och resultatet kan bara bli ett enda. En tsunami. Vågen kan bli så hög som 40 meter.

Geirangerfjorden är trång. Vattnet löper genom en korridor av höga berg. Det har ingen annanstans att ta vägen än längre in. Och längst in, där finns bygder där människor bor och turistar. Kommer vågen så hänger deras liv på hur snabba de är. För ingenting kan stoppa det som börjar med ett ras.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och idag ska vi berätta historier som på olika sätt har att göra med dessa så monumentalt mäktiga naturkrafter. I stort och smått är det så att när någonting, i eller på ett berg, rasar ned, då har människan bara att huka och hoppas. Då finns ingenting att sätta emot mer än tur och tajming.

Och för att hålla oss kvar i Norge en stund, där Creepypodden faktiskt har sin beskärda del av lyssnare, så ska vi höra från lyssnaren Camilla Bilstad. Hon berättar det hon vet om det så kallade Verdalsraset, och vad som kanske föregick i bygden där det inträffade innan dess. Hennes historia läses av Frida Stavnes.

Om du drar vestover fra Åre, og svinger nordover i det store krysset ved Duved, kommer du til Skalstufjellet. Der går den gamle «mellanriksvägen» over til Norge, og når du har passert de mektige viddene som utgjør Skalstufjellet, kommer du ned i en norsk dal som heter Verdalen. Det var hit Olav den hellige kom da han skulle ta makta i Norge i 1030. Nesten 700 år senere gikk general Armfeldt og hans karolinere over grensa for å gjenerobre Norge fra Danmark. Et av målene var Verdal, og Armfeldt ble i bygden en god stund, og levde godt på den maten og furasjen som Verdalen og nabobygdene kunne framskaffe. Senere har verdalingene bygd festninger med kanoner vendt mot øst, for å forsvare seg mot svenskene i tilfelle nordmennene ikke skulle få slippe ut av unionen sånn helt uten videre.

Verdalen er flere mil lang, og strekker seg fra grensefjellene i øst til fjorden i vest. Den er bred, og Verdalselven løper med jevn vannføring midt gjennom dalen. Det mest kjente stedet i bygden er trolig Stiklestad, med sagasus fra norsk vikingtid. Det var her Olav Haraldsson, «Sankt Olav», Olav den heliga, ble drept.

Det var en leksjon i historie og geografi. Poenget er at Verdalen ligger rett over grensa, og trafikken har vært stor mellom Norge og Sverige i alle år. Snakker du med gamle jämter, vil de fortelle om tider da dialektene på de to sidene av grensa var lett å forstå. For hundre år siden talte jämtene talte ikke ulikt verdalingene, og ofte handlet de hester og andre saker med hverandre.

Verdalen var på slutten av 1800-tallet en typisk norsk bygd. Det var et bondesamfunn, med store gårder, små gårder – og noen usle, fattige stugor, såkalte «husmannsplasser». Noen var rike, noen var fattige. De fleste var midt imellom. Rundt 6000 mennesker bodde i bygden, og de fleste levde av jordbruk og skogbruk.

En viktig skikkelse i samfunnet var presten. En kveld senhøstes i 1892 kom pastor Johan Gerhard Klute, som da var kapellan i Verdal, kjørende oppover dalen. Han hadde vært ute i embets medfør, og han skulle hjem til kapellangården, som lå flere kilometer oppe i dalen. Kjerrevegen gikk oppe i den nordre dalsiden, og vegen var tung, med lange og bratte bakker. Da pastor Klute i sin karjol kom opp en av de verste bakkene, møtte han en mann som tok tak i bisselet på hesten. Klute sa «Hva skal det bety å stanse meg her på veien? Er det noe De vil snakke med meg om, så kan De treffe meg på kontoret!»

Mannen sa ingen ting, men slapp taket i bisselet.

Klute la ikke merke til hvor det ble av mannen, det var en temmelig mørk kveld. Klute kjørte hjem til prestegården så raskt han kunne. Hesten overlot han til drengen, og gikk inn. Han hadde noe han måtte legge fra seg på kontoret, og gikk derfor dit med det samme. Han tente et lys for å se hvor han skulle legge det fra seg, og da så han en mann sitte på en stol ved siden av ovnen. Presten syntes mannen lignet svært på den mannen han hadde møtt på veien tidligere om kvelden – til tross for at det var mørkt i rommet. Han kunne ikke forstå hvordan vedkommende hadde greid å komme seg dit så fort, da han selv hadde kjørt så fort han kunne – og mannen hadde ikke sett ut til å ha verken hest eller kjerre. Presten kremtet og henvendte seg til mannen ved ovnen. «Hva vil De meg?»

Mannen svarte «jeg skal bare meddele at det forestår Verdal en stor ulykke!» Med det samme han hadde sagt dette var stolen tom og mannen borte.

Klute tok mannen på stort alvor, og hver søndag og helgedag sa han til sine sognebarn fra prekestolen: «Forbered eder, det forestår Verdal en stor ulykke!». Dette til tross for at han ikke visste noe om når, hvor eller hva som skulle skje.

Litt utpå vinteren hadde en dreng og en husmann vært på kvernen litt oppe i dalen, og var på tur hjem med hvert sitt lass med mel. Det hadde vært en lang økt på kvernen, så det var over midnatt. Måneskinnet ga drengen Andreas og husmannen Peter godt lys, og de hadde en behagelig og fin tur med slede og hest. Det var vanlig at veien gikk gjennom tunet på gårdene før i tida, så også på flere av gårdene i Verdalen. Andreas og Peter bremset litt ned på farten da de passerte gården Follo, så de ikke skulle bråke altfor mye. De ville ikke at de som bodde på gården skulle våkne midt på natta. Men de hadde bjeller på hestene, så helt lydløst reiste de ikke. Da lasskjørerne svingte rundt det ene uthuset på Follo, fikk de begge omtrent samtidig se to menn som sto midt på brua litt lenger framme på veien. De to mennene på brua sto og pekte rundt seg til begge sider. Andreas kjørte først, og han kjørte rett mot de to karene. Han mente at de kom til å vike til side da de hørte hestebjellene. Men mennene rørte seg ikke. Andreas måtte svinge hesten helt ut til rekkverket på høyre side, der det var plass nok til at hest og slede kunne gli forbi. Men da sleden var midt for mennene, forsvant de to på brua.

I mai 1893 var en gjetergutt ute i marka og gjette buskapen. Dette er et yrke som nå nesten er utdødd, men det var en viktig oppgave på denne tiden. En gjeter er rett og slett en som passer på kyr, kalver eller sauer når de er ute i skogen eller marka – og verner dem mot dyr og udyr, og får dem hjem til rett tid. På 1890-tallet var det vanlig å bruke barn til denne jobben. Alene i skogen hele dagen, med egne tanker og egen angst. Men den gjetergutten det er tale om nå, hadde en ganske fin dag på jobb. Han hadde god oversikt over dyrene, litt oppe i dalsiden. Nede i dalen gikk elva rolig, og været var pent. Gjetergutten hadde rett og slett lagt seg til for å hvile litt. Men med ett syntes han at han hørte noen som rodde nede på elva, så han reiste seg og sprang ut på kanten av en bratt bakke – så han fikk utsikt. Han så da en svær demning tvers over elva, fra nordsida av dalen til sørsida. Demningen besto av våt leire, og i leira så han hester og kyr som kjempet for å komme til lands. Ovenfor demningen var det en enorm sjø, og vannet sto så høyt at det gikk opp til midt på loftsvinduene på flere av gårdene, blant annet gården som gjetergutten hørte til på. På sjøen rodde to mann i båt oppover mot de oversvømte gårdene. Gutten ropte til dem at de måtte vente så han fikk sitte på, og la deretter på sprang nedover bakken så fort han orket. Men da han kom ned, var alt borte. Sjø og demning, båt og roere var forsvunnet, og Verdalselva rant rolig og mektig, som vanlig. Gjetergutten ble aldeles fra seg, og forsto ingen ting. Da han kom heim, var han helt forstyrret. Han var blek som et lik og hadde mistet evnen til å snakke. Folkene på gården så at noe var galt, så de prøvde å snakke vennlig til ham. Hadde han sett udyr i skogen? Var det noe galt med buskapen? Litt etter litt kom gutten til hektene og fortalte om det han hadde sett. Men gardsfolket mente han hadde sovnet og drømt, og at det var drømmen som hadde skaket ham opp.

Omtrent samtidig som at gjetergutten så dette, var det flere i bygden som opplevde merkelige ting.

Bonden Johan Gran som holdt på å sette opp nytt gjerde, satte fra seg spettet (en lang jernstang som man bruker for å lage hull til gjerdestolpene) fra seg på tunet da han gikk inn for å spise middag. Da han kom ut, var spettet borte. Det så ut til å ha sunket i jorda.

Om kvelden den 17. mai feiret verdalingene Norges nasjonaldag – og mange la seg ikke før langt på natt. Likevel måtte de opp i rett tid neste dag, for det var vanlig arbeidsdag. Livet gikk som vanlig på gårdene i bygden.

Bonden Elias Lyng skulle ri over elva den 18. mai, og opplevde at hesten ble svært uregjerlig da de skulle krysse Verdalselva. Det var bare så vidt han fikk hesten med seg. Det blir fortalt at husdyra var urolige mange steder denne kvelden. Noen hadde sett ville dyr flykte i vill fart.

Noe holdt på å hende. Dere har kanskje allerede forstått det. Kan hende lever minnet om det som skulle skje, fortsatt. Det gjør det i hvert fall her i Norge, i Trøndelag.

For rett etter midnatt den 19. mai 1893 begynte det å buldre og drønne. Verdalen skulle aldri igjen bli den samme.

Det dyrene – og noen mennesker – hadde kjent på seg, var et faktum.

Folk sov tungt i sengene sine, slitne etter nasjonaldag og arbeidsdag. Vinden var sur og kald og feide ned fra grensetraktene. Og plutselig raste den ene dalsida ut. Jordfall. Leirfall. Skred. Jord og leire ble til suppe som fløt ut over dalen og feide med seg gårder, trær og åkre. De enorme massene slo mot den søndre dalsida og sprutet tilbake i dalen. Elva forsvant. Hus, mennesker og dyr ble sugd ned i dypet.

Den ene garden etter den andre gikk i oppløsning, folk forsvant sammen med husene i leira, eller de løp halvnakne i angst hit og dit uten å ane hvor det var tryggest. Rundt om kom drønnende smell og lyder av skrik, jorda skalv, lufta fylt av svovellukt og tykt støv. Før de visste ordet av det, gled grunnen vekk under føttene og de måtte flykte for livet fra revner som plutselig åpnet seg i bakken, eller skredmasser som kom veltende. Noen kom seg opp på taket og seilte opp mot 16 kilometer nedover dalen, midt i infernoet.

Vi vet ikke hvor lenge denne enorme naturkatastrofen pågikk. Kanskje en halvtime, kanskje to timer.

Øyenvitner fortalte at det virket som om det aldri noensinne ville holde opp. Da en slags stillhet endelig senket seg, var det som om naturen sukket og stønnet, og sammenlignet med levenet som nyss hadde vært, fortonte det seg stille. Men leirmassen var fortsatt ustabil, og hele tiden falt mindre parti ned i gropene. Redningsarbeidet var livsfarlig og traumatiserende. Likene man fant i leira var skamferte og delvis ødelagte. Det var svært mange barn blant de omkomne. Noen mennesker ble reddet etter mange timer, av modige menn som våget seg ut på leirhavet. Det fortelles at to menn reddet flere menneskeliv ved å gå ut på den livsfarlige suppen på ski.

Omkring 55 millioner kubikkmeter masse raste ut i Verdalsraset. 80 større og mindre gårder forsvant. Et enormt område var ugjenkjennelig for all framtid.

Utallige dyr forsvant i leiren.

116 mennesker mistet livet.

Kunne katastrofen ha vært unngått? Skulle man ha hørt på de som fikk forvarsel? Skulle man ha tatt signalene fra dyrene? Kanskje har eldgammel kunnskap noe for seg, den typen kunnskap som lett avfeies som overtro og tøys?

Jeg vet ikke. Men i Verdalen står det fortsatt minnesmerker over de som ikke fikk noen sjanse til å klare seg. Og 6. juledag 2020 gikk det et stort leirskred i Gjerdrum ved Oslo. Det var lite sammenlignet med Verdalsraset, men sju personer omkom. Tre er fortsatt savnet.

Vi hörde “Verdalsraset”, skrive av Camilla Bilstad och uppläst av Frida Stavnes.

Tanken lockar alltid när en katastrof inträffar. Tanken att det var något mer än bara slump och naturprocesser. Vi människor tycker så illa om när det inte finns en vilja bakom händelser. Vi konstruerar religioner och konspirationsteorier, allt för att istället för blinda och omedvetna naturlagar kunna föreställa oss en intelligent kraft och design bakom de stora händelser som påverkar våra liv. Vi föredrar en ond vilja framför den likgiltiga naturen.

Ta till exempel det som berättas om samhället Portlock i Alaska. Vad som egentligen hände där vet jag inte, däremot har jag hört det som berättas. Kontexten är den följande. Portlock växte fram som ett fiske- och konservfabrikssamhälle på Kenaihalvön vid södra Alaskas kust ut mot Stilla havet. Sedan 1780-talet, då en engelsk marinofficer kom dit, har det varit känt bland de nordamerikanska inbyggarna för sin undersköna miljö och sina ymniga mängder lax.

Med tiden växte och frodades Portlock, fram till slutet av 1940-talet, då dess befolkning, till största delen ryssar och ursprungsbefolkningen aleuter, plötsligt flyttade därifrån. Det gick så snabbt att man lämnade hus och allt efter sig. Det var som om befolkningen flydde. I efterhand har berättelser om varför sipprat fram, i intervjuer med de gamla som är de sista kvar att minnas Portlock, och då sägs det att det hade att göra med något som rörde sig uppe i skogarna.

Det sades att människor försvann. Det sades att sargade och illa åtgångna kroppar som sköljts ner från bergen i regnet hittades flytande i fjorden. Det sades att någonting jagade människorna som bodde där.

“Det berättades om några invånare som varit ute och spårat älg. Deras spår hade varit lätt att följa i den sanka marken. Då hade de plötsligt hittat stora fotspår, liknande mänskliga fötter men nästan en halvmeter långa. Spåren hade följt älgens spår, och så hade de fortsatt fram till en plats där gräset var tillplattat, som om något våldsamt hade utspelat sig där. Sedan hade bara de människofotliknande fotspåren fortsatt därifrån, och upp mot de höga, dimmiga bergen…”

Så berättades det i en artikel i lokaltidningen Homer Tribune från 2009. I samma artikel var en gammal kvinna, född på 30-talet, intervjuad. Hon sade att hennes föräldrar hade tagit hela familjen och flyttat därifrån, efter att de i samhället länge hade känt sig förföljda av nantiinaq (Nan-te-nuk) – en stor, hårig och människoliknande skogsvarelse. Och den gamla kvinnan berättade också om en ande som kom ur berget, en kvinna med vitt ansikte klädd i långa, svarta tyger som försvann in i klipporna.

Portlock fanns en gång i tiden, men nu finns där bara husruiner och kanske andarna som vaktar över markerna. Vad som hotade befolkningen så till den grad att den lämnade allt och flydde vet vi inte riktigt. Men berättelserna kvarstår.

Och så gör berättelserna om andra platser, som hotat sina besökare. Som till exempel den som en anonym lyssnare nyligen skickade in, under namnet “Berget”. Den läses av Ludvig Josephson.

Vi ska inte vara här.

Den objudna tanken hade hemsökt mig ända sedan vi lämnat Vuoggatjålmes höstsmyckade dalar för att påbörja stigningen mot Nasafjäll. Jag lät den komma och gå under eftermiddagen, säker på att den snart skulle glida ner under ytan och försvinna min eviga ström av tankar och känslor. Men om något blev den mer påträngande ju längre upp på berget vi kom.

Jag stannade, hakade loss vattenflaskan som guppat längst min höft och tog ett par klunkar av det iskalla vattnet. Ett stycke längre ner på den steniga stigen gick Oliver. Huvan på hans skaljacka hade halkat ner och han såg sammanbiten ut där han strävade framåtlutad mot vinden.

”Hur långt är det kvar?” frågade Oliver när han kommit ikapp.
Jag fiskade upp mobiltelefonen ur fickan och kollade tiden. Halv tre.
”Borde inte vara mer än nån timma. Du ser platån där uppe, och toppen bakom?”
Oliver nickade.
”Stugan ska ligga på den flacka biten, och gruvan i berget bakom.”

Blåsten tilltog kraftig på den sista sträckan. När vi slutligen kom upp på platån, knappt två timmar senare, tycktes vinden rusa ner från berget med samma kraft och brännande kyla som de forsar vi hämtat vatten ur nere i Vuoggatjålme. Platån visade sig vara mer av en dalgång, och i dess mitt låg en dimgrå sjö, utdragen och asymmetrisk som ett slarvigt penseldrag. Landskapet, med undantag för det vinröda ris som likt vener klängde sig fast runt stenar och klippblock, gick i dämpade toner. Gruvstugan, numera ett vindskydd för vandrare, balanserade på en stenig höjd vid sjöns västra strand, och därifrån reste sig Silverberget mot en blygrå himmel.

Det fanns ingen kamin i stugan. Luften var rå och det luktade svagt av ruttet trä och något beskt som jag misstänkte kom från de rostiga gruvverktyg som låg uppradade på en hylla innanför dörren. Inredningen bestod i övrigt av två väggfasta bänkar – långa och breda nog att sova på – med ett bord emellan, och ett flertal informationsaffischer, alla mer eller mindre blekta och svårlästa, som häftats fast på väggen.

Oliver lät ryggsäcken falla i golvet och satte sig på utav en bänkarna. Utanför slog vinden emot stugan och takbjälkarna klagade högljutt.

”Det är inte direkt så att man blir sugen på att dra fram kameran,” sa jag, lite ursäktande. ”Fulare fjäll får man leta efter.”

Oliver slog armarna om sig och kurade ihop där han satt. ”Du kan ju i alla fall känna dig stolt över du lyckats lura med mig till Mordor på semester. Tack för den.”

Han hade hellre stannat nere i Vuoggatjålme, slagit upp tältet vid en kristallklar sjö och fiskat i en vecka. Men jag hade fantiserat om att vandra bland ruinerna på Nasafjäll sedan jag först hört talas om gruvan och dess mörka roll i Sveriges historia. Jag ville se ut över det karga, ogästvänliga landskapet och föreställa sig vad de kände – alla de som frivilligt eller i kedjor kom till denna ödemark vid världens ände för gräva efter rikedomar i ett berg som tog i kött vad det släppte ifrån sig i silver.

”Du kommer att tacka mig när vi går upp till gruvan,” sa jag.
”Det får nog bli imorrn.”

Jag tog blicken från informationstavlan jag studerat – en karta över Silvervägen, den fraktled som sträckt sig mellan Nasafjäll och Västerbottenskusten – och såg ut genom stugans enda fönster.

Minuter tidigare hade ensamma snöflingor dansat med vinden över sjön som glest placerade noter i upptakten av en symfoni.

Och nu hade orkestern brakat lös.

Vi gav upp hoppet om att utforska gruvan innan mörkret föll. Dansandes på tårna slet vi av oss fuktiga underställ och drog på torra, om långt ifrån rena, kläder. Middagen – bestående av smörgåsar som vi förberett samma morgon och ljummet kaffe ur termosar – gjorde inte mycket för att driva kylan ur kroppen, men den kvarting whiskey som vi unnade oss till efterrätt var desto mer effektiv och snart satt vi belåtet tillbakalutade i våra sovsäckar med blossande kinder och tunga ögonlock.

***

Jag vaknade någon gång under natten av att blåsan tryckte på. Jag vände mig på sidan för att lätta trycket och försökte somna om, men förgäves. Efter några minuter gav jag upp, kröp ur sovsäcken, drog på mig pannlampan och kängorna. Alkoholens värmande effekt började gå ur och huvudet kändes tungt, alldeles för tungt för mina slitna axlar och stela nacke. Jag drog upp dörren försiktigt, grimaserade åt snön och vinden som piskade ansiktet.

Natten var svart och utan stjärnor. Jag drog ena handen längst stugans träfasad tills jag rundat kröken och kommit mot långsidan. Vinden var inte lika stark här, men det bar fortfarande emot att hasa ner långkallingarna. Jag försökte rekonstruera landskapet som det sett ut i dagsljus, Silverberget och dalgången med sjön och all förbannad sten, men hade svårt att föreställa mig någonting bortom snön och det omgivande mörkret.

Jag drog upp kalsongerna och var just på väg att vända och leta mig tillbaka till dörren när jag skymtade ett ljus i väst, nere vid sjön.

”Vad fan?” viskade jag, fullt medveten om att jag var den enda som hörde, och tillfälligt tacksam över detta eftersom min röst lät tunn och harig.

Ljuset gav ifrån sig ett gult flackande sken, som av en lykta. Det tycktes hänga i luften ett tag, sedan började det röra sig i västlig riktning, upp mot Silverberget. Min pannlampa var långt ifrån stark nog för att lysa upp avståndet till det andra ljuset. Jag sorterade hastigt i minnet efter naturliga fenomen som kunde förklara det jag såg. Irrbloss? Osannolikt på den här höjden, och med sjön nära nog frusen. Det fanns givetvis andra vandrare på fjällen såhär års, kanske hade någon gått vilse i stormen. Men vem använde lykta längre när det fanns ficklampor? Dimman av alkohol och utmattning hade lyft, och mitt hjärta slog våldsamt i bröstet. Jag kände mig naken och sårbar där jag stod, huttrandes i mitt underställ och med skosnörena släpandes efter kängorna. Det var olikt mig, i vanliga fall skulle jag ha klivit fram runt knuten, hälsat på lampbäraren och bjudit in honom eller henne i stugan. Inget mer med det liksom. Men den där olustiga känslan som jag burit med mig hela dagen, i alla fall innan jag lyckats dränka den i whiskey, den hade kravlat sig upp till ytan igen.

Jag stod som frusen tills ljuset försvann ur sikt på andra sidan stugan, sedan skyndade jag mig runt knuten, upp för den lilla träbron och in i stugan där jag snabbt drog igen dörren bakom mig.

”Oliver. Oliver!”
”Lägg av,” stönade han till svar, knappt hörbar där han låg insvept i sovsäcken.
”Du måste komma och kolla. Vakna då för fan!”

Fönstret vette ut över sjön, och i den riktningen fanns nu bara mörker. Om ljusbäraren fortsatt röra sig i samma hastighet och riktning borde denne ha passerat stugan och påbörjat klättringen uppför berget.

Om den fortsatt.

Jag sneglade mot dörren, sänkte rösten till en viskning: ”För i helvete!”
”Ja, ja.” Oliver satte sig mödosamt upp utan att försöka dölja sin irritation. ”Vad är det?”
”Jag var ute, och Oliver, det är nån här. Nån med lykta.”
Oliver stönade. ”Och? Det är väl nån som tältar.”
”I det här vädret? Men en raststuga hundra meter bort?” Jag lutade mig närmare. ”Det kan vara ett Holländskt psyko med isyxor.”
”Du är ju helt jävla otro-”

Han avbröts av ljudet av två tunga knackningar som slog mot dörren.

Jag hann knappt reagera innan Oliver kom på fötter och beväpnade sig med ett av verktygen som låg uppradade på hyllan. Det var en tång av något slag, lång som en underarm och nästan helt sönderrostad.

Han nickade mot dörren.

”Men va fan,” viskade jag. ”Du får ta det lugnt med den där.”

Om den holländska yxmördaren visade sig vara en vilsen skogsmulletjej var ett stycke järntillhygge i ansiktet knappast ett lämpligt välkomnande. Oliver ryckte bara på axlarna och nickade mot dörren igen.

Just som jag sträckte mig efter handtaget kom en ny knackning. Ett ensamt dunk.

Jag drog tillbaka handen.

Oliver svor. ”Rikta pannlampan i alla fall.”

Han motade bort mig och tryckte ner handtaget. Vinden högg genast tag i dörren och slet den ur hans grepp. Snö virvlade in i stugan och för någon sekund glömde jag av mig vinklade bort huvudet, släppte in mörket och Gud vet vad mer, men kom snabbt på mig själv och riktade pannlampan mot dörröppningen igen.

Tomt.

Oliver lutade sig ut över den lilla bron och jag ställde mig alldeles bakom för att lysa upp.

”En klassiker.” Oliver sträckte handen utefter väggen och greppade en låsbom som satt på ett gångjärn alldeles invid dörrkarmen. ”Den måste ha slagit mot dörren.”

Lättnaden sköljde över mig, och för ett ögonblick kände jag mig nästan euforisk. Allt hade sin förklaring. Det var inte konstigt att Nasafjäll kändes ogästvänlig när det plågades av isande vindar och det karga landskapet såg ut som taget ur en postapokalyptisk mardröm.

Jag följde Oliver in i stugan och drog igen dörren bakom oss.

Sedan kom jag ihåg lyktan. ”Men det var nåt ljus där ute. Tidigare.”

Oliver la tillbaka tången på hyllan och drog sovsäcken över axlarna. ”Vill du gå ut och leta eller?”

***

Nästa morgon hade vinden mojnat och tjocka lappvantar föll nästintill vertikalt från en blek himmel. Temperaturen låg över nollan och nattsnön höll redan på att smälta. Vi lyckades göra upp en eld med några fuktiga vedklabbar som någon lämnat under stugan och tog tacksamt emot den lilla värme brasan släppte ifrån sig.

Vi pratade inte om nattens händelser, och jag hade inte sett några fotspår när jag på morgonen varit ner till sjön. Det borde ha varit tillräckligt för att lugna mig, men den där obehagskänslan fanns kvar, och med den en irrationell misstanke om att stenarna skulle ha vaktat sina hemligheter även om en hel armé marscherat över dem i natten.

Efter frukosten gav vi oss på den korta stigningen upp till gruvan. Jag hade sett gravplatsen på åtskilliga bilder och kartor, men utan klockstapeln – en rostig triangel hängandes från träpåle – hade den knappt gått att urskilja från resten av bergssidan.

”Ska det föreställa ett kors?” frågade Oliver.
”Det där är från en filminspelning, samma med ruinerna längre upp. Barnen på Frostmofjället, har du sett den?”
”Barnen från Frostmofjället, och ja. Så det är ingen riktig kyrkogård?”
Jag gestikulerade teatraliskt mot den steniga platån. ”Du står på Skandinaviens högst belägna gravplats.”
Oliver höjde på ögonbrynen. ”Om det verkligen ligger människor begravda här, kan det inte vara djupt.”

Tanken gjorde mig illa till mods. Jag stoppade tillbaka telefonen i fickan utan att ha tagit något kort, sa till mig själv att det var för att ljuset var dåligt.

Vi passerade kapellruinerna och ett av de avspärrade gruvhålen. Avspärrningen bestod för övrigt bara av ett rött plastnät spänt mellan träpinnar, inget som skulle stoppa en motiverad äventyrare, men jag hade läst att det fanns ett annat hål längre upp – ett kortare stycke gruvgång som gjorts säkert för nyfikna turister att utforska – och den där morgonen kände jag mig inte särskilt äventyrlig.

Inom några minuter stod vi på toppen av slagghögen -en avlång artificiell klippa som växt fram allt eftersom gruvan blivit djupare och den värdefulla malmen sorterats ut. En sönderrostad rälsbana ledde ut från gruvhålet och vidare längst slagghögens rygg. Där den tog slut poserade en rustik gruvvagn med den tillsynes oändliga fjällvärlden som bakgrund.

Det svaga förmiddagsljuset lyste bara upp några meter av gruvgången, vartefter halvmörkret sömlöst övergick i svart. Runt öppningen och vidare in i tunneln låg vatten, täckt av klar is som buktade illavarslande under min känga.

”Den håller aldrig,” sa Oliver.
Jag ryckte på axlarna. ”Vattnet är max två decimeter djupt. Ingen kommer att drunkna här idag.”
”Nä, men jag är inte så sugen på att gå resten av dagen i soppblöta kängor.”

Våra blickar möttes och jag förstod direkt att diskussionen var över. Oliver hade följt mig såhär långt, gått mil efter mil utan ett gnäll, trots att han var totalt ointresserad av Silvergruvan. Men nu var han färdig. Jag kunde ha ifrågasatt min egen motivation till att vilja gå in i berget, vad det var jag trodde att jag skulle se där, eller vad det skulle betyda för mig. Jag var inte ens säkert på att jag ville längre, men nu var det som det var och jag stod där jag stod.

”Fine,” sa jag. ”Men om jag halkar och bryter benet får du fan lägga tiaran åt sidan och komma rädda mig.”
Oliver log. ”Vi får väl se.”

Jag gav honom en klapp på axeln och drog på mig pannlampan.

***

Stenar stack här och där upp ovanför isen, och med händerna mot de skrovliga
bergväggarna för balans lyckades jag ta mig fram från sten till sten. Luften var kall och klar, och jag tyckte att den luktade svagt av järn, men kanske var det bara hjärnan som lurades av bergväggens roströda toner. När jag kom dit dagsljuset inte längre förmådde tränga undan mörkret vände jag mig om och såg Olivers siluett mot himlens bleka kuliss.

”Ser du slutet?” frågade han, och hans röst färdades lätt genom tunneln.
”Nä, det kommer en krök här. Men det kan inte vara långt kvar. Hojtar till när jag är framme.”

Jag ångrade att jag köpt en pannlampa av ett billigare märke. Trots att gruvgången bara var knappt ett par meter bred fick jag fick söka av marken från sida till sida för att hitta lämpliga stenar att kliva på. När jag kommit runt den krök som jag antagit skulle ta mig till en återvändsgränd, upptäckte jag att gången i stället fortsatte, men nu med en svag nedåtgående lutning. Jag tvekade. Det här var ingenting jag kände igen från mina efterforskningar. Tidigare besökares uppskattning av tunnelns längd hade visserligen varierat något, men det handlade några meter hit och dit, och jag var ganska säker på att jag redan passerat även den mest optimistiska uppskattningen som låg runt 10 meter. Kanske hade någon arkeologisk utgrävning gjorts på senare tid och gruvgången därmed öppnats upp ytterligare en sträcka, men det fanns ingenting varken på marken eller längst de skrovliga väggarna som tydde på att berget nyligen störts av hackor eller andra verktyg.

Vänd om.

Tanken följdes av ett vindrag i nacken, och den här gången var jag redo att lyssna på vad jag antog var min inre fegis. Den lilla äventyrslusta som överlevt nattens händelser hade runnit ur mig och jag kände mig redo för en sista selfie vid gruvhålets öppning -följt av en rask marsh som skulle ta oss ner till Vuoggatjålme i god tid innan mörkret föll över Nasafjäll.

Jag vände mig mödosamt om, balanserandes på en de få stenar som sköt upp genom isen, och letade med pannlampan efter mitt nästa steg. Men den sten som hållit min vikt bara sekunder innan skiftade nu under mig, och i ett desperat försök att hålla mig på upprätt satte jag ner en fot enligt devisen bättre blöt än blåslagen. Men isen höll, och i stället för att plumsa ner i vattnet gled min fot undan.

Jag slog hårt i isen och gled en kort stund längst tunneln innan min känga stötte mot en sten och jag blev liggandes. Pannlampa blinkade till ett par gånger för att sedan slockna. Jag vred försiktigt huvudet i den riktning som jag kommit ifrån och såg till min lättnad ett tunt, grått ljus mot bergväggen. Med långsamma rörelser tog jag mig upp i sittande position, än en gång lättad när jag kunde konstatera att kroppen hade klarat fallet utan allvarligare skador. Det verkade som att mitt lilla missöde skulle lämna mig helskinnad -sånär som på lite blåmärken, och sannolikt ett och annat skämt på min bekostnad.

Jag skulle precis ropa på Oliver för berätta att jag var på väg ut när det small till i isen under mig. Ett kort, hårt ljud. Och utan att kunna se visste jag att sprickor färdades genom isen och vidare neråt. Kände vibrationerna i kroppen, ett sug i magen.

Sedan rämnade marken under mig.

***

Jag tror jag måste ha svimmat av, men jag vet inte om jag var medvetslös i en timma, eller en sekund. Kanske hade jag bara slagit i huvudet, tappat bäringen. Det första jag minns är ett enormt tryck, som om någon formlös massa slingrat sig runt min kropp och nu försökte krama ihjäl den. Jag kunde inte se. Kunde inte andas. Hade lika gärna kunnat befinna mig i en djuphavsgrav. Paniken sköljde över mig och jag förde upp händerna till halsen, ryckte och drog i kragen på min skaljacka, försökte slå mig själv på bröstkorgen.

Sedan släppte något. Lungorna vaknade till liv, tog äntligen emot luften som jag desperat sög in. Jag lät armarna falla åt sidan, låg en lång stund och flämtade i mörkret tills hjärtat slutade rusa. Tillslut satt jag mig försiktigt upp. Rörelsen gjorde mig yr, men jag fortsatte att ta djupa andetag och snart hade yrseln lagt sig.

Pannlampan satt kvar på mitt huvud och jag drog av den, tog av mig handskarna och kände med fingrarna runt plasthöljet och glaset som omgav lampan. Till min förvåning verkade den ha klarat fallet utan yttre skador, men när jag sköt den lilla on/off-knappen fram och tillbaka hände ingenting. Jag slog lampan mot handflatan ett par gånger, försökte igen, och den här gången belönades jag med ljus.

Jag kunde snabbt konstatera att jag hamnat i ännu en gruvgång. Visserligen smalare och inte lika nogsamt uthackad som den jag kommit ifrån, men fortfarande en del av det system av tunnlar som en gång grävts ner i berget. Åt ena hållet försvann gången snabbt i mörker, åt andra hållet var den blockerad av sten och grus och jag antog att det måste vara därifrån jag gjort min smärtsamma entré. Något hål upptill syntes dock inte till, och dammet, som låg som askrök i luften, stördes inte av något vindrag. Ändå kravlade jag mig upp, lutade mig mot högen av sten och grus och skrek för allt jag var värd.

Olivers namn ekade i tunneln bakom mig. Jag tog några djupa andetag och skrek igen. Sedan en gång till. Men när ekot dött ut var det bara mina ansträngda andetag som störde tystnaden.

Mobilen hade saknat täckning redan när vi kom upp på Nasafjäll, och nu var dessutom displayen krossad. Jag kunde ändå utläsa tiden: tjugotre minuter över tio. Klockan kan inte ha varit mer än tio när vi kommit upp på slagghögen och jag gick in i berget. Hur långt skulle Oliver var tvungen att gå innan han kunde ringa 112? Gruvan låg trots allt bara en knapp mil från bebyggelse på den norska sidan. Jag resonerade att hjälp inte kunde vara långt borta, och att det bästa jag kunde göra var att stanna där jag var. Kände till om med en gnutta stolthet över min förmåga att behålla lugnet och tänka.

Jag var på väg att sätta mig ner vid rashögen för att påbörja min väntan, men kom genast på bättre tankar. Om min vikt varit nog för att den övre gången skulle kollapsa var jag inte redo att chansa på att något lösgjort stenblock inte skulle falla ner och krossa mitt skallben. Jag gick på stela och lite skakiga ben ett stycke längre ner i gruvgången innan jag sjönk ihop.

I takt med att adrenalinet lämnade mig kröp kylan närmare, som en asätare som tålmodigt väntat på att ett döende djur till slut ska bli för svagt för att värja sig. Snart kom också huvudvärken, och av gammal vana stack jag in fingrarna under kanten på mössan för att massera tinningarna. Det blixtrade till bakom ögonen och jag drog tillbaka händerna, såg i skenet av ficklampan att fingrarna på min vänstra hand var fläckade av delvis koagulerat blod. Jag strök snabbt av kletet mot byxbenet och drog på mig handskarna. Påminde mig själv om att hjälp var på väg. Att jag skulle bli hittad.

Jag måste ha somnat där jag satt, hopkurad med ryggen berget, för jag minns att jag väcktes av ett ljud. Nästan som att det kallade på mig i drömvärlden.
Klink. Klink. Klink.

Jag satt en lång stund, någonstans mellan sömnen och verkligheten, utan att kunna avgöra om ljudet kom inifrån mitt huvud eller från berget, och tillslut tystnade det.

Pannlampan flimrade till ett par gånger, slocknade. Jag drog jag av den, fipplade med on-off knappen, knackade lampan hårdare och hårdare mot handflatan. Men den här gången var mina återupplivningsförsök förgäves. Jag fumlade blint efter telefonen med frusna fingrar. Jag lyckades navigera mig fram över den spruckna displayen tills jag hittade ficklampsappen. Ljuset var svagt och kallt, men gav mig ändå en fristad från det djupaste mörkret, och en sikt på ett par meter i vardera riktning.

Klockan visade fortfarande tjugotre minuter över tio. Jag stirrade på de glödande siffrorna en lång stund, som att min uppmärksamhet skulle få dem att vakna till och fortsätta sin eviga vandring genom sekunder, minuter och timmar. Någonstans förstod jag att det var fallet, eller möjligtvis kylan, som hade skadat telefonen på något vis. Men tanken på att tiden stod stilla fyllde mig ändå med ett djupt obehag.

Jag var mitt uppe i en kamp mellan mitt förnuft och en stigande hysteri när något längre ner i gången fångade min uppmärksamhet. Ett varmt, flackande sken bortom min cirkel av artificiellt ljus.

I nästa stund var det borta.

Jag vinklade bort telefonen och kisade in i mörkret.

“Hallå?” ropade jag.

Min röst färdades genom tunneln och liksom tidigare möttes jag av mitt eko, en röst som var både bekant och främmande. Som att det fanns fler av mig här nere som alla ivrigt ylade till svar.

Jag fick ta stöd mot bergets skrovliga innanmäte för att resa mig upp. Min kropp protesterade så våldsamt att ett gnyende läte slapp ifrån mig.

“Hallå!” ropade jag. “Jag är här!”
Den här gången fick jag svar, och rösten, som var både bekant och främmande, var inte min egen.
“Oliver?” skrek jag. “Här!”

Snart kunde jag urskilja kraset av fotsteg genom gången som växte och växte tills Oliver plötsligt stod framför mig, blek och drömsk i det blå skenet från min telefon.
“Här är du,” sa han. Det var ett lugnt konstaterande, som att han kommit hem från jobbet och hittat mig i köket i den lilla trean som vi delade.

Jag kramade om honom, lika mycket för att jag var glad att se honom som för att bekräfta för mig själv att han var riktig och inte bara ett hologram som min omtöcknade hjärna projicerade av ren viljekraft. Han gjorde ingen ansats till att krama mig tillbaka, och fast jag var mycket väl medveten om att han inte var den kramgoa typen kände jag ett sting av irritation. Det här var trots allt ingen vardaglig situation, och vi var så långt från vårt lilla kök som det gick att komma.
“Vars kom du ifrån?” frågade jag. “Jag trodde att du skulle ringa efter hjälp. Fjällräddningen eller nått.”

Han drog sig försiktigt ur min omfamning och ryckte på axlarna.

“Jag hörde hur du ropade,” sa han, som att det var svar nog.

Jag var på väg att upprepa min fråga, men bet ihop. Det var dumt att stå här nere och tjafsa. Omoget, och framförallt onödigt. Jag ville bara ut.

Utan att säga något mer vände sig Oliver om och började gå tillbaka ner i gången. Jag skyndade efter, stel och haltandes. Det var först nu, när han snabbt försvann i mörkret framför mig, som jag reagerade på att han inte hade någon lampa. Hade han haft det när han kom? Jag mindes det där flackande ljuset, mjukt och varmt mot bergväggen.

Jag frågade vad som hände med hans lampa, och han stannade upp, blev ståendes med ryggen mot mig.

“Jag vet vars vi ska,” sa han. “Det är inte långt”.

Utan att vänta på mitt svar började han gå igen. Gången svängde svagt åt höger och jag var livrädd för att förlora honom ur sikte. Att han skulle försvinna in i mörkret lika plötsligt som han stigit ur det. Att allt det här bara hände i mitt huvud och att jag i själva verket irrade runt själv där nere, allt längre från den plats jag fallit, och därmed också den plats som man skulle leta efter mig. Jag hade läst om det i ett populärt friluftsforum innan jag åkte, att många som dog i vildmarken skulle ha klarat sig om de inte lidit av övertro på sin förmåga, eller drabbats av panik. Agerat korkat eller irrationellt.

Efter en liten stund delade sig gången. Utan att tveka vek Oliver av till vänster. Gången som fortsatte till höger följde samma svaga kurva som tidigare, medan den som stack av till vänster smalnade av bara någon meter från där jag stod och därefter sluttade märkbart nedåt. Runt öppningen på båda sidor låg små drivor av sönderhackad sten, som om ingen hade brytt sig om, eller haft tid, att forsla bort den. Men det var inte det som fick mig att stanna upp. Jag kunde ha svurit på att jag känt ett vinddrag mot min högra kind, som att berget dragit efter andan.

Oliver stod tyst och såg på mig. Det var något med hans kropp, eller hur han stod, som kändes… fel. Samma vaga känsla av olust som jag fick av att se mig själv på bild när kameran fångat en vinkel som spegeln aldrig visade.

“Är du säker på det här?,” sa jag, och tog ett försiktigt steg åt höger. “Luften känns friskare åt det här hållet”.
“Du har slagit huvudet,” sa han. “Det är den här vägen”.

Han började gå igen och jag följde efter. Han hade rätt såklart. Jag kunde inte lita på mina sinnen, fick inte låta mig luras. Men mer än något annat var jag livrädd för att bli lämnad ensam igen. Därför ignorerade jag också den röst som viskade åt mig att det var något fel på luften. Något sjukligt. Som ett vattenhål där ett solblekt kranium stirrar blint från djupet medan hjordar av törstiga djur passerar utan att dricka.

Berget fortsatte att krypa närmare och genom de smalaste passagerna tvingades jag gå sidledes för ta mig fram. Oliver verkade ha bråttom, reagerade knappt när han slog axeln så hårt i en utbuktande sten att han för ett ögonblick tappade balansen. Jag sa åt honom att vänta, men om han hörde så ignorerade han mig. Kroppen kändes tung och seg, fötterna märkligt avlägsna. Det tog all min att lyfta dem över stenar, och att sätta ner dem i marken igen. Min värld begränsades till den tunna cirkel av ljus som svajade framför mig som en vajerhängd gatlykta en stormig höstnatt. Det kändes som att jag knappt rörde mig framåt, ändå rusade pulsen innanför skallbenet.

Jag ropade åt Oliver att han skulle vänta. Att jag behövde vila. Bara en liten stund. Jag märkte inte ens att jag redan hade stannat, blev osäker på hur länge jag hade stått där. Min andetag kom i korta stötar som drev runt dammpartiklarna i vilda cirklar. Oliver var inte längre framför mig. Jag ropade efter honom, men det var kraftlöst. Knappt mer än viskning på utandningen.

Jag vände mig om och lyste upp gången bakom mig. Allt jag kunde urskilja var sten, damm och mörker. Jag lyssnade efter fotsteg. Efter Oliver. Efter något. Men tystanden var lika kompakt som mörkret. Lika närgången.

Jag tog ett stapplande steg framåt, två, tre, innan jag blev stående igen. En rostig hacka av något slag låg diagonalt över en pöl av oljeskimrande vatten. Jag var säker på att jag sett den förut. Mindes hur jag klev över den, att jag bländades när vattnet kastade tillbaka ljuset från telefonen. Hade jag vänt mig om?

Jag snurrade ett långsamt varv där jag stod, försökte orientera mig. Lutningen hade planat ut utan att jag märkt när det hänt. Den släggformade stenen försvann bland andra stenar i andra former och skuggorna där emellan. Berg, damm och mörker. Hade jag vänt mig om?

Och sedan. Ljuset. Samma dansande lågor mot bergväggen som jag sett innan Oliver hittade mig. Jag vek undan telefonen, blinkade bort damm och tårar. Letade efter källan. Efter lyktan eller elden. Men ljuset tycktes existera på egen hand, som skenet från en sedan länge död stjärna på natthimlen.

“Oliver!” ropade jag. “Är du där?”

Svaret kom nästan omedelbart, men inte från samma riktning som ljuset. Det kom från gången bakom mig.

“Här.”

Jag svängde runt, och kolliderade nästan med Oliver. Han kan bara ha stått någon halvmeter ifrån mig. Jag tog ett steg bakåt och riktade lampan mot hans ansikte.

“Vad håller du på med!” nästan skrek jag. “Hörde du inte att jag ropade?”

En slinga linblont hår hade fallit ut från mössan och låg över pannan som var blek och fuktig. Han stod lätt framåtböjd. Ansiktet såg slappt ut, nyvaket. Det högra ögonlocket hängde en aning, som att han hade svårt att hålla det öppet. Inte nyvaken. Full. Han såg full ut. Det var inte en obekant syn, även om det blivit längre mellan gångerna sedan studietiden. Jag tänkte på luften igen. På vattenhålen som djuren gick förbi.

“Du ser förjävlig ut,” sa jag, tystare nu, nästan vädjande. “Jag tror det är nåt med luften, nån gas eller nått. Känner du inte? Vi går tillbaka. Snälla, Oliverr.”

Istället för att svara la han huvudet på sned. Lyssnade.

Klink. Klink. Klink.

Metall mot sten. Nära nu. Oförnekligt.

Jag behövde inte vända mig om för att veta att ljuset var tillbaka. Det rörde sig runt mina fötter, kastade ryckiga skuggor mot marken, reflekterades i Olivers ögon som på ett nattdjur.

Och jag såg något där. Bakom ljuset i hans ögon. Något som såg iakttog mig, hungrigt men tålmodigt. Det var inte min vän.

Insikten spred sig i buken. Slingrade sig fast i magsäcken, runt hjärtat och lungorna, likt det vinröda ris som växte över stenarna på Nasafjäll. Jag visste då att det inte var Oliver med samma självklarhet som jag vetat att det var honom bara några andetag tidigare. Oliver hade aldrig varit nere i berget, och det som lett mig hit hade förmodligen aldrig lämnat det.

Jag tog ett försiktigt steg bakåt, höll upp mina skitiga och såriga händer framför mig. Instinktivt. Som att det kunde skydda mig. Händerna skakade.

Klink. Klink. Klink.

Ett steg till. Mot ryggen kände jag nu värmen från ljuset. Hur det tycktes dra mig till sig.

“Jag ska gå nu,” viskade jag, mer till mig själv än till den köttmarionett som hängde framför mig i tunneln, men den hörde.
“Du väckte mig. Du skulle inte ha… väckt mig.”

När det pratade rann en trög, rödaktig sörja ur munnen. Rösten var inte längre Olivers, eller ens en dålig imitation av honom. Den gömde sig inte längre. Visste att jag visste. Brydde sig inte. I det ögonblicket förstod jag att mina chanser att komma levande därifrån var obetydliga. Jag såg framför mig gruvgången, hela vägen tillbaka till där den delade sig, alla stenar och håligheter jag skulle måste kliva över utan att falla, alla passager där jag skulle tvingas gå i sidled och slå mig blodig mot bergväggen. Och allt med den där efter mig.

Springa och dö, eller stanna och dö. Det var mina alternativ. Så jag sprang.

Kanske kom jag ett fåtal meter, men det kändes som jag knappt hann vända mig om innan den högg tag i min arm. Alldeles för jävla snabb. Jag sparkade förgäves i den riktning där jag trodde benen måste vara. När jag inte fick träff satte jag i stället ena foten mot en uppskjutande sten och tryckte ifrån.

Armen kom av vid armbågen med ett blött, sugande ljud. Jag föll handlöst bakåt, undvek på något vis att slå i skallen när jag slog i backen. Den avslitna armen hängde fortfarande kvar med fingrarna i ett krampaktigt grepp runt min överarm. Jag rullade över på mage, försökte försökte iväg. En ny hand greppade tag runt min fotled, drog med mig, längre ner i tunneln. Den här gången orkade jag inte streta emot. Inte till en början.

Mobilen var borta. Måste ha tappat den när jag föll. Ändå kunde jag fortfarande urskilja tunnels vårdslöst uthackade väggar och blodiga händer som släpade lealöst i gruset. Hann tänka att de händerna borde tillhöra ett lik. Hann tänka att det herrelösa ljuset fortfarande måste stryka runt i tunneln. Men när skaljackan och understället hasat upp över magen, och stenarna började skära genom skinnet, då var jag inte längre död. Utmattning gav vika för smärta, och med smärtan kom adrenalinet.

Jag vrålade. Försökte rycka till mig benet, eller slita av armen som höll det, vilket som nu kom först. Jag kände hur köttmarionetten vinglade till, tog ett stapplande steg i sidled.

I panik greppade jag närmaste sten och kastade den blint bakom mig. Hörde hur den slog emot berget och sedan ner i marken igen, följt av ett hånande eko. Jag sträckte mig efter en till och hann nätt och jämt få tag i en innan köttmarionetten ryckte iväg med mig. Men det var ingen sten. Föremålet var lent och runt, och så tungt att jag genast hade tappat det om inte mina fingrar låst sig i ett krampaktigt grepp. När jag drog det till mig skrapade det spetsiga metallhuvudet mot berget.

Klink.

Köttmarionetten släppte mitt ben. Jag hörde hur den tog ett par hasande steg emot mig. Blev stilla. Något ljummet droppade ner på min bara rygg. Det sved till där det landade.

Jag drog runt hackan. Förväntade mig egentligen inte att jag ens skulle få upp den från marken, men den tycktes ha sitt eget momentum. Som att den redan färdats i omlopp varv efter varv och jag bara fick tag i skaftet och slets med den sista lilla biten innan kollision.

Spetsen gick in vid tinningen med ett kras. Stannade inte upp förrän den sjunkit in till skaftet, tryck in kind och skallben och drivit ett öga ur sin håla.

Jag släppte skaftet. Visste att jag borde fly, men kunde inte se bort från marionetten som nu vilset och enarmat famlade efter hackan. Från ansiktsresterna som ännu bar spår av Oliver. Tillslut sjönk den ner på knä, började krypa i iväg längst tunneln som ett sårat djur med huvudet nedtyngt av järnhackan och skaftet släpandes i marken.

Klink. Klink. Klink.

Nu fanns bara ljuset kvar, och jag följde det. Det växte sig starkare till en början, för att sedan plötsligt bli svagare igen. Som att jag passerat en lykta på väggen som jag inte kunde se. Och sedan, precis som jag var på väg in i mörkret, möttes jag av ett nytt ljus. Så fortsatte det på den evighetsmarsch som bara finns kvar som fragment i mitt minne. I de fragmenten ser jag ur ögonvrån sotiga ansikten längst bergväggen, känner blickar som följer mig men som jag inte vågar möta.

Tre dagar senare, på Sunderby sjukhus, berättade Oliver att fjällräddarna hittat mig knappt åtta timmar efter olyckan. Då hade jag suttit i mörkret bara några meter från platsen där tunneln rasat in. Blodig och yrandes, men vid liv. Räddningsarbetet hade dragit ut på tiden eftersom de varit tvungna att för hand avlägsna den sten som blockerat tunneln jag befann mig i. Under all denna tid hade jag inte svarat på tillrop, och Oliver hade förberett sig på det värsta. Övat in samtalet som han skulle behöva göra till mina föräldrar nere i Härnösand medan han tog emot sten efter sten och bar ut till slagghögen som nu växte för första gången på över 100 år.

Ingen frågade mig vad jag hade gjort under de där åtta timmarna. Förmodligen antog de att jag legat avsvimmad. Utöver skrapsåren på buken och otaliga blåmärken hade jag dragit på mig en rejäl hjärnskakning som oroade läkarna tillräckligt mycket för att de skulle hålla kvar mig på observation. På ett sätt var jag tacksam över att ingen ställde frågor. Ville varken behöva ljuga eller tvingas återge de där där timmarna som jag mindes dem. Hoppades innerligt att minnena skulle försvinna med symptomen av hjärnskakningen. Att jag skulle kunna se Oliver igen och bara se honom. Men så blev det inte. Den person som jag under flera år delat vardagen med skulle aldrig mer finnas för mig. Tillbaka i Stockholm låste jag dörren till mitt sovrum när jag gick och la mig. Undvek att se honom i ögonen. Höll mig borta mer och mer. Tillslut sökte jag jobb på annan ort, och vi skiljdes åt som främlingar en regnig dag i december, knappt fyra månader efter att jag såg honom för sista gången i berget på Nasafjäll.

Signaturmelodi

Vi hörde “Berget”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har vrålet av jordskredet tystnat, och den sista biten sten landat på de krossade resterna av veckans avsnitt av Creepypodden. Levande begravda får vi ligga här och bida vår tid. För det är inte över. Om två veckor, mot alla odds, med ett utmattat grävande, tar vi oss fram igen och levererar nya skräckhistorier. Vi hörs då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.