Avsnitt 57: The truth is out there

Vid en händelse utanför Stockholm på 70-talet var en dam ute och åkte bil när bilen plötsligt stannade utan anledning. Det var sent på kvällen och mörkt. Två korta gråaktiga varelser kom fram till bilen och tittade på den vid det här laget förskräckta damen. De stod där i ungefär en minut och försvann sedan spårlöst. Observatören vill vara anonym och är inte intresserad av någon utredning.

Rapporten inkom till UFO-Sverige under 1998, och redovisas numera tillsammans med årets övriga drygt 500 rapporter på organisationens hemsida. UFO-Sverige, som skeptiskt men nyfiket granskar svenska vittnesmål om oidentifierade flygande föremål, fann sig tvungna att lägga den fantasieggande händelsen till handlingarna. Damen som rapporterat om upplevelsen ville inte ge sig till känna, och ville, vågade eller orkade inte följa upp den en gång till. Det räckte så, för henne.

Men själv har jag tänkt på den korta beskrivningen av en märklig natt i bilen utanför Stockholm ända sedan jag läste den. Är den inte lite symbolisk, i dess koncisa sammanfattning av nästan varenda rapport man läst om möten med varelser eller farkoster som tycks komma från bortanför vår egen värld? De två varelserna, knapphändigt och fåordigt beskrivna som korta och gråaktiga, som om man helt enkelt inte hann få en tydligare bild av dem innan man blinkade och de var borta, hur de står utanför bilen som om lite fönsterglas och en låst dörr skulle hindra dem nu när de tagit sig genom rymden och till slut landat på vår planet, och hur de till slut försvinner. Ett kort och oförklarligt besök där kontakten aldrig fullbordas, där vi aldrig når hela vägen fram till insikten om vad det egentligen är vi tittar på, som sedan går upp i rök.

Man känner igen det från filmer, böcker och berättelser. Man känner igen det från berättelserna som alltid kryper fram, när människan vänder sig upp mot stjärnorna och någonting oväntat glimtar förbi. Man känner igen händelsen som ett UFO.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och vi har precis fått en ny kollega. Sveriges Radio släppte nyligen Ufopodden i P3, som du hittar dels genom att söka på Ufopodden i ett ord på sverigesradio.se och dels genom att söka på “Ufopodden i P3” varhelst ni får era poddar ifrån. I podden får vi, med skådespelares hjälp, återuppleva oförklarade ufomysterier – en resa till några av historiens mest gåtfulla händelser. “De olika fallen spänner över tid och rum”, står det i poddens beskrivning som fortsätter, “från de väldokumenterade norrländska ‘Spökraketerna’ 1946 till de mystiska omständigheterna kring en dykarexpedition i Bajkalsjön på 80-talet och ett oförklarligt sjungande ljud på månens baksida.”

Det är lika spännande som det låter. Och för att fira denna nya talang på poddhimlen lånar Creepypodden idag temat, och berättar historier som fötts ur rädslan, skräcken och fascinationen för besökarna. Vi har också lånat titeln på avsnittet från den kultförklarade teveserien Arkiv X – för det vi kommer prata om idag är mer än bara UFO:n – det är rymden och hemlighetsfulla platser på jorden.

Nyligen kom ett spännande besked för alla som någon gång tittat upp i himlen en stjärnklar natt och liksom försökt genomskåda det djupa mörkret, försökt stirra hela vägen fram till den andra världen. Runt den röda dvärgsolen Trappist-1 i stjärnbilden Vattumannen snurrar sju planeter av sten, ungefär lika stora som vår egen planet, och åtminstone sex av dem är så långt från sin sol att det varken är för varmt eller för kallt för att flytande vatten ska kunna finnas där. Det är med andra ord sex starka kandidater för jakten på liv i universum – en annan plats som vår egen. Tanken är omöjlig att släppa. Som Aftonbladets krönikör Andrev Walden skrev nyligen:

Jag kan bli väldigt rörd av tanken på att det just nu regnar på miljarder platser i vår galax, att vågor slår in över stränder och solar glöder bakom alptoppar. Frågan om någon eller någonting lever där är förstås kritiskt kittlande men tanken på motsatsen har också någonting. De alldeles obebodda jordarna, snön som faller i en tyst dal och aldrig ska kramas eller ens betraktas.

Vi vet nuförtiden att det finns tusentals planeter runt solar överallt i universum, att soluppgångar avlöser solnedgångar överallt hela tiden. Vi vet inte hur det låter under de där soluppgångarna, om det finns ljud av väsen, susande grenar, kvittrande fåglar eller liknande, men sannolikt vet vi det alldeles snart. 2018 skickas James Webb-teleskopet upp, påpekar Andrev Walden, och det kommer kunna leta efter biomarkörer i planeternas atmosfärer. Kanske kommer vi då upptäcka spår av träd som andas… eller andra saker. Vem vet?

Så länge upptäckten av vårt kosmiska grannskap går åt detta håll – att mer och mer dyker upp framför våra ögon – finns det nästan bara skäl att vara spänd på framtiden. Men, i en historia som publicerades på Reddits underforum Nosleep nyligen, fick vi höra om motsatsen. Och alla dessa ödemarker i det jättelika ingentinget omkring oss framstod plötsligt som helt annorlunda… Historien är skriven av Redditanvändaren Lord_bronte, och den heter “Stjärnorna ser så annorlunda ut idag”.

Jag heter Benjamin och är astrofysiker. Jag har precis upptäckt någonting banbrytande, men jag tror inte jag är ensam om det. Troligen kommer tusentals forskare och vetenskapsmän världen över just nu fram till samma slutsats som jag. Du kan själv göra upptäckten i fråga. Det räcker med att du väntar tills det blivit mörkt, och sedan går ut i natten. Det är klart, förutsatt att du vet hur stjärnhimlen ser ut. Annars kanske du inte ens märker någonting.

Det började för bara några timmar sedan, fast det känns längre än så. Jag avläste mätningar av den kosmiska bakgrundsstrålningen i observatoriedelen här på mitt universitet, när jag noterade någonting som stack ut. På en dator tuggade ett program som någon av mina kollegor satt igång igenom en analys av en del av stjärnhimlen. Plötsligt gick programmet mycket snabbare, som om det hade mindre data att hantera. Det var en ren slump att jag upptäckte det – hade jag kastat ett öga på programmet en sekund senare eller tidigare hade jag kanske inte ens märkt av någonting.

Programmet tuggade visserligen, så det hade inte slutat fungera, det hade bara mycket mindre att bearbeta. Det var kopplat till ett teleskop, vars linser förut levererat ettor och nu plötsligt levererade nollor. För att beskriva det så enkelt som möjligt: stjärnorna hade plötsligt slocknat. Åtminstone några av dem. Jag såg mig omkring i byggnaden i ett försök att hitta den som hade satt igång datainsamlingen, men fanns mig själv helt ensam.

Där och då var jag egentligen inte mer än bara nyfiken. Min egen datainsamling pågick fortfarande, och det onlinespel jag brukar fördriva tiden med hade blockerats av universitetets brandvägg, så jag tänkte att en tur upp till takterassen inte kunde skada. Som astrofysiker tillbringar jag i och för sig mycket mer tid med att stirra på datorskärmar än på stjärnhimlen, men det var en stjärnklar natt, de tidiga stjärnskådarkurserna i min utbildning hade inte försvunnit fullständigt från mitt bakhuvud än och jag visste var det stod ett optiskt teleskop och dammade. Det var värt ett försök. Väl uppe på taket tog jag fram teleskopet, och letade fram den lilla fläck av himlen där ljussignalerna plötsligt upphört.

Ganska kvickt trodde jag att jag hade hittat området där något slocknat, men var så dåligt påläst om hur det egentligen skulle se ut där att den mörka stjärnhimlen inte sade mig någonting. Jag gav upp mer eller mindre på en gång. Jag tittade på klockan. Än hade inte mitt program tuggat klart datan på ett tag. Jag gav efter för nostalgin, och vred teleskopet mot de stjärntecken jag kom ihåg. Polstjärnan, som i en kosmisk slump pekats ut av jordaxeln i tusentals år och därmed varit den perfekta guiden genom natten, var lätt att hitta. Därefter lät jag blicken glida över Tvillingarna, Kastor och Polydeukes, bröder till prinsessan Helena i Sparta, stjärnorna som inspirerade namnen till de första amerikanska rymdresorna med en besättning på 60-talet. Jag fortsatte till Orion, en av de första stjärnbilderna man ser som ung, aspirerande astronom. Formen av en jägare, som jag lärt mig för länge sedan, var lätt att känna igen. På Orions vänstra axel sitter Betelgeuse och lyser sitt röda, märkliga sken. På högra axeln finns Bellatrix. Orions högra fot, som jag fortsatte ned till med teleskopet, var… Borta. Där den vita superjätten Rigel borde ligga på sitt avstånd av 770 ljusår fanns det ingenting.

Jag letade men fann den ingenstans.

Än märkligare var att Orions bälte, en rät linje bildad av tre stjärnor, inte heller såg ut som det brukade. Jag tittade förvirrat på stjärnorna och bannade mig själv för att jag inte mindes mer av astronomikurserna. För att få en utgångspunkt letade jag upp de starkast lysande stjärnorna på himlen, och hittade dem utan problem. Capella var där, och hundstjärnan Sirius blinkade nonchalant som om det regnade. Men så upptäckte jag att Stora hunden, Värmlands landskapsstjärnbild, inte såg ut som vanligt. Något var fel men det tog mig några sekunder att räkna ut vad. Den hade förlorat sin svans.

Jag rannsakade mitt minne men kunde inte komma ihåg vad den stjärnan hette, så jag släppte teleskopet och sprang ner för trapporna, förbi labbet där mina data antagligen satt färdiga och väntade på mig, och fram till ett klassrum som jag visste var olåst. På en hylla stod en bok om stjärnhimlen, och jag bläddrade snabbt genom den tills jag hittade stjärnan jag letade efter. Eta Canis Majoris, eller Aludra, hette den, och var avlägsen men stabil och och användes som standardljuskälla när man beräknade avstånd till kosmiska objekt. Snabbt övergick min upphetsning över att ha hittat stjärnan – för vad betydde det egentligen att den inte syntes?

Varken Riel eller Aludra syntes, och himlen kändes i allmänhet fel. Jag behövde mer data.

Jag samlade ihop lite böcker och matriser i klassrummet som jag tänkte lämna tillbaka men först nu inser att jag glömt. Nåja.

Sedan sprang jag tillbaka upp på taket, och började med hjälp av böckerna gå igenom observationerna jag gjort. Rigel och Aludra var borta, det visste jag. Men Betelgeuse, Capella och Polarstjärnan fanns kvar. Jag jämförde dem kors och tvärs, med hjälp av listorna av information kring dem, och hittade till slut ett mönster. Stjärnorna som försvunnit var längre bort än de som fanns kvar. Tros att till exempel Betelgeuse och Rigel båda ingår i stjärnbilden Orion skiljer de sig i avstånd från oss med flera hundra ljusår.

Resten av kvällen gick åt till att systematiskt undersöka natthimlen. Jag hade ju bara tillgång till halva stjärnhimlen, eftersom andra hälften doldes av jordytans hemisfär, men det räckte. Min teori bekräftades snart: det var de stjärnor som låg längst från vårt solsystem som försvunnit.

Men jag kände mig fortfarande inte tillräckligt säker, så med hjälp av teleskopet och mina kartor över stjärnhimlen samlade jag ihop tillräckligt mycket exempel på försvunna stjärnor för att kunna skapa en grundläggande karta i ett 3D-program. Jag byggde upp modellen, lät den renderas och satt så till slut framför en fullständig idé över vad som försvunnit.

Det var då jag insåg att alla försvunna datapunkter låg utanför en viss radie. Den bildade nästan en perfekt sfär, och utanför den var det tomt. Inga stjärnor lyste. En hundratals ljusår bred boll i världsrymden inneslöt de stjärnor som syntes, och stängde ute de andra.

Sedan dess har jag inte kunnat lägga band på mina egna teorier. Hade stjärnorna förstörts på något sätt? Nä, de flesta hade ju i så fall blivit supernovor och det hade vi sett. Inte bara sett – alla energi som frigjorts hade i bästa fall slagit ut all radio- och IT-kommunikation på jorden och i värsta fall dödat oss allihopa. Hade en stor klump av galaxen bara helt enkelt fastnat i en enorm bubbla av något slag? Kanske, enligt den data jag hade, men det hade varit helt unikt. Vad skulle ens ha kunnat skapa en sådan bubbla? Vem? Och varför? Påvisar bubblan någon sorts intelligens, eller är det ett resultat av naturlagar eller slumpen? Kanske befann vi oss inte ens längre i Vintergatan. Kanske hade vår samling stjärnor förflyttats iväg från galaxen. Men det var precis lika otänkbart som allt annat.

Jag har tagit några sömntabletter för att till slut få lite vila. Jag är säker på att när jag vaknar igen kommer hela vetenskapsvärlden sitta förbryllade över detta. Men innan jag däckar vill jag bara hinna skriva ner några avslutande detaljer.

Bubblan, eller vad det nu är, som innesluter oss och stänger ute allt annat, är inte centrerad kring jorden. Det hade varit extremt egocentriskt av oss att tro det. Enligt min 3D-modell är sfärens mitt en bra bit från jorden – vid en helt oansenlig gul dvärg några hundra ljusår bort. Jag visste inte ens att den fanns förrän jag kollade upp den på min stjärnkarta. Jag har ingen aning om vad det kan betyda.

Det sista jag vill notera är kanske också det som ger mig mest sömnproblem. Ljuset färdas i ljusets hastighet, och inte snabbare än så. På grund av det finns det en enda sak jag kan vara säker på i sammanhanget. Vad som än fick stjärnorna att slockna så hände det för över 700 år sedan. Vad som hänt sedan dess kommer vi snart bli varse.

Ni har hört “Stjärnorna ser så annorlunda ut idag”, skriven av Redditanvändaren Lord_bronte och uppläst av mig. Och ja, frågan är vad som är värst: att i den mörka, kalla rymden som omger oss, obegriplig i sin omfattning, stor så en människas liv dränks och blir ingenting i tid, upptäcka sällskap vars avsikter är okända – eller att upptäcka att vi inte bara är ensamma, utan blir allt ensammare.

För även om vi vore helt ensamma hade det funnits läskigheter att oroa sig för. När rymdsonden Cassini passerade Saturnus i april 2002 mätte den upp radio- och plasman som planeten utstrålar, och Nasa gjorde sedan om dessa mätningar till ljud, som man kan lyssna på. Och det låter som att Saturnus vrålar i vrede och sorg i sin ensamhet. Liknande inspelningar har gjorts av planeter som Mars och Jupiter.

Att planeterna sjunger ensamma sånger för sig själva där ute, natt efter natt, dag efter dag, är en minst lika kuslig tanke som om de hade varit knäpptysta. Och om man vill leta efter läskigheterna som gömmer sig under möjligheterna att vi inte är ensamma behöver man knappast anstränga sig. UFO-fall finns i enorma mängder – från ljusen över Phoenix, de små ljuskällorna som en kväll 1997 flög i formation över Arizona och som aldrig förklarats, till de rapporter UFO-Sverige publicerar på sin hemsida, där allt från varelser i skogen till ljus över istäckta sjöar i norra Sverige beskrivs. Särskilt en plats är mytologiskt känd i detta sammanhang – den kallas Area 51. Det är en militärbas i USA som på 50-talet blev känd, då rykten började gå om att myndigheterna gjorde experiment på utomjordingar där. Area 51 är idag en av världens mest mytomspunna platser, symbolen för hemlighetsmakeriet man anar hos makthavarna som inte vågar berätta om besöken från rymden, av rädsla att mänskligheten inte ska kunna hantera informationen.

Men tänk om Area 51 inte alls är vad det i berättelserna utges för att vara – utan den verkliga hemligheten gömmer sig någon annanstans? Det uppgav nämligen Redditanvändaren Blue_KeyCard i en text på Redditforumet Nosleep i december, och hans historia blev en av vinterns mest uppmärksammade. För kanske är vi betydligt närmare världens, ja, kanske rymdens största hemligheter än vi tror… Historien heter “Area 51 finns inte”, och läses av Ludvig Josephson.

Under flera års tid har jag varit en trogen läsare av Nosleep. Mitt jobb har dock alltid förhindrat mig från att själv bidra med berättelser, såväl hit som till något annat forum. Då och då dyker en historia om Area 51 upp här. “Jag jobbade på Area 51” eller “Jag smög mig in på Area 51”, sådant där. De där historierna har alltid fått mig att sitta och hoppa på stolen, men tills nu har jag varit tyst. Jag använder mig av en serie proxyservrar och annat nätverkstjafs vars detaljer jag inte tänker tråka ut er med, och jag tror jag nu ska kunna publicera mig utan att spåras.

Jag hamnade här på Nosleep efter att ha tillbringat åratal med att rätta felaktigheter och vandringssägner kring världens mest mystiska militäranläggning. Skälet att jag nu till slut berättar vad jag upplevt och sett är för att jag, utöver mina anonymitetsåtgärder, har en finfin försäkring: jag är dödssjuk och har små chanser att klara mig. Jag har ingen nära familj som de kan hämnas på. De kan helt enkelt inte göra någonting för att bestraffa mig längre.

Så här kommer det: den stora hemligheten. Area 51 finns inte. Ledsen att göra er besvikna! Hela mytologin kring platsen är dessutom precis vad den amerikanska regeringen och säkerhetstjänsttoppcheferna vill se. Jag har inte jättemycket tid, så jag tänker skriva en så snabb förklaring av hur det faktiskt ligger till som möjligt. Så här ser det ut:

Groom Lake / Paradise Ranch / Edwards AF Extension / Restricted Training Facility UX104

Detta är några av de namn vi använder för platsen ni känner som Area 51. Jag vet inte mycket om dess historia, men det kom till som en anläggning där flygvapnet kunde testa nyutvecklade, hemliga vapen under kalla kriget. Det fanns några ytterligare funktioner inom anläggningen, som till exempel ett träningsläger för soldater i hur man överlever atomkrig och klarar sig i en postapokalyptisk värld, med mera. Men omkring tidpunkten för Roswellincidenten uppmärksammades platsen, och blev föremål för en hel del spektakulära mediespekulationer. Först försökte myndigheterna tysta skriverierna, men sedan valde de en annan strategi: de hjälpte själva till att blåsa upp mystiken kring platsen och flyttade helt enkelt den hemliga basen.

Idag är Area 51, eller Groom Lake som det också heter, en liten militärbas med tillhörande flygplats. Det finns lite bunkrar där, mest fyllda av servrar, och så görs det tester på nyutvecklad ammunition. Arbetskraften består till största delen av unga och ambitiösa karriärister, som än så länge inte nått så långt men vill klättra upp i näringskedjan och till slut hamna på den riktiga basen. Under marknivå finns några väldigt föråldrade atombombssäkra skyddsrum som nu används som lager. Anläggningen använder sig av enorma mängder ström, och allt som går att föreställa sig görs för att blåsa upp den så det ser ut som en välbevakad mililtärbas fylld av jättestora och jättehemliga operationer.

De anställda flyger dit dagligen från Las Vegas, ofta i flygplan som utformats till att se så oansenliga ut att de istället blir iögonfallande. De är märkta “JANET”, och kallas ibland hånfullt “Just Another Non-Existent Terminal.” De vill att du ska märka dem. De vill att du ska undra. De vill att du ska fråga dig själv var de där flygplanen tar vägen.

Men de vill absolut inte att du ska fråga dig själv varifrån de kom.

Det riktiga Area 51.

Det här är det mest spännande, för såvitt jag i mina begränsade och hemliga efterforskningar sett har ingen faktiskt läckt ut dessa hemligheter än. Det är rätt välbevakat, och den som pratar bredvid mun mördar de helt enkelt. Eller, mördar är kanske inte rätt ord. De raderar dem. Ibland hela familjer. Det är därför de blir så ifrån sig om de får veta att någon av deras anställda är dödssjuka, och inte har något att förlora. Det är därför man bara få gå till anläggningens egna läkare om man jobbar där, för att de ska känna till hur man mår innan man själv får veta det. De vill att man ska dö i en snabb och okomplicerad hjärtattack, så man inte ens hinner fundera över att skvallra. Och ibland ordnar de själva till de där hjärtattackerna, om de bedömer att man är ett så kallat HR, en hälsorelaterat riskfaktor.

Själv behövde jag inte uppsöka anläggningens läkare för att förstå att jag lider av samma elakartade tumör som min pappa en gång dog av: glioblastom. Var tredje månad görs hälsoundersökningar på oss, och var sjätte månad en datortomografi. Men senaste gången lät jag helt enkelt bli att beskriva mina mycket uppenbara symptom, och nästa gång kommer det nog vara för sent. Allt jag känner nu är att jag vill göra det här. Jag vill vara först med att berätta. Jag vill göra något annat av mitt liv än att laga datorer, innan det tar slut.

Den riktiga hemliga militärbasen är McCarran International Airport utanför Las Vegas.

Flygplatsen har alltid varit sammanlänkad med militären. Före och under andra världskriget var ingenjörskåren och flygvapnet där, byggde, lagrade, tränade och allt möjligt annat. Myndigheterna och dess hantlangare inom det militärindustriella komplexet tog under tystnad mer eller mindre helt över flygplatsen samtidigt som alla skrek och hojtade om Area 51. Det var en stressad lösning, men den var enkel och den dög.

Utifrån är McCarran i allt väsentligt en flygplats. Men under jorden, bara en bit under de civila som varje dag flyger in och ut utan att ana någonting ont, finns en anläggning som inte liknar någon annan.

Ni måste till att börja med förstå dess struktur.

Eftersom den på ytan fungerar som en offentlig plats måste varenda sida av basen ha dubbla funktioner. Detta kallas att maskera, och på McCarran görs det med beundransvärd effektivitet. Dånet från de ständiga landande och startande flygplanen används för att dölja ljudet av testkörningar av nyutvecklade drivmotorer. Inte ens om folk på flygplatsen hörde dem skulle de tro att det var något annat än det vanliga bruset. Några av flygplanen, som ser ut som helt vanliga passagerarplan, används för tester och andra fylls upp helt av hundratals myndighetsanställda, utklädda till semesterfirare. Så mycket som sex gates är alltid dedikerade till militära eller civila toppchefer på resor. Där sitter de med sina Iphones, utklädda till trötta affärsmän eller collegestudenter med mjukisbyxor. De har bra betalt för besväret.

Basen är välbevakad av soldater. Militärpoliser, specialistsoldater och anti-terror-trupper, alla promenerar de omkring utklädda till poliser, säkerhetspersonal och till och med receptionister. De är oftast beväpnade med dolda handeldvapen, medan killarna som gömmer sig på undervåningen har de tunga puffrorna. I fullt synliga förvaringsutrymmen på flygplatsen finns automatkarbiner och pansargranater gömda, och eftersom inga letar efter dem vet ingen heller att de finns där. Och så har de ju såklart anställt en hel del civila som jobbar inom säkerhetsdepartementet och liknande, en helt nödvändig strategi som kallas blandning. För vilken flygplats skulle aldrig utlysa lediga jobb?

Har du någonsin sett när mekanikerna står runt flygplanen, förbereder dem för takeoff och lastar på passagerarnas bagage? Basen passar alltid på att köra upp specialstyrkornas utrustning, labbinventarier, militärutrustning och märkliga byggmateriel tillsammans med passagerarnas bagage, och ingen misstänker någonting. De ställer helt enkelt sin vagn bredvid de andra vagnarna med väskor, och det ser helt normalt ut. Det händer till och med att väskor blandas ihop eller ramlar ut, och ingen bryr sig.

När du flyger utsätts du alltid för en viss nivå av strålning, och den standarden sätts efter vad man uppmäter på McCarran. Strålning från vapentester under marken slussas dock ut på andra sätt, framför allt i den omgivande öknen. Flygplatsen får svara på kritiska frågor om strålningsnivåerna, och det passar basen perfekt. Men det mest briljanta med hela upplägget syns i den största skalan: i och med hur mycket energi den förbrukar. Flygplatser kräver vanligen en hel del ström, men basen kräver mer, och därför är den förlagd till den mest energikrävande staden i världen: Las Vegas. Inte ens för den som tittar på elnätet syns basen. Area 51, däremot? Den syns klart och tydligt. Och det är så de vill ha det.

Inuti basen.

Så, om Area 51 är distraktionen, vad kallar vi då den verkliga basen? Kärt barn har många namn, men hos oss anställda kallas den oftast “NEXUS”. Det är en förkortning, få vet av vad. Jag själv har ingen aning. Nexus är, in i minsta detalj, uppdelat i avdelningar. Ingen får mer information än den behöver ha för att kunna utföra sitt arbete, och ingen vet någonting om någonting annat än sitt arbete. Man kan gå igenom en hel karriär av att sköta bokföringen på Nexus, och vid pensionsålder inte ha en aning om vad kvinnan vid skrivbordet bredvid ditt gjorde. Eller killen nere i rummet bredvid. De säger att inte ens presidenten vet säkert var som pågår på Nexus, bara en och annan general och CIA-chef.

Företagskulturen är unik, det vill säga på samma sätt som Nordkorea är unikt. Alla ler och mår finfint och småpratar gärna vid det fåtal tillfällen då vi tillåts umgås under sociala former, men varenda telefonlinje avlyssnas, i minsta rumm sitter en övervakningskamera, och ingen vet vem som lyssnar eller tittar eller när de gör det. Vilket leder till misstanken att ingen talar sanning. Jag litar inte ens på killen jag delat kontor med i flera år. Jag tror inte i princip någon vet vad vi jobbar med, här. Folk man varit kollega med i åratal kan plötsligt “omförflyttas” eller bli “sjuka” och sedan aldrig synas till igen. Och det märkligaste är att oavsett vem du frågar så kommer ingen komma ihåg dem, efter att de försvunnit.

Själv anställdes jag som programmerare inom flottan när jag var i tjugoårsåldern, och skickades sedan till Groom Lake för att testa servrar. Min kompetens inom IT- och nätverk uppskattades, och efter en serie märkliga psyktest och ett berg av undertecknade sekretessavtal och bakgrundsundersökningar erbjöds jag ett jobb på “en anläggning nära Las Vegas”. Om ni är nyfikna på hur kneget funkar så får man en inledande bonus på en och en halv miljon dollar när man börjar, och 220 000 dollar per år i lön. Ens bostad, bil och vårdkostnader står arbetsgivaren för, men kontraktet upphävs om man lider av sammanbrott, ångestattacker, svår ohälsa eller ett nödläge inträffar inom ens familj. Jag signerar i snitt två nya sekretessavtal i veckan, och på de flesta finns ordet “dödsstraff” med någonstans. Anställs man får man inte lämna anläggningen på fem år, och vi bor alla i underjordiska lägenheter. Man arbetar i fem år, sedan tillbringar man fyra år med avrapportering. Då får man bo i Las Vegas men måste avlägga obligatoriska besök vid en annan anläggning fyra dagar i veckan. Till slut fullbordas ens tjänstgöring, men då är det bara att vänja sig vid att leva under övervakning tills man dör. Våra pass dras in permanent, så vi kan aldrig mer lämna USA. Jag hörde någonstans att var femte före detta anställd begår självmord. Jag vet inte om det är sant, men om det är sant är det säkert “självmord” inom citationstecken.

Basen är som sagt förlagd till under McCarrans flygplats. Vi arbetar i ett nätverk av vad som kallas bikupor, och det är alla dessa sammantaget som kallas “kolonin” eller “Nexus”. Vi anställda skojar en hel del om dystopiska skräckspel, typ Resident Evil, kan jag ju säga. Skillnaden är väl våra arbetsgivare, i motsats till myndigheterna i spelen och filmen, inte försöker skapa en falsk trygghetskänsla hos sina anställda genom att ge dem promenadtillträde till fejkskogar och fönster med digitala stadsvyer. Vi jobbar i en mörk, ruggig Sovjetmässig labyrint av korridorer och bunkrar, kompletta med detaljer som får det att kännas som att man befinner sig i en ubåt: vatten- och lufttäta luckor, lönndörrar, förstärkta säkerhetsdörrar och sådant där. De enda undantagen är kontorsbyggnaderna, där stolslitare som jag sitter. De ser ut som vilka tråkiga firmacentraler som helst. Med undantag för de beväpnade vakterna som posterar våra dörrar 24 timmar om dygnet och ibland står och kikar en över axeln. Ja, och det märkligt vackra, nästan surrealistiska ljusskenet från labben som finns någon våning ännu längre ner. Jag har aldrig fått komma in där, men jag har passerat dem några gånger.

Såvitt jag vet finns det fyra “bikupor”, men jag skulle inte bli förvånad om det visade sig finnas fler. Jag jobbar i bikupa ett. Jag har hand om lite servrar tillsammans med ett annat gäng IT-killar på en av de 16 våningar vår bikupa innehåller. Vi har emellertid ansvar för alla kupans servrar, så vi rör oss ganska mycket i hela avdelningen. Jag har plockat upp lite data här- och därifrån, och det verkar som att vi jobbar i den tråkigaste kupan. Men trots att Nexus kommunikation sköts över ett flertal olika nätverk som alla är decentraliserade finns det några huvudsakliga linor över vilka mycket kommunikation passerar, och dem har jag översikt över. Tack vare information jag sett passera där och även vad hört kollegor prata om har jag kunnat göra en grov översiktlig skiss över vad som pågår i de andra. Detta är vad jag vet:

I första bikupan sköts finansiella frågor, bokföring, administrationen av operationer och HR, träning och logi för militärstyrkorna och lite lättare vapentester.

I andra bikupan sköts kemiteknik, nano-tech-forskning och “avancerad psykförberedande övningar” för elitsoldater, vad nu det betyder. Troligen specialstyrkegrejer om hur man överlever 30 år i isoleringscell i Sibirien eller något. Troligen är det också här toppcheferna möts och bor, när de är här.

I tredje bikupan, på dess övre våningar, sköts biovapen och forskning och tester kring sjukdomar. Om myndigheterna har zombies så är det där de finns. Jag har velat skoja om det så många gånger genom åren, men aldrig vågat eftersom jag inte litar på mina kollegor. På kupans lägre våningar forskas kring avancerad rymdfart och rymdkrigföring. Partikelfysik, gravitationsstrålar och sådant gissar jag på, men har ingen aning och inget bevis för det. Sci-fi-grejer, helt enkelt. En gång såg jag ett mejl skrivet i någon sorts kodspråk, markerat med “A-B”, en förkortning som tros stå för astrobiologi. Utomjordiskt liv, med andra ord. Kanske är det bara någon encellig organism, eller en fossiliserad planta från en meteorit, eller så är det något mycket mer avancerad. Vad det än är så måste det finnas skäl till att det inte hanteras på övervåningen, av biologerna.

I fjärde bikupan har jag ingen aning om vad som pågår. Total informationsblackout. Kommunikationskanalerna är krypterade och skyddade av brandväggar och nätverkssäkerhetsmekaniker jag aldrig sett förut, inte ens när jag jobbade med topphemliga projekt inom flottan. Det finns ett rykte om fjärde bikupan, emellertid, och det är att det mest skräckinjagane som finns i världen lagras på femtonde våningen där.

Det är några saker som sticker ut med fjärde bikupan. Först och främst har ingen av de höga cheferna tillträde dit. De får enbart se stället genom en videostream i deras konferensrum, och titta på material som fraktas från fjärde till andra bikupan för att undersökas. Jag vet inte varför höjdarna inte går in i fyran, kanske för att det är för farligt. När jag började här för några år sedan var det en kille som jobbade i fyran, och han orsakade den första totala lockdownen i hela anläggningen. Han släpades ut av en thumper, det vill säga en patrull med den sortens soldater med svarta stövlar som vaktar mellan bikuporna, och började skrika om IDA:er. Jag hörde inte skriken, men jag hörde pistolskottet. Jag satt och åt lunch när det ekade genom korridorerna. IDA:er, vad är det? Interdimensionella anomalier. Jag vet ingenting mer om vad sådana kan innebära.

En annan sak jag bara sett några ord om under mina år här på Nexus är “tvillingarna”. Jag vet inte vad eller vilka de är, men de ska visst vara fjärde bikupans ögonsten – någonting klassificerat som långt över topphemligt. Att prata om dem på anläggningens interna nätverk klassas som förräderi, om du inte har tillstånd att göra det, och det är bara fyra anställda som har det tillståndet. Jag har själv bara snappat upp ett och annat om dem. En journal, bland annat. Det fanns inga anteckningar om livstecken, men däremot om ljud som kunde orsaka hallucinationer och i värsta fall psykoser hos anställda i närheten. Och hud, eller skinn, eller iallafall en yta, som orsakade häftigt illamående vid beröring. I dokumentet spekulerades det om att ytan hade egenskaper liknande de hos giftek och brännmaneter.

Jag läste dokument om sådana som arbetade med tvillingarna också. En kvinna som jobbade i fyran hade visst skickats till psykavdelningen efter att ha befunnit sig i samma rum som dem. En soldat som stod utanför labbet där tvillingarna befinner sig tog livet av sig. Han hade visst kikat in under en rutinundersökning, och därefter slagit sig själv i huvudet med sin pistol medan han sjöng en irländsk folksång. Han lyckades till slut krossa sin egen skalle. Fallet med kvinnan som skickats till psyket var ännu konstigare: mitt under en frukost hade hon tagit en gaffel, ställt sig upp och gått iväg, tagit av sig alla kläder och förblindat sig i båda ögonen med gaffeln. Sedan hade hon på något sätt lyckats ta sig upp hela vägen till första våningen, där korridoren över till tredje bikupan finns. Hur hon kunde ta sig förbi dussintals passerkortsterminaler, kodlås och ögonscanners är visst fortfarande någonting de utreder. Det senaste jag läste om henne var från 2012, och då satt hon visst fortfarande i en isoleringscell på elfte våningens psykavdelning. Över hennes läppar vilar ett permanent, lyckligt leende.

En av de kollegor jag har visst förtroende för sade att han en gång sett tvillingarna genom en hackad videostream. Han sade att de såg ut som kvinnor, ungefär dubbelt så långa som fullvuxna karlar, med märkliga, svarta utväxter från huvudena som såg ut som hår fast tjockare, och att de mer eller mindre flyter några centimeter ovanför marken. De var likbleka. Han sade att han inte såg deras ansikten, för att de verkade förvränga verkligheten eller åtminstone videoupptagningen på så vis att rummet tycktes förvridas runt dem. Det kanske är de som är IDA:erna den där skjutna killen skrek om. Eller så är det någonting helt annat.

Detta är vad jag hade att berätta om för tillfället. Förhoppningsvis ska världen få vetskap om vad som händer här nere någon gång. Vi är ju mer eller mindre fångar här. Vi har mycket begränsad tillgång till internet, så om ni aldrig mer hör av mig kan ni utgå från att de hittat mig.

Signaturmelodi

Du har lyssnat på “Area 51 finns inte”, uppläst av Ludvig Josephson, och skriven av Redditanvändaren Blue_KeyCard – som egentligen heter Felix Blackwell. Och därmed är det tid för Creepypodden att försegla rymdsonden och segla vidare genom den eviga natten, tills vi en dag kanske stöter på någonting mänskligheten inte ens kunnat föreställa sig… Vi hörs igen om två veckor – och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden.

Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.