Avsnitt 207: En ny vän

Följande historia utspelar sig sommaren 1988 i den lilla staden Trafalgar i Indiana. Jag var tio år gammal. Du kan välja att tro mig eller inte, det är upp till dig. Jag var där, jag vet det, och jag har önskat varje dag sedan dess att det inte hade hänt. Men i mitt innersta vet jag att jag har förstått sanningen.

Min familj bodde långt ut på landet. Det var inte helt öde, men närmaste mataffär låg åtminstone en halvtimmes biltur bort. Bakom vårt hus fanns ett skogsområde, runt vilket fem familjer hade byggt sina hus. Det var familjen Nettles, familjen Robinson, vi som hette Smith, familjen Mitchells och så slutligen var det huset vi kallade “mystiska huset”. Vi kände alla varandra väl. Mrs Nettles hade varit min småskolelärarinna. Mitchells barn, en pojke och en flicka, var lite äldre än mig och min äldre syster. Vi åkte alltid skolbussen tillsammans. Häftigast av alla tyckte jag Mr. Robinson var. Han hade rensat i skogen med sin traktor och byggt gångvägar med träplankor som vi barn kunde springa längs. Hans barnbarn Tracy bodde hos honom, och vi gick i skolan ihop.

Och så var det “mystiska huset”. Ingen visste vem som bodde där. Inte ens mina föräldrar visste. Det låg på andra sidan och tvärs över skogen från vårt hus sett, men var det enda som inte byggts utanför utan i skogen. Jag brukade leka i skogen, vilket mina föräldrar inte hade några problem med så länge jag var hemma innan det blev mörkt. Så även denna dag.

Det var sommar och jag hade lov. Jag hade två systrar och lekte alltså för det mesta för mig själv. Det var inte så dåligt, jag har alltid haft fin fantasi och lekte jag själv fick jag också bestämma allt själv. Jag fyllde en väska med actionfigurer och gick ut för att ha ännu en dag för mig själv. Inte långt från en av Mr. Robinsons gångbrädor rann en liten bäck, och dit gick jag. Det var så nära vårt hus att jag hörde om mamma ropade på mig, men det egentliga skälet att jag gick dit var att man hade god utsikt över “mystiska huset” där.

Jag var liksom lite besatt av det där huset. Man kunde inte se det så bra, för det var omgivet av en hög häck. Genom åren hade jag och ibland mina systrar många gånger krupit fram och försökt kika in genom lövverket för att få en skymt av det spännande huset. Det var fint, större än vårt hus och alla grannars. Det hade tre våningar så det enda som syntes ovanför häcken från min lekplats vid bäcken var den översta våningen. Där fanns fönstret. Ett ensamt fönster som stack ut från taket. Jag brukade sitta och bara titta på det, och fundera på vad som kunde pågå innanför.

Hur som helst, istället för att tråka ur er med långa beskrivningar ska jag komma till saken och den historia jag har att berätta. En dag den där sommaren, när jag var ute på min lekplats vid bäcken, kände jag plötsligt en våg av fruktan. Det var som om någon hade andats i min nacke. Håret ställde sig på ända och jag höll andan. Jag har blivit skrämd sedan dess, men aldrig som den gången, aldrig så paralyserad. Jag var helt övertygad om att någon betraktade mig. Från fönstret i huset, kanske ni tänker. Nej, det var närmare. Det var någon där i skogen, alldeles i min närhet. Jag satt alldeles stilla i några minuter. Jag kunde inte röra mig, för jag ville inte råka få syn på vem det än var som tittade på mig. Sedan packade jag långsamt in mina actionfigurer i väskan, reste mig och gick långsamt hem igen. Jag vände mig aldrig om. Jag gick bara hem.

Jag berättade aldrig om det som hade hänt för mina föräldrar, men i ett par dagar var jag för rädd för att återvända. Men till slut blev uttråkningen starkare än rädslan, och jag ville tillbaka till stället vid bäcken. Vad kunde det vara som hade gömt sig där? Det slutade med att jag återvände. Jag lämnade mina actionfigurer hemma den gången, i mitt huvud då för att jag inte hade lust att leka med dem, men i ärlighetens namn antagligen för att jag ville kunna fly snabbt om det behövdes. Så fann jag mig själv alltså på exakt samma ställe. Och som på beställning kom den där känslan igen. Det var omöjligt att förneka den. Någon tittade på mig.

Jag vände om och började omedelbart gå iväg, mot mitt hus, men då hörde jag en röst. Den var lugn. “Du måste inte gå”, sade den.

Det låter läskigt när jag berättar det, men det var det inte. Det var inget spöke eller monster som pratade, utan en flicka. Jag fick syn på henne när jag vände mig om. Hon hette Laura, sade hon, och hon berättade att hon bodde i mystiska huset med sin mamma och pappa. Hon var enda barnet.

Hon frågade om jag ville följa med till ett hemligt ställe, och så gick vi till en del av skogen där jag inte själv hade varit förut. Den var på andra sidan hennes hus. Där fanns en gunga, gjord av rep och en liten planka, upphängd i två olika träd. Laura satte sig på den och dinglade med benen, och så började hon ställa frågor. Hon undrade om vem jag var, om min familj, vad jag gillade att göra och vad jag tyckte om skolan. Jag svarade och svarade och efter ett tag satte jag mig ner i gräset. Sedan försökte jag ställa henne några frågor. Men då hoppade hon av gungan och bytte ämne.

Hon sade aldrig hur gammal hon var, men att hon var äldre än mig förstod jag. Hennes ögon var mörkbruna och hennes ljusbruna hår klippt i en svampliknande pottfrisyr. Kläderna satt dåligt på henne. Det var som om alla var antingen för stora eller för små. Ingenting passade.

Hur som helst, jag gick hem till slut den där dagen, men dagen därpå träffade jag henne igen, och så igen dagen efter den. I kanske en vecka sågs vi dagligen. Jag gick ut till min lekplats i skogen, och förr eller senare dök Laura upp och så gick vi tillsammans till hennes gunga.

En dag berättade hon att hon blev hemskolad, vilket förklarade att jag aldrig hade sett henne på skolbussen. Hon sade att hennes mamma lät henne välja vad hon skulle lära sig vissa dagar, och det blev jag avundsjuk på. Hon tittade på mig, minns jag, och så sade hon att hon ville visa en hemlighet. Hon tog mig till ett halvdött träd och pekade på barken. Där hade hon ristat in ett hjärta, och i hjärtat hade hon skrivit sitt namn. Sedan sträckte hon sig in i trädet ihåliga inre, och tog fram ett paket röda Marlboros. Hon sade att hon snott dem av sin mamma och gav mig en. Sedan lärde hon mig hur man röker. Så där stod jag, tio år gammal, och tog en cigg med en tjej som jag var rätt säker på var mycket äldre än jag. Jag kände mig väldigt häftig. Laura pekade på sitt hus och sade att fönstret på tredje våningen var i hennes sovrum. Hela vindsvåningen var hennes, sade hon.

Det var det mest personliga hon någonsin berättade om sig själv. Det räckte för att ge mig en känsla, jag vet inte riktigt varifrån den kom, av att hennes föräldrar inte direkt var bra.

I slutet av den veckan berättade jag, hemma vid middagsbordet, om min nya kompis. Jag nämnde såklart inte cigaretterna, men om Laura och hennes liv, och mina föräldrar tycker det låter jättefint att jag fått en ny kompis. Min storasyster retade mig till och med för det hon kallade “min tjej i skogen”. Kanske undrade de varför de aldrig hade sett den här flickan själv, eller varför hon inte kunde komma över till huset, men det var i så fall inget de nämnde. Och kort därpå försvann Laura. Jag fortsatte komma till min lekplats vid bäcken, men hon dök helt enkelt inte upp längre.

När man är i den åldern som jag var har man en förmåga att bara acceptera och gå vidare från konstiga upplevelser. Så jag glömde ganska snart Laura.

Sommaren därpå, när jag var elva, dök plötsligt en till salu-skylt upp utanför mystiska huset. De hade visningar, och efter mycket tjatande övertalade till slut jag och mina systrar mamma att ta oss med dit. Vi ville inte köpa huset, vi visste att vi inte skulle ha råd med det, men vi var nyfikna på hur det såg ut inuti. Så vi stack över, och stötte på en och annan granne där. Och där stod en kvinna som jag på en gång förstod måste vara Lauras mamma. Det var slående hur lika de är. När hon hälsade på oss såg jag att hon hade exakt samma bruna ögon som Laura. Mamma presenterade sig och oss, och sade att vi hade varit grannar ganska länge. Lauras mamma tittade då mig i ögonen och sade: “Ja, den här lilla killen tror jag minsann att jag känner igen.”

Det var något konstigt med hur hon sade det. Mamma följde upp med en fråga om hon hade barn, och då sade kvinnan att hon hade haft en dotter men att hon var “borta” sedan ett par år. Det var allt hon sade. “Borta”. Mamma utgick från att hon menade att dottern dött, och bytte snabbt ämne. Samtalet blev stelt. Hela min familj står och tänker på min berättelse från förra sommaren, om Laura som jag hade lekt med i skogen. Kvinnan sade då att hon gärna skulle visa oss runt. Vi följde artigt med. När hon visat andra våningen tackade hon oss för att vi hade kommit förbi, och sade att det var tråkigt att vi varit grannar så länge men inte träffats förrän nu. Men jag visste ju att visningen inte var över. Jag visste att det fanns en tredje våning, där Laura hade haft sitt rum. Det verkade inte kvinnan vilja låtsas om.

Jag kände mig rätt skraj vid det här laget. Då tittade Lauras mamma på mig, och så sade hon exakt så här: “Hur är det fatt, gubben? Du ser ut som att du sett ett spöke.”

Vi tackade för oss och packade in oss i bilen, och när vi körde hem bröt mamma tystnaden med att säga att vi inte fick leka i skogen längre ensamma. Min lillasyster började gråta. Hon var rädd för spöket. “Laura från skogen”, som hon kallade henne då, blev vår familjs smeknamn för vem det än hade varit som jag hade lekt med sommaren då jag var tio. Varje gång jag återvände till mitt ställe vid bäcken tänkte jag på henne. Ibland kände jag mig iakttagen. En dag den sommaren tittade jag upp mot Lauras fönster, helt övertygad om att jag skulle se henne där. Istället såg jag hennes mamma. Hon stod där och tittade på mig, och det skrämde vettet ur mig.

Det är sjutton år sedan, det här. I sjutton år gick jag runt helt övertygad om att jag hade blivit kompis med ett spöke när jag var tio år gammal.

Spola fram till i somras. Jag är 28 år gammal och gift. Min farbror Bill har nyligen köpt huset där familjen Robinson bodde, och våra familjer ses hos honom för en grillkväll. Vi sitter och dricker öl och pratar minnen, och min storasyster tar upp Laura från skogen. Det var länge sedan vi pratade om henne i familjen, och min fru har inte ens hört hela den historien, så jag drar den och den här gången berättar jag även om cigaretterna, som min familj aldrig hade fått höra. Min syster övertalar mig att gå och leta efter trädet där Laura hade ristat in sitt namn, och eftersom jag är lagom berusad tycker jag det låter kul. Hon och min fru följer med och vi går ut längs de gångbrädor Mr. Robinson en gång byggde. Till slut hittar jag platsen. Lauras gunga hänger fortfarande kvar. Lite bortom den hittar jag också trädet. Där, i barken, inringat av ett hjärta, står det Laura. Vi blir alla lite tagna och förskrämda. Jag får en impuls och sträcker in handen i trädets ihåliga kärna, och så snart jag känner det under mina fingertoppar vet jag vad det är. Jag tar ut det för att visa syrran och min fru. Där i min hand ligger ett paket arton år gamla röda Marlboros.

Det är lite för mycket för oss och vi sticker därifrån. Vår familjehistoria är dock nu lite mer komplicerad. Idén jag levt med så länge, att jag hade lekt med ett spöke, kunde väl inte stämma, för inte kan ett spöke röka och rista in sitt namn i ett träd? Laura måste ha varit på riktigt, inser jag. Men vem var hon?

Spola fram ytterligare lite, till i höstas. Jag hade varit på Olive Garden och blivit matförgiftad. Det här skulle jag kunna skriva en helt egen läskig historia om – hur man inte ska beställa skaldjur på en Olive Garden i mellanvästern – men det får vänta. Jag ligger hur som helst utslagen och med feber. Sjuk som en hund, sover mest. Och så har jag en dröm. Jag drömmer att jag går genom skogen, på de välbekanta gångbrädorna Mr. Robinson lagt ut, under en märkligt grå himmel, precis innan solen ska gå ner. Jag passerar ett träd och ser en bänk av trä med utsikt över en dalgång. Där sitter Laura. Jag närmar mig henne bakifrån, men jag känner igen henne. Pottfrisyren och de konstiga kläderna. Jag går runt och hamnar framför bänken och tittar på henne. Hon fnissar, nästan elakt. Som om hon ville säga att hon hade lurat mig. Jag är av någon anledning livrädd. Sedan sätter hon handen i håret och drar i en enda rörelse bort det.

Det jag förstår där och då är något som jag fortfarande helst inte tänker på. Jag blir helt kallsvettig nu, bara genom att skriva om det. De där välbekanta bruna ögonen. Fy fan. Jag vaknar med ett skrik. Min fru tittar förskrämt på mig. Hon frågar vem jag pratar om. Jag hade en mardröm, säger jag, men så tänker jag på vad hon faktiskt sade och frågar: vadå, pratade jag om någon? Ja, säger hon. “Lauras mamma! Lauras mamma!”, skrek jag.

Låt mig säga att även om det är ruggigt nog att som barn ha trott att man har varit kompis med ett spöke, så är det ingenting emot att som vuxen inse att den man var kompis med i själva verket var en fullvuxen kvinna som låtsades vara sin egen döda dotter. Fan. Till och med Lauras kläder hade hon satt på sig.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det jag precis läste var historien “Laura från skogen”, skriven av Redditanvändaren Megapupil och publicerad på underforumet Nosleep 2014.

Mötet med något nytt kan vara både bra och dåligt. Försiktigt uttryckt. Lika lycklig som man är när man är nyförälskad i en ny person, som verkar perfekt på alla sätt och vis, lika olycklig kan man känna sig när en kraft som visar sig vara ond plötsligt, från ingenstans, lägger en skugga över hela ens liv. I Megapupils berättelse blev mötet med den nya vännen något som i efterhand hemsökte honom. Och i veckans avsnitt ska vi höra en till historia om när en ny vän visar sig komma med vissa nackdelar.

Men innan dess vill jag spela ett litet ljudklipp som också representerar när något nytt och främmande dyker upp i ens liv. Det är en historia jag hittat på Youtube. Där publicerade kontot Time Train ett klipp 2017, som jag nu ska berätta om.

“För ett par år sedan”, skrev Time Train, “ringde min mamma mig från sin grannes hus i ett mycket upprört tillstånd. Hon sade att någon hade ‘tagit över’ hennes hemtelefon.”

Time Trains mamma, en till åren kommen men självständig kvinna som bodde för sig själv i Colorado, fick hjälp av sin granne med att titta på telefonen och eftersom det inte verkade vara några fel på den lugnade hon sig och återvände hem. Men när det hände igen en kort tid senare insåg Time Train att detta fordrade ett hembesök. Det verkade inte vara något fel på telefonen, men Time Train passade ändå på att stanna i en vecka. Och då skulle det visa sig vad som pågick.

“Under dagarna som följde”, skriver Time Train, “visade det sig att det bara hände om man lyfte telefonluren mellan 19.00 och 19.15. Annars möttes man bara av en normal kopplingston. Det som hände var inte att det ringde i telefonen eller något, nej, men om man lyfte luren under de femton minuterna så möttes man av en olycksbådande röst.”

Och Time Train lyckades spela in det där meddelandet.

Dagen efter inspelningen gjordes var telefonen plötsligt död. Time Train ringde telebolaget, som sade att de inte kunde hitta något fel. Den kvällen funkade telefonen igen. Men meddelandet var borta. Det skulle aldrig återkomma.

I kommentarsfältet till Time Trains Youtubeklipp skriver folk att det rör sig om en beredskapssändning från det nordamerikanska militärkommandot Norad som på något sätt letat sig ut i telefonnätet, och så kan det väl vara. Kanske hade det en naturlig förklaring, det hela. Men inspelningen finns kvar. Och det är lätt att förstå att Time Trains mamma blev förskräckt när hon lyfte sin telefonlur och möttes av detta.

Det var hur som helst en ny bekantskap av ett slag som ingen kunde önska sig, det där meddelandet. Sådana är de. Ingen vet om de är av godo eller ej, förrän det är för sent. Förrän man inte kan freda sig från deras konsekvenser. Om detta ska vi höra mer i veckans sista historia.

Ni hör “Önskan”, skriven av lyssnaren Amanda och uppläst av Rakel Josephson.

Jag är uppvuxen i ett litet samhälle i Österbotten på inte långt från staden Vasa, tvärs över Kvarken från Umeå. Min kommun var, och är, en sån plats där nybyggda radhus står tätt i centrum och röda egnahemshus med vita knutar breder ut sig längs nötta asfaltsvägar. Där finns två mataffärer, och en allt-i-allohörna där småskräp säljs för billigt. Året runt cyklar barn till byaskolorna, ytterdörrar står olåsta under småtimmarnas mörker, och alla känner alla. Det låter så fint när jag radar upp det såhär, och jag vill så gärna minnas det så. Bildskönt, tryggt, idylliskt. Men som alla andra ställen i vår värld har mitt hem ting som måste döljas. Det som gömmer sig under den tilltalande fasaden och väntar på att rätt person ska falla in i dess fälla.

Det sista året på högstadiet på kommunens enda högstadieskola gick mot sitt slut. Det var vår, björkarna stod klädda i ljusgröna små löv och spänningen inför det annalkande sommarlovet kändes i luften. Varje morgon upprepade jag för mig själv att jag bara behövde hålla ut lite till, att jag snart skulle få börja gymnasiet inne i stan där få visste vem jag var. Jag kunde bli vem som helst. Ingen där visste hur jag hade det hemma, så ingen kunde döma mig för det. En av nackdelarna med att alla kände alla i min lilla by var att inget gick att dölja, och allt gick att döma. Speciellt för oss som inte hade råd med en rosaskimrande fasad. Mina föräldrar jobbade hela tiden, ändå levde vi månad till månad. Därför blev det inga semestrar utomlands, inga besök på nöjesparker, och absolut ingen sommarstuga. Mitt sommarlov skulle bli ensamt och enformigt, men det störde mig inte. Jag behövde tystnaden, böckerna i mitt rum, att få gräva ner fötterna i den mossiga gräsmattan bredvid altanen och bara andas utan onda blickar i nacken. Det gamla tegelhuset var ett renoveringsprojekt mina föräldrar köpt innan jag föddes, innan pappa blev sjuk och skoaffären mamma jobbade på gick i konkurs. Renoveringspengarna tog slut efter två rum och den planerade utbyggnaden blev aldrig av. Jag sov i ett rum med gulnade 70-talstapeter och slitet laminatgolv. Mamma och pappa andades in mögel varje natt. Men de ville inte sälja. En dag skulle de göra klart allt, och huset skulle gå upp i värde. Trots min unga ålder visste jag att det bara var önsketänkande, att det aldrig skulle bli något mer än vad det var. Det visste alla runt oss också. Min oförmåga att hänga med på skolresor, vara med i ett fotbollslag, eller ens gå någon kvällskurs hade gjort mig isolerad. När jag gick i lågstadiet hade jag haft fler goda vänner, men ju äldre barn blir desto mer anammar de mänsklighetens onda sidor. När de märkte att presenterna de fick av mig på födelsedagskalas kom från reahyllan och att jag inte kunde bjuda dem på lika roliga kalas som de anordnade åkte jag sakta men säkert ut ur samtliga kretsar. Blev någon som bara fanns på sidan av.

Så när Lovisa C, omgiven av sitt gäng av dumma, snygga undersåtar, plötsligt såg åt mitt håll kände jag mig hedrad. Jag vet inte vad det var som fick henne att plötsligt intressera sig för mig. Kanske hade en orolig lärare bett henne att se efter hur jag mådde, kanske hade hon sett något i mig. Jag sket i vilket. Detta var vad jag i hemlighet suktat efter hela min högstadietid, att få vara en del av något. Någon som var mer än de begagnade kläderna, platta pannkaksbrösten, och det råttfärgade håret. Någon intressant. Någon värd Lovisa C’s tid.

Det började så fint. Skolans snyggaste tjej bjöd in mig att sitta tillsammans med henne och hennes vänner under rasterna. Hon skällde ut de som skrattade bakom min rygg och höll mig om axeln när folk talade över mig. Efter ett par veckor åt vi vid samma bord på lunchen, och en månad senare blev jag inbjuden till Lovisas sextonårsfest, bara ett par veckor innan skolårets slut.

“Mamma och pappa är på vandring i Nordnorge, så vi har huset för oss själva”, sa hon och log pillemariskt. Vita tandrader med ett tandsmycke i silver sken under hennes glansiga läppar.

Jag svalde. Högt nog för att Lovisa skulle vända sig mot mig. Mitt hjärta slog så snabbt när hon såg in i mina ögon.

“Du kommer väl?”

Det hettade till på kinderna. Jag hade aldrig blivit bjuden på hemmafest. Aldrig blivit full, och hade ingen aning om hur man skulle bete sig. Cassandra och Sofie, Lovisas trogna följeslagare tittade snett på mig i väntan på svar.

“Klart jag gör”, sa jag och log tillbaka mot Lovisa. Varma, mjuka Lovisa.

Nervositeten höll på att äta upp mig. Jag tror det syntes, för när Cassandra kom fram till mig nästa rast visste jag direkt vad hon ville prata om.

“Jag säger bara det här för ditt eget bästa. Jag vill verkligen hjälpa dig.”

Hennes ord kändes fejk. Cassandra hade aldrig gillat mig egentligen. Hon accepterade bara min närvaro på grund av Lovisa. Men kanske hade jag haft fel om henne. Hon verkade snäll när hon pratade med andra, och sa ju rakt ut att hon ville hjälpa mig. Med sitt lockiga hår och runda kinder såg hon lite ut som en glansbildsängel, fast med tandställning och tjock eyeliner runt de gröna ögonen. Kanske hade hon äntligen accepterat att jag skulle vara en del av deras gäng och bestämt sig för att göra mig en tjänst.

“Du kan inte gå på festen… sådär”, sa hon och gestikulerade mot kläderna jag satt på mig den dagen. Jag drog huvtröjans krage tajtare om nacken.

“Vadå?” sa jag.

“Jamen … som att du inte bryr dig.”

Hennes kommentar fick mig att vilja sjunka genom marken och stanna där för evigt. Lovisa stod en bit bort på skolgården och pratade med Mikael i parallellklassen. Hon skrattade åt något han sa och la en hand på hans axel precis som hon ibland gjorde med mig. Jag försökte spränga Mikael med tankekraft.

“Men det behöver inte vara så. Du är fin egentligen”, fortsatte Cassandra. Hon log, drog en lock bakom örat och tittade ner i marken.

“Hur ska jag göra?” frågade jag trevande.

Den lilla keruben tog ett steg närmare mig. Hennes andetag smekte mitt öra när hon i en viskning uttalade de förbannade orden.

“Det finns ett sätt. Men du måste lita på mig.”

Klockan kvart över sju hoppade jag upp på min rostiga gamla cykel och trampade bort mot riksvägen. Himlen skiftade skymningsfärger och mitt hjärta bultade trots att jag utan ansträngning gled fram på de gamla, men välsmorda hjulen. Mamma och pappa hade utbytt en blick när jag berättade att jag skulle iväg, men sa inget mer än att jag skulle vara tillbaka innan tio. De var väl bara glada över att jag gjorde något annat än att sitta på mitt rum och lyssna på alldeles för hög musik. När jag kom till vår uttalade mötesplats vid den stora blå vägskylten som pekade bort till havet och in till stan möttes jag av Cassandra och Sofie. Om Cassandra liknade ett knubbigt helgon var Sofie en utstretchad version av samma bild. Som om man lagt in Cassandra i Photoshop och dragit ut henne utan att behålla proportionerna. Platta håret och lägg till en tajt läderjacka så hade man Sofie framför sig. Utan att hälsa berättade de att vi skulle in på en liten grusväg som gick jämte den stora vägen. Jag hann inte protestera innan de två tjejerna hade satt sig på sina cyklar igen och svängt in i skogens mörker.

Vi cyklade länge, över trädrötter och stenar. Det hade hunnit bli rätt så mörkt när Cassandra ropade att vi var framme. Hon ställde sin cykel mot ett träd bredvid vägen och Sofie gjorde likadant. Min fick inte plats, så den fick ligga i mossan. Cassandra såg sig omkring med rynkade ögonbryn innan något gick upp för henne och hon började gå rakt in i skogen. Jag protesterade igen, men de bara fortsatte längre in. Av rädsla att bli lämnat ensam i mörkret följde jag efter. Som tur var det ingen lång promenad och vi stannade vid vad som såg ut som ett stenröse.

“Gå ner dit”, sa Cassandra och såg på mig. “Va?”

Sofie hade tänt en cigg. Röken bolmade ur hennes mun och jag undvek att stå i dess väg. Det räckte gott och väl med att jag inte skulle vara hemma i tid för att mina föräldrar skulle bli arga. Cassandra pekade nonchalant mot en öppning bland stenbumlingarna. Hon upprepade sig.

“Gå ner i hålet.”

“Men är du dum?” sa jag och skrattade.

Det hade inte varit meningen att låta så hård, men jag hade börjat bli irriterad på henne och hennes dumma kumpan.

“Det är så du ska få pengar. Så att du kan gå på Lollos fest”, sa Cassandra.

“Det är sant. Man går ner i grottan, är där i fem minuter, läser en besvärjelse högt, och så dyker det man vill ha upp när man verkligen behöver det”, sa Sofie som om det var den mest självklara saken i världen. Hon fimpade ciggen och gnuggade ner den i den blöta mossan med skosulan.

“Mamma gjorde det när hon var liten, och det går ju bra för henne”, inflikade Cassandra nonchalant.

Bilden av Cassandras mammas bil flöt förbi. En vit Mercedes som per automatik uppdaterades till den nyaste modellen med ett par års mellanrum. En snygg man, bra karriär, och ett stort hus.

“Jag trodde att alla visste det här redan”, sa Sofie och flinade åt sin bästis.

“Men du kanske inte vill vara vår vän”, sa Cassandra.

Hennes ögon vidgades, stora och glansiga glober såg oroligt på mig. Men sättet hennes mungipor drogs upp i ett svagt leende fick mig att tvivla på hennes intentioner.

“Lollo släpper inte in dig. Om du inte ens försöker för hennes skull.”

Lovisa. Jag upprepade hennes namn om och om igen i mitt huvud. Jag brydde mig inte om Cassandra och Sofie, bara henne. Men om jag ville vara hennes vän fick jag ta de andra på köpet.

“Släpper ni det om jag går ner där i fem minuter?”

Tjejerna såg förvånat på varandra. Sofie ryckte på axlarna och tog upp en till cigg ur det röda paketet.

“Jag trodde inte att du skulle våga.”

Det var den sista droppen. Jag må ha varit ful och fattig, men jag var fan inte feg. Med arga steg gick jag förbi dem båda och kröp in i den låga grottan som gömde sig i bland bumlingarna.

Inne i mörkret var luften tung. Fuktig och tjock som sirap. Det var ett litet utrymme, bara en lucka luft på två kvadratmeter. Jag satte mig ner på knä för att inte slå huvudet i taket. Mina byxor skulle bli smutsiga, men de skulle ändå tvättas. Jorden på marken kändes märkligt seg.

“Säg det då!” ropade tjejerna.

Deras röster ekade mellan stenväggarna. Jag kommer aldrig upprepa vad jag sa den kvällen. Inte muntligt, absolut inte i skrift. De flesta skulle inte förstå ordens mening. Bara en dum ramsa på den lokala dialekten, Cassandra ropade orden till mig från där hon stod, trygg och ren på utsidan. Jag ångrar att jag vägrade vara rädd, att jag inte stack svansen mellan benen och cyklade hem. Idag förstår jag att Lovisa inte skulle ha brytt sig om jag kom på festen i jeans och t-shirt, att det inte var henne jag behövde imponera på. Jag önskar att jag hade tänkt klart. Hursomhelst, så repeterade jag snabbt och uttråkat vad jag lärt mig från Cassandra och Sofie och väntade på att de fem minuterna skulle passera.

Efter att att ett tiotal sekunder hade passerat, utan att jag kunde värja mig, kände jag något som liknade händer greppa mina axlar. Jag säger liknar, för där fanns två handflator och tillhörande fingrar. Men fingrarna var för många, och alldeles för långa och knotiga. Sen var det som att jag jag drogs in i varelsen bakom mig och föll. Längre in i stenen där mörkret var mer ändlöst än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag svävade och rasade på samma gång. Runt mig hörde jag gnyende läten, något rörde sig tillsammans med mig där nere. Eller kanske var jag uppe. Jag vet inte. Jag kan inte förstå det. Ibland kan jag sakna tyngdlösheten som fanns mellan skräcken och förvirringen. Om jag någonsin får chansen att känna den känslan igen kommer det vara sekunden min själ lämnar jordelivet, det är jag säker på. Jag blinkade om och om igen för att försöka väcka mig själv från det drömska. Sekunden innan jag fann mig själv tillbaka i skogen såg jag ett ansikte precis framför mitt egna. Den ljusa, lätt genomskinliga hyn lät mig se senorna som fanns där bakom. Alla ligament som höll ihop den nästan mänskliga varelsen och hindrade de stora, klumpiga tänderna från att falla ut. Att den var så nära mänsklig, men inte nådde hela vägen fram gjorde att jag drabbades av panik. Jag slogs av tanken att den försökte likna oss, men inte visste hur än.

Det första andetaget jag tog när jag vaknade i den lilla grottan igen sved i mina lungor som om jag tagit en kallsup. Jag satt på knä, i samma position som tidigare. Det tog en stund innan jag märkte att det hade ljusnat utanför. Rosa majhimmel syntes mellan granarnas täta toppar. På svaga ben klättrade jag ut och såg mig omkring. En bit bort hörde jag ljudet av människor. Mansröster, vuxna. Jag ropade efter Cassandra och Sofie, men de fanns ingenstans. Istället hörde jag min mammas stämma och det rasslande ljudet av blåbärsris som vek undan för hennes snabba steg. Hon slog armarna om mig när hon nådde fram, tryckte in mitt huvud i hennes bröstkorg och frågade mig om och om igen var jag varit. Varken hon, pappa, eller poliserna trodde på mig då jag förklarade att jag bara varit borta några minuter. Att jag inte rört mig från grottan. Jag kände tårar falla längs mina kinder. Jag kunde omöjligt förstå hur det hela gick ihop. Min kropp värkte och den sega jorden från grottan täckte mig i mörka fläckar. När jag lugnat mig förklarade en av poliserna som letat efter mig att jag varit borta mycket länge. Tydligen hade Cassandra och Sofie “tappat bort mig” kvällen innan. Det hade gått en hel natt. Jag sa att det måste ha varit ett stort missförstånd. Hur hade de inte hittat mig? Jag fick också veta att det inte var mina såkallade vänner som ringt polisen, utan mamma och pappa som varit livrädda från sekunden jag inte svarade på deras sms. Jag fick sitta i baksätet på en av polisbilarna när de körde mig till centralsjukhuset och läkarna förklarade för mina föräldrar att jag inte åsamkat mig några skador under natten i skogen. Jag fick en remiss för vidare undersökning av varför jag tappat medvetandet. Jag var rädd för att de skulle komma fram till att jag var galen. På vägen hem stannade vi vid postlådan och mamma log för första gången på hela dagen då hon fick veta att hon vunnit ett presentkort till en klädbutik inne i stan. Hon skrattade till, la sin arm runt mina axlar och sa att vi kunde dela på det, som plåster på såren. Morgonen därpå, när vi satt tillsammans vid matbordet berättade pappa att han äntligen fått ett nytt jobb. Han var lycklig, verkligt lycklig, på första gången på flera år.

Jag var inte i skolan på resten av veckan. Lovisa skrev till mig sent på natten efter att jag hittats och undrade vad det var som hänt mig egentligen. Rykten färdas snabbt när alla känner alla och lever av varandras olycka. Jag berättade inte om vad Cassandra och Sofie gjort, istället sa jag bara att jag svimmat och behövde vila. Hon försäkrade sig om att jag fortfarande skulle komma på festen nästa helg. Och det skulle jag ju, om inget annat så för att trycka det i ansiktet på Cassandra och Sofie. Ju mer tid som passerade desto bättre började allt kännas. När jag tänkte på utskällningen Cassandra och Sofie tydligen fått av min mamma och en av poliserna log jag. Det är vad de förtjänar. De små råttorna. Jag stannade upp mitt i min rörelse för att ta mig upp ur sängen. Mina tankar hade precis haft en annan röst än min egna. Som ett väsande, kokande ånga ur ett litet hål. Men … visst var det så? Att de förtjänade pina för deras patetiska ursäkt till skämt? Hoppas att de grät. Ännu en gång kändes tanken inte som om den inte var min. Rädslan för galenskap trängde sig på och jag smällde igen dörren i dess ansikte. Jag mådde bra, hade bevisat mig för de malliga smådjävlarna och snart skulle jag gå på fest. Hos självaste jävla Lovisa C.

Om jag var galen var det ändå på ett bra sätt. För livet flöt fram istället för att jag behövde staka mig fram i en läckande kajak. Mamma och jag provade kläder på lördagsförmiddagen. Jag fick ett par leggins i läderimitation och en snygg svart topp med pärlor. Jag berättade om festen som skulle äga rum om en vecka, och efter ett par varnande ord om fylla och drogade drinkar erkände mamma att hon var glad för min skull. Trots att vi redan använt upp presentkortets budget sa hon att jag kunde välja ett halsband också. Pappa skulle ju äntligen jobba igen. På kvällen, efter att vi ätit hämtpizza och mina föräldrar delat på en flaska bubbel kunde jag känna mig tacksam för vad Cassandra och Sofie gjort mot mig. Det tycktes som att allting faktiskt hade vänt. Det låg kanske någon sanning i ritualen. Cassandras mamma dök in i mina tankar igen. Hade hon också upplevt de långa fingrarna över hennes axlar, tyngdlösheten i fallet? När mamma och pappa blev för fnissiga av alkoholen ursäktade jag mig och gick genom korridoren mot mitt rum. När jag närmade mig dörren ändrades känslan i luften. Jag kände det först i mina fötter. Fukten trängde igenom strumporna. In mellan mina tår och upp längs fotryggen. Jag ville vända om, be pappa att komma med mig in, men det var löjligt. Jag var inte någon liten barnunge längre. Så jag svalde oron och drog upp dörren i en enda rak rörelse. Inne i rummet var lampan släckt, men där fanns ingen mördare, inga monster. Genom de halvöppna persiennerna letade sig ljuset från gatlamporna sig in. Regndroppar föll i små strålar. Fukten jag känt utanför fanns kvar som osynligt dis längs golvet, men den öppna vädringsluckan förklarade saken. Jag tände golvlampan vid sängkanten och stängde luckan. När jag vände mig om och såg på min säng ökade min puls och jag önskade att jag hämtat pappa ändå. Mörka fläckar på mitt ljusgula lakan skapade en rund form som om någon suttit där. Någon tunn, täckt av en tjock, seg jord.

Pappa gladde sig åt att jag spontant en helgkväll satt igång en tvätt. Jag tror inte han såg att mina händer skakade och att jag kämpade för att hålla tillbaka gråten. Långt in på natten satt jag tyst framför tvn och gick bara tillbaka till mitt fuktiga rum och den nakna sängen när mamma fick nog av det brusande ljudet från myrornas krig. Hur länge jag suttit där utan att se på något vet jag inte.

Lovisa gav mig en kram på måndagsmorgonen, den första jag någonsin fick av henne. Hon önskade mig välkommen tillbaka och plötsligt kunde jag andas igen. Hennes hår doftade lätt av jordgubb och vanilj. Hennes kind var precis lika len som den såg ut att vara. Jag undrade om hennes rouge skulle färga av sig på mitt ansikte. De små råttorna Cassandra och Sofie undvek att se mig i ögonen, men vid lunch hade även de tinat upp och betedde sig vänligare än de någonsin gjort. De insåg väl att jag inte skulle skvallra för Lovisa, och det var gott nog för att kunna le mot mig utan hån i blicken.

Det var under dagens tredje lektion jag kände fukten sippra in i klassrummet. Det var omöjligt för mig att ta fel på vad det var. Den unkna lukten som följde med kylan och blötan hade inpräntat mig med sån oro, och den satte igång så fort jag märkte förändringen. Jag tittade ut genom klassrummets fönster där solen sken och inga regnmoln syntes på den klarblå himlen. Sen tittade jag mot whiteboarden längst fram i klassrummet, på min mattelärare som förklarade ekvationer. Jag vände mig om. Längst bak i rummet satt Lovisa, Sofie, och Cassandra på rad. Jag ville se att jag inte var den enda som märkte vad som höll på att hända. Men de andra förblev ovissa. Jag blundade. Lutade huvudet mot min hand och låtsades sova tills jag blev tillsagd att sluta.

Jag övervägde att berätta för mina föräldrar om vad som hänt mig. Fallet i grottan, tiden jag tappat, och vad det än var som förföljde mig. Men jag tvekande. Mest var jag rädd för att de inte skulle tro mig och spärra in mig någonstans innan jag hann gå på Lovisas fest. För om det var något jag var säker på, så var det att Lovisas fest var viktig. Nu när jag ser tillbaka på det kan jag skämmas. Jag var på gränsen till besatt av henne. Kanske var det för att det gått så lång tid sedan någon visat mig samma vänlighet som hon gjorde, kanske var det för att hon var mitt ideal. Jag tror att jag var kär. Det har gått så lång tid sen dess och saker förändras, men jag kan minnas hur hon fick mitt hjärta att rusa varje gång hon mötte min blick de första veckorna. Jag bestämde mig för att hålla ut. Iallafall tills helgen var över och festen hade avklarats. När klockan slagit tre och jag återvänt hem stod jag framför spegeln i mitt rum med kläderna jag skulle ha på mig när jag åkte hem till Lovisa på lördagen. Fyra dagar kvar. Jag tog mammas plattång från badrummet och prövade styla håret så som Sofie hade sitt. Platt och tuperat. Jag såg bara dum ut. Jag la mig ner på sängen och plockade upp läxböckerna jag ställt på nattduksbordet för att tvinga mig själv att tänka på annat.

Jag somnade så, iklädd det finaste jag hade med matteboken i hand. Timmarna hade förflutit med samma fart som tiden under marken och utanför fönstret hade solen gått ner. Jag låg kvar på rygg och försökte lokalisera ljudet som väckt mig. Från vardagsrummet hörde jag mina föräldrar diskutera lågmält och det familjära ljudet lugnade mig. Men det var inte de som väckt mig. Jag märkte ett lätt knäppande någonstans i mitt nedsläckta rum. Först tyckte jag att det lät som när man tappar lätta plastpärlor på golvet, såna man gjorde halsband av när man var liten. Lätt knäppande, och det kom i intervaller. Ju mer jag vaknade till ändrades min bild av lätet till något mänskligt, något vått. Som ljudet när pappa knäckte sin spända käke. När jag förstod att ljuded kom från rakt under mig blev jag klarvaken. Utan att lyfta på huvudet försökte jag se ner på golvet. Mörkret gjorde det omöjligt att se detaljer, men något som såg ut som bleka, grå fingrar låg utsträckta nära min säng. Som om någon låg där under men inte fick plats. Jag drog efter andan. Ljudet från under mig förändrades. Något drog sig runt, som om den stora kroppen försökte ändra position. Den slog till undersidan av min säng i höjd med mina knän. Jag väntade. Räknade sekunderna och önskade så hårt jag kunde att det skulle försvinna.

“D … d … du …”

En röst, svag och gurglande hade precis pratat med mig.

“Du … du önska.”

Samma sak som dragit ner mig i mörkret under jorden låg än en gång nedanför min kropp. Jag hatade den hittat mig, i mitt rum, i mitt hem. Jag visste också att det var tack vare varelsen med de långa fingrarna som pappa fått ett jobb och mamma vunnit presentkortet. När jag inte kunde förneka det omöjliga som hänt kunde jag inte heller förneka den saken. Det var tack vare varelsen som Lovisas fest skulle bli allt jag önskat.

“Ö…nska…ar.”

Jag bestämde mig för att svara. Sakta vände jag mig om så att jag låg på sida, så den skulle höra mig bättre. Jag drog upp mina knän mot mitt hjärta och kände min puls gå genom kroppen. När jag svängt på mig kunde jag se hela den långa handen på mitt golv. Den var nästan mänsklig men ändå så långt ifrån. Död men rörlig. Med den lilla röst jag kunde få ur mig mig viskade jag till den.

“Jag önskar att få vara ifred en stund.”

Varelsen gjorde ett ljud jag bara kan beskriva som en suck. Den rörde sig igen och dunkade i vid undersidan av min säng igen. Handen på golvet drog sig undan. Sedan försvann den helt. Den hade bara lämnat efter sig några våta slemmiga fläckar på golvet där den legat. Lukten av våt mossa hängde kvar resten av natten.

Dagarna som följde var definitionen av sött och salt. Mardrömmar jag inte kunde minnas när jag vaknade, frossa och kalla kårar längs ryggraden följdes av att alla mina finnar och eksem försvann över en natt, mitt hår var så lent trots att jag använde samma billiga balsam som alltid. I skolan fanns det fortfarande de som såg på mig som om jag var smuts, men de blev färre och färre för var dag som gick. Kanske var det Lovisaeffekten, kanske var det den tur som tycktes följa mig. Cassandra och Sofie betedde sig som folk för en gångs skull. Gjorde inte väsen av sig på lektionerna och la inga ironiska kommentarer när jag berättade något. Men de verkade nere. Frånkopplade, som om de också var upptagna av något i sina tankar. När jag gick mellan en lektion till en annan genom den långa skolkorridoren såg jag Cassandra stå framför spegeln i en av toaletterna med dörren öppen. Hon gnuggade sin handflata mot sitt ansikte, som om hon försökte sudda bort något.

“Vad gör du?” frågade jag och hon hoppade till.

“Ser du det?” sa hon och tog bort handen. Hennes ögon var rödsprängda. Det såg ut som att hon inte sovit på dagar. Men allt annat såg normalt ut.

“Det som klibbar där, jag känner det. Jag känner det hela tiden”, sa hon.

Hennes blick flackade runt i det lilla rummet. Innan jag hann svara hade hon plockat upp sin väska och stormat förbi mig bort mot klassrummet. Frossan slog mig igen, men jag ignorerade den så gott jag kunde. Att Cassandra betedde sig knäppt var inte mitt fel, eller?

“Ha det så kul nu! Och gör inget dumt” sa mamma med glimten i ögat när hon släppte av mig på den stora gårdsplanen. Mina händer darrade när jag öppnade dörren till Lovisas hem. Det pampiga huset med den vackraste trädgården. Ljudet från festen hade hörts redan utanför men basen skakade hela golvet så fort jag stängt dörren bakom mig. Cigglukten från de som stått på verandan och rökt hade följt med mig in, men den störde mig inte. Jag sparkade av mig mina skor, men ställde dem prydligt i ett hörn där de fick plats. Det var så många par sneakers, kängor, klackar i hallen. Jag förstod inte hur man hade tid att känna så många människor.

“Äntligen!”

Lovisa kom springande genom dörren till vad jag antog var vardagsrummet. Hon hade lockat sitt hår och hennes ögonlock glittrade i blått. Det såg så vackert ut med hennes rosa läppar. Hennes signatur. När hon kramade om mig och tryckte in sitt ansikte i mitt nacke slogs jag av spritlukten. Hennes glansiga ögon skvallrade om att hon var ganska så full.

“Kom, så ska du få något att dricka”, sa hon och drog in mig i köket. I trappan till övervåningen stod ett par från min klass och gav mig en lång, kall blick.

“Drick det här, jag har gjort den själv”, sa Lovisa och räckte mig ett plastglas med en rosa vätska.

“Det är bål”, sa hon och skrattade när jag inte sa något.

Det smakade, till min förvåning, helt okej. Jag hade förväntat mig något bittert som brände i halsen, men det liknade väldigt söt, läskande hostmedicin. Något jag kanske till och med kunde komma att gilla.

“Kom, jag ska presentera dig för några av mina kompisar, de går på Borgaregatans skola, jag tror inte du känner dem.”

Det visste jag säkert att jag inte gjorde. Jag kände ingen. Än.

“Var är Sofie och Cassandra?” sa jag och såg mig omkring.

Det var sällan de inte hängde precis bredvid henne. Lovisa himlade med ögonen.

“Du vet hur de är”, sa hon som om jag alltid varit med på deras fester. “Cassandra är sen och Sofie mår skit, jag tror hon sover i mitt rum.”

Det lät likt dem, Cassandra var alltid minst fem minuter sen till första lektionen och det var vida känt att Sofie hade en vana att festa lite för hårt. Så jag ryckte på axlarna och följde med Lovisa in i vimlet. Det var så skönt att slippa ha dem släpande efter oss.

Cassandra var inte lik sig själv när hon en hel timme senare klev in i vardagsrummet. Hon var osminkad, klädd i slitna blå jeans och hennes blus hade fläckar på kragen. Håret var fäst i en knut mitt på huvudet. Lovisa ägnade henne en blick, höjde på ögonbrynen, men återgick till konversationen hon hade med vännerna från ett av högstadierna i Vasa. Cassandra såg inte ens på henne. Hon stirrade på mig. Utan att bryta ögonkontakten gick hon rakt genom rummet och ut genom glasdörren till bakgården. När hon passerade golvlampan vid soffbordet såg jag tårar glänsa längs hennes ansikte. Ända ner på halsen.

Jag ursäktade mig, hämtade mina skor och drog på dem i farten. Cassandra hade gått förbi utemöblerna och den stora grillen. Förbi skjulet och den nyplanterade örtträdgården. Lovisas bakgård var stor och slutade där skogen började. Mörk och oförlåtande. Utebelysningen nådde knappt fram till de första granarna. Det var bara vi två där ute. Närmsta person var antingen inne i vardagsrummet eller på verandan på framsidan. Cassandra hade stannat på gräsmattan några meter ifrån mörkret. Hon ropade på mig.

“Du! Kom hit nu!”

“På väg”, sa jag ursäktande och andfått.

“Vad har du gjort?!”, sade hon.

Jag kunde inte svara, för jag visste inte själv.

“Jag har sett den.”

Bålen gjorde ett försök att komma upp igen.

“Det har du också. Visst har du?”

Jag försökte förneka det, men Cassandra skrek att jag inte fick ljuga för henne. Jag hade redan gjort för mycket.

“Jag kan inte sova, inte äta, jag ser den överallt. Den ligger under min jävla säng!”

På hennes kind hade något som såg ut som … gräs börjat växa fram. Små strån tryckte sig mödosamt ut genom hennes porer. På samma ställe hon bara ett par dagar tidigare hävdat att det klibbade.

“Det är ditt fel! Allt är ditt fel!”

“Det var du som tog mig dit”, sa jag och kände förtvivlan bytas mot ilska.

“Hur skulle jag veta att det var på riktigt?”, skrek hon. “Det var du som önskade!”

Hon hade rätt, samtidigt som jag visste att jag inte hade gjort det med mening. Jag hade inte ens tänkt ut en önskning. Jag hade inte hunnit. Det var de som tvingade ut mig i skogen, som vägrade berätta vad det var vi skulle göra innan det inte längre fanns någon återvändo för mig. Men, det var min hjärna som gjort detta mot henne. Motsägelserna sved i mitt huvud. Cassandra skrek till och jag slogs ur min självömkan. När jag tittade ner mot marken såg jag att hennes fötter sjunkit ner i jorden. Först tänkte jag att hon klampat ner i ett hål men hon sjönk. Sakta men märkbart.

“Hjälp mig!” skrek hon.

Jag sprang fram till henne och tog ett grepp om hennes midja och drog så hårt jag kunde. Hennes rygg kändes lurvig. Gräset växte genom hennes tröja. Huden på hennes armar såg ut som förkolnad bark. Ur hennes mun, upp på min axel, sprutade småsten för varje hulkande ljud hon gjorde. Hur jag än rev i henne fortsatte hon försvinna ner i backen. Hon som vanligtvis var längre än mig gick mig plötsligt bara till axlarna.

“Vänta, jag ska hämta någon, någon stark!” sa jag och vände mig om.

Cassandra ylade efter mig. Jag hann bara ta ett par steg innan ett ljud som av vinande höstlöv hördes. När jag vände mig om var hon försvunnen. När hennes kropp nu inte längre fanns kunde jag se längre bort, till skogsbrynet. Jag kunde inte missa vem som stod där, vad som stod där. Varelsen från grottan. Lång, minst två meter, med den genomskinliga huden. Under den kunde jag se lungor, en pulserande magsäck, tarmar. Den hukade sig för att inte slå huvudet i grenarna kring den. Det vidriga ansiktet log milt. Som om den ansåg sig ha gjort mig en tjänst. De breda tänderna pekade ut ur dess stora käft. Långsamt lyfte den en av de långa armarna för att vinka mot mig. Den utstrålade en barnslig naivitet trots vad den precis gjort. Fan, fan, fan, fan. Allt jag kunde tänka var fan. Innan nästa insikt slog mig. Sofie, jag kunde fortfarande varna Sofie.

När jag hittat henne var det redan försent. Hon låg inne på toaletten på övervåningen. Efter att ha sprungit igenom hela huset och eliminerat varje rum hon inte befann sig i var det slutligen det enda valet. Dörren var låst, men med ett bokmärke i metall lyckades jag öppna den. Det fanns inget jag kunde göra, men det betyder inte att jag inte försökte. Hennes kropp hade vuxit fast i golvet. Klinkerplattorna höll på att bli ett med henne, som om hon var gjord av pixlar. Jag föll ner på knä bredvid henne efter att ha låst dörren bakom mig. Hon levde fortfarande. Små gnyende ljud föll ur hennes mun och tårar strömmade ner från ögat som än inte sjunkit ner i golvet.

“Förlåt Sofie, förlåt, jag vet inte vad jag har gjort.”

Hennes läpp skakade men hon kunde inget säga. Jag såg att hon hatade mig, mer än vad hon gjort innan jag försökt vara hennes vän.

“Jag ska fixa allt, jag lovar jag ska fixa det”, sa jag och försökte dra i hennes hand, men den satt så hårt i golvet. På något sätt förstod jag att det som höll på att hända skulle ske vad jag än gjorde för att försöka stoppa det. Sofie försökte skrika. Det gjorde ont i henne. Plötsligt ökade farten hon försvann i, som om golvet var så väldigt hungrigt. Hon protesterade, i läten och oljud, och det ryckte i det kroppsliga som fanns kvar. I ett sista knakande öppnade sig golvet och hon fanns inte mer. Som om hon aldrig varit där. Bara den förbannade klibbiga vätskan låg i fläckar där hon funnits. Det var min tur att skrika. Ett avgrundsvrål som kändes i hela mig fick någon på utsidan att fråga om jag behövde hjälp. Jag behövde hitta Lovisa, hon behövde få veta vad jag gjort.

“Vem pratar du om? Är det någon som fittas med dig?” sa Lovisa och såg sig om efter den som gjort mig ledsen.

Jag fann henne i köket. Med ett glas i handen, dansande på en stol till den dunkande musiken.

“De är borta, jag vet inte vad som hänt, de bara försvann…”
Det var svårt att få fram orden genom all gråt. Lovisa hoppade ner från stolen och såg oroligt på mig med sina stora, varma ögon.

“Vem?” sa Lovisa och tog min hand i sin.

“Cassandra! Sofie! Dina bästa vänner! Du har känt dem hela ditt liv, snälla Lovisa…”

“Jag tror du druckit för mycket, kom så ligger vi ner lite”, sa hon och försökte leda mig bort
till trappan.

“Nej Lovisa, snälla nej”, bad jag desperat.

Men hon lyssnade inte. Tillsist fick jag slita mig ur hennes grepp och storma ut genom ytterdörren. Jag sprang hela vägen hem, med pauser för att kräkas i dikeskanten när allt kom över mig. Det var mitt fel, jag visste inte hur men allt var mitt fel.

Mamma och pappa tog mig till akuten när jag vägrade gå och lägga mig. Jag låg i bilens baksäte och bara ylade. Jag hörde mamma säga till pappa att hon varnat mig för droger, att hon trodde att jag visste bättre än så. Pappa höll hennes hand. Smekte sin tumme över hennes handrygg. Väl på sjukhuset var det ingen som trodde mig, hur jag än skrek och skällde förstod de inte vad jag hade gjort. Jag blev inlagd på den psykiatriska avdelningen. Där stannade jag i tre veckor. Jag fick prata med psykologer, läkare, och till sist även polisen, efter att jag vägrat låta dem hjälpa mig innan jag fick berätta för dem vad jag gjort. Det var samma man som kört mig till sjukhuset den natt jag försvunnit i skogen. Han var en ganska vacker man i fyrtioårsåldern från min lilla kommun. Han kände så gott som alla som bodde där. Inklusive Cassandra och Sofies föräldrar. Han berättade för mig att de aldrig haft några döttrar. Sofies mamma hade bara fött två söner och alla visste att Cassandras mamma inte alls kunde få barn. Jag trodde inte på honom, på samma sätt som ingen i världen trodde på mig. För att någonsin få komma ut från sjukhuset förstod jag att jag behövde låtsas som att jag faktiskt var sjuk, men att jag blivit bättre. Att jag gått igenom den psykos de försökte övertala mig om att jag hade. När jag kom tillbaka till skolan kramade Lovisa mig så hårt att jag trodde jag skulle spricka.

“Jag har saknat dig så, så mycket”, sa hon och ledde mig till det som tydligen var min plats i klassrummet, där jag alltid suttit. Längst bak, bredvid henne.

Signaturmelodi

Vi har hört “Önskan”, skriven av lyssnaren Amanda och uppläst av Rakel Josephson. Och det blev det sista vi hörde i veckans Creepypodden, det första för år 2023. Men vi är tillbaka i nästa vecka. Och då blir det mer historier av det slag som den sortens bekantskaper vi hört om denna vecka. Sådana som ni inte vet om ni hade önskat i era liv, förrän det är för sent.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.