Avsnitt 236: Lämnad utan svar

Bilen ska ha varit en Dodge Charger. Svartlackerad med jalusi för bakrutan.

Att döma av de kantiga, nästan lite gubbiga, formerna som beskrivs, är den från mitten av åttiotalet. Åttiofem, åttiosex. Den tråkigaste eran. Googla själv och se om du håller med mig. Nog påminner den mest om något din försäkringstjänsteman till morfar skulle kört till jobbet med, snarare än världens kanske mest ikoniska muskelbil. En urkraft fångad i en låda avsedd för att frakta mellanmjölk.

Kanske är det därför så få verkar ha sett den.

Så många jag har frågat ändå.

Jag känner hundratals som om somrarna besöker Wheels and Wings i Falkenberg. För er som inte vet: Den är en av Sveriges största motorträffar. tiotusentals bilgalningar som träffas för fest och parad. För öl och musik, kolvars dunk och bensinångors doft. 6 000 fordon, de äldsta från seklets början.

Ingen av alla jag försökt nämna den svarta Dodgen för, har förstått vad jag pratar om. Ingen minns ens minsta skymt eller glimt. Och gudarna vet att jag försökt prata med många nu. Ändlösa upprepningar av frågor, tomma blickar till svar. Jag tappade räkningen för länge sedan.

Så här är jag.

I ett sista försök.

Kanske har du sett den, om du varit där. I så fall får du gärna höra av dig. Jag önskar få svar, det är allt. Ett avslut.

Om du tror att du kan hjälpa, snälla lyssna en stund.

Vi sitter i sanddynorna borta vid Ocean, det mindre av de två hotellen nere på Skrea strand. Fredag. Den första paradkvällen av två. Solen har några timmar kvar innan den dyker ner i havet bakom oss, Kattegatt. Jag kollar tiden på mobilen, kvart över sju. I andra hand en håller jag en iskall öl, den är nästan full, jag är så gott som nykter. Bilarna kommer glidande med än så länge rätt långa mellanrum. Välvårdade åk med städade förare. Pontiac Deville eller Ford Taunus spelar ingen roll vid den här tiden. I nästan alla sitter barnfamiljer eller äldre par. Musiken som strömmar genom vindrutorna håller fredagsmys-volym. Artisterna är barntillåtna. Ännu ska det dröja tills den verkliga trafikstockningen tar vid, tonsatt av brölet från Björn Rosenström, Fröken Snusk och Eddie Meduza.

Ingen här som hoppar på bagageluckor och tak.

Brassestolen till vänster om mig är tom. Jörgen, min svåger, har tagit en sväng bort till de allmänna toaletterna. Krissy och min syster sitter i stolarna till höger, båda vända bort från mig. En rosa-lackad folkabubbla med kvinnlig besättning passerar just och de följer den som om den varit ett ensamt lejon på savannen.

Den svarta Dodgen kommer rullande ett hundratal meter bakom.

Oansenlig.

En kantig modell med vitlackad stötfångare och framlyktor som påminner om bakelitglasögonen Bengt Öste bar när han läste nyheterna i Rapport under min barndom.

I jämförelse med färgpralinen framför känns den som en plugghästig storebror som fått följa med partysyrran på nåder till årets fränaste klassfest. När jag först får syn på den har den just passerat Klippans kiosk. Trots att den är ganska långt bort är det som att bilen får syn på mig också, i samma ögonblick som jag får syn på den. Den liksom pockar på min uppmärksamhet, sorgset. Nästan som om den ville försvinna bort från festligheterna.

I efterhand inser jag att jag vid det här laget glömmer allt annat runt omkring. Det är som att jag ställer in mitt medvetande på ett kort skärpedjup. Allt framför och bakom Dodgen blir suddigt, all skinande femtiotalspastell och krom som utgör resten av paraden bleknar bort, motorljuden och musiken tystnar. Jag hör inte längre Krissys och min systers ivriga diskussion om vilken färg de ska ha på den Folkabubbla de tänker införskaffa inför nästa års parad.

Det är jag och den svarta Dodge Chargern.

Ingenting mer finns.

Den rullar långsamt närmare samtidigt som jag känner ett stänk på min nästipp. Ett stilla duggregn har börjat falla. Värmen är med ens försvunnen, jag huttrar till.

Vem är det som sitter bakom ratten?

Regnet skymmer sikten för mig en smula, dropparna har bildat en tunn hinna på bilens framruta. Antingen är torkarna trasiga, eller så har föraren inte brytt sig om att sätta igång dem. De ligger stilla mot motorhuvens plåt.

Jag kisar.

Ser en kort person. Så kort att hen knappt verkar nå över den grå ratten. Bredvid skymtar en betydligt längre gestalt, men jag uppfattar dem båda ännu så länge bara som silhuetter. Inte förrän bilen nästan passerat den lilla grusparkeringen snett över på andra sidan Klittervägen ser jag.

Det är en flicka som kör.

Inte någon epa-brud som övningskör eller 19-åring som är festchaufför åt pappa, utan en liten, liten tjej. Ett barn.

Hon är mager som om hon nästan vore undernärd. Det beniga ansiktet ramas in av en gardinlugg som delar sig till två hårt tvinnade flätor. Ögonen är som skalen till två stora blåmusslor. Flickan håller sina vita händer i ett tio-i-två-grepp om ratten. Hon har ännu ett 30-tal meter innan hon är framme vid mig, men jag kan trots regnet och avståndet se att hon har sin blick riktad rakt in i min.

Bredvid henne sitter döden själv.

Det är så jag tänker när jag ser mannen i passagerarsätet.

Hur ska jag mer beskriva honom?

Ålder? Tusen år eller 35. Jag vet inte. Ett ansikte så grått att jag känner smaken av aska i munnen när jag tittar på det. Han är klädd i kostym. En grå, men i en något mörkare nyans än den likbleka hyn. Kanske har den ljusa kritstreck, jag minns inte.

Han är kal på hjässan, bär ingen hatt. Men jag tänker att han borde. En varelse som han (jag tänker inte på honom som helt och fullt mänsklig) borde vara klädd i hatt, när han far fram i en parad som denna, en sommarkväll som gått från sol till duggregn i samma knappt förnimbara mak som Dodgen nu glider över den allt våtare asfalten.

Vad hans affärer här än är så pockar de på auktoriteten hos en hatt.

Mannens skjorta är vit, under kragsnibbarna stramar en hårt knuten svart fluga mot hans struphuvud. Hans högra arm vilar mot den nedvevade vindrutans nedre karm. Handen är lika grå som resten av hyn. Till och med naglarna är färgade som om de var gjorda av grafit. Långa och ovårdade. Mannen tar, till skillnad mot flickan, ingen notis alls om mig. Han sitter orörlig så när som på pekfingret.

Det rör sig upp och ner som en liten krok. När nageln träffar plåten på Dodgens dörr hörs ett litet ljud.

Tapp, tapp, tapp.

Jag kan höra det upp till min plats i sanddynorna.

Tapp, tapp, tapp. Paus. Tapp, tapp, tapp.

Jag ser deras halsar just som de passerar oss. Flickan har stirrat på mig hela vägen sedan parkeringen, då våra blickar först möttes. Långsamt har hon vridit huvudet åt mitt håll i takt med att bilen närmat sig. Greppet om ratten förblir stadigt som om händerna vore låsta vid den, men flickan tar ingen notis om trafiken. Hon ser ut att lita blint på att bilen hittar vägen själv.

Hon rör inte en min.

Hennes hy är lika grå som mannens.

Men det är något som kontrasterar mot den. Ett halsband med röda pärlor?

Nej. En tunn sidenscarf?

Jag låtsas gissa för mig själv förmodligen i hopp om att det jag uppenbart tittar på ska försvinna. Ingenting försvinner. Inte ännu. Flickan vrider nacken några snäpp för att kunna hålla mig fången med blicken. Scarfen tycks bli bredare, färgen djupare.
Hon blöder.

Såret vidgas när halsen tvinnar sig åt mig håll. Flödet tilltar, fläckar snart ner hela strupen. Djupare rött i takt med att ansamlingen växer till och tjocknar.
Fortfarande är det bara vi här. De i bilen, jag i stolen här i sanddynorna. Ingenting annat. Jag hinner tänka att Dodgen verkar suga in världen i sin svarta lack under sin långsamma resa.

“Hjälp henne! Hon är skadad. Flickan är skadad ju.”

Var det jag som skrek? Jag tror det. Eller kanske jag bara tänkte. Kanske formade jag verkligen läpparna till ord, men utan att rösten trängde igenom.

Mannen i passagerarstolen stirrar likgiltigt genom framrutan. Jag ser honom nu i perfekt profil. Ett ansikte långt som om det vore uttänjt på något vis. Utskjutande haka, markerad näsa. Den höga pannan begraver ögonhålorna i djupa skuggor.

Något rör sig vid hans tinning. En liten svart prick. Jag lutar mig framåt. Pricken rör sig nedåt, över käkbenet ut på kinden. Därefter tillbaka uppåt mot hårfästet.

Ännu en svart fläck blir synlig, nu vid näsvingen.

Och ännu en. På samma ställe.

Flugor.

Flugor kryper över mannens ansikte. Snabbt blir de fler, flest vid näsvingen.
De kommer ur hans näsborrar.

Insikten får min magsäck att vrida sig som en disktrasa. Jag släpper ölburken och slår händerna för munnen, sväljer hårt. Hostar, hulkar, sväljer.

Flickan, hela tiden ser hon på mig. Nu med ännu sorgsnare uppsyn än förut. Sorg och en smula medlidande. Klänningen med de blekblå blomstren är nu nästan helt nersölad med blod. Snart har den svarta Dodgen rullat så långt att hon måste vrida hakan över axeln för att inte tappa min blick. Bilens bakvagn blir synlig. Regplåten är en svensk av modernt snitt. Bakrutan är försedd med jalusi.

Burken jag tappade har rullat hela biten utmed sandynans slutning ner till vägen. När den når asfalten skramlar den till. Vitt skum kontrasterar mot det regnblänkande svarta.

Det är som att ljudet från burken får mig att vakna.
Jag reser mig upp i brassestolen och inser att mobilen är kvar i min hand. Dodgen har nu nästan helt passerat. Jag ser hur flickan vänder ansiktet bort från mig. Jag ser den långe mannens nacke med dess stripiga hår.

Helvete. Jag måste fota plåtarna!

Jag trycker in min mobilkod, slår fel. Trycker på nytt och slår fel igen.

Helvete!

Jag andas och lyckas tredje gången slå rätt siffror. Fumlar efter kameraappen i telefonen och lyfter den mot vägen där Dodgen nu på ett ungefär borde befinna sig.

Ingenting.

“Vafan.”

Jag spanar upp mot Ljungholmssvägen, tvärvägen till Klittervägen där paraden svänger tvärt mot nordost, bort från havet och in mot Falkenbergs centrum. Har den redan …

Nej.

Långt uppe på Ljungholmsvägen syns fortfarande den Rosa bubblan som ett tuggummi mot den regngrå omgivningen. Efter den en lucka. Framför oss har redan nya bilar börjat passera. En skäggig man i vit Stestonhatt och texasskjorta dunkar plåten på en ljusblå Impala utan tak, till tonerna av “Dreams and Gasoline” med Rob Baird.

Jag reser mig och spanar ner mot Netas Berg i södra ändan av stranden. Ingen Dodge.

“Vad tittar du efter?”

Krissys röst.

Jag hade nästan glömt att hon satt där. Jag ser ner på henne. Hon har knäppt sin jeansjacka och dragit hoodiens huva över det långa blonda håret. Halva ansiktet är gömt bakom hår. Hennes rödmålade läppar ler en smula frågande. De vackraste läppar jag sett.

“Dodgen. Den svarta. Vart blev den av?”

“Vilken Dodge?”

“En svart Dodge Charger, en sån där tråkig från 80-talet. Det körde skitsakta. En unge styrde. En liten flicka. Hon var typ 11.”

“Haha. Vad var det för öl du fick av Jörgen?”

“Såg du inte den?”

“Nej.”

“Den låg bakom den rosa bubblan. Såg inte du den, Agneta?”

“Va?”

Min syster tittar upp från sin telefon. Hon verkar inte ha hört mitt och Krissys samtal.

“Såg inte du heller den svarta bilen med ungen som körde. Det satt en gubbe bredvid, de såg helt sjuka ut, som om …”

Syrran rynkar sina ögonbryn på ett sätt som hon gjort sedan jag var tre, varenda gång jag sagt något riktigt idiotiskt. Jag inser att det inte är någon idé att fortsätta.

Jag känner Krissys hand mot mitt ben. En smekande rörelse full av avväpnande omsorg. Jag kunde ha blivit irriterad, nästan arg, men den där smekningen tar bort allt sånt.

“Älskling, du slumrade nog till. Sätt dig.”

Jag lyder.

“Gammeldansk?”

Snett uppifrån från vänster kommer ett litet plastglas fyllt med brun vätska seglande. Jörgen, min svåger, är tillbaka från toa.

“Vart har du ölen Johan?”

“Jag tappade den.” Jag pekar ner mot vägen. Burken ligger fortfarande kvar.

“Alkoholmissbruk.”

Jörgen sträcker sig efter kylväskan bakom oss och fiskar upp en ny öl.

“Jag tror jag slumrade till, burken måste ha glidit ur min hand.”

“Det har varit ett långt arbetsår, men nu är det semester.”

“Japp.”

Ett starkt sken träffar min kind och vänster ögonvrå. Solen. Snart försvinner den bakom sanddynerna och doppar sin nedre kant i Kattegatt. Regnet har upphört och molnen glidit isär.

Jag tittar ett par sekunder på Gammeldansken Jörgen gav mig. Sen sveper jag den.
Vi sitter kvar en stund in i sommarnatten. Människorna i bilarna blir allt yngre, musiken från stereohögtalarna högre. Bubblan återkommer flera gånger, Krissy och min syster vinkar. Tjejerna vinkar tillbaka.
Var gång jag ser den stelnar jag till och spanar på vad för bil som kommer efter. Men Chargern syns inte till.

Den natten vaknar jag av att starka ljus slår genom fönstren på husbilen Krissy och jag lånat av hennes pappas granne. Jag stapplar upp ur sängen och tar det enda steget som krävs fram till rutan. Persiennerna är neddragna och jag ställer mig in till väggen, en bit vid sidan av, för att inte synas ut. Jag är lite skakad av hur jag kastats ur sömnen sådär. Vi står parkerade ända borta vid Näset ett par kilometer söder om Skrea. På en liten, öde parkering vid ingången till ett naturreservat bestående av strandängar och små, sandtäckta vikar. Så när som på måsarna och strandskatorna har vi varit själva här ända sedan vi kom. Vem har hittat hit den här tiden på dygnet?

Jag lutar mig försiktigt fram och gläntar på persiennen. Ett hav av ljus där ute. Bakom mig andetagen från Krissy som sover.

Vad vill ni?

Jag lyssnar efter motorljud, hör inga. Allt är tyst förutom vinden från havet som då och då kastar sig mot husbilens väggar och får den att vagga till. Från förarhyttens panel blinkar digitala klocksiffror i rött. 02.47. Jag tänker att det är bäst att lägga sig igen. Är det fulla epa-ungar som vill jävlas är det lika bra att försöka låta det bero.

När jag vänder mig mot sängen hör jag ljudet.

Tapp, tapp, tapp.

Först mer som ett skrapande. Svagt, som om det skulle kunna vara inbillning. I nästa ögonblick hårt och distinkt.

Tapp, tapp, tapp. Tapp, tapp, tapp.

Tre gånger. Kort paus. Tre gånger till.

Magen blir till samma hopkramade disktrasa som förut i sanddynerna. Lungorna drar i sig ett djupt flämtande utan att jag förmår styra det. Fötterna drar mig bort från fönstret.

Tapp, tapp, tapp.

Eftersom jag nu står alldeles framför dörren till husbilen kisar jag genom mörkret för att försäkra mig om att låsreglaget ligger horisontellt, som betyder låst. Hjärnan framkallar bilder av en grafitgrå nagel som slår mot svart plåt. Av svarta prickar som kryper över aska. Av vita, knotiga barnhänder som kramar en ratt. Av röd vätska som rinner över blekblå blommor.

Vad i helvete är detta?

“Krissy, vakna.”
Jag ångrar mig så fort orden lämnat mina läppar. Jag älskar kvinnan som ligger på den smala britsen en dryg armlängd bort. Jag vill inte dra in henne i detta. Som tur är hör hon inte. Hon fortsätter andas tungt. Djupt sovande.

Svett rinner från min rygg. Jag lutar örat närmare dörren, det lät som om någon …

“Johan.”

“Är du där Johan?”

Rösten är alldeles intill mig. Bara en tunn skiva av gräddvitlackad plåt skiljer oss åt. Det är flickans röst. Ljus som en flöjtmelodi tränger den genom dörren, in i husbilen.

“Vi vet att du är där. Varför kommer du inte ut till oss. Vill du inte åka i paraden?”

En stund är det tyst. Sedan hör jag fotsteg där utanför. Inte steg som när någon går, mer som ett rytmiskt hasande. Lätta steg, från barnfötter. Flickfötter som … dansar.
Flickan dansar där utanför, jag blir allt mer säker på det för var sekund som går. En fast, återkommande rytm som vilar på en tretakten från ett finger som slår mot plåt.

Tapp, tapp, tapp. Tapp, tapp, tapp.

En vals för vilsna spöken på en öde parkering.

Ett fniss blir till ett högt skratt därute. Ett gällt, skärande skratt som till sist avbryts av att flickan kiknar.

“Johan, kom ut och dansa med oss! Åk med i paraden.”

Krissy som fortsätter att andas, djupt och lugnt. Ljuset från bilen där utanför som alltjämt slår in genom fönstret. Jag står så stilla jag bara kan, lyssnar efter ljuden och rösten där utanför nästan utan att andas. Vill inte väcka Krissy, vill inte att hon ska se. Om hon ser dem, vem vet om de kommer för henne med. Jag kan inte tillåta det.

Det var när hon såg att jag såg henne.

Där i paraden, tidigare under kvällen. Flickans blick och min. De möttes och jag kunde inte vika undan. Nu vill hon att jag ska åka med henne, precis som den märklige mannen med sitt envisa pekfinger.

Tapp, tapp, tapp.

Varför jag? Jag vet inte. Kanske spelar det heller ingen roll. Kanske finns inget skäl alls.
Men en sak vet jag: Om jag på något sätt lockat dem till oss så är det upp till mig att bli av med dem, utan att Krissy på något sätt blir inblandad.

Långsamt sträcker jag mig mot dörrens handtag, tyst.

“Johan, Johan. Johan toan.”

Skrattet. Flickskrattet.

Så försiktigt jag kan trycker jag ner handtaget på dörren och lägger min axel mot plåten för att knuffa upp den.

En fuktig vind slår emot mig, jag känner doft av tång och våt strandråg. Jag kliver ut på parkeringen. I samma sekund slocknar ljuset som bländat mig i fönstret och jag ser silhuetten av en bil. En Dodge Charger. Vita stötfångare, som reflexer i den ljusa sommarnatten. En mörk lång, gestalt på passagerarsidan i framsätet.

Och något som sticker mot min kind. Regn, tänker jag. Det duggar. Sedan hör jag surret. Alldeles mot mitt höra. Högt surr som från en tandläkar borr.

Flugor.

Runt mitt ansikte surrar flugor.

Hasande rytmiska steg alledeles intill mig nu, en liten hand som greppar min, en hand som är lika isande som vinden. Jag skriker till. En kyla jag aldrig känt maken till sprider sig genom vener och nervtrådar. Där framme vid bilen …

Herregud.

Där framme vid bilen ser jag hur

Här slutar Johans berättelse.

Jag fann den på hans dator två dagar efter att han försvunnit.

Det sista dygnet innan han försvann satt han vid det lilla matbordet i husbilen och skrev, i stort sett utan uppehåll. Jag vaknade av knattret från tangentbordet. Johan satt där i bara kalsongerna och t-shirten han haft på sig när han gick och la sig. Håret var rufsigt. Ögonen var inklädda av svarta ringar.

När jag frågade vad han skrev på svarade han inte. Jag tjatade såklart.

“Dodgen”, var det enda han sa.

Jag mindes hans märkliga utbrott från paraden kvällen före. Tänkte att han fått en idé till ännu en skräckberättelse. Det gjorde mig glad. Han fick inte det så ofta numera.

“Vad roligt”, sa jag.

Han svarade inte.

När jag gjorde i ordning mat tog han en kort paus Jag tände grillen den kvällen gjorde grillspett med grönsaker och kycklinginnerfilé, men han rörde dem knappt. Vi satt vid det lilla campingbordet som följt med bilen och det var en av få kvällar som solen sken utan avbrott. Det var så vackert med solen som hängde över strandängarna men Johan verkade inte se det. Han slängde i sig lite av kycklingen och gick tillbaka till datorn.

Han skrev fortfarande när jag gick och la mig, jag somnade som jag vaknat. Till små smällar från tangenter som trycktes ner av febriga fingrar. Jag tänkte var att det skulle bli kul att läsa i morgon.

Jag brukade alltid vara den förste som fick läsa.

När jag vaknade var han borta. Jag har inte sett honom sedan dess.

Om hans försvinnande har något med den svarta Dodgen att göra så är min förhoppning att någon av er som hör det här kanske har sett den.

Egentligen är det alltså inte Johan som skickat detta, jag önskade bara att han skulle få credden för berättelsen, för den är hans, bara hans.

Det enda jag vill är att få Johan tillbaka.

Jag saknar honom så.

Vänligen, Krissy.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var “Har någon sett den svarta Dodge Chargern?” Vem den var skriven av framgick i berättelsen, men den lästes av mig och Emelie Rosenqvist.

Nyligen läste jag om den italienska fysikern Ettore Majorana. Jag hade inte hört talas om honom, men av sin samtids allra bästa tänkare – människor som lagt grunden för vår tids teknik – ansågs han vara enastående. Enrico Fermi, till exempel, som inom ramarna för Manhattanprojektet utvecklade den allra första kärnreaktorn och fick nobelpriset i fysik, såg honom som ett geni på Galileos och Newtons nivå. Ofta, under sitt avancerade arbete, vände sig Fermi till sina kollegor och suckade: om bara Majorana hade varit här.

Men Majorana kunde inte vara där. För han hade försvunnit spårlöst.

Det är som en deckare. Ettore Majorana, som var tillbakadragen till personligheten, hade 1929 avlagt sin masterexamen i fysik. Han var då 23 år gammal. Nio år senare, när han var 32 år gammal, blev han professor i fysik vid ett av universiteten i Neapel. Under hela sin karriär var han oerhört respekterad, och folk slogs om att få jobba med honom.

Men ett forskningsmässigt hinder för Majorana var att han tyckte sina egna upptäckter var banala. Så fort han fått en insikt ansåg han den vara allmängods och gick vidare. Så när han till exempel var den allra första att förutse existensen av neutronen struntade han i att publicera något om det. Det blev istället James Chadwick som fick Nobelpriset för den upptäckten. Under sin karriär skrev bara Majorana nio vetenskapliga artiklar.

Under 1930-talets andra hälft blev Majorana sjuk och drog sig tillbaka ännu mer än förut. Hans kollegor uppmanade honom att vila, kanske resa iväg någonstans. Kvällen den 23 mars 1938 tog han så ångare från Neapel till Palermo. Dessförinnan hade han, i största hemlighet, tagit ut alla sina pengar från banken – många års sparad lön. Och i Palermo skrev han den 25 mars ett märkligt brev till direktören för fysikinstitutionen i Neapel.

“Jag har fattat ett beslut som varit oundvikligt”, skrev han. “Det är inte det minsta själviskt, men jag förstår att mitt plötsliga försvinnande kommer orsaka besvär för dig och för mina studenter. För detta vill jag be om ursäkt, men särskilt också för att ha förrått det förtroende, den vänskap och den sympati du visat de senaste månaderna.”

Han avslutade brevet med att skriva att han skulle ha fina minnen av alla han lärt känna på institutionen “åtminstone till och med klockan elva ikväll, kanske även senare.”

Detta brev nådde direktören för fysikinstitutionen i Neapel, som självklart blev orolig. Han fick senare ett nytt brev, skrivet dagen efter det första, där det lät på Majorana som om han ändrat sina planer – ”havet avvisade mig”, skriver han där och lovar återvända för att förklara allt. Men det gjorde han inte.

Direktören kontaktade Majoranas familj, men ingen hade sett till honom. Det sista spåret visade sig vara att han tagit ångaren tillbaka från Palermo till Neapel kvällen den 25 mars. Sedan, ingenting.

Teorierna om vad som hände Majorana har varit många. Självmord, naturligtvis, eftersom det lät så på hans första brev till direktören. Hoppade han från ångaren? Nej, vittnena säger att han sågs kort innan skeppet anlöpte hamn, och Majoranas katolska familj säger att han var mycket troende och att självmord vore otänkbart för honom. Och varför skulle han då ha tagit ut alla sina pengar?

Tvärtom tror bland andra hans familj att Majorana genomgick en religiös kris, och bestämde sig för att gå i kloster. Här finns ledtrådar från biskopen i Trapani, som mer eller mindre rakt ut sagt att han tog emot bikt från en desperat Majorana efter hans försvinnande.

Men den teori som är mest spännande är att Majorana, geniet, insåg att den forskning han och hans kollegor bedrev skulle leda fram till utvecklandet av ett atomvapen. Det ville han inte vara med om. Framför allt ville han inte sätta den tekniken i Mussolinis händer. Så han flydde in i anonymiteten, och antog ett liv under fejkad identitet i Sydamerika. Så sent som 2015 meddelade Roms åklagarkammare att de hittat bilder från 1950-talet, som föreställde Majorana i Venezuela.

För tolv år sedan skrev författaren Lars Andersson en underbar liten text i Sydsvenskan om Majorana. Det var i samband med att en elementarpartikel som Majorana förutsett möjligen hade bevisats existera i ett labb i Delft. Andersson sökte förklara hans försvinnande med ett citat av något Majorana skrev under den sista tiden av sin karriär:

”Vi lever på en ö av bomullskrut, det enda som behövs är att någon sätter en tändsticka intill.”

Lars Andersson skrev: “Vetenskapen som håller upp en tändsticka, brinnande, framför sitt eget ansikte, och förfäras av det den lyser upp. Därför förintar sig.”

Och så föreslog Andersson att de bevis för Majoranas elementarpartikel som framlagts i Delft kanske i själva verket var något helt annat. Att det var Majorana själv som gjorde ett återbesök, om än “i minimal skepnad”. Andersson skrev:

“Allt som kan förklaras är banalt, ansåg Majorana. Kanske gick han i kloster, eller reste till Buenos Aires. Om rummet är reellt är tiden imaginär, och vice versa, hade han lärt av den store holländaren, relativitetsteoretikern Hendrik Antoon Lorentz. Kanske valde han därför, nu, mycket kort, att dyka upp igen i Delft.”

Sådana här är försvinnanden som Majoranas, och för all del även Johans i den första historien vi hörde i veckans avsnitt. De lämnar oss med ledtrådar och vår egen desperata fantasi, utan andra vägar fram än smulor och gissningar. Och det är även om detta veckans andra historia handlar, fast den utspelar sig någon helt annanstans. Nämligen i Jönköpings hårdrocksscen på 1980-talet.

Vi ska höra “Primorgue”, skriven av lyssnaren Björn och uppläst av Ludvig Josephson och Håkan Engström.

Jag föddes under tidigt 1970-tal och hade mina tonår under 1980- och 90-talet. Det var slitna jeans och skinnjacka, långt blont hår, fjunig mustasch och hårdrock. Jag höll i den där stilen fram till millennieskiftet, men någonstans på vägen dog drömmen om att bli rockstjärna. Istället blev det studier och, efter det, öppna kontorslandskap. Idag är det tunna håret grått och jag har på mig kostym och spenderar dagarna i möten. Den där unge rebellen som växte upp i en annan tid skulle nog vara lagom imponerad om han fick se var han hamnade.

Men jag är stolt över den jag en gång var. Det jag ska berätta om handlar om den där tiden, men det är egentligen inte min historia. Jag ska ändå börja med mig själv för att förklara varför jag har någon annans minnen från den tiden att dela med er.

För ungefär två år sedan anställde jag en ny kille till kontoret. Han heter Robert och under intervjun frågade jag, som jag brukar, varifrån han kom. Han nämnde samma del av Huskvarna som jag kommer ifrån. Han var född tidigt på 1980-talet, så vi skiljde oss en del i ålder, men hade ändå mycket att prata om – lärare vi båda hade haft, vilka av mina kompisar som hade bott på hans gata och tvärtom. Efter några minuter så avbröt HR-killen oss och vi gick över till att prata mer om utbildningar och tidigare yrkeserfarenheter. När vi skakade hand i slutet av intervjun så hade jag redan bestämt mig för att Robert skulle bli en del av teamet, och tre veckor senare började han.

Många i det gamla gardet hade gått i pension så medelåldern på kontoret var, och är fortfarande, förvånansvärt låg. Jag tyckte det var skönt att ha någon närmare mig själv i ålder på plats. Jag och Robert underhöll då och då de yngre förmågorna med anekdoter om rivaliteten mellan Jönköpings- och Huskvarnabor. Vi envisades med att säga jämte istället för bredvid och ibland, speciellt på fredagar, höll vi oss till gammal Jönköpingsslang så pass att vi knappt ens förstod varandra.

“Öh, Tjavon. Har du lover till en kopp mä musta?”

En fredagseftermiddag när jag gick ut i kafferummet för att se om det fanns någon tårta kvar stod Robert och trummade på disken i väntan på att kaffemaskinen skulle bli färdig. Jag tyckte mig känna igen rytmen i Holy Diver och började sjunga med. Robert nynnade riffet och de yngre kollegorna borta vid borden himlade med ögonen och skakade på huvudet åt oss, vilket naturligtvis fick oss att gå in för vårt framträdande ännu mer.

Efter musiknumret slog vi oss ner i en hörnsoffa med varsin kopp kaffe och började prata musik. Det visade sig att Robert också hade varit hårdrockare. Efter att vi pratat om de stora banden kom vi in på de lokala. Vi pratade om hur det på 1990-talet hade funnits minst två-tre hårdrocksband i varenda frikyrkoförsamling i stan. Jönköping, Smålands Jerusalem. Varje helg var det spelningar både på fredagen och lördagen. Det visade sig att Robert hade varit och sett en av mina spelningar då jag var sångare i ett kortlivat band.

Vi gick igenom de gamla banden. Pantokrator, Oblivion. Och Ayenna, det var ju samma gäng som Mercenary, men med en extra snubbe på keyboards, du vet han från Sanctifica. Men Sanctifica hade väl inga keyboards, det var ju dödsmetall? Jo, men han spelade nog bas i Sanctifica, och sen hakade han på Ayenna, hans bror spelade ju gitarr där. Nej, det var inte hans brorsa, det var hans kusin. Hans brorsa var ju sångaren i det där andra bandet, vad var det det hette? Robert kunde berätta att Crimson Moonlight fortfarande höll på och att sångaren från Sanctifica hade ett nytt soloprojekt under namnet The Malice. När jag nämnde ett av de äldre banden, Arrow, skakade Robert på huvudet. Det var han för ung för.

“Men du, du måste ju komma ihåg det där bandet alla pratade om. Vad var det de hette?”, frågade Robert, och jag visste precis vilket band han menade. Jag transporterades bakåt i tiden och landade i ett grått Sverige där både Barnjournalen och Sievert Öholm på bästa sändningstid varnade landets befolkning för den farliga hårdrocken.

“Sons of Ethelred, eller Primourge”, svarade jag.

De var ett av de första hårdrocksbanden i stan. I början, när de hette Sons of Ethelred, spelade de i pingisrummet på den lokala fritidsgården. Trots att vi bara var tjugo personer i publiken kändes det som stora scenen på Castle Donington. När bandet intog scenen var det som att se utomjordingar kliva ner från landningsrampen. Det var tighta skinnbrallor, permanentat hår och smink. Det var gitarrsolon och falsettsång.

Frontmannen Jocke var den som bar bandet. Alla tjejer var förtjusta i honom. Alla killar ville vara honom.

Halvt förläget kom jag ihåg hur jag hade suttit på en mattelektion och ritat av Jocke längs bak i mitt skrivhäfte. Min stackars förvirrade tonårshjärna hade haft svårt att särskilja var gränsen för attraktion och idoldyrkan gick. Men, det var väl precis det som hårdrocken handlade om, att utforska och tänja på gränser.

“Var några av de där ryktena sanna?”, frågade Robert. Jag skakade på huvudet.

Några av medlemmarna hade ryckt in i lumpen och blivit ersatta av nya förmågor. Den nya gitarristen stack ut, han var norrman. I samband med det hade de fått ett nytt namn: Primorgue.

Håret hade börjat hänga, sminket hade blivit mörkare kring ögonen och musiken hade blivit tyngre. Det ryktades om ritualer och riter bakom scenen, och det viskades om dolda subliminala budskap och mystiska skrik om man spelade upp demokassetten bak och fram.

Bandets nya logga var en cirkel med massa spretiga linjer genom. Om man vände den på rätt sätt gick det med lite fantasi att urskilja ett pentagram och ett upp- och nedvänt kors, men om man höll på tillräckligt länge skulle där säkert gå att urskilja Icas logga också. De där ryktena dök upp samtidigt som bandet försvann. De var på väg uppåt, på väg mot sitt genombrott, och sen var de borta. Hårdrocken flyttade in i kyrkorna och ryktena drog igång.

Jag berättade det jag kom ihåg för Robert och avslutade med:

“Jag undrar var Jocke blev av?”

Robert såg på mig och i hans blick såg jag hur nostalgimyset var över.

“Du gick förbi honom på lunchen, antagligen. Det är han med luvan.”

Jag bara gapade, för jag förstod ju direkt vem han menade. Mellan busshållplatsen vid Juneporten och biografen sitter det ibland en samling av samhällets olycksbarn. Polisen kör iväg dem då och då men de kommer alltid tillbaka.

En av dem brukar sitta för sig själv. Alltid iförd en grön gammal parkas med luvan uppe. Allt som syns av ansiktet är en buske av grått skägg, stripigt hår och en röd näsa. Var det Jocke? Det var det sorgligaste jag hört.

Vi ställde undan våra tomma kaffekoppar och jag skickade några sista mail innan det var dags att göra helg. På lördagen hade jag planerat städa ur ett av förråden i källaren, vilket passade perfekt. Istället för att städa blev det att jag mest flyttade saker från en låda till en annan. Till slut, i botten av en banankartong som hotade att falla isär, hittade jag det jag sökte. Under ett nitbälte och ett par fingerlösa skinnhandskar låg en röra av kassettband och gamla fanzines.

Jag bläddrade igenom dem och hittade två demotejper från Sons of Ethelred, och en från Primourge. Triumfatoriskt lämnade jag förrådet innan jag insåg att jag inte ägde någon bandspelare. Jag sade till min familj att jag skulle gå ett ärende, gick till det helgtomma kontoret och lade kassetterna framför mig.

Jag började med att plocka ut det fotokopierade omslaget från det första bandet. “Let the Amplifier Cry –84.”

Loggan var handritad direkt över ett grynigt kollage av bilder på bandmedlemmarna. Jag var tvungen att ta på mig läsglasögonen för att titta närmare på bilden på Jocke. Putande läppar, insugna kinder och den där iskalla blicken, allt inramat av permanentat hår. Jag nynnande för mig själv på titelspåret: “Rebel Heart”.

Jag plockade fram nästa kassett, “Conquerer”. De hade vunnit gårdsbandsfestivalen med låtarna från den kassetten. De hade varit iväg i grannkommunerna och spelar hela våren och vid något tillfälle hade jag fått plats i en bil och hängt med till Nässjö eller Värnamo för att se dem spela. Vid finalen hade jag stått längst fram och sjungit med i varje låt. Med en rysning längs ryggraden mindes jag hur Jocke hade gått ner på knä och lutat sig ut mot publiken. Han höll micken precis framför mig och vi hade sjungit den första refrängen tillsammans.

Who enters herein, a conqueror hath bin;

Who slayeth the dragon, the shield shall win.

Han hade rest sig med ett skutt och teatraliskt fortsatt sjunga vidare, med ögonen på mig. Så hade han gett mig det internationellt erkända tecknet för allt som är skitballt: djävulshornen, eller Dio-tecknet. Inte ens när jag själv stod på scen och sjöng några år senare kände jag mig lika mycket som en rockstjärna som den gången.

Jag plockade upp den sista kassetten. Primourge.

Istället för att sälja den hade Jocke kastat ut kassetter till publiken under bandets sista spelning. Han hade berättat att det skulle vara en ny spelning några veckor senare, och att det skulle dyka upp talangscouter från ett av de stora skivbolagen. Vi lyssnade på kassetten dag och natt och när den stora dagen kom sjöng vi med högre än någonsin. Jocke berättade efter två låtar att en av deras nya låtar hade spelats på radio tidigare under kvällen och han tackade oss, hemmapubliken, för att vi alltid stöttat dem. Stämningen var galen. Det kändes som om vi var del av något större, som om vi skapade historia.

Så försvann Jocke från scen. Plötsligt var han borta. Den nya gitarristen, norrmannen, tog över showen. Till ett trumkomp som mest liknade schamantrummor mässade han över en gitarrslinga i moll. Det tog aldrig slut, vi väntade på att Jocke skulle dyka upp igen och till slut började folk gå.

Och sen var det slut. Inga mer spelningar och ingen skiva. Jag vred och vände på kassettens omslag för att hitta de dolda ockulta tecknen, suckade, och skakade på huvudet. Vad hade hänt med Jocke egentligen? Nog för att många rockstjärnor hade gått ett tragiskt öde till mötes men det kändes obegripligt att den rock’n’roll-gud jag sett upp till när jag var tonåring nu satt vid busshållplatsen vid Juneporten om dagarna.

Jag stoppade ner kassetterna i jobbväskan och tänkte att jag kanske kunde visa dem för Robert på jobbet om det blev tillfälle. Jag tänkte också att jag skulle fråga min son nästa gång han kom hem ifall han visste något sätt att få över kassetterna i digital form så att de gick att lyssna på i datorn.

Det gick några veckor och det där föll ur minnet. Viktiga kundmöten och en kvartalsrapport, ni vet hur det är. Så var jag på väg tillbaka till kontoret efter en lunch och fick syn på Jocke. Som alltid satt han med luvan på sin parkas uppe. Jag gick förbi honom och försökte få en skymt av hans ansikte men allt jag såg var den röda näsan och tovigt grått hår. Jag gick några steg innan jag stannade. Jag vände om och gick tillbaka. Jag hade nog väntat mig att han skulle se upp mot mig när jag närmade mig, men han tittade ner i marken framför sig.

“Ursäkta att jag stör, men är det du som är Jocke … eller Joakim?”

Jag fick ingen reaktion och blev med ens osäker. Från kontoret var jag van vid att ha allas uppmärksamhet så snart jag klev in i sammanträdesrummet. Jag kände mig dum och såg mig om för att vara säker på att ingen jag kände såg mig. Jag var nära att bara vända och gå men satte mig istället ner på huk. En tom vodkaflaska välte omkull och skramlade iväg över gatstenen. När jag mötte hans blick var hans ögon rödsprängda och vattniga.

“Jo … jag ville bara kolla, visst är det du som är Jocke?”

Han såg på mig en stund innan han skakade på huvudet och vände sig bort. Bortkommen reste jag mig upp och gick tillbaka till kontoret. Jag skämdes lite över hur jag hade betett mig.

Men, jag var näst intill säker på att det verkligen var Jocke.

Jag är osäker på hur många veckor som gick, men förra veckan satt han på en av bänkarna när jag var på väg hem. Han satt och matade gråsparvar med små, små nypor från ett korvbröd. Jag slog mig ner på bänken bredvid honom, om han alls märkte att jag var där så visade han det inte. Jag väntade tills hans korvbröd var slut. Sedan öppnade jag min väska och plockade fram ett wienerbröd jag hade tänkt äta på eftermiddagen, men inte hunnit med.

Jag räckte över det till honom och efter viss tvekan tog han emot det. Han började på nytt nypa loss små smulor som han knäppte iväg till sparvarna. Jag lät honom hålla på i säkert tio minuter innan jag plockade fram ett av kassettbanden ur den fortfarande öppna väskan.

“Vet du, jag var på nästan alla era spelningar. Kommer du ihåg gårdsbandsfestivalen. Du lutade dig ut över publiken och jag fick sjunga med…”

Jag harklade mig och stämde förläget upp refrängen.

Who enters herein, a conqueror hath bin;

Who slayeth the dragon, the shield shall win.

Jag tystnade och långsamt vred Jocke huvudet åt mitt håll. Hans blick var sorgsen, kanske misstrogen. Han såg på mig länge och väl och tårar började tränga fram i hans ögonvrår. Så skakade han långsamt på huvudet.

“Ja, jag vill inte störa dig så klart. Jag ville bara … bara berätta att jag gillade dina låtar, back in the day.”

Jocke suckade bedrövat och kastade ifrån sig wienerbrödet. Sedan reste han sig upp utan ett ord och gick därifrån. Jag satt förläget kvar en stund och såg på sparvarna som kivades. Så kom en kaja och skrämde bort dem. Den svarta fågeln tog hela brödbiten i näbben och flög iväg. Strax var där ett fasligt liv då en flock av kajor anslöt och slogs om bytet.

Jag såg inte Jocke igen förrän i måndags. När jag var på väg in till kontoret stod han vid busshållplatsen. Han hade luvan nere och verkade leta efter någon. Jag försökte att inte möta hans blick då jag skämdes över vårt sista möte. Men han klev fram och blockerade min väg. Han hytte åt mig med ett stort brunt kuvert. Osäkert tog jag emot det. Han nickade, gjorde Dio-tecknet, och gick iväg.

Jag stod där en stund, paff och bortkommen, med ett stort kuvert i handen. Som om jag var med i en spionfilm och just fått en lunta med militära hemligheter överlämnade till mig. Jag skyndade upp på kontoret. Efter att ha hängt av mig och hämtat en kopp kaffe stängde jag dörren till mitt arbetsrum och satte mig vid skrivbordet. Ur kuvertets inre tog jag fram en bunt med handskrivna papper och en EP. EP:ns skyddsfodral var blankt och etiketten på skivan var handskriven.

Primourge
1. Pit of Despair
2. Whispers from the Abyss

Jag la skivan åt sidan och började läsa sidorna. Jag har svårt att beskriva vad jag kände. Jag har inte visat dem för någon annan. Igår kväll renskrev jag dem på datorn. På några ställen har jag utelämnat svordomar samt gjort enklare bearbetningar av meningsstrukturen. Här följer Jockes text.

Det är länge sedan jag pratade om de där åren, men inte länge sedan jag tänkte på dem. Jag tänker på de där åren hela tiden, även fast jag försöker låta bli. Jag kan inte säga att jag kände igen dig men jag kommer ihåg spelningen du pratade om.

Jag gissar att du hade tänkt att ställa samma frågor som alla andra. Du hade tänkt att fråga vad som hände när vi slutade och fråga ifall alla rykten var sanna. Jag fick de där frågorna så ofta att jag tröttnade på dem, men nu är det nog tio år sedan någon ens försökte prata med mig så det kanske är dags.

Jag ska börja med att berätta om min syster, Veronika. Hon var nästan tio år äldre än jag, jag var en sladdis. Hon var mer förälder till mig än våra riktiga föräldrar var. Hon gav mig min första platta, Hotter than Hell med Kiss. Hon gav mig min första gitarr. Hon såg till att jag hade rena kläder när jag skulle gå till skolan och hon såg till att jag fick käk när morsan och farsan söp ner sig. Hon hjälpte mig med läxorna när bokstäverna bara hoppade runt och när siffrorna inte gick ihop.

När hon flyttade hemifrån bodde jag mer hos henne än hemma hos morsan och farsan. När jag fick ihop bandet hjälpte hon mig med engelskan när jag skrev texter. Hon fixade frisyren och hjälpte mig med sminket, hon sydde in brallorna åt mig och hon körde mig när jag skulle repa. Hon hällde ut mina öl och spolade ner min braja. Hon skällde på mig när jag hoppade av gymnasiet och pratade med mina lärare så att jag fick ett specialschema och kunde gå klart. Efter plugget sa hon att jag fick två år på mig att lyckas med musiken innan jag var tvungen att börja jobba.

Jag fick bo hos henne och det sket sig mellan henne och hennes kille för att han och jag inte drog jämnt. Kort sagt har det aldrig funnits en människa som betytt så mycket för någon annan som min syrra betydde för mig.

Jag ska också berätta om Jan. Han svarade på en annons jag satt in efter att Henke och Peter ryckt in. Han började samtidigt som den nya trummisen, vad han nu hette. Det tog ett tag innan jag fattade vad Jan sa, för han kom från Norge. Men, gitarr kunde han lira.

Vi gick igenom vårt set för att de nya killarna skulle lära sig. Jan började väva in parallella tonarter, han sänkte tempot och fick våra låtar att låta som något helt nytt. Du kommer säkert ihåg låtarna. Tänk dig Conquerer fast skriven av Sabbath och i moll och dubbelt så lång.

Jag hade börjat skriva texter om ockult skit. Jag låtsades att jag förstod Lavey och Crowley för att impa på Jan, men han var redan långt före. Efter repen brukade han prata om urkrafter. Han pratade om samiska medicinmän, jag kommer inte ihåg vad han kallade dem. Typ jojk men inte riktigt.

Några gånger fick han den nya trummisen att lägga en rytm som han mässade till. Det var ballt och mystiskt men inget vi kunde lägga på en demo precis.

De andra hade gått hem och Jan och jag satt kvar i replokalen och rökte på. Jag ställde frågor om det där och han sa att han ville visa mig något. Vi gick ner till Tabergsån vid gamla sommarlandet, om du kommer ihåg. Där satte han sig på ett nedfallet träd och började med sitt mumbojumbo. Han trummade på trädet och ritade symboler på marken.

Han sa att det fanns en rit som han lärt sig som kunde uppfylla ens innersta önskan. Han frågade mig vad jag ville uppnå och jag svarade att jag ville bli störst i världen. Han skrattade åt mig och frågade vad jag var beredd att offra. Han förklarade att urkraften kunde ge mig vad jag ville men att det skulle kosta.

Nog för att jag hade rökt på men när han pratade om det där så trodde jag honom och symbolerna han ritat på marken började röra sig. Jag blev nojig och drog. Senare berättade Jan om ritualen och hur den skulle genomföras och sa att jag skulle säga till när jag var redo.

Jag frågade honom ifall han gjort ritualen men han sa att han aldrig varit redo att betala priset.

Vi fick med det där ockulta i de nya texterna. Vi bytte namn. Jan tyckte att vi skulle heta Primordial för att hylla urkraften han pratade om men det fanns redan ett band med det namnet. Jag tyckte vi skulle heta Rue Morgue, så det blev en blandning; Primorgue.

Vi hade skickat runt våra demos ett bra tag och fått några reportrar att dyka upp på spelningarna. Det skrevs redan en del i fanzines och vi var med på blandbanden som tradades runt, men vi ville vara med på TV och i radio. Med nya låtar och nytt namn försökte vi ännu hårdare. Johan, basisten, var inte nöjd med bandets nya riktning men han åkte med.

Vi hade kommit överens om att köra på Primorgue tills de andra var färdiga med lumpen. Om det inte funkade skulle vi köra vidare som förr. Jag la ner alla stålar jag hade på det nya demot och skickade kit till alla skivbolag och musiktidningar jag kunde hitta. Det skrevs om oss och tydligen hamnade våra demon på blandband ute i Europa.

Vi laddade för en ordentlig, riktigt stor, spelning där vi bjöd in både tidningarna och skivbolagen. Alla mina sparpengar, och en del av syrrans, gick till nya stärkare och ett nytt PA.

Jag skuldsatte mig upp över öronen på en ljusrigg och vi var redo att erövra världen. Vi skulle gå på vid 21:00 och satt bakom scen och krökade.

Plötsligt började ljudkillen tjoa och leva. Han krånglade med sladdarna en stund innan han fick på en av våra låtar i högtalarna. Vi undrade vad han höll på med och han ropade. “Det är radio, ni är på P3!” Han hade hittat på en speciallösning med en bilradio kopplad till mixern.

Jag kommer inte ihåg vad programmet hette, men de hade en lista med nya låtar varje vecka och vi var med. Vi dansade som galna på scenen, det var ett tecken på att det var dags. Vi skulle ta världen med storm.

Precis innan solot bröts sändningen av den där sirenen, eller vad det är. Det var tyst en stund och sen började någon prata om en trafikolycka. Vi svor och hytte med näven mot högtalarna.

Vi skojade om hur någon kunde vara så fräck att de körde ihjäl sig när just vår låt spelades. Vi bad ljudkillen spela Judas Priest istället och laddade till Sad Wings of Destiny tills publiken släpptes in.

Reportrarna ställde sig längs sidorna. Skivbolagssnubbarna ställde sig längs bak. Jag gissar att du stod längs fram.

Vi drog igång. Vi var on top of the fucking world! Låtarna satt, ni i publiken sjöng med och jag var, ta mig tusan, bättre på scen än någonsin. Det var nu det hände, det var nu vi blev signade… Trodde jag.

Halvvägs igenom tog jag en paus medan Jan drog ett solo. En gammal polare som var med och fixade backstage kom fram och viskade något. Jag bad han om en öl men han fortsatte att prata tyst. Jag fattade inte vad han sa så vi gick ut bakvägen.

På parkeringen utanför sa han att min syrra inte dykt upp och att olyckan de pratat om på radio var på E4:an precis vid avfarten. Han hade ringt sin farsa som bodde i en av lägenheterna precis vid avfarten. Farsan hade sagt att det var en folkvagn, samma modell som syrran hade. Genom dimman av segeryra fattade jag inte vad han sa. Han höll mig om axlarna och sa så tydligt han kunde.

“Jocke, du bad mig hålla en biljett år din syrra. Hon har inte dykt upp och precis innan spelningen var en bil av samma modell som hennes inblandad i en krock!”

När jag väl fattade började jag springa. Det hade väl gått och hittat en telefon där vi var men jag sprang hem, hem till syrran. Hur det gick med spelningen sket jag i. Jag hoppades att hennes bil skulle stå utanför, men den var borta. Jag hoppades att hon skulle vara hemma, men lägenheten var tom. Jag sprang runt därinne och kollade på toan, i hennes rum, i mitt rum, i köket.

Telefonsvararen blinkade. Jag tryckte igång bandet och en sprakig röst talade ut i hallens tystnad.

“Jag söker Joakim Larsson, anhörig till Veronika Larsson. Du behöver omedelbart ta kontakt med …”

Jag letade i telefonkatalogen och spelade om meddelandet gång på gång för att förstå vad jag skulle göra. Till slut ringde jag 90 000 och grät i luren.

Efter att ha fått skäll och blivit omkopplade fram och tillbaka hamnade jag hos någon som kunde meddela att min systers läge var kritiskt och att jag skulle ta mig in till sjukhuset så snart som möjligt ifall jag ville säga farväl.

Jag kunde inte förstå instruktionen. Vilket sjukhus? Det var en sån typisk sak jag skulle bett syrran hjälpa mig med, men det gick ju inte. Det var ju hon som var på sjukan, döende.

Jag rev sönder katalogen, slängde telefonen i golvet, slog sönder hallspegeln. Jag grät, och skrek. Jag flydde ut i natten. Jag sprang och letade efter ett sjukhus. Jag svor och skällde på personer som inte kunde hjälpa mig. Jag förirrade mig genom villagator och mellan hyresrätter tills jag nådde Tabergsån.

Jag stannade upp, desperat och bruten. Med fötterna i vattnet försökte jag minnas. Jag försökte minnas Jans ritual. Jag hamrade med näven mot en trädstam och ritade symbolen från skivan med foten bland de multna löven. Jag skrek, jag vrålade. Jag åkallade urkrafterna i jorden under mig.

Det är mycket av mitt liv jag inte kommer ihåg. Om du frågar mig vad jag gjorde mellan 2000 och 2010 så är mitt svar att jag inte vet.

Men det finns inget ur mitt liv som jag kommer ihåg tydligare än den kvällen. När du läser detta kommer du ifrågasätta mig. Du kommer tro att jag inbillat mig, att det var syner i ett delirium. Tro mig, jag har prövat alla substanser jag kommit över sedan dess och inget har ens kommit i närheten av vad som hände den kvällen.

När jag ritat färdigt symbolen över marken föll jag in i rytmen. Jag fortsatte att trumma mot trädet tills kroppen var i fas. Runt om mig stannade naturen upp. Ån som sakta flöt vidare ner mot Munksjön avstannade. Löven som virvlade längs dess yta blev stilla. Det duggregn jag inte ens varit medveten om ögonblicket innan la sig som en sval smekning över min rygg.

Trots att min hand stillnat fortsatte pulsen och rytmen. Den ekade mellan de döda trädens grenar. Den genljöd över de stillastående pölarnas oljiga vattenytor. Ytfilmen som reflekterade natthimlens stjärnljus såg in i mig och svarade min desperation. Den vattensjuka marken steg upp för att möta mig. Rötterna och nässlorna omslöt mina fötter och letade sig upp längs insidan av mina ben. De pulserade i den medryckande takten.

Pulsen bredde ut sig över marken och snart var vi synkroniserade. Rottrådarna som bredde ut sig som ett spindelnät pumpade samma blod som mina vener. Mitt hjärta slog i samma rytm som markens inneboende kraft. Jag leddes fram till en av pölarna. Jag sjönk ner på knä och såg över vattenytan. Stjärnhimlens reflektion tillsammans med månen som stod i nedan såg in i mitt inre bakom den oljiga hinnan. Pulsen fick ytan att själva och vibrera. Min egen rytm fortplantade sig genom varje levande väsens rottråd ner i den mörka öppningen.

Jag var ett med marken och framför mig låg ett val. Genom att lämna ett offer i paritet med min önskan skulle jag få min innersta önskan uppfylld.

Andlöst öppnade jag min mun för att tala de uråldriga orden som välde upp ur min strupe. Gutturala hymner sammankopplade med den mustiga jordens mull. En aria äldre än människan, ett förbund äldre än marken själv.

Jag uttryckte min önskan om att få min innersta vilja besannad och marken svarade. Ett språk som inte yttrats på tusen år slöt vårt förbund. Ett nät av mina svällande blodådror bredde ut sig över tjärnens yta och jag ingöt mitt offer i det förhistoriska förbundet som öppnats upp framför mig. Jag kände dess namn innan det steg upp men det finns inget modernt ord som passar.

En skepnad i en mans avbild, eller snarare tvärt om. Ett väsen i vars avbild vi skapats, ur vars vård vi sprungit. Med spretande horn steg han upp ur tjärnen. I sina händer höll han ett annat väsen. Toppen av dess huvud saknades men munnen talade. Det var länken mellan mig och jorden.

Barnet frågade mig ifall jag var redo och jag svarade att jag var beredd att bjuda min offergåva. Jag sträckte fram mina händer och slöt dem samman med barnets. Så drogs vi nedåt. Ner under den nattsvarta ytan där jag tumlade runt. När det inte längre fanns luft i mina lungor löstes jag och fick återvända till min egen värld, till min egen tid.

Utmattad kravlade jag upp ur dyn och låg där flämtande. Jag hade lämnat en del av mig själv under vattnets yta. Jag hade framburit ett offer för att få min högsta önskan uppfylld. Jag vet inte om jag låg där i minuter eller timmar, kanske dagar.

Till slut hasade jag mig genom snåren tills jag nådde cykelbanan. På svaga ben letade jag mig hemåt. Det var fortfarande natt, men antagligen inte samma natt som olyckan hade inträffat. När jag närmade mig lägenheten väntade jag mig nästan att se min systers bil på parkeringen, men den hade ju varit med i en olycka, såklart skulle inte hennes bil ha klarat sig.

Jag stapplade upp genom trapphuset och ryckte i dörrhandtaget. Jag fumlade mig fram genom hallen och väntade mig att se min syster i köket, försjunken över en kopp te. Men där var tomt. Jag gick in till hennes rum och rev bland täcken och överkast, men hon var inte där.

Jag letade på toaletten, bakom duschdraperiet, i tvättkorgen. Jag kunde inte förstå varför hon inte var där.

Så skar telefonens skarpa signal genom tystnaden. Jag förstod direkt att det var hon. Hon var kvar på sjukhuset och hade precis blivit utskriven. Jag skulle möta henne där, jag skulle bära henne hem om det behövdes. Med glädjetårar rinnande utefter kinderna slet jag till mig luren och höll den för örat.

“Joakim Larsson?”, frågade en mansröst. Jag flämtade in i luren till svar.

“Är du redo för goda nyheter?”

Med tårarna rinnande längs kinderna snyftade jag in i luren!

“Vi har lyssnat på er demo och är beredda att signa er…”

Min syster dog. Min högsta dröm, att bli signad av ett skivbolag, infriades. Priset jag betalade var min röst. Under de närmaste veckorna kom det brev om möten i Stockholm som jag aldrig dök upp på. I ett paket kom ett provtryck på EP:n som jag nu lämnar över till dig. Om du uppskattade min musik har du kanske behållning av den.

Av allt jag förlorat är det bara henne jag verkligen saknar.

/ Jocke

Signaturmelodi

Vi hörde historien “Primorgue”, skriven av lyssnaren Björn och uppläst av Ludvig Josephson och Håkan Engström. Och därmed lämnar Creepypodden er lyssnare utan svar, inte olikt historierna vi serverat. Kanske kommer de i framtiden, kanske inte. Men oavsett vet vi att frågorna kommer fortsätta ställas. Så även här, kanske redan så snart som om två veckor, när vi hörs igen.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.