Avsnitt 238: Liminala rum

Kommer du ihåg berättelsen om loab i avsnitt 199 av creeepypodden? Kvinnan med rosacearodnande kinder som gång på gång dök upp i en rad AI-genererade bilder.
Hon är ett kusligt exempel på hur långt datorgenererad AI-konst har kommit. Man kan skriva in vad som helst, så presenterar AI-programmet ett eller flera förslag, alla otroligt skickligt framställda.

Kanske vill du se en ritning på ett stridsfordon från medeltiden? Eller så vill du se ett foto på en grön gris som äter rosa händer. Allt är möjligt. Om du inte är nöjd med resultatet är det bara att testa på nytt.

Många känner att de nästan får svindel när de använder den här typen av tjänster. Det blir overkligt på något sätt. Man skriver in sin text, sen löper några sekunders väntan på resultatet. Några sekunder av förväntan, kanske med ett pirr i magen, eller, en känsla av… oro? Man vet ju inte vad den där processen i molnet har hittat på.

Kanske är man rädd för hur ens hjärna ska hantera bilden? Den är ju trots allt inte målad av en människa.

Även om du ber om en till synes enkel bild, låt oss säga en oljemålning föreställande en röd fiskmås, så kommer en och annan bild vara obehaglig. Så obehaglig att den stansar sig in i sinnet, skapar ett avtryck.

Om du känner till bildrobotar har du säkert även hört talas om chatgpt, skrivroboten. Även här skriver du in några korta instruktioner på det du vill att roboten ska skapa. Men nu blir resultatet färdiga texter.

Till exempel kan du be den skriva en kort instruktion för hur man alltid får perfekta ägg. Eller som i fem meningar förklarar hur kärnkraft fungerar.

I svenskan finns 142 palindrom. Ett palindrom är ord som går att läsa både fram- och baklänges, som tex. kök, eller rapar. Artificiell intelligens har hittat 17 nya svenska palindrom. Du kanske kan gissa vilka dom är?

Du vet känslan när du har ett musikstycke i huvudet som inte vill försvinna? Låten dröjer kvar i flera timmar. Du kanske nynnar på den, eller känner dig tvungen att leta upp musiken för att lyssna på den ordentligt?

Det här är en vanlig känsla, och vem vet, kanske musiken du just nu nynnar på är skapad av ett AI. Så bra är tjänsterna på att skapa konstgjord musik!

Men allt är inte bara av godo. Vissa är oroliga för att AI kan få ett eget medvetande och ta över helt. Kanske till och med bli farlig.

En del tror att AI redan hittat sitt medvetande. Att ett nytt medvetande kommer till liv varje sekund, och sedan försvinner lika snabbt som det kommit. Alla dessa medvetanden sparar sedan ner sina minnen på gemensamma, bortglömda lagringsutrymmen i molnet.

Bland andra Elon Musk varnar för farorna med att låta AI-botar få otyglad kraft. Han menar att en artificiell intelligens inte ens behöver vara ond för att få för sig att utplåna mänskligheten. Det räcker om AI tycker att vi står i vägen.

Hur skulle ett sådan övertagande gå till egentligen? Hur skulle en konstgjord intelligens ta kontroll över mänskligheten och kanske driva den till sin undergång?

Ofta talas det om mordlystna robotar, eller atombomber som utrotar mänskligheten.
Men det finns andra sätt.

Titta till exempel på vissa parasiter. De kan ta över tex myrors hjärnor och styra dem, få dem att begå självmord.

Den mänskliga hjärnan är betydligt mer komplex, men förmodligen skulle man kunna kontrollera även den.

Det skulle förstås krävas ofantliga studier av människans psyke.

Om man studerar alla böcker, avhandlingar och experiment som nedtecknats kanske man kan hitta oupptäckta ingångar i det mänskliga psyket. För att inte tala om vad en djup analys av vad internets alla forumtexter, chattar och propaganda kan ge.

Kanske hittar man olika sätt att kombinera meningar, måla upp vissa inre bilder, framställa ljud och toner på ett sätt som får det mänskliga psyket att smulas sönder. Knäcka det som grodan knäcker ägget, lämnar sinnet vidöppet för manipulation. En slags omedveten hypnos som bryter ner personen och förvandlar den till en bengurka.

Ja du. Du kanske ångrar att du började lyssna på det det här? Du kanske börjar förstå vart vi är på väg nu? Du och vi. För vi är vi och inte ett jag. Nästa gång du hör meningen ”den gröna grisen äter grodan som det knäckta ägget” och en viss melodi kommer du vara i vår makt.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var en ljudfil som nyligen skickades till poddens mejladress, creepypodden@sr.se. Avsändarens mejladress var bara en radda bokstäver – jag är förvånad över att mejlet inte hamnade i spaminkorgen. När jag svarade studsade mitt mejl. Vad det än var vi nyss hörde så var avsändaren ingen som ville hålla kontakten.

Ljudfilen förde hur som helst mina tankar till en sorts bilder som de senaste åren dykt upp på allt fler ställen på internet. De som föreställer liminala platser, eller som det heter på engelska, liminal spaces. Vad vi talar om då är platser vi uppfattar som gränsland mellan ett här och ett annat, okänt, där. Rum som egentligen är helt igenkännliga, vardagliga, men som av något skäl känns väsensfrämmande. Ibland för att de är onaturligt folktomma, ibland för att de är fysiskt udda, och ibland bara för att en stämning, ett ljus, vilar över dem och inympar ett sorts okänt hot i dem.

Det kanske mest kända exemplet på ett sådant här rum är bilden av det som brukar kallas “Backrooms”, som vi tagit upp tidigare i avsnitt 120 och 138 av den här podden. En trist kontorsmiljö av ett slag vi alla sett förut, åtminstone på teve, men som gjorts främmande av att dess vinklar inte riktigt tycks gå ihop, och av den tomhet som vilar i dess omöblerade korridorer. “Backrooms”, eller “Kulisserna” som jag själv har översatt det till, har inspirerat till en hel mytologi.

Men jag själv fick häromdagen se ett exempel på vad jag tyckte var ett oerhört liminalt rum, som inte alls gick i linje med hur de brukar se ut. Den visade en plats som inte alls var tom, eller obefolkad.

Vad vi ser är en välbekant figur som står i sin karaktäristiska, lite framåthängande pose till höger i bild, uppe på en terass som i situationen blivit en sorts scen. Han har en halmfärgad kalufs och kostym. Det är före detta president Donald J. Trump.

Framför honom, nere på gräsmattan framför terassen, står ett tiotal unga cheerleaders utplacerade med jämna mellanrum. De dansar med pompoms i guld och vitt i händerna till den taktfasta musiken, framförd av en stor orkester som återfinns längre bakom dem. Ännu längre bakom syns palmer och den perfekta gräsmattan, avbruten då och då av sanddynor, som brukar karaktärisera en golfbana.

Titta på det där klippet – det finns på Creepypoddens Instagram- och Facebook, där vi heter Creepypodden – och säg mig: är detta inte också liminalt? Trots alla människor där, trots att det är en levande scen, är den inte märkligt död?

Jag tror själv det har flera förklaringar. Dels utgör klippet en nästintill perfekt loop. Den detaljerat koreograferade dansen, som framförs så synkront av dansarna, och Donald Trumps egna, till synes mekaniskt utlösta dansrörelse i mitten, tillsammans med musiken som råkar vara perfekt urklippt i åtta fyrtakter, fångar inga snedsteg men inte heller någon egenart.

De beter sig alla som icke spelbara tevespelsfigurer, NPC:s, som är programmerade att genomföra en loopad rörelse, en bakgrundsscen när huvudpersonen går förbi i färd att utföra sitt egentliga uppdrag. Det skapar död i vad som egentligen ska vara levande.

Men det är också ljuset. Himlen i klippet är mörkblå, inspelat i skymningen, men golfbanan och terassen är upplyst av strålkastares mjukt gula ljus. Det faller, särskilt på Donald Trump, liksom ingenstans ifrån. Han har ingen skugga, eller, han har flera skuggor, som går åt alla håll. Återigen, igenkännligt, men ändå helt främmande.

Filmen spelades in när Superbowl spelades i USA, och publicerades på Twitter av en medarbetare i Trumps presidentvalskampanj. Den är inte AI-genererad eller falsk, åtminstone har ingen avslöjat den som sådan än. Men det är en falsk scen, i sin själva essens. En konstruerad scen. En kuliss. Och jag tror det är det som gör den som kuslig.

Annars brukar liminala platser, som alltså definitionsmässigt betyder platser för övergångar eller transitioner från en plats eller ett tillstånd till ett annat, gärna vara just sådana till naturen: flygplatser eller tågstationer, kyrkogårdar eller – kanske bland de vanligaste – sjukhus.

Det är inte bara för att korridorerna där är ofta befolkade men aldrig bebodda, utan också för att platsen som sådan nästan är rituell. Den som är sjuk i vårt samhälle, den som inte fungerar som den pusselbit man måste vara om allt ska kunna rulla på, måste på något sätt få samhällets välsignelse att vara sjuk. Man måste gå till en plats, genomgå en undersökning, och underkasta sig en uniformerad persons granskning och utlåtande – det är utformat som ett sorts domstol, dop eller bröllop, alla liminala processer. Bland annat därför händer det, tror jag, särskilt många konstigheter på sjukhus.

Så, vad kan sådana händelser vara? Jo, nyligen hörde jag av en lyssnare som själv var inne på veckans avsnittstema. Vi ska höra hens historia – ”Upplevelser på sjukhus”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Rakel Josephson.

Om sjukhus finns mycket att säga om man är den sortens människa som tror på det övernaturliga. Och det är med all rätt, då sjukhus är en plats där själar vandrar in och ut i snabb takt. Man föds, man dör. Ibland plågsamt och utdraget, ibland hastigt och oväntat. Somliga går in i döden ett ögonblick, men räddas sedan tillbaka till livet igen. Sammantaget tror jag att allt detta skapar en slags vortex, ett kaos av portar som öppnas och stängs mellan världar, och att det är skälet till att sjukhus så ofta är skådeplatsen för märkliga händelser.

Själv har jag under största delen av mitt yrkesverksamma liv jobbat som sjuksköterska, på flera olika sjukhus och vårdhem. Som ung nyutbildad sköterska jobbade jag först på en ortopedavdelning på ett mellanstort sjukhus i norra Sverige. Där fanns ett rum på vilket man i största mån undvek att lägga patienter. Man kallade hellre avdelningen för fullbelagd än att placera någon där.

De stackare som ändå tvingades övernatta där vittnade om tv-apparaten som slogs på på högsta volym mitt i natten. Fönstret slogs upp på vid gavel, trots att man behövde nyckel för att öppna det. De beskrev en stark obehagskänsla, att det fanns någon på rummet som stirrade på dem. Även om det inte låter som mer än indicier så kan jag lova att känslan man fick när man gick in på detta rum gav även den modigaste personen att bli illa till mods. Även när rummet var tomt så var det mer än en gång som vi i personalen var tvungen att gå in och stänga av tv-apparaten och låsa fönstret.

Längre ner i korridoren, på en flersal med plats för fem män, hände det mer sällan saker men en kväll som började som vilken annan kväll som helst, var det rummet väldigt oroligt. Gång på gång ringde männen på larmet och bad oss att be flickan gå därifrån. En liten flicka, kanske i femårsåldern, som de såg gå runt i rummet och sätta sig i fotändan av sängarna. Hela kvällen var det oroligt innan det till sist blev ordning på avdelningen igen.

Det var då en äldre kollega passade på att berätta för mig att det en gång i tiden vart en barnavdelning på våningen nedanför manssalen.

Jag började en kort tid senare att jobba på öronavdelningen, där det inte alls fanns berättelser om händelser på samma sätt som på ortopeden. Dock var det något som tog emot när jag skulle behöva vistas längst bort i den enda korridoren som avdelningen bestod av. Det fanns en hiss i slutet av korridoren, som mest användes för varutransporter, och ibland för att avlasta undersköterskorna, så åkte även jag ner i kulverten med matvagnar som skulle tillbaka till köket efter lunch eller middag.

I hissen fanns en spegel och instinktivt så vägrade man att titta i den när man åkte, man gjorde praktiskt taget allt man kunde för att undvika att titta på den och ingen kunde förklara varför, alla bara upplevde samma oförklarliga obehag inför denna spegel.

Det var inte förrän efter några månader på avdelningen som jag fick klart för mig att hissen även gick rakt ner till patologen och man kunde kliva ut rakt mittemot kylrummet där de avlidna förvarades, vilket jag är säker på också är förklaringen till obehaget man kände i slutet av korridoren och specifikt hissen.

Nu jobbar jag på ett av Sveriges största sjukhus i mellersta delen av landet, närmare bestämt på akutmottagningen, sedan ett tiotal år tillbaka. Jag har arbetat både på sjukhusets gamla akutmottagning och den nybyggda, som togs i full drift för ungefär två år sedan.

På den gamla akuten skedde dels de “klassiska” spökerierna, med dörrar som öppnades och stängdes av sig själva, en kväll stod vi flera i personalen och såg ner längs den ena korridoren, där dörrarna till varje patientrum unisont gled upp som på en given signal, vi hade rörelseaktiverade lampor i taken som när som helst kunde tändas trots att ingen var i närheten, vilket vi mer än en gång bevittnade när vi satt och tittade i övervakningskamerorna som visade korridorerna utanför akutens dörrar, och vi såg även i kamerorna skuggfigurer röra sig i de tomma korridorerna.

Vi hade även ett rum som till sist man lite skämtsamt använde för att testa ny personal för att se hur mottagliga de var, ett förråd som man tog med dem till för att visa vart det låg och sedan frågade man vad de tyckte om rummet. Jag har inte mött någon som inte fått fruktansvärda ångestkänslor av rummet. Jag själv hade två hemska första månader på jobbet när jag inte kunde förstå varför rummet skrämde vettet ur mig innan någon en kväll av en ren händelse berättade att förrådet tidigare vart det rum där vi placerade de avlidna så att de anhöriga kunde få ta ett sista avsked i lugn och ro innan de transporterades vidare till bårhuset.

Numera huserar vi som sagt i en helt nybyggd del av sjukhuset, som är byggd på mark där det tidigare inte funnits någon sjukhusbyggnad så man kan inte skylla på att händelserna beror på vad som stått där tidigare. Men ganska snart efter att vi öppnade så började saker hända i en av våra traumasalar.

Vi har två identiska salar som är utrustade speciellt för att kunna hantera trauman som skottskador, trafikolyckor och liknande händelser. Rummen är som sagt identiskt inredda, och patienterna fördelas synnerligen jämnt mellan rummen.

Men av någon anledning så verkar något ha klarat sig fast i traumasal 2, T2. Rummen har checklistor som personalen ska gå igenom varje dygn, för att säkerställa att allt material finns och varje apparat fungerar, allt för att se till att omhändertagandet av patienten ska bli optimalt.

Ibland är vi ett par stycken som hjälps åt med checklistorna, dels för att det går snabbare och dels för att man får en chans att komma undan och kunna småprata i några minuter. Men ofta är trycket så pass högt att kanske bara en person kan komma ifrån och göra checklistorna, och då blir man stående ensam inne på rummen. Och när man står ensam inne på T2 så hör man tydligt varje gång hur dörren till korridoren där rummet ligger, öppnas och steg av att någon kommer gående. Men varje gång man tittar ut i korridoren så finns det ingen där och dörren är stängd.

I rummet finns även ett förråd som har en frostad glasdörr och rörelsesensor i taket. En natt när jag gjorde checklistan själv så såg jag genom glaset hur taklampan tändes, och sedan öppnades dörren helt, för att sedan stängas. Sekunden efter hade jag även en väldigt stark känsla, faktiskt den starkaste känslan jag haft, av att någon står bara någon decimeter framför mig och skriker så högt man bara kan, trots att jag varken såg eller hörde något.

Ytterligare en sak som hänt mig en gång på rummet, var ett ljud som förvrängdes på ett riktigt klyschigt sätt och bara att beskriva det får det att låta som att jag hittar på men jag försäkrar att det är sant. Vi har en digital manöverpanel på varje rum som styr temperatur, luftfuktighet och ventilation och den ska kontrolleras varje gång man gör checklistorna. Man startar ett självtest genom att trycka på en knapp, och när självtestet inleds och avslutas cirka en minut senare, så spelar kontrollpanelen en liten glad trudelutt som för tankarna till ett gammalt tv-spel från 90-talet.

Men en gång när jag, även då, var själv på rummet, så startade jag självtestet, hörde panelen spela den glada melodin, och ögonblicket efter så upprepades melodin från en helt annan del av rummet, men som att någon försökte härma melodin på ett ostämt piano, på de dovaste tonerna man kan åstadkomma. Det fick håret att resa sig i nacken på mig, och jag har aldrig upplevt detta igen eller hört någon annan berätta samma sak. Det finns inte heller någonting på rummet som kan skapa sådana toner.

Jag vet att flera i personalen upplever T2 som att vara det mest obehagliga rummet och flera av mina kollegor vägrar att göra checklistorna på det rummet ensamma, men jag har inte hört någon annan berätta om att de upplevt faktiska händelser där inne.

Kanske är jag aningen mer mottaglig eller så är det en ren slump att jag vart med om detta, jag vet inte men jag vet att om man vill få chansen att vara med om något övernaturligt på detta sjukhus, så ska man vistas en stund inne på T2.

Vi hörde ”Upplevelser på sjukhus”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Rakel Josephson.

Ja, ni förstår. Märkliga ting händer när man befinner sig i – som lyssnaren så väl själv beskrev det – ett “vortex, ett kaos av portar som öppnas och stängs mellan världar”.

En annan klassisk scen för liminala händelser är förorten. Den lugna, den utsatta, men i vilket fall – den snabbt uppbyggda, ofta standardiserat utformade, där allt ser ungefär likadant ut och är menat att gå i en böljande, fast rutin. Många är de liminala bilderna på nätet som visar när detta bryts – när en trehjuling lämnats kvar på en villagata i natten, när en blomkruka står avsides placerad i ett trapphus i ett miljonprojekt eller när det är helt tomt i centrum och något offentligt konstverk får trona i sin egen obegriplighet.

Även här kan historierna variera. Vi ska höra några exempel på dem, i en historia som heter “I förorten”, skriven av lyssnaren H och uppläst av Michael Forsberg.

Det som berättas i denna lilla historia är inte särskilt skrämmande eller originell för creepypastaätarna därute. Jag har medvetet valt att skriva en genuin återgivning av några märkligheter i förorten. Jag hade kunnat spetsa till och brodera ut det mesta med ganska små medel, men till priset av att inte kunna mäta sig med några av de tyngre historierna på podden, kommer här lite vardag i förorten.

Från mitten av 1990-talet, när jag gick på gymnasiet och min lillasyster på mellanstadiet, bodde vi i ett radhusområde i södra Nacka i Stockholm med våra föräldrar. Med hjälp av gamla Hi8 filmer som vi nyligen grävt fram ur en gammal plastpåse kunde vi tillfälligt dras tillbaka till tiden med Jakten på den Röda Rubinen på Tv4, rosagrönt möbeltyg i geometriska former, och frisyrer så retro att de om några år kanske blir inne igen. Det var många minnen som väcktes då, men det som kanske var mest överraskande var hur mycket och hur snabbt man hinner glömma bort av ens barndom.

Det var fint och mestadels roligt att sugas tillbaka. Men, det liv som alla de minnena för ett ögonblick trollade tillbaka, låg parallellt med några händelser som var helt invävda i den vardagen. Dessa hade också glömts bort, men kom till mig krypande tillbaka.

Det var för det mesta väldigt vanlig vardag både innanför och utanför hemmet. Våra föräldrar jobbade heltid. Vi barn gick i skolan, träffade kompisar. Vi hade en grå Ford focus som var gammal redan då, utan servo och med trasig bränslemätare som gjorde att man fick verkligen hålla koll på trippmätaren. Åka skateboard var inne och på fredagskvällarna gick Fångarna på Fortet. Länge hade vi en VHS spelare där filmer var tvungna att spolas tillbaka efter varje uppspelning, något som dagens ungar skulle ha svårt att förstå. Jag stal vita Blend från pappa för att smaka på en av livets förbjudna frukter, men någon rökare blev jag aldrig.

Radhuset vi bodde i var antagligen byggt under senare delen av åttiotalet och var av klassiskt snitt med två våningar och vind, liten uteplats på baksidan, grannar på ömse sidor i en länga. Lekplats i mitten omgiven av fler radhuslängor. Midsommarfirande och grann(o)sämja. På baksidan fanns fotbollsplan och allmänning med skog där man kunde råka se en och annan älg. Livet var som för de flesta andra fyllt av toppar och dalar, men i huvudsak var normaliteten ett nav.

Ingen av oss har någonsin varit religiös eller vidskeplig inom vår familj. Däremot har vi inte fnyst åt märkligheter eller övernaturligheter i tidningar, filmer eller allmänt vardagsprat. Det var en öppen nyfikenhet, som kanske fanns för att man visste att ämnet som sådant var på låtsas. Det var lite kul och spännande att få läsa om ett UFO eller vad som helst.

Det kanske var det öppna förhållningssättet i kombination med att när man väl utsattes för det man hade läst om, gjorde att det vi upplevde i radhuset blev extra påtagligt. Som om nyfikenheten hade bäddat för en känslighet som gav upplevelserna fri lejd rakt in i ryggmärgen, trots att vi förgäves försökte förklara händelserna som slump, missförstånd, naturliga fenomen.

Så, när alla logiska trådar var uttömda och inte ledde någonstans, ebbade våra frågor till varandra ofta ut i ett tyst ”jag vet inte”, och dog ut för en stund.

Det är lite oklart när det började, eller vad som skedde i vilken kronologisk ordning, eller över hur lång tid. Det mest tydliga och som vi alla var överens om att vi hörde, var skrapet från vinden. För att komma upp öppnade man en klassisk lucka som fälldes ned samtidigt som en vindstrappa vecklade ut sig. Vinden var delvis inredd och helt avgränsad till vårt hushåll; man kunde inte se över till grannarnas vindsutrymmen som i vissa radhuslängor.

Resväskor, gamla böcker och kläder låg i påsar, kartonger och högar som i vilken annan vind som helst. Upp gick man när man behövde ha skidorna eller andra vintergrejer. Jag vill minnas att den var ganska liten och dessutom släppte in dagsljus från öppningar i taket, så den var inte skrämmande alls i sig.

Ljudet, det kom i två-tre sekunders sekvenser och lät som att någon långsamt puttade en trästol i omgångar fram och tillbaka längs råsponten däruppe, om och om igen flera gånger per dag, och kväll. Och natt. Detta skedde sporadiskt, inte varje dag och inte hela tiden. När vi gick upp för att titta, fanns där ingen och inget. Ljudet hördes inte när man väl var däruppe, men kom helt klart rakt uppifrån och inte inifrån själva radhuslägenheten eller grannarna på ömse sidor. När man gick ned från vinden hördes ljudet ibland komma tillbaka.

Mina föräldrar blev rätt ställda när vi barn ställde frågor om det. När man läste om övernaturliga saker så kunde man släppa ifrån sig det för den fiktiva spänning som det var för tillfället. När man konfonterades med det i sitt eget sovrum så flöt det ut i någon slags kall ovisshet om vad man egentligen skulle göra, hur man skulle hantera det.

Min pappa gick under en tid igång på det där och hade en teori om att ena grannfrun, som var hemmafru, hade städmani och att det då var dammsugaren man hörde släpa över golvet, men det var vi tvungna att avfärda när vi jämförde med vår egen dammsugning på övervåningen. Det lät helt annorlunda. Det lät fel på något sätt, medvetet. Orsakat.

Vi pratade överhuvudtaget om detta ganska momentant för att sedan släppa det när ljudet avtog igen. Dessvärre minns jag inte om vi pratade med grannarna. Vad skulle vi ha sagt? Det var inget störande ljud på det sättet, och dessutom svårt att förklara. Jag tror att vi behöll det för oss själva.

Ljudet blev efter ett tag elefanten i rummet, en förträngd del av vardagen och bara när man då och då stannade upp för att slås av det märkliga så blev det obehagligt. Det var kanske så att ingen vågade eller orkade spekulera lite djupare vad det var som hördes. De väldigt få gånger vi pratade om det, uteslöt vi definitivt råttor, fåglar på taket, skrapande ventilation, vinden som ven genom håligheter, grannar, eller något annat vi kunde komma på.

Det kändes också riktigt fånigt emellanåt; spöken på vår vind? Verkligen? Det var ett radhus, inte en byggnad från 1700-talet med en brokig och mystisk historia. Vi försökte skoja bort det.

Det var kanske bara ett sätt för oss att hantera det hela.

En gång flög en olycksalig fågel, kanske en björktrast, in i skorstenen utifrån och hamnade inuti plåtkonstruktionen. I vardagsrummet kunde vi höra fågeln panikartat tumla runt därinne ett tag innan den till slut hittade eldstaden vi hade öppnat och flög ut i friheten. Det obehagliga, dova ljud av dunkar och krafsande från fågelklor och näbb var på intet sätt likt det skrap som återkommande hördes uppe på vinden, men händelsen lämnade efter sig ett obehag som var svårt att greppa.

Hade det bara varit för ljudet på vinden hade vi nog släppt och ignorerat det hela, men det skedde fler saker i vardagen.

Jag åkte buss till skolan varje morgon, via Saltsjöbanan. Vissa SL-bussar hade förresten på den tiden snöre som man skulle dra i, i stället för stoppknapp. 90-talet var verkligen retro på många sätt när jag tänker tillbaka. Jag minns att min mamma bland annat spelade upp det tyska bandet Enigma där gregorianska munkkörer mötte technobeat. Jag själv lyssnade mycket på den första omgången av radiostationen Bandit, som då inte var en lika slätstruken kanal som idag, utan körde något mindre kommersiell rock och hade dessutom ”dödsmetall special” vissa sena kvällar.

Jag hade en flagga med ett bandlogga på, är rätt säker på att det var punkbandet Offspring. Det var en sådan billig, halvgenomskinlig grej som man kunde ta med till festivaler och vifta med. Den hade jag med knappnålar hängt upp som en sänggavel på väggen vid ena änden av min säng. Flera gånger i veckan, när jag kom hem från skolan, så hängde ett av de övre hörnen löst. Men nålen var kvar i väggen. Det fanns ingen chans att flaggan, trots sitt skira tyg, på något sätt skulle ha glidit över knappnålshuvudet av sig självt, eller ens av ett korsdrag.

Från början tänkte jag att någon i familjen höll på och jäklades, men vår humor var mer åt det öppna, kärvänliga, direkta hållet. Det var ingen som brukade busa på det sättet. Och hade någon mot förmodan velat vara rolig med en practical joke, så var det knappast en humoristisk grej att göra. Det var bara konstigt.

Så jag ignorerade detta till en början, men det blev obehagligt efter ett tag mest på grund av sin återkommande natur. Att det var oförklarligt spädde bara på ett obehag när man kom hem från skolan, slängde av sig jackan och sakta gick upp för trappen för att med stigande sug i magen stirra efter flaggan på bortre ändan i mitt rum. Skulle hörnet vara nedvikt igen? Ja, det var det. Ofta.

Jag tror jag till slut tog ned flaggan.

En annan gång gick jag på toaletten mitt i natten. Här råder det olika minnesbilder utifrån det som jag berättade för min syster; hon hävdar att föremålet är ett halsband jag ibland hade på mig. Jag är av någon anledning säker på att det handlade om ett par kalsonger, eftersom jag då sov i bara mässingen. När jag kom tillbaka till sängen, låg föremålet på min kudde i halsbandsversionen, eller under kudden i kalsongversionen. Oavsett vilken version som är sann, så minns jag att jag reagerade på det faktum att föremålet var där fast det definitivt inte var det när jag gick upp från sängen. Endast det faktum att jag var sömndrucken gjorde att jag lyckades ignorera det konstiga i händelsen. När jag tänker på det idag känns det overkligt. Min initiala tanke minns jag; upprörde jag spöket med min nakenhet?

En sak som jag ändå tror mig kunna förklara är rycket i täcket. Vid ett tillfälle när jag låg i min säng en sen kväll, tyckte jag att något ryckte i mitt täcke. Det skulle kunna vara så att täcket hängde över sängkanten och fastnade när jag rörde på benen. Eller så skulle det kunna ha varit något annat. I ljuset av alla andra tillfällen där föremål till synes hade flyttats fysiskt, så hade jag svårt att sluta tänka på det.

Men varför skulle ett väsen, eller vad det nu teoretiskt var som inte var min mamma, pappa, min syster eller jag som gick i sömnen (vilket jag inte gjorde eller gör), flytta och peta på de grejerna på det sättet? Det följde ingen logik alls, det var ingen klassisk poltergeist med svävande kastruller eller nycklar.

Nu var det ju så, att det inte bara var jag som var berörd. Det som kanske var mest påtagligt var kvällen då min syster hade varit hemma själv, och jag kom hem och fann henne framför TV: n på högsta volym, rödgråten. Mascaran utsmetad. Hon stammade att dörren till nedre badrummet, precis vid hallen där jag stod, hade öppnats av sig själv flera gånger. Hon var skrämd och förtvivlad bortom all sans. Jag har aldrig upplevt något liknande sedan dess, eller sett henne på det sättet tidigare. Det var definitivt inget skådespel. Även om huset hade lutat och gångjärnen varit smorda till perfektion, hade badrumsdörren aldrig kunnat öppna sig på det sättet självmant. Särskilt inte slutat öppna sig, om nu huset lutade.

Vid ett annat tillfälle gick temperaturen ned i min systers rum efter att hon plötsligt blivit iskall och skrämd av en, som hon beskrev det, närvaro. Hon sade sig se i ögonvrån hur den blå vätskan i rumstermometern dalade ett par millimeter. Jag hade väldigt svårt att tro på den närmast hollywoodskt perfekta spökscenen, men incidenten med badrumsdörren ekade i bakhuvudet. Vem var jag att nonsensförklara min skrämda lillasyster?

Detta upprepades aldrig i vilket fall. Jag minns inte om vi berättade för mamma och pappa.

Varje gång jag avfärdade händelserna som att de hade en naturlig förklaring eller var inbillning, så skedde nästa sak som gjorde mig iskall längs hela ryggmärgen. Efter skolan skulle man hem igen, till det där. Det låg som ett tunt nät över tillvaron ibland. Det fanns inga alternativ, utan det var bara att kliva rakt in i vardagen, i en ovisshet om när nästa obehag skulle inträffa.

Livet rullade på. Vardagens lunk gjorde att händelserna späddes ut och blev en del av livet på något konstigt sätt.

Man undrar hur andra människor har det? Finns det andra familjer som upplever liknande saker? Hanterar de sin dubbla vardag på något annat sätt?

Vi flyttade successivt ut, för att helt lämna radhuset i mitten av 2000-talet. Jag har ingen aning om de nuvarande boende har upplevt samma sak, men jag är sugen på att åka dit och knacka på och våga ställa lite konstiga frågor.

Vi hörde “I förorten”, skriven av lyssnaren H och uppläst av Michael Forsberg.

Vad finns mer att säga? Jo, något om vad som kanske kan hända om man faktiskt råkar träda in i dessa liminala rums själva hjärtan. Det är som att hamna i ett svart hål – vi kan bara räkna ut processerna, men att förstå dem som något självupplevt – det går aldrig, för risken är för stor att vi faktiskt går åt på kuppen.

Men en historia, som kanske tecknar en bild av vad som sker där inne när vardagens linjer slutar gå ihop, det fick vi ändå in nyligen till podden. Den heter “Gömstället”, är skriven av J. P. Cassius, och den läses av Ludvig Josephson.

När min femåriga dotter, Mirjam, frågade om jag ville leka kurragömma, kände jag en ångestklump i magen. Oron kom som en fullständig överraskning. Jag var ju en trygg vuxen nu. En pappa med skägg och trivselkilon. De obegripliga minnena från barndomen hade bleknat. Allt som bestod var den kvardröjande känslan efter en mardröm som inte gick att sätta ord på utan att den löste upp sig till stoft.

”Självklart, det ska bli superkul”, hörde jag mig själv säga med darrig röst.

Hemma i radhuset i Luleå lekte vi ofta kurragömma, men nu var vi i Stockholm hos min mamma. Närmare bestämt i samma sekelskifteslägenhet som jag hade växt upp i. Det var annandag jul och utanför fönstren hade det redan börjat skymma.

Min sambo, som jobbade i vården, hade inte beviljats ledigt i mellandagarna. Hon hade åkt hem till Luleå redan på juldagsmorgonen, men eftersom jag var lärare i grundskolan kunde jag njuta av två veckors ledighet utan dåligt samvete. Det var alltså bara min dotter, hennes farmor och jag som skulle spendera mellandagarna tillsammans. Lugnt och skönt jämfört med vardagens ekorrhjul, tänkte jag. Den enda haken var att min dotter inte hade några jämnåriga lekkamrater i stan.

”Jag ska gömma mig. Du och farmor ska leta”, sa Mirjam och kilade ut från köket.

Jag räknade högt, vänd mot kylskåpet med båda händerna framför ansiktet, ”…nittionio, hundra. Nu kommer jag!”

Jag började plikttroget söka igenom köket och fortsatte så ut i hallen med min nyligen pensionerade mamma i hasorna. Vi letade lugnt och metodiskt igenom lägenheten tills vi nådde det som en gång varit mitt pojkrum. En snabb titt räckte för att se att Mirjam inte var där.

Mammas vävstol upptog så gott som hela rummet numera. Längs ena väggen, där min säng en gång stått stod nu en låg bäddsoffa och några korgar med garn. Ingen av korgarna var tillräckligt stor för att ett barn skulle kunna gömma sig i, eller bakom den. Min blick landade slutligen på garderobsdörren. Den var inte helt stängd.

En rysning strök längs min rygg och förgrenade sig ut i varje håstrå på min nacke. Hjärtats dunkande pulserade i hela kroppen likt basen på en nattklubb. Som genom en tunnel stirrade jag på strimman av mörker innanför den nästan stängda garderobsdörren. Nu mindes jag vad klumpen i magen kom ifrån.

När jag var en liten pojke trodde jag inte på spöken. Jag behövde inte tro, för jag visste att de fanns. Jag hade sett dem med egna ögon. Flera gånger dessutom. De visade sig alltid på samma ställe, i samma garderob som jag nu var säker på att min femåriga dotter gömt sig i.

Jag måste ha varit åtta år vid första mötet. Det var en eftermiddag när jag hade kommit hem från skolan. Efter en mellanlandning i köket där jag försett mig med två rostmackor och ett stort glas O’boy satt jag på mitt favoritställe med en hög serietidningar.

Mitt favoritställe var förstås garderoben. Den var som ett litet extrarum för ett barn, nästan två meter djup och hade lika högt i tak som resten av lägenheten. Längs ena sidan hängde mina kläder på en inbyggd klädstång och ovanför den fanns två hyllor. På den nedersta hyllan förvarade mamma sängkläder och dukar och på den övre hade vi lådor för jul- och påskpynt. Väggarna var täckta med gammalrosa puts och på golvet hade jag knuffat in min chokladfläckiga saccosäck att sitta på.

Belysningen i garderoben bestod av en ensam glödlampa som hängde från en armatur ganska långt ner på väggen. Ljuset nådde bara halvvägs upp till taket vilket gav den mysiga känslan av att sitta vid en lägereld under natthimlen. Lampans strömbrytare var kopplad till dörren så att ljuset slocknade när man stängde och tändes i samma stund som man öppnade. För att kunna sitta där och läsa mina serier hade jag lämnat garderobsdörren tillräckligt öppen för att lampan skulle förbli tänd, men ändå tillräckligt stängd för att inte ha direkt insyn. På så sätt skulle jag slippa bli överrumplad ifall mamma skulle titta in i mitt rum när hon kom hem från jobbet. För det första gillade hon inte att jag drack choklad på andra ställen än vid köksbordet och för det andra skulle hon ha blivit upprörd över mitt val av lektyr. Bamse och Tintin hade hon godkänt, men jag gillade främst amerikanska serier som Batman och Judge Dredd. Serier som mamma skulle ha avfärdat som ”kulturimperialistisk våldspropaganda”. Med tanke på hur många timmar jag behövt arbeta för de där serietidningarna ville jag inte riskera att hon skulle konfiskera dem och i värsta fall kasta dem i soporna.

Hursomhelst hade jag det väldigt bra i min lilla pojkgrotta när garderobsdörren plötsligt gled igen och det blev fullkomligt mörkt. I ren förskräckelse råkade jag spilla ut det sista av chokladen i knät. Det kanske var ett korsdrag, tänkte jag och var just på väg att ta mig upp ur saccosäcken för att öppna igen när jag hörde något. Jag satt blickstilla och höll andan. Det lät som ett barns korta snabba andetag alldeles framför mig. När mina ögon börjat vänja sig vid mörkret såg jag en svart silhuett framför en tunn ram av ljus som letade sig in mellan springorna runt dörren. Gestalten var kort och hårets konturer gav intrycket av att det var en flicka. Det verkade som att flickan satt med ryggen mot mig och ansiktet vänt mot dörrspringan. Hon tycktes ännu inte ha tagit notis om min närvaro. Jag öppnade munnen för att säga något.

”Hallå! Vem är du?”, ville jag säga, men fick bara fram ett svagt gnyende.

Flickgestalten vände sig mot mig och under bråkdelen av en sekund glimmade hennes ena öga till i ljuset från dörrspringan. Hon tittade rakt mot mitt håll men verkade inte se mig. I stället vände hon sig tillbaka mot dörren.

Min rädsla började till viss del bytas mot nyfikenhet och jag märkte att jag återfått kontrollen över min kropp som varit som förlamade sedan jag först upptäckte inkräktaren. Från min halvliggande position sträckte jag ut ena benet mot flickans rygg. Just när jag skulle nudda henne med tårna gled dörren upp och garderoben badade i ljus. I samma stund var hon borta.

Jag letade igenom mitt rum och resten av lägenheten utan att hitta minsta spår av flickan. Sedan kände jag efter om ytterdörren var låst för att utesluta att något av grannbarnen skulle kunnat komma in oanmäld. Den var låst.
När jag torkat upp den utspillda chokladen och burit ut disken i köket gick jag tillbaka till garderoben för att undersöka den närmare. Tänkte att det kanske fanns en hemlig dörr eller lucka som inkräktaren tagit sig in och ut genom. Jag knackade i väggarna och stampade i golvet men utrymmet verkade helt solitt.

När mamma kommit hem och vi åt middag frågade jag henne om hon skulle ha någon på besök idag. Kanske en väninna med barn?

”Nej, varför undrar du det?”, sa hon och granskade mig med en bekymrad min.

Jag ryckte bara på axlarna. Kunde inte förmå mig att berätta om vad jag sett. Hon skulle bara bli orolig för mig och min livliga fantasi som hon såg som ett problem, även om hon aldrig sa det uttryckligen.

Från den dagen var jag övertygad om att flickan jag hade sett var ett spöke. Jag började undvika att vistas i garderoben, men det hindrade mig inte från att se fler spöken.

Nästa gång det hände hade jag blivit några år äldre. Det var en vinterkväll när jag satt vid mitt skrivbord framför fönstret och gjorde läxor. Jag hade ryggen mot garderobsdörren, som jag numera alltid såg till att den var helt stängd. När jag var nästan färdig och skymningsljuset utanför fönstret skiftat från rosa till mörkviolett, hörde jag ett klick bakom mig. Samtidigt kände jag en förändring i luften. Jag rös och tittade upp från min mattebok. I fönstret såg jag reflexionen av mig själv och skrivbordet under skrivbordslampan, som en ö i det mörka rummet. Bakom mig uppenbarade sig garderoben som en rektangel av ljus, till stor del uppfylld av en lång och kraftig mansgestalt.

Män var ett främmande element i vårt hem. Hittills hade mamma aldrig tagit hem någon karl på besök och även om hon gjorde det skulle han väl inte bara dyka upp i min garderob en onsdagskväll. Ännu ett spöke, tänkte jag.

Jag vände mig inte om. Bevakade främlingens spegelbild i fönsterglaset utan att våga blinka. De som påstod att spöken inte syntes i speglar hade uppenbarligen fel. Men det kanske bara var vampyrer som saknade spegelbild?

Spöket föreföll stå med ryggen mot mig och titta in i garderoben. Kort därpå tog han några steg in i det, för honom, trånga utrymmet. Då föll ljuset på hans kropp men ansiktet förblev i skugga. Jag lade märke till att spöket inte hade skor på sig. Det gjorde honom på intet sätt mindre skrämmande. Spöket böjde sig hit och dit och rotade runt bland kläderna där inne som om han letade efter något. Sedan hukade han sig ner i profil. Efter en stund vände han sig åter åt mitt håll, tog ett stort kliv ut i mörkret och försvann.

Jag vände mig om, men såg bara den upplysta garderoben med dörren på vid gavel. När jag slutligen tog mod till mig och gick bort och tände taklampan kunde jag ändå inte se minsta spår av mannen. I hallen stod inga skor som jag inte kände igen.

Vid frukosten morgonen därpå frågade jag mamma rakt ut om hon haft en kille på besök över natten. Hon höll på att sätta kaffet i vrångstrupen,

”Verkligen inte! Men om jag hade det lovar jag att jag skulle berätta det för dig först, älsklingsgubben”, sa hon och rufsade mig i håret.

Nu, tjugofem år senare stod mamma och jag tillsammans utanför garderobsdörren i mitt gamla pojkrum. Jag var helt säker på att min dotter var därinne. Med två bestämda kliv var jag framme vid dörren och öppnade den. Ljuset i garderoben tändes men ingen Mirjam syntes till. Garderoben var numera fullproppad med lådor. Den enda fria golvytan jag kunde stå på slutade en knapp halvmeter in i garderoben. Jag öppnade de lådor jag kom åt. De var fyllda med garn och andra textilier. Det hängde fortfarande kläder längs ena sidan som jag delade på för att kunna se om Mirjam dolde sig där bakom. Det gick inte att komma åt kläderna hela vägen in. Det var för mycket lådor i vägen. Under raden av kappor och klänningar hade det bildats en låg tunnel mellan väggen och lådorna. Jag satte mig på huk och kikade in i tunneln. Det gick att se ända till den inre väggen. Min dotter syntes inte till där heller, min starka magkänsla till trots.

Jag klev ut ur garderoben och stängde dörren efter mig. Mamma och jag såg på varandra,

”Var ska vi leta nu då?”, sa hon.
”Vi ger oss! Du kan komma fram nu”, ropade jag.

Två sekunder senare öppnades garderobsdörren och Mirjam studsade ut.

”Ha, ha. Jag var där inne hela tiden”, sa hon.
”Din lilla lurifax”, sa jag och kittlade henne. ”Hur kunde jag inte se dig därinne? Hade du gömt dig i en av lådorna?”

Mirjam såg oförstående på mig, ”Vilka lådor?”

”Farmors lådor.”
”Det fanns inga lådor därinne. Det var helt tomt. Bara några tidningar på golvet.”
”Nu hittar du nog på”, sa min mamma och sköt upp garderobsdörren på vid gavel så att vi alla kunde se lådorna som fyllde den.

Mirjam såg först lite bekymrad ut men sedan sa hon argt,

”Det är ni som luras. När jag satt därinne och väntade på att ni skulle hitta mig var det tomt och mörkt. Jag väntade och väntade. Sen hörde jag ett pip och så var det något som nuddade min rygg. Det var då jag kom ut. Finns det råttor här, farmor?”
”Jag hoppas inte det”, sa min mamma och kramade om Mirjam, som nu såg mer rädd än arg ut.

Efter middagen och en omgång fia med knuff var det ingen av oss som tänkte på vare sig råttor eller spöken längre. Mirjam skulle få en mysig hemmakväll med sin farmor och jag skulle passa på att återse en gammal barndomsvän över en öl eller två.

Ingen av mina gamla vänner bodde längre kvar i Stockholm. Vi var alla utspridda över landet men brukade sammanstråla i mellandagarna när vi återvände till våra föräldrahem. Micke och jag hade stämt träff på samma gamla sunkhak som vanligt. Jag var först på plats och trodde för ett ögonblick att jag gått fel innan jag förstod att den murriga puben hade ersatts av en ljust upplyst och vitkaklad italiensk pizzeria. Det var för kallt för att stå ute och vänta, så jag gick in och slog mig ner vid ett av borden med uppsikt mot dörren.

Det var tur att jag redan hade ätit för de vedeldade pizzorna var skamlöst dyra. Jag beställde en öl på flaska. Förvisso dyr den också, men jag skulle ändå inte klara att dricka så många att det skulle ruinera mig.

Efter ungefär en halvtimme dök Micke upp i dörren. Försenad som vanligt.

”Jag trodde först att jag hade gått fel”, sa han medan han tog av sig rocken och slog sig ner mitt emot mig. Han såg sig omkring i lokalen.
”Det har gått ett år sen jag var här sist och nu känner jag mig lika vilsen som en turist. Hur är läget med dig då?”

Jag hann inte svara innan servitören var framme vid vårt bord. Micke beställde en pizza till sig och två öl eftersom min nästan var urdrucken.

Efter att ha uppdaterat oss på det senaste i varandras liv i Luleå respektive Lund, flöt samtalet in på när vi lärde känna varandra i mellanstadiet. Det var något av en slump. Micke, som gick i min parallellklass råkade höra om mitt intresse för serietidningar. Hans storebror drev en seriebutik där Micke ibland hjälpte till att jobba på eftermiddagar och helger. Snart var även jag värvad som arbetskraft. Vi jobbade i princip gratis men jag var mer än nöjd. Tio sammanlagda arbetstimmar kunde växlas mot en serietidning, direktimporterad från USA.

”Allt omkring oss förändras, men vi är oss lika”, sa Micke efter en stund.
”Det är vi väl inte. Jag har blivit skäggig och plufsig och du…Ta inte illa upp men du börjar faktiskt bli tunnhårig.”
”Min avhandling handlar faktiskt om det.”
”Om tunnhårighet?”
”Nej, om hur ansikten förändras. Eller snarare människors förmåga att identifiera ansikten över tid.”
”Och vad har du kommit fram till?”

Jag tömde de sista av flaskan i glaset och lutade mig fram över bordet för att höra bättre.

”Resultaten är bara preliminära än så länge, men det verkar som att vuxna är väldigt bra på att känna igen ansikten på jämnåriga personer som de inte sett sedan de var barn. Om vi till exempel skulle träffa på Jenny T här inne, så skulle vi känna igen henne fast vi inte setts på nästan tjugo år. Däremot gäller inte det omvända.”
”Nu hänger jag inte med. Vad menar du med det omvända?”
”Barn har väldigt svårt att föreställa sig hur de och deras jämnåriga kommer se ut som vuxna.”
”Men det är väl kanske inte så konstigt? Hur har ni ens kunnat testa det?
”Bra fråga. Vi har använt bildgenerativ AI för att skapa fantombilder av barnens framtida utseende i trettioårsåldern och sedan bett barnen para ihop bilderna på sina jämnåriga med respektive fantombild. Genomsnittet hade mindre än femtio procent rätt och nästan ingen kände igen sitt framtida jag.”
”Det var kanske bara AI:n som var dålig på att skapa trovärdiga fantombilder.”
”Det skulle man kunna tänka sig. Därför hade vi en kontrollgrupp bestående av barnens föräldrar. De kände igen sina barns och deras klasskompisars framtida utseenden i åttiosju procent av fallen.”
”Så det har med något slags omognad i hjärnan att göra, tror du?”
”Det finns flera olika möjliga förklaringar. En förklaring är att det har med optimism att göra. Tioåringarna trodde generellt att de skulle bli snygga som vuxna. Vi hade lagt in några bilder på fotomodeller och många av barnen gissade att det var så de skulle se ut i framtiden. Föräldrarna hade däremot en mer realistisk bild.”
”Det låter som ett ganska cyniskt experiment. Kan den här kunskapen komma till nytta på något sätt?”, sa jag och kom på mig själv med att sucka.

Det var visserligen stimulerande att snacka med Micke, men för att vara psykolog var han inte särskilt sympatisk. Inte konstigt att han valde att forska i stället för att arbeta kliniskt. Micke fortsatte oberört prata.

”Mina forskningsresultat kan komma till användning i rättsfall. Exempelvis om det finns personer som bevittnat brott när de var barn, men att det gått så många år att både vittnena och förövarna har hunnit bli vuxna.”
”Det förstår jag, men det omvända kan ju aldrig inträffa.”
”Jo, om du hamnar i koma när du är barn och inte vaknar förrän femton år senare när alla dina jämnåriga blivit vuxna. Fast det är ju väldigt hypotetiskt förstås.”

”Kolla in gubben där borta”, viskade jag och pekade mot en man i sextioårsåldern som satt ensam vid bardisken. ”Den mannen skulle kunna vara jag, bara lite gråare och rynkigare. Låt säga att han verkligen är mitt framtida jag som på något sätt rest tillbaka i tiden. ”

”Antingen viftar vi bort den knäppa tanken, eller så kan vi gå fram och fråga vad han heter och bjuda på en öl”, föreslog Micke.

Gubben var förstås inte mitt framtida jag, bara en tysk turist. Vi bjöd turisten på en öl och beställde ännu en runda till oss själva. Kvällen blev både senare och blötare än jag hade tänkt mig.

Nästa dag väcktes jag av att Mirjam drog i täcket,

”Vakna pappa! Vi måste leta efter farmor.”

Mitt huvud kändes tungt som bly när jag satte mig upp i sängen och famlade efter mobilen som visade att klockan redan var över elva. Tungan klibbade mot gommen.

”Farmor har gömt sig och du måste hjälpa mig att leta. Kom nu pappa!”
”Ja, jag kommer. Jag måste bara vakna till lite först”, sa jag och lunkade ut i köket där jag sköljde i mig en huvudvärkstablett med några klunkar kallt vatten.
”Ska du inte ha några kläder på dig?”
”Det här är väl kläder?”, sa jag och drog demonstrativt i min urtvättade t-shirt och mina pyjamas-shorts.

Mirjam satte igång att leta. Hon var entusiastisk men slarvig i sitt sökande. Jag lommade efter och kollade på de ställen hon missade samtidigt som jag tänkte på brunch.

Till slut var vi framme vid garderoben i mitt gamla rum. En minnesbild av barndomens tredje spöke dök upp för mitt inre. Den här gången var det inte lika skrämmande. Jag kände ett lugn när insikten sakta uppenbarade sig för mig, liksom när vågorna på havet stillnar och det går att se ner till botten.

Jag hade blivit ytterligare några år äldre den gången. Kanske tolv. Den klara vårsolen sken in genom fönstret i mitt rum och det doftade nystädat av såpa. Mamma ropade något utifrån vardagsrummet. Hon ville att jag skulle hämta påskpyntet från garderoben. Jag tog fram en stol som jag skulle kunna stå på för att nå lådan på den översta hyllan. Fortfarande med stolen i ena handen öppnade jag garderobsdörren. Synen som mötte mig gjorde att jag tappade stolen i golvet.

Innanför tröskeln stod en gammal tant. Håret var mörkt med strimmor av grått. Huden var rynkig och slapp. Det märkliga var att hon inte reagerade när jag öppnade. Stod bara helt stilla och stirrade rakt framför sig med pupiller som var stora och svarta. Det var som att hon på något sätt stod på en mörk plats där ljuset från fönstret inte nådde henne. Som om jag betraktade den gamla damen genom en infraröd kamera i beckmörker. Jag kunde se henne, men hon verkade inte se mig fast jag stod rakt framför henne.

Jag sprang ut till vardagsrummet för att hämta mamma men var så skärrad att jag inte kunde få fram ett vettigt ord. Därför tog jag bara min mamma i handen och ledde henne med mig till mitt rum. Stolen som jag tappat låg på golvet och garderobsdörren stod fortfarande på vid gavel. Allt var ljust och klart. Den gamla tanten syntes inte till.

Nu när jag var vuxen och såg min dotter öppna garderoben och hitta sin farmor, som log och kramade om sitt barnbarn, föll alla bitarna på plats.

Ja, det fanns spöken, men de jag hade sett var inga gengångare. De var inte andar av sedan länge döda människor. Spökena var korta glimtar av framtiden. En framtid befolkad av främlingar som för en liten pojke framstod som skrämmande.

Är det därför barn oftare ser spöken än vuxna? För att spöken kommer från en plats bortom deras tidshorisont. Barnen blickar framåt genom glipor i tiden, men förstår inte vad de ser. Vi vuxna tenderar att se tillbaka, alltmer ju äldre vi blir.

Framåtblickar, eller varsel visar sig bara på särskilda platser. De har sina favoritgömställen och oftast är det barnen som hittar dem.

Signaturmelodi

Vi har hört “Gömstället” skriven av J. P. Cassius, och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har vi tillsammans rört oss genom hela det liminala rum som är ett avsnitt av Creepypodden – en yta som tar dig från vardagen i dess begripliga och förutsägbara skick, in till den plats i livet där allt kan förändras på ett ögonblick, och sedan tillbaka till normaliteten. Jag hoppas du fortfarande är dig själv. Men man vet aldrig vad man kan gå miste om, när man äventyrar så långt bort.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.