Avsnitt 70: Nyinflyttad

Om vissa saker har jag aldrig berättat sanningen, så nu tänker jag göra det för en gångs skull: jag hatar min familj. Min äldre syster flyttade iväg till USA utan att ens säga farväl, pappa har dött, och i hemlighet har jag alltid önskat att mamma skulle följa hans exempel. Och en dag gjorde hon det.

Hon lämnade en smärre förmögenhet efter sig, tillsammans med ett hus med sex sovrum utanför staden, precis invid en liten bäck. När pappa dog hade hon ärvt hela hans förmögenhet – över tjugo miljoner kronor – men själv hade hon levt på avkastningen av diverse fonder. Hon hade alltid varit för sniken för att göra någonting kul med pengarna. Och nu var hon död, och jag – den enda i familjen som skulle kunna gjort något värt namnet med rikedomarna och huset – jag förväntade mig inte att jag någonsin skulle få se skymten av någondera.

Mamma och jag hade alltid tyckt illa om varandra. Vi låg ständigt i fejk, och när jag var liten var mina kinder alltid blossande röda efter hennes örfilar. Ibland slog hon mig till och med med knytnäven, så jag fick skärsår i ansiktet efter hennes förlovningsring. Ja, man kan väl till och med säga att vi hatade varandra.

Det blev inte heller bättre när jag hade växt upp, och när hon hade blivit lite äldre – istället för att bli mildare med åldern blev hon kallare, mer hatisk. När hon dog hade vi inte pratat på fem år, sex månader och tre dagar.

Jag kunde på sätt och vis förstå henne: hennes liv hade inte varit lätt. Pappa tillbringade fyra nätter i veckan i andra sängar än deras egen, och visade ett förakt som troligen ströp hennes självkänsla helt och hållet. Deras äktenskap var deprimerande. För att inte tala om min lillasyster.

Hon var tio år yngre än jag, och från det ögonblick då hon föddes var hon mammas favorit. Hon fick kramarna jag blev utan. Jag försöker att inte låta gnällig, men det tog hårt på mig och som resultat behandlade jag min syster elakt, ibland till och med grymt. Jag kanske brås på mamma, trots allt.

Allt förändrades när min syster var med om en olycka. Hon klättrade i ett träd, men föll ned och slog huvudet i verandan. De hittade henne medvetslös, blödande ur öronen. Sedan den dagen har hon inte vaknat igen.

Jag förväntade mig visserligen inte att få se skymten av vare sig pengar eller hus, så ni kan ju tänka er hur överraskad jag blev när familjens advokat ringde och berättade att jag stod som enda arvinge. Han själv kunde knappt dölja förvåningen i rösten. Både de tjugo miljoner kronorna och huset var mitt, men det var på ett villkor: jag skulle flytta dit och ta hand om min lillasyster.

Det är inte så svårt att ta hand om någon som befinner sig i koma. Man ska lyssna på en maskin och se till att den piper regelbundet, och man ska släppa in sjuksköterskan som kommer varje dag, och utöver det behöver man inte göra ett dyft för att bli en husägande miljonär. Men jag visste att jag skulle hata att vara i samma hus som hon.

Visst, hon är min syster, men efter att ha legat i koma så länge är man i princip redan död. Och lägg till det hur hon ser ut – det var omöjligt att känna igen henne som min lillasyster. Rent tekniskt var hon en vuxen kvinna, men hennes olycka hade tagit utvecklingen från henne så hon såg ut som ett onaturligt stort barn. Hennes ben stack ut, hennes hud var grå och hennes ansikte var slappt och frånvarande, med ansiktsuttrycket av ett lik.

I början var det så jobbigt att mitt rum låg bredvid hennes att jag knappt kunde sova. Jag försökte somna, men kunde inte tänka på annat än hennes orörliga, stumma kropp på andra sidan väggen.

En natt skrämde hon skiten ur mig. Jag låg utsträckt på sängen med släckta lampor och lyssnade på det tysta, stora huset. Då smällde det i hennes rum, och någonting föll till golvet med ett smattrande ljud. Jag trodde för ett hemskt ögonblick att hon hade ramlat i golvet, att sjuksköterskorna kanske hade lämnat henne i en märklig position och att hon glidit ur sängen, men efter att ha sprungit in i hennes rum såg jag att hon låg platt på ryggen som vanligt med det tomma ansiktet upp mot taket. På andra sidan rummet låg däremot ett inramat foto på golvet.

Några kvällar senare ringde sjuksköterskan och sjukanmälde sig, så jag fick ta hand om min lillasyster själv. Jag kollade och dubbelkollade att hon låg långt bort från sängkanten, paranoid som jag hade blivit, och släckte lamporna i hennes rum. Ännu var kvällen tidig, så jag satte mig i soffan och tog några öl.

Jag har en strulig kissblåsa, som inte kommer igång förrän jag går till sängs. Det är väl ett ålderstecken. Så fort jag gick och lade mig den kvällen var det som ett brev på posten: jag var tvungen att gå på muggen. På vägen dit märkte jag att min lillasysters dörr stod på glänt.

Jag hade väl glömt att stänga den, men efter den nedfallna tavlan var jag lite på min vakt och tittade in. Allt såg bra ut, men när jag tittade närmare på min syster slogs jag av insikten att någonting var fel. Jag stod och tittade en halv minut tills jag insåg vad. Hon hade inte samma nattlinne på sig längre. Jag var säker på att den hade haft en annan färg förut. Men jag var inte stensäker, och den sortens små förändringar är lätta att skriva av som förvirring. Det måste ha varit jag som inte tittat så noga förut. Den förklaringen tillfredsställde jag mig själv med, och sedan fick jag några timmars sömn. Tills saken ställdes på ända igen, dagen efter.

Sjuksköterskan hade kryat på sig och kom för de vanliga undersökningarna den dagen, men bad att få byta några ord med mig innan hon gick.

“Förlåt för igår kväll”, sade hon, “och för att du på så kort varsel fick rycka in själv. Du gjorde en jättefin insats.”
“Det var så lite så”, sade jag.
“Nej, alltså, jag är imponerad. Du hade inte behövt byta kläder på henne.”

Det reagerade jag på.

Jag frågade inte sjuksköterskan vad hon hade menat, för hon hade aldrig trott mig, men de förhållandevis normala sömnvanorna jag lyckats kämpa mig till var som bortblåsta. Jag gick igenom varje tänkbar förklaring: hade jag bytt kläder på henne och glömt bort det? Hade sjuksköterskan sett fel? Jag hade ingen aning.

Allt jag visste var att jag från och med den dagen tänkte låta bli att gå in i min lillasysters rum, så långt det var möjligt. Det gick ett par veckor, och sedan kom dagen då jag inte hade några val. Maskinerna hon var kopplad till började larma – någonting var fel där inne.

Jag tog mig in så raskt jag kunde, men så fort jag klev innanför tröskeln tystnade larmet. Det var en lättnad, jag visste inte hur man skulle hantera några av maskinerna. Sedan drogs min blick oavsiktligt ner till min systers ansikte.

Hennes mun var vidöppen, som ett mörkt slukhål riktat upp mot taket, och hennes mungipor var krampaktigt uppdragna.

De sade att det bara var en reflex, men jag bytte ändå sovrum efter den natten. Jag lade mig istället i rummet på andra sidan huset, så långt bort från henne jag kunde ta mig.

Varje natt hördes någonting från rummet, och varje gång skrämde det vettet ur mig. Jag fick ingen sömn och reducerades till ett sönderstressat vrak. Det må låta patetiskt, men jag vågade helt enkelt inte se till henne.

Och så hände någonting som fick mig att till slut flytta ut.

Det var en av de allt mer sällsynta kvällarna då jag trodde jag skulle kunna få lite sömn. Jag låg och dåsade, just i mellanläget mellan sömn och vakenhet, när min sovrumsdörr öppnades och slog igen.

Jag var omedelbart klarvaken och satte mig spänt upp i sängen. Någonting var i rummet. Någonting som inte skulle vara där.

På golvet bredvid sängen, upplyst av månen, låg min syster med spänd kropp och vidöppen mun, och hennes ansikte var riktat rakt mot mitt.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig Jack Werner, och det du precis hört var en historia med titeln “Jag kommer inte ta hand om min syster längre”, skriven av Redditanvändaren Theghostofpoe. “Detta var en av dom första creepypastorna jag läste och jag tycker fortfarande den är lika obehaglig och skrämmande”, skrev lyssnaren Erica i ett mejl till oss för någon vecka sedan. Hon var inte den första att önska sig den historien i podden, lyssnaren Oskar bad oss läsa in den redan i september 2016. Jag är alltid lika glad när ni lyssnare mejlar till creepypodden@sr.se och ber oss läsa upp era egna historier, eller de historier ni läst och fastnat för på nätet, och jag hoppas Erica, Oskar och alla ni andra tyckte den var värd att vänta på.

Den namnlösa berättaren i den här historien beskriver en tillvaro i ett nytt hus, fullt av tillförsikt men också gamla, mörka minnen. Kanske är det en skildring av brustna förväntningar, av våra förhoppningar att allt det vi är trötta på i oss själva ska försvinna om vi bara flyttar in i något nytt. Eller så handlar det om en metafor för oss själva: i alla människor ryms djupa, mörka hemligheter, väl fördolda och för hemska att någonsin dela med oss av, och därför ser vi detsamma i husen som omger oss. Ibland handlar det bara om humor, om en ventil för att släppa ut lite skratt i en hopplös situation, som till exempel i vandringssägnen om en den unga kvinnan som precis köpt ett fint hus tillsammans med sin make, bara för att på en gång komma på honom med en annan tjej i deras nyinköpta gemensamma säng.

Hon känner vreden flamma upp, men bestämmer sig för att behandla dem med kyla. “Jag kommer imorgon och hämtar mina saker”, säger hon till mannen. “Jag förväntar mig att ni håller er borta då.” Dagen efter, när kvinnan samlat ihop sina ägodelar, stannar hon upp i det som tills nyligen var deras gemensamma sovrum. Hon tar ner en gardinstång, skruvar av ena knoppen, och häller ner innehållet i en påse hon haft med sig dit: ett par hekto räkor. Därefter åker hon därifrån. Det går några veckor, och via gemensamma bekanta får hon veta att hennes expojkvän och hans nuvarande tjej nästan blivit drivna till vansinne av den horribla stank som fyllt deras sovrum. De har inte förstått varifrån den kommer, och i panik har de bestämt sig för att flytta. Kvinnan åker nu ännu en gång tillbaka till sitt gamla hus, och betraktar flyttbilen allt eftersom den fylls på med möbler. Hon åker inte därifrån förrän hon ser gardinstängerna bäras in.

Ja, någonting är det med hus vi precis flyttat in i, som gör dem till perfekta scener för historierna som vanligtvis gömmer sig i vår fantasis mörkaste skrymslen. Och i poddens nästa berättelse – en lång rackare, skriven av lyssnaren Mikael – ska vi borra riktigt djupt i vad man kan hitta om man lyfter på för många av de gamla lagren. Ludvig Josephson läser “Stenfoster”:

Det har gått tio år. Jag och Tanja är fortfarande sambos, och fortfarande barnlösa. Vi har ännu inte skaffat någon ny hund sedan vår tre månader gamla valp Milton avled, efter att något tömt honom på liv. Samma något som orsakade sådana skador, att mitt högra ben idag är amputerat nedanför knäet.

Det var ett och ett halvt år innan de där skräckfyllda dagarna i vår nyköpta fritidsstuga, som Tanja och jag träffades på en hemmafest hos en gemensam vän. Vi bytte nummer, varpå vi dejtade, och ganska omedelbart insåg att vi inte kunde vara utan varandra. Så jag lämnade min hyresrätt på tjugoåtta kvadrat och vi flyttade ihop i Tanjas dubbelt så stora bostadsrätt, och det stod inte på förrän vi började prata om barn. Vi var båda inflyttade i Göteborg sedan några år tidigare. Jag från Halmstad, Tanja från Filipstad. Vi tyckte båda om stan, men eftersom vi saknade tryggheten i vad ett socialt skyddsnät innebär, diskuterade vi om vi istället skulle satsa på familj i någon av våra hemstäder. Tanja arbetade som förskollärare och trodde sig ha goda chanser att kunna fortsätta med det vart vi än flyttade. Hon har alltid varit handlingskraftig, får mycket att hända på kort tid. Så innan jag visste ordet av hade hon sökt och fått ett nytt jobb i Filipstad, en biträdande rektorstjänst på en större förskola. Inte bara ett snäpp upp på karriärstegen, utan även lite högre månadslön. En månad efter det sålde vi lägenheten i Göteborg, och köpte en likvärdig i Filipstad, inte alltför långt ifrån Tanjas barndomshem där hennes föräldrar fortfarande bodde kvar. Vi gjorde lägenhetskarriär, var skuldfria vid trettiotvå års ålder, och fick också en skaplig slant över. En bra grogrund för ett familjeliv. Det brukar alltid finnas ekonomiska hål att fylla, men vi hade inga sådana.

Jag hade turen att få jobb som snickare på en byggfirma som drevs av en person som heter Caesar, en gammal skolkamrat till Tanja. För första gången sedan jag gick ut bygglinjen i gymnasiet var det roligt att fatta hammaren igen. Och Caesar visade sig vara en tämligen suverän människa på alla sätt. Jag och Tanja umgicks ofta med honom och hans flickvän Nadia, vi firade nyåret 2006 tillsammans, och bestämde där och då att vi även skulle fira midsommar tillsammans när den dagen kom.
Eftersom vi hade god ekonomi, och kunde leva gott på vår gemensamma inkomst, bestämde vi oss för att köpa en fritidsstuga. Ett sommarnöje, som en del kallar det. Men i efterhand kan jag tala om att det inte fanns något nöje med vare sig den där sommaren den där stugan, eller den där platsen. Inget nöje alls. Men då verkade tanken inget annat än genialisk.

Vi ägnade några helger åt att åka runt på visningar i trakterna kring Filipstad, och vid varje objekt kunde vi föreställa oss våra framtida barn tulta runt på gräsmattorna kring stugorna, den ena mysigare än den andra.

I ett glesbefolkat fritidsområde, i närheten av en liten insjö som heter Becktjärn, fann vi till slut vad vi letat efter. En klassisk rödmålad liten pärla med vita knutar och en skogstomt på nästan tretusen kvadratmeter. Stugan höll den standard vi önskade och uppfyllde alla våra krav. Visst, den var inte stor. Innehöll en storstuga och ett p yttelitet sovrum, ett mindre kök och en toalett. Men det fanns absolut potential att bygga ut om vi skulle få tillökning. Det enda som vi direkt kände att vi behövde göra något åt var den nedgångna altanen som dessutom var på tok för liten, vilket jag bedömde skulle vara ett snabbt och enkelt jobb för mig att utföra. Annars hade den förra ägaren nyligen målat om både utvändigt och invändigt, lagt nytt plåttak, samt installerat en fin vedkamin i storstugan. Så vi slog till, lät en besiktningsman undersöka det vi redan visste, att det inte fanns något att anmärka på. Livet lekte, och nu hade vi ett fritidsboende där vi bland mycket annat kunde fira midsommar tillsammans med våra vänner.

Jag skulle börja min semester midsommarveckan, en vecka före Tanja, för att bygga den där altanen vi planerat, så att bygget skulle stå färdigställt när hon och Caesar och Nadia skulle komma på fredagen.

Men när allt gick som på räls, var det naturligtvis någon som var tvungen att ösa grus i maskineriet.

Vi var på påskmiddag hemma hos Tanjas föräldrar, där större delen av hennes släkt närvarade, då köpet av vår fritidsstuga kom på tal.

”Becktjärn?” Det var Tanjas demente farfar som frågade, rosslande ur en sträv strupe. Han rätade sig stelt i stolen, med armarna vilande på var sida om sin tallrik på bordet. Hans smala fingrar kramade besticken, när han vidgade ögonen och fortsatte: ”Den platsen bär på en historia mörkare än tjärnen själv.”

Tanja lade sin hand på hans underarm, som för att lugna honom.

Men han fortsatte att prata på, i snabb takt: ”Det är väl mer än hundra år sedan skökan gick ner i tjärnen, dränkte sig på grund av buksmärtorna från oäktingen. Men det som levde inom henne, det uttorkade, ovälkomna utanför hennes livmoder, livnärde sig på henne, och hålls där i trakten kring Becktjärn än idag.”

För ett ögonblick la sig en tryckande tystnad över det väldukade påskbordet, tills Tanjas pappa skrattade till och höjde sitt nubbeglas i en skål för oss, för att återfå den goda stämningen. Han svepte innehållet och drämde glaset i bordet, satte punkt för svamlet och bytte samtalsämne till något helt annat, något jag inte hörde. Mitt fokus hade stannat kvar vid kvinnan och tjärnen, som låg alldeles intill vår stuga, vilket jag kände mig tvungen att ventilera på vägen hem efter middagen.

Tanja berättade om sin farfars diagnos och förvirringstillstånd, att han ofta hasplade ur sig den ena dumheten efter den andra, för att genast glömma vad han pratat om.

”Inget att bry sig om”, menade hon.

Så jag bestämde mig för att inte låta denna skröna bekomma mig. Inte då. Vi hade ju annat, för att inte säga allt, att glädjas åt och leva för.

Alltsedan vi flyttat till Filipstad hade vi kanske inte aktivt försökt att bli gravida, men vi hade slutat använda skydd. Det var ingen panik för oss. Hände det så hände det, vi tog det med ro och byggde under tiden upp allt runtomkring, fixade för oss så att barnet, när det väl kom, skulle få växa upp i en så perfekt och trygg tillvaro vi någonsin kunde erbjuda.

Mittemellan påsken och midsommar blev vi istället med hund, en alldeles bedårande Jack Russel Terrier som vi döpte till Milton. Jag ska inte säga att Milton var menad som en ersättare för ett barn, snarare som ytterligare något som skulle berika våra liv.

Milton skuttade glad omkring våra fötter när jag och Tanja kysste varandra farväl innan hon gick till jobbet på måndagsmorgonen, hennes sista arbetsvecka innan semestern. Jag packade det sista av vår packning, tog med Milton och åkte förbi Ica Kvantum, för att sedan fortsätta iväg ut i nordvästlig riktning på länsväg 246 . Som tur var hade jag fått lov av Caesar att låna hem firmabilen, en VW Transporter, över semestern. Förutom alla verktyg som redan fanns i bilen, och som skulle komma till användning vid altanbygget, var den sprängfylld av mindre möbler, mattor, husgeråd, växter och annat för att skapa en trivsam miljö i stugan. Utöver detta ett par flyttkartonger med kläder och framförallt matkassar och kylväskor med livsmedel som skulle komma att behövas den närmsta tiden.

Avståndet mellan Filipstad och Becktjärn, som ligger belägen nära gränsen till Norge i höjd med Torsby, är drygt tolv mil, vilket tar knappt två timmar med bil.
Det var när jag närmade mig Becktjärn, när vägarna blev allt smalare och de täta bestånden av barrskog kröp inpå, som jag började uppleva min tillvaro extremt isolerad, då Tanja dessutom var kvar hemma i Filipstad fram till fredagen. Det slog mig att det här var första gången sedan jag och Tanja träffades, som vi skulle vara ifrån varandra i flera dagar. Här stod det klart att Milton, som satt i passagerarsätet bredvid mig med gnistrande, nyfikna ögon och tungan i vädret, var otroligt värdefull för mig. Mitt äventyrslystna jag övertygade mig emellertid att allt detta bara var roligt och spännande, samtidigt som mitt förnuft förklarade att det kunde vara nyttigt för ett förhållande att vara ifrån sin respektive emellanåt. Tanja var ju dessutom bara ett knapptryck bort, och vi kunde höras via samtal eller sms om så blev nödvändigt. Och om längtan skulle bli alltför stor, kunde ju Milton och jag för all del köra tillbaka genom Värmlandsskogarna hem till Filipstad närhelst vi ville. Men det skulle förstås sätta käppar i hjulet för tidsplanen vad gällde altanbygget som i första hand skulle genomföras.

Väl framme och vid början av själva fritidsområdet passerade vi en radda brevlådor där grusvägen delade sig. Där satt en rullstolsburen man med en dagstidning liggande över låren. Hans ena byxben var knutet i höjd med knäet, där benet slutade. Jag ryste till, har alltid haft svårt för skador, allt från skrubb- och skärsår, till allvarligare skador som avkapade kroppsdelar. Våra blickar möttes när jag körde förbi.

Mannen pressade samman ögonbrynen när han låste sin blick i min. Det gick inte att tydligt läsa hans uttryck, men det kunde närmast liknas vid sorg.

Jag körde vidare ett par kilometer och vi nådde till sist slutdestinationen. Det första jag såg när jag svängde in på vår tomt var högen med impregnerat virke och betongplintarna med justerbara stolpskor på en pall, som levererats efter beställning. Milton hoppade ur bilen och jag sträckte på mig och andades in den syrerika, härliga skogsluften. Blickade ner förbi grusvägen, över det sluttande landskapet där Becktjärns blanksvarta yta glimrade mellan tallstammarna. Därefter lade jag handen mot det översta lagret av solvarma brädor på virkeshögen, gick berusad av lycka ett varv på tomten, granskade det som nu var vårt. Vår tomt, vår mark, som förutom stugan också bestod av en mindre förrådsbod samt en nött träkompostlåda som stod placerad bland brännässlor och snår vid tomtgränsen där skogen tog vid. Jag minns hur jag älskade ruset av alla möjligheter, den totala frihetskänslan. Det som överrumplade mig mest av allt var tystnaden. Lugnet. I stan är det alltid, om inte buller, så ett ständigt pågående sus, även under nätterna. Men där ute var allt så stilla.

Jag satte nyckeln i låset till stugan och öppnade ytterdörren. Milton sprang vild av iver in för att undersöka. Jag ställde upp fönstren på vid gavel för att vädra ut gammal instängd luft, varpå jag lastade ur bilen.

Innan jag satte igång med att riva upp det gamla altangolvet, vek jag upp en klappstol och tillät mig själv en paus i försommarsolen med en halvlitersburk folköl i handen. Det var ju trots allt semester. Jag såg hur Milton lufsade fram och tillbaka med sin rultiga lilla kropp, sniffandes längs skogsbrynet, och insåg att det nog var klokast att koppla honom. Miljön var ny för både mig och honom, och han var trots allt bara tre månader gammal. Om han fick korn på något kunde han med all säkerhet ränna iväg och låta sig slukas av undervegetationen. Sagt och gjort. Jag förlängde kopplet med en lång tvättlina, så att hans utforskande av tomten inte skulle bli alltför begränsat.

Därefter petade jag upp en snusprilla under läppen och skred till verket. Bände upp de torra, spruckna altanbrädorna. Jag såg till min stora glädje att reglarna i bjälklaget under var i gott skick, inte på något sätt murket. De skulle definitivt inte behöva bytas ut till nya, vilket skulle spara mig en hel del tid. Jag klev ner mellan dem, hukade mig och undersökte marken där jag stod och under stugan. Ett tunt lager av frasiga höstlöv täckte markytan runt plintarna som bar upp byggnaden. Jag skrapade med byggkängorna bland löven, tänkte att jag åtminstone kunde rensa mellan reglarna innan jag skruvade i de nya trallbrädorna över dem, och öste ur med händerna. Jag hade försett Milton med en skål vatten, han låg intill den på gräsmattan med hakan på framtassarna och betraktade mig. Förutom löv hittade jag gamla cigarettfimpar, kapsyler från ölflaskor, en bläckpenna och ett par spelkort.

När jag började känna mig färdig och fångade upp en av de sista nävarna, fick jag grepp om något fast och hårt, något som skiljde sig från de spröda löven.

Jag fick genast gåshud när jag såg ormhuvudet.

Jag kastade det ifrån mig, samtidigt som jag gav till ett kort skrik som fick Milton att spritta till där han låg. Men ormen var död, och hade varit det länge. Stel och uttorkad. Det mönstrade skinnet visade att det var en huggorm. Inte för att jag lider av samma ormskräck som Tanja, men jag måste erkänna att det inte kändes helt behagligt att ha orm under stugan, även om just den här var stendöd.
Hursomhelst kunde jag inte låta bli att ta ett foto av den och skicka till Tanja, med kommentaren: ”Vår nya inneboende.”

Strax därefter kom svaret, kort men inte så gott: ”Jag spyr!”

Ormen hamnade i lövhögen. Milton smög fram och sniffade, men ryggade tillbaka med ett gnyende. Jag lade inte så stor vikt vid hans beteende, utan visade full förståelse eftersom ormen stank något alldeles vedervärdigt.

Arbetet fortskred. Den nya altanen skulle bli mer än dubbelt så stor som den gamla, och jag måttade ut och grävde hål där jag sänkte ner och fixerade de nya plintarna. Och hur gärna jag än ville påbörja bygget av bjälklaget, var jag alldeles för utsvulten för att kunna fortsätta. Jag öppnade en stor förpackning med en hel bit fläskkarré, skar bort de värsta fettdetaljerna, skivade resten och stekte. Till köttet värmde jag potatiskroketter i ugnen och åt med körsbärstomater och färdig kylskåpskall bearnaisesås i all hast. Det jag inte orkade äta av den väldiga portionen lade jag tillsammans med det bortskurna, råa fettet i komposten, nu när vi hade en sådan på tomten.

När solljuset försvann tyckte jag att det fick räcka med byggandet. Jag var färdig med bjälklaget, vilket fick anses som ett skapligt arbete denna första dag. Jag tog ett foto av mitt dagsverke och skickade till Tanja. Hon svarade genast att hon var imponerad, vilket gjorde mig stolt och glad. Jag skrev att jag längtade efter henne och till fredagen, och hon höll med.

Milton och jag gick in för att lägga oss för natten. Jag låste ytterdörren av gammal vana, men lät två myggnätsförsedda vädringsluckor stå öppna, en i köket och en i storstugan. Sovrummet var inte mer än en alkov, där två smala sängar stod mot varsin väggsida med en liten hylla som ett sängbord mellan dem. En vikdörr med snett liggande spjälor var vad som avgränsade rummet från storstugan, och jag stängde om oss.

När är jag väl lade huvudet på kudden kände jag mig vimmelkantig. Det susade i mina öron av trötthet. I mitt dimmiga sinne gick jag igenom ritningen och såg den färdiga altanen ta form framför mig. I månader hade jag föreställt mig detta, och inom bara ett par dagar skulle allt stå färdigt. Och detta redan i början av semestern. På tisdagen skulle jag skruva trall hela dagen. Sedan stod trappor, räcken och annat finlir på agendan. Allt såg ut att ligga bra till i tid, och det skulle ju knappast innebära en katastrof om jag inte skulle hinna färdigt helt och hållet till midsommarafton.
Milton hade lagt sig tillrätta ovanpå täcket mellan mina fötter, där han snurrade och skruvade på sig en lång stund, varpå han hoppade han ner från min säng och upp på den andra. Han verkade ha svårt att bestämma sig, svårt att komma till ro. Jag antog att den nya miljön påverkade honom. Dessutom var det mycket varmt i rummet. Till slut tycktes han ändå varva ner.

Återigen blev jag varse tystnaden.

Jag låg med ögonen öppna och tittade ut i det totala svarta, och kände mig plötsligt väldigt liten. Stugan liknade näppeligen vår bastanta betongkloss till lägenhet i stan. Tvärtom verkade den leva sitt eget liv. Fastän det var vindstilla utanför knäppte och knakade det i golvbrädorna. Som om de rätade ut sig efter att jag gått på dem en stund innan.

Och så något annat.

Ett ljud som påminde mig om något från mina tidiga tonår. Jag hade kommit hem från skolan en eftermiddag, och oerhört kissnödig sprungit direkt in på toaletten, där jag hade hört ett märkligt ljud, ett ljud som skrämt mig. Det hade kommit från badkaret två meter ifrån mig där jag stått vid toaletten. Rädd för vad jag skulle få se hade jag likväl lutat mig över badkarskanten. Där hade de legat. Krälat, skrapat, mot badkarets emalj och över varandras glänsande bruna kroppar. Kräftor. Mamma hade fått två välfyllda hinkar av en arbetskamrat, men inte tänkt ut var och hur hon skulle förvara dem. Så utan förvarning hade hon genom denna lösning lyckats skrämma livet ur mig.

Nu hörde jag samma ljud. Något som hasade, skrapade. Något vasst, mot något hårt.

Långsamt, långsamt började mina vidöppna ögon vänja sig vid det omgivande mörkret. Genom spjälorna i vikdörren såg jag storstugans lackade trägolv, en nyans ljusare än dunklet i sovrummet. Ljudet kom närmre, ökade sakta i styrka. Jag tänkte att det måste vara inbillning. Om inte, så något ljud som skapades av allt torrt trä som var stugan. Gamla byggnader gör sådant. Ger ifrån sig ljud.

Nej.

Något rörde sig där utanför.

Något vasst, mot något hårt.

Jag vet inte hur jag då kunde ha förträngt det Tanjas farfar hade sagt under den där påskmiddagen två och en halv månad tidigare, men jag minns hur brottstycken från hans rabblande blixtrade bakom mina ögon med full kraft.

… mörkare än tjärnen själv … skökan gick ner … buksmärtorna från oäktingen … det som levde inom henne … utanför hennes livmoder, livnärde sig … än idag.

I en oändligt långsam rörelse sträckte jag mig mot min mobiltelefon som låg på hyllan mellan sängarna, utan att slita blicken från de smala gliporna mellan spjälorna. Samtidigt som jag fattade telefonen fick Milton täcket i den andra sängen att prassla till. Han gnydde, varpå han gav ifrån sig ett gällt skall.

Skrapljudet ändrade karaktär, bytte riktning.

Jag tände telefonens display, vars skarpa ljus skar i mina ögon, innan jag lyckades knäppa på ficklampan. En ruta från den bländande displayen dansade i mitt synfält, medan jag famlade efter strömbrytaren till taklampan. När jag tände såg jag Milton skrämd ligga pressad mot väggen. Jag rev upp vikdörren med ett brak, tog storstugan i ett par långa kliv, tände så snabbt jag förmådde taklampan även där, varpå jag ställde mig att lyssna. Ljudet, som nyss varit så påtagligt och nära, hördes inte alls.

En duns fick mig att hoppa högt, men det var bara Milton som hoppat ner från sin säng och kom skuttande mot mig över tröskeln från sovrummet. Han sökte trygghet och närhet, vilket var ömsesidigt. Jag lyfte upp honom i famnen, och kände hur hans hjärta pickade som på en småfågel. Med mobiltelefonens ficklampa riktad mot öppningen till köket, styrde jag mina steg dit. Det var inte bara Miltons puls som rusade, utan även min. Jag tryckte hans varma lilla kropp hårt mot mitt nakna bröst när jag tog klivet in i köket.

Andningen låste sig för mig, och jag höll på att tappa både Milton och telefonen när ljuskäglan träffade skåpluckan under diskbänken.

Luckan stod vidöppen.

Och jag var säker på, och är det fortfarande, att den varit stängd tidigare på kvällen. Jag hade nämligen kastat en prilla i sophinken därunder det sista jag gjorde före sängdags. Van vid de självbromsande luckor vi har i lägenheten i stan, hade jag råkat drämma igen skåpluckan med en skräll. Jo, den hade varit stängd.

Med telefonen i min hand, och utsträckt arm, strök jag fram på bara fötter över trasmattan på köksgolvet. Milton for med huvudet, lika uppjagad som jag själv. Mitt i de nattsvarta barrskogarna, i närheten av en mörk tjärn med en ännu mörkare historia, fann jag mig, klädd i bara kalsonger och med en livrädd hund famnen, lysa in i det trånga skåputrymmet under diskbänken. Men där fanns inget. Inte för att det gjorde mig lugnare. Jag visste vad jag hade hört. Och att jag sett en skåplucka jag som visste varit stängd för att sedan stå öppen låg purfärskt i minnet, jodå. Jag satte ner Milton, lyste och granskade en sista gång, innan jag stängde luckan.

Den natten låg jag med vikdörren öppen och lamporna tända, med Milton tätt intill mig. Jag tänkte på Tanja, och om jag skulle berätta något för henne. Men tidpunkten rimmade illa med hennes schema, då klockan var mitt i natten. När gryningsljuset spred sig över Becktjärn hade hjärtfrekvensen nått normalt antal slag per minut, och jag lyckades få några timmars sömn efter att ha somnat av ren utmattning.

Jag vaknade av Miltons mjuka, fuktiga nos mot min hand som stack ut över sängkanten, och klev upp. Ute stod förmiddagssolen redan högt, och jag öppnade ytterdörren för att släppa in sommaren, kopplade Milton och gick till köket för att fylla på hans vattenskål. Då jag såg skåpluckan under diskbänken blev jag påmind om nattens händelser. Jag stod tvekande och bara tittade på den stängda luckan. Försökte hitta en logisk förklaring till vad jag upplevt. Jag öppnade luckan och en svag lukt av sopor träffade mitt ansikte när jag hukade mig. Där gick jag ner på alla fyra, och kände ett visst drag av sval, torr luft. Jag lyfte ut sophinken och lutade mig in, sträckte in min ena hand och kände vid golvet där vattenledningar och avloppsrör försvann ner att det inte var ordentligt tätat och att ett korsdrag uppstod. Såklart. Logiskt och fullt naturligt, och jag bestämde att skrapljuden måste ha sin lika logiska och fullt naturliga förklaring de också.

Att skruva trall är ett enkelt men tidsödande jobb. Vid middagstid låg emellertid hela trädäcket färdigt, och jag flyttade dit klappstolen och fällde upp det tillhörande bordet på de nylagda trallbrädorna, där jag njöt av min middag – en färdig potatisgratäng med Mamma Scans köttbullar och en näve körsbärstomater som jag åt direkt ur gratängformen. Milton fick några köttbullar han också, men gratängen orkade ingen av oss äta upp och den blev stående i sin form på bordet. Vid den här stunden, när inte allt fokus låg på bygget, märkte jag att jag saknade Tanja något alldeles fruktansvärt, så jag ringde henne och vi samtalade en stund. Det kändes skönt att höra hennes röst, och dagarna tills vi skulle ses hade ju som tur var minskat i antal. Det var redan tisdag kväll.

Egentligen hade jag kunnat nöja mig med arbetet för dagen, men jag var ivrig att bli färdig. Så jag fortsatte med att klä in trädäckets sidor med kjol, för att starta morgondagen med trappan som skulle monteras längs ena sidan av altanen. Markytan låg i en lutning, där man vid ena sidan, där ytterdörren till stugan låg, bara kunde kliva direkt upp på altandäcket, medan jag vid motsatta sidan skulle behöva bygga en trappa på tre eller fyra steg. I hörnet av den änden lämnade jag en lucköppning i kjolen, för att kunna använda utrymmet därunder till förvaring av överblivet virke, trädgårdsredskap och dylikt.

Skymningen lade sig i en sepiaton över nejden, och jag kunde konstatera att arbetet även denna dag fungerat friktionsfritt. Jag avrundade med en folköl på altanen och såg hur en mängd flugor kalasade på resterna av potatisgratängen, vilk en jag gick till komposten för att skrapa ur. På vägen vände jag mig om för att titta på den mer än halvfärdiga altanen, där Milton rörde sig fritt i sitt långa koppel, med nosen i backen. Ett lyckorus for genom min kropp, en känsla av att vårt fritidsboende bara var några timmars arbete från att bli komplett.

Men när jag vände mig mot komposten högg det till i bröstet. Glädjen jag känt sekunderna tidigare byttes mot fasa, då locket till kompostlådan låg skjuten åt sidan. Precis lika säkert som jag hade stängt skåpluckan under diskbänken kvällen innan, var jag säker på att jag stängt locket till komposten ordentligt. Jag svalde det tjocka i halsen. Hörde Milton skälla bakom mig, men hade bara ögon för den mörka skarven mellan locket och lådans ytterkant.

Jag släppte greppet om gratängformen med ena handen, för att dra upp kniven ur sitt fodral som var fäst vid knappen på snickarbyxornas ena ben. Milton började skälla alltmer intensivt, vilket gjorde mig stressad. Med knivens spets förde jag locket åt sidan, stirrade ner. I det dunkla skymningsljuset var det svårt att se några skarpa konturer eller färger, så jag petade med kniven på gårdagens matrester som låg ovanpå det mörka, förmultnade, gamla innehållet.

Då kniven träffade bitarna av fett, och jag förväntade mig ett slags fjädrande motstånd, upptäckte jag till min förvåning att de var alldeles hårda. Jag tryckte till, spetsade ett stycke, och höll upp det framför mig. Fettstycket var helt torrt, bara en skrumpen, mörk bit återstod. Som om det över en natt blivit tömt på all vätska, vilket verkade helt orimligt. De andra bitarna i komposten såg likadana ut. Det var mer märkligt än skrämmande. Där och då vet jag att jag tänkte, att det inte kunde röra sig om något annat än ett djur. Däremot blev jag inte klok på vilket djur som kunde lämna sådana köttrester efter sig. Och potatiskroketterna hade tydligen varit helt ointressanta, där de låg alldeles orörda.

Miltons häftiga skällande fick mig dock att komma ur mina funderingar, som ändå inte ledde någon vart. Jag skrapade ur formen med kniven, och sprang tillbaka till honom. Han stod vid öppningen i altankjolen, och skällde oavbrutet in i mörkret. Jag fångade in och ryckte lätt kopplet, för att uppmärksamma honom på att jag var närvarande och för att få honom att lugna sig. Han såg på mig, vände sig om och stack in nosen i öppningen igen, som för att visa mig något. Jag ställde mig på knä intill honom, tände ficklampan på mobilen, och vi tittade in tillsammans. Men där fanns ingenting att se, förutom altanens bjälklag av stolpar och reglar.

Jag drog Milton till mig, lyfte upp honom och kliade honom under hakan. ”Vet du vad, gubben?” sa jag. ”I morgon ska jag bygga en lucka så vi kan stänga igen den här öppningen.”

Det var när jag tog klivet upp på trädäcket, som Milton plötsligt sprätte till för att hoppa ur mitt grepp. Den oväntade, tvära rörelsen fick mig att snubbla och falla framstupa över kanten. Det brann till av smärta i skenbenet, och jag insåg att huden blivit uppskrapad. En smärre panik bredde ut sig i mitt inre, då jag blir yr av blotta tanken på sår. Jag kände hur värmen steg när blodet klibbade mot insidan av byxbenet. Inte för att jag egentligen trodde att jag skulle svimma eller så, men för säkerhets skull hasade jag mig likväl sittande baklänges hela vägen in i köket, där jag kunde rengöra såret. Det var inte särskilt djupt, en ungefär tio centimeter lång reva i huden, och blodflödet upphörde nästan omgående. Jag plåstrade om benet, en stilig rad bestående av fem plåster tvärs över såret. Milton höll sig hela tiden nära, och såg på mig med ett sorgset uttryck, en ihållande önskan om förlåtelse.

”Ingen fara, gubben”, mumlade jag. ”En olycka händer så lätt.”

Det var sent och hade blivit helt mörkt. Milton låg till en början i min säng, men bytte snart till den andra. Vilket var välkommet. Det lilla sovrummet var väldigt varmt, minns jag, varmare än kvällen innan, och jag hade svårt att somna. Jag tänkte på midsommar, och naturligtvis på Tanja och på vår semester, och kom på att jag inte skickat någon bild till henne av byggets framskridande under dagen. Det var heller inget hon hade frågat efter, utan mer något jag ville visa för att få lite beröm i min ensamhet. Det skulle ha inneburit ett smärre projekt att kliva upp för att gå ut och fota och fixa vid den tiden på dygnet, och dessutom visste jag att Tanja säkert låg och sov.

Dessa ovidkommande funderingar gick i en loop för att hålla tankarna borta från det jag verkligen inte ville tänka på. De märkliga saker som pågick i och omkring stugan, på Miltons beteende, på Tanjas farfars korthuggna meningar som mullrade dovt i mitt bakhuvud.

I mörkret fanns plötsligt inga rimliga eller logiska eller naturliga förklaringar längre.
Jo, det var minst sagt svårt att somna, och det berodde inte på såret på benet. Jag kunde inte låta bli att blicka ut genom den uppställda vikdörren mot storstugan och lyssna efter ljud, det där ljudet, skrapljudet, men allt jag kunde höra var Milton som snusade lågt i sängen bredvid. Hans mjuka andetag lugnade mig en aning, men värmen i rummet förstörde alla möjligheter att somna. Till slut sparkade jag av mig täcket. Det fick mig att känna mig oskyddad och blottad, men det kunde inte hjälpas. Jag fluffade till huvudkudden och försökte lägga mig tillrätta. Men jag hade svårt, har alltid haft svårt, att somna utan täcke, och jag låg och vred mig i vad som kändes som timmar.

Men jag måste ha fallit i sömn. Dåsig och sömndrucken, som fortfarande kvar i en dröm, kände jag hur Milton återigen hade lagt sig i min säng. Det kittlade till när han vidrörde mina nakna fötter. Jag ryckte till och ändrade läge, för att sjunka tillbaka in i sömnen.

Milton rörde sig igen, lade sig tung över mitt smalben.

Men hans kropp var kall. Och hård. Han strök sig mot mitt smalben. Nej, han slickade, åt ur mitt sår.

Det var då jag hörde ett utdraget, skrämt läte från honom. Inte nedifrån mitt ben, men från den andra sängen där han fortfarande låg kvar.
Insikten gjorde mig klarvaken och jag skrek högt, drog benen intill mig, drog ihop hela kroppen mot huvudändan av sängen, och Milton började skälla vilt. Jag försökte hitta min mobiltelefon på hyllan, men råkade i tumultet istället slå den i golvet. Med en stel rörelse lyckades jag kravla mig runt och med skakiga fingrar sträcka mig mot strömbrytaren till taklampan.

Med lampan tänd ställde jag mig mitt på golvet, lyfte upp Milton och märkte att han var blöt i pälsen av sitt eget kiss. Av det som funnits i rummet, i min säng, fanns inga spår. Jag såg plåstren ligga utspridda på lakanet. Bortrivna, för att blottlägga mitt sår, mitt blod, mitt kött. Någons föda. Jag kommer ihåg hur det vände sig i magen på mig, hur jag tvingades hålla tillbaka en kväljning.

Långt mer rädd än jag varit natten innan klev jag ut i storstugan och vidare in i köket, hela tiden med Milton hårt pressad mot mig. Jag visste det redan, men skälvde likväl till när jag såg att skåpluckan under diskbänken åter stod öppen. Vid det här laget kunde jag inte förmå mig att undersöka utrymmet därunder en gång till, utan slog bara igen luckan. För att skärma av oss från det där, vad det nu var för något.

… det som levde inom henne … livnärde sig …

Jag skrubbade rent såret först med tvål och vatten, därefter med desinfektionsmedel, och lade sedan ett lite ordentligare förband om det. Klockan hade då slagit två, och jag kanske inte behöver säga att lamporna fick vara tända tills solen gick upp och att det inte blev någon mer sömn den natten. Jag ägnade den tidiga morgonen åt att duscha Milton, byta sängkläder både i den säng där han legat, och i min egen, hela tiden med alla sinnen på helspänn. Och efter att ha samlat mod en god stund försökte jag även täta runt ledningarna under diskbänken med trasmattan från köksgolvet. Det var inte förrän en bil körde förbi nere på grusvägen, och jag kände att det fanns en civilisation där utanför, som jag vågade öppna ytterdörren. Då var klockan över sju.

Nu kunde man ju kanske tycka att det var läge att lägga ner alla planer på altanbygget och släppa alla drömmar om en fridfull och avkopplande semester. Men med dagsljuset och den oförklarliga stillheten som vilade över Becktjärn var det på dagarna omöjligt att förstå det som pågick om nätterna. Det var dessutom bara två dagar kvar tills Tanja skulle komma med våra vänner. Med facit i hand vet jag inte varför jag inte ringde och berättade om allt som hänt redan då, men jag var så inställd, på något sätt så säker på, att allt skulle bli bra bara det blev midsommar. Jag gjorde såklart mina sökningar. Men eftersom det inte fanns några tecken på intrång, eller några spår efter någon inkräktare, vände den där rädslan till något som jag återigen viftade bort som inbillning. Plåstren hade lossnat då jag vridit mig i sängen, och det där andra var helt enkelt en mardröm, ett hjärnspöke framkallat av min ovana att vara ensam i en mörk stuga i skogen, tänkte jag. Tankar som så här i efterhand ter sig otroligt naiva.

I och med den ojämna och sluttande markytan fick jag lägga ner många timmar på att bygga trappan utmed ena sidan av altanen. Men framåt onsdagskvällen var även den etappen avklarad, och snyggt blev det. Vrålhungrig lät jag mig nöjas med rostbiff och en stor bytta potatissallad i all enkelhet. Jag hade inte haft en tanke på min sårskada så länge jag jobbat vidare med bygget, men vid middagspausen kände jag hur det kliade och sved på smalbenet. Jag försökte ignorera besvären, ville inte vara där och peta, men det gick verkligen inte att låta bli. Försiktigt lossade jag på förbandet, och märkte hur det var fuktigt av kletgul var. Huden kring såret hade antagit en gråaktig, svampig nyans. Det såg riktigt illa ut. En infektion var det sista jag behövde. Så jag genomförde ännu en grundlig rengöringsprocedur och virade ett nytt förband om benet.

Det hade blivit en sen middag men det skulle ändå vara ljust några timmar till, och jag räknade ut att det borde vara fullt tillräckligt för att bygga färdigt altanräcket. Milton sprang som alltid livligt runt mina fötter, snurrade in både sina egna ben och mina i den långa tvättlinan. Tiden försvann och tog dagen med sig. Men jag blev färdig med räcket, även om de sista ribborna skruvades fast i skenet från stugans utebelysning.

Altanen var i det närmsta helt klar, förutom lite puts och fix, och jag minns att jag övervägde att åka hem till Filipstad den kvällen. I så fall kunde vi allesamman åka tillbaka tillsammans på fredagen, och jag och Tanja kunde lasta Transportern med ytterligare nödvändigheter till stugan.

Trött i kroppen och tung i huvudet började jag så smått att plocka ihop verktyg och skruvaskar, när det skrapade till under mina fötter, under trallen jag stod på.
Så ett kvävt skall från Milton. Jag såg hur tvättlinan sträcktes över trallbrädorna, runt det nymonterade räckets bortersta stolpe, och vidare ner över altanens ytterkant. Jag släppte det jag höll i, kastade mig ner och insåg att luckan för öppningen hade blivit helt bortglömd. Någonstans där inne i mörkret var Milton. Jag greppade tvättlinan, som gjorde stumt motstånd när jag drog i den, som om något höll i Milton. Han gav ifrån sig ett plågat läte. Jag sträckte mig in, lirkade och drog, men vågade inte ta i för mycket, dels för att linan kunde gå av, men mest av allt var jag rädd för att Milton riskerade att bli skadad.

Plötsligt släppte greppet om honom, och han for i mig med ett språng. Han flämtade och gläfste när vi tog oss ut ur öppningen. Jag försökte behålla lugnet för att inte jaga upp honom ännu mer. Samtidigt var jag medveten om att det som lockat in Milton, skrämt honom och hållit fast honom, fortfarande måste vara kvar där inne, där under.
Jag rådgjorde snabbt med mig själv, tvingade mig till behärskning. Hyssjade och vaggade Milton medan jag bar in honom i stugan. Jag knöt fast hans koppel vid dörrhandtaget till köksdörren, försåg honom med en överfull skål köttbullar för att få honom att tänka på nåt annat, vilket tycktes fungera. Hundar är tacksamma på det sättet.

Jag strök honom över ryggen när han borrade ner nosen i matskålen, och sa med låg, monoton röst: ”Husse är snart tillbaka.”

Jag fick bråttom. Utanför ytterdörren kastade jag ett kvickt öga ner i verktygslådan efter ett lämpligt vapen att försvara mig med, men insåg att kniven jag redan hade på mig måste vara lättast och smidigast i det trånga utrymmet. Med kniven i ena handen och mobiltelefonen i den andra, satte jag mig på huk vid öppningen, lät belysningen från ficklampan vandra för att få en överblick. Ingenting syntes till. Inget som rörde på sig, eller som gav ifrån sig något ljud.

Långsamt tog jag mig in, först krypande på alla fyra, för att sen gå ner på armbågarna för att få plats under reglarna. För varje centimeter stannade jag upp. Tittade mig omkring med spänd blick, försökte se åt alla håll samtidigt, lyssna efter ljud. Jag ålade mig sakta längre in, blev tvungen att lägga mig platt på mage. Den hårda, torra jorden skrapade under mig, dammade framför mitt ansikte av min ansträngda andning, medan reglarna ovanför pressade sig tunga över min rygg. Det var svårt att andas. Jag hade nått nästan ända in, var nästan framme i linje under ytterdörren, då jag hörde ett svagt ljud.

Paniken steg i mig, där jag låg nästintill orörlig.

Framför mig kunde jag fortfarande se, och röra handen med kniven någotsånär, men vad skulle hända om något kom krypande bakifrån? Jag blundade, försökte andas lugnt, medan jag vred på huvudet för att få en uppfattning om var ljudet kom ifrån. Det lät torrt och mjukt, och jag undrade om det jag hörde var Milton som bökade, när jag uppfattade en dov puff. Jag sträckte på halsen, lyckades ändra position och lysa mellan plintarna in under stugan. Där såg jag vatten- och avloppsledningarna från toaletten gå samman med de från köket. Och där nedanför såg jag något färgat som skiljde sig från de kringliggande, bruna höstlöven.

Trasmattan.

En isande fasa strömmade genom min kropp. Det som härjat i vår närhet de senaste dagarna hade nu tagit sig upp, in, till Milton, medan jag låg där jag gjorde.
Nästan helt fastklämd, utan kraft i armar och ben och bara med hjälp av kroppens rörelser, ansträngande jag mig för att åla baklänges. Det dånade i huvudet från hjärtats dunkande. Lungorna kämpade och jag kved av den torra, dammiga jorden som revs upp där jag kastade mig av och an med kroppen.

Jag hörde ett tjut inifrån stugan, följt av en kort men hård duns, och jag förstod. Ljudet kom från Milton, som fallit offer för inkräktaren.

Galen av frustration och genomsur av tårar och svett lyckades jag vända mig om. När jag släpade mig ut genom öppningen och i ett språng for uppför trappan slogs jag av nästa fasansfulla insikt. Den där inne kunde ju ha dragit med sig Milton ner samma väg som den kommit upp, för att därefter försvinna vart som helst i nattmörkret.

Men när jag kom in såg jag Milton på köksgolvet, vilket dessvärre inte alls var någon lättnad. Han var fortfarande kopplad till dörrhandtaget, låg stilla på sidan bland ett antal köttbullar som rullat ut över golvet, rörde en aning på frambenen. Hans kropp var vriden som om hans rygg hade blivit knäckt, och i ryggslutet var den vita pälsen dränkt av blod. Miltons blod. När jag såg honom ligga där och lida, försvann alla tankar på vem eller vad som orsakat hans skador. Jag lyfte med varsamma händer upp honom, och märkte att hans kroppstyngd hade förändrats. Han var mycket lättare än annars. När jag försökte undersöka omfattningen av skadorna, kände jag att bakre delen av hans kropp var alldeles stel. Hans bakben var smala och kroppen tunn. Som om han blivit tömd, urvriden. På blod, på vätska, på liv.

Utan en tanke på vare sig stuga eller verktyg eller något annat, rusade jag med Milton mot bilen – jag stängde inte ens ytterdörren efter mig. Jag körde genom fritidsområdet betydligt fortare än vad hastighetsbegränsningen tillät, vilket jag sket fullständigt i. Jag var tvungen att komma bort därifrån. Från stugan, Becktjärn, mörkret, från vad fan det nu var för någonting.

Alltmedan vägarna blev större och bredare försökte jag få tag i någon som kunde hjälpa Milton, samtidigt som jag måste få honom att hålla ut. Jag fick tag i en jourhavande veterinär i Torsby. Men vi hann aldrig fram i tid.

Det var först då som jag ringde till Tanja, gråtande, skrämd och upprörd. Jag berättade allt, om det jag visste och det som jag inte hade någon vettig förklaring till. Om ljuden, om fettbitarna i kompostlådan, om det som besökt oss i sovrummet på natten, det som gett sig på och orsakat skadorna på vår älskade Milton, skador som lett till hans död.

Vi firade aldrig midsommar vid Becktjärn. Den enda tid vi tillbringade vid stugan var måndagen veckan därpå då vi snyggade till och byggde klart altanen, jag och Caesar. Det var mest Caesar som stod för byggandet, då såret på mitt ben begränsade min rörlighet. Vi sålde stugan kort därefter. Och vi var kanske fega, men vi nämnde ingenting om det som hänt oss. Inte för mäklaren, och de som köpte stugan träffade vi aldrig. Vi ville bara lägga allt som rörde Becktjärn bakom oss, och jag hoppas att ingen kan beskylla oss för det.

Sårskadan, ja. Den blev allt värre, alltmer smärtsam. Bredde ut sig som en mörkt gråbrun, lös massa, som åt upp min hud och mitt kött. Jag minns att det enda som då rörde sig i mitt, av smärtstillande, matta medvetande, var den rullstolsburne gamle mannen jag sett vid brevlådorna. Det var då jag räknade ut vad som hänt honom, och att jag oundvikligen skulle gå samma öde till mötes. Och mina farhågor besannades kort därefter. Läkarna kunde inte svara på vad det var, lika lite som de kunde göra något åt det. De sa att de aldrig hade sett något liknande. Den enda bot de kunde erbjuda, om man nu kan kalla det för bot, var att skära bort all död vävnad, vilket resulterade i att jag idag är en högerfot och nästan ett halvt ben kortare.
Jag och Tanja har genom åren pratat om barn, det har vi. Men efter det som hände Milton känner jag att jag aldrig mer vill ha ansvar för en levande varelse. Dessutom spökar historien om Becktjärn och den sjuka avkomman fortfarande i mitt sinne, vilket också gör sitt till. Tanja förstår och håller med mig, vi har stått enade i vårt beslut.

Vad det var som förändrade våra liv den där sommaren kommer vi nog aldrig att få reda på. Jag vet inte om jag ens vill veta.

Signaturmelodi

Du har hört “Stenfoster”, skriven av lyssnaren Mikael och uppläst av Ludvig Josephson. Och då har det blivit dags för Creepypodden att krypa in i skrymslet, stänga luckan efter sig och vänta på de nya rumskamraterna. Vad överraskade de ska bli om några veckor, när de får reda på att vi suttit här i väggen till deras sovrum hela tiden.

Vi hörs igen om två veckor – och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.