Avsnitt 216: En gammal hemlighet

Jag ska nu berätta om något som hände mig när jag gick på gymnasiet. Jag är nu ”vuxen med råge”, så denna händelse utspelade sig några decennier tillbaka i tiden. Lika länge sedan var det jag pratade om vad som hände. Men med bakgrund av den senaste tidens utveckling så känner jag att det är dags att till slut öppna upp om vad jag minns från den där morgonen.

Jag växte upp långt ute på landet, drygt tre mil utanför staden där jag gick gymnasiet. Varje vardagsmorgon gick jag ut till landsvägen tio i sju för att vänta på skolbussen. Landsvägen låg strax nedanför mitt hus, jag behövde bara traska ett tjugotal meter ned för uppfarten för att nå min egen hållplats vid brevlådan. Bussen färdades sedan runt landsbygden och plockade upp totalt nio gymnasieungdomar innan den stannade utanför skolan vid åttatiden.

Under vintermånaderna var det mörkt under hela bussresan. De flesta ungdomarna sov eller vilade medan de lyssnade på musik under resans gång. Belysningen brukade därför vara släckt i bussen. När jag väntade i snön var det under grindlyktans svaga sken vid vår uppfart, och när bussen anlände klev jag in i ett totalt mörker. Det blev i praktiken som att jag halvsov ända tills jag klev in i skolans entréhall en dryg timme senare.

Det var alltid Roland som plockade upp mig och de andra barnen i den stora vita byabussen. Roland var från trakten, en sådan där som alla visste vem det var. Han bodde med sin fru Evy inne i den lilla byn, i ett stort gult trähus där också lanthandeln låg. Roland och hans fru var båda aktiva besökare i församlingshemmet, och verkade vara omtyckta av de flesta. Det tycktes som att alla föräldrar var glada över att deras barn kördes runt av en välkänd och pålitlig busschaufför.

Själv tyckte jag det var något som var ”off” med Roland. När han träffade vuxna i lanthandeln eller på den lilla bensinstationen var han lugn och vänlig. Hans snälla, trygga ögon var förtroendeingivande. Men när jag mötte honom ensam tittade han på mig med en annan blick, en blick som gav mig en känsla av kraftigt obehag och äckel. En gång hade jag frågat honom om hjälp att tända läslampan i bussen. Han hade då blivit väldigt hjälpsam och lutat sig över mig för att försöka trycka in knappen i taket. Jag tror att systemet låg nere på något sätt, för inget hände när knappen trycktes in. Jag kände mig klämd och sa att det gick bra ändå, men han insisterade på att stå kvar en lång stund och försöka få i gång lampan. Han luktade aftershave och gubbsvett. Jag frågade aldrig om hjälp igen.

Trots att den här händelsen gav mig sådan avsmak inför Roland försökte jag mota bort den så gott jag kunde. Jag kände mig orättvis och elak. Alla visste ju att Roland var godheten själv. Han brukade ju läsa julbönen i kyrkan på julafton. Inte kunde det finnas annat än gott uppsåt i den mannen.

När jag klev på bussen om morgnarna var jag och Helena dess enda passagerare. Helena, som var lika gammal som jag, bodde på en gård någon kilometer från oss. Det enda som låg mellan våra hus var en sjö med några träd på vardera sidan. När vi var yngre hände det ganska ofta att vi lekte på hennes gård; klappade kalvarna och håvade upp grodyngel från dammen. Ibland om somrarna cyklade vi från varsitt håll ner till sjön och badade. Som barn kan man leka med nästan vem som helst verkar det som, och vi var de enda barnen i vår ålder på flera kilometer. Men när åren gick gled vi ifrån varandra mer och mer.

När vi blev äldre insåg nog både Helena och jag att vi inte hade så mycket gemensamt egentligen. Vi utvecklade olika intressen och fick olika umgängeskretsar. Jag behöll ett intresse för djur och natur och valde att läsa naturvetenskap på gymnasiet. Jag hade några vänner i klassen, men hade inte direkt ett supersocialt liv. Jag trivdes bra med att vara ensam och åkte nästan alltid direkt hem efter skolan för att plugga och ta det lugnt. Helena började intressera sig för kläder och mode och läste ett praktiskt program i textildesign. Det hände ofta att hon inte tog skolbussen tillbaka hem. Jag hade ibland sett henne träffa en några år äldre kille utanför skolan, tända en cigarett tillsammans och gå i väg ner mot stan hand i hand.

Det jag vill berätta om inträffade en fredagsmorgon tidigt i februari. Jag läste andra året på gymnasiet. Jag traskade som vanligt ner längs den uppskottade uppfarten i mörkret och stod och huttrade en stund innan bussens lyktor lyste upp morgonmörkret. Allt var precis som vanligt när bussen långsamt saktade in och plockade upp mig. Helena satt i den främre delen av bussen, bläddrandes i något modemagasin med en läslampa tänd ovanför huvudet. Jag noterade att hon hade ett vitt pannband på sig. Jag hade aldrig sett henne använda det tidigare. Kanske var det någon slags fuskpäls. Fint, tänkte jag.

Jag kände mig trött denna morgon och slumrade in ganska tidigt. Jag brukade sova hela vägen till skolan när jag väl somnat in, men denna morgon måste något ha väckt mig. Jag ryckte till och såg mig omkring. Det verkade inte vara någon mer som kommit ombord ännu. Bussen stod still på tomgång. Om jag fått gissa tror jag att det var något utifrån som väckt mig, ett ljud av något slag. Något som inte smälte in i den annars så stilla, lugna morgonen. Men i mitt yrvakna tillstånd kunde jag inte säga något säkert.

Jag tittade ut i mörkret, men såg ingenting. Det var ingen belysning som indikerade att vi var framme vid skolan. Inte heller syntes någon indikation på att vi väntade vid ett hus, eller stannat för att plocka upp någon mer bussresenär. Allt var tyst och stilla inne i bussen. Helena hade nu släckt sin läslampa så det var alldeles mörkt inne i bussen. Jag sträckte mig upp för att kunna se den lilla digitala klockan som satt i taket bakom förarstolen. Den visade på sju. Jag sjönk ner i sätet igen. Väntades.

Efter några minuter hörde jag den främre dörren öppnas. Ljudet av någon som klampade upp för den lilla trappan och satte sig ner så att förarstolen pös, så där som den alltid gjorde. Roland startade bussen och med vad som tycktes som en ovanligt hög fart fortsatte vi resans gång och inom några minuter hade vi plockat upp både Henrik och Stefan, som var näst på tur efter min hållplats.

När jag klev av bussen en timme senare noterade jag inget särskilt. Mer än att Roland stint stirrade ut genom fönstret i stället för att, som han brukade, stilla betrakta sina bussresenärers passage förbi förarsätet och ner för trappan.

För ovanlighetens skull tog jag inte bussen hem just denna eftermiddag. Mamma hade tagit bilen in till stan för att fixa några ärenden och hämtade upp mig efter sista lektionen så att jag kunde komma hem lite tidigare och njuta av helgen.

Det var på söndagskvällen jag först fick höra att Helena var försvunnen. Helenas mamma hade ringt upp min mamma och frågat om Helena, av någon anledning, var här och umgicks med mig. Helenas föräldrar, som var aktiva i kyrkan, hade varit bortresta sedan torsdagen med några vänner från församlingen och hade när de kommit hem under söndagen inte kunnat få tag på Helena. Trots att min mamma visste att Helena inte varit här på flera år, gick hon ändå in och frågade mig om jag hade någon aning om var Helena kunde hålla hus. Jag ryckte på axlarna. Jag sa att jag sett henne på bussen i fredags morse men inte visste mer än så.

På måndagsmorgonen var jag den första att kliva på bussen. Helenas favoritplats gapade tom. Jag såg henne inte heller på eftermiddagen, varken utanför skolan eller på skolbussen.

Under veckan gick snacket i skolan. Någon hade sett henne med den där killen på torsdagseftermiddagen. Ingen verkade ha sett henne i skolan på fredagen. Hon hade säkert sovit över hos honom och bestämt sig för att skolka några dagar. Ingen i skolan verkade bry sig så mycket. Hemma däremot var stämningen betydligt mer orolig. Mamma var ofta i telefon med olika väninnor, och mammor till andra ungdomar i byn. På onsdagskvällen när jag och mamma satt och åt kvällsmat tillsammans berättade hon att hon pratat med Evy. Evy, Rolands fru, hade också varit med på församlingsresan med Helenas föräldrar.

Evy var övertygad om att Helena hade stannat hos någon vän inne i stan på torsdagen och inte kommit tillbaka hem sedan dess. De flesta verkade ha enats om den teorin vid det här laget. Evy hade sagt till mamma att Roland intygat att han varken kört Helena hem på torsdagseftermiddagen, eller till skolan på fredagsmorgonen. Jag reagerade först när jag hörde det sista.

Jag tittade upp på mamma och med gaffeln fortfarande i munnen fick jag ur mig: ”Men Helena var på bussen på fredagsmorgonen”.

Mamma stannade upp i sitt bladdrande om teorier hit och dit och tittade upp på mig.

”Du måste blandat ihop det med någon annan dag, kanske tänker du på torsdagsmorgonen”.

Men jag insisterade på att det var fredagsmorgonen. Jag var helt säker, jag hade ju redan sagt det till henne.

Mamma blev nästan irriterad.

”Men Helena var tydligen inte i skolan på fredagen, så det vore osannolikt att hon åkt bussen in till skolan och sedan inte gått. Du har fel för dig, gå inte och sprid osanningar omkring dig nu.”

Med det lämnade mamma ämnet, plockade undan disken och lämnade köket.

Jag började tvivla på mig själv. Kunde jag ha tagit fel för mig? Men jag minns så tydligt att hon satt där i sitt vita pannband. Jag minns att hon läst sin modetidning. Jag minns så tydligt att det var den sista bussresan jag gjorde innan helgen. Att det var den resan Helena var på.

Jag kunde inte säga någonting om torsdagen. Jag tog själv den tidiga skolbussen hem klockan tre. Vad jag minns var Helena inte där, men det vore fortfarande möjligt att hon suttit på den senare bussen klockan fem. Eller så hade hon följt med någon hem och åkt hem kollektivt lite senare, vilket jag antog att hon brukade göra när hon inte tog skolbussen hem.

Nästa dag i skolan satte jag mig vid Stefan på mattelektionen.

”Visst tog du skolbussen hit i fredags?” frågade jag.

”Ja, visst. Det gör jag ju alltid”, svarade han. ”Du menar om Helena? Alla snackar om det. Hon dyker säkert upp.”

”Men du såg henne också menar du”, sade jag och andades ut lite. Helt virrig var jag ändå inte.

Stefan tittade på mig.

”Vadå, på fredagen? Nej, alltså Helena var ju inte där.”

”Är du säker? Jag såg henne när jag gick på bussen, hon satt där framme där hon brukar”, sade jag, lite stressad nu.

”Nej, hon var inte där när jag gick på. Jag brukar ju också sitta där framme. Sen har jag engelska med henne på fredagen, så.. Alltså, jag hade vetat om hon var där liksom. Hon var inte på den sena bussen på torsdagen heller för den delen.”.

Stefan fnissade till lite. Han verkade tro att jag blivit paranoid av hela grejen. Jag vände mig ner i matteboken.

Samma kväll satt jag hemma i mitt rum och försökte plugga. Men inte fick jag mycket gjort vad det beträffade. Jag tänkte på vad Stefan sagt. Att Helena inte varit på bussen när han gick på.

Jag tänkte mig tillbaka till fredagsmorgonen. Trots att jag börjat fundera över risken att jag helt enkelt sett eller mindes fel, så var jag innerst inne fortfarande helt säker på att jag sett henne när jag gått på bussen. Jag hade slumrat till en stund och vaknat när bussen stått stilla. Jag försökte erinra mig om jag sett henne efter det, men var ganska säker på att jag inte gjort det. Jag hade självklart förutsatt att hon varit där, eftersom hon var där när jag klev på. Men, då hon suttit längre fram i bussen och, om hon verkligen varit där, hade klivit av innan mig, såg jag henne aldrig när jag gick av.

När jag vaknat upp efter min ovanligt korta tupplur och bussen stått still; visst var det så att Roland inte var i bussen då? Visst hade han kommit in och satt sig igen, och snabbt kört vidare och hämtat upp Stefan och Henrik? Och då hade Helena inte varit där.

Jag sprang ner för trappan och fann pappa sittandes i vardagsrummet med en kopp kaffe i handen. Jag måste berätta för honom vad jag mindes från fredagsmorgonen, och jag var säker på att han skulle bli chockad och bestört. Kanske skulle han föreslå att vi åkte direkt till polisstationen så jag kunde berätta vad jag visste.

Med andan i halsen drog jag igenom allt. Reaktionen blev den motsatta.

”Vad menar du?” sa pappa, med en allvarlig blick. ”Menar du att Roland, helt fantastiska och genomsnälla Roland, som älskar barn och läser julbönen i kyrkan, skulle ha, vadå, rövat bort Helena? Är det vad du menar?”

Pappa suckade och skakade på huvudet. Han ställde ner kaffekoppen och vände sig mot mig.

”Jag förstår att det kan kännas spännande att leka detektiv. Men detta är ingen barnlek och det är verkligen inte läge att sprida rykten omkring sig som kan förstöra livet för andra människor.”

Han rynkade pannan och fortsatte.

”Om Roland som du säger, mot förmodan nu lämnat bussen en stund, skulle han väl gå ut och kissa eller något, det är väl för tusan inte olagligt i det här landet.”

Ytterligare en andningspaus. Jag bara stod och gapade.

”Polisen gör vad de kan för att reda ut vad den där killen vet om var Helena har tagit vägen. Låt dem göra sitt jobb och för sluta för tusan upp med att spekulera och hitta på saker.”

Pappa skakade åter på huvudet och tog ytterligare en djup suck. Han tittade på mig med en blick som sa åt mig att vara tyst och lämna honom ifred med sitt kaffe.

Efter det samtalet berättade jag aldrig för någon annan om vad jag upplevt, eller trott mig ha upplevt, den där fredagsmorgonen. Jag lade helt locket på. Vem var jag mot Roland, Herr Älskad av Alla. Skulle jag börja prata och spekulera om Roland skulle hela samhället vända sig emot mig. Jag hade ingenting att vinna på det alls. Det bästa jag kunde göra var att hålla munnen stängd och glömma det jag trott jag sett.

De fick aldrig reda på vad som hände med Helena. Killen de tagit in släppte de efter ett tag i brist på bevis. Det gick många rykten. Några spekulerade i att Helena stuckit utomlands, inte velat bli funnen. Men de flesta trodde fortfarande att det var något med den där killen. Han hade säkert mördat henne. Styckat hennes kropp och gjort sig av med alla bevis. Fastän han var frisläppt var han för alltid dömd av omgivningen.

Roland fortsatte som busschaufför ända tills han gick i pension. Han småpratade alltid glatt med byborna i lanthandeln och klappades om ryggen i församlingshemmet. Jag fortsatte först ta skolbussen som vanligt, men klev alltid på med en känsla av obehag. En känsla jag febrilt försökte förtränga. Jag kunde aldrig mer slappna av så pass mycket att jag kunde somna in.

Någon gång i mars slutade jag ta skolbussen till skolan. Jag klarade inte av det längre. Jag, som aldrig skolkat eller struntat i skolarbetet, började stannade hemma några dagar i veckan. När vädret tillät cyklade jag till regionalbussens busshållplats. Betygen dalade. Men jag såg ingen annan utväg.

Roland är nu död sedan några år tillbaka. För några veckor sedan dog också Evy. De hade inga barn och det bestämdes att det stora gula huset med alla dess tillhörigheter skulle auktioneras ut.

Jag gick dit på auktionsdagen. Huset var öppet och nyfikna besökare vände och vred på allt de fick fingrarna på. Jag gick runt en stund i huset. Jag drabbades av en obehagskänsla jag inte känt på flera decennier. Jag fick nog när jag såg ett fotografi i en bokhylla i vardagsrummet av Roland, omringad av vänner från församlingen. Jag gick ut till hans gamla vedbod istället. En stor redskapsbänk i plåt sträckte sig längs långsidan. Jag drog ut några lådor. Olika slags verktyg. Spik. En gammal täljd trägubbe. Arbetshandskar. Tuggtobak.

Ett vitt pannband i fuskpäls.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var historien “Roland”, skriven av lyssnaren M och uppläst av Petra Werner.

Våra hemligheter är både våra styrkor och svagheter. Styrkor, eftersom det ofta är de sanningar vi bär närmast oss själva som definierar oss och ger oss inre stadga, och eftersom de påminner oss om att vår rätt att ha ett eget, ostört inre är okränkbar.

Svagheter, om de genom åren tärt på oss inifrån men ändå blivit nedtryckta och nedtystade. Om de, som för lyssnaren M i historien vi nyss hörde, sedan ändå visat sig stämma överens med sanningen kan de nästan driva oss till vansinne. Men också för att de kan komma till fel persons kännedom, och plötsligt användas emot oss.

Det är väl där skon klämmer i frågan om datainsamling, egentligen. Tanken att vi, i den oerhörda mängd data vi producerar, delar med oss av en mer utlämnande nakenbild av oss själva än vi förstår. Att konturen av sanningar om oss syns där, i tabellerna hos något anonymt storföretag, som vi kanske inte ens själva accepterat. Vad kan hända med sådan kunskap om den används emot oss?

Ett förslag finns i berättelsen om den hemliga brevskrivaren i Circleville, Ohio. Med hjälp av andra människors hemligheter kunde den i nästan tjugo år hålla hela den lilla staden i ett terrorvälde. Och än så länge är det okänt hur dessa hemligheter alls hade hamnat i brevskrivares händer.

Det hela började i en marsmorgon 1977. Det var skolbusschauffören Mary Gillespie som fick ett av det första brevet. Hon var gift med en man som hette Ron, och tillsammans hade de två barn, Tracey och Eric, och i brevet hon fått hotades hela hennes liv slås i spillror. Där anklagades hon nämligen för otrohet med 45-åriga Gordon Massie, skolchef för Westfall High School, av någon som inte presenterade sig med namn, men påstod att allt skulle avslöjas.

“Håll dig undan från Massie”, stod det med stora, fyrkantiga bokstäver, tydligt förvrängda för att inte kunna spåras till någons verkliga handstil. “Ljug inte när du får frågan om du känner honom. Jag vet var du bor och har haft ditt hus under uppsikt och jag vet att ni har barn. Det här är inget skämt. Var vänlig och ta detta på allvar. Alla berörda har blivit informerade och snart är allt över.”

Mary gick in och visade brevet för sin make Ron. Hon sade naturligtvis att hon absolut inte var otrogen, och de enades om att brevet var obehagligt, men de kunde inte riktigt göra något åt det. Det var poststämplat i Columbus, Ohios huvudstad cirka fyra mil norrut, men saknade avsändare och övrig information. Så förutom att bli illa berörda kunde inte paret Mary och Ron göra mycket.

Det de inte visste var att fler anonyma brev också hade skickats ut från samma avsändare. Det allra första hade redan dagen innan hamnat hos Gordon Massie, den respekterade och omtyckta skolchef som Mary anklagats för att ha en utomäktenskaplig relation med. Där anklagades Massie för att stöta på de kvinnliga skolbusschaufförerna, inklusive den kvinna som brevskrivaren beskrev som “sin flickvän”, och brevskrivaren hotade med att avslöja allt för skolstyrelsen om han inte slutade.

“Att lurpassa på andra mäns kvinnor är över gränsen, särskilt när de försöker tjäna sitt levebröd”, stod det i brevet som fortsatte: “Det pratas också om att du träffar en gift kvinna, och utnyttjar henne.”

Det här blev början på en brevskrivarkampanj där framför allt först Gordon Massie utsattes. Redan dagarna som följde kom nya brev. Några gick till skolstyrelsen, som alltså måste ha postats innan Gordon haft någon chans att rätta sig efter brevskrivarens krav. “Detta är en upplysning om att flera av era kvinnliga busschaufförer är missnöjda med sin arbetssituation på grund av sin relation med sin chef. Han dejtar flera av dem”, stod det. Det var uppenbart att avsikten var att skrämma upp och förstöra för Gordon Massie.

Men sedan verkade brevskrivaren tappa intresset för Massie, och istället rikta blicken helt mot Mary Gillespie, skolbusschauffören som också fått ett tidigt anonymt brev. En tid senare fick hennes make Ron nämligen ett brev där det stod att han hade fått två veckor på sig, och ändå inte gjort något. “Få henne att erkänna sanningen och informera skolstyrelsen. Om inte kommer jag sprida detta tills sanningen kommer ut.”

Ron Gillespie fick fler och fler brev, och de blev allt mer hotfulla. Han uppmanades att berätta sanningen om Marys otrohet för skolan, och om inte skulle brevskrivaren “sprida den på affischer och skyltar tills den är ute”. “Bara grisar åker motorcykel”, skrev brevskrivaren kryptiskt och fortsatte: “God jaktlycka i din röda och vita truck på väg till jobbet.”

Det här tog hårt på Ron, såklart. Han fick sömnproblem och började tillbringa nätterna med att köra runt och leta efter de där affischerna och skyltarna som brevskrivaren pratade om.

Ron och Mary hade då berättat om detta för Rons syster och hennes make, Karen och Paul Freshour. Tillsammans hade de kommit fram till vem de trodde låg bakom breven – en annan skolbusschaufför, David Longberry, som varit intresserad av Mary förut men som hon tidigare avvisat. Paren Gillespie och Freshour bestämde sig för att svara med samma mynt. De skickade några lagom hotfulla svarsbrev till Longberry och sedan blev det tyst ett tag.

Men våren 1977 började breven komma igen. Och i augusti 1977, ringde någon hem till familjen Gillespie när Mary inte var hemma. Ron tog det. När han lade på var han skitförbannad. Han sade till sin dotter att det var brevskrivaren som ringt, tog sin pistol och satte sig i sin truck.

Ingen vet vad Ron var med om den kvällen, men inte långt efter att han åkt hemifrån hittades hans röda och vita truck. Den hade krockat med ett träd. I förarsätet satt Ron själv, dödad av skador han ådragit sig i krocken. När man undersökte hans pistol upptäcktes det att en kula hade avfyrats. I Rons blod hade man hittat alkohol.

Det var ett märkligt och tragiskt dödsfall där mycket frågetecken fanns som aldrig kunnat rätas ut, men framför allt var det ett som den okända brevskrivaren i praktiken orsakat. Det ledde inte till att den tystnade. Tvärtom började breven nu skickas ut till allt fler invånare i Circleville. Där anklagades sheriffen, som förklarat Rons död som en olycka till följd av rattfylla, för att ha mörkat att det i själva verket skulle ha rört sig om ett mord. Mördarna, påstod brevskrivaren, skulle vara Rons egen fru Mary i maskopi med Gordon Massie, hennes oäkta älskare. Men det var inte allt som stod i breven. De många som nu började motta dem kunde med stigande skräck läsa hot om att deras egna hemligheter skulle avslöjas.

Denna osäkra tillvaro tvingades invånarna i Circleville leva i under åren som följde. Denna okända brevskrivare förpestade livet för många. Och vad mer anmärkningsvärt var att många av de hemligheter breven avslöjade visade sig stämma. Mary Gillespie och Gordon Massie visade sig till exempel ha en relation, om än enligt deras egna uppgifter bara efter tidpunkten då Marys make Ron hade dött.

Så, vem låg bakom breven? Det finns faktiskt en person utpekad, och en mycket oväntad sådan därtill. En dag 1983 körde nämligen Mary sin skolbuss förbi en skylt vid vägkanten, där hon läste ett vulgärt påhopp på hennes då 12-åriga dotter. I vredesmod hoppade hon ut och skulle ta ner skylten, bara för att upptäcka att det var en fälla. Ett snöre från skylten ledde till en låda, i vilken det låg en revolver. Den som försökte ta ner skylten skulle bli skjuten.

Den där revolvern var den första handfasta ledtråden i fallet med den anonyma brevskrivaren. Och den kunde kopplas till en person. Nämligen Paul Freshour, Rons syster Karens make, Marys svåger.

Det blev en invecklad utredning. Paul medgav att det var hans revolver, men sade att den blivit stulen några veckor innan. Han hade dock inte anmält den stulen. Paul och Karen hade genomgått en usel skilsmässa och var ovänner, och hon påstod att hon sett flera av den okända brevskrivarens brev hos Paul och till och med hade några av dem kvar, men kunde inte visa upp dem när polisen bad om det. Själv hade Paul alibi för den där dagen då skylten skulle ha satts upp. Ändå fälldes han för mordförsök på Mary Gillespie, och även om han inte anklagades formellt för att ha skrivit breven trodde alla han låg bakom dem med. Paul Freshour fick en dom på mellan sju och 25 års fängelse, beroende på hans uppträdande bakom lås och bom.

Men breven fortsatte att skickas ut medan Paul avtjänade sitt straff. Han själv fick dem. I breven hånades han.

Åsikterna går idag isär om vem som låg bakom breven. Somliga tror Paul, andra pekar ut helt andra personer. Vill man höra mer om detta hittar man en del både teveprogram och poddar om man bara googlar “Circleville letters”. Men för oss kan det räcka att berätta så här mycket – för nog har poängen gått fram, att hemligheter kan vara farliga, om de kommer till fel persons kännedom.

Men de kan också vara farliga för att de aldrig blivit helt avklarade. De kan hota med att återvända någon gång senare i livet, när man minst anar det. Och det ska vi höra mer om i avsnittets sista historia. Vi ska höra “Rapsfältet”, skriven av August Undin och uppläst av Ludvig Josephson.

Plötsligt var hans röst bara där i min iPhone. Ett spöke från barndomen. Han lät trött, som om orden var tunga.

”Hej. Johan. Eh… Det är Staffan.”

Staffan var min barndomsvän. Vi hade inte pratat på nästan 30 år. När jag hörde hans röst i telefonen stod jag bara där och gapade i flera sekunder innan jag förmådde mig att säga något. Det var inte på grund av att samtalet var oväntat, vilket det i allra högsta grad var, utan snarare på vad som hände sista gången vi umgicks. Jag har inte tänkt på den helgen på evigheter, men när jag hörde Staffans röst sköljde något över mig. Minnen jag desperat försökt trycka undan under hela mitt vuxna liv.

Innan jag berättar mer om Staffans samtal är det nödvändigt att ni känner till bakgrunden, vad som hände mig och Staffan för alla dessa år sen. Jag har aldrig berättat för någon, och jag tror inte Staffan har det heller. Kanske beror det på löftet vi gav hans pappa, kanske på en rädsla för att inte bli trodda. Jag har övervägt att berätta några gånger. För terapeuten jag träffade som tonåring, för en vän någon gång en sen natt under studietiden, för min sambo. I slutändan har jag alltid valt att tiga. Fram till nu.

Jag och Staffan växte upp i samma bostadsområde i en småländsk stad. Det var ett lugnt hyresområde med lite äldre hus. Lägenheterna hade kakelugnar och burspråk, husen hade mysiga innergårdar med fruktträd. Jag och Staffan brukade spela Nintendo, läsa serietidningar och lyssna på ljudbok på kassettband. Annars var vi ute och lekte Ninja Turtles eller pallade frukt från granngårdarna.

När Staffan var nio år och jag tio separerade hans föräldrar. Hans mamma bodde kvar i hyresområdet, medan hans pappa köpte ett hus på landet. Det var ensligt beläget med närmaste grannen på hundratals meters avstånd. Det var knappt mer än ett torp, omgivet av ett enormt rapsfält på ena sidan, gammal barrskog på andra och en liten väg på den tredje. Staffan bodde hos sin pappa varannan helg. Ibland hängde jag med honom dit.

Staffans pappa, Kenny, var lite av ett original. Jag minns inte riktigt vad han jobbade med, men jag minns tydligt hur han brukade sitta i husets vardagsrum på kvällarna, dricka grogg och lyssna på Willie Nelson. På dagarna lät han oss killar göra lite som vi ville. Vi sprang omkring i rapsfältet och ytterkanterna av skogen. Vi klättrade på stenmuren som skilde gården från vägen utanför. Vi sköt prick med Kennys gamla luftgevär. Innan Kenny parkerade i fåtöljen för kvällen brukade han ropa in oss i köket för att bjuda på makaroner med falukorv eller fiskpinnar med mos.

Det hände att Kenny följde med oss på en promenad. Då utforskade vi trakten tillsammans. Ibland gick vi på grusvägar förbi åkrar och gårdar, ibland på stigar i skogen. Det var en riktig trollskog, med mossbelupna stenar och lavtäckta granar.
En fredag gick vi genom skogen i skymningen. Dagtid var den en trygg plats för mig och Staffan, men såhär på kvällen fick skogen en mystisk, nästan obehaglig karaktär. Kenny måste ha sett att vi såg nervösa ut, för jag minns att han började härma De Underjordiska från Ronja Rövardotter.

”Kooom, koooom”, sa han spöklikt och flinade skadeglatt mot oss.

En stund senare såg vi ett ljus komma emot oss på stigen. Det var en man med hund. Jag minns att jag tyckte att han såg ut som en jägare, något överklädd för årstiden. Hunden, en schäfer, tycktes ha fått upp vittring på något och drog och slet i kopplet medan den andades tungt och gav ifrån sig dova gläfsande läten. Mannen hälsade kort på Kenny på bruten svenska och passerade oss.

“Han bor någon kilometer bort från mig”, förklarade Kenny. “Han är tysk tror jag. Tysk eller holländare. Rik måste han vara i alla fall. Han har byggt en riktig lyxvilla mitt härute i skogen.”

När vi slutligen kom ut ur skogen var det mörkt. Kenny hade tänt sin medhavda ficklampa. Vi befann vi oss vid en kulle som endast hade ett ensamt dött träd. Det var som hämtat ur Scooby Doo, gråvitt med knotiga grenar som tycktes sträcka sig efter en. Jag kände igen trädet. Vägen gick precis nedanför och jag minns hur jag sett det genom bilrutan på väg mot Kennys hus.

Kenny riktade ficklampans ljuskägla mot trädet, vilket avslöjade att det var ihåligt. Jag tittade på det gapande svarta hålet i trädets mitt och fantiserade om vad som kunde finnas där inne, hur stort det var. Mina tankar avbröts av Kenny.

”Visste ni att det här är den gamla galgbacken, grabbar?”

Jag och Staffan stirrade storögt på honom. Kenny såg belåten ut.

”Javisst, här hängde man brottslingar. Folk samlades från hela trakten för att se dem hänga. Man slängde snaran över grenen där”, sa han och riktade ljuset mot en tjock, extra förvriden gren.

”Sen hissade man upp dem och så fick de hänga och sprattla tills de till sist blev stilla. Då var föreställningen över och folk gick hem.”

”Äh, lägg av, pappa”, sa Staffan, även om han inte såg särskilt kaxig ut.

”Tror du mig inte? Jag lovar att det är sant.”

Kenny satte ficklampan under hakan så att han belystes underifrån.

”Här hängde man mördare.”

Han betonade det sista ordet och gjorde en grotesk min.

Jag svalde.

”Hur vet du allt det här?”, fick jag fram.

”Det gör han inte”, sa Staffan. ”Han ljög just ihop det.”

Kenny såg spelat sårad ut.

”Nu gör ni mig ledsen killar.”

Staffan knuffade till mig.

”Kom, Johan, vi går”.

Vi började gå ner längs med vägen och lämnade Kenny, kullen och trädet bakom oss.

”Hörni, vänta!”, ropade Kenny efter oss.

Ficklampans ljus flackade i mörkret när han sprang ikapp.

”Det är faktiskt sant, det om galgbacken. Åtminstone sa Göran det. Ni vet, gubben med rapsfältet.”

Jag kastade en sista blick upp mot trädet på kullen och rös till. Det kändes som att det tittade tillbaka.

På lördagsförmiddagen satt vi i trädgården och fikade. Det bjöds på jordgubbssaft och Ballerina. Kenny drack kaffe och bläddrade i ett illa medfaret nummer av Python. Jag viftade bort en geting som blivit lite väl närgången, och vände mig mot Staffan.

”Kan vi skjuta lite sen?”

Staffan delade en Ballerina och drog av nougatfyllningen med tänderna.

”Visst, men du får ställa upp burkarna den här gången.”

Vi brukade använda Kennys urdruckna ölburkar som måltavlor. Vi radade upp dem på en grov trädgårdsbänk gjord av en trädstam. Vår skjutbana var den lägre delen av trädgården som sluttade ner mot rapsfältet. Vi tävlade alltid mot varandra. Staffan brukade vinna, vilket retade mig lite eftersom jag var ett år äldre än honom. Medan jag tuggade i mig ännu en kaka och tänkte på hur jag skulle slå Staffan denna gång såg jag en geting krypa ner i safttillbringaren för att sedan tappa fotfästet och falla ner i den. Staffan hade också upptäckt getingen som nu fruktlöst simmade omkring i saften.

”Uhh, äckligt!”

Han vände sig mot Kenny.

Pappa, kan vi blanda ny saft?”

Kenny tycktes inte ha hört honom.

”Pappa!”

Kenny sänkte tidningen.

”Det är en geting i saften! Kan vi blanda ny?”

Kenny kastade en blick mot tillbringaren och skrattade till.

”Jamen titta, han försöker nog ta Silverfisken!”

”Pappa!”, sa Staffan irriterat.

”Det går tyvärr inte, gubben. Det här var det sista. Saften är slut. Men ni kan hämta varsin läsk, om ni vill.”

Jag och Staffan tittade på varandra. Självklart ville vi gärna ha en läsk, men läskbacken stod i källaren.

Källaren hade ingång från trädgården. Den var mörk och unken och fylld med gammalt bråte, men det var inte bara därför vi fruktade den. På insidan av källardörren satt nämligen alltid några enorma källarspindlar. För att komma åt läskbacken som stod några meter in i källaren var man alltså tvungen att passera spindlarna två gånger. Det blev alltid några riktigt snabba steg precis när man passerade dörren.

Kenny reste sig upp från trädgårdsbordet.

”Jag ska börja på lunchen. Mamma Scan, blir det bra, eller?”

Vi nickade till svar medan vi stålsatte oss inför källarbesöket.

”Ta ni en läsk så länge, så käkar vi om nån halvtimme.”

Med det vände Kenny på klacken och gick bort mot huset.

“Bara så du vet är det din tur”, sa jag till Staffan medan vi gick bort mot källardörren. Den låg på husets ena kortsida, närmast skogen.

“Det är det ju inte!”, protesterade Staffan. “Jag hämtade igår kväll.”

För att slippa gå in i källaren oftare än nödvändigt hade jag och Staffan kommit överens om ett system där vi hämtade läsk varannan gång. Hittills hade systemet fungerat, men den här gången försökte Staffan fuska.

“Första gången, ja. Två sockerdricka. Andra gången var det jag. Två hallonsoda. Det är din t-”

Längre hann jag inte innan jag kom av mig helt. Vi hade rundat hörnet mot kortsidan då vi gjorde en oväntad upptäckt. Källardörren stod öppen.

Kenny hade alltid predikat för oss att vi måste regla källardörren efter vi varit i källaren. Han hade sagt att det kunde komma in strykarkatter eller vilda djur annars. Hur det än låg till med den saken var vi rädda att förlora våra läskprivilegier och hade respekterat regeln, men nu stod dörren alltså öppen. Vi kunde se dörrens insida där två köttiga svarta spindlar satt och väntade, och bakom dörröppningen fanns källarens mörker. Källardörren låg insprängd mellan två gräsvallar och trots att solen lyste klart på himlen letade sig ljuset inte mer än fram till dörren.

“Stängde vi inte dörren igår kväll?”, undrade Staffan.

“Jo”, svarade jag medan jag stirrade in i mörkret. “Det gjorde vi.”

Staffan tvekade.

“Jag kanske borde hämta pappa.”

Jag såg en möjlighet att påminna Staffan om att jag var ett år äldre.

“Äh, det var ju säkert han som var i källaren och glömde stänga dörren. Gå nu!”

Jag knuffade till Staffan lätt i riktning mot dörren samtidigt som jag kände mig lättad. Jag var tacksam att det inte var min tur att gå in i källaren.

Staffan gav mig en olycklig blick och tog några försiktiga steg fram mot dörren. Där blev han stående en stund, precis inom räckvidd för solstrålarna. Jag kände ett sting av dåligt samvete över hur jag betett mig.

“Kom igen, in och sen snabbt ut igen bara! Så reglar vi dörren och går och dricker läsk.”

Jag försökte låta självsäker, men tror att jag lyckades halvdant. Staffan tog två kliv till fram mot dörren, sedan sprang han de snabba stegen förbi spindlarna och försvann in i mörkret.

Egentligen gick det väl inte mer än tio sekunder, men det var tillräckligt länge för att jag skulle börja undra varför jag inte sett Staffan komma tillbaka ut med två läsk i händerna. Jag skulle precis ropa hans namn då jag hörde Staffans röst.

“Johan, kan du komma in? Det luktar konstigt här.”

Egentligen ville jag inte gå in i källaren, men något i Staffans röst fick mig att reagera. Han lät nervös. Skrämd. Viljan att finnas där för min kompis segrade över min feghet och jag sprang själv de snabba stegen förbi spindlarna och krockade nästan med Staffan i mörkret. I dunklet kunde jag se honom stå vid läskbacken. Jag förstod direkt vad han menade. Lukten. Källaren brukade lukta unket, som gammal potatis och mögel, men nu stank det här nere. En frän doft, som av urin.

När ögonen hade vant sig lite vid mörkret kunde jag se att någon stökat till här nere sen jag var här föregående kväll. En säck potatis hade vält precis i närheten av där vi stod, och potatisar låg på golvet. Lite längre in kunde jag se ett skåp som öppnats, som jag kunde svära på var stängt senast vi var här.

Ett par meter från oss kunde jag se snöret som gick till taklampan. Allt jag kunde tänka var att källaren skulle kännas betydligt mindre otäck med ljuset tänt. Spindlar eller ej.

“Jag tänder”, väste jag åt Staffan, och gick fram emot snöret. Det hängde ganska högt, och precis när jag sträckte mig för att få tag på det fick jag syn på dem.

Ögonen.

Två ögon stirrade på mig ur källarens skuggor. Jag skrek till och sprang. Staffan sprang också. Hals över huvud sprang vi ut ur källaren. Vi lämnade dörren öppen och sprang runt huset mot ytterdörren.

“Vänta här grabbar.”

Kenny gick in i källaren. I ena handen höll han ett brännbollsträ. Jag och Staffan såg oroligt på varandra medan vi väntade under tystnad.

Staffan hade sprungit för att jag sprang, men han hade inte själv sett ögonen. Vi hade kommit instormandes i köket och flämtande förklarat hur vi hittat källardörren öppen och att jag sett något där inne. Kenny hade svurit, ställt av stekpannan från plattan och dragit på sig skorna.

Nu tändes ljuset inne i källaren. En lång harang av svordomar hördes från Kenny. Sen ett oväsen. Därefter släcktes ljuset. Jag vände mig mot Staffan som såg än mer orolig ut.

Kenny dök upp i dörröppningen. Jag hade aldrig sett honom arg, men nu såg han förbannad ut. Han hade ena armen bakom ryggen. Staffan svalde.

“Var det något där inne, pappa?”

“Nej, men något har definitivt varit där. Rotat runt bland grejerna. Luktar som det pissat någonstans också.”

“Vad tror du att det var?”, frågade jag.

“Fan vet jag. Räven, kanske. Göran säger att den är på hans gård och härjar ibland. Stjäler höns.”

Jag kände en klump i halsen. Ögonen jag sett såg inte ut som en rävs. Det såg ut som en människas ögon.

Kennys uttryck mjuknade.

“Det gör inget, grabbar. Jag kan städa upp när ni åkt hem imorgon. Tänk på att regla dörren när ni varit i källaren bara.”

Han tog fram armen han hållit bakom ryggen. I handen hade han två flaskor Cuba Cola. Han höll fram dem mot oss.

“Slappna av lite nu, så ska jag fortsätta med köttbullarna.”

Åtskilliga timmar senare var jag och Staffan på väg ner mot rapsfältet. Vi hade viskande diskuterat saken hela eftermiddagen och nu hade vi bestämt oss. Vi skulle leta efter inkräktaren från källaren. Vad vi skulle göra om vi faktiskt hittade den visste vi inte riktigt, men vi hade hursomhelst beväpnat oss. Staffan hade luftgeväret och själv hade jag brännbollsträt.

Inifrån huset kunde vi höra “Mammas Don’t Let Your Babies Grow Up to Be Cowboys” spela på hög volym. Kenny hade grillat flintastek till middag som serverades med potatissallad och Bergis. Efter maten hade han hällt upp en stor grogg och trött sjunkit ner i den slitna fåtöljen i vardagsrummet. Han hade inte ifrågasatt våra syften när vi sa att vi skulle gå ut.

Vi lämnade trädgården och gick ut i rapsfältet. Det genomborrades av breda fordonsspår, och längsmed ett av dessa gick vi nu fram. Solens sista strålar lyste på himlen över oss. Jag minns att vi var uppfyllda av en känsla av allvar, att det var på riktigt nu. När jag ser tillbaka på det var det så dumt, två lekande barn som inte hade en aning om vad de sysslade med.

Att gå in i rapsfältet var som att försvinna in i en annan värld. Allt som fanns var den gula labyrinten omkring oss. Staffan var huvudet kortare än mig och kunde inte se någonting annat än gången där vi gick. Själv kunde jag ana vad som fanns bortom växternas blommor, men inte mycket mer än så. Vi kom till ett vägskäl, en t-korsning där vårt fordonsspår tog slut, men korsades av ett annat som löpte uppifrån vägen och ner mot skogen. Vi stannade.

“Tror du att man döda en räv med det här?”

Staffan höjde luftgeväret, blinkade med ena ögat och låtsades avfyra ett skott.

“Knappast”, svarade jag. “Du kan döda en småfågel eller liten mus, kanske.”

Men det är ingen räv, tänkte jag, och svingade ett par gånger med brännbollsträt i luften.

“Kom”, sa jag, och svängde vänster. Vi tog spåret upp mot skogen.

Vi hade gått ytterligare hundra meter eller så då Staffan plötsligt stannade.

“Johan, det ligger något där!”

En bit framför oss, strax utanför spåret och dolt bland rapsen låg något. Jag såg päls, det var helt klart ett djur av något slag. Det rörde sig inte.

Sakta närmade vi oss, beredda med våra vapen. När vi bara var på någon meters avstånd insåg jag var det var. Den sköldpaddsfärgade pälsen gick inte att ta miste på. Det var Knasen, bonden Görans katt.

Knasen var en norsk skogskatt. Han var inte särskilt sällskaplig, men man kunde ibland se honom stryka runt i närheten av Kennys hus. Nu låg han bara där, på sidan mitt ute i rapsfältet. Det såg konstigt ut. Onaturligt.

“Jag tror han är död”, sa Staffan och sträckte långsamt fram gevärspipan mot katten för att sedan snabbt peta på den. Knasen rörde sig inte. Jag svalde hårt.

Vi la ner våra vapen på marken och hjälptes åt att vända på katten och ryggade sedan båda tillbaka. På magen var kattens päls nedfläckad av blod. Bröstkorgen var öppen och vi kunde se revbenen. Värst av allt var ögonen som var öppna, men tomma och livlösa. I chocken märkte jag att fingrarna kändes klibbiga. Jag hade fått blod på dem och det var fortfarande varmt.

Jag iakttog mina blodiga händer och kände mig alltmer illamående.

“Tror du räven tog Knasen?”

Staffans fråga irriterade mig. Han förstod inte vilken fara som kunde lura där ute.

“Det är ingen jävla räv, Staffan”, fräste jag, mer ilsket än vad jag hade avsett.

“Men vad är det då?”

Ja, vad var det egentligen?

“Jag… Jag vet inte.”

Staffan stirrade oförstående på mig medan jag funderade över vad vi borde göra. Skulle vi fortsätta leta efter inkräktaren i det annalkande mörkret? Det alternativet kändes allt mindre lockande.

“Kom”, sa jag, “vi måste berätta för din pappa om Knasen”.

Staffan såg besviken ut, men han protesterade inte. Vi plockade upp vapnen från marken, vände oss om och började gå tillbaka mot huset i skymningen.

Det var då det hände. Vi hörde ett ljud i fältet, som om något rörde sig där ute bland växterna. Det kom i riktning från skogen. Både jag och Staffan stannade upp och vände oss mot ljudet. Jag ställde mig på tå för att se bättre, och till min fasa kunde jag se hur växterna krängde av och an, som om något tog sig fram där. Fram mot oss.

“Staffan”, väste jag hest. Jag fick kämpa för att få fram orden.

“Något kommer.”

Vad det än var rörde det sig för snabbt för att att flykt skulle vara en möjlighet. Insikten träffade mig som ett slag i magen. Vi skulle vara tvungna att möta det.

Ett fruktansvärt skrik hördes då en mörk figur hoppade ut ur rapsen. Staffan sköt mot den, men tappade fotfästet och ramlade baklänges ner på marken. Figuren fokuserade sin uppmärksamhet mot mig. Det var en människa, eller åtminstone tror jag det. En tjej. Hon var naken och täckt med intorkad lera och smuts. Håret var tovigt och hängde i testar. Hennes läppar var svarta och spruckna och runt munnen hade hon blod. Ögonen var de ögon jag sett i källaren, fast nu lyste de av ursinne och vanvett.

Hon reste sig till sin fulla längd. Hon var åtminstone ett huvud längre än mig. Antingen måste hon ha sprungit hukad genom rapsfältet för att inte synas, eller på alla fyra. Jag sneglade över mot Staffan medan jag backade några steg bort från tjejen. Hon följde efter mig, blottade tänderna och morrade som ett djur. Staffan låg fortfarande kvar på marken. Han måste ha slagit sig när han föll.

Tjejen kastade sig emot mig. Jag försökte svinga mot henne med brännbollsträt, men hon var för snabb. Hennes kropp slog in i min då hon tacklade mig. Jag föll hårt ner i marken med henne över mig. Brännbollsträt tappade jag i fallet.

Jag försökte desperat värja mig, brotta mig ur hennes grepp, men det var lönlöst. Hon var starkare än mig, och snart satt hon gränsle över mig, med sina händer runt mina handleder. Jag kunde känna hur hennes naglar skar i min hud. Hennes fräna kroppslukt letade sig in i mina näsborrar och gjorde mig yr. Jag kan fortfarande minnas hennes fruktansvärda blick medan hon lutade sitt ansikte ner mot mitt. Jag skrek och vred mig som en mask under henne, men jag kunde inte komma undan. Egentligen ville jag blunda, men jag kunde inte sluta stirra på henne i ren skräck. Hennes ansikte var precis framför mitt då saliv droppade ur hennes mun och rakt ner i min. Jag fick kväljningar och började reflexivt att spotta då jag såg rörelse i periferin och sedan följde ett dovt, krasande läte.

Ursinnet försvann från tjejens ögon och hennes blick blev plötsligt glasartad och tom. Hennes grepp om mina handleder mjuknade, även om hon fortfarande höll min kropp i ett hårt grepp med sina ben. Långsamt förde hon ena handen till bakhuvudet och jag såg den färgas röd av blod. Hon vred överkroppen åt sidan för att kunna se bakåt och jag såg förbi henne. Där stod Staffan med ett krampaktigt tag om brännbollsträt. Även det var blodigt. Staffan måste ha träffat henne i huvudet. Jag ville att han skulle slå henne igen, men nu stod han bara där. Darrandes, handlingsförlamad. Jag kunde se att han hade kissat på sig. Tjejen gav ifrån sig ett vrål, vräkte sig av mig och rusade mot Staffan.

Staffan föll baklänges in i rapsfältet med tjejen över sig. Jag kunde se dem brottas medan rapsen vajade våldsamt runtomkring dem.

“Johan, hjälp”.

Staffans röst lät svag och ansträngd, som om han höll på att kvävas. Jag kunde knappt höra honom genom tjejens frustande, vredgade andetag. Vimmelkantig tog jag mig upp på fötter och såg hur tjejen pressade brännbollsträt mot Staffans hals. Jag minns exakt vad jag tänkte där och då.

Nu dör vi.

Förtvivlat såg jag mig omkring medan tankarna rusade. Jag såg det värdelösa luftgeväret ligga på marken, men strax i närheten såg jag en ganska stor sten. Jag plockade snabbt upp den och vägde den i handen. Den var inte stor och tung nog för att använda som tillhygge, men när jag hörde Staffan ge ifrån sig gutturala läten insåg jag att det fanns ingen tid att tveka. Jag tog sikte och kastade stenen mot tjejen så hårt jag orkade. Jag missade. Hon ryckte till och gav ifrån sig ett morrande, gurglande läte. Under henne hade Staffans fötter hade blivit helt stilla. Jag trodde att han var död.

Jag ville springa, men av någon anledning stod jag bara helt stilla och blundade. Jag tror att jag väntade på att hon skulle ta mig också. Men det gjorde hon aldrig. Några plågsamma sekunders väntan, sedan hörde jag en hund skälla och öppnade ögonen. Tjejen var borta. Staffan låg fortfarande livlös bland rapsen. Uppifrån skogen såg jag en man komma joggandes med en schäferhund i koppel. Det var han, tysken eller holländaren.

Han föll ner på knä bredvid Staffan i jorden medan han frågade mig något. Jag kände mig halvt bedövad, kunde knappt höra vad han sa. Under tiden var hans hund som besatt. Den hoppade och slet i kopplet medan den skällde mot rapsfältet. Dess skall ringde som ett eko i huvudet, som om den hade varit långt bort.

Jag har bara kvar fragmentariska minnesbilder av vad som hände sen. Mannen fick kasta sig bakåt på rumpan för att kunna hålla emot hunden. Han skrek åt den. Jag vet inte riktigt hur vi kom tillbaka till Kennys hus. Kanske bar mannen Staffan dit. Staffan var hur som helst vid medvetande när vi senare satt med Kenny runt köksbordet. Kenny hade plåstrat om oss. Vi hade mestadels blåmärken och rivsår. Ingenting som verkligen vittnade om den kamp på liv och död vi just hade utkämpat. Alsolspriten brände i såren.

Jag berättade för Kenny om vad vi hade upplevt ute i rapsfältet. Jag minns att det kändes overkligt, som något jag drömde eller hittade på. Jag antar att jag måste varit i chock. Under tiden jag berättade sa Staffan inte ett enda ord. Han bara satt där med tom blick och stirrade ut genom fönstret, ut i kvällsmörkret.

Kenny sa inte heller något under tiden jag berättade. Han bara lyssnade med något märkligt i blicken. När jag tystnade reste han sig tungt, sedan vände han sig mot mig och Staffan. Han såg allvarlig ut.

“Okej grabbar, lyssna jävligt noga nu. Ni kan inte säga ett ord om det här, fattar ni? Jag ska fixa detta, det lovar jag er, men ni måste lova mig – inte ett ord.”

Kenny tittade uppfordrande på mig. Det var så mycket jag ville säga, ville fråga honom, men jag bara nickade. Jag var för rädd, för lamslagen för att göra annat.
Kenny tog några steg mot Staffan, som fortfarande stirrade ut genom fönstret.

“Staffan, hörde du mig? Lovar du?”

Staffan svarade inte.

“För i helvete, Staffan.”

Kenny tog tag i Staffans överarm. Hårt. Staffan ryckte plötsligt till, och såg förskräckt på sin pappa. Jag trodde att Kenny skulle skrika åt honom, men istället blev hans röst dovare.

“Lova…”

Och Staffan lovade.

Kenny lämnade köket och försvann ut i mörkret. Det dröjde över en timme innan han återvände. Under tiden han var borta sa jag och Staffan inte ett ord till varandra. Jag tror knappt ens att vi rörde oss. När Kenny kom tillbaka gick han direkt till toaletten. Jag minns ljudet av vattenkranen som spolade i handfatet. Han var där länge. Till slut kom han ut i köket och sjönk ner på en av pinnstolarna. Den knakade under honom. Han såg ut att vara oerhört trött. Han sa ingenting, förutom att vi skulle gå och lägga oss.

Dagen därpå körde Kenny hem oss till stan. Ingen fick någonsin veta vad jag och Staffan hade upplevt där ute i rapsfältet. Mina föräldrar undrade förstås över mina blåmärken och rivsår, men jag sa bara att jag och Staffan hade brottats och mina föräldrar nöjde sig med det.

Jag ringde aldrig mer till Staffan och han ringde aldrig till mig. Närmaste tiden därefter hände det att jag såg honom i skolkorridoren eller på vägen till skolan, men vid dessa tillfällen sa vi aldrig något till varandra. Det behövdes inte. Blickarna vi utväxlade sa redan allt.

En tid senare flyttade Staffans mamma och han bytte skola. Han försvann ut ur mitt liv, men nu var han där i telefonen.

”Hej. Johan. Eh… Det är Staffan.”

När jag till slut pressat fram ett “hej” fortsatte han:

“Farsan har dött. Jag är ute vid huset nu.”

Det kändes som att verkligheten rörde sig i slowmotion när jag svarade.

“Okej.”

“Du… Jag vill att du kommer.”

Staffan gjorde en paus.

“Jag tror att hon är kvar här ute.”

Signaturmelodi

Vi hörde “Rapsfältet” av August Undin, uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed är det slut på gamla hemligheter för den här gången. Men nya uppstår hela tiden, och därför lär vi höras igen om två veckor, kanske med ännu mörkare hemligheter än den här gången.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.