Avsnitt 210: Bortom verklighetens gräns

Berättelsen om hur Edgar Allan Poe dog kunde han lika gärna själv ha skrivit. För ännu vet ingen exakt vad som hände när den författare som anses som detektivgenrens uppfinnare och vars skräckhistorier inspirerade H. P. Lovecraft dog. Mycket är okänt. Annat hänger på enstaka källor, personer vars trovärdighet kan ifrågasättas. Men det vi vet är följande:

Den 27 september 1849 reste Poe iväg från Richmond i Virginia, där han hade varit med sin trolovade Sarah Elmira Shelton. Han skulle till Philadelphia, där han hade redaktörsarbete att göra, och sedan vidare till familjehemmet i New York. Där var det tänkt att han skulle möta och eskortera en äldre släkting tillbaka till Richmond och det planerade bröllopet med Sarah Elmira Shelton. Men Poe kom aldrig fram.

Den tredje oktober var det valdag i Baltimore. En ny sheriff skulle väljas. En tryckeriarbetare på Baltimore Sun, som hade ställt upp som valarbetare, småsprang genom regnet. När han kom fram till vallokalen såg han en man iklädd sjaskiga kläder, enligt osäkra men mycket spridda uppgifter liggande i rännstenen. Tryckeriarbetaren böjde sig över mannen och insåg för det första att han var halvt medvetslös och svag, och för det andra att det var den kände författaren Edgar Allan Poe.

Ingen vet vad som hände under den knappa vecka som gick mellan att Poe lämnade Richmond och att han hittades i Baltimore. Inte ens en kusin till Poe som bodde i Baltimore lyckades ta reda på mer.

Tryckeriarbetaren skrev hur som helst omedelbart ett brev till en redaktör i stan som hette Joseph E. Snodgrass. “Han säger att ni är bekanta och jag kan försäkra er om att han är i akut behov av hjälp”, skrev tryckeriarbetaren och hängav sig sedan till sitt arbete. Snodgrass hjälpte Poe till sjukhuset, och där förblev han till sin död tidigt på morgonen den sjunde oktober. Han återfick aldrig tillräckligt med sans för att kunna redogöra för vad som hänt honom. Om en tydlig dödsorsak var känd då och dokumenterades så har de dokumenten ändå aldrig återfunnitts.

Den stora frågan är alltså: hur dog Edgar Allan Poe? Det finns teorier och folk har drivit dem mer eller mindre engagerat, men det finns också källkritiska problem över hela kartan här.

Läkaren som hade ansvar för Poe under dagarna på sjukhuset ändrade flera gånger detaljer i sin redogörelse för hur de förlöpte, och därtill påstod han att Poes sista ord varit en sentimental och mycket passionerad bön till Gud, vilket hade varit olikt författaren. Snodgrass var en övertygad nykterist och såg Poes död som ett tillfälle att argumentera mot alkoholen, något som Poe i och för sig haft missbrukstendenser av under delar av livet men enligt uppgift inte just då.

Än idag kommer nya förslag på lösning till gåtan. Allt från en vanlig influensa till att Poe misshandlats av sin trolovades bröder har nämnts. “Cooping”, en på den tiden vanlig typ av valfusk där råbarkade gäng kidnappade människor och tvingade dem klä ut sig och rösta flera gånger om på vissa kandidater, har också föreslagits, vilket kunde förklara Poes sjaskiga kläder. Men den teori som jag fastnar för, kanske för att det nog vore den Poe själv hade hittat på om han stått som författaren, föddes så här:

Poe fick en ganska enkel, snabb och glest besökt begravning i Baltimore. Han fick inte ens en gravsten. 26 år senare ville man ge författaren upprättelse och en mer ståndsmässig begravning, och då reste man en staty och grävde upp Poes kista för att flytta den dit. Kistan var i dåligt skick och föll i bitar, och Poes skelettdelar blev synliga. Och i hans skalle insåg man att hans hjärna fortfarande fanns kvar. Den var “torknad och förhårdnad”, står att läsa i en artikel om saken från 1878, och visade “inga tecken på att sönderfalla eller förmultna, även om den naturligtvis krympt något”.

Men detta är inte möjligt. Hjärnan är bland det första i kroppen som ruttnar efter döden. Däremot kan vissa former av hjärntumörer kalcifieras och bli kvar i just den form man 1878 beskrev. Edgar Allan Poe kan ha haft en hjärntumör, kanske till och med en som blev hans död. Och trots att hans död så länge varit en gåta kan den alltså ha lösts först när hans blotta kranium blev synligt.

Säga vad man vill, men det är en död värdig en skräckförfattare.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, och anledningen att jag berättat detta om Edgar Allan Poe är att det så fint inleder ett avsnitt där jag hade tänkt att vi skulle befinna oss just här, i gränsen mellan verklighet och mörk förfäran, i frågan om viss skräck är så djup att den faktiskt saknar botten. Och vi ska börja med historien “Strandad”, skriven av Redditanvändaren Iia och ursprungligen publicerad på Reddits underforum Nosleep. Den läses av Michael Forsberg.

“Vad är det där?”, frågade Charlie. Han var väl tio-elva år då.

“Vet inte”, sade jag. Jag drog ner kepsen i pannan och hoppades den skulle skymma den starka augustieftermiddagssolen.

Någonting låg och flöt i vattnet kanske hundra meter ut från stranden. Det såg stort ut. Långt, också. Min gissning var att det var ett valkadaver. Det hände då och då att sådana kom flytande.

“Kanske en val”, sade jag.

“Äckligt.”

“Ja, jo, men vänta bara tills den flyter iland. Då kommer det stinka tillräckligt för att det inte ska gå att bada någonstans här.”

Charlie gjorde en grimas. “Vad skulle hända om man petade på den?”

Jag flinade. Sådan far, sådan son.

“Vad tittar ni på?”, frågade Carol som kom släntrande mot vår filt. Hon hade Ashley i släptåg. De bar på plastbrickor med hamburgare och läsk på från kiosken en bit bort.

“En död val”, sade jag.

“Eww!”, ropade Ashley, stannade upp och stirrade ut i vattnet. “Varför flyger det så många fåglar runt den?”

“Så de får sin lunch”, sade jag och hon gjorde samma ljud en gång till. “Vadå, vi får vårt och de sitt. Eller vill du kanske sticka ut och dela på deras? Slemmig val låter väl toppen. Jag kan äta din hamburgare.”

Hon blev grön i ansiktet och Charlie skrattade, men Carol bara himlade med ögonen. Att väcka alla dessa tre reaktioner var min uppgift i familjen.

Vi satt på filten och åt vår lunch. Det var jävligt varmt och stranden var fullpackad. En efter en såg vi sällskapen omkring oss lägga märke till valen och börja prata om den. Gubben på filten bredvid vår babblade på som besatt om den, trots att hans fru knappt lyssnat ens till att börja med. Han gick in i detalj på hur illa det skulle lukta när vinden vände. Han verkade mer exalterad än på länge.

Några timmar gick. Charlie och Ashley plaskade runt i vågorna och Carol jobbade på solbrännan. Jag höll ett öga på barnen men framför allt fastnade jag hela tiden med blicken på valen. Den hade kommit närmare med tidvattnet.

Nu hade fiskmåsarna börjat ignorera den. Det var konstigt – de hade behandlat den som en gratis buffé länge, men så hade något hänt, och ingen hängde kvar över den. Det kändes vagt bekymmersamt. Som om de anade oråd.

“Hörrni”, ropade jag på barnen. “Kom upp ur vattnet.”

Ashley vände på en gång och kom gående men Charlie låtsades inte höra. Jag visste att han, som vanligt, hade stenkoll på mig för att ta reda på om jag verkligen menat vad jag sagt. Jag gav honom en blick. Han stönade melodramatiskt och traskade efter sin syster.

“Valen har flutit närmare och jag vill bara inte att ni ska få dess blod och inälvor på er”, sade jag.

“Eww”, sade Ashley, som förväntat.

“Men pappa, vattnet är helt rent och skönt”, sade Charlie. “Mamma?”

“Lyssna på vad pappa säger”, sade Carol som en telefonsvarare.

“Det suger”, gnällde Charlie och slängde sig på filten bredvid sin syster. “Dumma döda val.”

Vi låg och läste och gjorde sandslott och solade i en stund. När jag sneglade på armbandsuret såg jag att hon redan var fyra. Men stranden var ännu fullproppad. De flesta hade dock tagit sig upp ur vattnet, och som mest lät de vågorna skölja över deras fötter eller stannade helt på stranden. Valen var nu bara tjugo-tjugofem meter ut i vattnet.

“Vi kanske skulle packa ihop och börja röra på oss”, sade jag till Carol. “Den där kommer flyta iland och då kommer vi ångra oss om vi är kvar.”

“Ja, och det är väl dags att börja laga middag”, suckade Carol. “När kommer dina föräldrar?”

Jag blinkade till. Det hade jag glömt. “Vid sju”, sade jag. “Ser ni fram emot att träffa farfar och farmor?”, sade jag till barnen.

“Ja”, svarade de med en röst.

“Oj, titta där”, sade någon en bit bort. Det var gubben som babblat om valen för sin ointresserade fru. Han stod upp och pekade ut mot vattnet.

Jag följde pekfingrets riktning och såg vad som liknade en hög fjädrar som hade sköljts iland av vågorna.

“Vad sjutton?”, sade Carol. Hon lät häpen. Jag ställde mig upp för att se bättre.

En samling fiskmåsar, kanske fyrtio stycken, låg i en sorglig hop i sanden. De var tveklöst döda. Folk stirrade och viskade med varandra. Framför våra ögon dök en ensam fiskmås ned från skyn, landade på högen av döda artfränder, och började picka med näbben bland dem. De som satt längre ner på stranden lät äcklade och bestörta när den högg ut ett öga från ett av kadavren, svalde det och flög iväg.

“Jaha, det var inte så fräscht, eller vad säger du, Ashley?”, sade jag. Hon svarade inte. Hon och Charlie följde både den ensamma flygande fiskmåsen med blicken, som nu cirkulerade i skyn över oss. Den verkade nästan berusad, vinglande och ryckig, och den tappade stadigt i höjd trots att den verkade försöka komma upp. Utan vidare sjönk den sedan ner och landade med en duns mitt i en familj några filtar bort från oss.

Carol tog våra barns händer. “Kom”, sade hon. “Vi går och duschar av oss.”

“Ja, gör så”, sade jag. “Jag packar ihop och kommer strax.”

“Kan du bära allt till bilen? Vi kan ses där när jag vaskat av dem.”

Jag nickade och hon började dra barnen mot duscharna, och jag såg att hon inte var den enda som fått impulsen att vilja tvätta bort sjövattnet: en kö hade bildats där och den blev bara längre.

Jag skakade på huvudet och började samla ihop våra saker. Sedan satte jag mig ner på filten jag lämnat kvar och väntade. Att sitta i den stekheta bilen och vänta föredrog jag inte.

Högen av döda fiskmåsar låg där och jäste i solen. De verkade redan ha svällt upp, tyckte jag, även om bara någon minut hade gått. De måste ruttna snabbare i värmen, tänkte jag, även om det här var lite väl raskt.

Valen låg kvar i vattnet men hade slutat guppa, som om den bottnade. När det ebbade framåt kvällen skulle den ligga kvar, ordentligt strandad. Stackars jävel, tänkte jag.

Ett blött poppande ljud fångade min uppmärksamhet. Vinden vände samtidigt och gjorde det svårt att avgöra varifrån det hade kommit. Men det följdes av ett till, och ett till. Det kom från högen med döda fåglar. Den var inte längre vitgrå av fjädrar och stumma ögon. Nu var den här och där färgad med rött, som om någon kastat vattenballonger med karamellfärg på den.

“Vad i helvete”, muttrade jag, när ytterligare en fågel och sedan en till spontant smällde i ett moln av rött. De… sprack?

Folk blev oroliga och började prata högre. “Akta er”, ropade någon, och någon annan: “se upp!”.

Ett skrik trängde igenom mumlet och alla vände sig mot källan. En man höll sin son i famnen. Pojken var täckt av blod och sand. Bredvid dem låg resterna av den döda måsen som hade fallit ned från himlen. Det såg ut som om de först hade begravt den en bit bort, men att pojken hade varit i närheten när den också smällde.

Pojken var smutsig och uppjagad, och grät panikslaget mellan att han spottade ut sand han hade fått i munnen, men han verkade oskadd. Mamman hällde vatten från deras dricksflaskor över honom för att städa bort blod och fjädrar. Inte kul, tänkte jag. Jag var glad att Carol hade stuckit iväg med barnen.

Stranden tömdes nu snabbt på folk. På håll hörde man bilar starta. Jag tittade bort mot kön till duscharna, och såg att det snart skulle bli min familjs tur. Carol skällde på Charlie, som väl hade hittat på någonting. Skönt att slippa, tänkte jag.

Jag fällde ihop brassesstolen och fick ihop alla väskor och påsar i händerna. Carol, Charlie och Ashley var nu näst på tur till duscharna. Charlie surade och gned sin kind, som var alldeles röd. Carol måste ha gett honom en örfil.

Bakom mig hörde jag ett underligt ljud. Det lät som en jättelik bit gummi som drogs ut. Jag vände mig om, och så tappade jag sakerna jag hade i händerna.

Valen hade svullnat upp som en vidrig ballong. Tjock, mörk vätska rann ur sprickor i dess skinn, sprickor som antagligen hade uppstått när fåglarna pickade i den. Och den växte fortfarande inför mitt blotta öga.

“Åh herrejävlar”, sade jag för mig själv. Den där kommer snart spricka. Vi kommer alla bli helt dränkta.

Jag snurrade runt, gick ner på huk och höll händerna över huvudet, i väntan på den oundvikliga duschen av blod och kött. Men ingenting hände. Ett nytt ljud hördes, varken det av när den tänjdes ut eller av att den sprack. Det var ett blött ljud, frånstötande, som sylt som sögs upp i sugrör.

Avvaktande och försiktigt vände jag mig om igen och kisade mot kadavret. Någonting annat rann nu ur hålen. Det var tjockt och glänste i gröngrått i solen, och det hade vad som liknade fula, lila ådror i sig. När det rann ned i vattnet ångade det om det. En stank olik någon annan jag någonsin känt, och som jag inte skulle kunna beskriva om jag så hade tusen ord till mitt förfogande, slog till.

“Åt helvete med det här”, mumlade jag och grimaserade, och så rafsade jag ihop alla våra saker och skyndade mig iväg till parkeringsplatsen. Jag kastade en blick mot duscharna och såg att Carol nu duschade av barnen. Sedan sneglade jag tillbaka ut mot vattnet. Valen sjönk nu. Vad det än var som hade tagit kål på den så hade det nu tagit sig ut, och var tillbaka i havet därifrån det, hoppades jag, ursprungligen kommit. Jag lovade mig själv att aldrig någonsin bada i havet igen.

Jag öppnade bagageluckan, hivade in alla våra saker, och satte mig i bilen med AC:n på. Carol och barnen kom ett par minuter senare.

“Såg du vad som hände?”, frågade jag Carol och ansträngde mig för att inte låta det höras i min röst hur uppskrämd jag blivit. Charlie och Ashley skulle inte behöva höra det.

“Nej”, sade hon, “men vi kände hur det luktade.”

“Charlie kräktes!”, sade Ashley med illa dold skadegläje.

“Nej, det gjorde jag inte ju”, sade Charlie med underläppen utskjuten.

“Okej, hur som helst, nu sticker vi hem”, sade jag och lade in backen. Vi körde ut mot vägen till stoppskylten, där jag stannade och väntade på att bli insläppt.

I ena ögonvrån såg jag en grön bil stå mitt på parkeringsplatsen. Det såg ut som att den börjat köra ut men plötsligt blivit stående. Inuti bilen tycktes någon sorts röra pågå. Jag sade ingenting till familjen men höll ögonen på bilen medan jag själv körde ut på vägen.

Det var familjen med den lilla pojken, som hade fått den spruckna, begravda fiskmåsen på sig. Pojken som hade spottat ut sand. Han såg annorlunda ut i baksätet, märkte jag. Större. Tjockare. Som om han svällde.

Jag drog häftigt efter andan när jag såg att den gröna bilens alla fönster plötsligt blev röda samtidigt.

Carol måste ha hört det, för hon vände sig emot mig och frågade vad det var.

Jag stirrade framåt och körde så lugnt och rakt jag kunde.

“Ingenting”, sade jag. “Ingenting. Bara en dålig dag.” Jag tittade i backspegeln och såg dörrarna på den gröna bilen öppnas, och mamman och pappan falla ut ur bilen. De var täckta av blod, och de spottade och skrek.

“Bara en väldigt dålig dag.”

Vi hörde “Strandad”, skriven av Redditanvändaren Iia och uppläst av Michael Forsberg. En historia om hur snabbt en trevlig dag på stranden kan utvecklas till något fruktansvärt.

Veckans andra och sista historia beger vi oss ännu djupare i den mänskliga misären. Och då menar jag allvar. För nu ska vi tala om vad som händer efter döden. Nej, inte efter döden, mer specifikt än så: efter självmordet. Vi ska höra “Mata Svinet”, skriven av Elias Witherow. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag slog långsamt upp ögonen. Det snurrade i huvudet och jag kände en stum smärta i halsen. Jag var törstig. Det var det första jag tänkte, det som väckt mig. Jag slickade mina torra läppar medan jag kisande tog in min omgivning. Det värkte i hela kroppen, och först efter en halv minut insåg jag att det berodde på att jag satt fastbunden vid en metallstol. Rummet jag satt i var tomt, dess betongväggar fläckiga och smutsiga och golvet kallt och lite fuktigt mot mina bara fötter.

En ensam glödlampa som hängde i en sladd från taket var den enda ljuskällan. Dess bleka ljus kastade långa skuggor i rummet och jag blinkade för att försöka se tydligare i dunklet. Framför mig fanns en öppen dörr. Utanför såg jag ingenting annat än den bortre väggen i korridoren utanför.

Jag skakade på huvudet och försökte tänka klart. Hur hade jag hamnat här? Paniken kom krypande med en allt snabbare andhämtning men jag tryckte tillbaka den, knep ihop ögonen, fick kontroll över mina andetag och fokuserade tanken på mitt närtidsminne. Vad hade hänt?

Jag mindes ingenting.

Jag tittade upp igen och andades ut, och jag kände hur det sved i halsen. Ekande i korridoren utanför dörren hörde jag flera olika ljud. Vrål, metalliska slag och ylanden, allt mycket avlägset, men ingenting som hjälpte till att lugna mina nerver.

“Hallå?”, ropade jag, och gjorde en grimas – det brann i halsen. Något vred sig i bröstkorgen och jag pustade av smärta, men harklade mig och försökte igen.

“Är det någon där? Hallå?”

Förutom de ekande ljuden från någonstans långt borta förblev korridoren tyst. Jag började göra motstånd mot repen som band mig, men de var så hårt spända att jag inte kunde röra mig en centimeter. Min fantasi översköljdes av fruktansvärda bilder av vad som låg framför mig. Om jag bara kunde minnas hur jag hamnat här!

Plötsligt, steg mot golvet i korridoren. Ett smattrande av snabba, små steg. Mitt hopp steg. Jag stirrade mot dörren och bad för att det skulle vara någon som kunde hjälpa mig.

En liten pojke sprang in i rummet. Han var iklädd en röd, säckig och skitig pyjamas med fötter. Över huvudet hade han en plastmask. I dess två hål såg jag stora, blå ögon som nyfiket granskade mig. Förbluffad öppnade jag munnen för att säga något, men såg då att något var fel med pojken. Hans ögon var enorma, onaturligt runda, och de stack ut ur sina hålor. Jag kände en ilning av obehag, men fick återigen anstränga mig för att tänka klart: det här barnet kunde bli min räddning.

“Du”, väste jag, “hörrö. Kan du hjälpa mig härifrån?”

Pojken tog ett steg närmare och lade huvudet på sned men förblev tyst.

Jag drog i mina bundna armar. “Släpp mig, snälla. Något är fel, jag ska inte vara här. Det är något misstag.”

Pojken fortsatte betrakta mig genom hålen i sin märkliga mask och tog ännu ett steg, så han stod precis framför mig. Han lutade sig fram och viskade med en röst mjuk som silke: “Du dummade dig.”

Jag skakade vilt på huvudet. “Nej! Det är ett misstag! Jag har inte gjort någonting.”

Pojkens stora ögon fylldes av sorg men han fortsatte titta på mig. “Åh, dumma dig, du dummade dig så.”

Jag fortsatte skaka på huvudet. “Nej! Förlåt! Jag minns ingenting. Snälla, befria mig härifrån.”

Plötsligt, innan någon av oss han säga något, kom en man inmarscherande i rummet. Han var kraftigt överviktig och iklädd en overall. Han gnisslade tänder av vrede, och i händerna höll han ett avsågat hagelgevär.

“Jag har inte gjort något!”, skrek jag och hörde hur rösten bröts. “Jag ska inte vara här!”

Mannen struntade i mig och tog istället tag i pojken som stod framför mig. Han slängde in honom i väggen med ryggen först. Jag hörde hur andan gick ur pojken, men han tittade upp och mötte mannens blick.

Utan ett ord höjde mannen sitt gevär och tryckte pipan mot pojkens panna, och sedan avlossade han det. Pojkens bakhuvud exploderade i ett moln av benbitar och blod och chocken fick mig att spärra upp ögonen. Det ringde i öronen. Tiden verkade gå i slow-motion medan pojkens kropp föll ihop på golvet.

Först när jag drog nästa andetag verkade tiden komma ifatt sin vanliga hastighet.

“Vad fan, vad i helvete”, skrek jag och försökte dra mig ur repens grepp medan mina ögon tårades. “Vad i helvete gör du!”

Mannen fortsatte strunta i mig. Han böjde sig ned och plockade upp pojkens kropp, slängde den över axeln och gick ut ur rummet igen.

I samma ögonblick fylldes korridoren av ljudet av våldsamma skrattsalvor. Det var som om en gömd publik såg mannen komma ut och garvade ihjäl sig åt honom. Jag blundade så hårt jag kunde men skratten fyllde mitt huvud och hotade spränga mina trumhinnor.

Ett par sekunder tog det innan skratten dog ut och det blev tyst. Långsamt öppnade jag ögonen, osäker på om jag verkligen upplevde detta på riktigt.

“Hej.”

Jag hoppade till när jag såg honom. Ytterligare en man stod framför mig. Han var iklädd en enkel vit skjorta och jeans. Hans bruna hår var kortklippt och jag skulle gissa att han var i trettioårsåldern. Hans gröna ögon var glåmiga och livlösa och hans mungipor pekade nedåt.

“Vad är det här? Var är jag?”, skrek jag på honom, och kände hur skräcken övergick i vrede och värmde mitt blod.

Mannen lade armarna i kors. “Du är den nya, alltså?”, sade han och skakade på huvudet. “Ni äcklar mig verkligen, sådana som du.”

Jag tittade upp på honom med öppen mun, oförmögen att formulera någon av de många frågor jag hade. Han gjorde en svepande gest med handen, som om han konstaterade att jag var som alla andra. Sedan fnös han.

“Ser ut som att du redan fått ett smakprov på vad det här är för ställe, va? Ja, det syns på dig. Du är livrädd. Du fick se något riktigt jävligt, antar jag? Verkar inte så illa egentligen, allt du hade förut, va? Du har varit här i fem minuter och redan skitit på dig. Snyggt jobbat.”

“Var är jag?”, flämtade jag. “Vad vill du? Vad vill ni mig?”

Mannen satte händerna bakom ryggen. “Nu passar det, ja. Nu vill du hem igen, hem till din familj och allt det där. Eller hur?”

“Snälla”, avbröt jag honom. “Vad jag än har gjort, förlåt, men jag minns ingenting. Jag kommer inte ihåg!”

Mannen himlade med ögonen. “Du har inte gjort mig ett skit. Du har gjort det mot dig själv. Minns du verkligen inte?”

Jag skakade på huvudet och kände tårarna samlas i ögonen.

Mannen fortsatte titta på mig med sitt äcklade ansiksuttryck. “Du väntade tills din hustru åkt till jobbet och sedan gick du ut till ert skjul och hängde dig. Du är död.”
Minnet kom tillbaka som när en dimma löses upp över ett träsk. Mina ögon vidgades. Han hade rätt. Jag hade begått självmord. Insikten for genom mitt huvud som ett pistolskott och jag famlade efter orden.

“Jag heter Dennis, förresten”, sade mannen som om han inte ens lade märke till min reaktion. “Jag är näst högst i rang här. Jag styr över inskolningen, kan man säga. Nu tänker jag få det här överstökat snabbt för jag är skittrött på att säga samma grej om och om igen till er självmördare. En fråga får du ställa innan.”

Han stirrade på mig medan jag försökte förstå vad det var som pågick och samla tankarna. Allt var hemskt. Varför hade jag begått självmord? Jag kämpade för att klara upp det dimmiga minnet och stå emot paniken och till slut kom det tillbaka till mig. Jag hade fått sparken. Ja, så hade det börjat. Jag knep ihop ögonen för att minnas mer. Jag hade förlorat jobbet och då skulle jag snart bli av med huset också. Min fru… Tess… Hon hade fått veta det och sagt att hon skulle lämna mig. Det fanns ingen utväg, inga alternativ. Jag hade inte varit förberedd på att jag skulle få sparken och hade inga besparingar. Jag var pank, snart hemlös, och det hade fått min hustru att hata mig. Och så var det något mer. Ja, vänta. Hon hade varit otrogen. Jag hade tittat genom hennes telefon när hon sov och sett textmeddelandena. Mitt liv var förstört och ingenting återstod. Förnedrad och krossad hade jag beslutat att döden var allt jag hade nu.

“Öh, skithög, hade du en fråga eller?”, sade Dennis och knäppte med fingrarna framför mina ögon.

Jag kom tillbaka till verkligheten och sade det första som kom upp i mitt huvud.

“Är det här helvetet?”

Dennis hånskrattade till. “Alltid samma sak.” Han började gå av och an framför mig. “Nej, det här är inte helvetet. Det är inte himlen heller. Det här är den svarta gården. Nej, det var inte jag som döpte den. Hit skickar Gud de själar som avslutat sina egna liv. Självmördare. Han vet ju inte vad han ska göra av er. Inte djävulen heller. Det finns fina människor som begår självmord. Verkar ju onödigt hårt att döma dem till en oändlighet i helvetet för att de haft en svag stund, eller hur? Personligen tror jag bara Gud och djävulen tröttnade på att bråka om saken. Så de började skicka er hit, till svarta gården.”

“Skapade Gud den här… platsen?”, frågade jag, ännu mer osäker än förut.

Dennis spottade på golvet och flinade. “Visst, någon gång gjorde han väl det. Men sen Svinet tog över har han tappat kontrollen helt.”

“Svinet?”, frågade jag, utan att egentligen vilja höra mer.

Dennis höll upp ena handen. “Kan jag få avsluta en enda jävla mening? Gud skapade den här platsen, ja, och så satte han Svinet att styra över den. Sedan glömde han den ett tag. Då, när Gud vänt ryggen till, passade Svinet på att försöka skapa sin egen värld. Allt det här är de gamla resterna från det experimentet. Svarta gården brukade vara mycket trevligare, men det var inte så Svinet ville ha det. Han hade en egen vision. De du sett här, dessa monster, de föddes ur Svinets försök att skapa eget liv. Men skapelserna blev inte som de på jorden. De är muterade missfoster, fylla av synd och hat. Här löper de fritt, utan någon som kontrollerar dem. Den här platsen är ett kaos. Svarta gården är en cirkus med monster och galningar. Och det är här du ska förbli i evighet.”

Skräcken hade stigit i mig som olja i magen medan han pratade och nu kokade den. Nej, så kunde det inte vara. Jag trodde inte på sådant här. Det kunde inte vara verkligt. Snart skulle jag vakna och inse att det var en mardröm. Det måste det vara.

Dennis ställde sig framför mig och daskade mig i ansiktet. “Hörrö, bli inte hysterisk nu. Jag är inte klar än.”

Jag tittade upp mot honom medan tårarna rann.

Dennis log. “Du kan alltid mata Svinet.

När jag andades ut var det som stötar av eld i min hals. “Vad menar du?”

Dennis höll ut händerna och fortsatte le. “Precis vad jag säger. Mata Svinet. Om du gör det så finns det en chans att han skickar tillbaka dig till livet.”

“Och vad händer om han inte gör det?”, mumlade jag.

“Då hamnar du i helvetet. Så det är lite som att singla slant. Stanna här eller mata Svinet. Om du vill stanna så befriar jag dig och så får du gå ut. Gå ut dit”, sade han, och pekade mot dörren. “Men du kan vara helt säker på att det som finns där ute… Tja, man kan säga att även om det inte är helvetet så kan inte helvetet vara så mycket värre.”

Jag svalde hårt och försökte ta in allt han sade. Varför skulle jag då inte försöka mata Svinet, vad det än nu var? Om det fanns bara en strimma hopp där var det valet självklart. En evighet här, i svarta gården, eller att mata Svinet och kanske att hamna i helvetet? Jo, men vad som helst för att komma hem igen. Den här mardrömmen fick mitt liv som det hade varit att likna ett paradis.

Innan jag hann säga något höjde Dennis ena handen. “Du får tänka över saken en stund. Jag återkommer.”

“Jag vill mata Svinet”, skrek jag. Jag ville inte bli kvar här, bunden i en stol i det här rummet, i en sekund till. Jag hörde hur någon skrek, en kvinna, en bit bort i korridoren utanför rummet. Hennes skrik blev högre och gällare när någonting tungt slogs in i henne. Jag kunde bara andas kort och ytligt och det brann i halsen. Dennis lade också märke till ljudet och flinade.

“Låter rätt illa, va?”, sade han med en röst så mjuk att jag knappt hörde det över kvinnans vrål i dödsångest. Hon blev fortfarande slagen med något, något stort och köttigt, och ljudet fick min fantasi att återigen löpa amok.

“Snälla”, flämtade jag. “Låt mig… Låt mig mata Svinet. Jag vill inte vara här. Jag vill härifrån.”

Dennis vände sig om och började gå. “Vi ses sen. Ha det så bra. Tänk över din situation. Väg dina valmöjligheter mot varandra. Och kom ihåg att det här är ditt eget fel.”

Och med det lämnade han mig i det dunkla rummet.

Tårarna rann nerför mina kinder.

Kvinnan slutade inte skrika förrän efter många timmar.

Till slut måste jag ha fallit i någon sorts slummer. Dunklet i rummet vägde tungt över mina ögon. Men jag somnade aldrig helt. Min kropp värkte och halsen kändes som ett öppet sår. När jag andades var det som om jag rosslade glassplitter. Läpparna var torra som sandpapper, och mitt hjärta slog hårt och oregelbundet. Då och då vaknade jag till och hörde på nytt de fruktansvärda ljuden från ena ändan av korridoren, som aldrig upphörde.

Där satt jag som i en dimma, frånvarande och omedveten om att någon kröp in i rummet, ända tills jag kände något vasst tryckas in i min ena stortå. Jag ryckte till och ropade av smärtan, och jag försökte återigen röra mig, bara för att hållas tillbaka av repen.

Väggarna blev återigen tydliga i mitt blickfång och jag blinkade nyvaket, och jag kände hur det blev blött och varmt mellan tårna. Jag tittade ner och skrek ännu högre.

Upp ifrån golvet stirrade en armlös man på mig. Han hasade fram på golvet som en mask och jag såg ner på hans smutsiga, flagnande kala huvud. Hans ben hade surrats ihop med taggtråd och det var hans enda sätt att röra sig. Han stirrade intensivt på mig med stora, blodsprängda ögon som verkade sakna ögonlock, och jag såg till min än större fasa att alla hans tänder hade blivit utdragna och ersatta med långa skruvar, som stack upp ur det blödande tandköttet.

Runt hans hals satt en kedja, och jag följde den tillbaka över golvet till den öppna dörren. Där stod en lång, naken man och höll i den. Hans kropp var hårlös och valkig, och täckt av samma sorts flagnande eksem som mannen på golvet. Över hans huvud hade han en smutsig säck och det enda som syntes var ett litet, rött öga i ett hål.

Han stirrade på mig samtidigt som han masserade sig över kroppen och flåsade tungt och ansträngt. Samtidigt krälade den armlösa mannen på golvet närmare igen, och började nafsa efter mina fötter. Jag skrek och försökte freda mig från honom, och min förfäran verkade stimulera den nakne mannen med kopplet.

“Försvinn! Sluta!”, skrek jag i falsett. Jag försökte sparka honom och samtidigt undvika hans vassa skruvar i munnen. Till slut lyckades jag slå hälen i hans bakhuvud och hans ansikte slog ner i golvet med en dov duns. Han utstötte ett ljud, och samtidigt hörde jag ett stön borta från mannen med kopplet. Någon sorts moln stod runt honom, av allt att döma något han hade utstött. Jag vände bort blicken och hörde honom rycka i kopplet

När jag tittade tillbaka hann jag precis se den armlösa mannen dras ut ur dörröppningen och försvinna. På golvet där den nakna mannen hade stått var det nu en pöl. I den flöt döda myror. Jag kräktes över mig själv, hulkade och snyftade.

“Släpp ut mig!”, skrek jag med salivet rinnande utmed hakan. “Jag ska inte vara här!”

Det enda svaret jag fick var ljudet av de två männen som försvann iväg i korridoren, en kedjas rasslande och den utmärglade kroppen som släpades över golvet. Jag skrek igen men visste att ingen skulle hjälpa mig. Något surt fastnade i min hals och jag hostade upp det och spottade i golvet, och så försökte jag återfå någon sorts lugn, men det var inte lätt.

En tid passerade. Någon närmade sig återigen i korridoren. Jag hade suttit försjunken i min misär, med bara mörker i sinnet, men ljudet av steg fick mig att vakna till. Det brann i mina muskler, som så länge hade varit låsta av repen, och jag försökte desperat hitta något sätt att slappna av på i väntan på vad det nu var för styggelse som skulle komma in i rummet.

Fotstegen kom närmare och en kvinna klev in. Hon blev stående i dörröppningen och tittade på mig. En av hennes ögon var borta. Ögonhålan var mörk och tom. Hennes hår var vildvuxet och oborstat som ett fågelbo. Hon var blek och skitig och iklädd trasor. Hur gammal hon var var omöjligt att säga, men i hennes enda öga fanns ett uttryck för någon sorts åldrad mognad.

“Funderar du fortfarande?” frågade hon med spröd och ansträngd röst.

“Va?”

Hon tog ett steg mot mig. “Funderar du fortfarande på om du ska mata Svinet eller inte?”

Jag tittade avvaktande på henne. “Ja. Ja, det gör jag. Vem är du? Vad vill du?”

“Jag satt också där en gång”, sade hon. “Försökte bestämma mig. Jag kunde inte förstå vad som pågick. Att det var här man skulle hamna. Det var inte vad jag hade hört. Ingenstans i religionen nämndes det här.”

Jag vred mig i repen igen. “Du har också begått självmord? Du är en människa, som jag? Inte någon av de där… varelserna?”

Hon fnös. “Hjärtekrosssande att du måste fråga”, sade hon och rörde hålet där hennes öga hade varit. “Men jag förstår. Ja, jag är en självmördare. Jag har varit här mycket, mycket länge. Men det var mitt val. Jag fattade beslutet att stanna här.”

Jag knyckte med huvudet mot dörren. “Vad finns där ute? Vad är det för plats?”

Hon suckade och lutade sig mot väggen. “Det går inte att beskriva. Du har inte sett något liknande. Du skulle inte kunna föreställa dig. Man går genom korridoren och ut i det och…”

Hon svalde.

“Du måste se det själv, först då kan du förstå.”

“Hur illa är det? Varför håller alla de där mutanterna på och döda varandra?”, frågade jag.

Hon lutade huvudet tillbaka och tittade upp i taket. “Det skulle ta dig åratal att helt och hållet förstå den här platsen. Men det är tid du inte har att spendera just nu. Just nu måste du bestämma dig. Stanna här, eller mata Svinet. De säger att helvetet är värre än den här platsen, men det kan inte vara så stor skillnad. Monster och självmördare löper fritt över den svarta gården, de mördar, våldtar och torterar, och du vaknar gång på gång upp och undrar vem som ska angripa dig nästa gång. Det är en oändlig cykel.”

“Varför stannade du här?”, frågade jag. “Varför matade du inte Svinet? Jag förstår inte ens vad det är, men jag skulle göra vad som helst för en chans att komma härifrån. Jag kan inte stanna här. Jag kan inte.”

Hon log sorgset. “Varför? Varför jag valde detta? Det är enkelt. Jag är feg. Jag var feg i livet och är feg i döden. När det kom till kritan, när jag stod inför beslutet, valde jag att stanna. För jag visste inte vad som väntade. Det handlade till det syvende och sista om att jag styrdes av min fruktan.”

“Vad är Svinet? Vad gör det med en?”, frågade jag.

Hon vände sig plötsligt om. “Tyvärr är det något du måste ta reda på själv. Allt jag kan ge dig är en varning. Tänk noga igenom ditt beslut. Att genomlida det man fruktar är bättre än att frukta det man genomlider. Fatta mod.” Sedan började hon gå iväg.

“Vad ska jag välja?”, ropade jag, och ryckte i mina rep för att försöka ta mig loss och följa efter henne.

Hon stannade upp och slängde en blick över axeln på mig. Efter att ha verkat fundera i ett ögonblick sänkte hon rösten och nästan viskade: “Mata Svinet.”

Sedan försvann hon.

Än en gång var jag lämnad ensam i tystnad. Det snurrade i min skalle av valmöjligheter, av vilka ingen verkade lockande. Jag förstod fortfarande inte vad det här var för plats, och hur jag hade hamnat här. Det var för mycket, för överväldigande. Det som kom efter döden skulle inte vara så här. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men inte en sådan här mardröm. Frågorna liksom föll över mig, som kalla vågor över ett sjunkande skepp. Jag visste ingenting om vad det innebar varken att stanna eller att möta Svinet. Hur skulle jag då kunna välja?

Det enda som stod klart var att jag inte kunde stanna där i den svarta gården. Men tänk om jag hamnade i helvetet? Ur askan i elden, bokstavligt talat. Det skulle bli än värre än det här. Här var folk ändå som jag. Självmördare. Inte bara monster och sadister. Kanske kunde vi gömma oss någonstans och försöka skapa oss en uthärdlig tillvaro. Det måste ju ändå vara bättre än helvetet.

Nej. Nej, det skulle inte vara så jag tillbringade evigheten. Jag tänkte inte gå med på det. Om det fanns minsta chans till räddning skulle jag ta den. Jag ville inte behöva leva med tanken på vad som hade kunnat vara. Jag ville inte lida av det tvivlet också. Jag skulle mata Svinet och acceptera vad som hände. Det var det enda rimliga alternativet.

Jag skulle möta Svinet.

“Hallå? Hallå, Dennis?”, ropade jag. “Jag har fattat mitt beslut. Dennis!”

Ett par sekunder senare hörde jag steg i korridoren.

Dennis kom in genom dörren och såg irriterad ut.

“Jag har fattat mittt beslut”, sade jag. “Jag vill mata Svinet.”

“Låter verkligen som om du grunnat länge och väl”, sade Dennis med ett höjt ögonbryn.

Jag slickade mig om mina torra läppar. “Du hade valt samma sak om du var i mitt ställe.”

Dennis gick runt min stol. “Det var jag en gång. Jag valde inte samma sak.” Jag tappade andan, men hann inte säga något innan Dennis började vira in mitt huvud i ett tunt tyg och förblinda mig. Jag drog så djupa andetag jag kunde men luften kändes otillräcklig.

Sedan kände jag hur repen släppte taget, och varenda muskel i min kropp slappnade för ett ögonblick av när jag till slut befriades. Jag rullade med axlarna och stönade, klämde på mina ömma armar och sträckte ut mig i mina fulla längd så jag hörde hur lederna knakade.

“Behåll ögonbindeln på och följ mig”, sade Dennis och drog upp mig.

Jag vacklade till när jag reste mig. Mina ben var svagare än jag trodde och min lårmuskler darrade, och dessutom såg jag ingenting. Jag famlade i luften framför mig och hittade till slut Dennis axel, som jag tog tag i. Han började gå och jag följde efter.

Vi kom in i korridoren och jag hörde plötsligt ljud jag inte förut hört. Metall som slogs i metall. Det utdragna ljudet av något köttigt som drogs isär. Någon som kräktes. Ljuden skapade bilder i min fantasi som jag inte kunde värja mig mot. Mitt grepp om Dennis axel hårdnade och när jag snubblade till bakom honom kände jag pulsen öka.

Ett svagt ljud bakom oss växte sig högre. Det var vacklande steg. De kom närmare. Dennis verkade inte ta notis om det, eller så brydde han sig bara inte, men till slut var det uppenbart att någon gick barfota bara några decimeter bakom mig. Plötsligt kände jag het utandningsluft mot min nacke, och hörde en tunga smacka mot gommen alldeles vid mitt öra. Jag kände hur jag knappt kunde andas.

“Skaru mata svinet?”, viskade någon i örat på mig. Jag kände hur någonting trycktes mot mitt bakhuvud, något blött och kladdigt, och jag hörde hur den bakom mig fnissade uppjagat. Jag försökte inte föreställa mig hur den såg ut.

“Det är en hungrig nasse, se nu till att den blir riktigt mätt”, viskade rösten igen, och det lät mest som en serie stönanden och utandningar som på något sätt bildade ord. Jag hade aldrig hört en sådan röst förut.

Till min lättnad verkade den ge upp. Stegen försvann och jag fortsatte följa Dennis framåt. Han förblev tyst. Efter ett tag förändrades luften. Den kvävande hettan gav vika och temperaturen sjönk och blev nästan behaglig, men sedan sjönk den än mer och det blev kallt så att jag skakade. Jag såg fortfarande ingenting men kände en iskall vind mot ansiktet, som om vi plötsligt var utomhus. Jag hade inte hört Dennis öppna någon dörr men det kanske inte var så det här onaturliga stället fungerade. Det var som om verkligheten var upphävd och inga gränser fanns, som filmrullar som hade smält ihop med varandra.

Där gick jag och hackade tänder när en våg av intensiv hetta plötsligt sköljde över mig och jag drog efter andan. Jag snubblade till över underlaget, som nu kändes som det var gjort av järn, och jag hörde hur det dånade i vad som lät som brinnande ugnar och vilt arbetande maskinerier. Det kändes som att det fanns ett tak men attt det var oändligt långt uppe över mig. Det luktade aska och jag kände smaken av sot i munnen, och trots att min hud fortfarande var sval kände jag svettdroppar bildas och rinna ner över den.

När Dennis stannade upp mitt i ett steg märkte jag det inte förrän jag gick in i honom. Jag tog snabbt ett steg tillbaka och mumlade en ursäkt. Framför oss hörde jag en rörelse. Kedjor som rasslade och ett sorts märkligt klickande. Någonting annat också, något som lät som tung, knorrande andning.

Och så fylldes min hjärna av det bedövande höga, gälla skriet av en gris. Jag satte händerna för öronen men det gjorde ändå ont i dem. Det var som grisen vrålade med kraften hos ett framrusande tåg, och jag skakade och bet ihop tänderna så hårt att de knakade. Sedan övergick skriet i en serie grymtningar.

Den lät fulllständigt enorm.

“Jag har tagit med mig en ny”, sade Dennis, och det hördes plötsligt ett stråk av respekt i hans röst. “Han vill mata Svinet.”

Jag stod tyst och blinkade mot mörkret bakom ögonbindeln i väntan på att få höra någon sorts svar. Mina knän skakade, märkte jag plötsligt, och i samma ögonblick kände jag att min rygg var dyblöt av svett. Jag var förfärad.

“Om det är din önskan, så ska det bli”, sade Dennis, och jag kände hans axel försvinna framåt i en snabb bugning. Någon sorts ljudlöst svar hade han alltså fått. Dennis vände sig om och tog tag om min handled. Sedan drog han fram mig.

“Gå fram till Svinet”, sade han.

Hela min kropp darrade och mina ben vägrade röra sig. Jag höjde händerna och försökte känna något i luften framför mig, men det enda jag kände var illamåendet som växte i magen av värmen och soten. Jag kände mig så liten inför vad det än var som fanns framför mig. Tårarna sögs upp av tyget som lindats runt mitt huvud.

“Snälla”, vädjade jag. “Låt mig se vad det är.”

Dennis stod plötsligt bakom mig och han puttade mig framåt. Han tog tag i mina händer och styrde dem mot något. Till och med genom min ögonbindel såg jag en enorm massa torna upp sig framför mig. Det var som en fläck av absolut svärta i mörkret.

Medan vi tog oss framåt kom en vidrig stank över mig och jag fick en uppstötning. Jag vände mig instinktivt bort. Dennis grepp om mina händer hårdnade och han tryckte mig vidare. Framför mig kände jag av en stor närvaro, någonting som levde och rörde sig, en jättelik, varm kropp. Stanken blev värre och jag kände hur det tätnade i halsen. Sedan kom en serie små, varma vindpustar i mitt ansikte.

Det fick mig att kräkas igen, kräkas mot tyget runt mitt huvud. Det blev vått och tungt, och för ett ögonblick kändes det som att det skulle kväva mig. Jag försökte dra iväg tyget men Dennis slog bort mina händer. Jag stannade upp för att lugna andningen, och insåg att jag hulkade. Jag grät öppet, och hade gjort det länge, längre än jag hade förstått. Skräcken höll på att växa sig över min beslutsamhet.

Det våta, kladdiga tyget fastnade gång på gång mot min mun medan jag drog in luft genom det. Det var min egen magsyra. Jag ville bara att allt skulle ta slut.

Då gnisslade någonting rakt framför mitt ansikte.

Jag kände hur jag kissade på mig. Jag stod inför Svinet.

Det var den vars skugga jag sett genom ögonbindeln, en uppsvullen, monstruös best som med varje varm utandning i mitt ansikte uppfyllde alla mina sinnen.

Dennis förde mina händer framåt och så kände jag Svinets tryne. Jag försökte instinktivt dra dem tillbaka, men Dennis höll emot. Dess borst var styvt och sprött och när jag drog min darrande hand uppåt mothårs och insåg hur stor den var drog jag än en gång efter andan.

Den måste ha vägt över ett ton. Dess feta, hängande valkar gungade under mina svettiga händer och jag hörde hur den öppnade upp munnen på glänt. Jag famlade fram över dess läpp, och så kände jag en av svinets tänder, stor som en slaktarkniv.

Svinet skriade igen. Den stampade med klövarna i golvet så det skakade, som om åskan gick. Mina knän kändes svaga.

“Låt mig ta av ögonbindeln, snälla”, viskade jag.

Dennis hade backat ett par steg, och stod inte längre så nära min rygg. “Det är nog bäst för dig att behålla den på”, sade han, och jag hörde vördnad i hans röst.

Svinet tryckte sitt tryne mot mitt ansikte. Det var fuktigt och varmt och fick mig att hoppa till. Jag skakade, försökte rygga tillbaka, snyftade.

“Mata Svinet”, sade Dennis med stilla, känslokall röst. “Det här var ditt val. Nu måste du acceptera det. Det är din enda chans för att återvända. Det är också möjligt att Svinet inte gillar hur du smakar och skickar dig till helvetet. Men det finns bara ett sätt att ta reda på det.”

Mina ögon vidgades bakom den fuktiga, illaluktande trasan. “Hur jag smakar?”

“Klättra in i dess mun.”

“Nej. Nej, du kan inte… Jag kan inte.”

Dennis höjde rösten. “Klättra in i dess mun och sluta inte krypa förrän den är färdig med dig.”

“Snälla”, grät jag, vände bort från Svinet och mot Dennis, famlade med händerna i luften efter honom. “Det måste finnas något annat sätt. Snälla, tvinga mig inte till det här.” Jag hade gett upp all värdighet. Jag hade gett upp allt, ärligt talat.

Dennis klev fram och vände mig framåt, mot Svinet. “In med dig! Det här är ditt val. Det är snart över. Det här är din enda chans.”

Jag kände Svinets andetag mot mitt ansikte. Trynet var bara några decimeter bort. tanken och kroppsvärmen fick mig att känna mig spyfärdig. Jag hade våldsamma overklighetskänslor, det drev mig nästan till vansinne, som en feberdröm det inte går att vakna ur. Det var omöjligt. Jag skulle inte kunna göra det. Det gick inte.

En minnesbild dök upp i mitt huvud. Kvinnan med bara ett öga. “Att genomlida det man fruktar är bättre än att frukta det man genomlider. Fatta mod.”

Det här var enda chansen. Jag hade gjort ett misstag men fått chansen att rätta till det. Då skulle jag inte behöva tillbringa en evighet här. Jag kunde återvända hem, leva annorlunda, och inte behöva Svinet. Kanske hamnade jag i helvetet. Jag visste inte om jag skulle klara det. Men jag var tvungen att ta den risken. Jag var tvungen att våga.

“Snälla, Gud”, viskade jag, “om du hör det här. Snälla. Visa barmhärtighet.”

Jag tog ett steg till framåt och tog ett fast tag om djurets borst. Dess huvud sänktes långsamt ned och jag hörde den öppna sin mun. Den väntade på att jag skulle klättra in, att dess måltid själv skulle offra sig. Dess andedräkt stack i mina näsborrar. Nu kunde jag inte längre vända om.

Genom att ta tag i tänderna och dra mig upp kom jag in mellan käkarna i det nedsänkte huvudet, och jag föll på mage och blev liggande så. Dess våta tunga klistrade sig mot min mage. Jag kunde inte andas. Tårarna blötte tyget i ögonbindeln. Mitt hjärta slog så Svinet måste ha känt det.

Sedan sträckte jag mig efter nästa tand, bet ihop, och drog in mig ännu längre, så att mina knän vilade mot dess underläpp. Svinet höjde huvudet så jag plötsligt befann mig helt horisontellt.

Det droppade där inne, av saliv och slem, och det var så varmt att det började snurra i mitt huvud. När jag drog mig längre in rev jag ena knät på en av bestens tänder och när mitt sår nuddade dess tunga ryckte den till. Kinderna började spännas och jag kände trycket öka runt mig.

Gråtande och livrädd famlade jag i blindo framför mig tills jag hittade en ny tand, drog mig än längre in i dess mun och kände till slut fötterna slinka in över underläppen. Jag var helt inne nu. Sträckte fram andra handen efter en ny tand.

Det var då Svinet började tugga på mig.

Tungan gjorde en häftig rörelse så jag föll åt sidan, och tänderna trycktes ihop. Innan jag kände det hörde jag hur benen i mina lår bröts, och hur benpiporna trycktes ut ur huden. Jag skrek, och det falnade snabbt till mörker igen men för en sekund var allt jag såg vitt, bländande vitt, som om en lampa tänts.
Den vände på mig igen med tungan och jag kunde bara lealöst och krampande av smärta följa med, och när den bet igen trycktes en tand genom bröstkorg och mitt skulderblad pulvriserades. Jag kunde inte andas.

Sluta inte krypa.

Jag bet ihop, ännu utan att andas – jag vågade inte försöka och upptäcka att jag inte längre kunde – och sträckte min ännu fungerande högra arm framåt i jakt på en tand. Jag kände hur min mun fylldes av blod men fick tag i någonting längre bak och började dra.

Den bet igen, med mitt knä mellan två kindtänder, och det svartnade ett ögonblick helt för ögonen, men den fasta formen av tanden i min högra hand höll mig vid medvetande. Jag drog till slut ett andetag, och med luft i de ännu hela lungorna var det första jag gjorde att vråla ut min smärta.

Sedan, fortfarande skrikande, drog jag mig längre fram i munnen, och det blev trängre runt huvudet. Munnen smalnade av och höll på att övergå i svalg. Det var så nära nu.

För första gången kände jag något annat än smärta, fasa och panik. Någonstans i min krossade kropp flammade en vredgad beslutsamhet upp. “Kom igen, din jävel, kom igen”, flämtade jag och hostade blod. Jag fick tag i en tjock, seg fåra i halsen, och grävde in fingrarna. Och Svinet bet igen.

Det tog andan ur mig. Den sista luften pressades ur mig, och efter den kom en våldsam fors av blod. Den hade krossat min buk. Mitt synfält, becksvart som det var, smalnade av när de ännu mörkare kanterna plötsligt for inåt och allt började försvinna.

Med högerhanden drog jag mig ett par sista centimeter och för ett ögonblick befann jag mig i en lekplats där jag varit som barn, med en särskilt smal och brant rutschkana. Jag for nedåt, inåt, framåt. Sedan blev allt svart.

Bilderna som följde är korta och fragmentariska. Jag faller. Jag skriker. Det är varmt, så varmt så att jag tror att jag ska smälta. Ljud som oceanångare som går på grund. Färger och bilder som flyger förbi. Jag blinkar bort blod i ögonen.

Jag trodde det skulle pågå för evigt.

Och så slog jag upp ögonen, en mikrosekund innan jag slog huvudet i en trasmatta. Min panna studsade, det blixtrade till, och jag drog våldsamt in luft i lungorna och rullade över på rygg. Jag såg stjärnor men blinkade och blinkade tills de försvann och allt var stilla.

Jag hade landat.

Det snurrade i huvudet och jag kände en stum smärta i halsen. Jag var törstig.

Jag låg på golvet.

Jag såg mig omkring och försökte vänja ögonen vid ljuset. Färgerna och formerna blev tydligare.

Jag var i mitt skjul.

Jag reste en darrande arm upp, förde handen mot halsen, och kände repet. Snaran jag hade trätt över mitt huvud. Uppe i taket hängde andra ändan fortfarande kvar, fastbunden i en takbjälke. Repet hade gått av.

Lättnaden jag kände kan jag aldrig beskriva. Jag drog ihop benen och låg länge i fosterställning där och bara grät. Tårarna rann ner på trasmattan. Jag hade inte ont någonstans i hela kroppen utom i halsen. Allt hade försvunnit. Ingenting av det hade hänt. Jag bölade.

Jag hade blivit visad barmhärtighet. Jag levde igen.

Jag lade mig på rygg igen och vände blicken upp mot taket och tackade. Någon måste ha lyssnat. Någon hade gett mig en chans igen. Sedan började jag gråta igen. Jag skulle förtjäna det här. Jag svor det för mig själv.

Det dröjde länge innan jag reste mig. Den där förmiddagen verkade oändlig. Det jag hade varit med om verkade så svårt att återhämta mig från. Det jag hade sett kunde jag aldrig glömma.

Och för varje dag i resten av mitt liv skulle jag se till att jag kom ihåg det. Jag skulle leva så gott och sant jag kunde. Jag skulle viga mitt liv åt de svaga, de vars mörker verkade störst. Jag skulle hitta självmördarna innan de blivit självmördare och försöka rädda dem.

Jag visste bara att ingen annan skulle tvingas se vad jag sett.

Jag visste bara att ingen annan skulle tvingas mata Svinet.

Signaturmelodi

Vi hörde “Mata Svinet”, skriven av Elias Witherow och uppläst av Ludvig Josephson. Och om du funderar i liknande termer som berättaren i den här historien så tänk först och främst på dig själv, och allt det som att leva vidare kan ge, och att en permanent lösning aldrig är bra när det gäller livets allt som oftast tillfälliga problem. I andra hand, tänk på din familj, dina nära och kära, de du har omkring dig nu, men också de du kan komma att få omkring dig i framtiden, de som du ännu inte ens träffat. Och i tredje hand, tänk på Svinet. Svinet som du aldrig vill behöva mata. Ja, om du vill kan du också tänka på Creepypodden. För jag vill också att du ska hänga kvar som en vän till podden, någonstans där ute. Då kan vi höras igen om två veckor. Som vanligt.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.