Avsnitt 176: Trojaborgen

Under nästan 200 år valdes svenska kungar vid en alldeles särskild sten, en mil sydväst om Uppsala. På den äldsta avbildningen som finns av den, ett träsnitt från 1555, står den nyutnämnde kungen stolt med benen brett isär på stenen, iklädd full rustning och krona, med ett svärd i ena handen och riksäpplet i den andra. Som om stenen var en björn han vunnit över i tvekamp ligger den platt under honom, prydd av runor. På alla sätt och vis förkroppsligar han den svenska kungens gudagivna makt. Och Mora sten, som den kallades, var hans allra första och viktigaste tron.

I århundraden, från valet av Magnus Ladulås år 1275 till Kristian I 1457 var det tradition. Den som skulle väljas till kung red genom de svenska landskapen för att bekräftas av dess lagmän, och det började alltid vid den där stenen. Så gjorde man för att man alltid hade gjort det, var det sagt. “Jag har hört sägas hela mitt liv: Om en konung blir vald vid Mora sten enligt alla lands vilja och lag, blir han god i alla sina dagar”, står det i Erikskrönikan från 1320-talet. Detta var åren då Sverige började formas till ett land byggt på kungens makt, och det var nödvändigt att framställa kungavalen som något självklart och beständigt sedan urminnes tider. Uppå Mora sten skedde något magiskt: staten personifierades. Först när Gustav Vasa gjorde Sverige till ett rike där kungamakten ärvs, och inte fås i val, fick det sitt definitiva slut.

Så var finns denna sten idag? Detta nationalmonument, denna symbol för Sveriges framväxt. Ingen vet. Men den som kör längs en liten landsväg i Uppland, som ålar sig fram förbi fläckar av granskog, vidsträckta åkrar och bondgårdar med tusenåriga anor, lägger kanske märke till ett litet rosa stenhus från 1770-talet. Fönsterlöst, med gallergrindar framför de öppna portgångarna och med ett litet pyramidtak ser det ut som ett gravkor, men där inne finns de stenblock som nu är kända som Mora stenar. Det är fragment av mindre minnes- och dokumentstenar som slagits och ristats då kungar valts. Men av själva stenen, den som kungen med svärdet och riksäpplet skulle ha stått på, finns inte ett spår.

Vad har hänt med Mora sten?

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig, Jack Werner, och jag vet lika lite som någon annan var Mora sten finns. Gustav Vasa hittade den inte, och inte någon av de många arkeologer som sökt den. Det finns förslag om att dokumentstenarna i det rosa 1700-talshuset är fragment av den, eller att det är ett markfast stenblock som ligger en bit ut i åkern bredvid. Men ingenting är säkert, vilket gör alla förslag attraktiva. Och ett nytt förslag kom i det senaste numret av Fornvännen, Kungliga Vitterhetsakademiens vetenskapliga tidskrift om arkeologi.

Där gör arkeologen Anders Bornfalk Back en omtolkning av vad det kanske i själva verket är vi borde leta efter. Han påpekar att den där urgamla traditionen att välja sina kungar vid Mora egentligen är ett påfund från medeltiden, en sorts propagandaberättelse för att göra sina samtida kungaval trovärdiga. Propagandan var tydligen framgångsrik, för på 1500-talet var man helt övertygad om att den där gamla stenen hade funnits. Men samtidigt går det att förstå 1300-talets PR-konsulter, som låg bakom den ursprungliga propagandan, annorlunda.

Det är här det blir spännande. Bornfalk Back skriver att ortsnamnet “Mora” egentligen betyder “granskog”, och “sten”, som begreppet används i de tidigaste källorna, inte bara betyder stenblock utan också berg. Sedan tar han fasta på ett relativt nytt fynd som gjorts i granskogen någon kilometer sydväst om dagens Mora stenar. Där höjer sig landskapet upp från de vattensjuka sankmarkerna, och längst upp på kullen finns en klippa. Vid dess fot, delvis dolda av torv, går en rad stenar ut och bildar ett U. Här, tänker sig Bornfalk Back, satt man på 1300-talet och valde sina kungar. På dessa stenar fanns bänkar, och på dessa bänkar satt landskapens stormän, med kungaämnet framför sig i egen hög person. Det var här det hände. Idag syns bara ett klippblock som sticker upp bland träden ute i en oansenlig skog, med några stenar uppstickande ur marken framför. Skogen har dolt sin hemlighet väl, om man ska tro Anders Bornfalk Back. Den använde glömskan som vapen, och fick oss att i århundraden leta efter en synvilla.

Varför berättar jag det här? Jo, för att i veckans avsnitt ska vi höra en historia som på ett liknande sätt berättar om vad den svenska skogen än i dag kan göra för att hålla sina hemligheter. Den heter “Trojaborgen”, är skriven av en anonym lyssnare, och den läses av Petra Werner.

Han kom emot mig i den smutsiga gången som leder mot spärrarna uppför trapporna från torget. Klädd i mjukisbyxor och uppknäppt dunjacka. Det ångade om hans andedräkt. Bredvid honom vacklade en kvinna i en sko utan klack. Klacken höll hon krampaktigt i handen. De såg ut att ha bråttom, bort från något eller någon tänkte jag. Härjade ansikten men inte av ålder, de var fortfarande unga. B skulle varit minst tjugo år äldre idag, jag intalade mig att det inte kunde vara B och tittade bort utan att veta om mannen hunnit se mig.

Hans ansikte, så som jag minns det, bar tydliga spår av missbruk. Inga tecken på grovt våld, samtidigt deformerat som efter en misshandel. Proportionerna var fel, symmetriska men svullna. Jag såg Bs tatuering på hans hals, på vänster sida vänd mot mig, konturen av ett djurhuvud. Bs tatuering var röd. Mannens tatuering skimrade i lila, om jag inte såg fel, kanske var det bara ett blåmärke. En solkig hinna täckte de båda med undantag för mannens sneakers som lyste vita mot gruset. Jag tänkte att de befann sig i en pendelrörelse mellan nattliv och hemlöshet. Jag tänkte att B var död.

Där de passerat dröjde en sur lukt av adrenalin kvar. Jag samlade mig först långt efter att jag passerat spärrarna. Vagnen började rulla och jag lät mig distraheras av ett litet barn som klängde på sätet mitt emot. På väg genom tunnlarna försjönk jag i minnen. Jag satt vid fönstret och iakttog barnets suddiga rörelser i glaset samtidigt som ett inre landskap av saknad och trauma formerade sig. Jag ville tro att det som hände den sommaren begravts under åren som gått, pulvriserats till ett fint stoft under lager av ny erfarenhet. Men mannen med tatueringen hade väckt det till liv. Jag mötte min tomma blick i glaset och det kändes som om jag var på väg in i ett overkligt tillstånd. Där och då lovade jag mig själv att skriva, jag trodde att det skulle häva tyngden, om jag fick det ur mig. Tåget gled in på perrongen. Jag gick mot dörrarna med ljudet av järn mot järn ringande i öronen.

Jag träffade B i slutet av sommaren, min första sommar utan pappa. Jag bodde ensam kvar i vår lägenhet på röda linjen mot Norsborg. När jag tänker tillbaka på den sommaren ser jag den trasig klockradion framför mig. Siffrorna visade fel långt innan, då när pappa fortfarande levde men siffrorna blev en påminnelse om att något stannat i mig. Sommaren pågick någonstans där ute, strilade in genom springorna i persiennen, det var som om tiden rusade förbi utan att snudda vid mig. Ibland gick jag ut, hängde med några i centrum, i parken eller på den tomma skolgården. Vi klättrade på branta klippor högt över Mälaren och klottrade våra namn i stenen.

En sen eftermiddag i början av augusti åkte vi E4:an norrut, Eli, jag och Anja, tror jag hon hette. Hon var tre år äldre och hade körkort. Jag minns att vi vevade ner fönsterrutorna på motorvägen, att det var klaustrofobiskt varmt. På väg ut ur stan stannade vi vid norra kyrkogården. De stod i skuggan under träden och rökte medan de väntade på mig. Jag satte mig ner på huk framför pappas gravsten och tog på hans inhuggna namn, på årtalen. Gled med fingret igenom den karvade symbolen under – en väg in, en väg ut. Jag dröjde med handflatan mot den kalla stenen och blundade.
Vi körde vidare. Eli satte på ett blandband med happy hardcore. Ljud med frekvenser höga som sommarhimlen.

Jag lutade mig mot glasrutan. Planterad tallskog, kalhyggen och utblommade rallarrosor suddades ut av hastigheten. När landskapet rörde sig fick minnet av pappa konturer. Han tog med mig ut i skogen. Pekade på gropar, kullar, diken. Sa att de var gravar, eldstäder och fångstgropar. Döda former, vilande i väntan på att vakna. Pappa var vaktmästare på en skola men drömde om att bli arkeolog. Han lånade böcker och läste högt för mig innan vi somnade, instruktioner om hur pendel och slagruta kan användas som instrument för att hitta fornlämningar.

Då visste jag inte hur hans intresse väckts men pappa trodde på jordstrålning, på att det finns en slags kraftlinjer som korsar varandra i rutnät över jordens yta. Människor som levt flera generationer tidigare hade kunskap om strålningen. Gamla domarringar och rösen är strategiskt utplacerade runt uråldriga kraftfält. Där linjerna korsar varandra i kryss eller kors uppstår en slags virvlande energi, vars ursprungliga mening för länge sedan gått förlorad. När vi var ute och gick i skogen och passerade en särskild glänta hände det att han lyfte upp mig och satte ner mig rakt i ett sådant kryss. Jag stod stilla och andades försiktigt medan han mätte med pendeln, en droppformad kristall på en fiskelina, för att se om jordstrålningen fick min aura att krympa eller växa. Pappa var stolt över min aura.

Jag vevade ner rutan och kände handens form i den strömmande luften.
Vi stannade vid en pizzeria. ”Il Cavallino” stod det med röda bokstäver under räcket till uteserveringen. De andra skulle tanka så jag gick in före. Det var när jag stod och väntade på att toan skulle bli ledig som jag såg hästhuvudet. Med utbuktande ögon i glas stirrade det ner på mig från en vägg. Jag förundrades över att någon spikat upp det där på väggen som en prydnad. Att det fått hänga kvar mellan fönsternischens druvklasar i plast och två små dockor i folkdräkt. Det såg bisarrt ut men samtidigt olycksbådande, på något vis outhärdligt. När toan blev ledig skyndade jag mig in och låste om mig. Jag lutade mig mot den stängda dörren, fokuserad på att andas in djupt och ut långsamt som pappa lärt mig. Där spegeln en gång suttit hade någon skrivit ”horrur vacui” med svart spritpenna. Det betyder ungefär ”skräck för tomrummet” på latin. Jag vred på kranen och lät kallt vatten strömma över mina handleder. Vattnet tog med sig känslan i virveln ner i avloppet. När ingenting var kvar gick jag ut till Eli och Anja, de satt i skuggan under ett parasoll och rökte.

Vi körde vidare, tog fel avfart och fick åka tillbaka ett par gånger. Det blev kväll, en sensommarkväll när ljuset djupnar och luften svalnar. Vi stannade på nytt vid en mack. De gick in för att fråga om vägen. Jag minns att ingen frågade om jag ville med in och att jag frös. Jag tog på mig en urtvättad collegetröja som rev lite mot huden och klev ut ur bilen, ut på parkeringen. Stora sländor svärmade över den ljumma asfalten. Det var fortfarande ganska varmt men rå fukt tog sig upp från ett dike. Jag minns vrålen av fordon som passerade i hög hastighet, som slungade med väldig kraft från långt bortifrån. Jag såg ner i marken, min smala skugga sträckte sig ut över parkeringen mot bensinpumparna. Jag tänkte att platsen hölls samman av roterande krafter, att när de slutar röra sig då kommer jag att slitas isär. Vi kommer alla att slitas sönder.

Vi tog en avfart österut. Vägen var smalare men vi körde i samma hastighet. Jag minns att jag mådde illa, det var som om vi rörde oss inåt i en krökt spiral.

När vi kom fram till havet var mörkret kompakt. Vi parkerade bilen på en grusplan och gick ut under en stjärnklar himmel. Jag pekade ut ”Lilla björnen” men ingen verkade bry sig. De försökte lokalisera musiken inne bland träden. Jag följde efter men avståndet mellan oss ökade. Känslan av att vara lägst i rang triggade mig att gå så långsamt jag kunde utan att helt tappa bort dem. Efter ett tag övergick stigen i sand och doften av tall blandades med stickande rök. Jag snubblade i sanden och när jag reste mig upp kände jag basen pulsera i marken. Det lyste inne mellan träden där skogen öppnade sig för havet. Några dansade framför ett ljudsystem med två stora högtalare, flera bara trängdes. Laser projicerades på tallarna. Längre ut på en pir var en klunga med några hysteriskt skrattande som klängde på varandra över vattnet. Jag stod en stund och iakttog, bara anade att ett hav öppnade sig där några meter ut. Längre bort på stranden brann en eld, Eli, Anja och några andra stod där runt den. De försökte se avslappnade ut men de spände sig. Jag minns att det syntes på långt avstånd, att de fladdrade som lågor. Jag vände mig om och började gå upp mot skogen.

Högre upp på en avsats fanns en häll som var mjuk att sitta på, där träffade jag B. Jag minns att hällen var täckt av lavar och att de skimrade så att jag först inte la märke till honom. När jag vände mig om såg han på mig med alldeles för små pupiller i mörkret. Tatueringen på hans hals, ett djurhuvud av något slag, så röd att jag misstog den för ett sår. Den såg ut som en barnteckning eller som när de förr i världen stoppade upp exotiska djur utan att veta hur de såg ut i verkligheten, fantiserade ihop dem, kroppsdel för kroppsdel. Jag trängde bort minnet av hästhuvudet på pizzerian men i stället kom jag att tänka på den där tavlan, en väv som pappa ramat in. Den hängde över skrivbordet i skrubben som varit hans arbetsrum innan vi flyttade. Jag minns att jag var rädd för den och att jag aldrig vågade gå in dit själv, trots att alla böckerna fanns där. Jag funderade över vad som blivit av den, den måste ha försvunnit i flytten. Farmor skulle ha vävt den, visst hade han sagt så? I så fall var den det enda vi hade kvar från henne. Jag såg på tatueringen igen och rös, det var samma blödande ögon.

B log mot mig och jag såg ner i stenen som var spräcklig av lavar. De växte i spiraler, jag hade aldrig lagt märke till det förut, att de krökte sig inåt, varv efter varv, som ett virvlande paisleymönster. Han tog min hand och la något i den. Jag höll upp handen och granskade ett platt, ljusgrönt piller. Sidan uppåt var pressad med ett tecken, en spiral, som en tarm ungefär. ”En trojaborg” sa jag förundrad. ”Symbolen alltså, det är en labyrint. Dom finns på riktigt, nära kusten, på branter över vatten, typ som här.” Jag sökte hans blick i mörkret.

Jag minns att jag brukade oroa mig för att min röst var så gäll att det lät som om jag alltid försökte hävda mig men nu lät den bara hes, som om det var någon annan som pratade. ”En del tror att det är en kristen symbol”, fortsatte jag ”för dom tror att man började med att lägga de första stenarna i ett kors i mitten och sen byggde gångarna utåt, som en swastika ungefär. Men det är inget kors, det är bara en skärningspunkt mellan två linjer. Dom som byggde labyrinter hade mer koll än vi har på sånt. Kulten kring labyrinter är mycket äldre än kristendomen. Det fanns labyrinter här uppe långt innan, långt, långt innan, då när havet var som en motorväg överallt…”

B tände två cigg och räckte över den ena. Jag drog halsbloss och började känna mig euforisk. Det var så skönt att prata ogenomtänkt, föra samman sånt jag hört någon gång, sånt pappa kunde ha sagt. ”Det finns labyrinter i marmorgolv i katedraler och på väggmålningar i kyrkor. Symbolen blev kristen mystik men innan dess användes den i gamla riter. Ibland kallas dom för ’jungfrudanser’ med, det är lättare att koppla till rit tycker jag. Offerrit kanske? Eller tänk ringdans, att dom dansade inne i gångarna.” Jag gjorde en flaxande rörelse med handen. ”En del tror att trojaborg kommer från ordet ’troj’ som betyder att tvinna runt, som att dreja som ordet druid är besläktat med. Rotation, rörelsekraft. Nånting som snurrar runt, runt…”

B fimpade ciggen och böjde sig ner över hällen, fokuserad, pillade med något som glänste som metall. Han hade en fjunig mustasch som inte passade in i hans slätrakade ansikte. Det syntes inte om han lyssnade men jag ville tro att han lyssnade. ”Labyrinter finns i typ alla kulturer eller i alla fall myter om dom” fortsatte jag, ”dom är en symbol för livmoder och död på samma gång, en spiral mot evigt liv.”

Jag minns att jag inte kände någon skam, bara en stark lust att fortsätta prata.

”En del trojaborgar finns på halvöar som heter något med ́björn ́. Det kan vara en slump men björnar symboliserar uppståndelse eftersom dom går i ide på vintern men vaknar sen igen på våren. Samer begravde björnar. En del tror att det var stenar från samernas björngravar som användes för att bygga labyrinter. Men jag tror inte det. Jag tror att det var gamla offerplatser. Bönder trängde undan jägare och samlare men dom slutade aldrig offra, dom kom tillbaka.”

Jag blundade och lutade mig bakåt mot stenen. Skogen var mättad med ljud, basgångar och någons höga, hesa röst. När jag öppnade ögonen brann en bengal nere på klipporna. Mitt fokus fastnade i några sekunder innan jag fortsatte, ”det finns skrock som levt kvar också, som när fiskare skulle ut på havet och inte ville ha otur med sig. Då sprang dom igenom trojaborgen innan dom gav sig av. När dom nått mitten sprang dom rakt ut, utan att följa gångarna. Dom trodde att det onda som följt efter fastnade där inuti. Eller alltså, kapslades in av kraften.” B smekte min underarm med fingertopparna. Jag djupandades och kände en våg av pirrande värme, sa inget mer på ganska länge.

”Vad var det där du sa om hästgravar?” frågade han när det började ljusna och jag såg tydligt att det som låg på hällen framför honom var små bitar av folie.

”Björngravar menar du?” han nickade. Mina ben hade domnat, i stället för att resa på mig rullade jag över på rygg. ”Dom finns ofta vid andra fornlämningar, trojaborgarna alltså, en del gissar att dom byggdes av sten från gamla rösen. Gravar från människor som levde vid kusten och jagade säl. Dom som kom hit först, dom som jagade i månsken.” Jag såg upp mot himlen där stjärnbilderna började bleknade.

”Labyrinten skulle manifestera solkulten och sen kristendomen, ett slutgiltigt bortträngande av dom andra. Men jag tror inte…”

”Vad tror du då?” Han log som om han satt en diagnos på mig. Jag tvekade innan jag svarade. Allt badade i det första, rena ljuset. Jag tänkte på vad pappa sagt. Om utvalda platser som alstrar mörker. Platser vars dragningskraft får saker och ting att roterar runt dem, vandra i cykler. Han sa alltid att vi måste passa oss för skärningspunkterna, vi dras dit, attraherade av osynliga krafter, men vi måste akta oss för dem.

”Om man offrat på samma plats i flera tusen år så vågar man nog inte överge den platsen eller det ska nog mycket till…”

Jag sökte Bs blick men han var upptagen med att plocka ner foliebitar i en liten väska med dragkedja. ”Jag tror inte på slumpen”, fortsatte jag, ”kanske fanns det något, något i själva marken som gör att man söker sig dit… Att man söker sig dit om och om igen?”

Vi reste oss upp och började gå nerför slänten, sida vid sida, in i röken där de dansade och härjade.

Ljudet av ett skratt, ett överdrivet och trasigt skratt väckte mig. Jag låg i baksätet med mitt dunkande huvud i Bs knä. Han försökte överrösta musiken på bilstereon och nästan skrek, jag minns det som att det var något om att han inte kunde stå upprätt, att ”kraften var så stark, så fuckat stark.” Eli och Anja syntes inte till, i stället satt två främlingar i framsätet. Han med skrattet avbröt B igen, ”hahaha, din flummare, ditt jävla hippie.” Den andre, som körde, frågade efter ”koordinaterna?”. B svarade att ”den platsen har inget pris. Du måste ha nåt hon vill ha. Du måste leverera.” Den andre frågade igen, mer skeptisk nu, ”Aha. Vadå? Vad kostar det då?” B suckade demonstrativt ”Vet du vad ‘the left hand path’ är för något?” Det blev tyst sen exploderade skrattet igen, ”haha, jävla offer”. ”Trodde inte det heller”, sa B.

Bilen körde in på en grusväg och rev upp ett moln av damm innan den saktade in och stannade framför en vägbom. Vi klev ut, kisande i det starka solljuset. Jag kunde inte minnas att jag sett någon av dem förut. De såg ut att vara några år äldre än mig, inte mycket äldre än B. De hade olika kroppsbyggnad men deras ansikten fläckades av skuggorna från lövverket så att de såg ut som bröder. Vi klättrade över bommen in på en smal uppfart, den liknade mest en stig på väg till ingenstans tills skogen öppnade sig och vi kom ut på gårdsplanen framför ett litet hus. B gick till baksidan för att låsa upp. Han med skrattet ropade ”Men asså jag tror inte på det där. Jävla hokus pokus!” Jag minns att jag klev upp på den mörkna verandan och blev stående framför en gammal dartboard, den påminde om något, själva platsen påminde om något. Dartborden var spräcklig av märken från pilarna men också av små mörka fläckar, så spräcklig att det inte gick att avläsa tydliga gränser mellan poängfälten

Mina tankar avbröts av ljud inifrån huset. Det lät som när något faller och går sönder, ljud av järndankar som rullar över ett golv. B svor högt och länge. Jag såg ner mellan springorna i träddäcket och försjönk i platsens stämning, i tankar på somrar här med människor som inte längre levde eller kanske satt ensamma på ett hem någonstans med bara minnen kvar. Fantasier som blandades med detaljer från somrar jag själv mindes, somrar med pappa. Somrar pappa berättat om. Somrar med farmor, händelser som kanske bara var drömmar. Någon annans minne, någon jag glömt vem det var. En pinnstol med ett avbrutet ben stod lutad mot husväggen. Jag petade på den med foten så att den svajade till, i en glidande tidsrymd mindes jag. Jag var säker, jag hade varit där förr.

Låset vreds om och dörren for upp med en smäll. B log mot mig i dörröppningen. I dunklet därinne skymtade travar av böcker och högar av elektronik, TV-apparater och stereos. Saker lutade mot väggarna och trängde upp ur byrålådor. B räckte över något invirat i en konsumpåse till han med skrattet som gav B en fyrkantig kram, han såg på mig en sista gång och flinade innan de båda försvann uppför grusvägen.

Jag följde B in bland träden, ner mot sjön. Vi tog av oss skorna och gick barfota i sanden där en bäck hade sitt utflöde. Sjön var ganska stor, en mil tvärs över. Ingen bebyggelse, bara kompakt skog som speglade sig i svartblanka vikar. Vi vadade ut i vattnet mot ett kubformat stenblock. För tvåtusen år sedan var det här hav tänkte jag när jag klättrade upp på stenen. Vi tog av oss våra tröjor och låg nära varandra.

”Det är så konstigt” sa jag efter en stund, ”det är som om jag varit här förut, alltså inte i en dröm utan på riktigt. Här uppe på stenen, i huset också tror jag och på verandan.” Solljuset bländade och jag blundade hårt. ”Ibland är det så med mig, att jag borde minnas men jag kommer inte ihåg” jag tvekade en stund innan jag fortsatte, ”jag fick lära mig så mycket när jag var liten, sånt man blir annorlunda av.”

”Annorlunda av” härmade han men jag ignorerade. ”Jag hade bara pappa och vi hade inga andra, han berättade aldrig om hur det var när han var liten heller. Han skyllde på att han inte mindes, men det tror jag inte på. Det kanske går i arv sånt där, förträngning?” Jag la mig på rygg mot den skrovliga stenen. ”Jag har alltid känt mig så rotlös.” ”Jag med” mumlade B. ”Hur fick du tag på det här stället, känner du nån här eller?” jag försökte att inte låta så nyfiken, ville inte rota i hans privata. ”Jag får låna det av en gammal kärring, hon bor uppe i skogen nu.”

Värmen från stenen strålade mot min ryggrad, ändå rös jag. Långsamt gled jag in en drömlös sömn.

Jag vaknade av att något kröp på mig, uppför mitt vänstra ben. Jag öppnade ögonen och försökte resa mig upp på armbågarna men B tecknade åt mig att ligga helt stilla. Paralyserad, som om jag fortfarande sov, såg jag den närma sig, ringlandes uppför min mage rakt mot mig, en svart huggorm. Det breda huvudet och ögonen med två vertikala pupiller rörde sig från sida till sida med siktet inställt på mig. Paniken var så kroppslig att det hela kändes overkligt. Om möjligt blev det ännu mer overkligt när B grep tag i ormen och lyfte ner den på stenen med sina bara händer. Från ingenstans trollade han fram en kniv och på några sekunder hade han skurit huvudet av ormen. Hur han lyckades med den sinnesnärvaron vet jag inte, han måste ha gjort det förr.

Den huvudlösa kroppen ryckte och krängde i våldsamma spasmer. Jag försökte få ner andningen och pressade naglarna hårt mot huden. B plockade upp kroppen och kastade den ner i sjön men huvudet behöll han. Utan ett ord hoppade han ner från stenen och vadade i land. Jag såg honom försvinna in mellan träden uppför slänten med ormhuvudet i handen. Jag satte mig upp på huk och drog på mig tröjan. Jag minns att jag hackade tänder i det flödande solskenet.

Jag måste ha suttit så i en timme eller mer när jag hörde honom ropa mitt namn. Jag vände mig om och såg honom stå en bit upp på stranden. Han vinkade åt mig att komma. På avstånd såg han liten och tanig ut. Något glänste till i solen, jag kisade och urskilde en svart plastpåse i hans vänstra hand. Jag minns att det var som om avståndet mellan oss var mycket längre än mellan stenen och stranden. Långsamt reste jag mig upp och började vada iland.

Vi satte oss bredvid varandra i sanden. Han öppnade en påse chips som vi delade på. ”Du undrar säkert vad jag gjorde med huvudet?” frågade han. ”Det är giftet jag vill åt, jag känner någon som betalar bra för cytotoxin” han log mot mig, ”själv är jag immun.” Han räckte över en petflaska med avslagen cola. Jag minns att jag drack så fort att jag började hosta men att det inte smakade någonting, inte ens socker, bara en bismak av rost. ”Det finns något uppe i skogen, något du kommer gilla” viskade han och förde en hårtest bakom mitt öra. Sen torkade han sina flottiga händer mot byxorna och plockade fram innehållet i påsen. Vid det laget var jag beredd på att den skulle innehålla något ovanligt vidrigt men han plockade fram en gammal tidning och vecklade ut den i sanden. Sidorna var sköra och föll i bitar när han vände blad.

Försiktigt bläddrade han fram till mittuppslaget. Någon hade ritat över det med svart bläck. Det tog ett tag innan jag förstod att det var en karta. Proportionerna skevade som om den tecknats ur minnet. Han drog med fingret över havet, kustlinjen, vidare rakt in över sjön, upp över motorvägen där skogen tog vid och berget reste sig över havet. ”Där”, han pekade på en hög punkt som någon markerat med en liten krumelur. Ett ansikte, tänkte jag eller var det ett djurhuvud?

Vi packade en ryggsäck med öl och cigg. Jag fick låna en flis som luktade bensin. B tog på sig en jacka med mörka fläckar över bröstet. Han lutade sig mot väggen och rullade en spliff samtidigt som jag böjde mig ner i hans skugga för att knyta mina skor. Vi såg ut som ett dåligt omen, två utväxter på samma mörker. Jag minns känslan av att vara riktad mot ett virvlande hat.

Vi gick på grusvägen längs med tågspåret, sida vid sida. B hade händerna i fickorna och sparkade småsten. Solen lyste fortfarande starkt och färgade molnen när vi gick ner i en tunnel under motorvägen. Jag minns att vi kom ut på en äng omgärdad av låga, timrade stugor. Ljuden från E4:an hördes helt nära. ”Vallen” kallade han platsen, den verkade öde och bar på ett vemod, som om något hölls vaket där.

Mörka små fönsterglas reflekterar våra rörelser när vi passerade. Jag frågade om kvinnan som bott i huset, hon som bodde i skogen nu. Vem var hon? Han sparkade till en ganska stor sten som rullade in i ett snår. ”Vill du verkligen veta det?” frågade han. Jag funderade en stund utan att vara säkert på varför jag ville veta mer, eller varför jag fortfarande var kvar där med honom. Men något med B, något med hur han var distraherade mig från pappa, från att pappa var död. ”Jag brukar inte känna så om platser”, mumlade jag, ”jag brukar inte minnas, men när du var inne i huset och jag väntade på dig, jag vet att jag varit där förut. Kanske om du berättar om henne, att jag kommer ihåg mer?” ”Visst” sa han och log mot mig ”om det kan få dig att minnas, hon brukade slakta dom små djuren där uppe på verandan, det säger väl en del om henne, hon tyckte det var praktiskt, jag hjälpte henne skölja av träddäcket en gång efteråt…” Jag fick anstränga mig för att gå jämsides med honom nu. ”Vadå hon brukade slakta dom små djuren på verandan? Vad menar du med det?” jag försökte se honom i ögonen men han såg bara rakt fram. ”Dom stora djuren slaktar hon i skogen.” Jag minns att det lät helt neutralt, hur han sa det, som om han inte kunde bry sig mindre, varken om djuren eller om mig. Vi fortsatte över ängen in på en stig som ledde från vallen rakt upp i skogen. Jag gick ett par steg bakom honom nu. Ibland stelnade han till mitt i ett steg som om han hörde något, ställde in en ny riktning. Intryck som inte nådde mig.

Stigen tog slut och vi kom ut på en grusväg som försvann i en mörk krök upp mot berget. Ju mer det skymde desto intensivare träffade ljuset högt upp i trädtopparna, det såg ut som om skogen brann. Han vände sig om mot mig, ansiktet i motljus, det gick inte att uttyda något där. Jag såg ner i backen, ner på hans skor. De var trasiga men såg snabba ut. Bakom honom tornade ett röse krönt av en spetsig sten, mörkt rosa i solnedgången. ”Det där är en gränssten”, mumlade jag. ”Här måste det ha gått en gräns av något slag.” Han såg på mig och jag kunde ha sträckt ut min hand för att röra vid honom men han var som på andra sidan av ett tjockt glas.

Pappa berättade om gamla landsvägar som korsade gränsmarker där de utstötta levde. Där lagen inte gick att upprätthålla. Avrättningsplatser låg ofta där av en orsak. ”Döda kan inte gå igen om dom begravs på en gräns”, sa jag högt. B harklade sig och loskade i gruset sen böjde han sig fram över diket som om han sökte efter något. Vi stod så ett tag, tysta, vända in mot skogen. Jag tänkte på varför gränser uppstår. Om det är minnen av händelser som lämnar marken öde, händelser där sådant går sönder som aldrig kommer sammanfogas. Det prasslade i riset och en orm ringlade in under ett bildäck några meter upp i skogen. B hoppade ner i diket och började gå rakt uppåt. Jag följde efter.

Den torra laven krasade när vi vandrade över hällarna. Fläckvis var den mjukare och marken sviktade. Sten, tallar och lav upprepade sig i ett landskap utan riktmärken. Jag klättrade efter honom upp på ett stort klippblock och satte mig med benen dinglandes över kanten. Nedanför bredde ett klapperstensfält ut sig. Det såg ut som ett stenbelagt torg mitt inne i skogen. Inte mycket hade förändrats sedan isen forcerade berget och malde ner det till runda klot. Jag minns att jag tänkte att jag aldrig skulle hitta tillbaka till vägen igen, ensam. Jag såg på B. Han såg rakt fram. Härifrån syntes sjön uppifrån och sen en tunn rand av skog mellan sjön och havet. Över horisonten svävade ett olycksbådande dis. Jag ville fråga honom om tatueringen, vem som gjort den. ”Jag tror inte på slumpen” mumlade jag samtidigt som jag lyckades tända en cigg med den trasiga tändaren.

B gled ner från stenen. Den här gången tvekade jag innan jag följde efter. Det började bli mörkt, jag hade svårt att se vart jag satte fötterna trots att lavarna liksom lyste, starkare ju mer det skymde. När jag trampade snett och föll blev jag liggande ett tag. Skogen var helt stilla nu, bara ett dovt muller hördes långt bortifrån, kanske var det motorvägen som lät ensligt som havet. Jag blundade och tröttheten fick mig att mjukna. När jag gjorde ett försök att resa mig flimrade det för ögonen och jag fick ta stöd mot en trädstam. Jag minns det som att det var då jag hörde skriket, det lät som om det kom ifrån ett djur, ett djur som dör en våldsam död. Det fick mig helt ur balans. Jag kunde inte andas som efter ett hårt slag i magen och blev tvungen att sätta mig ner igen. När jag lyckades samla mig och försökte lokalisera varifrån det kom var det återigen tyst.

Jag reste mig från marken och kände tyngden av något hårt och kallt i handen, en sten, jag måste ha plockat upp den från marken men jag mindes det inte. Skakig av adrenalin började jag springa i den riktning jag sett B försvinna. Jag hann snart i kapp honom. Han hade stannat och stod med ryggen vänd mot mig. ”Hörde du?” Vi såg båda inåt skogen. ”Det lät som ett djur” fortsatte jag mitt i inandningen. ”Ett stort djur … Det lät så sjukt, så jävla sjukt. Hörde du inte?” Jag drog med handen genom håret och krossade ett kryp som jag äcklat smetade av mot jackan. Han svarade inte. Det såg ut som om han tittade på något, något jag inte såg. Insikten om att jag var mitt ute i ingenstans med en galning blev med ens oerhörd.

”Vi måste gå tillbaka.” Jag försökte höja rösten men det lät bara patetiskt. ”Det blir mörkt nu” fortsatte jag. Han svarade inte men jag minns hur han istället sjönk ner på huk, framåtlutad, händerna knäppta bakom nacken, gungande fram och tillbaka, öronen såg så pojkaktiga ut. Det såg ut som om han grät, något glansigt över kindbenet. Jag tog ett steg framåt och la försiktigt handen på hans axel, jag strök honom över armen. Blixtsnabbt tog han tag i min handled. Jag försökte slita mig loss men snavade och ramlade baklänges. Det fick honom att slappna av. Han lutade sig över mig i mörkret som för att säga något men jag fick aldrig veta vad. Jag slog stenen med full kraft och träffade tinningen, stenen föll mot berghällen så att det ekade in i skogen. Han vacklade bakåt med händerna för huvudet. Jag kom upp på fötter och började springa.

Jag fick snabbt upp ett avstånd, trots att jag sprang uppåt kändes varje steg motståndslöst som om något drog mig framåt. Mjuka skuggor växte ur bergets håligheter så att träd och sten flöt samman. Jag minns en egendomlig tall som stod böjd med kronan spretande nedåt mot jorden i stället för upp mot himlen. Ett träd som växer så talar om att något är fel, att här finns något sjukt, något vridet ur led. Insikten borde fått mig att vända där och då men jag fortsatte springa.

Jag fortsatte springa tills marken planade ut och skogen glesnade. Några ljusa träd ringade in en glänta framför en brant bergvägg. Det var som att kliva in i ett rum avskilt från de karga hällarna. Marken var täckt av små gula blommor som lyste, nästan sprakade i dunklet. Först när jag stannat återfick jag känseln i benen. Jag andades i rosslingar och blicken flackade i olika riktningar. Riktningen kändes avgörande, samtidigt var det som om valet inte var mitt, det var något annat, något bortom som drog i mig.

Jag började klättra, ett desperat varken eller, rakt uppåt. Jag tog spjärn mot smala prång och slingrande rötter. Ju högre upp jag kom desto mer kände jag mig som en måltavla. Jag ökade takten och fick blodsmak i munnen. När jag slöt ögonen såg jag framför mig hur B stod i gläntan nedanför och plockade sten från marken som han kastade mot mig. Jag föreställde mig hur han grep tag i min fot och drog mig nedåt, rev mig som ett djur. Först när jag hävt mig uppför bergskanten vågade jag vända mig om och se nerför stupet. Över horisonten tornade rymden djupblå. Gläntan var tom men långt där nere tyckte jag mig se blommorna lysa, små gula ögon som stirrade mot mig där jag stod vinglade på kanten. Långsamt vände jag mig om.

Framför mig öppnade sig en kal bergsplatå. Min blick drogs genast mot en ojämn cirkel en bit bort på hällen. Det tog ett tag innan ögonen anpassade sig och den började framträda, varv efter varv, ringlande som en orm, konturen av en trojaborg. Pappa hade tyckt att den var magnifik, stenar stora som människohuvuden i spiralen in mot mitten. Där i dunklet föreföll proportionerna större och gångarna mer orörda än de labyrinter han visat mig. Över ingången föll skuggorna från några höga träd. Jag kisade med ögonen, det såg ut som om något låg där.

Ett rus av mörk eufori fick mig att le och ögonen blev blanka. Jag hade hittat till den själv, funnit den där mitt inne i skogen, den hade valt mig. Med rak rygg tog jag ett par steg ut på hällen men när jag såg min skugga sträcka ut sig blev jag medveten om min egen synlighet där jag stod ensam på den kala klippan, ruset övergick i rädsla. Försiktigt började jag i stället röra mig bakåt. Platsen strålade av statisk spänning. Att vara där kändes fel, som att göra våld på något för varje steg jag tog. Jag närmade mig klippkanten när en stark, kväljande doft fick mig att stelna i ett kroppsligt minne. Vi var ute i skogen på hösten, jag och pappa, när det började lukta så, tarminnehåll och något som påminde om död, lukten av skadeskjutet djur. Vi hörde några jakthundar skälla på avstånd, jag blev stel av skräck och pappa fick bära mig till bilen. Nu hördes inga hundar, allt var tyst.

Jag vände mig på nytt mot trojaborgen. Det mörka och oformliga i öppningen mot skogsbrynet hade växt och framträdde nu med skarpare konturer. Långsamt gick jag närmre, som dragen mot min vilja. Jag förstod vad det var först ett par meter därifrån, då var det för sent, för sent att backa. På marken framför mig låg en häst eller kroppen av en häst. Den strålade fortfarande av värme. Ett glasartat öga stirrade upp mot himlen. Yr av overklighetskänsla blev jag stående utan att kunna väja med blicken. Buken var uppsprättad. Tarmar och inre organ vällde ut mot mina sneakers. Några meter bort, inne bland träden, skymtade något spolformat med ett fosters ofullbordade drag inuti ett hölje av slem och blod. Jag drabbades av ett äckel som övergick i panik, som när en fobi blir psykotisk och gör våld på verkligheten.

Jag såg utför stupet, det var långt till de högsta trädtopparna. Det var troligt att om jag försökte ta mig ner där i mörkret skulle jag bryta benen eller nacken. Jag övervägde i stället att följa bergskanten in mot skogen på andra sidan, samtidigt visste jag att jag aldrig skulle gå längre in i den skogen. Där fanns något eller någon som sprättade upp ett havande sto.

Mina tankar avbröts av ett melodiskt ljud, som ekot av avlägsna röster. Jag kröp baklänges in mot ett stenblock och föreställde mig en grupp människor eller någon som talade högt med sig själv, kanske kallade på en hund. Ljudet kom från samma riktning som de höga träden på andra sidan hällen. Jag tryckte mig mot stenen, pressade kroppen in i en skreva under den. Allt mitt fokus riktades mot trädstammarna där på andra sidan. Jag lyssnade ut mot tystnaden och försökte urskilja ljudet på nytt. Min rädsla ville få det bekräftat, avkoda det som något med en naturlig förklaring men varje gång jag trodde att det skulle komma tillbaka möttes jag av tystnad. Långsamt dog hoppet om att det kunde varit människor jag hört.
Jag låg så, jag vet inte hur länge, på helspänn, lyssnande ut mot tystnaden. Ju längre tiden gick desto mer började kroppen slappna av och tankarna vandra. Jag tänkte på Eli och Anja, på det vardagliga som pågick parallellt med detta. Jag såg de framför mig, uttråkade, väntande på nattbussen eller bara på att något skulle hända.

Mig hade de nog glömt, i vilket fall skulle de inte sakna mig. Det pirrade olidligt i mitt vänstra ben som domnat av. Jag kunde inte fokusera på något annat och bestämde mig för att göra ett nytt försök att ta mig nerför branten. Försiktigt började jag åla mig ut ur skrevan. När jag var halvvägs ute kom ljudet tillbaka, den här gången högre. Det gick inte längre att bortförklara det som inbillning. I stället intalade jag mig att de måste komma från ett djur, någon slags fågel, en tjäder eller en orre kanske. När det blev högre blev tankarna på ett djur allt svårare att visualisera. Jag urskilde gutturala huggande stavelser, ibland långa väsanden, läten som uttryckte något, viljor kanske begär. Jag fixerade gränsen mot skogen, stirrade på den obrutna linjen av träd som om ren tankekraft kunde hålla tillbaka det bortom. Så följde en plågsam tystnad då jag försökte kväva ljudet av mina andetag. Andetagen upphörde helt när en skugga rörde sig ut mellan träden och började krypa över hällen.

Långsamt närmade den sig, en knotig och mager skepnad, något oregelbundet och kraftfullt med rörelserna vittnade om att den kunde röra sig mycket fortare om den reste sig. Först trodde jag att den var på väg rakt mot mig men den stannade framför hästkroppen. Paralyserad såg jag hur den lyfte huvudet med rosslande andetag, som om den vädrade efter något. Den vände huvudet mot mig utan att dess nacke rörde sig, ett svagt brus steg i mina öron. Månen lyste genom en reva i molnen och ögonen reflekterade ljuset, rovdjursögon med smala skåror av lystnad. Jag pressade ryggraden mot stenen så att jag skakade. Insikten om att det var hon var rent fysisk och saknade namn. Det långa håret hängde ner över ansiktet i stripor. Hon såg rakt mot mig med ett leende som blottade en spetsig tandrad. Äcklet spred sig i mig när hon böjde sig ner över hästkroppen och tryckte sig mot den sargade buken. Hon lyfte på nytt sitt blodiga leende upp mot månen och i en hackande rytm började hon stöta fram vad som nu lät som en ramsa, ord med entoniga, vassa stavelser. Rösten blev allt starkare, det var som om hon sjöng, som om hon kallade på någon. Sången påminde om kulning, den kom djupt inifrån och bar på ett vemod, men, den var inte ren.

Jag försökte intala mig att hon inte kunde ha sett mig. Jag trängde mig så långt in i hålan jag kunde och föreställde mig att jag var en del av stenen men det gick inte att stänga ute, ljuden av steg som närmade sig, grenar som knäcktes. Fler röster, ekande mellan träden längre inifrån skogen, de svarade henne. De kom från andra sidan, vandrande uppåt mot trojaborgen, rörde sig ut på platån i en slags spindelgång. Läten och rörelser i behärskad extas, förväntansfulla och upprymda. De såg ut som spegelbilder av henne, hennes systrar. Något mer än sången sammanband dem, en koordinerad rörelse. Jag spärrade upp ögonen och stirrade ut i mörkret. Deras nakna hud lyste som vax i månskenet när dom spände armarna och drog, dom drog i ett rep.

I änden på repet var ett bylte som släpades över hällen. Där var något som rörde sig, något bundet till händer och fötter. Jag hörde kvidandet från trasiga stämband, resterna av ett skrik, Bs skrik. I en allt snabbare rytm drog de honom in mot labyrinten. Med en mardröms logik förstod jag vad som var på väg att hända, som om jag upplevt det förut. De tvingade honom in i hästkroppen. Hans röst hördes dovare inifrån djuret. Hon trädde med något långt och vasst, en tråd av järn. Trädde den genom hästhuden och börjar tråckla ihop den. Hon sydde in honom, in i den uppsprättade buken. Ljudet från deras sång ljöd allt högre samtidigt som B tystnade. Jag låg på mage med mitt ansikte mot marken och försökte greppa orden men hörde bara deras röster flätas samman till något starkare, mörkare, ondare.

Jag försökte intala mig att det inte var B, att det inte var han som begravts inuti djurkroppen. Jag försökte intala mig att det inte var verkligt men kroppens domnade leder värkte och smaken av spya i munnen var verklig. Långsamt föll ögonlocken ner och jag gled in i en dvala där allting skedde som på avstånd. Jag visste det redan när vi gick genom skogen, det som drog, kraften bortom, hon var mig inte främmande. Ramsan, vi hade sjungit den. Långsamt började jag nynna deras sång, jag kunde inte längre hålla den ifrån mig.

Jag var halvvägs utanför kroppen när stenen började vibrera. En kraftig våg som efter en åskknall vällde ur bergets inre och deras röster drunknade i ett don. Vågen övergick i en dov skälvning som kvävde alla ljud i skogen. Deras sång tappade hastighet och blev till skrik när de flydde in bland träden, lämnade bara ekon. Kvar var jag, gömd under en sten och där borta på hällen, inuti hästkroppen, var B. Allt var tyst. Jag trodde att jag förlorat hörseln, att ljudvågen sprängt trumhinnan, men det var tyst på riktigt. Jag reste mig upp på armbågarna och började krypa ut ur skrevan. Den andra vågen var längre än den första och starkare. Den kom djupt ur bergets innandöme, vibrationerna rev upp ett rungande brus i mina öron som sten när den krossas. Jag lyckades ta mig ut i sista stund, om jag tvekat hade stenen rämnat över mig.

Mitt sista minne av trojaborgen har jag försökt omvärdera, jag har försökt få det till något annat, men samma bild återkommer till mig. Jag har kravlat mig fram till kanten av klippan och ska precis släppa taget när jag vänder mig om. Jag ser in mot labyrinten, jag ser hästen tydligt framför mig, den har rest sig upp på frambenen och öppnat ögonen.

Jag släppte kanten och bara gled, händerna grep efter stenar och rötter. Laven var blöt och hal men också mjuk och dämpade fallet. Minnet av flykten genom skogen är rent fysiskt, där i mörkret var det som om jag själv lyste och pulserade av skräck som lämnade kroppen. Jag tog mig ner till motorvägen först när det börjat ljusna och följde E4:an söderut, vadade igenom det våta älggräset i dikesrenen, doften var jolmig och dövande. Synen av en söndertrasad räv tvingade mig upp på vägbanan. Till slut stannade en lastbil och plockade upp mig. Av resan hem har jag annars inga minnen. Jag sov djupt och vaknade i en busskur nära rondellen. Därifrån var det inte gångavstånd men jag gick hela vägen och stod utanför vår lägenhet i skymningen.

När dörren stängts bakom mig och jag vridit ner nyckellåset omslöts jag av ett lugn. För första gången på ett par dygn var jag helt ensam, utom synhåll för någon. I tystnaden var välbekanta ljud, surrandet från kylskåpet och steg från våningen ovanför. Persiennerna var neddragna och det mesta var redan nedplockat i flyttkartonger som stod staplade i hallen. Jag gick in i badrummet och satte mig ner på huk i duschen. Jord och mossa rann i virvlar ner i avloppet. Jag satt så långt efter att vattnet blivit kallt.

En skjorta i garderoben luktade fortfarande av pappa. Jag tog på mig den och gick några varv genom lägenheten, tog in närvaron av det som var kvar av honom. När jag tröttnat på att röra mig i cirklar la jag mig på sängen och stirrade upp i taket. Jag sökte efter ett mönster men såg bara djurhuvudet, Bs tatuering framför mig. Han måste ha känt till att det i trojaborgen fanns en stor kraft och berusats av den. Han hade sett ritualen tidigare, hon hade visat honom, invigt honom i hemligheten. Han hade sett de döda resa sig från marken och tänkt använda kraften egenmäktigt. Jag sköt tankarna på honom ifrån mig och vände i stället frågorna inåt mot mig själv. Jag försökte följa ett minne långt tillbaka, en sommar på ett tåg, på väg med pappa. På väg hem, jag mindes det så men hem vart, hem till vem? Minnet förgrenade sig och ledde ingenstans.

Jag tvivlade inte på att jag var Bs tilltänkta offer. När vi åkte i bilen från festen och jag låg med huvudet i hans knä hade han nämnt den vänstra handens magi. Jag utgick ifrån att det bara var ytliga kunskaper, troligen mindre än vad jag visste själv. Djupt inom mig hade jag alltid vetat att liv kräver offer. Den som offrar gör en önskan till handling och tränger djupt ner i väven av samband, så djupt ner att kausaliteten går i bägge riktningar. Men ett offer är något vi försakar för ett kanske, vi frånsäger oss all rätt till ånger. B hade inte förstått den grundläggande principen för den som offrar, ett offer är inte längre vårt, det uppgår i den större viljan. Tankarna rörde sig i cirklar som drev mig in i en ytlig sömn.

Jag vaknade kallsvettig och sökte i minnet efter någon att berätta för. I hallen stod fortfarande fåtöljen framför byrån. Jag kröp upp i den och utforskade det som pappa lämnat kvar. I översta byrålådan låg telefonboken. Med ena handen lyfte jag luren, bruset var djupt och mättat och fick mig att känna en slags närvaro. Jag tryckte luren hårt mot örat och började bläddrade, sida upp och sida ned med pappas handstil. Blicken dröjde kvar vid överstrukna eller inringade namn.

Ett par sidor satt hopklistrade som om någon spillt något där och jag fick försiktigt bända upp dem. Ett fotografi föll ner i mitt knä. Jag lyfte det med en tilltagande känsla av obehag. ”Hos mor. Aug -79” stod det på baksidan. Motvillig vände jag på fotot. Huset såg nymålat ut och möblerna hade blommiga sittdynor, där på pinnstolen under dartborden satt jag med benen dinglandes, bredvid mig satt farmor. Jag kunde inte minnas att vi någonsin träffats, för mig var hon bara någon som pappa berättat om, en sagofigur. Hon satt i en så onaturlig vinkel. Hennes långa hår hängde ner över ansiktet, det gick inte att avgöra om jag såg huvudet bakifrån eller framifrån, som om fotografiet dubbelexponerats. Hon log mot kameran. Jag släppte telefonluren och rusade ur fåtöljen, ut på balkongen. I skydd av mörkret stod jag så länge, försökte få ner andningen, såg ner mot skuggorna på gården. Vem hade tagit fotografiet, var det pappa? Hade vi varit där tillsammans, hos henne? Det lyste svagt från ett öppet fönster i huset mitt emot. Jag drog mig nära intill fasaden för att inte bli sedd.

I vardagsrummet stod en flyttkartong med pappas böcker, prydligt packad till bredden, den utstrålade något oåterkalleligt. Jag genomfors av en känsla av övergivenhet och började riva ut böckerna. En efter en läste jag titlarna innan jag slängde dem i en hög på golvet. Utbrottet varade inte länge, ganska snart sjönk jag ihop i en kraftlös fosterställning. Jag fortsatte att gå igenom det sista i botten på kartongen med det gick långsamt, jag började bläddra i böckerna och fastnade i sidospår. Jag öppnade ett häfte med titeln ”The goddess in the labyrinth” och ögnade igenom texten. Där stod mest sådant jag redan visste, stycken pappa strukit under med blyerts, inget om svart magi.

Till slut var kartongen tömd och jag hade svårt att hålla ögonen öppna. Jag var på väg att resa mig när jag la märke till ett gulnat kuvert som fastnat bakom en kant i sidan på kartongen. Jag lyfte upp det och förde det närmare ljuset från vägglampan. På baksidan var vår adress, den gamla adressen. Jag vände på kuvertet, ”Till min lilla Jackie, julen -81” stod det i rött bläck. Jag kände inte igen handstilen, den var inte pappas även om kuvertet och dess innehåll tillägnats mig. Jag granskade det försiktig. Kuvertet var uppsprättat men innehållet såg ut att vara intakt. Jag plockade fram något som liknade en hopvikt näsduk. Med ett svagt brus i öronen vecklade jag ut tyget tills det låg helt utbrett på golvet framför mig. Bruset i öronen blev högre och fick en skarp ton. Det var ingen väv, jag mindes fel, det var en slags sömnad föreställande ett djurhuvud. Jag förstod varför jag aldrig vågade gå in i det där rummet ensam, ögonen var blödande hålor. Över den hade någon broderat med snirkliga bokstäver som på en väggbonad:

Binn man med ettertann
Binn han i djurets hamn.
Binn hans levfer, binn hans lunga
Binn hans etter i hans tunga
Binn mannen där han redh
Binn djuret där ho skree
Jag skall binda jerntrådar,
så de gråtha blodhtårar

Jag stannade inte kvar i lägenheten den natten. Kontraktet sades upp redan samma höst och jag flyttade in i ett kollektiv i Vårberg. Pappas saker lämnade jag till välgörenhet. Det händer fortfarande att jag vaknar ur drömmen. I drömmen är jag kvar, utan att försöka fly. Berget mullrar och skälver som om åskan kommer inifrån.

Jag kryper fram ur mitt gömställe bakom stenen. Mörkret kommer inte från skogen eller natthimlen, mörkret kommer från trojaborgen. Strömmar ur den i en virvel, motsols, mot hästkroppen i öppningen. Hästen reser sig och blir stående. Mörkret strålar genom den när den kastar huvudet bakåt i ett skri. Den öppnar sina ögon och mörkret strömmar ur dem rakt mot mig. Jag känner blodet krossa mina ådror och forsa ur mig när jorden börjar snurra i den andra riktningen.

Signaturmelodi

Vi har hört “Trojaborgen”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Petra Werner. Och därmed låter Creepypodden mossan växa över sig för den här gången. Men vi hoppas någon är här igen om två veckor, sliter bort allt sly och lav och blottar den gamla inskriptionen, för då kommer den berätta helt nya historier. Vi hörs då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.