Avsnitt 220: Svensk sommar II

Jag är uppvuxen på landet. Man lär sig med tiden vilka ljud som är naturliga i skogen. Ljud av träd som knakar och djur som skriker i natten, till exempel rådjur och rävar kan ge kalla kårar, speciellt på natten, men till slut vänjer man sig. Så att vandra längs en skogsstig mitt i natten har aldrig varit ett problem för mig, fram till en viss natt jag vill berätta om.

Det var en sensommarkväll för åtta år sedan, jag och mina kompisar var i tonåren, och det var dags för den årliga festen vid områdets lokala sjö. Vi var ett gäng på 40-50 personer som grillade, åt potatissallad och drack öl. Jag hade fått i mig två öl och tuggat i mig halva min flintastek när jag såg tre bilar rulla in. Helvete, polisen. Tydligen hade någon ringt in och klagat på att det var fullt med berusade ungdomar runt den lilla grillplatsen vid sjön. Festen var slut.

Jag bodde en och en halv mil bort, och hade därför planerat att sova hos min kompis, men han hade bråkat med sin flickvän och blivit lite för full så polisen ringde hans föräldrar. Sista bussen hade gått för länge sedan. Jag tog min väska och sade till mina vänner att jag skulle dra. En kompis blev lite orolig. Skulle jag verkligen gå en och en halv mil på en landsväg mitt i natten?

Nä, svarade jag, jag skulle ta vägen rakt igenom skogen. Den var till en början grusad eftersom man kört där med lastbilar när man avverkade skogen på 50-talet, men fortsatte sedan som en liten skogsstig. Tog jag den vägen skulle det bara vara sju kilometer. Det skulle vara mörkt, visst, men i väskan hade jag en liten ficklampa.

Jag sade hejdå och traskade fram till öppningen i skogen, tände min lilla lampa och började gå in på grusvägen.

Det var helt tyst. Mina steg i gruset var allt som hördes. Efter runt 20 minuter blev min lampas ljus svagare, och för att spara batterierna till skogsstigen där det blev svårare att gå i mörker släckte jag den. Det blev kolsvart. Jag stod stilla en stund så mina ögon kunde vänja sig lite innan jag fortsatte. Jag kände mig plötsligt iakttagen men tänkte att det bara var för att det var så mörkt, så jag tog fram mina hörlurar och lyssnade på musik.

Plötsligt var det något som sprang förbi mig så nära att jag kände vinddraget. Jag vände mig om, slet av hörlurarna och tog fram min lampa. Med darrande händer lyste jag runt i den mörka skogen och hörde hur vinden fick granarna att knarra. Och så såg jag det. Ett litet rådjur stod några meter framför mig och stirrade på mig. Sedan vände den sig bort från vägen, sänkte huvudet och tog fart in i skogen igen.

Jävla Bambi, tänkte jag och skrattade. Först sedan, i efterhand, förstod jag att det inte var mig den tittade på.

Runt klockan halv två på natten kom jag fram till grusvägens slut. Känslan av lättnad hade hållit i sig hela vägen tills dess. Halva vägen var avklarad, och nu skulle jag få använda min ficklampas sparade batterier igen. Men innan jag gick iväg längs stigen tog jag ett djupt andetag. Dog min ficklampa där inne skulle det bli svårt att hålla sig kvar på stigen i mörkret.

Det var också där allt började gå åt helvete.

Jag vet inte vad som utlöste det men det kändes återigen som att jag hade någon bakom mig, någon som förföljde mig. En rysning gick upp nacken nästan så att jag fick kramp och jag började ångra mitt beslut att ta denna väg, men nu fanns det ingen återvändo. Jag hade redan gått så långt, plus att jag rent instinktivt inte ville vända mig om.

Jag kände mig helt låst i nacken och bara gick rakt framåt utan att kolla bakom mig eller mot sidorna.

Ett högt skrik bakom min rygg fick mig att hoppa högt och nästan ropa till själv, men så placerade jag ljudet: det hade varit en räv. Men så hördes andra läten genom skogen, läten jag inte kände igen. Jag lade benen på ryggen, sprang så fort jag bara orkade, men skriken kom närmare och närmare.

Jag hörde att grenar på marken bröts och att det prasslade i buskarna runt mig, och då vände jag mig och såg rävar, rådjur och bakom några träd en bit bort till och med en jävla älg springa för sina liv.

De sprang jämsides och förbi mig, som om de inte ens brydde sig om att jag flåsande och snyftande också sprang där. Insikten kom som en kallsup. Det var något i skogen bakom mig de flydde ifrån! Något där inne i skogens mörker skrämde skiten ur djuren.

Jag kom till slut ut ur skogen och sprang över en åker tills jag inte orkade mer. Då kollapsade jag samtidigt som jag började spy av all adrenalin. Mitt hus var bara några hundra meter bort.

Jag kunde knappt gå på flera dagar, musklerna i mina ben var helt utpumpade, men jag var också skärrad och förvirrad. Trots att det här är det sjukaste jag varit med om har jag inte berättat det för någon. För jag är livrädd för tanken på vad det kan ha varit som hela tiden förföljde mig när jag gick genom skogen den natten, och som till slut skrämde alla djur så mycket att de inte ens brydde sig om en människa.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde var en upplevelse som lyssnaren Andreas hade en sensommarnatt i skogen för många år sedan, uppläst av Karl Bernhard Josephson.

För sex år sedan, i slutet av juni 2017, gjorde Creepypodden ett avsnitt med titeln “Svensk sommar”. Det var för att vissa historier helt enkelt är omöjliga att föreställa sig i någon annan miljö eller tid än den svenska sommaren. De är beroende av det växlande vädret, skogarna, stugorna, försommarnätternas färgstarka ljus och sensommarnätternas mörker. De där historierna förnyas, föds på nytt, varje år, och därför har det blivit dags för att återvända till temat. Vi ska höra fler svenska sommarhistorier.

Det råder eldningsförbud. Inte så förvånande eller konstigt – den som är ute och går på stan i dessa dagar känner hur den tunga värmen väger över huvudet och gör ens steg långsamma och slappa. Man lever som i en påminnelse om hettans destruktiva kraft. Hur hungrig den kan vara.

En sen kväll i juli för två år sedan tyckte jag det luktade rök. Jag gick ut på balkongen och såg en gigantisk rökplym växa fram över himlen på andra sidan vattnet. Snabbt, på med tofflorna och ner på gatan, och där ställde jag mig sedan bland några andra kvällsflanörer och såg den eldsvåda som skulle komma att ödelägga delar av De Förenade Kolsyrefabrikernas AB. Först när det kom ett VMA, ett viktigt meddelande till allmänheten, om att rökutvecklingen var så stark att man borde hålla sig inne med stängda dörrar och fönster, gick jag in igen.

Eldsvådor är en skrämmande sommartradition. Skogsbränderna 2018 var så omfattande att de lämnade en sorts trauma efter sig. Men även långt innan dess har de drabbat Sverige med fruktansvärd styrka, och alltid liksom väckt en sorts övernaturlig skräck i oss, kanske särskilt när man bara hade hinkar och handdrivna pumpar att bekämpa dem med. I början av juni 1751, till exempel, brann Stockholm. I ett färgeri som låg vid nuvarande Åhlens City började en eldsvåda som i det blåsiga, varma vädret snart utvecklades till en regelrätt eldstorm. Hundratals hus och gårdar utplånades, och när Klara kyrka vid nuvarande T-centralen förintades i lågor som var så våldsamma att gravhällar sprack och föll ner i gravarna spred sig gnistregnet över Riddarfjärden till Södermalm, där bebyggelse vid Skinnarviksberget sattes i brand. Eldsvådan kallas än i dag Stockholms värsta någonsin. Till och med luften ovanför staden verkade brinna, så varmt var det.

En plats i Stockholm som är särskilt hårt åtgången är Katarina kyrka. I mitten av maj 1990 brann den. I boken “Stockholms spökhus” skriver Stig Linnell om eldsvådan med ett ögonvittnes inlevelse: “Mitt i natten slog en fruktansvärd eldkvast upp genom taket. Tornet störtade samman och bjälkar och klockor föll i golvet med ett dån.”

Men Linnell påminner om att det inte var första gången Katarina kyrka brann. Liknande scener utspelade sig i maj 1723, då ännu en stadsbrand härjade Södermalm. Olof Rudbeck skrev att kyrkan då “förlorade hatten”, alltså att kyrkans kupol och torn föll ihop, och fortsatte, i något moderniserad form:

“Thes döde som ej trodt i lifuet skärseld wara
The kände honom nu; doch utan sialafara
I sina grafar nog; Ja mången liflig kropp
Ath Elden lif och blod nu måtte offra opp.”

Och även denna eldsvåda hade en föregångare. För, som Stig Linnell skriver, på den plats där Katarina kyrka först uppfördes stod 200 år tidigare i historien ett allra första bål. Det hade ingenting med sommarens värme att göra, utan var ett mänskligt verk: det var i november 1520 och det som eldades var kropparna som tillhört de avrättade i Stockholms blodbad. Elden finns avbildad på Blodbadsplanschen och visar tunnor fulla av avhuggna huvuden i en brasa som avger en tjock, hemsk rök. Är det, frågar sig Stig Linnell, egentligen en och samma vidriga eld som flammar upp gång på gång, en gång ungefär var tvåhundrade år sedan dess? Var det fortfarande liken från 1500-talet som brann i maj 1990, och vars plågade rester kommer att flamma upp igen, någon gång i framtiden?

Det är inte omöjligt att föreställa sig, när man går runt i denna sommarhetta.

Många söker sig när det är så här varmt bort och ut till någon sorts lugn och ro. Särskilt om man i den stillastående luften hemma har smärtsamma problem att hantera – har man då en bil är det bara att köra iväg. Det provade lyssnaren Jonatan. Vad som hände sedan berättar han i historien “Bark”, uppläst av Michael Forsberg.

Jag kommer ihåg hur pirrig och nervös jag var när jag gick ut över gårdsplanen och fram till parkeringen. Jag var 24 år gammal och det var första gången jag skulle ut och resa helt ensam.

Min röda Volvo och jag skulle utforska det okända tillsammans. Vi skulle färdas långt ut i de västsvenska skogarna, med bara varandra, lite konserver, tidningar och några gamla brända CD-skivor till hands.

Jag har väl aldrig varit särskilt naturintresserad egentligen, men efter två år av djup depression och ett ungefär lika långt förhållande vars avslut varit rejält infekterat kände jag för att bara komma bort ett tag. Inte utomlands och absolut inte till någon annan stad, utan någonstans där jag fick vara helt ifred. Bara några dagar, ostörd med mina egna tankar och känslor. Utan täckning på mobilen. Rensa huvudet som man säger. Inga oroliga föräldrar eller kompisar som med sina välvilliga råd bara gjorde saker värre.

Jag vred om nyckeln och startade bilen, satte i skivan med blandade låtar av The Verve och påbörjade min färd mot E18.

Jag skulle åka från Karlstad, genom Grums kommun och sedan följa småvägarna mot den norska gränsen. Det var min plan åtminstone, även om jag hade bestämt mig för att inte tänka ut någonting i förväg.

Det var högsommar, termometern visade på 27 grader och jag blev snabbt påmind om att min gamla bils AC lagt av sedan något halvår tillbaka.

Du blir nog ingen trevlig sovplats i den här värmen du, fnös jag för mig själv medan jag vevade ner rutan.

Jag hade visserligen med mig filtar som skulle stänga ute morgonsolen – därmed också en del värme – men med en nattemperatur runt 20-gradersstrecket de senaste dygnen var det nog ändå lättare sagt än gjort.

Timmarna på vägarna blev förutsägbart händelselösa. Jag stannade till i Grums för att köpa det mest nödvändiga, fyllde tanken till bredden med bensin och svängde sedan efter några mil till på E18 in på en mindre väg norrut. Sedan västerut igen. Mindre och mindre vägar medan solen dalade och gjorde bilens skugga längre och längre mot de fält, sjöar och framförallt skogar som tycktes omsluta oss alltmer. Några övervuxna ruckel syntes här och där längs vägen, men annars inga som helst tecken på civilisation förutom de vägskyltar som pekade mot Årjäng, Arvika och så Årjäng igen.

Skönt, men miljön jag färdades i fick mig också att försvinna lite i tankarna. Att få tid att tänka var visserligen själva poängen med att irra runt planlöst här ute, men tankarna envisades med att ständigt krypa åt ett och samma håll.

Hanna. Skälen till att hon hade lämnat mig. Jag hade inte varit tillräcklig. För deprimerad. Tråkig. Skämt ut henne inför hennes vänner och familj och inte varit tillräckligt engagerad i hennes liv. Hon hade inte sagt så ordagrant, men mellan raderna. Jag förstod och accepterade det. Det jag hade svårare att acceptera var att hon hade ljugit för mig i flera månader. Kramat om mig på morgonen och sagt att hon älskar mig, för att på kvällen åka hem till någon annan. Sedan komma hem sent på kvällen utan att med en min avslöja något. Och när jag till slut förstod och konfronterade henne var plötsligt allting mitt fel.

Jag ville nästan fortsätta över den norska gränsen, försvinna för gott, utan ett ord, och låta henne leva med skuldkänslorna över vad hon hade fått mig att göra. Men lika snabbt som tanken kom blev jag spyfärdig över min egen självömkan och jag tog ett hårt grepp om ratten.

Efter många kilometer på snirkliga vägar i ödemarken kände jag hungern börja krypa i magen och jag slängde ett öga på klockan. Kvart i tio. Kanske började det bli dags att slå läger någonstans nu. Åtminstone för ikväll. Var var jag ens? Jag sträckte mig efter telefonen och kollade kartan. Mottagningen var dålig men jag lyckades luska ut att jag var mitt ute i skogen, närmare Årjäng än Arvika men i huvudsak långt bort ifrån i stort sett allt. Jag noterade en öppning på höger sida om vägen bara ett par hundra meter bort och tryckte ner gaspedalen och snart uppenbarade sig mycket riktigt en smal grusväg in i den täta skogen.

En portal öppnades till vad som såg ut som något ur John Bauers illustrationer. Ett enormt palats skapat av naturen själv. Stora mattor av mossa och blåbärsris bredde ut sig med pelare av gran och tall likt ett tak. Solens sista strålar kunde knappt tränga sig igenom vegetationen. Skymningen föll, och det var mäktigt och vackert och jag kände för första gången hur tillfredsställande ensamheten ändå var. En total vildmark. Här ute var jag helt ensam, bortkopplad från omvärlden och helt på mina egna villkor.

Grusvägen, om man nu skulle kalla den det, blev alltmer igenvuxen men fortsatte in mellan de tjocka trädstammarna och ut på ett mindre fält, för att till sist försvinna vid ännu ett gammalt ruckel omgivet av några mindre björkar. Huset var i något bättre skick än de längs den större landsvägen, men den röda färgen var nästintill bortnött till förmån för ett täcke av lav som hade brett ut sig över det fnöskiga underliggande virket.

Jag stängde av motorn och gick ut. Jag kom inte längre än så här. Högt gräs och sly hade virat in sig i hjulen och bilen drog en tung suck av utmattning. Det var kyligare i luften här och en vindpust fick mitt långa hår att fladdra upp i ansiktet. Jag satte upp det i en knut och inspekterade min omgivning. Rucklet var uppenbart obebott sedan länge – och inte större än en liten fiskebod. Jag öppnade bakluckan och sträckte mig efter kassen med mat, men kunde inte slita blicken från huset. Varför har man byggt det här här ute mitt i ingenstans?

Klockan i bilen var några minuter efter tio och solen sköt sina allra sista strålar bort mot skogen som bredde ut sig skoningslöst på andra sidan.

Köttsoppa. Inte det godaste att äta kallt, men det var det jag hade. Och jag var inte kräsen. Så länge maten täckte mitt behov av energi var det inga problem. Jag kilade fast min ficklampa i en liten reva i biltaket och lade mig raklång över de nedfällda sätena med en sked i ena handen och det senaste numret av Illustrerad Vetenskap i den andra. Ett lugn jag inte känt på länge kom över mig. Ångesten var som bortblåst på ett ögonblick. Det var som att jag här hade trätt in i en annan dimension, där varken tid eller rum fungerade som i verkligheten.

Den plötsliga andakt som infunnit sig måste ha fått mig att somna, för när jag öppnade ögonen var det ljust igen. Klockan visade knappt tjugo i fem på morgonen. Ficklampan hade laddat ur men solens strålar brände bort daggen från bilens fönsterrutor på min högra sida. Men i bilen var det iskallt. Det var kylan, inte ljuset, som hade väckt mig. Helt tvärtom mot vad jag hade förväntat mig. Jag huttrade, släppte tidningen jag fortfarande höll i handen och sträckte mig efter en extra filt.

Jag kände mig utmattad men att försöka somna om var ingen idé. Inte bara frös jag så jag skakade, jag var också kissnödig. Motvilligt kröp jag mot dörren och tog mig på stapplande ben ut några meter i det våta gräset där jag uträttade mitt ärende.

Mörkret igår kväll måste ha gjort att jag missade den, men nu stod den där knappt ett stenkast bort. En annan bil. Visserligen nästan helt uppslukad av naturen och tidens tand, men den blåa, solblekta lacken satt fortfarande kvar på sina ställen. Peugeot 205. En klassisk 80-talsmodell. En sådan hade brukat stå på mormor och morfars uppfart innan de skrotade den för säkert 20 år sedan.

Jag drog upp gylfen igen och tog några yrvakna steg i bilens riktning. Den såg ut att ha kört av vägen där den stod ute i det fuktiga gräs som omgav den något mer upphöjda grusvägen, och ut ur fönstret på förarsidan växte en abnormt krokig gran – vars lika abnormt tjocka rötter höll det fuktskadade sätet i ett fast grepp. Den var tjock och svullen, som om den istället för att ha vuxit på längden, instängd i bilen som den var, vuxit på bredden.

I passagerarsätet bredvid, täckt av mossa, barr och smuts låg en ryggsäck. Även den så solblekt att originalfärgen inte kunde urskiljas och det som eventuellt låg i den var troligtvis lika fuktskadat och förmultnat som allt annat i bilen.

En rysning fick mig att huttra till. Hur hade det gått till när bilen hamnade här? Vem hade lämnat sin ryggsäck där, och varför? Var det någon som hade gått vilse och försvunnit? Eller kanske inte alls haft för avsikt att återvända? Varför skulle man annars lämna både bil och tillhörigheter mitt ute i skogen på det här sättet? Till slut sträckte jag mig efter ryggsäcken och drog ut den genom den spruckna sidorutan.

En vass glasskärva rispade upp min handflata och kom åt ryggsäcken, och ett brett hål öppnades upp ur vilket en smutsig vindjacka, en sönderrostad termos och en knuten och gulnad gammal påse föll ut. Jag betraktade de tre föremålen i gräset i några sekunder innan jag sträckte mig ner efter påsen.

En bok. Jag kände det direkt på formen och rev instinktivt upp den första påsen, bara för att hitta en till, och inuti den en till, tre hårt knutna påsar i ej nedbrytbar plast som noga omslutit sitt innehåll i vad som måste ha varit decennier.

Den hyfsat välbevarade boken jag nu höll i handen var ganska liten, men tjock och tung för sin storlek. Jag vek upp den i händerna och insåg att den var skriven för hand. En dagbok där varje ny fulltecknad sida inleddes med ett datum, för att sedan efter några sådana gapa tom.

Fan, sa jag tyst för mig själv. Visserligen var det spännande, minst sagt, men det var omöjligt att inte också se det kusliga i situationen. Någons gömda dagbok låg i mina händer. Jag kom ju hit för att få vara ifred med mina egna tankar, men nu kände jag mig plötsligt som en inkräktare i någon annans.

Jag trotsade ångesten, gick tillbaka in i bilen, låste om mig noga och började bläddra. Det var en fin skrivbok med rött kartonnage, linjerat papper och med ett tillhörande bokmärke i siden. Den kändes tyngre och tyngre i min hand, som om det låg ett allvar över den som fick mig att förundras över dess innehåll. Jag började läsa den första sidan.

18 maj, 1993.

Jag sitter nu här. Ensam ute i skogen. Peter kunde inte hänga med den här gången och det är helt okej. Jag behöver lite tid för mig själv.

Träden har börjat slå ut och vädret är toppen. Min plan är att runda den lite större sjön en kilometer västerut, sätta mig och meta en stund vid den södra stranden för att sedan återvända tillbaka till stugan. Det lär nog ta några timmar om vädret håller i sig.

19 maj, 1993.

Blev ingen fisk igår tyvärr. Jag tror solen är för stark. Det nappar sämre då har jag lärt mig, men det gör ingenting. Mat har jag gott om.

Planen idag är att vandra längs den andra stigen norrut och sedan tillbaka. Jag har aldrig gått där förut så kartan som jag för en gångs skull har fått med mig kan nog göra nytta.

En bit bort längs den norrgående stigen är en gammal träskylt uppsatt med en konstig symbol djupt inristad. Lite som en åtta där den nedre fjärdedelen kapats och ändarna böjer sig inåt. Aldrig sett något liknande.

Jag förstår inte riktigt vad den betyder men det hela känns spännande. Måste undersökas.

19 maj, 1993.

Tillbaka igen. Wow säger jag bara. Jag vet inte varför men skogen norrut är vackrare än någonting annat jag har sett. Det är synd att jag inte fick med mig kameran. Alla färger där inne är starkare, träden ser ut som stora kristallkronor och det doftar som om naturen har blandat en alldeles egen parfym just för mig.

Jag känner mig kär. Hur konstigt det än låter. Kär i skogen. Jag har aldrig känt så här förut. Jag måste tillbaka dit imorgon. Så fort solen har gått upp. Då är det nog som allra vackrast.

Jag tittade upp från boken, tog fram kompassen på min mobil och tittade ut mot norr. Ingen stig i sikte. Åtminstone inte i det gräs jag såg framför mig. Morgonsolen som lyste från öst träffade dock ett ganska stort metalliskt föremål längre bort i samma riktning och jag blinkade när den starka reflektionen träffade mina ögon. Det var säkert 100 meter bort och omöjligt att urskilja vad det var, men jag bestämde mig för att gå ut och undersöka det.

En större skärva av en spegel, cirka en halvmeter hög, var hårt nedkörd i marken. I kanterna var den svartfläckig av ålder och fukt, men jag kunde tydligt se mig själv och mitt trötta ansikte när jag närmade mig.

Där var symbolen. Samma symbol som dagboksförfattaren både hade beskrivit i detalj och ritat flera gånger längre ner på sidan. Men även en inristad text nedanför, som på en gravsten.

”De som frångå skola tämjas, de som skända skola fördrifwas och de som gälda skola med skogens nåd befrias.”

Det kändes som ett skämt. En dålig version av någon halvkuslig Youtubevideo i stil med dem jag och Hanna brukade titta på. Texten var ålderdomligt stavad men jag hade svårt att tänka mig att glasskärvan var så gammal. Jag drog upp den ur marken, la den på gräset bredvid med texten nedåt och såg mig omkring.

Jag kände mig inte iakttagen. Snarare tvärtom. Samma lugn som igår, trots alla kusliga tecken på svårförklarad närvaro. Jag vände tillbaka blicken mot skogsgläntan igen och det var då den plötsligt uppenbarade sig. Stigen.

Det jag ska berätta nu i de kommande styckena kan låta konstigt och osammanhängande, ja nästintill psykotiskt, men ni måste tro mig. Det är svårt att beskriva det som det är. Jag var och är fullt frisk, har aldrig tagit varken droger eller starkare mediciner och har trots min psykiska ohälsa alltid varit fullt klar i huvudet.

Jag passerade efter en stund det jag antog var samma skylt som dagboksförfattaren beskrivit. Symbolen på den var nu omringad av fler, mer nyligen inristade sådana. Därefter delade sig stigen i två. Skogen som efter ett par hundra meter på den nordvästgående av dem tycktes bli tätare och framförallt doften som blev starkare och mer förförisk för varje steg jag tog.

Ett ljud. Lika snabbt som jag vände mig om såg jag även en hastig rörelse i samma riktning. Mossa. Några mindre tallar runt ett stenblock. En stor gran, säkert en halvmeter bred. Och bakom den något som såg ut som hår. Meterlångt och tjockt, ljust människohår.

Väckt ur den tilltagande berusning skogen gett mig tog jag några vacklande steg bakåt och började sedan springa. Förbi skylten och till slut ut genom gläntan igen, för att sedan ta mig tillbaka in bakom bilens låsta dörrar, där jag blev liggandes platt på mage med andan i halsen.

Ni kanske undrar varför jag inte åkte direkt därifrån. Det kan jag inte heller förklara – åtminstone inte då – men någonting fick mig att ligga kvar där. Det var den där doften, som under dagen växte sig starkare och starkare och till slut la sig som en dimma över mitt medvetande. Den går inte att beskriva för er som inte känt den, men den var förtrollande. Som doften av någon man är kär i, koncentrerad och direkt injicerad i hjärnans dopaminsystem.

Jag minns inte riktigt vad som hände sedan. Jag minns bara henne. Hur hon kom och mötte mig när jag som förhäxad återvände till den snirkliga leden och hur hon välkomnade mig med öppna armar till det vackraste rike jag har skådat. Som om detta möte alltid varit menat att ske, som om hon väntat på mig där sedan tidens början.

Ja, det var som om just tiden och rummet hade böjts runt mig och till sist slukat mig. Allt som på en sekund kändes så självklart. En urkraft. Större än både mig och henne. Uppgiften jag fått, som jag hängav mig till. Hon och jag som levde i ett med naturen och älskade i de mjuka mossbäddarna, vi levde på deras kraft och de på vår kärlek. Hur vi skapade liv som frodades och hur jag högtidligt försäkrade henne om att aldrig lämna dessa skogar. De som förvaltade oss så som vi förvaltade dem. Från den dagen in i all evighet.

När jag vaknade var det som ur en trans. Jag var stel i hela kroppen och det tog en stund att återfå synen sedan jag slagit upp ögonen, men då hade jag redan famlat med händerna runt mig och känt ratten och växelspaken. Jag var tillbaka i bilen igen. Naken och smutsig, med en bitter smak av jord i min mun och med en fruktansvärd ångest som penetrerade varenda cell i min kropp. Det var som om den hindrade mig från att andas. Jag försökte orientera mig i mina tankar. Vad gjorde jag här?

Sakta kom medvetandet tillbaka. Jag hade begått ett misstag. Det var det första som gick upp för mig. Vad misstaget var mindes jag inte ännu, men jag visste att det innebar att jag hade förlorat henne. Inte Hanna – henne struntade jag fullständigt i – utan den underbara kvinnan.

Hur lång tid hade gått? Min telefon var urladdad men bilens klocka visade på 23:41. Jag kände mig över hakan. Flera dagar gammal skäggstubb. Hade jag ätit någonting? Sovit?

Det var betydligt kallare nu än när jag först kommit hit och ingenting av sommaren fanns längre kvar. Bilen var immig, gräset kallt och fuktigt och björkarna runt rucklet var nu gulnade med begynnande lövfällning.

Nu började bilderna komma tillbaka. Den gamla Peugeoten, dagboken, spegeln och den norrgående stigen. Skylten. Träden som därefter vuxit sig allt högre och doften som hade berusat mig till den grad att jag tappat verklighetsuppfattningen.

Jag måste härifrån, nu. Någonstans visste jag det. Men jag ville inte lämna henne. Jag fick inte. En natt till bara. Snälla dyk upp. Snälla ta mig tillbaka.

Dörren till rucklet var olåst och gick upp med ett knarrande ljud. En smått fuktskadad säng. Det var egentligen allt som fick plats där inne bortsett från den mindre bokhylla som stod vid fotändan. Tom förutom två böcker liggande ovanpå varandra. En bibel samt en bok på norska.

”Huldra og annen trollskap – folketro før i tida” av Eivind Heide.

Jag plockade upp den och ut föll ett bokmärke i tyg. Det var broderat med en symbol och en text, båda nu väl bekanta för mig.

”De som frångå skola tämjas, de som skända skola fördrifwas och de som gälda skola med skogens nåd befrias”

Jag hade skändat. Så var det. Jag hade insett någonting förbjudet, blivit skrämd och flytt – men innan flykten hade jag begått någonting oförlåtligt. Något fruktansvärt. Jag kunde bara inte minnas vad.

Rucklet var även det kallt och rått, men sängen var mycket bekvämare än bilens nedfällda baksäten. Boken jag nyss hållit i handen intresserade mig, men mörkret och det faktum att både min mobiltelefon och ficklampa var döda gjorde det i stort sett omöjligt att läsa. Jag var dessutom fortfarande desorienterad och hade troligtvis inte kunnat ta till mig vad som stod i den i mitt förvirrade tillstånd.

Jag vände mig av och an i sängen. Frös. Försökte förstå. Hade jag legat i koma? Slagit i huvudet på något sätt? Jag mindes, men samtidigt låg det som en dimma över allting som inte fick mig att komma underfund med varken tidsperspektivet eller det jag tydligen varit med om. Jag var ju nyss här, men det kändes som en evighet sedan. Imorgon måste jag härifrån, det visste jag, men jag var för svag för att köra nu. För utmattad för att orientera mig. För uppslukad av känslan av ofullständighet. Som om jag inte var färdig här. Uppgiften som fortfarande kallade på mig. Ljudet av grenar mot fasaden. De kyliga vindar som blåste rakt igenom det dåliga virket och de filtar jag förgäves virat omkring mig. Utmattningen som fick övertaget och vann.

Jag vaknade plötsligt med en stel känsla i ryggen. Samma beska jordsmak i munnen. Starkt illamående. Jag hade somnat på mage och filtarna låg nu på golvet bredvid mig i en hög. Jag försökte sträcka mig efter dem men armen lydde inte. Paralyserad. Troligtvis på grund av den bitande kylan, men det fanns något annat här också som störde.

Sakta lyckades jag vända huvudet och det var då jag såg henne. I ett svagt sken från månen som letade sig in genom det smutsiga fönstret stod hon nu där. Lutad över sängen med långa grenar som armar. Hennes långa hår som nu hängde livlöst från ett assymetriskt huvud av bark, med surrande flugor krypandes in och ut genom tre tomma hål. Långa, krokiga rötter som sträckte sig ner från hennes långsmala fingrar, rakt igenom min hud och ner i och runt min ryggrad.

Jag försökte skrika men det gick inte. Jag var för kraftlös. Istället tömdes jag på luft och när jag försökte andas in igen kände jag hur någonting vred sig runt mina lungor och drog åt. Smärtan måste ha fått mig att tuppa av, för när jag vaknade igen var hon borta.

Hukande, skärrad och med tårarna rinnande ner för kinderna tog jag mig ut genom dörren, satte mig i bilen, lyckades med nöd och näppe vrida om nyckeln och backade därefter med full kraft ut från den långa grusvägen, mot den väg jag kommit från en sommarkväll i juli för vad som skulle visa sig vara tre månader sedan.

De kommande veckorna blev turbulenta och återberättas nog bättre av andra än mig själv – annars blir den här texten alldeles för lång. Mina närstående, som gjort allt i sin makt för att hitta mig, men till slut känt sig tvungna att acceptera det värsta, fick ett fullständigt chockerande återseende. Berg- och dalbanor av känslor, tusentals frågor och otaliga sjukhusbesök. Både för mina djupa, enligt läkare oförklarliga sår i ryggen samt för den förvirring och paranoia som plågade mig. Men också, så småningom, för cancern.

Det är vad de tror i alla fall. Men jag vet. Smärtorna som tilltar för varje natt och som börjar äta upp mig inifrån, som förvärras tusenfalt om jag äter annat än jord och multnande löv och som strålar ut i de stora, fula sår som nu börjat få en skorpa av… bark.

Jag vet vad jag måste göra. Jag sitter här igen i min bil, skrivandes på min telefon på den igenvuxna grusväg jag aldrig tänkte återse. Fast besluten, med en dödlig dos smärtstillande i min hand. Jag hoppas hon inte spyr upp dem också.

Jag ska gälda. Betala tillbaka till skogen med min egen kropp. Så det frö hon planterat i mig. Betala för det svek jag begick. Och om allt går som det ska ska vi återförenas, hon och jag. Bli odödliga tillsammans i det kretslopp som skogen innebär. Jag väntar här på henne, bredvid hennes förre älskare. Han som aldrig lämnade sin bil, som lät henne rota sig i det säte där han själv tog livet av sig för 30 år sedan. Jag är redo.

Tolfte november, 1993

Sinnessjuk. Det är vad de säger att jag är. Om de bara visste.

Jag har läst på – och jag vet vem du är nu. Det förstod jag i och för sig samma sekund jag strök mina fingrar över din rygg. Ryggen du aldrig vände åt mitt håll. Chocken och rädslan som fick mig att försöka strypa dig. Det var aldrig meningen älskling. Men jag vet att du aldrig kommer att förlåta mig.

Jag hittade en bok på biblioteket i Askim som förklarar vem du är. Vad du är. Jag har lagt den i stugan ifall någon annan skulle irra sig in här. Så de förstår varför jag satte upp spegeln. Varför de snabbt måste härifrån.

Du måste hållas i schack. Inte beblanda dig med människor. Jag vet att du bara inte vill vara ensam, men det finns fler som du – som förstår dig. Bara inte så många kvar. Fler som vakar över träden och gestaltar med den kraft som vi människor inte förstår. Obeskrivligt förförisk, men också så fruktansvärt skrämmande.

Jag är här nu. För mig är det för sent. Jag ger dig min döda kropp. Jag vet att du kommer vid skymningen och då ska vi förenas igen. Återge liv åt det som försakats.

Tillsammans varar vi för evigt.

Vi hörde lyssnaren Jonatans historia “Bark”, uppläst av Michael Forsberg.

En som har en särskild begåvning för att skildra mötet mellan människa och svensk vildmark är Erik Kuoksu. Med novellsamlingen “Autio”, som han sammanställde våren 2011, skapade han säregen skräck med Lappland som scen och dess uråldriga minnen och invånare som karaktärer. Texterna skrev han mellan 2007 och 2011, och sedan tog det slut. Inspirationen var borta. Idag skriver Kuoksu annat, men hans fina skräcknoveller finns kvar, och i Creepypodden har vi tidigare hört dem i avsnitt 45, 64 och 82.

Och nu ska vi höra den sista han skrev. Den har aldrig publicerats förrän nu. Vi ska höra ännu en berättelse om en sommar i Sverige, “Under fjällens inflytande”, skriven av Erik Kuoksu och uppläst av Ludvig Josephson.

I.

Det finns många platser i fjällvärlden som väcker känslor – känslor av vördnad inför det storslagna, känslor av människans litenhet i naturen och känslor av förundran inför en värld som på många sätt är väsensskild från den de flesta av oss lever i. Men vissa platser väcker hos många en skräck, som kanske ökar eftersom den verkar vara så oförklarlig.

Jag var i Björkliden på semester sommaren 1997. Det var min andra semesterresa till fjällen…Jag var där på skidsemester några år tidigare och fick då en lust att se hur trakten såg ut på sommaren. Nu var jag alltså där igen och hade tänkt vandra runt i naturen utan något särskilt mål. Först hade jag tänkt gå Kungsleden, men när jag insåg vilka sträckor det handlade om, bestämde jag mig för att det inte var något för mig. Björkliden verkade vara ett bättre alternativ. En vän till mig, som ofta hade varit där sa:

“Ja, Björkliden på sommaren… det är vackert där då, och ganska lugnt. Inte mycket folk på hotellet då, mest folk som stannar för att äta på väg mellan Kiruna och Narvik. Inte för att restaurangen är så mycket att hurra för – som du vet – utan mer för att det är sådan utsikt… det är en upplevelse i sig”…

Det var en torr och kall eftermiddag i början av juli jag steg av tåget vid Björkliden station. Jag gick upp till hotellet med min ryggsäck och checkade in. Stället verkade mycket ödsligare än när jag var här på vintern. Jag lämnade ryggsäcken i mitt rum och gick till restaurangen för att äta. Hotellet gick i bruna och gula nyanser – det måste ha byggts på 70-talet. Det hade en alldeles speciell atmosfär – solen verkade skina in i en egendomlig vinkel genom fönstren. Efter maten gick jag ned för några trappor och ut på en altan och rökte. Utsikten över Torne träsk var hänförande.

Jag gick sedan ut i naturen… Strövade runt, inom synhåll från hotellet. Axlarna sjönk liksom ned lite grann. En underbar frihetskänsla. Jag sov gott den natten.

Vid frukosten kom jag i samspråk med en grupp turister, som kommit med samma tåg som jag. Det var en barnfamilj från Stockholm, som verkade ha lagt ned tusentals kronor på fjällkläder. De sa att de skulle vandra upp efter någon jokk senare under veckan. De var i fjällen nästan varje år:

“Har man väl kommit under fjällens inflytande”, sa mannen, som talade som en universitetslärare och säkert var det också,”… så är det svårt att dra sig tillbaka från det. Det är som om något kallar på en däruppifrån”.

“Ja, så kan man uttrycka saken. Själv gillar jag mest bara att ströva fritt, här eller någon annanstans…”, fyllde hans fru i. Barnen såg inte riktigt ut att vara lika uppfyllda av samma vandringslust som sina föräldrar.

Under dagen vandrade jag upp till Kratersjön. Jag gick långsamt och njöt av fjällnaturen, som just verkade ha vaknat ur vinterns järngrepp. Luften var klar och kall. Jag träffade på några andra vandrare och jag får väl säga att förbrödringen var total när vi kokade kaffe över öppen eld och åt våra smörgåsar.

Jag återvände till hotellet lagom till middagen och la mig tidigt. Konstigt nog sov jag oroligt… Jag drömde att jag vandrade i fjällen… på en väl intrampad stig i en fjälldal jag aldrig tidigare. Jag kom närmare och närmare ett stort fjäll med en brant klippvägg som störtat samman i ett hav av stenar… Plötsligt kände jag mig alldeles kall – en kall vind svepte ner från fjället.

Min blick drogs mot det höga fjället i bakgrunden… En väldig glaciär… Plötsligt var drömmen mycket verkligare än verkligheten… Glaciären smälte framför mina ögon och vatten forsade utför bergväggen… Något tinade fram… Ruiner… Någon som sjunger eller mumlar något i mitt öra.. Jag greps av skräck, men samtidigt av något annat… Känslan av att komma hem…

“De urgamla ruinerna…” mumlade jag för mig själv. Jag upptäckte att jag var vaken och låg i min säng i mitt hotellrum. Midnattssolen lyste in genom fönstret och det var mycket varmt i rummet. Jag öppnade fönstret, drog för gardinerna och somnade om.

På morgonen träffade jag mannen från den vandringsglada stockholmsfamiljen i trapphuset. Vi talade en stund om allt möjligt, sedan berättade jag för honom om min dröm. Han log och sa:

“Låter som om du kommit under fjällens inflytande…”

“Det verkar så…”

“Ärligt talat så låter det som en plats jag känner till. Den ligger inte så långt härifrån, eller rättare sagt tar det ungefär en dag att gå tid – om det är fjället jag tänker på, men det låter nästan som det… En ganska stor fjälldal och sedan en sammanstörtad klippvägg och ett högt fjäll med en glaciär som ganska oförmodat reser sig i bakgrunden. Lustigt att du drömde om det så exakt.”

“Ja, märkligt. Antagligen ett sammanträffande. Om jag skulle komma dit skulle jag säkert tycka att det såg helt annorlunda ut…”

“Kanske… Vad tror du. Ska vi ta en vandring dit bort i morgon?”

“Ja, jag vet inte… Men varför inte egentligen? Blir inte din familj besviken om du försvinner bort i två dagar under semestern?”

Han skrattade till: “Nej, de är nog rätt vana vid det, antar jag”.

Så var det bestämt. Vi överlade en stund om vilken utrustning vi skulle ta med oss, sedan skildes vi åt.

II.

Vi träffades utanför hotellentrén tidigt nästa dag med våra ryggsäckar. Vi hade med oss torrproviant, var sin sovsäck, regnkläder och annat för alla eventualiteter. Min ryggsäck verkade mycket tyngre än hans, vilket på något sätt ingav mig förtroende för honom. Han verkade vara erfaren. Han – Torsten –hade dessutom ett mycket kompakt tält, som tydligen var lätt att fälla upp.

Vi började vår vandring. Vi följde en väl upptrampad stig första biten, sedan konsulterade Torsten kartan och vi vek av mot vad jag antog var vårt mål. Jag frågade honom skämtsamt:

“Du vet vart vi är på väg, antar jag?”

“Javisst. Lita på mig. Om inte annat har vi ju våra mobiler med oss. Till och med här funkar de om man har Telia som operatör.”

“Jag har inte Telia, tyvärr…”

“Jaså inte… Ingen fara. Det har jag”.

Vi gick genom björkriset en timme eller så, sedan kom vi fram till en liten jokk. Jag vände mig till Torsten och sa:

“Myggen verkar ha kommit…”

“Ja, tyvärr…”

Vi vadade över utan problem och när vi gått en halvtimme till stannade Torsten och pekade mot två kullar:

“Vi ska mellan de där kullarna, och sedan ytterligare en bit genom mer höglänt terräng. Undrar om inte den där fjälltoppen där borta… är vårt mål”.

“Det ser ut att vara långt dit…”

“Det är nog närmare än det ser ut. Häruppe är det svårt att bedöma avstånd”.

Vi fortsatte vår vandring. Plötsligt slog vädret om och det blev en aning disigt. När vi gick mellan kullarna stötte vi på en renhjord. Det var en märklig upplevelse att se de stora djuren liksom tona fram i diset. De betraktade oss misstroget och gick sedan åt ett annat håll. Nu började det regna, men diset skingrades. Vi drog på oss våra regnkläder. Klockan var ungefär tre på eftermiddagen när vi passerat kullarna. Torsten pekade med sin vandringsstav ut över det flacka stenlandskapet vi stod framför.

“Där borta – några kilometer härifrån, tvärsöver den här fjälldalen, finns fjället jag talade om… Terrängen är inte svår. Jag höll mig på den här åsen som löper tvärs över när jag var här senast – det var kanske 5 år sedan eller så. Jag föreslår att vi gör det nu också.”

Jag sa inte emot, och vi vandrade lika lätt på åsen som om vi hade gått på en trottoar inne i en stad… Märklig association… Trottoar i fjällen… Jag vände mig till Torsten:

“En lustig tanke… Undrar om den här åsen är gjord av människohand… Den är nästan onaturligt rak, tvärs över den här steniga slätten…”

Han skrattade en aning överlägset: “Ja, visst är den rak, men människohand… Knappast. Jag antar att det är inlandsisen eller något…”

“Inlandsisen ja. Det har du nog rätt i”.

Diset tätnade en aning och sikten var inte särskilt lång – stenlandskapet nedanför åsen tonade gradvis bort. Det var en aning kusligt. Isolerat.

“… Bortom all ära och redlighet…”, mumlade jag.

“Inte så långt borta, ärligt talat. Det finns en fjällstuga inte så långt härifrån… Där borta ungefär”, sa Torsten och pekade in i diset med sin vandringsstav. “Enligt kartan, i alla fall.”

III.

Det var redan kväll när lågfjället tonade fram i dimman, även om midnattssolens oavbrutna dag egentligen gjorde alla tidsangivelser onödiga… Jag rös när jag såg likheterna mellan det jag sett i min dröm och det jag nu såg med vakna ögon. Den sammanstörtade bergväggen fanns i verkligheten! Och bakom en brant slänt upp på lågfjället.

“Otroligt! Precis som i drömmen!”

Torsten log och sa: “Kanske det… Det här är ett märkligt ställe. Vad tror du… Ska vi bestiga berget?”

“Det ser inte ut att gå, inte här i alla fall”

“Vi får nog gå runt och se hur det ser ut på andra sidan.”

Vi började gå längs den steniga slänten. Dimman lättade något och vi såg för första gången vår omgivning tydligt. Fjälldalen vi hade passerat var skrämmande i sin vilda och oförlåtande ödslighet. Ingen växtlighet alls, bara gråsvarta stenar, fläckade av lavar… Ett stort stenfält omgivet av låga fjäll och kullar. Man anade högre fjäll i bakgrunden. Regnmolnen drog sig långsamt bort och avslöjade att fjällen var oväntat höga. Jag kände mig liten och obetydlig.

“Här kan ingenting leva”… sade jag rakt ut i luften.

“Vem vet,” sa Torsten.

Plötsligt stod vi framför vad jag instinktivt förstod var en offerplats – en seite omgiven av mossiga ben och underliga metallföremål som verkade urgamla och nu täcktes av regndroppar. Vi hade vandrat upp en bit på den steniga slänten för att kunna passera en göl, och hade inte sett något förrän vi råkat komma rakt på offerplatsen. Torsten verkade inte ens nu ha upptäckt den, så jag pekade rakt på seiten och ropade:

“Titta!”

Han ryckte till och sa:

“Men titta!”

Vi blev stående i flera minuter, överraskade av det oväntade fyndet. Torsten påpekade sedan det uppenbara:

“Det måste vara någon sorts offerplats…”

Han klev upp på den lilla avsats där seiten, benen och metallföremålen låg, rotade runt en stund och lyfte sedan upp ett mynt.

“Det ser ut att vara från medeltiden eller ännu äldre… Det verkar vara arabiskt”.

Jag kände mig illa till mods:

“Det är nog bäst att inte röra något…”

“Är du vidskeplig?”

“Nej… Men man borde nog anmäla fyndet någonstans och låta någon som vet vad dom gör ta hand om det.”

Han ryckte på axlarna: “Visst, visst.” Han lade motvilligt tillbaka myntet.

Vi bestämde oss för att det var dags att slå läger och fortsätta vår vandring nästa dag, så vi slog upp tältet en bit från offerplatsen och kokade pulversoppa på Torstens spritkök. Ingen av oss sade något. Stämningen hade oförklarligt blivit tryckt. Efter att vi hade ätit lade vi oss i tältet för att sova.

“God natt, då”, sa jag.

“Ja. God natt”, svarade Torsten.

Sedan somnade jag.

IV.

Jag vaknade med ett ryck. Någon hade ropat något, antingen i drömmen eller i verkligheten. Jag upptäckte att jag var ensam i tältet. Torsten måste ha gått ut, för tältet var öppet. Jag försökte somna om men kunde inte, så jag gick ut. Klockan var halv ett på natten. Regnet hade dragit bort helt och hållet nu och fjälldalen var rödgul av midnattssolen. Min skugga verkade vara oändligt lång.

Jag tittade efter Torsten, och såg honom stå uppe vid offerplatsen. Det kändes – fråga mig inte varför – som att det skar i bröstet. Jag gick bort till honom över de besvärliga stenblocken. När jag kom fram till honom sa jag:

“Svårt att sova, eller?”

“Ja… Underliga drömmar…”

Jag såg att han hade ett av de egendomliga metallföremålen i sin hand. Han betraktade det intensivt och sa:

“Undrar vad det här är för något, egentligen…”

“Vem vet…” Jag kände en oförklarlig ilska växa inom mig, och fortsatte:

“Ärligt talat, Torsten… Lämna den här platsen i fred. Varför gick du hit upp, egentligen?”.

Hans självsäkerhet var som bortblåst.

“Jag vet inte riktigt… jag fick en känsla av att… Svårt att säga…” Han skrek till och tappade metallföremålet på marken:

“Titta! Titta på seiten!”

Sedan vände han om och började kräla planlöst över stenblocken, nedåt. Jag förstod inte vad han menade och vad som hade skrämt honom… inte förrän någon sekund senare… Det var som om mina ögon plötsligt hade öppnats… Seiten! Storjunkaren! Ögonen! En ridå av panik fördunklade mitt medvetande och jag upptäckte att jag flydde som om jag plötsligt hade konfronterats med något som när som helst kunde förgöra mig, reducera mig till intet.

Jag hann upp Torsten vid vårt läger. Han stod bredvid tältet, som i chock. När han såg mig mumlade han:

“Vad är det som händer?”

“Jag vet inte. Men jag känner att jag inte vill vara kvar här en sekund till…”

Han började rafsa ihop våra saker, men stelnade till… Ett dovt muller från glaciären uppe på fjället…

“Skit i sakerna…” Paniken grep tag i mig, och vi sprang bort mot åsen som varit vår väg till denna fördömda plats. Jag hörde hur någon mumlade: “Seiten… öppnar sina ögon och talar… lever under glaciären… uppvärmningen… snart naken… återuppstånden… har aldrig riktigt dött… vilar under glaciären… Vilar… dör aldrig riktigt…”

Jag insåg att det var jag själv som mumlade. Vi sjönk ihop av utmattning ute på åsen. Midnattssolen gjorde natten verkligare än dagen… Jag vände mig om och tittade mot platsen vi flytt ifrån… Ingenting, och ändå såg jag något som rörde sig långt där borta.

“Det är bara en björn… Kan inte vara något annat… Bara en björn. Eller en ren… en renhjord… ett lämmeltåg av…”, viskade Torsten. Jag kommer aldrig att kunna glömma hans blick .

“För helvete! Vad ska vi göra… Fjällstugan. Hittar du dit?” Jag skakade om honom och han verkade nyktra till något:

“Ja, bakom det där låga fjället. Du ser röken stiga upp där borta. Det är inte så långt.”

“Vi går dit”, sade jag bestämt.

Han nickade och vi gick ned från åsen och tvärs över stenslätten. Fjället var inte svårt att ta sig över. Vi hittade en stig som ledde rakt mot stugan. Klockan var kanske tre när vi kom fram. En skäggig man låg i en sovsäck på golvet. Han reste sig upp och gav oss en misstrogen blick när vi slet upp dörren och vacklade in. Jag såg nu att jag hade sår på knäna – jag måste ha stött emot stenblocken under min flykt utan att märka det.

Mannen i sovsäcken sade nyvaket:

“Hej.”

“Hej, svarade jag…” Sedan tog orden slut. Både jag och Torsten insåg hur egendomliga vi måste ha verkat och trots att vi båda var uppskakade, kändes allt plötsligt absurt. Vad hade egentligen hänt, och varför hade vi blivit så rädda. Jag kunde egentligen inte förstå varför.

Torsten var den som tog till orda först:

“Vi… lyckades… gå vilse… Tur att vi hittade hit”.

Den skäggige sade: “Ja…”

Han såg synnerligen skeptisk ut. Vi lade oss ned på golvet i ett annat hörn av stugan, men kunde inte somna. Inte heller mannen i sovsäcken verkade sova, men han sade ingenting. Efter en stund hördes ett ljud utanför stugan. Den skäggige vände sig mot oss och log stelt:

“Verkar som om många är ute och vandrar i natt…”

Jag kände hur den oresonliga skräcken återvände… När mannen såg detta rynkade han pannan… I hans ögon måste vi ha verkat mycket suspekta. Torsten flög upp, sprang över till dörren och låste den. Den skäggige mannen frågade honom:

“Varför gjorde du så?”… Torsten mumlade:

“Det kan jag inte säga… Jag, vi… Det hände något…. Du kommer inte att kunna förstå…”

Mannen såg samtidigt irriterad och oroad ut:

“Ja… Jag vet inte. Vad håller ni två på med, egentligen?”

Torsten stod tyst och svarade inte. Ljuden utanför stugan fortsatte, ett tungt, lufsande läte… Ingenting annat än den klarblå, molniga himmeln var synlig genom dess fönster.

Mannen gick ur sin sovsäck, rullade ihop den och började samla ihop sin utrustning. Han sa:

“Jag tror jag går nu…”

Torsten sa till honom:

“Gör inte det… Det finns något därute…”

“Något? Vad menar du? Någon, snarare. Eller hur?” Han vände sig mot mig, men jag kom inte på något att säga. Han skrattade skarpt, lade sina tillhörigheter i sin ryggsäck, spände fast sovsäcken och sade:

“Nu går jag. Hej då! Ha det så trevligt.” Han knuffade undan Torsten, låste upp dörren, gick ut och stängde den hårt.

Torsten satte sig på en stol och började gråta hysteriskt. Jag ställde mig upp och lade min hand på hans axel. Jag försökte trösta honom, men jag hörde att jag inte lät övertygande:

“Vi måste ha övertolkat alltihop… Det är nog ingen fara… Ingen fara… Bara fjällens inflytande…”

Han lugnade ned sig efter en stund. Det var alldeles tyst utanför. Vi satt vid bordet i den lilla stugan resten av natten. Ingen av oss sade något, för vad fanns det att säga. Skräcken fanns kvar, men den var inte längre akut, utan verkade dov, molande. Det kändes som om även jag när som helst skulle börja gråta. Midnattssolen sken in och gav furupanelerna på stugans väggar en obehagligt orangegul nyans.

V.

Ett par timmar passerade. Jag såg att klockan var halv sju på morgonen. Torsten satt bredvid mig och stirrade mot en vägg. Jag sa till honom, lugnt och försiktigt:

“Det är kanske dags för oss att börja röra på oss. Här kan vi inte stanna…”

Han gav mig en blick, som var snarare trött än rädd:

“…Du har rätt…”

Vi ställde oss upp och såg att den skäggige mannen, eller någon annan, hade glömt en termos på en bänk vid väggen. Jag öppnade den och upptäckte att den var full av kaffe, som ännu var varmt. Jag tog några klunkar och räckte termosen till Torsten. Även han drack. Vi kände oss plötsligt mycket bättre.

“Ja, det är väl lika bra att vi börjar gå nu”, sa Torsten.

Jag låste upp dörren – en våg av oro svepte genom kroppen, men jag stod emot. Vi gick ut genom dörren och stod på den upptrampad platsen utanför stugan. Torsten suckade och började gå. Det skulle bli en lång vandring tillbaka till Björkliden.

När vi hade gått en stund vände jag mig om. I ett skuggigt parti ganska långt borta, bredvid ett stort klippblock inte långt från fjällstugan, stod en otydlig gestalt. Gestalten rörde sig inte, men han betraktade oss oavvänt. Var det den skäggige mannen? Nej, knappast… Vad har människan på sig? En raggig päls? Omöjligt att säga på så här långt avstånd… Sorg… En sorg utan ord föll över mig som ett mjukt sommarregn, och jag kände hur mina ben plötsligt ville ge vika. Gestalten vände sig om smälte in bland stenblockens skuggor.

Torsten gick några meter framför mig. Jag öppnade munnen för att säga vad jag hade sett, men i sista stund hejdade jag mig, skakade av mig den tunga känsla som gripit tag i mig, vände min blick rakt framåt och fortsatte vår långa väg till hotellet med dess trygga tegelväggar, varmvatten, elektricitet och restaurang utan att en enda gång vända mig om.

Signaturmelodi

Vi har hört “Under fjällens inflytande”, skriven av Erik Kuoksu och uppläst av Ludvig Josephson. Och det var det Creepypodden hade att bjuda på, denna sommardag år 2023, när allt är så varmt, stillastående och vagt oroväckande som bara en svensk sommar kan vara. Vi hörs igen om två veckor.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.