Avsnitt 193: Oväntat besök

Det här är en händelse jag grubblat över i ett decennium nu, och jag vill berätta om den för er här, så att ni kanske kan hjälpa mig förstå den.

Som tonåring bodde jag med mina föräldrar i ett stort hus där de hade sitt sovrum på första våningen, och jag hade mitt rum på andra våningen. Min storebrors gamla sovrum låg vägg i vägg med mitt, men han hade flyttat hemifrån sedan många år när det här utspelade sig. Mitt sovrum låg i slutet av en lång korridor med heltäckningsmatta, och trappan ned fanns i andra ändan av korridoren, så det hände emellanåt att mamma eller pappa klev in i mitt rum utan att jag alls hade hört dem närma sig.

Klockan var väl runt tio på kvällen och mina föräldrar hade lagt sig. Det var en vanlig vardag och jag hade skola att gå till morgonen därpå, så jag borde väl ha gått och lagt mig, men jag satt och chattade med några vänner på datorn. Min dörr var lite på glänt, lamporna i mitt sovrum var släckta, men en nattlampa kastade ett dunkelt ljus över dörren.

Jag såg plötsligt sovrumsdörren gå upp, och utanför i mörkret såg jag mammas ansikte, halvt gömt i mörkret. Hon stod orörlig med blicken fäst i mig i två utdragna sekunder, och sedan slog dörren igen. Jag hade en hund på den tiden, som låg på min säng, och han tittade upp och nosade mot dörren. Efter att den slagits igen satt han upprätt och vaken med öronen rakt upp, som om han var redo att försvara mig.

Mamma kan vara ganska passiv-aggressiv, så min första tanke var att hon hade upptäckt att jag satt uppe efter läggdags, blev förbannad och marscherade iväg. Jag ropade på henne ett par gånger, men hon svarade inte.

Vi hade i mitt barndomshem telefoner som man också kunde använda för att ringa mellan rummen, för det var en grej förr i tiden, innan mobiltelefonerna, så jag tog upp luren i mitt rum och ringde den telefon som fanns på mammas nattduksbord. Det gick ganska många signaler, och när mamma till slut svarade lät hon mosig. Jag drog omedelbart igång en lång rad förklaringar till försvar för varför jag suttit uppe, och frågade sedan vad hon hade velat och varför hon inte kommit tillbaka när jag ropade på henne.

Hon var tyst i några ögonblick, och frågade sedan vad jag pratade om. Mitt telefonsamtal hade väckt henne. Jag frågade henne i retur vad hon pratade om, eftersom jag precis sett henne öppna min sovrumsdörr, titta på mig, stänga dörren efter sig och gå iväg. Hon sade att hon inte visste vad jag pratade om, och lät irriterad över att jag väckt henne. Jag borde ändå gått till sängs för länge sedan, sade hon, och så lade hon på.

Där satt jag i mörkret och kände hjärtat slå i 180, för jag visste vad jag hade sett. Jag hade inte varit trött, på väg att somna eller påverkad av något, och jag har varken före eller efter denna händelse haft några hallucinationer som påminner om den. Jag gick igenom minnesbilden igen, och insåg att jag tyckt mig se att den kvinna som hade stått utanför min dörr hade lite mer blont hår än mammas korpsvarta. Det liknade min mosters hår, eller åtminstone som det hade sett ut innan det föll av under hennes cellgiftsbehandling. Mamma och hennes syster var väldigt lika i ansiktet och i kroppsbyggnaden, och de hade lika långt och vågigt hår. hårfärgen hade egentligen varit den enda stora skillnaden. Men min moster hade dött bara en månad innan det här hände.

Jag har gått och undrat om det var ett spöke jag såg ända sedan den kvällen, men kanske var det något annat. Vad det än var så är det här första gången jag berättar om det.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var historien “Vem stod i min dörr”, publicerad av användaren Healing_potato_lemon på Reddits underforum Glitch in the Matrix.

Om orden “oväntat besök” ger dig någon association är det kanske en du fått av vissa kända reklamfilmer, och då är det en ganska behaglig sådan. Då tänker du kanske på stugfönster där det lyser varmt, i fjällen eller på ensliga kobbar i skärgården, och att man ändå med enkla medel kan göra även det mest underliga tillfället trevligt och ombonat.

Men det går att vända på det, som till exempel i historien vi inledde med. För det verkar som att användaren Healing_potato_lemon inte är ensam om att ha upplevt sådant här. I kommentarsfältet till posten dök en annan användare upp, en som kallade sig Dudacw, och hen berättade något liknande:

“Det var ett par år sedan. Jag låg och sov, men vaknade av att det lät som att någon öppnat dörren till mitt rum. När jag tittade upp stod min brorsa där. Han log mot mig, och så stängde han dörren. Jag var groggy och somnade snabbt om, men vid matbordet dagen därpå frågade jag honom vad det var han hade gjort den natten. Då sade han att han varit på jobbet hela natten. Jag insåg att han, när han hade stått i min sovrumsdörr, hade haft på sig märkliga kläder, och att hans leende hade varit konstigt. Vad det var jag såg kommer jag aldrig förstå.”

Så långt Dudacw, som alltså också haft erfarenhet av en familjemedlem i dörren som det var något okänt men påtagligt fel med. Du kanske också sett något liknande? Som vanligt får man gärna berätta om egna upplevelser, eller tipsa om andras som man läst eller hört, i mejl till creepypodden@sr.se

Apropå nattskift så läste jag nyligen en annan text på Reddit, som tog avstamp i det oväntade besök man kan få ensamma nätter på arbetet. Den heter “Nattskiftet”, skrevs av Redditanvändaren Ghostbeezer och publicerades redan 2013 på underforumet Nosleep. Den läses av Michael Forsberg.

När jag var runt 18 jobbade jag på en bensinstation. Den låg lite avsides och var inte så stor, knappt mer än två små rum. Det första, där man klev in som kund, var butiken, där vi hade kassan och sålde tuggummi, godis, snacks och kall dryck. Mycket mer fanns inte till försäljning. Om den finns kvar idag är den nog obemannad.

Man kom in i butiken genom en liten entréhall på vars väggar fanns hyllor med chips och nötter. Hallen ledde in i butikens högra hörn, och när man kom in hade man omedelbart till höger dryckeskylarna som löpte längs ena väggen i sin helhet, ungefär tre meter lång. På sin vänstra sida fanns kassan och disken, och bakom den, dörren till personalrummet.

Det var lika enkelt där inne, ett litet och fyrkantigt knappt inrett rum med golv och väggar i cement. Väggen gick inte hela upp till taket, så om man ville kunde man stå på skrivbordet i personalrummet och kika in i butiken. Med undantag för den väggen, som var i gips, var alla väggar i byggnaden av omålad sten utan några tapeter. Personalrummet var knappt upplyst. Det var ett grått, deprimerande och faktiskt ett ganska kusligt rum. Jag trivdes inte där inne, och försökte alltid få pappersarbetet avklarat så snabbt som möjligt.

En kväll satt jag där och jobbade. Det var ett nattskift, som vanligt för mig. Jag är en kvällsmänniska och har alltid sökt mig till arbeten jag kunnat sköta nattetid, eftersom jag ändå hade suttit uppe. Natten var kall och regnig. Det hade precis som vanligt varit ensamt på bensinstationen. Den enda som hade kommit var en stammis som blivit till en bekanting, Jim, som också han jobbade nattskift, hade stannat till och köpt en kopp kaffe och småpratat lite på vägen till sitt jobb.

Han hade till slut lagt några dollarsedlar på disken och sagt att jag kunde behålla växeln. Dörren ringde sin elektroniska gälla signal när han öppnade den och så småsprang han ut i regnet. Jag hörde hur de stora regndropparna hamrade mot betongen där ute, och just när dörren skulle glida igen kom åskan.

Från min plats i kassan kunde jag inte se ut genom fönstret, så jag vände mig mot övervakningskamerans teveskärm och såg där Jim skubba fram till sin truck, parkerad vid den ena av bensinpumparna. Jag kunde inte låta bli att småskratta när jag såg hur han slet i fickan i sin redan dyngsura jacka för att få fram nyckeln och låsa upp bilen, medan jag satt inne i min varma och torra lya. I jämförelse med att kämpa ute i regnet framstod det som rent av mysigt där inne.

När han till slut kommit in, startat sin truck och kört iväg fick jag syn på en man som måste ha stått gömd bakom den. Han bara stod där under bensinstationens tak, vänd mot butiken. Jag såg Jims truck köra in i bild igen när han svängde genom utfarten och ut på vägen, och sedan försvann den, och jag lämnades ensam med denna märkliga man.

Han stod där länge. Han rörde sig inte utan hade blicken fäst på en och samma punkt vid butiken, och jag tyckte det såg ut som om han tittade mot övervakningskameran. Jag kunde inte urskilja några detaljer i hans utseende, för han stod allra längst bort, mellan pumparna 3/4 och 7/8, och det var fullt tänkbart att han stod där för att få regnskydd, men ändå vilade något obehagligt över honom och hans stela tittande, till synes medvetet om att jag satt här och tittade på honom. Till slut lyckades jag slita blicken från skärmen och återvände till boken jag läste.

En hög åskknall fick mig att hoppa till. Jag tittade upp från boken, och såg att jag hade läst i tjugo minuter. Jag hade nästan glömt mannen, men när jag av gammal vana slängde en blick upp på övervakningskameran så kände jag pulsen stiga igen.

Han var fortfarande kvar, men nu hade han kommit närmare. Han stod inte längre under taket, utan ute i regnet. Det syntes tydligt att han stod med ansiktet vänt mot kameran, som om han avsiktligt betraktade mig. Han hade den svarta jackans luva dragen över huvudet, men jag såg nedre hälften av hans ansikte, och jag såg att han log. Och så såg jag att han höll något i handen. Vad det än var så reflekterade det ljuset från butiken. Han stod inte mer än fem-sex meter från dörren.

Jag kände hur halsen liksom låste sig. Det här gillade jag inte alls. Dörren måste låsas. Han där ute hade inte gjort något uppenbart hotfullt, men något var fel med honom. Annars står man inte ute i regnet mitt i natten och stirrar på en övervakningskamera med ett leende på läpparna och något blankt i handen.

Jag tog mig tyst och långsamt ut från bakom kassan, och gick ner på huk. Jag ville inte att den där galningen skulle kunna se mig genom fönstret. Anade han att jag var på väg för att låsa dörren skulle det kanske kunna få honom att kasta sig fram mot den. När jag väl var framme vid dörren skulle han se mig oavsett, men då skulle jag förhoppningsvis hinna låsa. Jag tog upp nyckeln ur fickan, kravlade mödosamt på huk fram mot hallen och kikade runt hörnet. Långsamt sträckte jag mig längre och längre fram, och till slut visste jag att jag såg rätt mot den punkt där han hade stått på övervakningskameran, men jag såg honom inte. Han var borta. Jag reste mig så snabbt att jag började se stjärnor, flög fram till ytterdörren och låste den, och så vände jag om för att skynda mig tillbaka till övervakningskamerans skärm.

När jag kom fram såg jag till min oerhörda förvåning att han fortfarande stod där, precis på samma ställe, med ansiktet fortfarande vänt mot kameran. Den enda skillnaden var att han hade höjt upp handen framför sig, och att jag nu tydligt kunde se kniven han höll i. Hans leende hade blivit större. Det liknade ett avlångt hål. Det var som om han hånade mig och mitt försök att hålla honom borta.

Jag hade aldrig varit med om något så hemskt. Aldrig hade jag varit så rädd för att dö. Vem den där mannen än var så visste han att jag var där, och han ville döda mig.

Jag kastade ned min bok i väskan och gick baklänges, utan att lämna övervakningskamerans skärm med blicken, mot dörren till personalrummet. Sedan drog jag i en enda rörelse upp dörren, hoppade in och slängde igen dörren efter mig. Efter att ha låst den och slängt väskan på skrivbordet tog jag med skakande händer fram telefonen och ringde larmnumret.

Inne i personalrummet fanns fler skärmar kopplade till övervakningskameror. Här kunde man ha uppsyn över såväl miljön utanför bensinstationen som butiken, för att chefen skulle kunna ha koll över sina anställda. Jag kunde inte på någon av skärmarna se den främmande mannen.

När operatören på larmcentralen till slut svarade snubblade jag på mina egna ord. Till slut lyckades jag förklara min situation, och hon förstod att jag satt ensam på en bensinstation med en knivbeväpnad galning utanför, och då sade hon att hon skickat en polisbil och att den var i närheten av mig.

Hon bad mig att inte lägga på, för hon hörde väl att jag var livrädd, och för ögonblicket kändes det betryggande. Men precis då kom en hög åskknall igen, och den följdes av ett tynande brummande, som en motor som stängts av. Sekunden efter gick elen. Det blev kolsvart i personalrummet och tyst i telefonluren.

Jag satt helt stilla och bara lyssnade. Mitt hjärta pumpade som om jag skulle få en hjärtattack. Jag hoppades att operatören på larmcentralen visst var kvar, att hon bara var tyst av någon anledning, men jag vågade inte fråga. Till slut var jag tvungen att inse att jag lämnats helt ensam.

Det kändes som om mannen var där inne med mig. Bakom min rygg. Eller kanske framför min näsa, bara några centimeter bort, med sitt underliga leende. Varje gång jag rörde mig var jag rädd att råka röra vid honom. Varje ljud jag åstadkom lät i min öron som ett dån. Varje gång åskan gick trodde jag att jag skulle svimma.

Jag gled långsamt ned från stolen på golvet, och med min väska i ett krampaktigt grepp tog jag mig in under skrivbordet. I väskan hade jag en termos som jag kunde använda som tillhygge, men hur bra skulle det gå när jag ändå inte såg någonting.

Jag satt där i fullständig tystnad i vad som kändes som en evighet. Regnet föll mot taket. Åskan blev allt mer avlägsen. Till slut tyckte jag att jag hörde något. Det lät som om något drogs mjukt mot golvet någonstans. Det kunde vara fotsteg.

Jag kunde inte avgöra varifrån de kom. Från utomhus, eller var någon här inne någonstans? Jag insåg att det kunde vara polisen, och drog efter andan av okontrollerbar glädje, men jag vågade ändå inte röra mig. Sedan tystnade ljuden.

Någonstans i huset hörde jag en maskin ge upp ett mekaniskt stön och sedan rulla igång, och ögonblicket efteråt kom ljuset tillbaka. Ute i butiken hörde jag dryckeskylarna börja surra, nästan som om de väckts av ljuset.

Jag tvekade länge men stack till slut fram huvudet och tittade upp mot övervakningskamerornas skärmar. De var svarta. Jag skulle behöva sätta igång dem igen. Jag sträckte ut handen så långt jag förmådde, tryckte in knappen, och drog mig snabbt tillbaka. Skärmen blinkade till och en svartvit bild tonade långsamt fram.

Mannen var där. Han stod i butiken. I hans högra hand höll han kniven, nu helt insmord i en mörk vätska. Den droppade ned på golvet vid mannens fötter, där en pöl bildats. Han stirrade fortfarande in i kameran med samma breda hål till leende, men nu såg det ut att ha runnit blod ur munnen. Han var nu bara på andra sidan den tunna väggen. Jag hade inte hört ett ljud därifrån.

Jag vet inte exakt vad det var som fick mig att göra det. Kanske bara dumhet, avtrubbad matthet efter en kväll då jag oavbrutet varit skräckslagen. Hur som helst reste jag mig i en snabb rörelse, och klättrade upp på skrivbordet för att kika över väggen, in i butiken. Men jag nådde inte hela vägen upp. Med ena foten drog jag in en hög böcker under mig. Innan jag ställde mig på den tittade jag på övervakningskamerans skärm igen. Mannen hade försvunnit igen. Skärmen visade bara en tom butik. Jag höll andan, klev upp på böckerna och tittade in i butiken.

Där var han. Omedelbart framför mig. Inte ens en halvmeter bort. Jag stod mittemot honom och hans öppna, blodiga leende. Men det var inget leende. Inte ens hans ansikte. Det var mannens öppna hals, uppsliten från öra till öra. Hans huvud hängde baklänges, och doldes av jackans huva. Det kom ett gurglande ljud, och några droppar blod skvätte ut ur såret, när mannens andning på något sätt ändå fortsatte. Det lät som luft som lämnade ett punkterat däck. Jag ryggade instinktivt, och tappade fotfästen på bokhögen under mina fötter. Jag tänkte “helvete” medan jag föll baklänges, men sedan blev allt svart.

När jag vaknade var det av en ficklampa i ansiktet. “Allt väl?”, frågade en man som jag såg suddigt ovanför mig. Han vände sig bort och sade åt någon jag inte kunde se att ringa hit en ambulans. Min syn blev suddigare, och jag förstod att jag hade slagit huvudet. I ett ögonblick tyckte jag mig se mannen med avskuren hals bakom polismannen. Jag hoppade till och försökte ta mig upp, men det snurrade så i mitt huvud att jag omedelbart föll ned igen.

“Ta det lugnt, hörrö”, hörde jag polisen säga. “Vi ska inte ha några fler olyckor här.”

Jag lade mig ner igen och slöt ögonen, och allt blev svart igen.

Inte förrän flera dagar senare fick jag lämna sjukhuset. Det första jag gjorde var att återvända till bensinstationen och berätta för min chef att jag framöver antingen bara tog dagpass, eller sade upp mig på stående fot. Och så ställde jag honom en fråga som retat mig hela tiden medan jag legat på sjukhuset. Vad hade polisen menat med “några fler olyckor”?

Det visste han precis, visade det sig. Tydligen hade han haft en annan anställd några år innan jag började där, en kille som tog nattskiften, som under ett pass hade förlorat förståndet på något sätt. Han hade nämnt för sina kollegor att han flera gånger sett något omöjligt i övervakningskamerorna, men inte gått in på några detaljer. Till slut måste det ha drivit honom in i en depression. En ensam natt på bensinstationen hade han till slut tagit en kniv och skurit halsen av sig.

Det händer ännu att jag då och då, mörka, regniga nätter, tycker mig se den där mannens öppna hals, och höra ljudet av när han kippade efter andan. Och varje gång jag lyckas ta mig ur sådana visioner upptäcker jag att jag, som om jag gick i sömnen, gått till köket, och att jag har en kniv i handen.

Ja, så berättade alltså användaren Ghostbeezer i en historia från Reddits underforum Nosleep, publicerad 2013. Den lästes av Michael Forsberg.

Låt oss vidga blicken ännu mer, för oväntade besök behöver inte bara vara människor i dunkla dörröppningar, utan kan också vara större och ställa mer existentiella frågor. Till exempel: är vi ensamma i universum?

Under en knapp timme den tolfte april 1950 syntes någonting i himlen ovanför San Diego i Kalifornien som aldrig setts till igen, vare sig före eller efter. Nio tydliga punkter strålade i stjärnhimlen. På ett foto av samma område i himlen taget en halvtimme innan fanns de inte där, och inte heller på nästa foto som togs, sex dagar senare. Vad var de nio punkterna för någonting?

Den frågan har Beatriz Villarroel, forskare i astrofysik vid Stockholms universitet, ställt. Det var hon och hennes kollegor som upptäckte punkterna. De arbetar med ett projekt som kallas Vasco, och som går ut på att gå igenom stora mängder gamla fotografier av stjärnhimlen och leta efter saker som sticker ut.

Villarroel har hittat ett hundratal fotografier med anomalier, eller transienter, som de kallas: astronomiska objekt eller fenomen som bara tillfälligt syns i skyn. Det kan vara allt från supernovor och gammablixtar till satelliter och väderballonger, men de kan också ha så tråkiga, jordiska förklaringar som skräp på kameralinsen eller ljusreflektioner. Till alla dessa omkring hundra fotografier med transienter har Villarroel kunnat hitta naturliga förklaringar.

Utom till just det som föreställer de nio punkterna ovanför San Diego i april 1950. Den bilden togs på Palomarobservatoriet, som en del i en stor undersökning av natthimlen genomförd mellan 1949 och 1958. 2000 bilder togs, och tack vare att man ville ha bilderna i färg fotograferades varje punkt med både röd- och blåkänslig glasplåt. På den blåkänsliga glasplåten syntes ingen av punkterna. Men på den rödkänsliga glasplåten, som användes till ett fotografi bara trettio minuter senare, finns de där. Och på sjuttio år hade ingen tagit notis om dem, förrän de upptäcktes nu under Villarroels projekt.

Vad kan det vara, då? Villlarroel har gjort ett mycket ambitiöst arbete för att utesluta alla tänkbara naturliga förklaringar. De har uteslutit linsöverstrålning, elementarpartiklar och gammastrålar, asteroider, meteoriter och så gott som alla mänskliga spår som saliv eller smuts på plåten. Det kan inte ha varit flygplan, för under den nästan timslånga exponeringstiden borde dem ha lämnat nio streck efter sig på bilden, och inte nio punkter.

Kan det ha varit satelliter eller rymdskrot som fotograferades? Ja, det skulle det kunna vara. Om det inte var för problemet att år 1950 hade inte människan ännu skickat upp någonting alls i rymden. Den första satelliten, Sputnik, skickades upp 1957. Om det är föremål av metall som syns på fotografiet från Palomar så är det ingenting människan skickat upp. I alla fall inte såvitt vi vet.

“Om det skulle vara en riktig observation”, säger Villarroel i en intervju med DN och upprepar att hon säger “om, så visar avståndet att det är något inom solsystemet. Det är något som är väldigt nära oss och den enklaste förklaringen rent fysikaliskt är att det skulle vara någon form av rymdskrot”.

Villarroel har en förhoppning, säger hon, att hon ska kunna hitta en indikator i bilden på att det verkligen är metallföremål som fotograferats. Hon antyder att det finns ett sätt kvar att säkerställa det.

“Och om det skulle vara ett riktigt fenomen?”, frågar reportern på DN. Och Villaroel säger, med en ton som jag tycker är anmärkningsvärt avslappnad när man tänker på vad det är hon faktiskt föreslår:

“Det betyder ju inte att det måste vara något slags ufo, det kan vara något slags rymdskrot som bara legat kvar i hundra tusen år.”

Det som Beatriz Villarroel, forskare i astrofysik vid Stockholms universitet, alltså föreslår som den mindre spektakulära förklaringen till vad det var som fotograferades under femtio minuter ovanför San Diego i Kalifornien år 1950, det är att kameran lyckats fånga en glimt av rester från ett hittills okänt besök av en farkost från en annan värld.

Där har vi, kan man ju konstatera, antydningen om ett oväntat besök som verkligen ger en svindel.

För det finns oväntade besök som får en att ifrågasätta, som ställer frågor som man inte vet om man vill ha besvarade. Och det finns oväntade besök som man aldrig riktigt repar sig från.

I avsnittets sista historia ska vi höra om sådant, fast där berättaren själv står för besöket. Det är lyssnaren Peder som berättar om när han var ute och reste som ung, och vad som hände när han utan planer eller så värst mycket pengar dök upp på en tågstation i Kina.

Vi hör Peders “Ett hotellrum i Guangzhou”, som läses av Ludvig Josephson.

När jag var fem så åkte jag med min mamma och lillasyster till Kanarieöarna. Jag var för liten för att idag minnas vad vi gjorde där men jag har i efterhand fått det berättat att vi bodde på en resort vid vattnet och att vi hängde runt poolen och motsvarande Bamse-klubb. Vad jag faktiskt minns, tyvärr, är att jag vid något tillfälle blev kissnödig och fick gå ensam in på herrarnas toalett på området och att när jag var på väg ut för att möta mamma igen så var det något som kittlade mig på benet. Sedan låret, sedan magtrakten. Något hade tagit sig innanför mina kläder och hade lika mycket panik som jag hade. Något rev och bet allt det kunde för att hitta ut, vilket det också gjorde, genom halsen på min t-shirt. Det var en kackerlacka.

Min mamma har så länge som jag kommer ihåg försökt spela ner händelsen men hon går med på att kackerlackan förstörde den semestern. För jag var otröstlig i flera dagar, drömde mardrömmar och kliade oavbrutet på de små sår som den lämnat efter sig: jag fick till och med hjälp från skolan med psykolog flera år senare, just därför att jag fortfarande kunde känna de där små benen innanför kläderna.

Jag är bättre nu. Det finns förvisso kackerlackor i Sverige också men de är färre, de är blygare och de är i en helt annan storleksklass än de söderut. Och det var egentligen inte förrän jag i någon sorts vuxen ålder började resa som jag påmindes om händelsen på toaletten på Kanarieöarna.

För mellan 2009 och 2011 så bodde jag i Peking. Vad jag gjorde där spelar inte särskilt stor roll för den här historien men jag var inte där som student. Snarare så skulle jag nog av de som faktiskt var utländska studenter antagligen ha beskrivits som både en glidare och en skojare, men livet där var bra mycket mer oförutsägbart och bisarrt än det som jag hade lämnat hemma i Stockholm. Och visst fanns det kackerlackor, men jag såg tack och lov sällan till en enda.

I Kina på den tiden så var det inte svårt att vare sig arbeta eller leva utan arbetstillstånd. Missförstå mig rätt, det var väldigt olagligt men också en offentlig hemlighet bland expats, och våra arbetsgivare, att det var lätt att kringgå den krångliga processen att skaffa arbetsvisum om man bara visste vart man vände sig. Jag kom till Kina med ett turistvisum som gällde i en månad. Sedan så kunde jag på plats i Peking förlänga det två gånger så att jag på samma visum kunde stanna i tre. Problemet med det var sedan att för att skaffa ett nytt turistvisum och börja om den processen så var jag tvungen att uppsöka en kinesisk ambassad utanför fastlands-Kina.

Det vanligaste var att man åkte hem till där man kom ifrån, eller till Mongoliet eller, som jag brukade göra, till Hong Kong. De första två gångerna så flög jag men den tredje så var jag i desperat behov av att spara pengar och tog ensam nattåget (eller dryga dygnståget, om man så vill) dit. Hong Kong var dimmigt och omtumlande, som alltid, men i övrigt ganska odramatiskt. Det tog några dagar att få tillbaka passet och jag gick därefter med bakfulla steg in på tågstationen för att påbörja resan tillbaka till Peking. Klockan var runt elva på förmiddagen.

Jag hade bara antagit att det gick flera tåg om dagen – hur skulle annars alla miljoner människor få plats? – så det var med stor bedrövelse som jag mottog beskedet att nästa tåg inte skulle gå förrän kommande förmiddag. Ståendes, rödögd vid biljettluckan så gick jag snabbt igenom mina alternativ och kom fram till att jag inte ville återvända till hostell-komplexet Chungking Mansions i Kawloon (inte minst då toalettstolen hade exploderat sista natten) utan bad listigt, tyckte jag, i stället om en biljett till den närmast liggande staden på fastlandet, som jag visste att tåget skulle passera: Guangzhou.

Några timmar senare så hade jag gått genom pass- och visumkontroll, fått mina medhavda apelsiner beslagtagna och stigit ut i den tunga, fuktiga kantonesiska luften. Guangzhou är en i åtminstone svenska mått mätt gigantisk stad på Kinas södra kust, ungefär hälften så stor som Peking, vilket innebär att där bor ungefär 12 miljoner människor. Dock så är staden långt ifrån lika tillgänglig för icke-kineser som till exempel Shanghai eller närliggande Shenzhen då få talar annat än kantonesiska och antalet internationella besökare är ytterst begränsat i jämförelse. Men det var människor, bilar, cyklar och mopeder överallt. Skyskrapor tornade upp sig; grå hutonger med deras böjda tak visade sig mellan trettiovåningshusen; neonskyltar blinkade; os från restauranger blandade sig med avgaser, varm asfalt och cigarettrök.

En vanlig syn på kinesiska tågstationer på den tiden – och är säkert fortfarande – var representanter från närliggande hotell och vandrarhem som väntade på ankommande resenärer. De ropade på en och de slet i en med sina fantastiska erbjudanden på billiga rum, sköna sängar, nära stationen, nära flygplatsen, snygga tjejer, snygga killar. Det hade vid det här laget börjat bli kväll och himlen var mörkblå ovanför smog och ljusförorening och jag var inte översugen på att övernatta ensam på tågstationen. Så jag lät mig lyssna på den första killen som kom upp till mig. Det fanns ett fint, prisvärt hotell inte långt bort, sa han på engelska. Kostar bara 300 yuan. Med tanke på att jag inte hade en aning om någonting där och då, visste inte ens var på en karta jag befann mig och hade dåligt med pengar, så såg jag ingen anledning till att höra vad de andra inkastarna hade att erbjuda. De skulle rimligen bara erbjuda precis samma saker.

Killen såg ut att vara något yngre än jag, lite kortare, bar en höggul fotbollströja tillhörande något lokalt lag, misstänkte jag, och till den ett par ljusa jeans och vita tygskor. Han presenterade sig som Felix, vilket inte är ett typiskt kinesiskt namn men det är inte heller otypiskt att unga kineser tar sig ett internationellt gångbart namn, så inget konstigt med det. Felix ledde vägen och medan vi tog oss igenom den svettiga folkmassan framför stationsbyggnaden och ut på den tolvfiliga gatan framför, förbi reklamtavlor föreställande Jackie Chan och det schampo han använder, så började vi småprata. Han verkade trevlig, tydligen så hade han aldrig träffat en svensk tidigare. Det var övervägande kineser på genomresa som han träffade vanligtvis, sa han.

Jag skulle inte kalla det för ett första dåligt tecken men jag blev lite illa till mods när han först sa att hotellet låg bara femton minuter bort och sedan att han gärna kunde skjutsa mig dit på sin moped. Jag låtsades överväga det generösa erbjudandet men nej tack, att gå går bra. Han flinade och sa något i stil med att han hade mekat med sin lilla Honda halva dagen och höll upp sina svarta, oljiga händer. Han ville se om den skulle funka för två nu. Oh well.
Snart hade vi gått i kringelikrokar runt kvarter med höghus, förbi små gatukök, genom rökiga uteserveringar och framför folktomma butiker och börjat gå längs den gata som följde tågspåret söderut. Det var knappt ens en gata egentligen utan snarare en illa skött väg med mörka, risiga kontorshus, lagerlokaler och stängda butiker på ena sidan, spåret på den andra. Jag slogs av hur snabbt vi lämnat människosorlet, biltutorna och cykelklockorna och hamnat någonstans som kändes nästintill öde i jämförelse. Felix travade på och jag följde efter. Jag hann faktiskt till och med tänka att om min mamma visste att jag gick längs ett tågspår i en främmande stad, tusentals mil hemifrån, tillsammans med en man som jag precis träffat så skulle hon antagligen ha fått en stroke. Det är också därför jag aldrig berättat den här historien för henne.

Men efter ungefär en kvart så kom vi som utlovat faktiskt fram till hotellet. Det var inte tjusigt på något sätt men det behövde det heller inte vara för mina ändamål. Tio våningar ungefär, med avgasgulnad fasad i det svaga ljuset från gatlamporna och med en stor röd neonskylt fastnaglad på fasaden. Hotellnamnet stod skrivet både på kinesiska och på engelska: ’Best Comfortable Inn’, sa Felix stolt och slog ut med armarna. Han gick in före mig och började prata väldigt snabbt på kantonesiska med tjejen i receptionen. Han pekade på mig som stod en bit bort som ett annat UFO i den stora och ekande tomma lobbyn och hon nickade artigt. Sedan så vinkade han till mig att komma och skriva på några papper, visa mitt pass och betala. Jag fick min nyckel och Felix tackade för sig och gick. Tillbaka till stationen för att försöka skjutsa någon annan på sin moped, tänkte jag. Tjejen bakom disken log och sa på bruten engelska ”sjunde våningen” och pekade mot hissarna.

När hissdörrarna öppnades steg jag ut i en trång och fascinerande illa upplyst korridor med dörrar på båda sidor. Enda ljuskällan efter att hissen stängts var en grön nödutgångsskylt; korridoren tycktes löpa genom hela byggnaden. Jag kisade och gick långsamt framåt. Min dörr var tydligen den andra, efter vad som såg ut som en städskrubb eller liknande, vilket ju var praktiskt.

Rummet var mörkt, så klart, och jag famlade innanför dörrposten efter en lampknapp. Lysrören knastrade till liv och precis innanför tröskeln så satt en mörkbrun kackerlacka stor som min tumme och liksom tittade upp på mig med sina känselspröt ivrigt viftandes. Det var som att den hade suttit där och väntat på att någon skulle komma och öppna så att den kunde gå ut. Lika snabbt som jag upptäckt den så sprang den mellan mina ben och ut i korridoren och vem vet var. Alla muskler krampade och jag fick kämpa för att inte kräkas. Man får väl vad man betalar för, tänkte jag med blodsmak i munnen och försökte förlikade mig med tanken på att samexistera med kackerlackan de kommande timmarna. Bara klara natten. Snart i Peking. Snart härifrån.

Rummet var inte litet men på konstigt byggt. Eller var det märkligt möblerat? Jag fick aldrig ordning på det. Men golvet var helkaklat, vilket inte är ovanligt i delar av världen med hög luftfuktighet, det fanns en bildrörs-TV, en garderob med skjutdörrar som var inbyggd i väggen, en stol, ett bord, en skramlande bordsfläkt, en vattenkokare och en säng: allt man behöver. Det enda fönstret vette mot den dunkla vägen och tågspåret, och en bit bort tornade skyskraporna i centrum upp sig. Helt okej ändå, tänkte jag, och öppnade för att få in lite fuktig luft. Då och då mullrade ett gods- eller passagerartåg förbi men i övrigt så var det oväntat tyst. Undantaget knakandet och droppandet från själva byggnaden.

Efter att på andra strapatser i Kina glömt både det ena och det andra i hotellgarderober så hade jag för vana att inte använda dem. Väskan hamnade ouppackad på golvet och jag började planera för middag. Klockan var efter nio och jag hade inte ätit sedan Hong Kong. Suset från ett snabbtåg ljöd från fönstret och i tystnaden som följde hördes ljudet av en liten smattrande motorcykel. Det är så klart inget ovanligt i en storstad men jag stack ändå ut huvudet och såg mycket riktigt Felix parkera och låsa sin moped nere vid entrén. Han kom ensam. Stackarn.

Jag hade knappt ens råd att betala för biljetten tillbaka till Peking, så några extravaganser till middag kom inte på fråga, ens KFC hade antagligen försatt mig i konkurs vid det laget, men nog kunde jag väl hitta lite nudlar att värma med vattenkokaren på rummet, och lite vatten. Och kanske några öl. Jag var ju ändå på någon sorts semester? När jag kom ut från hissen på gatuplan så stod Felix och pratade med receptionisten. Han sken upp när jag kom mot dem och frågade snabbt om jag behövde något? Hans händer var ännu skitigare och flottigare än de varit tidigare och jag antog att han inte var någon vidare mekaniker, men jag sa ingenting om det. Jag förklarade vad jag behövde och han visade mig vänligt ut på gatan. Den tjocka kvällsluften var som en varm, blöt vägg att kliva in i.

Felix förklarade att det bara var att följa gatan vi var på i den riktningen, sedan ta tredje vänster, och sedan gå i kanske fem minuter, så skulle jag komma fram till ett snabbköp som borde ha allt jag behövde. Han måste tyckt att jag sett orolig ut och lade hjälpsamt till att det finns ingenting att vara rädd för i Guangzhou. ”Bara trevligt folk här.” Han slog kamratligt till mig på axeln som för att säga att det här fixar du, kompis, och vände tillbaka till hotellet. Och jag kunde inte annat än att gnissla tänder över det svartbruna handavtrycket som nu satt på t-shirtens högra axel.

Men jag följde instruktionerna och hittade till affären. Den del av stan där jag hamnat nu var inte alls lika skum och öde som den precis invid spåret, utan var väl upplyst och hade både människor och bilar som rörde sig, vilket var välkommet. Jag gjorde mina torftiga inköp utan större språkförbistringar och var snart på väg tillbaka. Som genom ett mirakel så lyckades jag hitta samma väg som jag kommit och rätt var det var så stod jag på ett gathörn och såg ut över spåren igen. Ett mörkt tåg tuffade långsamt förbi. Jag vände mig till höger och några kvarter ner så lyste den stora röda skylten på en svart fasad inklämd mellan andra svarta fasader.

Felix var inte kvar i lobbyn och jag såg inte till receptionisten heller. Det stora utrymmet var lika öde som tidigare. Klockan på väggen visade kvart över tio. När jag klev ut från hissen den här gången så var det mörkt och otrevligt som vanligt men nu luktade det dessutom av cigarettrök. Och så stod det en man där, knappt synbar efter att ljuset från de öppna hissdörrarna försvunnit, bara en liten bit ifrån min dörr. Hans ansikte lystes upp av glöden på hans cigarett. Han var, skulle jag gissa, runt 60 och bar runda glasögon. Jag hajade till mitt i steget men hann tänka att det är väl klart att man stöter på andra människor på ett hotell? Vafan kom igen nu. Och fortsatte gå med vad jag hoppades skulle likna bestämda steg i riktning mot den mörka siluetten.

Precis när jag tog fram nyckeln så sa han något till mig på kantonesiska. Jag höll den stelt kvar framför låset och sa på dålig mandarin att jag inte förstod. En korkad strategi eftersom om han då svarade på mandarin så hade jag inte kunnat fortsätta någon särskilt inspirerad konversation oavsett. ”Var kommer du ifrån?” frågade han på engelska. Jag sa att jag kommer från Sverige medan han drog ett djupt bloss på cigaretten. ”Vad gör du i Guangzhou? Hur länge stannar du? Vad gör du i Peking? Trivs du där?” Det blev många frågor och jag svarade så artigt och tålmodigt som jag orkade. Han ville antagligen bara vara trevlig mot en turist eller behövde sällskap medan han rökte, men ändå. ”Det här är mitt rum,” sa han och knackade på dörren bredvid min. ”Vi är grannar.” Jag nickade, sa ingenting, superspännande, och hoppades att han skulle förstå att jag var klar med utbytet. Han släppte cigaretten på golvet och satte foten på den. I halvljuset från nödutgångsskylten såg jag en tandrad visa sig. ”Min son vill inte att jag röker på rummet. Jag förstår inte vad som är problemet men orkar inte bråka med honom.” Jag sa att jag förstod och förde nyckeln ännu lite närmare låset. Han verkade till slut förstå och önskade mig en trevlig kväll. Men precis när jag skulle öppna så tog han till orda igen. ”Det är en gammal och illa skött byggnad den här. Jag har bott här många nätter och varje natt är det något nytt oljud. Men så du vet, det är ingenting att oroa sig för. God natt.” Och så gick han in till sig och jag till mig. Äntligen.

Vattenkokaren fungerade felfritt och jag satt efter några minuter och inhalerade min plastburk med kycklingnudlar. Fönstret stod öppet, fläkten var på och det enda jag kunde hitta på den gamla TVn som inte var på antingen kantonesiska eller mandarin (eller ryska) var någon sorts mästerskap i Quake 2. Svårt ointressant men jag kunde åtminstone hänga med i vad som hände. Grannen hade haft rätt: trots att jag hade både fläkt och TV på, trots att det gick tåg utanför fönstret så hörde jag skrapande, knackande och droppande lite då och då.
Plötsligt så sa det hursomhelst PANG!, skärmen svartnade och en blå blixt slog upp mot taket från TV-apparaten, varpå jag flög ur stolen och kunde nu addera nudelbuljong till fläcksamlingen på min stackars tröja. Jag kastade mig på golvet och letade efter eluttaget – ville inte gärna bränna ner hotellet, ännu mindre brinna inne på det. Uttaget hittades och jag slet sladden ur väggen. TVn gav ifrån sig ett sorgset väsande och bara fläkten hördes.

Jag är en ganska easy-going person som inte gärna ställer till med besvär, inte ens när jag borde det, men nu så var det fan raka spåret ner till receptionen för att säga dem ett och annat om brandsäkerhet och kundvård, och be om ett nytt rum. Väl i den tomma lobbyn så ringde jag så hårt som jag vågade på klockan och väntade. Tjejen från tidigare kom ut från kontoret och frågade vad hon kunde hjälpa mig med? Jag berättade om Quake 2-turneringen och blixten som slagit i taket, och för extra effekt så slängde jag in kackerlackan, mitt ärr och att min t-shirt var förstörd. Hon beklagade det inträffade. ”Gammal TV”, sa hon. ”Väldigt fuktig luft, dålig kombination.” T-shirten kunde hon skicka på tvätt men kackerlackan tycktes hon inte bry sig om att ens adressera. Jag avböjde, orkade inte bråka om en sketen, fake-Commes de Garcons-tröja – bara logistiken kring tvätten skulle antagligen hålla mig kvar i Guangzhou i två dagar till. ”Jag vill ha ett annat rum i alla fall,” sa jag fåraktigt. Hon blinkade några gånger innan hon svarade att ”tyvärr så är vi fullbokade”. Jag orkade inte bråka om det heller. ”Hälsa Felix tack för tipset.” Hon rynkade på pannan. ”Felix?” ”Ja, han killen som jobbar här, han med Honda-mopeden. Han som hämtade hit mig från stationen.” Hon funderade ett ögonblick och sken sedan upp. ”Aah, du menar Chun Lin. Han jobbar inte här. Han är gäst.”

I korridoren mötte jag den rökande mannen igen. Jag var inte på något snackigt humör den här gången heller och nickade bara artigt medan jag öppnade dörren. ”Gick TVn sönder?” tror jag han frågade innan jag stängde om mig. Nu luktade rummet både elektrisk brand och cigarettrök och jag slängde med en handduk vid det öppna fönstret några gånger men tröttnade snabbt. ”Skit samma, nu går jag och lägger mig”, och efter att ha borstat tänderna, dragit av mig jeansen, kollat låset, släckt och ställt väckarklockan så låg jag ovanpå lakanen och försökte sova. Fläkten surrade och då och då knakade det i väggen eller knäppte i något rör. Rökmannen tittade på TV, hörde jag genom väggen bakom garderoben. Det oregelbundna skrapandet från väggarna var faktiskt ganska mysigt trots allt och snart sov jag.

Någonting kittlade mig på smalbenet. Det tog mig bara några ögonblick att vakna till och slänga mig ur sängen och ner på golvet på alla fyra. Det var kolsvart. Ett snabbt litet tassande hördes genom fläktbruset. Det upphörde precis innan jag krupit fram till lampknappen som satt vid dörren. Lysrören kom till liv igen och jag ställde mig upp, slängde med blicken över rummet, pulsen skenade. Jag hann stå med armarna i någon sorts improviserad redo-position, nävarna knutna och med brett mellan fötterna i säkert tio sekunder innan jag såg kackerlackan igen, tittandes upp på mig från under bordet och allt föll på plats. Den jäveln hade haft fräckheten att krypa upp i min säng för att undersöka mig med de där långa bruna spröten – nu skulle den fucking dö! Det tog några försök. Dels därför att kackerlackor är snabba, dels för att de är tuffa som granit. Men efter några rena träffar med hälen på min skosula så var den helt och hållet oskadliggjord.

Pulsen gick ner och jag satte mig på sängkanten och pustade ut. Jag tittade på klockan. Den var kvart över två. Utmärkt. Jag fick i alla fall sova i en och en halv timme, för nu skulle det inte bli någon mer sömn den här natten. I stället så satte jag mig i skräddarställning mitt på sängen och plockade fram den kantstötta pocketbok som jag reste med. ’Word of Honor’ av Nelson DeMille: en tegelsten till rättegångsdrama som jag hade haft svårt att komma in i. Nu hade jag tid till det i alla fall.

Jag satt där i någon timme, zonade ut lite då och då, antingen på grund av något skrapande eller knarrande eller bara när boken blev långrandig, och började tänka på annat. En tanke som kom till mig var att tänk om kackerlackor är typ fridlysta i Guangdong och att jag nu begått någon sorts brott? Antagligen inte men man vet fan aldrig i Kina. Oavsett så hade jag gjort mig av med liket genom fönstret, lugnade jag mig med. Jag fortsatte läsa. Sedan kom nästa tanke. Varför stod sängen en decimeter från väggen? Just för att kackerlackor inte skulle hitta upp dit? Och sedan slog det mig att när jag hade närmat mig hotellet efter att ha handlat middag så hade jag märkt men inte riktigt processat en sak: att det inte hade lyst i ett enda fönster utöver de i lobbyn och i det bredvid mitt på sjunde våningen. Den hade varit helt mörkt, hela byggnaden. Märkligt på ett fullbokat hotell ändå? Jag skakade av mig det också. Snart var det soluppgång och morgon och då var jag outahere. Jag tog upp boken igen. Skrapandet hördes igen.

Men nu så var jag tvungen att tänka på kackerlackan en gång till. Det satt långt inne men den hade rört vid mig, till och med gått på mig, kanske smakat på mig, och bara tanken på allt det fick någonting att yla inom mig. Jag lade ner boken och motvilligt så rätade jag ut mitt högra ben för att undersöka om den lämnat något efter sig: ett bitmärke? Skrapmärke? Ägg? Sin autograf? Något värre? Men mitt på mitt nakna smalben, där jag trodde att kackerlackan hade varit, syntes inget annat än fyra svarta fingeravtryck.

Jag slutade andas.

Långsamt, långsamt gled jag ur sängen, mina hjärtslag dånade i öronen. Plånbok, biljett och pass låg i jeansen, nu skulle bara telefonen ner i dem också, samt jag själv. Jag drog på mig dem och började försiktigt att snöra skorna. Då, ett skrapande ljud, ett som jag hade hört flera gånger under kvällen, följt av ett annat lite mer diskret, också det bekant. Jag stod blickstilla mellan sängen och fönstret, dörren i andra änden av rummet. Fläkten fortsatte surra. Garderobsdörren hade skjutits undan. Bara lite men tillräckligt för att jag skulle skymta en höggul fotbollströja och en svart, smutsig hand innanför.

Jag struntade i väskan och allt annat och dök mot dörren, över sängen. Inifrån garderoben hörde jag vad som närmast kan beskrivas som ett besviket stön innan dörren skrapande gled åt sidan. Jag hann skymta ljuset från en TV-apparat genom hålet mellan mitt rum och deras. Samma små snabba fötter som jag hört tidigare hördes igen när Felix kom konstigt långsamt efter mig. Jag hade fan forcerat dörrjäveln om den inte hade öppnats inåt, men snart var jag ute vid hissarna. Ingen tid för det, hann jag tänka, utan störtade i stället mot den gröna nödutgångsskylten. Sedan tog jag tre-fyra steg i taget tills jag nådde bottenvåningen. Primalhjärnan beordrade mig då att stanna upp och lyssna. Byggnaden varken knakade eller gnisslade längre och några snabba steg hörde jag inte heller. Jag slog upp dörren till lobbyn och spurtade mot utgången. Den var låst.

Tillbaka i receptionen så slog jag halvt sönder den lilla ringklockan innan en äldre man kom stapplandes, yrvaken, ut från kontoret. Inte tjejen från tidigare. Han mumlade och suckade på kantonesiska men ställde sig pliktskyldigt vid disken. ”Ring polisen! Felix, galningen i rummet bredvid mitt-” hann jag skrika innan han höll upp en hand, suckade och sa något annat på kantonesiska. Han talade inte engelska. Och jag kunde inte larmnumret: även om jag hade kunnat det så hade jag inte kunnat kommunicera med operatören. Jag hade inte ens någon försäkring.

Något i mitt huvud höll på att pulsera ett hål i tinningen när jag hörde hissen. Den var på väg ner. Ett litet pling för våning sex, ett för våning fem. ”Polisen!” väste jag hjälplöst medan jag backade mot utgången. Knappast att den var låst, det måste bara ha varit jag som varit för stressad för att fatta hur den fungerade. Så var det: det satt ett litet grönt vrede en bit ner på den ena av dörrarna och precis när hissen plingade en sista gång för att påannonsera sin ankomst så var jag ute vid spåren igen. Medan jag sprang hann jag vända mig länge nog för att se de svarta konturerna av Felix och hans pappa, cigarett i mungipan, stå och vinka till mig från den starkt upplysta lobbyn.

Efter kanske en halvtimme så hittade jag tillbaka till gatan som jag visste ledde till tågstationen. Inga femton minuter när man inte kan vägen. Och när jag sedan kom in i stationsbyggnaden och vänthallen så sjönk jag ihop i en sorglig liten hög på en bänk och bara grät. Där satt jag sedan resten av natten i min skitiga t-shirt, ensam utan bagage, och såg på när solen gick upp utanför fönstren och hur vänthallen fylldes på med mer och mer folk. Jag undrade vart alla skulle och fantiserade om lite allt möjligt bara för att slippa tänka på vad jag varit med om, antar jag – det kunde jag göra på tåget, eller i Peking, eller aldrig någonsin.

Om du besökt Stockholms Centralstations vänthall någon gång, så skulle jag säga att den jag nu satt i var tio gånger större, och ett enda myller av människor, väskor på kärror, höns i bur, rökande män som står och skäller på varandra vid toaletterna, gamla gummor som tycks resa med hela bohag. Om man mot förmodan skulle hitta någonstans att sitta så har man tur, och medan jag satt där så byttes personerna bredvid mig på bänken ut dussintals gånger. Vissa var nyfikna på mig, de flesta inte. Ungefär en timme innan mitt tåg skulle avgå, borde varit runt elva på förmiddagen, så satt jag med stängda ögon och försökte vila när en man satte sig bredvid mig. Han lade handen nästan ömt på mitt knä. ”Felix har aldrig träffat en svensk tidigare,” sa rökmannen. ”Han hade så gärna velat att du hade stannat på hotellet. De som stannar är annars mest kineser på genomresa.”

Sedan så reste han sig och gick.

Jag har inte besökt Guangzhou sedan dess och jag planerar inte heller på att göra det. De vansinniga tankarna och de omöjliga frågorna kunde inte hållas borta på tåget tillbaka till Peking och de har inte försvunnit ännu, elva år senare. Hyrde Felix och hans pappa alla rum på hotellet? Och vilket av alla de där svarta fönstren hade de tänkt skulle bli mitt?

Signaturmelodi

Vi hörde lyssnaren Peders berättelse “Ett hotellrum i Guangzhou”, uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed är det slut på Creepypoddens besök i era öron för den här gången. Det var väl inte så särskilt oväntat, i och för sig – nu har vi kommit ut väldigt regelbundet i ganska många år – men även väntade besök kan ju skrämma och förfära. Fråga vem som helst som precis kommit ut från ett besök med sin pensionsrådgivare. Aja. Det där hör hemma i en annan podcast.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.