Creepypodden Live: Olösta gåtor

I mitt liv finns inte många olösta gåtor, men de som finns har jag har lärt mig älska. Nu ska jag berätta om en av dem.

I år är det tioårsjubileum för det jag själv tror var mitt genombrott som journalist. Det var den första oktober 2013. I en artikel i tidningen Metro berättade jag historien om Veronika Larsson. Artikeln kom nog som en överraskning för många, inte minst för de som inte hade någon aning om vem Veronika Larsson var. Hon hade nämligen bara varit en vanlig person på internet. Det fanns ingen anledning att veta vem hon var, en som på sociala medier bara pratade, lärde känna folk, berättade om sig själv och uttryckte sin åsikt om det ena och det andra. En av alla oss, en av de miljarder människor som helt enkelt bara fanns, på det sättet man fanns på internet år 2013.

Men artikeln kom nog som en än större överraskning för de som faktiskt hade lärt känna Veronika. För det som skilde Veronika från många andra var att hon hade varit så aktiv. Hon hade skrivit mycket och ofta, på massor av olika platser: Facebook, bloggar, forum och i onlinespel. En gång hade hon i en kommentar till en artikel på The Guardian vittnat om den sexism hon hade utsatts för i ett onlinespel. Det hon hade berättat hade ansetts så anmärkningsvärt att The Guardian hade citerat hennes kommentar i en ny artikel, som i sin tur fått stor spridning.

Det var så jag mötte Veronika. Min nyhetschef på Metro sade att om det stämmer, det som hon skriver här i sin kommentar, då är det en stor nyhet. Han bad mig hitta och intervjua henne.

Problemet var att hon inte var så lätt att få kontakt med. För det första kallade hon sig inte Veronika när hon skrev i The Guardians kommentarsfält, utan TheIneffableSwede. Om jag ville prata med henne insåg jag att jag skulle behöva ta reda på vem hon var först. Så jag läste alla hennes 3 600 kommentarer på The Guardian. Av det hon skrev pusslade jag ihop en bild.

Veronika Larsson, 23 år gammal, född i Malmö men numera boende i London. Blond, brunögd, ständigt storleende. Citerade ofta Hemingway och gamla greker. I de hundratals bilder hon publicerade överallt kunde man följa hennes rika sociala liv, med vänner, fester och resor.

Det var när Skatteverket berättade för mig att ingen vid namn Veronika Larsson hade fötts i Malmö mellan 1988 och 1991 som jag började ana oråd. När skolan i London hon skulle plugga på inte hade någon elev med hennes namn skärptes misstankarna. Och när jag hittade en författare som dedikerat en av sina böcker åt Veronika, och han berättade att hon hade sagt sig vara 21 år gammal när de lärde känna varandra på Myspace 2007, kunde det inte längre förnekas. Veronika sade sig vara 23 nu, när jag letade efter henne 2013. Enkom i fiktionen åldras man bara två år på sex år. Veronika existerade inte.

Så vem föreställde alla dessa bilder? Vem var den blonda, blåögda unga tjejen? Ingen av bilderna innehöll en ledtråd till hennes verkliga identitet. Men det fanns en plats där jag inte letat. För Veronika hade Facebook. Där kunde det finnas bilder, insåg jag, men de kom jag inte åt – de fick man se bara om man blivit tillagd som vän. En vänförfrågan var det inte läge för. Men jag kunde se vilka hennes vänner var, och började prata med dem. De flesta hade aldrig pratat med Veronika. De hade bara accepterat hennes vänförfrågan när de fått den. En av dem bodde i Stockholm. Jag övertalade honom att ses på ett fik, logga in på hans konto och med fri tillgång till Veronikas bilder ladda ner dem alla, 160 stycken. Med hjälp av dem upptäckte jag vem bilderna egentligen föreställde: 24-åriga Tiffany Olson i OC, Kalifornien. Om jag säger att hon blev chockad när hon fick veta att hennes bilder använts för att förfalska en identitet i sex år skulle jag nog inte överdriva.

Min artikel om Veronika blev lång och detaljerad, och den fick mycket uppmärksamhet. Jag tror jag upptäckte vem som låg bakom henne också, en manlig skolbibliotekarie i femtioårsåldern i Kalifornien. Men han ville inte prata med mig utan hotade med polisanmälan om jag kontaktade honom igen. På sätt och vis lever alltså gåtan Veronika kvar i sig. Men det var inte den jag ville berätta om nu, utan den kanske allra mest osannolika detalj i hela den här historien.

När jag satt där med bilderna på Veronikas Facebookkonto och undersökte denna bluff, detta luftslott, vars skapare ännu inte visste något om att jag var honom på spåret, troligen inte ens kunde föreställa sig att en orakad, svettig kille i Stockholm, Sweden snart skulle avslöja hans sju år långa extremt intrikata bluff, så hittade jag en som stack ut.

Den såg i brist på bättre ord svenskare ut än alla andra. Ett drygt dussin unga tjejer satt runt ett långbord, papperstallrikar med kyckling, gula små blommor i plastglas och flaskor med 1.5 liter cider på den mönstrade vaxduken. Klara, rena färger, skärpta av solen. Grönskande träd och en villafasad med spröjsade vita fönster i bakgrunden.

Och jag insåg att en av de där tjejerna på bilden kände jag. Kattis. Vi hade seglat ihop sommaren 2007.

Längst in i kärnan av min karriärs dittills största story, på ett sätt så långt bort från mig själv jag trodde jag kunde komma, hade jag hittat en kompis. Hon och hennes vänner var av allt att döma de enda faktiskt svenska personerna av alla de hundratals som skolbibliotekarien i USA utnyttjat för att låtsas vara Veronika. Hur den bilden hamnade där har hittills ingen kunnat förklara för mig.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och jag berättar detta för att illustrera hur dessa livets små frågetecken liksom kan bita sig fast och göra att man i utkanten av vardagen ändå anar något större. Kalla det slumpen eller ödet, eller helt enkelt bara: olösta gåtor. Oftare än man tror är det dem man återvänder till när man ska summera något. Och det är varsin historia om dessa gåtor jag och Ludvig valt att läsa idag, inför publiken på Poddfest 2023 på Fotografiska i Stockholm.

Jag börjar. Och jag ska läsa historien “Sopor” för er, skriven av lyssnaren T.

Det var mitt första riktiga sommarjobb men det var inte jag som hade fixat det. Egentligen var det min brorsas, men tre veckor innan han skulle börja bröt han benet. Ingen kan arbeta som sopgubbe med ett brutet ben så istället föreslog han att jag skulle ta jobbet. Jag fick träffa verksamhetschefen som gäspade och ställde några pliktskyldiga frågor. Sen var jobbet mitt. Helt av en slump hade jag blivit sopgubbe.

Man kan lätt göra sig lustig och kalla det för ett riktigt “skitjobb”. Och skitigt och smutsigt och illaluktande var det. Men det som överraskade mig dom första dagarna var att det inte alls var ett skitjobb. Vi började tidigt, friska härliga sommarmorgnar och större delen av dagen fick jag vara utomhus. Mitt distrikt låg i Danderyd/Täby, strax norr om Stockholm. Det var mest villor och radhus, stora tomter och prunkande trädgårdar.

Vi arbetade alltid i par: en körde bilen medan den andre hämtade sopkärlen och skötte pressen. Eftersom jag inte hade lastbilskörkort var min roll given.

Jag parades ihop med Kjell, en stor överviktig ungkarl i 50-årsåldern, typen som klämmer en calzone till frukost, och som tvättar genom att vända kalsongerna ut och in.

Dom första dagarna var han tyst och misstänksam mot mig. Han sa knappt ett ord utan gav order genom grymtningar och nickningar. Han förklarade för mig hur jag skulle haka fast kärlen och vilka knappar jag skulle trycka på för att lyfta, tömma och pressa innehållet.

Just pressen var Kjell väldigt tydlig med hur jag skulle använda. Fel hand på fel ställe och min hand skulle sluta som en blodig våffla. Om jag å andra sidan inte pressade tillräckligt mycket skulle bilen bli full alldeles för snabbt och vår arbetsdag onödigt utdragen.

I slutet av varje dag återvände vi till sopstationen för att tippa dagens hoppressade fångst ner på rullbandet som ledde fram till den automatiska sorteringen och sedan förbränningen. Långsamt höjde sig vagnen och plötsligt, som en lavin, föll allt ihoppackat skräp som vi samlat på oss ner på rullbandet.

Det kändes alltid lika tillfredsställande att se hur lastbilen tömdes på sitt innehåll och hur allt försvann en gång för alltid.

Men det som överraskade mig mest med jobbet som sopgubbe var dom oväntade förmånerna. Nej, det var inte vad vi hittade i soporna. Det mesta som slängdes såg jag faktiskt inte vad det var, och om jag såg något var det nästan alltid just skräp som redan överlevt alldeles för länge.

De oväntade förmånerna kom istället från ett annat håll.

Kjell var väldigt tydlig med att han föredrog att arbeta med sin kollega Pär, som tyvärr nu var på Mallis. Men efter några veckor var det som om Kjell till sist litade på mig. Eller så pallade han inte vänta längre.

Allt började på ett närköp. Kjell parkerade utanför varumottagningen, slog av motorn, och hoppade ut.

“Dags för fika!”

Inne i butiken hälsade han och kassören hjärtligt på varandra. Sedan plockade Kjell på sig ett paket chokladbollar och en sexpack Cola. Med självklara steg gick Kjell förbi kassan utan att betala.

“Vi ses!”

Kassören nickade glatt tillbaka, som om han var glad över att bli bestulen. Jag förstod ingenting.

Innan vi åkte därifrån backade Kjell fram sopbilen till butikens sopkärl och hoppade för ovanlighetens skull själv ut. Tillsammans, eller snarare som om han ville övervaka att allt blev rätt, tömde vi snabbt butikens sopor i lastbilens gap. Noggrant tryckte Kjell på pressknappen för att verkligen mosa soporna. Hela tiden spanade han sig oroligt omkring.

Sedan drog vi till en sjö i närheten där vi svepte Colan och tryckte i oss chokladbollarna.

Från den dagen fick jag se mer av det som egentligen var Kjell och Pärs vardag. Sopbilen var ingen mobil tipp utan en rullande sedelpress. Under åren hade de arbetat upp kontakter i sitt distrikt som ville bli av med sitt skräp på ett billigt och smidigt vis.

Som om vi var beskyddare eller ägare, gick vi med självsäkra in och fick gratis luncher på pizzerian, korvmojen och thaikiosken, medan närköpet och bensinmacken försåg oss med fri tillgång på fikor och mellanmål. Vi fick allt vi ville i utbyte mot att vi tog deras skräp, skräp som enkelt försvann bland sopbilens vanliga sopor. Det var idiotsäkert.

Butiker och restauranger i all ära, men det man uppskattade mest var privatpersoner. Dom betalade nämligen cash.

Jag vet inte hur det gick till, hur dom fick reda på vår service, men vissa morgnar när vi kom stod farbröderna och tanterna bredvid sina soptunnor och väntade på oss. Kunde vi möjligtvis även ta den här diskmaskinen, backen med färgburkar, teven, bilbatterierna, eller vad det nu var? En fråga, ett leende, och så ett framsträckt kuvert.

Kjell sa ja till dom alla. Med några snabba handtag lassade vi in det förbjudna skräpet i sopbilen och satte igång pressen. Till ett knorrande och jämrande maldes soporna ner till ett ingenting. Dom var glada, vi var glada. Det var win-win för alla. Vi var kretsloppets alkemister som förvandlade skräp till guld.

I slutet av varje dag räknade Kjell ut min del. Det var garanterat mindre än det han själv behöll men jag tänkte inte gnälla. Det här var extrapengar som jag aldrig räknat med. Och förutom pengarna gjorde det faktiskt hela jobbet mycket mer spännande. Det kändes som om vi sysslade med smuggling eller någon illegal transport.

Dagen när allt ändrades började precis som alla andra: vi hade setts på stationen, tagit på oss våra arbetsoveraller, hälsat på och tjabbat med de andra arbetsparen, innan vi hoppade in i vår bil och körde iväg på dagens runda.

På en avsides villagata, vid en tomt som var så igenväxt att man knappt såg huset, stod en äldre farbror och väntade bredvid sin soptunna. Intill sig hade han en skottkärra där det låg en fullproppad sopsäck.

Det kunde bara innebära en sak: business. Som alltid när sånt här dök upp parkerade Kjell bilen och hoppade själv ut. De hälsade på varandra innan Kjell gick rakt på sak:

“Och jag antar att du vill bli av med det här också?”
“Ja, gärna.”

Jag gick fram för att lyfta upp den fullproppade säcken. Gubben ryckte genast upp en hand.

“Det är väldigt tungt… Ni måste vara två…”

Kjell stirrade på honom.

“… och se till så att påsen inte går upp…”

För att inte riskera affärerna brukade Kjell alltid vara finkänslig och inte fråga vad det var för skräp vi tog emot, men den här gången kunde han faktiskt inte hålla sig:

“Vad är det för något?”

Gubben granskade mig och Kjell.

“Vi kan väl säga så här: det luktar inget vidare. Får ni plats med det? Jag betalar givetvis.”

Kjell verkade tycka att det var en märklig fråga och brydde sig inte ens om att besvara den. Istället böjde han sig fram mot skottkärran och säcken. På nytt höll gubben upp sin hand:

“Ni måste vara två…”

Med en trött blick och nickning signalerade Kjell att jag skulle hugga i.

Gubben hade rätt. I samma ögonblick som vi lyfte säcken tycktes jordens samlade gravitation vilja slita tillbaka den till marken. Jag hade aldrig lyft något så tungt – och jag såg att även Kjell blev både ansträngd och överraskad.

Med en duns fick vi ner säcken i lastbilens gap och jag satte igång den gnisslande pressen. Gubben släppte inte säcken ur blicken tills den var helt borta. Efteråt log han stort mot Kjell och sträckte över ett kuvert.

“Tack för hjälpen.”

Jag vet inte vad eller hur mycket som låg i kuvert, men av Kjells leende att döma hade det uppenbarligen varit värt slitet.

Bara några kvarter längre bort började problemen. Jag hade hakat på och tömt ytterligare en av alla dessa villasoptunnor när pressen plötsligt började jävlas. Jag tryckte på den stora röda knappen, stålkäften satte igång att röra sig, men den hann knappt komma mer än någon centimeter innan något därinne tog emot. Jag hörde hur pressen slet och malde på precis som vanligt utan att den rörde sig en millimeter.

Jag släppte knappen, lät pressen glida tillbaka till viloläget, och startade sedan om allt på nytt.
Precis samma sak hände igen. Något tog emot där inne.

“Vad är det som händer?” ropade Kjell från förarsätet.

“Pressen…” svarade jag. “… den vägrar att fortsätta.” Som för att illustrerar det jag nyss sagt satte jag igång pressen igen och lät den stå och tugga precis som tidigare.

Kjell hoppade ur förarsätet och viftade mot mig att jag skulle flytta på mig.

“Vad har du gjort nu då…” sa han och suckade.

“Ingenting. Jag gjorde precis som alltid.”

Kjell struntade i mitt svar. Han var helt fokuserad på att låta pressen glida tillbaka till startläget, för att själv sedan starta den. Enligt lagen om allts jävlighet var jag övertygad om att pressen nu såklart skulle börja fungera precis som vanligt. Men det gjorde den inte. Hur mycket Kjell än tryckte rörde sig inte pressen längre än när jag skött kontrollerna.

“Vad i helvete…” muttrade han och gjorde ett nytt försök. “Det här är ju helt galet… Vad gjorde du?!”

“Ingenting sa jag ju.”

Pressen stod stilla och malde på samma läge precis som tidigare.

“Den har ju fastnat… Eller så är det något som tar emot… Har det hänt förut?” frågade jag.

“Aldrig. Det är så många ton tryck att inte ens ett kassaskåp kan stå emot.”

“Ska vi åka tillbaka till stationen och tömma allt där då?”

Kjell stirrade på mig som om jag nyss föreslagit att vi skulle dumpa hela bilen i sjön.

“Glöm det. Är det inte pressat så kommer folket där se all extra skit vi tagit emot… Och då kan du byta dina löneblanketter mot dagsböter…”

Med hela handflatan tryckte Kjell in knappen igen, pressen började tugga, men slutade precis på samma ställe som tidigare.

“FAN!” skrek han och slog med knuten näve på lastbilens sida.

Vi åkte vidare men vi stannade inte längre vid några soptunnor. Snart var vi utanför vårt område, nya gator och nya hus som jag aldrig tidigare sett. Vi lämnade villaförorterna och fortsatte ut på något som snarare var landsbygd, öde åkrar och mörka skogar.

Till sist tog jag mod till mig och frågade:

“Var ska vi?”

“För några år sen var jag och Pär lite för hungriga… Slutet på en runda så tog vi emot två trasiga kylskåp… det var inte så att pressen var sönder, men kylskåpen skulle aldrig få plats. Pär propsade på att vi skulle ta emot kylskåpen ändå. Han visste var vi skulle kunna dumpa dom… Vi får åka dit nu också. Det är det enda stället jag kan komma på….”

Jag nickade.

Efter att ha kört ett tag på den stora landsvägen svängde Kjell in på en mindre skogsväg som var lerig och full av hål. Hela bilen skakade och vibrerade, saker slog och dunkade så hårt att det lät som något inne i själva lasten låg där och bankade.

Skogen slöt sig allt tätare kring vägen tills den helt försvann. Vi hade kommit fram till en vändplan. Kjell svängde runt bilen och backade fram till kanten.

“Kom med nu!”

Inte långt från vändplanen bredde en nedskräpad slänt ut sig. Sönderstrimlade plastsäckar och rostiga stålskelett stack här och där upp ur jorden. Det här var tydligen någon inofficiell soptipp som använts sedan länge.

“Jaha… då är det bara att sätta igång…” sa Kjell och tryckte in knappen som lossade pressen. Stålkäften gled tillbaka och berget av sopor inne i bilens inre uppenbarade sig.

Medan pressen gled upp som en ridå, centimeter för centimeter, väntade jag med spänning för att se vad det var som tog emot där inne. Kanske hade säckarna gått upp och blottade något som vi inte hade den minsta aning om att vi tagit emot…

Men allt var just bara sopor, smutsiga, stinkande och läckande sopor.

“Ja… det är bara att hoppa in nu…” sa Kjell när pressen åkte tillbaka så långt den kunde.

“In där?” sa jag och nickade mot den mörka grottan av skräp.

“Ja, vad trodde du? Vem annars ska tömma den om inte vi?!”

Han var märkbart irriterad och upprörd nu. Jag stod ändå på mig. Jag hade ingen lust att kliva in i den där dunkla och stinkande containern som det faktiskt var. Det var något där inne som gav mig en djup känsla av obehag. Eller så var det vetskapen att den enda utgången plötsligt kunde blockeras av en vägg med tiotals ton tryck.

“Men pressen då? Tänk om den börjar när vi är där inne?”

Kjell suckade. Han vred loss nyckeln och höll upp den mot mig.

“Så. Nu kan inget få den att åka tillbaka. Kom med nu” sa han och hoppade in i lastutrymmet.

Jag följde efter, men hann knappt ta ett steg innan jag tvingades ta upp handen mot munnen.

“Fyfan vad det stinker…”

“Se till att få det snabbt gjort då…”

Vi började lyfta påsar från det nedrasade sopberget och kastade ut det ur bilen, bort mot den redan nedskräpade slänten.

“Ska vi tömma allt?”

“Nä, bara en del, sen testar vi pressen igen…”

Kastandet fortsatte. Långsamt krympte sophögen.

“Åh!” suckade Kjell. “Gubben hade rätt. Säcken är ju helvetiskt tung. Jag lovar att det är den som sabbar allt… Hjälp mig.”

Vi tog tag i varsin ände och på gemensam signal lyfte vi. Säcken kändes nästan tyngre nu än när vi tog emot den, och det var uppenbart att vi aldrig skulle orka kasta den hela vägen ut till slänten. Istället tog vi små babysteg och kånkade den långsamt ut mot ljuset.

Den oväntade rörelsen fick mig att omedelbart tappa greppet.

Med en stenhård duns föll säcken ner i golvet.

“Vad gör du?!” skrek Kjell förbannad.

Instinktivt hade jag tagit ett steg bak, bort från säcken som låg där framför mig. Orden kom inte ur mig, jag kunde inte förstå vad det var jag nyss hade känt. Inne i säcken hade något rört sig, som om en stor, senig muskel plötsligt vaknat till liv.

“Det… det var något i säcken som rörde sig…”

“Nu?”

“Ja…”

“Så fan heller. Jag kände inget… Ta tag nu istället så vi blir klara någon gång.”

Jag avvaktade men efter att ha stirrat på säcken, och sett hur den låg lika stilla och orörlig som alla de andra soppåsarna, gjorde jag ett nytt försök. Åter en gång lyfte vi säcken och fortsatte ta små steg bort till kanten. Säcken och dess innehöll låg helt livlös i mina händer.

När vi kom fram till kanten började vi gunga säcken fram och tillbaka för att få momentum.

“På tre?”

Jag nickade. Kjell räknade högt.

“Ett… två…”

Men det kom inget “tre”.

I samma ögonblick som vi skulle ha kastat iväg säcken sprattlande något till där inne. Det var ingen liten, knappt märkbar rörelse som den första, utan ett våldsamt slingrande omöjligt att ignorera, som en nyfångad gädda nedslängd i en plastpåse.

Något där inne kämpade för att bryta sig fri.

Den plötsliga rörelsen kom som en sådan överraskning att både jag och Kjell släppte greppet.
Taffligt flög säcken ur vårt grepp och störtrullade ner för slänten.

Det var uppenbart att Kjell också hade känt något. Knäpptyst och likblek stod han och stirrade ner mot säcken där den låg längst ner i slänten.

“Vad var det där?” frågade jag.

“Ingen aning…”

Avståndet var så stort att det var svårt att helt avgöra, men om man tittade noga såg det ut som säcken fortfarande rörde sig där nere. Det var långsamma, nästan pulserande rörelser.

“Kom… “ sa Kjell. “Jag tycker att vi sticker härifrån nu.”

Jag sa inte emot – och jag skäms inte för det. Det var något i säckens slingrande rörelser som snarare väckte rädsla än att det var ett rop på hjälp.

Utan att fälla tillbaka pressen rivstartade Kjell lastbilen och vi gasade därifrån. Längs hela skogsvägen såg jag hur han gång på gång kastade oroliga blickar i backspegeln efter oss.

Men inget dök upp.

Och ingen av oss sa ett ord.

Vi har hört “Sopor”, skriven av lyssnaren T. Och därmed vill jag lämna över till Ludvig Josephson.

Jag får ofta frågan om jag själv blir skrämd av berättelserna i Creepypodden. Det korta svaret är nej. Det som är verkligt skrämmande för min del är när avsnitten av nån anledning inte kommer ut i rätt tid, eller när poddverktyget inte funkar.

Men som barn var jag oerhört rädd för spöken. Och inspirerad. En bok jag haft med mig genom livet sen jag var åtta år är den här: Spöktimmen. Med en samling noveller och folksagor. Och bland dem blev jag i synnerhet skrämd av ”Handen”, av artonhundratalsförfattaren Guy de Maupassant. Den är ett lysande exempel på just den olösta gåtan. Så den tänkte jag läsa för er.

Man hade bildat en krets kring rannsakningsdomaren Bermutier som sade sin mening om den hemlighetsfulla Saint Cloudaffären. I en hel månad hade detta oförklarliga brott upprört Paris. Ingen kunde komma underfund med rätta sammanhanget.

Bermutier stod med ryggen mot den öppna spisen och talade, redogjorde för de bevis som fanns, diskuterade de olika uppfattningarna men drog inga slutsatser.

Flera damer hade stigit upp och närmat sig för att höra bättre och stod nu med ögonen fästa på domarens slätrakade läppar från vilka allvarsdigra ord utgick. De ryste och skälvde, uppskrämda och nyfikna på en gång och rov för det omättliga begär efter sensation som aldrig släpper dem utan plågar dem som en hunger.

En av dem, som var blekare än de andra, sade under en paus:

“Det är hemskt. Det närmar sig det övernaturliga. Man får nog aldrig veta något.”

Domaren vände sig mot henne.

“Nej, det är troligt att man aldrig får veta något, sade han. Men vad beträffar ordet övernaturligt som ni nyss använde så har det ingenting med det här att skaffa. Vi står inför ett mycket skickligt planlagt och mycket skickligt utfört brott som är så höljt i dunkel att vi inte kan komma till någon klarhet. Däremot hade jag en gång för länge sedan att göra med ett brott som verkligen såg ut att ha ett fantastiskt inslag. Vi lyckades förresten inte reda ut saken och måste ge upp alltsammans.”

Flera damer sade på samma gång så fort att deras röster smälte samman till en :

“Å, berätta!”

Bermutier log allvarligt som en rannsakningsdomare bör le och återtog :

“Ni får emellertid inte tro att jag ett enda ögonblick hyste den uppfattningen att det verkligen låg något övernaturligt i saken. Jag tror bara på normala orsaker. Men om vi i stället för att använda ordet övernaturligt om det vi inte förstår helt enkelt ville säga oförklarligt, så skulle det vara mycket bättre. I det fall som jag nu skall berätta var det emellertid särskilt de egendomliga omständigheter under vilka brottet förövades som gjorde intryck på mig. Men ni skall få höra.

På den tiden var jag rannsakningsdomare i Ajaccio, en liten vit stad som ligger vid en härlig vik överallt omgiven av höga berg.

Det var särskilt vendettahistorier som jag hade att syssla med där nere. Det finns sällsamma sådana, högst dramatiska, grymma, hjältemodiga. Man möter där de intressantaste anledningar till hämnd man kan drömma om, ett sekelgammalt hat som kan slumra för en kort tid men aldrig slocknar, en avskyvärd slughet och list och en mängd mord som övergår till blodbad och betraktas nästan som ärofulla bragder. I två års tid hade jag inte hört talas om annat än blodshämnden, denna fruktansvärda gamla tradition som tvingar en korsikan att hämnas varje oförrätt på den som begått den, på hans avkomlingar och hans anhöriga. Jag hade sett åldringar och barn och avlägsna släktingar mördas, jag hade huvudet fullt av dessa historier.

Då fick jag en dag höra att en engelsman för flera år framåt hade hyrt en liten villa längst inne i viken. Han hade haft med sig en fransk betjänt som han hade anställt i Marseille vid genomresan.

Snart började allas tankar sysselsätta sig med denna underliga man som levde för sig själv i sitt hus och endast gick ut för att jaga eller fiska. Han talade inte med någon, kom aldrig in till staden och övade sig ett par timmar varje morgon i att skjuta med pistol eller gevär.

En mängd historier korn i omlopp om honom. Det sades att han var en högt uppsatt person som av politiska skäl hade flytt från sitt fosterland. Andra trodde sig veta att han höll sig dold därför att han hade begått ett fruktansvärt brott, man anförde till och med särskilt hårresande omständigheter.

Jag sökte i egenskap av rannsakningsdomare inhämta upplysningar om mannen, men det visade sig omöjligt att få veta något. Han kallade sig sir John Rowell.

Jag nöjde mig alltså med att ha ett öga på honom, men i själva verket hörde jag ingenting misstänkt om honom.

Då emellertid ryktena om hans förflutna höll i sig och antog allt större proportioner beslöt jag att själv försöka sammanträffa med främlingen och jag började därför regelbundet gå på jakt i närheten av hans egendom.

Jag fick vänta länge på ett lämpligt tillfälle. Slutligen infann det sig i form av en rapphöna som jag sköt och som föll ned mitt för näsan på engelsmannen. Min hund bar den till mig men jag tog den genast och gick fram till sir John Rowell, ursäktade mig för mitt beteende och bad honom hålla till godo med den skjutna fågeln.

Han var en stor karl med rött hår och rött skägg, mycket lång och mycket bredaxlad, en riktig Herkules med något lugnt, tryggt och älskvärt i sitt väsen. Han hade ingenting av den så kallade engelska stelheten och tackade mig livligt och på en franska med stark engelsk brytning för min hänsynsfullhet. När en månad gått hade vi samtalat med varandra en fem-sex gånger.

Slutligen en kväll då jag gick förbi hans port såg jag att han satt grensle över en stol och rökte sin pipa ute i trädgården. Jag hälsade och han bad mig stiga in och dricka ett glas öl. Det lät jag inte säga mig två gånger.

Han tog emot mig med utstuderad engelsk artighet, yttrade sig lovordande om Frankrike och Korsika och förklarade att han tyckte mycket om denna land, detta strand.

Med stor försiktighet och som utslag av ett livligt intresse ställde jag då till honom några frågor om hans liv och hans framtidsplaner. Han svarade utan förlägenhet, berättade att han hade rest mycket, i Afrika, i Indien, i Amerika. Och han tillade skrattande:

‘Å! yes, jag hava haft mycket äventyr.’

Sedan började jag tala om jakt och han gav mig en mängd intressanta upplysningar om jakten på flodhäst, tiger, elefant och till och med gorilla.

Jag sade: ‘Alla de där djuren är fruktansvärda.’

Han log. ‘Å, no, det värsta vara människan.’

Han började skratta riktigt gott, som en stor belåten engelsman skrattar.

‘Jag hava mycket jagat människa också.’

Sedan talade han om vapen och bad mig komma in och titta på hans gevär av olika typer. Hans salong var tapetserad i svart, svarta sidentapeter med guldbroderier. Stora gula blommor slingrade sig överallt på det mörka tyget och lyste som eld.

‘En japansk tyg’, sade han.

Men mitt på det största väggfältet ådrog sig ett besynnerligt föremål min uppmärksamhet. Mot en fyrkantig röd sammetsbit avtecknade sig någonting svart. Jag gick närmare : det var en hand, en människohand. Inte en ren och vit skeletthand utan en svart förtorkad hand med gula naglar, blottade muskler och spår av gammalt blod, blod som satt som smuts på benknotorna, och de var tvärt avhuggna som med en yxa mitt på underarmen.

Kring handleden satt en väldig järnkedja fastnitad vid denna hemska människospillra och höll fast den vid väggen med en ring, stark nog att hålla en elefant fjättrad.

Jag frågade: ‘Vad är det där för något?’

Engelsmannen svarade lugnt: ‘Det var mitt bästa fiende. Han kommit från Amerika. Den vara avhuggen med sabel och skinnet vara avslitet med ett vasst sten och torka i solen i åtta dagar. Å, mycket gott för mig, detta.’

Jag rörde vid denna människospillra som måste ha tillhört en koloss. De ovanligt långa fingrarna satt fast med väldiga senor som här och där hölls samman av hudrester. Denna hand var ohygglig att se på. Flådd som den var förde den osökt tanken på en vildes hämndeakt.

Jag sade: ‘Den där karlen måtte ha varit mycket stark.”

Engelsmannen svarade lugnt och stilla: ‘Å yes! Men jag starkare än han. Jag hava satt på detta kedja för att hålla honom.’

Jag trodde att han skämtade och sade därför: ‘Nu är väl den där kedjan rätt onödig, handen springer nog inte bort?’

Sir John Rowell återtog allvarligt: ‘Den alltid vilja springa bort. Kedja vara nödvändig.’

Jag kastade en hastig blick på hans ansikte och undrade för mig själv: Har jag att göra med en dåre eller skall det vara ett dåligt skämt?

Men hans drag var alltjämt lika ogenomträngliga, lugna och välvilliga. Jag talade om annat och beundrade gevären.

Jag lade emellertid märke till att tre laddade revolvrar låg på borden som om denne man levde i ständig fruktan för överfall.

Jag kom tillbaka flera gånger men sedan slutade jag med mina besök. Befolkningen hade vant sig vid engelsmannens närvaro och ingen intresserade sig vidare för honom.

Ett helt år gick. Då, en morgon i slutet av november, väckte mig min tjänare och talade om att sir John Rowell hade blivit mördad under natten.

En halvtimme senare begav jag mig till engelsmannens hus i sällskap med poliskommissarien och kaptenen för gendarmeriet. Den upprörde och förtvivlade betjänten satt och grät utanför dörren. Jag misstänkte först den där mannen men han var oskyldig.

Mördaren kunde aldrig uppspåras.

När jag kom in i sir Johns salong fick jag strax syn på den döde som låg på rygg mitt i rummet.

Västen var uppsliten, en lösryckt rockärm låg bredvid honom, allt vittnade om att en fruktansvärd strid hade ägt rum.

Engelsmannen hade blivit strypt! Hans svarta och uppsvällda ansikte uttryckte en obeskrivlig fasa. Han höll något mellan de sammanbitna tänderna, och halsen som hade fem hål som efter järnklor var alldeles blodig.

En läkare infann sig nu. Han undersökte länge spåren efter fingrarna i halsmusklerna och uttalade sedan dessa underliga ord: ‘Det är som om han hade blivit strypt av ett skelett.’

Jag kände kalla kårar utefter ryggen och kastade en blick på väggen på det ställe där jag förr hade sett den hemska flådda handen. Den fanns inte längre där. Kedjan var avsliten och hängde ned från ringen.

Då böjde jag mig ner över den döde, och när jag undersökte honom närmare fann jag i hans hårt sammanbitna mun en av fingrarna till denna försvunna hand, avklippt eller snarare avsågad av tänderna just vid andra fingerleden.

Man började därefter undersöka huset men upptäckte ingenting. Ingen dörr hade blivit uppbruten, inget fönster, ingen möbel. Ingen av de båda vakthundarna hade vaknat.

Betjänten avlade i huvudsak följande vittnesmål: Sedan en månad tillbaka hade hans herre förefallit nervös. Han hade fått många brev som han brände så snart han hade läst dem.

Ofta hade han i utbrott av vrede som liknade vanvett tagit ett ridspö och ursinnigt piskat den där förtorkade handen, som var fastkedjad vid väggen och på ett oförklarligt sätt hade försvunnit just då brottet begicks.

Han brukade lägga sig mycket sent och stängde noga alla dörrar. Han hade alltid vapen inom räckhåll. Om nätterna talade han ofta högt som om han hade grälat med någon.

Mordnatten hade han för ovanlighetens skull inte låtit höra av sig och det var först när betjänten på morgonen kom och öppnade fönstrena, som han upptäckte att sir John hade blivit mördad. Han misstänkte ingen.

Jag meddelade domarna och polistjänstemännen vad jag visste om den döde och de noggrannaste efterforskningar anställdes över hela ön, men man upptäckte ingenting.

En natt tre månader efter brottet hade jag en ohygglig dröm. Jag tyckte att jag såg handen, den där avskyvärda handen, springa som en skorpion eller en spindel på mina väggar och gardiner. Tre gånger vaknade jag, tre gånger somnade jag igen, och tre gånger såg jag åter den avskyvärda handen fara omkring i rummet och röra fingrarna som ett djurs tassar.

Dagen därpå kom en person till mig med den. Han hade funnit den på kyrkogården, på sir John Rowells grav. Engelsmannen hade blivit begravd där eftersom man inte hade kunnat spåra upp hans familj. Pekfingret fattades.

Ja, mina damer, det är historien. Jag har ingenting att tillägga.”

Damerna satt häpna, bleka och darrande. En av dem utropade: “Men ni har ju inte givit oss någon lösning eller förklaring! Vi kan inte sova om ni inte säger oss hur ni tror att det hade gått till.”

Rannsakningsdomaren log och sade allvarligt: “I så fall kommer jag säkert att ta er ur era hemska illusioner. Jag tror helt enkelt att handens rätta ägare inte var död och att han hade kommit för att hämta den med den hand han hade kvar. Men hur han bar sig åt det lyckades jag aldrig komma underfund med. Det var förstås något slags vendetta.”

En av damerna sade halvhögt: “Nej, så kan det inte vara.”

Rannsakningsdomaren tillade alltjämt småleende: “Jag sade ju att min förklaring inte skulle falla er i smaken.”

Signaturmelodi

Vi har hört “Handen”, skriven av Guy de Maupassant, översatt av Håkan Bergstedt 1947 och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed är detta specialavsnitt av Creepypodden, inspelat live inför publik på SR:s Poddfest 2023, slut. Men vi hörs igen i nästa avsnitt, som även det säkerligen kommer innehålla gåtor – lösta eller ej.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.