Avsnitt 213: Unknown unknowns

Ok, jag var 22 år gammal och ute på kalkon-jakt när det här hände. Jag var i ett område där jag hade hittat en liten “led” de verkade följa, och där hade jag haft stor jaktlycka många gånger förut. Det var visst någon sorts militärt övningsområde, det där, men jag hade aldrig sett någon militär där och stötte bara sällan på andra jägare.

Den här dagen hade jag precis lagt mig på lur vid kalkonernas lilla “led”. Jag hade kurat ihop mig och låg med en kudde på en trasmatta jag hade haft med mig en bit bort från min lägerplats. Eller lägerplats och lägerplats, man fick egentligen inte tälta och göra upp eld där ute så jag hade helt enkelt byggt ett litet vindskydd för mina saker av nedfallna grenar och kvistar och en filt.

Då hörde jag avlägsna mumlande röster från åsen bakom mig. Jag vände mig om men såg ingenting, kanske för att en massa träd stod i vägen. Det tystnade när vinden vände och jag tänkte att jag kanske hört fel, men en stund senare kom rösterna igen, nu lite längre bort till vänster om mig. Sedan hörde jag hur det prasslade som av steg på torra löv från samma håll.

Nu såg jag dem. Fem figurer som kom gående över åsen. Över axeln bar en av dem min ryggsäck med proviant och utrustning, den jag hade gömt i vindskyddet. En annan spanade runt omkring med en kikare. De var alla beväpnade med gevär och machetes och en av dem hade en stor ramryggsäck, en sådan där dyr jävel. De såg rätt slitna och sjaviga ut. Två av dem liknade uteliggare rakt av, med smutsiga kläder och rufsigt hår. Två såg väl typ normala ut. Den femte, han med kikaren, hade röd keps och en sådan där långvarig solbränna som nästan får ens hud att se vidbränd ut. Han såg ut att vilja slåss och varje gång han vände kikaren mot där jag låg kände jag hur hjärtat hoppade till.

Jag låg där blickstilla i samma ställning som när jag hade haft när jag vänt mig om och fått syn på dem och fingrade på mitt gevär, som jag hade vid min vänstra sida. De stod där på åsryggen och pratade och såg sig omkring. Det där pågick i säkert en timme. Sedan samlade de ihop sig och började gå ner mot dalen där kalkonernas “led” gick. En av de uteliggarliknande killarna ropade in i skogen att någon skulle “komma ut”, jag vet inte om det var till mig eller någon annan. Sedan gick de alla vidare in i gläntan framför mig, och jag följde dem stint med blicken utan att röra mig mer än absolut nödvändigt.

De bar alla ryggsäck, såg jag nu, fast de såg tomma ut. De passerade kalkonleden och gick vidare upp på andra sidan dalen, och där ställde de sig och pratade med varandra och höll uppsikt över skogen. När de till slut kom utom synhåll tog jag tillfället att försöka fly. Men jag var rädd att de lämnat någon efter sig i området för att hålla utkik, kanske den de ropade på förut, och tog en annan väg genom skogen mot parkeringsplatsen där jag lämnat bilen. Det skulle ta över en timme att gå den vägen, visste jag, men den var mindre riskfull.

Efter tjugo minuters vandring tog jag en paus för att andas ut. Då fick jag syn på en sträcka med nedtrampad lera som korsade min väg. Det såg inte ut som en vandringsled för vilt, och längs kanterna låg det dessutom ölburkar och flaskor slängda. Jag svängde och följde den en bit, och såg plötsligt något mitt i stigen som stack ut. Det liknade en rutten spaljé. Jag klev fram och tittade närmare och upptäckte att det var en jävla lönnfälla. En grop med spikar i botten täckt av kvistar och grenar lagda över varandra.

Jag fattade ingenting, bara att det var ännu farligare där ute än jag trott. Jag hukade mig impulsivt, för att bli mindre synlig ifall någon var i närheten, klev iväg från stigen och skulle fortsätta mot parkeringsplatsen, när jag kände att någon slog kepsen av huvudet på mig bakifrån. Den föll ned framför mina fötter. Jag trodde mitt hjärta skulle stanna och svängde om i panik för att se vem det var, men upptäckte att jag fortfarande var ensam. Sedan tittade jag upp, och då fick jag se en fiskelina som var uppspänd i luften mellan två träd. Hade jag gått upprätt och i vanlig takt hade den så när kunnat bryta nacken på mig.

Fy fan vilken panik jag hade. Ensam i skogen med knarkare med gevär och fällor överallt. Jag insåg att riskerna med att gå längs en väg jag var ganska obekant med var för stora, och började dra mig tillbaka mot min lägerplats för att sedan gå den vanliga vägen tillbaka mot parkeringen. Men när jag närmade mig hörde jag musik. Jag smög fram i skydd av ett buskage den sista biten och fick se snubben med röd keps som stod och letade i vindskyddet jag byggt. Han spelade någon skitmusik med sin telefon och stod och svor för sig själv. Vilken puls jag hade. Jag vågade inte göra ett ljud utan satt på huk i buskarna och bara tittade.

En stund senare hördes ljud i skogen och sedan dök två av hans kompisar upp. De pratade spanska med varandra, och jag kunde se att deras ryggsäckar som förut varit tomma nu var fyllda med något. De ropade med sig killen med röd keps och alla tre gick iväg längs samma omväg jag nyss hade återvänt från, bara två-tre meter bort från mig. Tack Gud för att jag hade valt kamouflagekläderna för den utflykten. De märkte mig inte, utan gick bara rakt förbi, och lämnade en stank av öl och svett efter sig. Kvar på min lägerplats hade de lämnat lite skräp, några burkar och en ryggsäck.

Jag satt där i buskarna tills solen började gå ner och sedan sprang jag hukande så fort jag kunde genom skogen, hela vägen till parkeringen. Jag var törstig och vrålhungrig och mina nerver kändes spända som fiolsträngar, men glad att ha kommit undan. Min bil stod där jag lämnat den, och jag hoppade in och rivstartade för att komma därifrån. Då jävlar. En bit ner på skogsvägen, på andra sidan parkeringen, hade två bilar stått skymda av ett träd. De drog igång och körde ut på vägen, efter mig, fast med släckta framljus.

Jag tryckte gasen i botten. Den där skogsvägen var lätt att köra av, men jag tänkte att jag hellre dog så än hamnade i deras skitiga händer. Jag pressade min gamla Ford så hårt jag kunde men deras bilar var större och bättre lämpade för vägen, och de knappade in på mig. Nu hade solen gått ner och det var ingen måne den natten. Mörkret var kompakt, det var nästan omöjligt att se hur jag körde, och det blev inte lättare för att vägen var hålig och ojämn. Jag brände fram och höll alla tummar jag hade för att inte hamna i en återvändsgränd. När vägen gick rätt ner i ett litet vattendrag hade jag inget val, utan körde rakt igenom det. Det var nära att jag tappade kontrollen men lyckades parera forsen och komma upp på andra sidan. Jag såg i backspegeln hur den ena bilen inte bottnade och började flyta iväg, men den andra var någon sorts jeep, och den fortsatte förfölja mig.

Kort efter anslöt skogsvägen till en asfalterad väg och jag kunde äntligen vara säkrare på att behålla kontrollen över bilen. Men jeepen låg fortfarande knappt mer än något tiotal meter bakom mig, förhoppningsvis så långt bort att de inte såg mitt registreringsnummer, tänkte jag. Då satte de på ett par jäkla extra strålkastare som lyste in genom min bakruta, och så började de knappa in på mig mer. Det började blinka blått i backspegeln och jag hoppades i ett ögonblick att polisen skulle ha kommit, men såg att de plockat fram något rackigt blåljus de köpt på Amazon och satt upp på taket genom bilfönstret. Nej, nej, nej. Närmaste “stad”, eller vad man ska kalla den lilla hålan, var säkert minst en halvtimme bort än. Jag tryckte gasen i botten igen och pressade min gamla bil till dess max, och vi kom in på en raksträcka. Det gick undan. Sedan kom en tvär kurva och jag tvingades bromsa, och direkt efter den fick jag syn på en infart till höger. Jag tittade i backspegeln, såg att jeepen skymts av kurvan, slog av billamporna och svängde sladdande in på den.

Det var en grusväg och jag fick omedelbart tvärbromsa, för den gick upp till ett hus. Jag hade tydligen kört upp på någons infart. Min inbromsning måste ha rivit upp ett rejält hål i marken, hann jag tänka. Jag slog av motorn och satt alldeles stilla. Jeepen hördes inte. En lampa tändes i fönstret i huset framför mig, och en figur syntes innanför gardinerna. Jävlar. De undrar väl vem fan jag är. Jag satt och upprepade tyst för mig själv att de där inne inte skulle tända sin verandabelysning. Jeepen hördes fortfarande inte. Figuren innanför fönstret skymtade förbi ännu en gång, och sedan tändes ändå verandabelysningen.

Ögonblicket efter kom två män ut genom ytterdörren. Den ena hade en hagelbössa i handen. Jag rullade ner ena fönstret, höll ut båda händerna och ropade att jag inte ville något illa, utan hade flytt från någon som försökt preja mig av vägen. De kom lite avvaktande närmare och bad mig kliva ur bilen, och min ärligt vettskrämda uppsyn måste ha övertygat dem att jag inte ljög. De erbjöd mig låna en telefon för att ringa sheriffen. Jag tackade men sade att jag bara ville lugna mig lite och sedan köra vidare hem. Jag bad om ursäkt för hålet jag hade rivit upp i deras uppfart och bad om deras telefonnummer och namn så att jag kunde betala för att skicka någon som kunde fylla i det, men de var så chill och vänliga, bara lättade över att jag inte var någon galen mördare. En halvtimme senare körde jag ut på vägen igen och när jag åkte därifrån visste jag att jag aldrig skulle återvända.

Ett halvår senare gjorde sheriffen och narkotikapolisen någon sorts gemensamt tillslag mitt i den där skogen. De hittade ett enormt metamfetaminlabb. Enda skälet att de fattade misstankar om att något skulle finnas där ute var att en vandrare som letade pilspetsar hade stött på några av de där lodisarna som hade haft hand om labbet, och lodisarna hade försökt röva bort vandraren och pratat om någon sorts tortyr de skulle utsätta honom för. Men han lyckade fly och larma, och det ledde till att hela verksamheten avslöjades. Numera är det visst många som är ute och hajkar där. Själv håller jag mig fortfarande borta. Det dyker fortfarande upp i nyheterna då och då att det upptäcks gamla lönnfällor med rostiga spikar i botten.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner och det vi precis hörde var en historia publicerad anonymt på 4chan i oktober 2022, arkiverad och publicerad av Instagramkontot Creepygreentexts.

År 2002, när USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld fick en fråga om bevisen för att Irak skulle ha massförstörelsevapen, gjorde han en anmärkning som kom att bli smått historisk. Så här sade han:

Known knowns, saker vi vet att vi vet. Known unknowns, saker vi vet att vi inte vet. Unknown unknowns, saker vi inte vet att vi inte vet. Även om Rumsfeld sade detta för att försvara ett oerhört kostsamt krig, idag dessutom brett ansett som onödigt och orättfärdigt, har jag alltid tyckt att just denna uppdelning är, fascinerande. Metamfetaminlägret i skogen som den anonyma 4chananvändaren berättade om, till exempel, var ett known unknown. Man anade nog att det fanns sådana där ute, men inte just där, inte förrän de som drev det avslöjade sig. Då blev det ett known known.

Man kan applicera samma matris på den amerikanska militärens många vittnesmål om oidentifierade flygande föremål. För bara några år sedan var det inte många som tog dem på allvar, men nu skrivs det om dem i New York Times. En som pratat öppet om sina vittnesmål är kommendörkapten David Fravor, före detta pilot och skvadronchef på hangarfartyget USS Nimitz. Han var en av de som 2004 såg det som kommit att kallas “Tic Tac”, ett oidentifierat flygande föremål som liknade godistabletten med samma namn.

Sedan Fravor trätt fram och talat öppet om vad han sett har många andra, som ännu inte är redo att kliva fram i offentligheten, hört av sig till honom och berättat om sina egna upplevelser. En av dem är särskilt märklig. Den kom från en pilot som på 1990-talet kört militär frakthelikopter. En gång skulle han vinscha ner en dykare från helikoptern. Dykaren skulle hämta upp en så kallad BQM, en drönare som använts som måltavla och sedan landat i havet. Piloten såg då någonting han inte kunde förklara. Han berättade om detta i Joe Rogans podd.

En annan gång skulle samma pilot hämta upp en torped som hade använts för att samla data under vattnet. Torpeden låg och flöt i havet, och ovanför flög de i sin helikoper, och de skickade ner en dykare för att hämta den.

Det här är hemligheter som, om man får tro David Fravor, fortfarande är okända men nu ändå till hälften ute. De var unknown unknowns. Nu är de known unknowns. Kommer vi någonsin ta det tredje och sista steget över till known known – kommer vi någonsin få veta vad den där mörka skepnaden under vattenytan var?

Hemligheter som man inte ens att man håller är väl en sorts unknown unknowns, också. Man tror bara det är något annat, något personligt, något som inte har med omvärlden att göra. Först när man berättar om dem inser man att det fanns något mer där. En sådan hemlighet hör vi om i en historia som lyssnaren Sofia skickade in för några år sedan. Den läses av Emelie Rosenqvist.

Efter ett samtal jag hade med min bror för runt ett halvår sedan så har jag allt mer börjat lockas av tanken att det finns någon sorts ytterligare dimension. Eller, någon sorts kontakt mellan människor som går utöver det vi kan förklara.

Min storebror och jag har aldrig varit så nära. Vi har inte varit ovänner, men vi har haft olika intressen i livet och han har bott långa perioder utomlands. Vi har helt enkelt av olika anledningar glidit isär. Som person är min bror introvert lagd och han kallpratar helst inte alls. Om han deltar i ett samtal ska det vara på riktigt, liksom. Genuint och ärligt.

För ett halvår sedan dog vår mormors mor. På begravningen återförenades vi, och vi hamnade i ett sådant där samtal. Jag berättade att jag hade blivit sjukskriven på grund av mina sömnparalyser. Att jag lidit av sådana hela livet hade han på något outgrundligt sätt lyckats missa, och nu ville han veta allt om det. För att illustrera hur de kunde se ut berättade jag om en återkommande hallucination som jag än idag lider av.

De brukar börja med att jag vaknar av en hög smäll. Jag tänker på en gång att det är något jag inbillar mig, men kliver upp ändå för att gå på toaletten. När jag sätter fötterna så känns det inte som mitt eget golv. Jag tittar ner och ser att det är ett lackat trägolv av samma slag som fanns hos farmor och farfar. Någonstans inom mig förstår jag då att jag drömmer, men hissen går liksom inte hela vägen upp, eftersom det hela känns så verkligt.

Jag går mot toaletten. Allt ser ut som det gör hemma hos mig, i min lilla etta, tills jag till min förvåning ser att istället för min vita toalettdörr så sitter där en turkos trädörr med lite löst hängande handtag. Exakt som hos farmor och farfar. Jag går in och hamnar framför badrumsspegeln, som drar min blick till sig som om den var magnetisk. Jag står där, naken, kan inte andas, och jag ser i spegelbilden hur livet rinner ur mig. Mitt ansikte är förvridet, mina ögon svarta och uppspärrade och munnen likaså. Det rinner tjockt mörkrött blod ur min näsa och mun, läpparna är blå och huden likblek.

Sedan hör jag rösterna. Det är en röst, fast samtidigt flera. “Nu dör du, nu dör du, nu dör du”, sjunger det. Sedan vaknar jag.

Någon sömnparalys brukar jag ha åtminstone varje natt, men just den här hallucinationen är så hemsk och skrämmande att jag brukar gå upp och titta på teve resten av natten när jag haft den.

När jag berättat allt det här för min bror, lite orolig för att han skulle skratta bort det, så nästan skrek han, flera gånger, “Är du allvarlig nu, Sofia?”

Han hade haft samma hallucination, berättade han. Fast i spegeln hade han inte sett sig själv, utan mig, precis som jag beskrivit det. Första gången han kunde minnas att han varit med om detta hade varit vid tretton års ålder. Jag hade själv upplevt det första gången år 2001, och då var jag också tretton år.

Men det slutar inte där. Anledningen till att jag tyckt så illa om den där hallucinationen, förutom det självklara, var att det hade varit just i sitt hus med turkos trädörr och lackat trägolv vår farfar en varm sommardag 2005 hade dött. Plötsligt hjärtstopp, på väg in i duschen. Eftersom han var över åttio år gammal så hade man inte obducerat honom, men jag minns att vi alla blev chockade eftersom han var så frisk för sin ålder.

Tio år senare, i samma hus, en vacker sommardag 2005, dog min pappa. Plötsligt hjärtstopp. På toaletten. Han var 61 år gammal. Om vi var chockade när farfar dog var det här naturligtvis helt traumatiserande. Han hade bara två månader innan gjort en stor hälsoundersökning med fokus på hjärtat eftersom hjärtsjukdom uppenbarligen finns i släkten. Han hade gått därifrån med utlåtandet “fräsch som en fyrtioårig”.

Man vet inte varför pappa dog. Hans hjärta stannade och trots att han fick hjärt-lungräddning och ambulansen kom omedelbart så gick inget att göra.

Farfars och farmors hus fanns fortfarande kvar i vår familj. Pappa hade flyttat dit när farfar dött. Min bror hade flyttat dit när pappa dött. Han bor där än. Om tio år är han 41.

Efter att vi suttit och smält det vi precis kommit fram till så sade min bror: “Men varför är de dig jag ser i spegeln?”

Jag hade inget bra svar på det, och vi har inte pratat om det här sedan dess.

Vi hörde “En dröm som gick i arv” av Sofia, uppläst av Emelie Rosenqvist.

Det fascinerande med unknown unknowns är att det kan innebära just detta, att sådant som redan är etablerat och synligt mitt ute i vardagen ändå rymmer något mer, något oanat, ett större djup. P1 har nyligen lanserat podden “Museernas hemligheter”, lyssning jag kan rekommendera om de berättelser som finns gömda i vissa av sakerna som ligger i montrar runtom i landet. Fyra avsnitt finns ute, om bland annat en 500 år gammal ring med en inristad trollformel på och Abraham Lincolns revolvrar som tills de stals från Livrustkammaren på 1960-talet var några av Sveriges mest värdefulla museiföremål, men en historia podden ännu inte upptäckt är den ni ska få höra nu.

Där får vi reda på en svensk museihemlighet, en unknown unknown, som visar sig mycket mörkare än någon kan ha trott. “Kvinnan från Dannike”, skriven av Fredric Thunholm, läses av Ludvig Josephson.

Det kyler på här vid mossens kant, när kvällen går mot natt. Luften är fuktig och rå. Det är Valborgsafton och jag är här av en anledning. Men vi kommer till det. Snart är det över, snart börjar något annat.

Det är sant att jag varit på väg hit sedan förra Valborg. Det är också sant att jag varit på väg hit sedan jag föddes. Faktiskt ännu längre än så. Men vi kan backa bandet till Valborgsmässoafton förra året.

Eller, nej. Vi backar en dag till.

Fram till och med den varma vårdagen, arbetade jag som intendent vid Borås Museum. 38 år blev det. Det låter kanske tråkigt, att vara på samma ställe så länge. Men jag hade aldrig haft lyxen att kunna värdera mitt jobb på det viset. Jag hade varit tvungen att vara där. Det var inte synd om mig, inte alls. Jag hade haft en uppgift, en viktig uppgift. Jag hade den fortfarande då, men min tid som anställd i kommunen var över.

Dagen efter var det som sagt Valborgsmässoafton. Jag var på inne kontoret för att städa ut mina saker. Eller, det var i alla fall vad jag hade sagt till mina kollegor, för att få låna mitt passerkort en dag till. Aprilsolens sista strålar försökte ivrigt, men utan framgång, att glo in genom de vinklade persiennerna på kontoret. Utanför, i Ramnaparken, hörde jag ungar springa runt och leka. Men – jag städade inte ut något, det fanns inget kvar att städa.

Även om jag jobbat i en evighet på museet, fanns det inget jag skulle ta med mig därifrån. Jag hade med mig en tygpåse som jag hade lagt ner några pärmar i. Det är väl så man ser ut om man städar ut, väl? Om någon hade undrat vad jag gjorde där, menar jag. Men det var som sagt Valborgsmässoafton, så det fanns ingen administrativ personal på kontoret och bara unga extrajobbare ute i museet. Jag behövde inte övertyga någon. Men, jag hade några pärmar i tygpåsen.

När jag var klar, skulle jag lägga passerkortet i brevinkastet. Kanske var det onödigt, eftersom det ändå skulle brinna upp. Men kanske kunde brandkåren rädda någonting av byggnaden. Jag tvivlade, men hoppades på det. Det vore mycket tråkigt om hela huset och alla de övriga samlingarna skulle behöva ödeläggas helt. Värre än tråkigt; det vore fruktansvärt.

Jag hade inte varit på muséet för att jag älskade all slags gammal bråte. Men nog hade jag lärt mig att uppskatta sakerna med tiden. Och de var alla, på sitt sätt, oersättliga.

Ändå visste jag att jag inte skulle tveka en sekund. Jag var hundra procent säker på detta. Men jag var också orolig. Männen från Sjöbacken och de andra gårdarna skulle komma, de var på väg och vi visste vad vi skulle göra. Men vi kunde inte veta säkert vad som skulle ske. Vi hade det som krävdes men var likväl noviser. Hur skulle vi kunna ha varit något annat?

Och här står jag nu.

Rydets mosse ligger några kilometer söder om Dannike, i sydöstra änden av Borås kommun. Både mossen och Dannike är märkliga platser. Och gamla. Det sägs att de i Dannike som inte dog när digerdöden svepte över Västergötland, lämnade byn. Kvar stod kyrkan, som byggts redan på tolvhundratalet, övergiven, och med tiden bortglömd. Det dröjde, sägs det, tvåhundra år innan kyrkan hittades igen, av en jägare som råkade skjuta en pil mot dess övervuxna vägg.

En mosse är en passage, en transformation. Det är inte en bit mark, det är heller inte en sjö. I stället är den en manifestation av den övergång som hela tiden pågår runt oss. Få saker är binära. Nästan allt befinner sig på en glidande skala. Den som dör av ålder, dör för att cellerna inte kan förnya sig, eftersom stamcellerna har dött. Man glider från liv till död.

Om sommaren förhandlar lupinerna med rallarrosorna om när de förra ska lämna över till de senare. Vinter blir inte sommar utan måste passera våren först. Sjön värms upp långsamt och kyls av långsamt. Allting flyter.

Naturligtvis finns mängder av berättelser om mossen. Vissa är väldigt obehagliga. Många är säkert konstruerade för att hålla människor borta från mossen. Det var en oberäknelig och farlig plats. Men andra är av en annan art. Mycket tidiga källor nämner ett väsen som kallades Hig, eller Hige. Redan den romerska historikern Tacitus tar upp Hig i appendixet till sin Germania, från år 98 efter Kristus. Olof Rudbeck skriver om detta, att ”svionerne [alltså svenskarna] gjuto offer för Hig, wilken äfwen omnemndes af nogre som ’den som går uti mossen’ ”.

Om Rydets mosse i Dannike samlade vi på museet in de äldres vittnesmål. I ett projekt finansierat av länstyrelsen, 1987, åkte journaliststudenter runt och intervjuade äldre i Dannike, vilkas historier spelades in på kassett. Det var prat om en bok, i samarbete med Dannike Hembygdsförening men av någon anledning blev det inte av. Kanske för att så mycket kom att handla om just mossen och så lite om allt annat. Det var som att de äldre Dannikebornas kollektiva minnen nästan bara kretsade kring mossen.

Jag minns en man som berättade om en historia han hört när han var barn. Det var två drängar från en gård som hamnat i en tvist om något och nu skulle de göra upp genom att ta sig tvärs över mossen, på natten. Den som kom först till Forsa kvarn vid Ätran hade vunnit. Ett vådligt projekt, även utan övernaturligheter. Det var riskabelt att ta sig över mossen i dagsljus. I augustinattens mörker var det vansinnigt. Den ena drängen, Orvar, kom till kvarnen vid sjutiden på morgonen. Han var helt blek och uppjagad. Den andre drängen, Jonatan, kom aldrig dit. Kroppen hittades aldrig. Orvar, berättade mannen, hade varit munter och gladlynt men från den dagen var han nästan helt tyst. Han var inte stum, han bara slutade prata. Och så hade han blicken, den där uppsynen: Han såg alltid ut som om han var jagad. ”Det var”, säger mannen efter någon sekunds tystnad, ”som att han slutade leva och bara gick omkring. Det var i alla fall vad folk sa”.

En kvinna, som vid inspelningen var den äldsta personen i Borås kommun, berättade på bred västgötska om att det fanns kvinnor som gick ut i mossen vid Valborg och Allhelgon, och ”gick med Hige”. Och hur den som gick med Hige sedan kunde göra saker som hade med magi att göra. ”Om det varit länge sen”, säger kvinnan, ”så hade man kallat dom för häxor, men det var ju nästan nittonhundratal, då pratade ingen om häxor. Men dom var inte så väl sedda, dom som gick med Hige, det var de inte.”

En man med strupcancer pratar med en sådan där apparat som man håller mot strupen, så det låter helt entonigt, och dessutom inspelat på en kassett. Han hostar dessutom nästan oavbrutet men lyckas trots allt berätta om hur hans morfar ska ha drunknat i mossen när han letade efter en silverskatt som låg begraven där.

Man kunde inte veta vad som är sant. Men det var tydligt att i synnerhet berättelsen om Hig eller Hige gick mycket långt tillbaka – och att den samtidigt fanns i kvar i det allmänna medvetandet hos människor ännu för hundra år sedan. Tacitus, som jag nämnde innan, kopplade Hig till kulten kring Nerthus, eller Nertheus, ett fruktbarhetsväsen i germansk mytologi. Hig var ett nyckfullt väsen som var tvunget att blidkas för att få kontakt med Nerthus. Vi vet att det har förekommit människooffer i mossarna, på vissa platser i rikligt mängd. Hig var någon som krävde. I gengäld fick man sedan gå med Hig genom mossen och när man kom tillbaka kunde man tala direkt med Nerthus. Och även göra andra saker.

Det är värt att stryka under att jag är en vetenskapsman. Jag tror på fysiken. På kemin. Det gör jag fortfarande. Jag råkar bara veta, att både fysiken och kemin rymmer så mycket mer än vad som lärs ut på universiteten.

Jag minns fortfarande den där dagen. Hur jag satt på kontoret och väntde på att klockan skulle gå och utanför, i själva museet, låg kvinnan från Dannike i sin monter.

Du har kanske inte hört om Dannikekvinnan, eller Dannikehäxan. Jag vet att det är många, även i Borås, som inte kände till henne. Det var ett lik som hittades i Rydets mosse 1942. Den officiella historien löd som följer:

Några karlar var ute för att samla torv och hittade då en kista av björk, begravd i mossen. Kistan saknade lock. I den låg resterna efter en person, vars händer och fötter var bundna. Länsman tillkallades men insåg att detta var ett flera hundra år gammalt lik. Riksantikvarieämbetet kontaktades och de skickade antikvarie Erik Floderus, som tog med kvarlevorna till Stockholm. Där undersöktes och analyserades kroppen och textilierna konserverades. Redan då kroppen transporterades från Rydets mosse saknades huvudet. En märklighet, som ingen gjorde någon direkt affär av. Det konstaterades bara, att huvudet saknades. Kanske, menade man, hade en av torvarbetarna eller någon av bönderna i trakten tagit huvudet som en souvenir. Inte heller faktumet att hon var bunden gavs så mycket plats.

Det konstaterades att kvinnan varit ungefär tjugo år gammal och låghalt. Hon hade varit av allmogeklass, kanske dotter till en bonde. Detta eftersom hon inte var påverkad av kroppsarbete samt på grund av material i, och modell på, klädnaden. Datering med hjälp av mynt som låg i kistan, pekade på att hon begravts någonstans i ett spann på femtio år, i skarven mellan sexton och sjuttonhundratal.

Det var givetvis märkligt att huvudet saknades och att hon varit bunden. Vilket för oss in på vad som verkligen har hänt.

Det är sant att kvinnan grävdes upp 1942 men hon ”hittades” inte. Det samlades torv, men inte alls i den här änden av mossen. Inte än. Men under kriget blev brytningen mer intensiv.

De som grävde upp henne, gjorde det medvetet. De visste var hon låg, eftersom det var deras förfäder som begravt henne. Och de valde att gräva upp henne, eftersom det nu fanns en risk att någon annan hittade henne på mossen. För dem var det inte viktigt att hon var begravd. De såg det inte ens som att hon var begravd. Hon var gömd. Det viktiga var att hon var ostörd. Att ingen annan kom dit och förstörde allt.

Det fanns, insåg gruppen av män, från släkterna som grävt ned liket, två sätt att försäkra sig om ostördhet. Det ena var genom att begrava och gömma kroppen. Så hade man klarat de första tvåhundrafemtioen åren. Det andra sättet, som man nu skiftade över till, var genom motsatsen till att gömma henne. Det var att se till att hon visades upp för allmänheten. Hon hämtades alltså ur sin osäkra gravplats för att hamna på museum. Fullt synlig men helt ostörd.

Kvinnan hade ett namn. Klart hon hade ett namn. Hon hette Anna Hansdotter. Och en av männen som grävde upp henne var min farfar. Och en av männen som begravde henne i mossen var i rakt nedstigande led min släkting också.

Det var alltså inte en ödets nyck att jag hamnade på Borås Museum. Och det var inte brist på ambitioner som höll mig kvar där i trettioåtta år. Jag var en av väktarna och hade vuxit upp, utbildat mig, tagit anställning och levt mitt liv för det som hände den natten.

Jag hade läst mina förfäders egna ord om vad Anna Hansdotter gjort och visste vad hon var kapabel att göra igen. För döden är en sak för människor, träd och djur. Vi dör. Men Anna var inte… något av det. Hon var något annat. Det vilade då. Men det skulle inte kunna dö utan salter.

Annas huvud var inte på museet. Det kom aldrig dit. Men det försvann inte, tvärtom. Det togs om hand med största varsamhet och försiktighet. Liksom kroppen, begravdes huvudet den där dagen 1691. Men i en annan del av mossen. Även det grävdes upp 1942, men innan kroppen. Sedan dess har det nu svartnade kraniet varit inlåst i en blykassett, i jordkällaren på gården Sjöbacken. Fram till min sista dag på museet. Då var det på väg till museet.

Jag hade vuxit upp med Anna Hansdotter. Hon hade varit en i familjen, kan man säga. Jag hade lärt mig saker. Tränats. Fått läsa gamla texter och pratat med de äldre. Jag mindes en vers vi sjöng när jag var liten, ungefär som jag mindes Idas sommarvisa, eller någon av alla ramsor barn lär sig. Texten löd:

Hige!
I Beltane och Samhain
Kom ur myr och vandra
Som du gjort med andra
Hige!
Nertheus bror

Det var versen Anna ropade innan hon blev det hon var när hon låg på museet. Innan hon försvann i mossen och kom tillbaka. Jag vet också att Beltane och Samhain var äldre namn, som använts av häxor, för Valborg och Allhelgon.

På museet var tiden för stängning inne. En flicka i övre tonåren tittade in och sa att de var klara och hon undrade om hon skulle larma på ute i museet, eller om jag skulle göra det när jag gick. Jag sa att jag fixar det. När jag hört henne och den andra sommarjobbaren lämna, gick jag ett snabbt varv för att kontrollera att jag var ensam. Jag tittade inte åt montern där Anna låg. Men jag kände henne. Jag svär. Det var som en gravitation eller magnetism. Om det var så här hon kändes utan huvud vill jag inte veta vad hon skulle bli med huvudet på plats.

Jag gick ut i lunchrummet och öppnade kylskåpet. Det stod en flaska cava där, som blivit kvar från när jag avtackats dagen innan. Jag öppnade den och fyllde upp en plastmugg med museets logga på. Jag rotade i ett annat skåp och hittade fröknäcke.

Det här hade jag läst mig till om Anna Hansdotter: Hon var dotter till Hans, en bonde som var omtyckt och känd som en redig och pålitlig karl. Anna hade ingen fästman utan var med sin far och mor och två bröder på gården. Hon var låghalt och en smula krum i kroppen. Det här plågade henne, mer än vad man kunde tro. Hon ville träffa någon men det ville sig inte och hon trodde det var för hennes haltande.

Så när hon fick höra om hur kvinnor i bygden hade ”gått med Hige” och fått krafter som hjälpt dem, blev hon nyfiken. Men det var inget det pratades öppet om, Gud förbjude. Bara en generation innan hade hundratals kvinnor avrättats i häxprocesserna. Det pratades inte öppet, men det pratades. Hon fick veta hur man åkallade det här väsendet och kunde be om tjänster. Det kom med ett pris, och detta var lite oklart. Men vad som helst, hellre än att gå krum och skev och för alltid vara ett jon i föräldrarnas försorg. Den enda hon visste om, som gått med Hige, var Börta Andersdotter, som emellertid bodde i ett torp på mark som hörde till frälsehemmanet Kastryd i Fänneslunda, nästan tre mil bort. Vid den tiden en dagsritt. Och omöjligt för en kvinna som arbetade på föräldrarnas gård.

Om Anna hade tagit sig till Börta hade hon nog aldrig ropat efter Hige, som hon sedan gjorde. Källor från Fänneslunda nämnde hur Börta från en dag till en annan blev ondskefull och att det syntes i hennes ansikte. Hon hade varit fattig och illa sedd och nu hade hon på något vis blivit rik nog att göra Torpet stort som en gård. Men det var en rikedom till ingen nytta, på så vis att ingen ville vara där. Kyrkoherden i Fänneslunda, som kände sig nödgad att besöka Börta, för att prata med henne, berättade när han kom tillbaka att ”hon var elak, på alla sätt man kan vara elak”. Det fanns intet i henne som fruktade Gud eller något på jorden. ”Hon var hädisk”, berättade kyrkoherden. ”Inte i vad hon sa, men i hela sitt väsen. Hädisk och stolt. Jag var lättad när jag fick lämna Kastryd bakom mig.”

Saker vi pratat om i min familj till vardags, hade varit omöjliga i andra familjer. Vi var alla väktare och insatserna var höga. Det jag berättar kan låta fånigt, det är en risk jag tar. Men för mig var detta aldrig folklore eller myter. Anna pratade aldrig med Börta, hon plågades av sin skeva kropp, och hon visste vad hon skulle göra. Jag vet inte om hon gjort det om hon vetat vad hon skulle bli. Det kan ingen veta. Hon läste den där versen jag mindes:

Hige!
I Beltane och Samhain
Kom ur myr och vandra
Som du gjort med andra
Hige!
Nertheus bror

Och någonting kom ur mossen. Kom ut ur den till Anna och tog henne med sig ut dit. Hon var om möjligt ännu krummare när hon kom tillbaka. Hon haltade. Det hade inte gått som hon tänkt sig. Familjen och de andra på gården märkte att hon var förändrad. Inte så mycket för det krumma, men för att hon nu var helt och hållet sin egen. Hon gjorde det hon ville själv och inget mer än det.

På den tiden, var man beroende av allas insatser så det gick inte att en arbetsför person slutade arbeta för att i stället ge sig ut och vandra eller bara sitta inne. Hon kunde också bli våldsam, berättades det. Och samtidigt hade hon nästan alltid ett leende i ansiktet, nätt och jämt möjligt att uppfatta. Som att hela hon var ett hån, mot familjen, mot gården, mot djuren och mot Gud. Hon följde inte med till kyrkan trots att plikten sa det. Bara några dagar efter att hon varit på mossen om natten dödade hon en häst, med en kniv. Hon stod i skuld, sa hon, och den måste betalas i blod.

Både läkare och präst tillkallades men det enda resultatet var att hon högg prästen i handen med en tvåtandad gaffel. Nu skulle hon till länsman. Det var inget att diskutera mer.

Den kvällen, berättade Anton Lindström (som jag är släkt med, i rakt nedstigande led) att Anna hade stått på gårdsplanen och ropat, i riktning mot mossen. Anton hade varit på väg hem från en annan gård, där han bytt hästskor mot och rep och två rullar tyg. Han ville komma hem, det var på väg att bli mörkt. Men han hade på något vis anat oråd när han passerade Annas gård och slogs av att ingen aktivitet skedde där. Han såg ingen. Så han gömde sig och spanade. Band hästen en bit bort och betraktade gården på avstånd.

Då hade Anna kommit ur huset. Haltande gick hon och vände sig mot sydost. Hon ropade att Nertheus själv fick ta det som krävdes, att hon var ett verktyg. ”Hammaren du krossar med, bräckjärnet du bänder med”. Anton såg henne. Och han såg det som kom. Anna var helt rak i ryggen och kroppen nu. Och någonting kom från mossen. Först som en dimma och sedan som… Anton beskriver det som ”kött i luften” och hur kvällsmörkret blev till en gestalt, som gjorde vad Anna hade ropat. Den använde Anna som ett verktyg. Kastade henne mot stallet som snart brann. När Anna kom ut ur stallet brann hon också. Hon gick så in i drängstugan, rak i ryggen, stolt, klädd i lågor. Därefter till huset, där hennes familj var. Anton skriver sakligt ner observationerna och beskriver hur ohyggligt allt är. Han begriper att han inte kan ingripa, att inget går att göra. En obegriplig sak, bland allt annat obegripligt, är att inga skrik hörs. Ingen ropar, varken människa eller djur. Ingen kommer springande ut. Det enda som hörs är elden. När allt står i lågor inser Anton att det andra, det som hade kommit ur luften och tagit form, är borta. Kvar på gårdsplanen är Anna. Hon brinner inte och är opåverkad av elden. Kläderna är sotiga men håret är kvar. Hon ser ut som något som sprungit in i elden för att försöka rädda de andra på gården. Hon sätter sig på huk på gårdsplanen och faller sedan ned och blir liggande i fosterställning. Anton tvekar men går till hästen och hämtar rep. Så river han av en del av tyget från en av rullarna och går till Anna. Väl hos henne knyter han bryskt tyget om hennes mun, så att hon inte kan ropa igen. Hon reagerar inte. Han binder hennes fötter och händer. Han kontrollerar inte om hon har någon puls, han bara kastar upp henne på hästen och rider hem.

Anna hade puls, hon levde. Hon vaknade nästa dag och såg på de karlar som stod runt henne. Dagsljuset syntes i fönstret nu. Nu tordes männen ta bort bindeln från hennes mun. De försökte förhöra henne men allt hon svarade med var hädelser och skratt. Hon sa att de kunde döda henne men inte den hon hade i sig. Så sa hon att om tolv, vid tolv, vid tolv dagar skulle hon ändå komma tillbaka och då göra samma sak med världen som hon gjort med gården.

Det var då man dödade henne och begravde kroppen på en sida mossen och huvudet på den andra. Det måste varit en förfärlig väntan. Man förstod att tolv, vid tolv, vid tolv dagar blev trettiosex dagar och gjorde allt man kunde för att vara förberedda då. Det pratades med kloka gummor och präster, man beställde böcker från olika adresser i Göteborg. När dagen kom hade man stora styrkor utplacerade vid både kropp och huvud. Men inget hände. Någon menade att det var för att kroppen och huvudet var åtskilda. Andra ifrågasatte Antons beskrivning och menade att han i själva verket var den som bränt ner gården. Det var först senare som någon kom att tänka på att siffrorna kanske inte skulle adderas utan bara, precis som hon sagt, skulle sättas bredvid varandra. Tolv, bredvid tolv, bredvid tolv. Ett två, ett två, ett två. 121 212 dagar. I så fall skulle inget ske, räknade man ut, förrän våren 2021.

Ingen kunde veta om det stämde men man förstod att det inte räckte att bara låta kroppen och huvudet ligga där ute. Man måste också föra vidare det man visste i släkterna runt mossen. Därför stod jag där för ett år sedan, med min plastmugg med cava i handen. Och därför var männen från de andra gårdarna på väg in dit, med huvudet. Dagen i profetian skulle vara två dagar senare. Men på Valborgsmässoaftons kväll kunde vi vara helt ensamma på museet. Då var risken minst att någon annan skadades. Det var därför det måste ske då.

Vad innebar det att göra samma sak med världen som hon hade gjort med gården? Skulle allting brinna? Hade Nertheus kvar så mycket att kräva in på skulden, skulle räntan kräva sådana offer?

Varför har vi inte gjort det redan? Varför har vi väntat tills dagen nästan var här? Jo. Vi var alltför medvetna om att vi inte skulle komma att få två chanser. Gick något fel, kunde det bokstavligen gå åt helvete. Varje dag vi väntade, var en till dag av liv. En till dag i en helt normal värld.

Det kunde också blivit så att inget hände. Detta kunde ju också vara fel, precis som den trettiosjätte dagen. Oavsett vilket, hade det känts självklart att låta världen vara ostörd så länge som möjligt. Och dessutom – om det gick enligt plan: Vem hade jag varit att bränna ner ett museum om så bara en dag tidigare än vi behövde?

Jag kunde erkänt där och då att jag ibland hade tvivlat på alltsammans. Jag hade offrat en karriär och ett normalt liv för den stunden. Och ändå hade det ibland bara känts… dumt. Alltsammans byggde på ett enda vittnesmål från sextonhundratalet. Men jag hade pratat med så många och jag hade läst så många dokument. Jag hade vuxit upp med Anna. Jag hade levt mitt liv med henne.

Jag minns hur mobilen vibrerade till i fickan och jag läste ”vi är här nu” i SMS:et. Så hörde jag en bil långsamt rulla över gruset som inte sopats bort än, på parkeringen utanför. Jonatan, Ulf och Johannes klev ur när jag kom ut. Jag hade en pirra med mig från vaktmästeriet. Vi lastade upp två tioliters hinkar med ammoniumkarbonat samt en likadan hink med kaliumnitrat. På dem, sedan, blykassetten med huvudet i. Väl inne i museet lämpade vi av det några meter från Annas monter. Där lade vi också den påse med torkad salvia som vi skulle använda.

Ammoniumkarbonat kallas i dagligt tal hjorthornssalt. Fast just det här saltet var inte utvunnet ur hjorthorn, men ur människoben. Dessa hade hettats upp till niohundra grader utan att tillföra syre, så att de sönderfallit utan att förbrännas. När vi väktare, jag tror det var på artonhundratalet någon gång, hade förstått att detta behövdes för att förgöra häxan, samlades det in från gravar. Detta är skändligt och fruktansvärt men vi behövde benen. Den som lägger tid på att granska Borås Tidning i perioden 1871 till 1908 hittar en nyhetsartikel och två notiser, som beskriver ett bekräftat och två misstänkta fall av gravplundring vid Dannike kyrka. Till vårt försvar vill jag poängtera att vi tog ben från de gravar där vi visste att ingen efterlevande fanns kvar.

Vi skulle blanda bensaltet med kaliumnitrat och den torkade salvian. Sedan skulle vi ta ut huvudet ur kassetten och lyfta glaslocket från montern, lägga ned huvudet och sedan skopa över saltblandningen och det skulle då, var planen, förtära hennes kvarlevor.

Salvia har alltid använts inom magin för att rena saker. Kaliumnitrat är en oxidator, vilket betyder att det frigör syre när det brinner och det brinner därför explosionsartat. Det används i raketmotorer och i svartkrut. Och det kan inte släckas när det brinner utan måste brinna upp helt. Men här skulle det inte brinna, det var istället mediet som ska få bensaltet att förtära kvarlevorna, och salvian skulle rena dem under tiden. När detta skett, skulle vi antända det som är kvar. Då skulle kaliumnitratet göda elden och det skulle komma att gå mycket snabbt. Så snabbt att vi måste lämna byggnaden omedelbart. Kanske så snabbt att vi inte skulle hinna lämna byggnaden.

En väktare hade varit med när metoden användes 1894 i tyska Wernigerode, en liten by som låg vid foten av Blocksberg. Där hade man på initiativ av släkten Stolberg-Wernigerode, grävt upp kvarlevor ur en grav. Detta, enligt väktaren, eftersom människorna varit oroliga för att kvinnan som en gång lagts där, ”skulle kunna resa sig igen och orsaka skada”. Han hade beskrivit det som skedde i en kort text som jag hade läst hundratals gånger.

”Man tog kvinnans skalle vilken varit åtskild från kroppen och framlade den vid densamma, uppå en skiva av basalt. Detta, då, vilket framgått i de keltiska journalerna, det som varit skiljt måste enas för att kunna förgöras. Eld i sig vore icke nog, endast salter och salvia kan förtära det onda. Även Albrekt av Bremen har skrivit om det, i brevet om Gerri-Zul i Svarta skogen.

Då huvudet lagts invid kroppen ändrades stämningen i rummet. Det var som ett tryck, vilket fick öronen att värka. Alla blevo nevösa. Skyndsamt öste man med spadar saltblandningen över den kropp vilken blott var ben med lämningar av hud. För en tid intensifierades trycket och det hördes ljud som från en rasande brand. Rök bildades och stank av amoniak från bensaltet.

Plötsligt hördes ett vansinnigt väsande och röken koncentrerades som ett moln några decimeter över basaltskivan. Därefter var det som att röken mycket hastigt samlades som i en virvel och bara föll ned igenom basaltskivan. Kvar på densamma fanns nu bara ett gråvitt, grusliknande, lager av rester. Det hela hade gått mycket fort. Kanske bara en minut. Vi ombads lämna rummet varpå en av karlarna som skopat salt, kastade en fackla i resterna, varvid hela rummet hastigt flammade upp ljuset av en blåvit eld.”

Det hade varit det hela. Väldigt enkelt. Vi behövde bara göra samma sak.

Vi pratade nästan inte alls med varandra. Johannes hade blandat salterna i en stor plastbalja från köket. Jonatan hade smulat salvian mellan sina grova händer ned i blandningen. Ulf sade plötsligt något jag själv hade tänkt på. Han verkade nervös. Vi andra var fokuserade, som soldater eller brandmän. Vi hade ett jobb att göra. Nervös var fel ord, han hade sett rädd ut, skräckslagen. Det han sade var detta: Att det skulle bli något annat att göra detta på Valborgsmäss, i Beltane. Och han fortsatte prata. Nu med en röst som var desperat. Han sade att han räknat och räknat igen. Och att det var imorgon, inte i övermorgon som hon skulle resa sig igen.

Vi lugnade honom och sade åt honom att gå ut och ta luft. Vi visste mycket väl att beräkningarna av de 121 212 dagarna stämde. Detta hade räknats på av många genom åren. Ingen tvekan fanns. Ulf sade då, han nästan grät fram orden, att ett år i påven Gregorius den åttondes kalenderreform fallit bort, ett skottår som inte räknades i Sverige. Det var en dag fel. Det gick runt i huvudet. Jag kommer ihåg att jag kollade på klockan och att den var 23:41. Jag vet inte varför det fastnade. Jag röt åt honom att vara tyst. Han gick runt i lokalen med båda händerna knutna och pressade mot pannan.

Vi trodde inte på honom och var samtidigt arga på att han inte sagt något om detta medan vi kunde kontrollerat det. Men vi hade tjugo minuter på oss fram till midnatt. Det var Valborgsmässoafton, absolut, men det var nu det skulle ske.
Johannes röt till åt Ulf och sa åt honom att vänta vid dörren. Jonatan öppnade upp blykassetten med skallen i. Jag lyfte bort glaslocket från montern. Jonathan sänkte ned skallen i montern och Johannes öste över saltet men något var fel. Min hjärna processade det Ulf sade om skottdagar och om det vansinniga i att göra detta på Beltane, på Valborg. Johannes öste över en skopa till. Något var fel och det var trycket i rummet. Var det övertryck eller undertryck? Skallen värkte, samtidigt som syret verkade ta slut. Saltet angrep inte kroppen, det bara… vibrerade? Skakade? Det kom som ett ljus, nej inte ett ljus, ett energifält från kroppen och huvudet som plötsligt såg ut att aldrig ha varit åtskilda. Saltet skakade mot monterns botten och det såg ut som att huvudet, den svarta skallen, nu var en del av kroppen. Något i en rörelse. Att kroppen liksom sträckte på sig.

Trycket fick Johannes att vråla av smärta men han hade sinnesnärvaro att öka tempot i ösandet. Sen kom ljudet av eld. Ett väsande vansinne samtidigt som saltet trummade mot monterns botten. Och, jag svär, kroppen försökte resa sig. Johannes fortsatte ösa och jag sprang bort och lyfte hela baljan som vi blandat i och med Jonatans hjälp lyfte jag den och vi tömde den i montern.

I en artikel på Borås Tidnings hemsida, berättade ett vittne utanför huset: ”Jag var ute med hunden och då plötsligt exploderade alla fönstren i museibyggnaden. Men det konstiga var att det inte var en explosion. Det var ingen smäll, det var bara ljudet från glasskivor som sprack och splitter som rasade ner på marken. Sedan kom ett ljud som… jag vet inte, ett sugande ljud, våldsamt, som om all luften i museet sögs ut på en sekund.”

Personen berättade vidare om hur en stank av ammoniak fick honom att nästan kräkas. På insidan kräktes Jonatan samtidigt som han sprang ut. Jag själv var så full av adrenalin att jag inte ens kände lukten. Jag hörde, eller kände, ljudet av krossat glas och såg hur Anna, häxan, det där i montern slutade röra sig och försvann i det flera centimeter djupa skiktet av salt och salvia i montern.

Sedan, i den vansinniga tystnaden efteråt kände jag också stanken. Jag och Johannes nickade åt varandra och sprang mot dörren där de andra väntade. Sen tände vi eld på den fackla från Biltema som vi köpt och jag gick in några meter för att kunna kasta den i montern.

Mannen som var ute med hunden, på andra sidan huset fortsatte sin berättelse: ”Jag sprang för att försöka komma bort från lukten men stannade när jag hörde ett ljud som om tusen, nej, en miljon tändstickor tänds samtidigt och jag vände mig mot huset. Jag såg hur en pelare av vad som måste varit eld men den var helt blå, klättrade mot himlen.”

Vad tidningen inte skrev var mannens fortsättning: ”I den eldpelaren, och jag förstår att det här låter vansinnigt, tyckte jag mig se konturen av en person, en kvinna, som försökte klättra, på själva elden, eller i den. Sedan plötsligt sjönk pelaren rakt ned i jorden och det var tyst. Jag var vettskrämd och sprang därifrån. När jag kommit en bit bort, vände jag mig om och såg museet brinna.”

När facklan landade i montern hördes ett väsande ljud och sedan slungades det upp en blå stråle, nej, pelare av eld upp mot himlen. Och jag svär att jag såg hur det jag var säker på var borta, plötsligt reste sig upp och började ta sig uppåt i pelaren av eld. Men så plötsligt, och det var då vi alla fick våra trumhinnor spräckta, antar jag, var det som att någon slog mig brutalt med kupade händer över öronen. Och den där strålen som sträckt sig uppåt föll då som ett lod rakt ner i helvetet.

Jag hade jobbat på museet i 38 år den natten brann det ner till grunden. Jag insåg att jag glömt bort att slänga in passerkortet. Vi klev in i bilen alla fyra och sade inte ett ord på vägen hem. Jag var inte en väktare längre, det finns inget kvar att vakta. Mitt liv både slutade och börjar där.

Det finns så klart mycket mer att säga om natten då museet brann. Fler vittnen som såg saker. Fler skador att rapportera om. Du har kunnat läsa om det själv, i Borås Tidning och på Flashback. En av youtubegranskningarna fokuserade faktiskt på Dannikehäxan men hade givetvis inget annat än spekulationer att komma med. Kommunens förklaring, om ett elfel och en dammexplosion, gjorde jobbet tillräckligt bra för att folk skulle kunna gå vidare. Och även om det var trist att museet brann ned helt, så lyckades brandkåren faktiskt rädda intilliggande byggnader.

Vi som varit väktare då, vilka var vi nu? Vad gör man om man levt sitt liv för något och så finns inte det kvar.

Man hanterar det på olika sätt, kan jag säga. Det är vad man gör.

Som jag sade har det gått ett år sedan den natten och många saker har skett: Jonatan sålde Sjöbacken, gården där man bott i generationer, och flyttade till Ulricehamn. Jag har inte sett honom sedan bilfärden hem från museet. Men dom säger att hans fru lämnade honom ganska snart efter det. Och det pratas om att han dricker

Ulf, den enda av oss utan familj, sköt sig, bara två veckor efter natten på museet. Inget brev, inga förvarningar. Bara satte sig med gevärspipan i munnen i köket och lyckades trycka av med stortån, efter vad polisen sa.

Johannes, som jag hade gissat, fortsatte att leva sitt liv med frun och barnen. Han låtsades inte om att det hänt något, alls. Han var positiv och käck innan och nu har det liksom förstärkts. Han mår så fruktansvärt bra, om du frågar honom. Helvete vad bra han mår.

Själv vet jag inte varför, men jag har allt oftare tagit mig till Rydets mosse. Jag känner mig märkligt harmonisk där. Det började i höstas och nu när våren är på sin topp är jag nere här varje natt. Det är Valborgsmäss och när jag ropar ut mot mossen blir jag först skrämd av min egen djupa röst, men sedan helt lugn.

Hige!
I Beltane och Samhain
Kom ur myr och vandra
Som du gjort med andra
Hige!
Nertheus bror

Lyssna!
Jag lyssnar.
Det kommer något från mossen.

Signaturmelodi

Vi har hört “Kvinnan från Dannike”, skriven av Fredric Thunholm och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed är en known unknown, hur avsnitt 213 av Creepypodden kom att låta, förvandlad till en known known. Vi vet nu hur det blev. Och jag hoppas ni är nöjda med det, och att vi hörs igen om två veckor, när vi är tillbaka med nya historier.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.