Avsnitt 67: Tio svenska storys

Jag vill berätta om en självupplevd händelse som utspelade sig för några år sedan på en utlandssemester. Jag kan fortfarande inte förklara vad som hände, men jag minns det som att det var igår.

Jag och min familj var utomlands för några år sedan. Vår familj består av mig, min man och våra två söner; Ludwig, då åtta år gammal och William, då fyra år gammal.
Vi hade bokat en all inclusive resa till Turkiet med allt vad det innebär: pool, sol, strand, snorkling och lata dagar i värmen. Vi åkte dit med två andra familjer med barn i samma åldrar, så det var barnklubb, billig shopping och god mat i en salig röra. Både barnen och vi vuxna njöt i fulla drag.

Hotellet vi bodde på var ett typiskt charter-hotell med små rum, en nästintill obefintlig balkong men ett ganska stort badrum. Våra rum, alltså våra tre familjers rum, låg bredvid varandra på nedre botten. Vi hade bokat det så, för att ha närheten till varandra och för att barnen inte skulle behöva springa i trapporna eller åka hiss för att hitta varandra om/när de ville leka.

Rummen bestod av en typisk hotell-hall med en garderob till höger, till vänster låg badrummet och när man kom in i själva rummet fanns där en dubbelsäng till vänster, ett typiskt hotell-skrivbord till höger, en tv, en liten sittgrupp med en soffa och två stolar längst in till vänster och en våningssäng längst in till höger. Tanken var att barnen skulle sova i våningssängen och att jag och min man skulle sova i dubbelsängen, men så blev det inte riktigt. Vår yngste son, William, har alltid haft svårt för att sova ensam, han blir orolig och kommer aldrig till ro, så på den här resan sov han mellan mig och min man i dubbelsängen. Jag älskar att ha min älskade lille pojke nära mig i sängen, det gör mig lugn på något sätt. Han ligger helt still och andas lugnt: bara han får vara nära.

Badrummet vi hade var ganska stort, men ändå ett typiskt charter-badrum: ett stort badkar med dusch, en toalett och så två handfat i marmor och en jättestor spegel. Eftersom barnen var ganska små så valde vi att alltid ha badrumslampan tänd, även på natten, i det fall något av barnen skulle behöva gå på toaletten mitt i natten.

En av kvällarna var vi på en sån där typisk charter-show, ni vet, där personalen har ett framträdande och sjunger, dansar och spexar. Barnen hade jätteroligt och vi föräldrar satt och tittade på medan barnen dansade framför scenen till tonerna av kända covers som ekade ut över hotellkomplexet. Kvällen blev ganska sen, så barnen var trötta, men väldigt nöjda med kvällen. Vi gick tillbaka till rummet och gjorde oss i ordning för natten; men när jag och min man skulle gå och lägga oss så låg redan båda barnen och sov, utmattade, i dubbelsängen, vilket resulterade i att jag klämde ner mig mellan våra två sovande söner och min man gick och lade sig i våningssängen.

Jag somnade nästan direkt, lugn och trygg med en son på vardera sida om mig. Just den här kvällen hade vi inte tänt lampan i badrummet, varför vet jag faktiskt inte: om det var för att vi kanske helt enkelt inte tänkte på det eftersom båda barnen redan sov när vi föräldrar gick och lade oss, eller om vi bara glömde det. Hur som helst så var det helt släckt inne hos oss denna natt.

När vi sovit några timmar vaknade jag av att jag såg vår äldsta son, Ludwig, stå bredvid sängen. I samma ögonblick som jag ser honom så börjar han gå längs med dubbelsängens fotända mot badrummet. Eftersom det inte är tänt i badrummet så tänker jag att han inte skulle hitta till badrummet så jag sätter mig upp i sängen och viskar “Ludwig?” Jag får inget svar, men samtidigt som han långsamt fortsätter att gå så tittar han på mig och går vidare mot badrummet. Jag väntar på att få se lampan tändas i badrummet. Men. Det är fortsatt mörkt. Jag viskar igen ut i mörkret: “Ludwig?” Inget svar. Ingen lampa som tänds, inget kissljud från toaletten. Ingenting.

För en sekund tänker jag att han gått i sömnen och gått in i badrummet utan att veta vad han höll på med, så jag tog av mig täcket och skulle precis gå upp ur sängen för att kolla till honom, när jag tittade ner och ser: Ludwig ligger fortfarande bredvid mig i sängen i djup sömn.

Vem som gått längs vår säng och ut i hallen mot badrummet vet jag fortfarande inte. Men att det var ett barn är jag helt säker på. Det var bara inte mitt barn.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och idag provar vi något annorlunda. I dagens avsnitt ska vi fokusera helt på de mer vardagliga, verklighetsnära lyssnarupplevelserna jag ofta läser i min inkorg. Historierna som skickas in till creepypodden@sr.se – som ni lyssnare skickar in och alltid är välkomna att skicka in – är ibland långa, men ofta kortare och mer realistiska. De vill jag idag sätta ljuset på. Vi presenterar härmed 10 lyssnarhistorier, upplästa av mig och Ludvig Josephson, utan avbrott. Vi läser varannan. Den första vi hörde hette “Det var inte mitt barn”, skriven av lyssnaren Therese, och sätt er till rätta ordentligt – för nu kommer nio till.

Andra historien. Busschauffören i Dalarna av anonym.

Jag jobbar som busschaufför på landsbygden i Dalarna. Ofta kör jag en linje från stan till en mindre ort, sedan därifrån till en liten by i skogen. Eftersom det är ett så pass litet samhälle så är det sällan folk som åker med i bussen. En gång när jag började närma mig den lilla byn i skogen så började en kvinna i 60-årsåldern att vinka åt mig efter vägen. Eftersom hon var i närheten av en busshållplats så stannade jag och hon skyndade sig in

Hon frågade var jag skulle och om hon fick åka med, jag svarade att självklart fick hon det om hon betalade för en biljett. Hon frågade mig hur mycket det kostade och jag sa 30 kr. Hennes sätt var lite udda, rörde sig lite ryckigt och pratade med väldigt blandade toner. Jag tänkte inte så mycket på det eftersom man träffar många olika människor i mitt jobb. Hon mumlade något om svårt med språket sedan började hon räkna pengarna för biljetten med orden “ett och ett, två och två, tre och tre” sedan gav hon mig tre 20-lappar.

Jag skrev ut en biljett och gav tillbaka de pengar som blev över. Hon satte sig längst fram i bussen och vi åkte vidare. Under resans gång så pratade hon konstant men jag hörde sällan vad hon sa och det jag hörde hade jag väldigt svårt att förstå. Det var som om hon sa random ord bara och allt blandades med samma mening om och om flera gånger: “jätte roligt, roligt, roligt, roligt.” Hon verkade förvirrad långa stunder och gick från att upprepa sin mening med några minuters mellanrum i en tillgjord glad ton, till att plötsligt prata med helt annan, helt klar och tydlig röst, då hon sade helt normala saker om till exempel vem som bott i ett hus efter vägen.

När vi kom till ett vägarbete så sa hon “vad gör dom på golvet”, och lite senare utbrast hon “titta vad som är på taket”. Eftersom det inte fanns ett hus så långt ögat nådde så antar jag att hon pratade om fåglarna som flög omkring på himlen. Denna kvinna gav mig en väldigt obehaglig känsla och jag kunde inte släppa den första tanke jag fick när hon hade klivit på bussen, tanken om hur mycket hon påminner om getmannen som jag hört talas om i Creepypodden.

När vi kom fram till ett litet samhälle som var bussens slutstation så klev hon inte av bussen på en gång utan ville åka med varvet runt innan jag skulle bege mig mot stan igen. Denna vända är runt en skola, en kyrkogård och ett villakvarter. När vi närmade oss kyrkogården hände det som gjorde mig mest obehaglig till mods. Istället för att upprepa sin mening “jätte roligt, roligt, roligt, roligt”, som jag hört minst 20 gånger under dom 30 minuter hon hade varit med, så sa hon plötsligt “Där ligger dom döda” och pekade på kyrkogården och fortsatte, med ett lågt mumlande, “älskar, älskar, älskar”.

Håret i nacken reste på sig och jag önskade att jag inte hade varit själv i bussen med henne. Jag frågade med lite darrande röst när hon skulle kliva av och fick ett kort “sen” till svar. När vi var tillbaka till sista hållplatsen innan jag skulle åka tillbaka till stan igen så steg hon av. Hon ställde sig bara en halv meter utanför framdörren och stirrade på mig tills jag åkte därifrån.

Jag har inte sett denna kvinna varken före eller efter detta och ingen av mina kollegor heller. Jag fick mig en rejäl funderare över vem eller kanske vad som åkte med mig den dagen.

Tredje historien. Tinder av Dennis

Jag och min tjej gjorde slut för några månader sedan. Vi hade varit tillsammans flera år. Det fanns inga dejtingappar när vi träffades, så när jag började känna mig redo att försöka hitta någon att få vara nära så tänkte jag, att jag skulle prova just detta.

En kväll installerade jag Tinder, började fixa med någon profil där jag verkade intressant och någon bra bild. Och så började jag swipa. Efter ett tag så dök en bild upp på en person. Den var svartvit, och i vänstra hörnet syntes ett ljust ansikte med ett leende på läpparna. Snett bakom ansiktet lyste en skylt “exit”. Jag swipade vänster. Precis när “Nope” kom upp så kraschade appen och jag blev kastade tillbaka min telefonens hemskärm. Tänkte att det bara var en bugg och glömde bort det.

Nästa dag när jag vaknade så plockade jag upp Tinder igen och fortsatte att swipa höger och vänster. Och så kom det där ansiktet upp igen. Jag kollade på det, lite mer noggrant denna gången. Men swipade vänster igen. Appen kraschade. Vilken tillfällighet tänkte jag, samma ansikte, samma bugg. Aja.

På kvällen innan jag skulle sova så fortsatte jag mitt swipade. Där kom det igen. Jag swipade vänster direkt. Appen kraschade. Tre gånger på samma person. Detta är inte en slump tänkte jag. Jag startade appen igen och direkt, samma person. Jag tvekade, men swipade då höger istället. Samma sekund som “Like” kom upp, så fick jag också veta att det var en matchning. Ett meddelande. Jag kollade, “Hej”. Jag blir lite nervös, jag tyckte att det gick lite väl fort, men roligt att bli matchad med någon. Jag skrev hej tillbaka. Några sekunder gick, “hej”. Sen dog telefonen. Jag tänkte, oj var batteriet redan slut, men jag hade den inkopplad i laddaren så det kunde det väl inte vara. Men jag beslutade mig ändå för att det nog var dags att sova.

När jag startade mobilen nästa morgon hade jag fått en snapchat, som var ifrån mig själv. Jag blev orolig, och tänkte att någon kanske hade listat ut mitt lösenord och försökte skoja med mig. Men när jag öppnade appen var jag fortfarande inloggad på mitt konto. Jag drog åt vänster och kollade, tryckte på ikonen, och skärmen blev helt svart. Eller. Nästan helt svart, det var något ljust ungefär i mitten av bilden. Men jag hann inte uppfatta vad det var innan snappen försvann.

Nu började jag bli verkligt orolig, vad var det för fel på min mobil? Jag öppnade Tinder. Ett nytt meddelande. “Vart tog du vägen, det blev så mörkt”. Jag frågade, vad menar du? Personen skrev, “Allt blev så mörkt, jag blev rädd.” Jag tänkte att jag har nog med hjärnspöken som det var, jag behövde inte någon som skriver konstiga saker till mig. Så jag tog bort våran matchning. Mobilen dog.

Jag startade upp den igen. Då såg jag att jag hade en ny snap. Den var ifrån mig själv, igen. Jag öppnade den och såg att det är taget i mitt rum, man kan ana att det är mitt tak man ser. Som om bilden var tagen när skärmen låg mot nattduksbordet. Vad är det som händer? Jag åkte till jobbet och försökte förtränga dessa konstigheter.

På kvällen när jag kom innanför min dörr fick jag ett sms. Okänt nummer. “Välkommen hem”. En kall kåre gick längs med min ryggrad. Vad är det här? Jag fick då ännu en ny snap ifrån mig själv. Jag öppnade den, och det var en bild från mobilen, när den ligger i min hand. Jag kände hur hjärtat rusade och paniken som slog mig är den värsta jag någonsin upplevt. Vad som än händer med min mobil så måste det få ett stopp, detta håller på att göra mig galen. Jag öppnade upp inställningarna, tryckte mig fram till fabriksåterställning, knappade in min kod och tryckte på ok.

Jag vet inte vad som hände med min mobil. Men när jag återställde den så blev allt som vanligt. Jag vill avfärda allt som buggar, men det var också lite för många tillfälligheter. Jag tänker inte använda Tinder på ett tag, det är säkert.

Fjärde historien. Varelser i snön av Christina.

Den här händelsen är sann och den upplevdes av mig för några år sedan. Det hände en vardag i februari 2013.

Just den här dagen jobbade jag hemifrån och hade suttit i köket med min dator under förmiddagen och arbetat koncentrerat i några timmar. Jag var ensam hemma.
Jag bor med min man en tvåa i en förort strax norr om Stockholm. Lägenheten ligger på bottenvåningen och är avlång i sin utformning. I den ena änden ligger köket och i den andra finns vardagsrum och sovrum.

Jag hade som sagt suttit i några timmar vid datorn i köket och kände att det var dags att sträcka på benen och tog mig därför upp från kökssoffan och tänkte att jag skulle gå in i vardagsrummet och titta ut på vår uteplats som vi har, för att kolla hur mycket snö som kommit. I Stockholms-mått mätt var det otroligt mycket, det var nog nästan två decimeter som kommit. När jag tänker efter så var det förmodligen på grund av denna snömängd som jag valt att arbeta hemifrån då pendeltågen, som jag brukade åka med till jobbet i vanliga fall, inte gick som de skulle en snöig dag som denna.

Jag gick fram till fönstren i vardagsrummet, som vette mot vår uteplats, och tittade ut för att beskåda snön. Det var en ganska vacker syn att se den orörda och nyfallna snön som låg på uteplatsens golv och på de saker som vi hade där ute. Det var utemöbler, en grill och lite annat som fått stå kvar över vintern. Jag tittade mot uteplatsens räcke där snön också låg så fint, och så plötsligt, utan att jag själv knappt hann märka det, lyftes min blick mot en punkt som låg ungefär en meter utanför och framför uteplatsen.

Där ute i snön, ungefär tre meter från där jag stod, såg jag något som jag aldrig sett förut eller, ens hört talas om. Det jag såg var två stycken streckgubbar! Jag vet att det låter helt galet och vansinnigt, men det jag såg klart och tydligt var två figurer som såg ut som streckgubbar, sådana som barn brukar rita. De var tvådimensionella, de saknade alltså djup och bestod av svarta, ganska smala streck. De gick på rad, den ena ungefär tio centimeter framför den andra och de smala benen pinnade på i hyfsat rask takt och de små streckgubbearmarna pendlade längs deras streckgubbekroppar. Deras huvuden var som två svarta prickar och jag bedömde att de var omkring 60 centimeter höga. Jag stod helt still och bara stirrade och fick kalla kårar över hela kroppen. Streckgubbarna knatade på och snart försvann de ur mitt synfält. Jag tog mig då snabbt in till vårt sovrum, som ligger bredvid vardagsrummet, för därifrån skulle jag ha möjlighet att se dem ytterligare några sekunder. Tyvärr kunde jag inte se dem någonstans från sovrumsfönstret utan fick nöja mig med de ca 15 sekunderna som jag sett dem från vardagsrumsfönstret.

Jag tog mod till mig och öppnade dörren ut till uteplatsen för att undersöka om figurerna hade lämnat några spår efter sig i den nyfallna snön. Jag såg inte ett enda spår eller något annat som tydde på att någon eller något varit där.

Efteråt hade jag en stark känsla av obehag och olust och kunde inte släppa den märkliga synen på flera timmar. Vad var det för något jag sett och varför dök dessa märkliga och konstiga varelser upp just utanför mitt fönster? När min man kom hem från jobbet på kvällen så berättade jag för honom om vad jag varit med om och han var lika frågande som jag.

Allt eftersom tiden gick så slutade jag till slut att tänka på upplevelsen. Ett år senare ungefär kom jag återigen att tänka på händelsen och fick rysningar av obehag. Varför det var så obehagligt att ens tänka på vet jag egentligen inte, men jag gissar på att det beror på att det jag såg, såg ut som tecknade streckgubbar, vilket ju inte hör till det vanligaste man ser när man ser något som verkar övernaturligt.

Då kom jag på att ville försöka få fram någon slags information om streckgubbarna jag sett så jag satte mig att googla. Dock visste jag inte vad jag skulle skriva i sökrutan. Började med att skriva in ordet streckgubbar och det kom mest upp barnteckningar och annat som var irrelevant. Jag insåg då snabbt att jag istället borde söka på det engelska uttrycket för streckgubbar, nämligen “black stick men”. Jag gjorde det, och då fick jag upp ett antal relevanta träffar. Blev nästan lite chockad då jag läste igenom några av sidorna som kom upp vid min sökning. Det finns fler som sett sådana där streckgubbar, både stora små, både inomhus och utomhus och i alla observationer tycktes dessa varelser vara tvådimensionella och se ut att vara tecknade och inte alls passa in i vår tredimensionella värld. Vad det är för figurer tycks ingen veta, men det verkar vara ett lite nyare fenomen. Säkerligen är flera av berättelserna som jag tog del av påhittade, men ack så spännande, creepypasta. Den intresserade kan googla på ”black stick man phenomena” för att läsa mer i ämnet.

Min berättelse är hur som helst helt sann. Dock vet jag faktiskt inte om jag egentligen skulle velat ha sett det jag såg, för det fyllde mig som sagt med obehag och så jag undrar om figurerna såg mig också? För vad jag kunde så, så verkade de inte ha några ögon…

Femte historien. Erkännandet av anonym, numera f.d polis i Stockholm.

Jag arbetar som kriminalpolis i Stockholm och har under mina år på Kungsholmen vittnat både ett och annat kusligt. Man kan kanske tro att det mesta vi jobbar med kan falla under denna kategori, men vissa saker stannar verkligen med en. Idag ville jag berätta om en telefontömning som vi gjorde för några år sedan.
En telefontömning är precis vad det låter som, man tar en misstänkt persons mobiltelefon och tömmer den på information. Därefter kan man överlämna materialet till utredare och analytiker som får gå igenom materialet och plocka fram eventuella bevis som styrker eller talar emot de brott personen misstänks ha gjort sig skyldig till.

Brottet i detta fall var ett till synes, simpelt inbrott. Ledningscentralen tog emot ett larm klockan tre på natten från en upprörd kvinna i stockholmsförorten Älvsjö. Kvinnan påstod sig ha vaknat av att en lång och smal inbrottstjuv krupit runt på vardagsrumsgolvet i lägenheten. Man hade skickat ut några patruller som lyckades gripa den misstänkte. Han försökte gömma sig i ett träd i närområdet och hade garanterat kommit undan om man inte haft med en spårsökhund, som efter lite om och men lyckades nosa upp karl. Man beslagtog de saker han bar med sig. Tyvärr hittade man aldrig några föremål som kunde kopplas till mannen och hans påstådda inbrott. Det enda han hade med sig var en gammal mobiltelefon.

Telefonen skickades på tömning, och det är i den vi hittade en anteckning jag nu tänkte dela med mig utav. Anteckningen är av mig helt oredigerad och precis som den säkrades från telefonen:

Anteckning 1 av 1

Upptäcktsfärd. Haninge. Det vita huset längs det andra klustret från vänster, tredje huset från gatan. Man och kvinna, medelålders. Ett barn, runt tre år. De vaknar runt sex, lämnar på dagis vid sju. Om mannen lämnar så åker han direkt till jobbet efter lämning. Hon jobbar ibland, inte varje dag. Brukar ofta gå hem efter lämning och sitta vid datorn. Universitetskurser på distans kanske?

Uppdatering 1:
Två lås på dörren på baksidan av huset. Altan. Skymd. Har fotat av låsen (notis, bild 4667.jpg). Inga nyfikna grannar som märkts av. Sov under altanen, tänker inte göra om det.

Uppdatering 2:
Huset har tre plan, inte två som det såg ut utifrån. Mannen och kvinnan sover en trappa upp, andra dörren till höger. Barnet sover i rummet mittemot. Dörren innan är städskrubb. OBS. Städhinken skramlar och står löst, väckte nästan barnet.

Uppdatering 3:
Mannen har varit sjuk i två dagar. Hostar och går runt i huset. Tittar på TV. Förstår inte hur han inte sett mig än. Kan se det han ser på TVn genom reflektionen i vitrinskåpet bakom honom. Alltid något, vill verkligen inte råka somna på dagtid när det är folk hemma. Får sova ikapp inatt.

Uppdatering 4:
Barnet såg mig inatt. Jag stod i hennes rum och lyssnade på hennes små andetag, när hon plötsligt vaknade. Måste drömt nåt. Nynnade vaggvisan som min mor sjöng för mig för länge sen. Hon somnade om. Det brukar de göra. La mig under hennes säng efter hon somnat, behöver sova ikapp.

Uppdatering 5:
Hon måste ha sagt någonting till sina föräldrar, blev ett jäkla liv idag. Lyckades smyga ut genom pannrummet. Väntar några dagar med att gå tillbaka in. Åker tillbaka till Emma i Älvsjö under tiden, hon sover i varje fall som en sten. Saknar den mjuka pälsen längst in i hennes garderob.

Så slutade anteckningen.

Den sista uppdateringen skrevs drygt 45 minuter innan den misstänkte greps. Utredningen visade senare att han hade bott hos Emma i Älvsjö under flera månader, utan att hon upptäckt någonting mer än att det saknades lite mat ibland, vilket hon skyllde på sitt dåliga minne.

Längst in i Emmas garderob, där den misstänkte hade haft sin bas när Emma var vaken, hittade man fler anteckningar men även teckningar. På teckningarna var Emma, i olika situationer i sitt hem. Den mest mystiska teckningen föreställde Emma i badkaret i hennes badrum, men det var vinkeln på teckningen som var det konstigaste. Det verkade som att den som ritat av henne befann sig i ventilationsutrymmet i väggen, högt uppe, nästan vid taket. Eftersökningar i lägenheten visade att det mycket riktigt fanns ett hål för ventilationen just där, men inte hur mannen kunde ta sig in där.
Den misstänkte blev dömd för inbrottet, men inte något utöver det. Man kunde aldrig styrka bortom rimlig tvivel att han faktiskt bott hemma hos dessa personer. Paret och barnet i Haninge, som den misstänkte hade bott hos under minst fyra dagar hittades dessutom aldrig. Man försökte följa den misstänktes kryptiska platsangivelser men utan resultat. Han har med andra ord varit åter ute i det fria under flera år nu, och inte dykt upp i våra register igen.

Antingen har han ändrat sina vanor, eller blivit helt enkelt ännu mer försiktig.
Det är inte första, eller troligtvis sista fallet jag sett där folk bott hemma hos andra människor utan husägarnas vetskap. Men det är det enda fallet som jag känner till där den misstänkte skrivit vad som nästan kan liknas med en dagbok.

Vem vet hur många fler det finns där ute, som bor dolt hos någon just nu?

Sjätte historien. Vem stod i mitt sovrum, av Agnes.

Hej. Jag heter Agnes och jag har en berättelse från ett par år tillbaka när jag bodde tillsammans med mitt ex i vår hemstad. Vi bodde i en liten tvåa med tunna väggar och det var trångt att få plats två stycken. Han brukade ha sina kompisar över ibland på “skräckspelskvällar” där de spelade allt från Resident Evil-spelen till såna där indie-spel som ingen känner till.

Jag brukade sitta med ibland, men ville inte spela själv då jag är en så sinnessjukt dålig förlorare och jag kan inte hantera en handkontroll. Men det var roligt att lyssna på fyra-fem vuxna män sitta och skrika som små barn och nästan kissa på sig av skräck när Slenderman kom ikapp dem när de letade papperslappar.

En kväll var jag tvungen att gå och lägga mig tidigt då jag skulle upp till skolan tidigt morgonen därefter. Jag bad de sänka lite på ljudanläggningen, men det var långt ifrån så låg volym så att jag kunde somna i tid. Efter nån timme med otäck musik från vardagsrummet lyckades jag somna, även om jag inte tyckte om att gå och lägga mig ensam när min sambo stannade uppe.

På natten sen så vaknade jag till. Klockan var kanske två eller tre. Jag såg suddigt framför mig att min sambo stod framför mig, brevid sängen. Jag låg alltid närmast halldörren. Dörren var lite på glänt så jag tänkte att han precis måste ha skickat hem sina vänner. “Vad sent det blev” sa jag till honom, där han stod brevid sängen. Jag såg inte mer än en skuggig figur i det mörka, nedsläckta rummet.

Jag fick inget svar.

“Kom och lägg dig istället för att stå där älskling” insisterade jag. Fortfarande inget svar och inte en rörelse. Jag skrattade till och började dra i hans arm för att gestikulera att han skulle lägga sig på hans sida av sängen, alltså bakom min rygg. Han rörde sig inte mer än att rycka bort armen när jag släppte taget om den. Jag blev förvirrad och tänkte om han var arg på mig, men jag hade ju inte gjort någonting, och det var ett tag sen vi bråkade.

Efter en stund sträckte jag ut armen bakom mig för att klappa på madrassen för att visa ännu en gång att han skulle lägga sig där. Med blicken fortfarande suddig och jag fortfarande betraktade honom där han stod bredvid sängen, så tog handen emot någonting mycket tidigare än att den skulle ha träffat madrassen. Det var han som låg där. Han sov bredvid mig. Jag kan svära att mitt hjärta stannade för en sekund, med blicken fortfarande fäst på figuren vid sängen kände jag med handen på min sambo som låg och sov tryggt med ryggen mot min rygg. Jag ville gråta och väcka honom, men jag blev som förlamad.

Jag var så jävla rädd, vem stod bredvid sängen? Var det någon av hans vänner som skulle sova över men fått en psykos eller vad är det frågan om? Sakta så vände jag mig om och kröp försiktigt över min sambo så att jag kunde sova på det lilla utrymme som var kvar av hans sida av sängen, då kände jag mig tryggare. Men jag kunde inte sova mer den natten. Inget mer hände, men jag ville inte vända mig för att se om figuren stod kvar heller. Skulle jag bli mördad eller dylikt så ville jag helst inte vara beredd.

På morgonen så frågade jag om någon av kompisarna hade sovit kvar på natten.
“Nej, alla åkte med i en bil.”

Jag vet inte riktigt vad som hände den natten. Men det är fortfarande det otäckaste jag någonsin varit med om i hela mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma den natten, och jag kommer alltid att minnas det in i minsta detalj. Jag vet att det inte bara var en dröm, jag drog verkligen i armen på den stilla person, eller varelse, som stod bredvid sängen.

Sjunde historien. De stela kvinnor av Markus i Kalmar.

Det jag tänkte berätta om idag skakar fortfarande upp mig, även om det var nästan fem år sedan. Det hela började med att jag skulle ta en vanlig kvällsrunda med min hund, som fortfarande var valp. Jag brukade alltid ta samma väg när jag skulle ut på kvällen, då den fick mig att känna mig säker från alla läskiga och konstiga människor som var lite mer centralt om nätterna, för denna vägen gick vid utkanten av en liten skog.

Jag tog på kopplet på hunden och gick iväg mot skogen. Det var en varm sommarkväll och blåsten kändes knappt av, men kunde höras av trädens löv. Innan man kom in på vägen som jag tänkt gå på var det en korsning där det alltid är bilar som åker, även mitt på natten, men nu var den helt tom. Inte en enda bil körde förbi mig och min hund. Konstigt tänkte jag.

Vi kom fram till stigen, men tänkte inte gå speciellt långt då min valp inte orkade speciellt mycket ännu. Plötsligt syns en bil komma från andra sidan korsningen vilket var en lättnad, eftersom jag då förstod att jag inte var ensam där. Bilen åker förbi och kör in på en liten parkering som var intryckt i skogen. Jag hör att bildörrarna öppnas och stängs. Jag kunde nu höra att det var två kvinnor som kom ut ur bilen. Snabbt gick jag förbi och såg lite av hur kvinnorna såg ut. En av de två hade kort brunt hår och den andra lite mer rött. Båda stod bredvid bilen, stela och pratade ovanligt högt, nästan som om att båda var halvdöva.

Kanske tjugo meter senare så hörde jag ett skrik från där de två kvinnorna stått med sin bil. Min valp reagerade direkt och vi sprang snabbt dit för att se vad som hänt, tänk på att jag endast var 16 när detta skedde så var ganska försiktig med vad jag gjorde när det gällde okända människor. Bakom ett par buskar och träd ser jag att bilen fortfarande står kvar med motorn på. Jag såg ingenting konstigt, bara att kvinnorna inte var där längre. Men däremot verkade min hund se något helt annat. Han började skälla och morra så starkt han kunde, men det lät väldigt ynkligt, även för att vara valp. Jag hade hört hans skall innan och de kunde vara riktigt kraftfulla eftersom att han var en stor hundras, rottweiler.

Jag försökte få tyst på min hund men han vägrade sluta, det var något som verkade hotande för honom. Plötsligt stängdes bilen av, men jag var säker på att ingen var där, inte bakom ratten heller. Mitt hjärta började slå riktigt snabbt av det som hänt och att hunden vägrade sluta skälla. Jag drog lite i kopplet på hunden och började gå tillbaka hem. Flera gånger kollade jag mig bakom axeln för att se om någon var där, men det var det aldrig.

Dagen därpå berättade jag det konstiga som hänt mig för en polare som bodde i samma del av staden som jag. Vi bestämde oss för att lämna hunden hemma i en timme eller två och cykla bort till den lilla parkeringen. Vi möttes klockan åtta och köpte lite snacks för att kunna underhålla oss under de två timmar som vi skulle kolla på bilen och se om ägarna var där.

När vi kom fram till parkeringen stod bilen inte där längre, men vi stannade för att äta upp alla snacks och läsk som vi köpt. Efter ungefär en timma så rycker jag i min kompis vid namn Erik och sa att det kommer en bil vid samma rondell. Det var inga andra bilar till synes denna kvällen heller. Långsamt åkte bilen fram och jag ser att det är samma modell som den jag sett igår. Kalla kårar kändes genom hela kroppen och jag berättade snabbt för Erik att det var en exakt likadan bil som jag pratat om.

Bilen åkte förbi rondellen och åkte mot oss långsamt. Bilens blinkers började blinka och bilen åkte in på parkering som jag och Erik satt vid. Ut ur bilen kom samma kvinnor som jag sett igår. Jag började skaka och darra säger till Erik att det var de två kvinnorna jag sett. Nu började de prata och och skratta. Men plötsligt tystnar det och man hör två fasansfulla skrik från kvinnorna som fortfarande står stelt vid bilen. Jag och Erik springer snabbt därifrån och hamnar hemma hos mig.

Jag har inte gått där enda gång sen dess och ska snart flytta från staden, och detta kommer vara en utav de dåliga minnena därifrån som jag alltid kommer bära med mig.

Åttonde historien. Monitorerna som lyste upp, av Mikaela.

Jag jobbar natt på ett tvångsvårdande behandlingshem i södra Sverige. Eftersom det rör sig om just tvångsvård så är hela byggnaden omringad av höga staket och ofta taggtråd, och för att komma igenom nästan precis varje dörr behöver man nyckel och ibland även en tagg med personlig kod. Stället är ganska slutet med andra ord, och det är svårt att ta sig in och ut.

Som nattpersonal är det alltid en i teamets uppgift att varje pass sitta i monitorrummet och bevaka övervakningskamerorna från de olika avdelningarna. Arbetet innebär helt enkelt att man ska överblicka vad som händer i byggnaden för att snabbt kunna trycka på larmet om någon boende kom till skada eller är våldsam, samt att hålla ett vakande öga över sina kollegor när de rör sig genom byggnaden i nattens mörker. De flesta av mina kollegor tycker det är långtråkigt att sitta och kolla i kameror hela natten, men när jag jobbar tycker jag bäst om att sitta i monitorrummet eftersom man får vara för sig själv där, och dessutom tycker jag att det är intressant att följa vad som händer i kamerorna.

Monitorrummet är ett låst rum med glasdörr som de som bor på behandlingshemmet inte har tillgång till. På stora skärmar visas livesända bilder från varje övervakningskamera som finns i byggnaden. Varje kamera har också en rörelsedetektor, och om någon rör sig inom kamerans synfält så lyser en symbol röd på monitorskärmen för just den kameran. Kameran börjar då också att spela in sekvensen.

Från monitorrummet kan man genom glasdörren blicka ut över en lång, rak korridor för en av avdelningarna. Redan de första nätterna jag jobbade började jag notera att två stycken kameror, kamerorna som finns i korridoren rakt utanför monitorrummet, börjar signalerar rött och sekvensen spelas in – vilket alltså innebär att detektorerna har noterat rörelse. Varje gång det händer tittade jag ut genom glasrutan i dörren till korridoren, men såg aldrig någonting. Det var knäpptyst, mörkt och stilla i korridoren. Inget syntes heller i kamerorna. Detta hände flertalet gånger varje natt, och det var alltid just dessa två kameror det gällde. Till en början gjorde det mig ganska nervös – mitt i natten är det ju ofta lite extra lätt att bli uppskrämd, även över småsaker. Men med tiden har jag slutat att bry mig och jag stirrar snarare reflexmässigt och utan att egentligen ta någon vidare notis ut genom glasrutan i dörren till korridoren varje gång rörelsedetektorerna börjar lysa.

På rapportrundorna har jag fått jag höra av kollegor att de märkt samma sak med de två kamerorna, men de bryr sig inte heller om det nuförtiden. Det är väl något fel på de kamerorna, någon bugg eller så. En av de äldre kollegorna som har jobbat på behandlingshemmet i drygt 20 år berättar att det har hänt så himla mycket underliga saker i byggnaden och att hon knappast reagerar längre på oförklarliga saker som kameror som visar rörelse trots att inget är där.

En kväll för någon vecka sedan pratade jag lite med två av de boende som har sina rum i korridoren där kamerorna signalerar rörelse mitt i natten, och de kommer in på vad de lite skämtsamt kallar för “spöket”. En av dem berättar att hon ganska ofta vaknar mitt i natten av någon knackar på hennes dörr. Detta trots att alla andra sover. När hon frågar genom dörren vem det är, är det aldrig någon som svarar henne. Jag har ju själv sett i kamerorna att det inte är någon av de boende som är uppe om nätterna. De boende skämtar lite om “spöket” men det blir ändå tydligt på deras reaktion att de faktiskt på riktigt tycker att det hela är obehagligt.

Medan hon berättade om knackningarna på hennes dörr slog det mig plötsligt att hennes rum ligger precis mellan de två kamerorna som om nätterna ofta signalerar rörelse, trots att absolut ingenting syns till i korridoren. Det är dörrarna mot hennes rum jag ser på båda kamerorna. Sedan jag hörde henne berätta detta går det alltid en kall, ofrivillig ilning längs min ryggrad samtidigt som nackhåret reser sig när jag sitter i monitorrummet och ser hur rörelsedetektorerna lyser röda i kameran.

Nionde historien. Vem sökte mig, av Alessia.

När det här hände en solig majdag mitt på dagen var jag 14 år gammal och bodde med min pappa i hans stora våning i Vasastan. Jag var hemma sjuk från skolan och hade jättehög feber och låg i sängen och halvslumrade. Klockan var väl elva ungefär och jag låg och tänkte om jag skulle orka ta mig upp för att äta någonting i mitt halvvakna tillstånd. Då ringde det på porttelefonen. “Vem kan det vara som ringer nu?”, tänkte jag. Jag väntade inget besök och min pappa hade ju portkod ifall han skulle komma hem. Jag avfärdade det med att det var nån typ av försäljare eller kanske Jehovas vittnen, och vände mig i sängen för att somna om. Den skräniga telefonsignalen fortsatte dock ihärdigt ringa. Jag började bli lite illa till mods eftersom porttelefonen nu hade ringt i flera minuter utan paus, så jag ställde mig upp för att se ut igenom mitt sovrumsfönster som vette mot innergården för att se om jag såg den som ringde. Till min förvåning såg jag en smal man klädd i frack som jag aldrig sett förut stå på gården med ansiktet vänt direkt mot mitt fönster, nästan stående på tå för att se upp till mig, även om vi bodde på andra våningen. Jag duckade under fönsterbläcket för att undvika om han såg mig. Vem var det här? Hade han tagit fel namn? Borde jag bara svara och be honom gå? Någonting inom mig, en instinkt väste dock att vad jag än gör, skulle jag INTE svara.

Det fortsatte att ringa på telefonen några ögonblick och i takt med det kände jag hur pulsen ökade. Plötsligt tystnade telefonen och det förblev tyst i några minuter. Jag pustade ut lite och kikade ut igenom fönstret för att se om han stod kvar. Innergården var tom. Jag ställde mig upp på skakiga ben för att gå till köket, men när jag klev ut i hallen så stannade mitt hjärta eftersom ytterdörrens ringklocka plötsligt gällt ringde, och ekade genom den tysta lägenheten. Jag drog efter andan och hoppade nästan ur skinnet. Jag bara stod några meter ifrån ytterdörren och stirrade på den. I tanken bad jag till Gud att pappa kommit ihåg att låsa den idag, det brukar han annars glömma eller till och med strunta i eftersom vi bor så himla skyddat och tryggt. Det plingade en gång till på ringklockan och jag hörde mitt eget hjärta dunka i öronen. Sedan började det plinga helt hysteriskt, som om den som står bakom dörren gick loss på ringklockan. Brevinkastet öppnades och stängdes. Och jag såg till min förskräckelse hur dörrhandtaget trycktes ned. Jag stod som förstenad och såg på hur någon ryckte i handtaget på ett så våldsamt sätt att det såg ut som att handtaget skulle gå av. Jag tackade pappa i tanken för att han just idag hade låst dörren. Jag bara stod orörlig och glodde mot den skakande och plingande ytterdörren i flera minuter innan den helt abrupt och plötsligt bara tystnade. Och förblev tyst.

Minuter går, jag lyssnade, det enda jag hörde var det intensiva trummandet av mitt eget hjärta. Efter några minuter, som kändes som en evighet, hade jag inte hört så mycket som ett fotsteg. Hade personen gått? Stod någon kvar? Eftersom jag hade lugnat ner mig lite bestämde jag mig för att så tyst jag kunde tassa fram till dörren och lägga örat mot den och lyssna så intensivt jag kunde. Ingenting. Jag hörde inte så mycket som ett knyst. I den gamla dörren fanns inte heller ett titthål. Det enda som fanns var ett polislås, med en liten hasp som man kunde föra undan för att kunna se rakt ut i trappuppgången. Jag lutade mig framåt, förde undan haspen och tittade in i det öppna nyckelhålet.

På andra sidan nyckelhålet stirrade ett kolsvart öga tillbaka på mig. Jag ramlade bakåt på hallmattan i ett stort skrik varpå dörrhandtaget börjar ryckas i igen. Våldsamt, hänsynslöst. Jag gallskrek av skräck och ropade mellan snyftningarna “VAD VILL DU?! GÅ HÄRIFRÅN!”

Efter några minuter blev det tyst igen och den här gången hörde jag hur fotsteg försvann ned i trappan. Jag sprang till mitt sovrumsfönster igen och blickade ut på gården. Där stod vår portvakt, en jättesnäll man som heter Tony som jag känt sen barnsben, och pratade med samma man som jag sett på gården utanför och förmodligen samma som precis försökte ta sig in hos mig. De bytte några ord innan den smala okända mannen i frack bara vände på klacken och gick ut mot gatan. Jag skyndade mig på med ytterkläder och skor för att springa ut till portvakten, med honom kände jag mig ändå trygg. På gården mötte jag portvakten och frågade honom ivrigt vad de pratade om. Tony stirrar på mig och sade med tom röst: “Han frågade efter dig på engelska, förnamn och efternamn, och när jag frågade vad han ville dig så vände han bara tvärt och gick”.

Jag sprang bort mot gatan där jag sett den smala mannen i frack försvinna och kikande runt gathörnet. Där såg jag hur mannen satte sig i förarsätet på en svart bil, och körde därifrån.

Jag har inte sett eller hört ifrån den personen igen, ingen i min närhet har någonsin känt honom på beskrivningen, och än idag är hela händelsen ett stort mysterium. Vem var han? Vad ville han mig? Hur kunde han mitt för- och efternamn och hur visste han var jag bodde?

I vår familj idag låser vi alltid ytterdörren, även om vi bor i en villa i ett annars lugnt och tryggt område och någon är hemma. För vem vet vad som hade hänt mig om min pappa inte hade låst dörren den där dagen?

Tionde historien. Klädkammaren av Petra.

Det här är en historia från när jag gick på gymnasiet, och mer än 15 år har gått sedan dess. Jag bodde vid den här tiden tillsammans med min mamma och min lillasyster i en lägenhet beläget i en liten, sömnig, halländsk småstad.

På andra våningen i denna lägenhet så fanns det ett sovrum direkt till vänster, vilket var mitt rum. I mitt sovrum så fanns det en klädkammare längst in i rummet sett från dörröppningen. Klädkammaren sträckte sig bakom hela kortsidan av den bortre väggen. Min säng stod i ena hörnet intill denna vägg, med huvudgaveln mot nämnda kortsida. Det här med klädkammare var något som jag var lite exalterad över innan vi flyttade in, då jag inte hade haft en sådan tidigare i direkt anslutning till mitt rum. Den användes av oss alla, men ändå. Jag var väldigt glad.

Jag har alltid varit en person som har lätt för att sova. Lätt för att somna när jag lägger mig, och lätt för att sova länge. Det började förändras när vi väl flyttade in i denna lägenhet.

Mitt fönster vette mot innergården, och det brukade sippra in ett behagligt ljus av lamporna utanför under nattetid. Ibland även av månen när den behagade att visa upp sig. Av ljuset utanför så brukade det formas skuggor från de möbler som stod i närheten av fönstret, vilket var en soffa och ett litet soffbord. Skuggan från kanten av soffan brukade kastas över en del av en byrå som stod bredvid den. Under ett antal månader så brukade jag känna att min blick drogs till det hörn där denna byrå stod, utan att egentligen veta varför. Det skedde automatiskt, lite som när man tittar mot en dörröppning ungefär. Och jag gjorde detta även på dagtid.

Under dessa månader när min blick drogs mot byrån och de skuggor som kastades från soffan, så började jag se en annan skugga formas. I början så syntes det inte så mycket, men blev klarare och klarare med tiden. Jag kunde inte riktigt förstå var skuggan kom ifrån, då det inte borde kastas en skugga just där. Det gick inte ihop rent logiskt. Och skuggan var i en ljusare grå färg, inte alls så mörk och skarp som en vanlig skugga. Den ljusgrå skuggan var inte så stor, ca 50 cm hög ungefär. Jag kände mig iakttagen, och kunde inte låta bli att titta dit när jag låg där på natten och gömde mig under mitt täcke. Av någon anledning så kändes det tryggare att gömma hela min kropp under täcket. Som om det skulle hjälpa.

Jag brukade alltid ha dörren in till klädkammaren stängd, då det av förklarliga skäl ledde till att jag fick mer utrymme i mitt rum. Och det hade även känts lite läskigt att ha dörren öppen på natten. Tanken på att ha dörren öppen, som ett gapande hål in i ett mörkt rum, var inte direkt avslappnande.

Det hände dock att dörren stod öppen vissa morgnar när jag vaknade. Jag brukade titta lite yrvaket på dörren och tänka att min syster eller mamma säkert hade varit
inne där och hämtat något medan jag sov, och helt enkelt glömt att stänga dörren efter sig. Varje gång det hände så brukade jag fråga dem båda om de varit inne i mitt rum, när jag gick ned för trappan för att möta dem i köket för frukost. De brukade titta lite förvånat på mig med sina morgontrötta ögon och undra varför jag frågade det. Min mamma kunde bli lite irriterad och undra varför det var så viktigt för mig att veta. Lägenheten var ju allas hem. Min mammas, min syster och mitt hem. Och speciellt klädkammaren nyttjades av oss alla då vi inte hade så många garderober. Jag borde helt enkelt inte bry mig om någon av dem är inne i mitt rum för att hämta något där. Men även om min fråga störde mamma lite, så hade ingen av dem varit inne i mitt rum de morgnar som jag frågade dem.

Jag insåg vid den här tidpunkten att jag hade börjat känna ett obehag till den där
klädkammaren. En morgon så satt jag på sängen och stirrade mot den stängda dörren som ledde in till klädkammaren. Jag behövde hämta kläder att ta på mig för att sedan gå till skolan, men jag kunde inte riktigt förmå mig att öppna dörren. Det hände ett antal gånger efter det. Jag brukade tänka igenom vad jag behövde för kläder, och var jag hade lagt dem någonstans där inne, innan jag med ett snabbt ryck drog upp dörren och hämtade det jag behövde. Snabbt och effektivt.

En kväll när jag hade gått till sängs för att sova för natten, så kände jag mig mer avslappnad än vad jag hade gjort på länge. Så avslappnad som man brukar känna precis innan man somnar. Jag kände mig trygg och hade inget behov av att lägga energi på att titta bort mot byrån den här gången. Rummet kändes lugnt och jag började slumra.

Då hör jag tre knackningar, precis intill mitt huvud. Jag blev klarvaken och stelnade till i hela kroppen. Kallsvettig insåg jag att knackningarna hade kommit inifrån klädkammaren. Direkt på andra sidan den tunna väggen. Jag minns dem än idag, det var tydliga knackningar: knack-knack-knack. Jag låg där i sängen, helt paralyserad. Mitt hjärta slog hårdare och jag kunde inte förmå mig att resa mig upp och gå ut från mitt rum. Jag låg istället och stirrade på dörren in till klädkammaren. Den var stängd, och jag måste till slut ha somnat. Det var några oroliga nätter som följde efter det. Jag gick och lade mig som vanligt, men var lite stressad över vad som hade hänt den natten med knackningarna. Stressen ledde till nätter med dålig sömn, då jag föll in i sömnen av ren utmattning.

En av dessa nätter så vaknade jag till av att jag var lite irriterad. Mitt täcke låg inte som det skulle, och jag fick vrida och vända på mig i ett försök att få täcket att ligga bättre. I min halvslummer så drog jag täcket åtskilliga gånger upp mot hakan då jag alltid sov med täcket över halva ansiktet. Men det hjälpte inte, och jag fortsatte att dra i täcket. Till slut så drog jag i det ordentligt för att mitt tålamod började tryta och jag ville verkligen bara fortsätta sova.

Jag finner mig själv ståendes på knä, mitt i sängen. Min överkropp är raklång och jag står med knutna nävar med täcket i händerna mot halsen. Armbågarna pekar framåt under täcket. Täcket är vidsträckt och leder ner under fotändan av sängen. Jag är klarvaken vid det här laget, och jag står och försöker förstå hur det här går till. Jag hade ingenting under sängen som täcket kunde ha fastnat i. Det upplevdes snarare som en dragkamp om täcket. Plötsligt så släpper spänningen i täcket, och det faller långsamt ner mot sängen. Jag själv ramlar lite bakåt då jag inte är beredd på att inte spjärna emot mer, vilket leder till att hela täcket dras upp i sängen. Så jag sitter där i min säng. Mitt i natten, och vettskrämd.

Signaturmelodi

Ni har hört tio lyssnarhistorier – och det finns många fler, så säg till om ni gillade detta avsnittsformat så kanske det kommer fler. Men för den här gången är det nu dags att stänga butiken och tacka för oss.

Vi hörs igen om två veckor – och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.