Avsnitt 99: Blodsav

Det finns en ö i Mälaren, strax väster om Björkö, som bär på landets kanske gruvligaste historia. Men till skillnad från Björkö, känd för alla sina viktiga fornlämningar och framförallt för den vikingatida handelsstaden Birka, talar man tyst om de mörka minnen som denna plats ruvar på.

Skumknallen, i folkmun kallad Griftö, var platsen dit man under sekel skeppade de personer som gjort sig skyldiga till de allvarligaste brotten och som utfört de grövsta våldshandlingarna, av tingen utdömda för urbota brott där straffet var döden. Bland annat hädelse, blodskam och mord var belagt med dödsstraff, men också kätteri, trolldom och häxeri, i synnerhet under häxprocesserna. De dömda kom slagna i bojor, från Mälardalens städer – Strängnäs, Södertälje, Enköping och Eskilstuna, ibland även så långt bort som från Uppsala, Örebro och Norrköping. Men det största antalet depraverade avskum, det värsta avskrapet från samhällets botten kom från Stockholm.

Avrättningarna på Griftö skedde sällan, men var då istället stora offentliga sammankomster, kallade blodsutjämningar, som kunde pågå i både en eller två hela dagar. Folk reste land och rike för att ta del av det makabra skådespelet, där rättvisa skipades på löpande band. Det förekom aldrig snabb och barmhärtig halshuggning av tillförordnade skarprättare, utan i de flesta fall genomfördes dem av bödlar som själva var dödsdömda. Utdragna, smärtsamma tortyrmetoder så som bålbränning, spöslitning eller rådbråkning efterföljt av förnedrande stegling med syfte att avskräcka. Allt för att den fjärran tillresta skaran av åskådare skulle erhålla största möjliga behållning efter sina långa resor.

Detta gick i arv, och genom generationer av blodspillan besudlades Griftös jordmån, förändrades av vansinnesådern som genomsyrade ön. Somliga menar att alla nedgrävda, lemlästade och brända kroppar bidragit ytterligare till öns landhöjning, ett land byggt av benknotor och förmultnat kött.

Enligt sägnen flyter fiskarna bukvända i vattnen kring Griftö, från det sjuka som grenar ut sig. Landdjuren har blivit vildsinta och blodtörstiga.

Det sägs, att när saven stiger om våren, för den med sig ondskan från de osaliga, de från paradiset utestängda, tillbaka till vår värld. Tillbaka, för att ta från oss, vad vi tog från dem.

Jag har sedan barnsben varit fascinerad av historier, och var i tonåren en stor konsument av skräck i alla dess former. Slukade dystra, spännande och skrämmande historier med hull och hår. Eftersträvade hela tiden det mest isande och psykiskt påfrestande, tänjde mina gränser gällande det mest bisarra och groteska. Alltid med mottot att värst var bäst, vare sig det gällde litteratur, musik eller film. Eller hörsägner, som historierna om Griftö, vilka genom hela grundskolan, av olika elever, i olika tappning, cirkulerade frekvent i min hemort Strängnäs. Historiska fakta, tacksamma att komplettera efter eget humör. Jag lyssnade på alla som hade något nytt att berätta om ön. Att platsen låg belägen inom bara en båtturs räckhåll gjorde förstås allt än mer kusligt och suggestivt, och i vänskapskretsen diskuterade vi ofta hur vi skulle kunna gå från ord till handling och genomföra en faktisk resa för att utforska Griftö. Jag kan väl utan att ljuga erkänna att jag var den mest pådrivande, med tanke på mina intressen. Till saken hör också, att jag älskar att ströva i skog och mark, är relativt påläst om Sveriges flora och fauna. Det hela gick emellertid allt som oftast i stöpet när någon drog sig ur redan i planeringsstadiet, och lämnade mig suckande över deras feghet. För när en hoppade av, blev det lätt för andra att följa efter. Kvar stod jag, som naturligtvis inte ville åka ensam. Där gick även min gräns.

Vi hade alla hunnit bli vuxna, när några av oss till slut kom iväg till Griftö. Jag, tillsammans med tre vänner. Fyra entusiastiska personer. Ett enda stort misstag. Föreställ dig, att du muras in av alla dessa skräckens byggstenar, snärjs in i allt det obehagliga och olustiga du tidigare frossat i som underhållning. Att spök- och skräckberättelsernas innehåll bryter sig genom barriärer från andra världar, tar över och förvandlar ditt verkliga liv till dina allra mest ohyggliga mardrömmar. Tänk att du befinner dig utlämnad och vilsen på en obebodd ö bland gastar från landets grymmaste våldsverkare. Du är omgiven av kalla, mörka vatten, där de som står dig närmast och som du kunnat lita på blivit lynniga och hotfulla. Förändrade, liksom du själv. Du kan inte längre lita på dina egna sinnen, och inte heller styra över dina handlingar, och alla chanser att fly har gått dig om intet.

Det var vad som hände mig, hände oss. För nog blev vi förändrade, alltid. Skadade för livet. De av oss, som återvände från Griftö.

Det är längesedan nu. Åren sedan dess har varit en plåga. Ni förstår, jag är nyligen frisläppt efter att ha avtjänat ett åttaårigt fängelsestraff, dömd för medhjälp till mord. Dagar och sömnlösa nätter. I en fängelsecell finns inget annat att göra än att försänka sig i grubbleri. Och våndas. Jag har önskat att konturerna av minnesbilderna skulle frätas ut, och slutligen lösas upp i ett nattsvart hål. Men det går inte att förtränga, jag kan inte bryta mig fri från det. Det har gått många skrönor, berättats många historier om Griftö. Vad som är sant och inte är upp till var och en att själv avgöra. Det här är vad jag vet, vad jag minns. Det här är min historia.

Det var jag, min bäste vän Ante, tillsammans med vår gemensamma barndomskamrat Klara och hennes pojkvän Simon, som var ny i gänget. Simon hade bjudit oss på midsommarfest i sina föräldrars sjöstuga, nere vid strandlinjen nära Strängnäsbron. Som en parentes borde kanske nämnas att Simon hade haft lite andra, lite bättre, ekonomiska förutsättningar än de flesta av oss. För att tala klarspråk – hans föräldrar var rika. Den så kallade sjöstugan var en ordentligt tilltagen villa, och inget annat.

Simon var ett år äldre än oss andra, och vi hade länge vetat vem han var men hade aldrig umgåtts med honom. När han träffade Klara gick han ut starkt för att bli omtyckt av hennes vänner, genom att bjuda hela bekantskapskretsen på en fest. En midsommarfest, med extra allt. Vilka var vi att tacka nej till något sådant? Hans fester var vida kända. Simon var frikostig, han hade råd. Även denna gång hade ryktet gått sina vanliga vägar bland ungdomarna. Det blev ett sjöslag. Ett trettiotal hormonstinna och skrålande tjugoåringar, som levde om halva natten och skränade så det ekade över hela sundet. De flesta masade sig hem på morgonkvisten, några sov kvar.

När jag väl vaknade, i en hängmatta, sken en högt stående sol över spillrorna av gårdagen. Jag gnuggade mig i ögonen, betraktade slagfältet och var glad över att festen inte ägt rum hemma hos mig. Det såg ut som om djur hade rotat och rivit bland hushållssopor i jakt på mat. Skit spritt över hela tomten, över hela altandäcket, och större delen av den greenliknande gräsmattan som sluttade ned mot sjön. Snackspåsar och cigarettpaket, överfulla askkoppar och spridda fimpar, till och med fyrverkeripjäser, och mängder av tomburkar och flaskor. Min magsäck krampade när jag såg bryggan som sköt ut i vattnet, och bastun med den tillhörande badtunnan vid vattenbrynet. Någon, jag är ganska säker på att det var Simon själv, hade kräkts på bastuaggregatets glödande stenar, och stanken satt kvar i näsan.

Vid den breda bryggans ände låg en båt förtöjd. Den var också omtalad. En vräkig sak, yachtnivå. Den var det dock förbjudet att borda, det hade Simon varit tydlig med. Den som beviljades access kunde känna sig utvald. Jag klev ur hängmattan, och vinglade till. Yrsel och huvudvärk. Ante var också vaken. I endast kalsonger och solglasögon satt han bakåtlutad i en solstol på gräsmattan. I handen höll han en ljus lager, som han piffat med en limeklyfta nedstucken i flaskhalsen.

”Hur orkar du? ” frågade jag.

Ante vred på huvudet, petade ned solglasögonen på nästippen. ”Det gör jag inte”, sa han och drack en klunk, varpå hela hans ansikte drog ihop sig. ”Tänkte bara att det skulle vara mysigt, liksom. När vädret var så fint. Chilla här i värmen, ta en öl. Men …”

”God morgon, kamrater!”

Vi avbröts av Simon som hojtade. Han stod vid den låga, kromade relingen på den stora båtens fördäck, iklädd en vit morgonrock och en lika vit vegamössa. Han tog av sig mössan och vinkade åt oss. Hans gnistrande tandrader lyste lång väg då han log brett. Klara kom upp bakom honom, med en likadan morgonrock. Hon höll armarna om livet, höjde sedan ena handen i en slö hälsning.

”Välkomna ombord!” ropade Simon.

Jag och Ante såg på varandra, därefter runt omkring oss. Som det verkade hade alla andra festdeltagare skingrats, och nu när vi var så få ville Simon visa båten för oss.

”Kom, vi kollar!”

Ante blev ivrig, men jag förstod vad Simon höll på med. Nu när stugan och tomten var lagd i ruiner, var han tvungen att locka med något nytt för att samla poäng och imponera ytterligare. Vi steg hur som helst på båten, och Ante började genast ränna omkring och fråga Simon om allt möjligt. Själv satte jag mig i de mjuka tygdynorna i den hästskoformade soffan på akterdäcket, bakom vilken en gråvit gummijolle hängde. Klara gjorde mig sällskap. Hennes ansikte saknade färg, och jag frågade henne om läget.

”Bakis”, svarade hon kort, och hennes panna rynkade sig när hon försökte hålla upp ögonlocken.

Jag nickande instämmande. Efter båtesynen kom Ante och Simon och satte sig hos oss. Simon bar en bricka med fyra låga glas som han fyllt med iskuber, och därtill en flaska whisky, som han ställde ned på plastbordet vi omringade.

”Bästa frukosten dagen efter”, klargjorde han.

Jag och Klara tackade nej. Ante höll upp sin till hälften urdruckna ölflaska för att visa att han jobbade så gott han kunde på den biten.

”Äsch, det där pisset kan du inte dricka”, sa Simon, som slog upp två glas, varvid han gav det ena till Ante. ”Här har du lite findricka istället, får kistan i toppskick på nolltid.”

Han drack en klunk, och Ante, som alltid varit en aning osjälvständig, gjorde detsamma. Vi satt tysta en stund, halvslumrade bakom våra solglasögon.

”Jaha”, sa Simon plötsligt. ”När gör vi om det här då?”

En dröjande suck hördes från Klara. Tanken på fest av midsommaraftonens magnitud vred ur både henne och mig ett extra varv.

”Vi får väl börja med att avsluta det här”, sa jag, och nickade åt tomten som såg ut som ett formidabelt världskrig.

”Städa?” Simon drog förvånad huvudet bakåt. ”Är det verkligen någon som är sugen på det?”

Han tog en munfull av återställaren, svalde och smackade. Jag såg på de andra. Deras huvuden hängde på slokande nackar, blickarna gick inte att avläsa bakom solglasögonen.

”Hjälps vi åt, går det nog ganska fort”, menade jag.

Simon snörde ihop munnen, tankfull. Så lutade han sig tillbaka, lade upp ena armen över Klaras axlar, silade hennes hår mellan sina fingrar, medan han vred huvudet ut åt Mälaren.

”Griftö”, sa han, och väckte genast något i mig. ”Har ni varit där någon gång?”

Jag rättade till mig i soffan. ”Nej …”, harklade jag mig. ”Man har ju hört mycket om stället och så, men …”

”… aldrig varit där”, fyllde Simon i. Han snurrade glaset, och svepte resten av innehållet, sa: ”En helt klart intressant plats. Men, om du hellre vill städa, så får vi väl skippa den trippen.”

Klara och Ante satt tysta. De visste hur gärna jag velat åka till Griftö, och hade ofta varit inblandade i planerna som aldrig gått i lås. Jag kunde inte missa den här chansen, och behövde lösa den gordiska knuten så diplomatiskt som möjligt.

”Vi kör ett race med städningen, så kanske vi kan vi åka efteråt?” högg jag till med.

Simon tog av sig solglasögonen, kastade dem på brickan så det klingade i glasen. ”Vi rafsar ihop det värsta, tar resten senare”, sa han. ”Morsan och farsan kommer inte hem förrän nästa vecka.”

Det stundande äventyret uppammade ny energi i oss alla. Inom en timmes halvhjärtat arbete hade skräpet hamnat i sopsäckar.

Jag vet inte om det var bakfyllan, eller den förhastade nytändningen, men dåligt omdöme och distraktion hade definitivt sina fingrar med i spelet. När vi kastade loss var vi illa förberedda. Vi hade visserligen tagit med oss mat och dryck från gårdagen, kött som inte blivit grillat, öl, vin och sprit som blivit över. Men endast två små PET-flaskor kolsyrat vatten följde med. Okej, även om mer vatten hade varit önskvärt, skulle provianten räcka då vi, åtminstone jag, hade räknat med några timmars utflykt, kanske stanna över natten. Men vad gällde ordentliga kläder och campingutrustning var det sämre. Munkjackor, sweatshirts och jeans var vad som stod till buds. Simon informerade att det fanns sovsäckar och liggunderlag i förpiken, och att vi då hade valmöjligheten att övernatta antingen under bar himmel, eller i båten, beroende på vädret.

”Det finns ett litet skittält också”, lade han till.

Både Ante och Simon rökte, så tändare för att göra upp eld hade vi. Jag ansåg att en kniv eller en yxa också kunde behövas vid en sådan här utfärd. Inte som försvar mot spöken eller monster, de tankarna hade jag avvisat, men för att hugga ved och tälja grillpinnar. Simon lyfte fram ett läderetui ur ett fack vid båtens instrumentpanel, vek upp locket.

”Duger den här åt herrn?”

Det var skrattretande. En schweizisk armékniv.

”Femtio verktyg”, förklarade Simon, smått exalterad. ”Här, känn.” Han placerade den i min hand. ”Tvåhundrafemtio gram rostfritt stål. Knivar, saxar, allt du kan tänka dig”, fortsatte han.

Innan jag hann yttra mig, plockade Ante kniven från mig. ”Jäklar! En riktig bad boy.”

Jag gav upp. Visst, kniven kunde säkert komma till nytta. De kallas väl inte arméknivar utan anledning, tänkte jag. Jag tänkte även att det skulle lustigt att se Simon, och min allt mer irriterande och lismande vän Ante, hugga ved med den där.

”Finns det eluttag på båten?” frågade jag. Det fanns det.

Vi såg allesamman till att ladda batterierna i våra mobiltelefoner. För att kunna använda telefonernas ficklampor, om vi skulle bli kvar efter mörkrets inbrott. Nu när jag äntligen skulle få landstiga på Griftö, planerade jag dessutom att fota och filma en hel del.

Båten var absurt stor, och Simon var mer eller mindre picklad i alkohol. Det hade känts som en dålig idé att han skulle manövrera detta monster, men han gjorde det med bravur. Bröt fram över det vindkrusade vattnet mjukt och smidigt. För en sekund föll jag nästan in i samma fälla av stjärnögdhet som Ante, tills Simon flinande tillkännagav att han både druckit och rattat båtar sedan olagligt tidig ålder.

”Det sitter i ryggmärgen. Det handlar om att lära sig i tid”, sa han, självbelåtet. Jag sneglade åt Klara då. Tyckte inte att Simon var något vidare pojkvänsmaterial, eller en särskilt bra person över huvud taget. Men i motorns rungande och med vattnet dunkande mot stäven, hade hon missat allt jag och Simon pratat om. Hon satt och såg så lycklig ut där på soffan i aktern, med en sjal som fladdrade i vinddraget knuten om huvudet.

Jo, Simon var arrogant och bekräftelsetörstande. Samtidigt vände han snabbt i sin framtoning, som om han var medveten om att ha gått för långt. Då fångade han in sin omgivning på ett lättsamt och insmickrande sätt. Egenskaper som i mina mindre generösa tankar om honom tedde sig kalkylerande och manipulativa. En social kameleont… Eller psykopat?

När vi närmade oss Griftö hade klockan hunnit bli sen eftermiddag. Simon beslöt att betrakta ön från alla väderstreck, varpå vi cirkulerade för att på håll få en överblick. Han ville inte gå in med båten för nära ön, då det förelåg risk för grundstötning, sa han. Vi skulle bli tvungna att ankra en bit ut i vattnet, och ro in den sista sträckan med jollen.

Jag vet inte varför, det kan ha varit namnen Skumknallen och Griftö som fick allt att se grått och kallt ut. En frusen, död kulle med vindpinade, grå träd, som trots blåsten stod stela och stilla. De landområden och skogsbeklädda öar vi såg långt bort tycktes grönare, mer levande. Men, dagens väderlek var omväxlande. Det rullade stora sjok av molnmassor ovanför oss, och mitt intryck av ön kan ha berott på att den var skuggbelagd i detta mitt första intryck. Eller så var bilden frammanad av mina förväntningar, inbillningar. I mina fantasier hade Griftö alltid varit gåtfull.

Simon stängde av motorn och vi drev. Han tog fram en kikare ur samma fack där kniven legat, och ställde sig för att spana mot land.

”Där!” sa han högt, och for ut med handen.

Vi övriga stod på rad som tre fån. Solen tittade fram igen, bländade oss, och vi skuggade ögonen med händerna, men ingen av oss kunde se vad han pekade på. Griftö låg nu som en svart kuliss framför oss. Simon gav kikaren till Klara, och gick själv för att sänka ned ankaret.

”Ja, titta!”

Klara skickade kikaren vidare till Ante, som därefter gav den till mig. På hinsidan stranden, ett par meter upp bland vassruggar och snår, stod två högresta, ljusa stenar. De liknade enorma hörntänder, en underkäke på ett vidunder.

”Det var där de tjudrade dem. Som boskap.” Simon lade ifrån sig morgonrocken han burit hela dagen, drog på sig jeans och t-shirt. ”Där fick de stå ett dygn, innan pöbeln anlände.”

”Värst vad du kan, då”, retades Klara.

Men Simon tog ingen notis om henne. Utan att slita blicken från ön, tog han kikaren från mig. Satte den till sina ögon, och jag såg hur hans käkmuskler arbetade.

”Porten till helvetet”, sa han, med spända läppar. ”Folket välkomnades på det viset, gavs möjligheten att bespotta och hunsa de utmattade fångarna. Folk i massor. När alla kommit upp till galgbacken, lossades kedjorna kring stenarna, och de dödsdömda leddes upp. Skadade, haltande …” Simon pausade, vred huvudet åt oss. ”Och därefter började den verkliga underhållningen. Fy fan, va? Vidriga människor.”

Jag var inte säker på om han menade åskådarna eller de som skulle avrättas. Hur som helst höll jag med honom. Ingen människa förtjänar att avsluta sitt liv på det sättet.

”Let’s haul ass!”

Simon gick med målmedvetna steg mot aktern, lossade förtöjningarna till jollen. Vi bestämde att det var lika bra att förbereda oss för övernattning, så vi klädde oss så gott vi kunde i de plagg vi hade med oss, samlade ihop kassarna med mat och dryck, samt den nödtorftiga campingutrustningen. Det fanns mycket riktigt sovsäckar och liggunderlag åt oss alla fyra, men beskrivningen i en plastficka på påsen till ´det lilla skittältet´, visade att det verkligen var ett litet skittält. Ett kupoltält, anpassat för två personer. På bilden syntes två barn i lågstadieåldern i tältet, tandgluggsleende mot kameran.

Vi trängde ned oss i jollen tillsammans med packningen. Tältet åkte med, det också. Simon menade att vi, om det skulle bli svårt att få fyr på lägerelden, åtminstone kunde använda det som bålbränsle. Han skrattade åt sitt ordval. Jag tyckte det var lätt olämpligt.

Simon fattade årorna, och började ro.

Griftös topografi kännetecknas av just det som kännetecknar en ö – en bit land som höjer sig över vattenytan, med varierande vegetation.

När vi närmade oss ön, märkte vi dock att den inte alls var så liten som den sett ut från avstånd. Och om man tänker efter, hade ju ibland tusentals människor slagit läger här under blodsutjämningarna.

Emellanåt vände jag ned blicken mot det mörka vattnet. Inga döda fiskar. Naturligtvis visste jag att många av berättelserna om Griftö till stor del var rena fantasierna, men den sanna historien gick inte att förneka. Blod hade flutit här, och vi skulle gå i land och vandra på den jord där människor blivit dräpta och begravda.

Det gick inte att flyta hela vägen in till land. Kantiga, sjögrästäckta stenblock låg som spärrar i det grunda vattnet. Vi fick vada in, bära jollen med våra tillhörigheter i. Klara föreslog att vi skulle lämna jollen där vi ställt ned den, och starta med en rundvandring. Hon ville se sig om, hitta en lämplig lägerplats innan vi började släpa på packningen. Vi tyckte alla att det lät som en klok idé. Jollen låg stumt bland stenar och rötter ett tiotal meter från sjön, på betryggande avstånd från att bli neddragen av de livliga vågorna.

Vi var ledigt klädda utan något att bära på, och kände att en bensträckare efter båtfärden gjorde oss gott. Vi vandrade utmed vattnet i en inåtgående spiral för att sedermera nå öns högsta punkt.

Det var när vi rörde oss upp från vattnet och in under trädens grenverk, som vi såg den döda räven. Alla fyra reagerade instinktivt med att tvärstanna och fara ut med armarna, för att hindra den bredvid att gå vidare. Åsynen fick blodet att trögna i ådrorna. Vi undvek att gå alltför nära, men ville samtidigt se, så vi tog några försiktiga steg framåt. Döda djur var något vi alla hade sett, men det här var annorlunda. Räven saknade päls och kött på svansen, och på de båda bakbenen. Men det var inte allt. Den låg hopslingrad, med rygg och nacke krökt, med käkarna slutna om sitt eget liv. Som om den i frenesi hade ätit av sig själv, ätit sig själv till döds.

”Skabbräv”, utbrast Ante.

Jag plockade upp en pinne från marken. Petade med mjuka stötar på räven. ”Jag vet inte…”, mumlade jag lågt, och bytte pinnen till min mobiltelefon för att knäppa några foton. ”Djur med skabb äter väl inte upp halva sin egen kropp?”

Simon suckade. Han sträckte sig fram, bredde ut armarna i knepiga rörelser, som om han kastade en besvärjelse över kadavret. ”Griftös förbannelse”, mässade han i ett vibrerande, dovt tonfall. Sedan vände han sig mot oss och log försmädligt. ”Äh, vad fan. Den har väl raskat över isen och blivit strandsatt. I brist på mat har den tuggat i sig det som fanns till hands.”

Klara såg på honom med skeptisk blick. Hon stod med munkjackans blixtlåshänge uppdraget, så att kragen täckte mun och näsa. Simon kastade sig mot henne i en omfamning, borrade in ansiktet mot hennes hals, morrande som ett vilddjur. Klara skrattade, men vad jag kunde avgöra var det inte av hundraprocentig förtjusning. Ante däremot, tycktes road av tilltaget. Jag störde mig på hur han idoliserade Simon, hur han uppmuntrade allt Simon sa och gjorde. Naturligtvis spelade svartsjuka in. Simon var tillsammans med Klara, och hade på nolltid vunnit över Ante på sin sida. En barnslig tanke passerade genom mitt huvud, att greppet om mina vänner gled mig ur händerna. Jag kunde förstås också ha spelat med, för fridens skull. Men hur jag än försökte var Simon ingen lätt person att tycka om. Det var något med honom. Hans sätt, liksom. Hans förstulna blickar. Det fanns mer i honom än han visade, men när det anades blev han rent av obehaglig.

En bit upp låg en stor, öppen och plan yta i skogen, med endast några få yngre träd här och där. Undervegetationen nådde oss till midjan eller högre, men här hade skog avverkats för länge sedan. Detta var platsen där folkmassan slagit läger. I övrigt hittade vi, förutom den döda räven, inget märkvärdigt.

Inte förrän vi nådde höjden.

Där kunde vi känna historiens vingslag, och det syntes tydliga spår av det förgångna. Ett flertal uthuggna och utlagda stenblock, som aldrig kunnat hamna där på naturlig väg. En kvadratformad bottenplatta i granit. Tio, kanske tolv, kvadratmeter stor. Stenarna var på sina håll mossbelupna, och i skarvarna trängdes gräs, kirskål och blåbärsris. Vid en närmare anblick syntes fåror, vilka löpte från mitten av den svagt uppåtvälvda stengrunden och utåt. Det rådde ingen tvekan om deras funktion. Kanaler, uthuggna ur stenen. Jag försökte undvika att tänka på vad det kunde ha varit som runnit där en gång i tiden.

”Det här är perfekt!”

Simon satte händerna i sidorna. Nickade förnöjd åt platsen. Han hade rätt. Ville vi förstärka närvaron av svunna tider, skulle vi slå läger så nära själva avrättningsplatsen som möjligt. Dessutom var det så högt beläget, att det gick att skymta Mälaren lite varstans mellan trädkronorna. Jag tog ytterligare några foton.

Någon timme senare hade vi burit upp packningen från jollen. Vi fördelade våra sovplatser kring stenarna, och reste det bedrövligt usla tältet där Klara och Simon bökade in sig och gjorde sig hemmastadda. Det var inget annat än ett tunt skydd mot mygg och knott. Och det var så litet att de inneboende skulle behöva sova med fötterna ut genom tältöppningen.

Vi hade kommit tillrätta och var nu rejält hungriga. Himlen brann i skymningen, färgade världen i rött och gult. En bländande, hänförande vy. En sval bris strök genom lägret, och vi bestämde oss för att tända en eld. Ante och Simon gick för att samla ved. Den nyöppnade flaskan som Simon hade sagt innehöll ´findricka´ gjorde dem sällskap.

”För att hålla värmen”, hävdade Simon.

Under tiden byggde jag och Klara en enkel eldstad och skrapade ihop närliggande, torra kvistar. Hon verkade besvärad.

”Hurdan är han?” frågade jag, nu när vi fått en stund för oss själva.
”Simon?”
”Ja, Simon.”

Klara ryckte på axeln. ”Det är nytt”, sa hon bara, och förde en tändare mot kvistarna.
Ett svårtolkat svar. Jag förstod det som att de inte hunnit lära känna varandra, hon och Simon. Det började spraka när lågorna tog fart, och fokus landade på lägerelden. Vi höll den vid liv med vad vi kunde hitta. Småpinnar, ris och gräs, smått och torrt, som omedelbart brann ut. För en ihållande brasa behövdes grövre virke, men Ante och Simon tog god tid på sig. När det gått närapå en halvtimme började vi på allvar undra var de blivit av.

”Var fan håller de hus?”

Klara kisade ut i skogen, åt det håll de försvunnit.

”De kommer nog snart”, försökte jag lugna.

”Alltså, vi befinner oss i en jävla skog”, fortsatte hon. ”Hur svårt kan det vara att hitta lite grenar?”

Jag höll med, hummade. Vi blev tysta en stund. Klara ställde sig med armarna i kors över bröstet, ryggen vänd mot mig, där jag satt hukad vid lägerelden.

”Vi kanske borde gå och kolla?” sa hon, knappt hörbart.

Det hade börjat skymma, snabbt. Solen låg nu begravd i en mörk molnstrimma vid horisonten. Jag funderade. Helst ville jag se att Ante och Simon kom tillbaka. Minst av allt ville jag att Klara skulle ge sig ut i skogen på egen hand, och på samma gång lämna mig ensam.

”Vi väntar ett tag till”, sa jag. ”Nej, men …”, kom jag på. ”… varför provar vi inte att ringa dem?”

Klara såg misstrogen på mig, som att prova ringa från en öde ö mitt i Mälaren vore dödfött.

”Skulle tro att vi tappat nätet här ute”, sa hon, varpå hon drog upp sin mobiltelefon ur bakfickan.

Hon höjde på ögonbrynen när hon tände skärmen. Uppenbarligen fanns det täckning. Hon tryckte några gånger och satte telefonen till örat.

Ett ljud hördes nedifrån skogen. En ringsignal, diffus på grund av avståndet, vilken åtföljdes av skratt. Nej, inte skratt. Jag måste säga fnitter. Kvävda fnitter. Klara sänkte handen som höll telefonen. Jag såg hur hon lade huvudet på sned när hon tittade åt hållet rösterna kom ifrån. Hennes kroppsspråk utstrålade irritation. Det prasslade till i skogsbrynet, och Ante och Simon kom fram. De bar anmärkningsvärt lie ved, med tanke på tiden de varit borta. En näve grenar var. De gick med huvudena hängande mot varandra, hemlighetsfulla och fnittriga. Ett tag undrade jag om de bara legat i de snår från vilka de dykt upp, och druckit whisky. Men när de kom närmre såg jag att ingenting försvunnit ur flaskan.

”Vad fan håller ni på med?” Klara hade tröttnat, gav Simon en smäll på överarmen. Han släppte grenarna intill elden, och Ante gjorde detsamma. ”Är det här allt ni har hittat?”
Simon vred huvudet åt Ante, rynkade frågande på pannan. ”Jag vet inte”, sa han slött. ”Är det allt vi hittat, Ante?”

”Nej … Vi har hittat annat också”, sluddrade Ante.

Han brast ut i skratt, liksom Simon. Jag fick ögonkontakt med Klara, som backade ett steg från dem. Hon var upprörd och andades häftigare nu. Stämningen hade blivit olustig. De verkade påtända, Ante mer än Simon. Han stod och vaggade med ett odefinierbart uttryck, grumlig i blicken och med ett otäckt, onaturligt leende över hela ansiktet.

Jag ryckte honom i tröjärmen, upprepade Klaras ord: ”Vad fan håller ni på med?” Men det var lönlöst. De båda befann sig i en annan dimension. ”Fan vad lack jag blir, Ante!”

Han glodde på mig med en snopen, ursäktande min. Jag var nära att lappa till honom då, slå idiotin ur honom. Istället avreagerade jag mig på grenarna de kommit med. Bröt dem över knäet till vedstumpar i lämplig storlek.

”Jag hämtar mer”, sa jag sedan, då jag ville slippa se Antes korkade uppsyn. ”Följer du med, Klara?”

Hon nickade. När vi skulle gå, och hon passerade Simon, sträckte han ut en matt arm. Jag vet inte om han försökte grabba tag i Klara, eller om det var ett försök till att vinka, men hon vek undan. Hon skyndade bara rakt förbi mig, förbannad och skakad. Jag gick i sidled efter henne, såg bortåt lägret. Eldslågorna slog upp från de nyantända vedgrenarna, färgsprakande mot det dunkla bortom. Och i förgrunden, två svarta skuggor. Ante och Simon. De stod lutade mot varandra, stilla. Deras huvuden var så nedsänkta att de försvunnit mellan deras axlar.

Det måste ha varit Simon, minns jag att jag tänkte. Det fanns ingen annan rimlig förklaring, inte då. Simon måste haft med sig någon sorts drog, piller, pulver, vad fan som helst, som Ante, lättledd och puckad, petat i sig. Det slog gnistor inom mig, en stark motvilja gentemot Simon briserade. Men ingen av dem gick att nå i det skick de nu befann sig. Dessutom hade Klara gått i förväg in i skogen. Så i valet att försöka tala två dönickar tillrätta, och att slå följe med den enda vettiga i sällskapet, föll valet naturligtvis på Klara.

Jag hann ikapp henne nästan direkt. Hon hade stannat en bit in, där hon håglös plockade grenar från marken. Med jackärmen neddragen över handen, höll hon ett knippe grenar mot sin kropp. Jag hörde henne snyfta, och gick fram till henne. När hon märkte att jag var närvarande, skakade hon på huvudet, utan att jag ställt någon fråga.

”Det är bara så jävla typiskt Simon att supa sig full …”, snörvlade hon.
”Så typiskt Ante att haka på”, sa jag. ”Men …”
Jag tvekade.
”Men, vad?”
Klara torkade sig med tröjärmen under ögonen.

”Jag tror inte att de är fulla. De har inte druckit något ur whiskyn.” Klara sa inget. ”Det är något annat”, fortsatte jag, och kom på mig själv med att sänka rösten. ”Knarkar Simon?”
Klara såg på mig, innan hon tankfull sänkte blicken. ”Inte vad jag vet … Men det är mycket jag inte vet om honom …”

”Alltså, de kom ju tillbaka som förbytta.”

Klara skälvde till när jag sa det. Jag gissar att hon tänkte som jag. Det hade varit enkelt för oss att bara ta oss vidare ned till stranden, sjösätta jollen och ro ut. Men det hade inte varit lika enkelt att förklara varför vi stuckit. Säg det till din bäste vän, till din pojkvän: ”Ni var så zonkade att vi sket i er.” Nej, vi behövde rida ut natten, umgås så normalt det gick, för allas bästa.

Det fanns inte mycket ved att hämta, märkte vi. De få nedfallna grenar som Klara redan plockat upp verkade vara de enda, åtminstone där vi befann oss.

Jag hittade emellertid ett dött träd, lövlöst och spretigt. Klara stod bakom mig, när jag gick fram och greppade en av de lägre sittande grenarna. Där jag gjorde mig beredd på en spröd knäck, mötte jag istället ett segt och spänstigt motstånd. Som om trädet var färskt i fibrerna. Till slut gav grenen med sig, och jag drog loss en djup reva ur stammens bark.

I samma stund hörde vi Ante och Simon uppifrån lägret. Jag hann inte urskilja om det var skratt eller skrik, då de tystnade lika tvärt igen.

Stillheten som följde bar med sig en tryckande kyla. Jag och Klara stod orörliga, medan våra sinnen läste av omgivningarna. Vi visste att vi var ensamma på Griftö. Vi, tillsammans med Ante och Simon. Men här fanns en annan närvaro. Jag kan inte beskriva det. Det var inte som om vi var iakttagna, som om någon fanns i närheten, som såg oss. Ett lätt sus från ovan, när en vindil smekte trädtopparna. Därefter var tystnaden återigen total. Med vidgade ögon stirrade jag och Klara på varandra. Vi kände det båda.

Så förnam vi ett annat ljud. Ett slafsande, jämförbart med köttfärssmet som blandas.

Vi kunde omedelbart lokalisera varifrån det kom. Ljudet kom från det döda trädet. Nu hade det blivit så dunkelt, att allt i skogen gick i en kornig, grå ton. Men i den skadade stammen rörde sig något. Något mörkt och glansigt, något som pulserade. Det vi såg var omöjligt att ta in. Det kunde inte vara sant.

Den djupa revan slöt sig, och ut vällde stanken av härsket kött. En dunst, så tjock och kvalmig att jag kände smaken av den i munnen.

I en gemensam rörelse ryggade vi äcklade tillbaka, stapplande över den ojämna marken. Jag vred upp den avbrutna grenen, och såg samma våta och tröga vätska, nästan svart i skummet. Samtidigt som jag ville kasta grenen ifrån mig, uppfylldes jag av ett starkt begär att föra detta vämjeliga till munnen. Jag ville ta del av det.

Klara slet grenen ur min hand.

”Vad fan är det med dig?!” skrek hon. ”Vad fan är det som händer?!”

Skratten, skriken igen. De ekade bland de låga träden. Reflexmässigt slog jag händerna för öronen, riste i hela kroppen. Klara fattade mina underarmar, ruskade om mig.

”Vi måste härifrån!”

Vi begav oss tillbaka upp mot krönet, var överens om att hålla ihop, alla fyra, att vi behövde få Ante och Simon att förstå att något höll på att hända. Vad visste vi inte, och det lät väl löjligt att försöka intala dem om att Griftö skulle ha oss i sitt våld, men det var precis vad vi upplevde i den stunden.

Väl framme vid lägret såg vi dem. De hade satt sig ned vid elden. Jag och Klara närmade oss dem med avvaktande steg. Ante och Simon tycktes ha samlat sig något, vilket medförde en oerhörd lättnad. I en förbiilande sekund trodde jag att jag och Klara bara förivrat oss, oroat oss i onödan. Men jag lät mig inte luras, höll mig på min vakt, visste vad vi sett alldeles nyss.

”Kom …”, sa Simon, och vinkade åt oss. ”Kom och var med oss …”

Ante stoppade något i munnen, sög på fingertopparna, talade otydligt: ”Är ni inte hungriga?” frågade han, och rynkorna djupnade i hans ögonvrår när han utbytte blickar med Simon.

Nu lät de som de brukade igen, men deras beteende var märkligt. De var inte högljudda eller hotfulla, bara konstiga. Ante satt i skräddarställning. Han drog ut fingrarna han haft i munnen, och han släppte ned handen där hans korslagda ben ringade in den. Jag såg inte vad han hade för sig, men han grävde med fingrarna i marken. Så förde han handen till munnen igen, stoppade in något, och blev sittande med fingrarna kvar i munnen.

Mellan honom och Simon låg ett par öppnade påsar grillchips och chilinötter. Där stod även whiskyflaskan, som nu nästan var helt tom. Om de delat på innehållet kunde det förklara en del av det hela. Att dricka en halv flaska starksprit på så kort tid får nog vem som helst ur gängorna. Jag undrade om jag sett fel tidigare, när de kom tillbaka från skogen. Nej, jag var säker på att flaskan varit nästintill full, och vad som då orsakat deras märkliga uppförande visste bara de själva.

Och det andra … Alltså, jag kunde fortfarande känna lukten, smaken, av skämt kött som bosatt sig i min munhåla och i mina luftvägar.

Jag satte mig hos Ante och Simon. Väntade in Klara, som snart gjorde detsamma.

”Hör ni …”, sa jag, och fick med ens tunghäfta. Inga ord kom ut. Jag tuggade mig i kinden istället..

”Det är något sjukt med det här stället.” Klara hjälpte mig, gick rakt på sak. ”Vi måste dra.”

”Äh, vad då? Får man inte festa lite?”

Simon lutade sig mot henne med en släpig rörelse, och föll åt sidan när Klara flyttade på sig. Det där ettriga fnittret bubblade upp i halsen på Ante, vilket även fick igång Simon. Han masade sig upp till sittande.

”Ja, jävlar, mina vänner …” Han blundade. Ett skevt leende bredde ut sig när han vände ansiktet upp mot det nattsvarta himlavalvet. ”Vi är bara lite fulla … Fulla i fan …”

”Lite fulla?” Här kände jag mig tvungen att sätta ned foten. Inte stampa, men markera. ”Ante …”, sa jag, i en ansträngning att låta myndig. ”Vi skiter i det här nu. Vi drar härifrån.”

Han föll raklång baklänges, armarna ovanför huvudet som ett lealöst spädbarn, och med benen fortfarande i kors. ”Dra ni … Själv ska jag ta igen mig lite”, mumlade han, och i nästa andetag hade han somnat.

”Ja …” Simon reste sig, vacklade till när han borstade av sig om ändan. ”Jag går också och knyter mig. I morgon blir det nya tag.”

Han stupade in i tältet. I nästa ögonblick hörde vi sovljud från både Ante och Simon. De gläfste och brummade, som hundar i orolig sömn. Jag och Klara bara gapade. Vad kunde vi göra? Vi var låsta. Vi kunde inte bara lämna dem, och ville inte gärna vara kvar. Ett alternativ som vi faktiskt övervägde, var att ro ut med jollen till den stora båten, och invänta morgondagen. Utvilade, och i dagsljus, skulle allt se annorlunda ut. Och Ante och Simon skulle, förhoppningsvis, ha blivit sig själva igen.

Men vi förblev sittande, kurade ihop oss. Utschasade efter gårdagens fest, ett bristfälligt näringsintag, och mentalt förlamade efter dagens upplevelser, pallade vi inte göra annat. Det fanns ingen ambition att grilla något kött. Det hade antagligen ändå hunnit bli oätligt, dragit på sig den lukt som låg över ön. Så vi åt oss mätta på de snacks som Ante och Simon lämnat, som vi sköljde ned med det enda vattnet vi hade med oss. Ingenting doftade eller smakade som det skulle. Efter det som hänt vid det döda trädet, var allt unket och förstört.

Vi satt länge och bara stirrade in i elden. Såg de falnande lågorna krympa och dra ihop sig till en glödbädd som snart vitnade. Tröttare och tröttare, men först långt efter midnatt gav vi upp. Klara kröp på alla fyra in till Simon, lät blixtlåsen vara uppdragna. Jag snodde in mig i sovsäcken, och måste ha somnat i samma stund som jag slöt ögonen.

”Här … Här ska du få …”

Det var Simons röst. Ett monotont väsande.

”Det är den skönaste kicken du kan få.”

Jag förstod inte var jag befann mig, hur jag befann mig, om jag var vid medvetande. Hade tappat alla begrepp om tid och rum.

”Bara lite … Det är allt som behövs … Bli en av oss …”

Jag hade en vidrig smak i munnen. Tungan klibbade mot gommen. Ett blekt gryningsljus sved i mina ögon när jag lyfte på huvudet. Jag såg en oskarp gestalt riva sig ur tältet. Simon. Han andades tungt, vankade av och an på stengrunden. Ante låg på sidan nu, hopdragen med två fingrar i munnen, pek- och långfinger. De var inkörda ända upp till knogarna, och han sög intensivt på dem. Trots den bryska väckningen, om jag nu var vaken, erfor jag ett inre lugn, en värmande trygghet. Jag låg visserligen nära den fortfarande rykande eldstaden, men när jag lade ner huvudet, var det som om värmen steg ur jorden. En omhuldande värme. Eller så var allt inbillning, en dröm, ett halvvaket tillstånd av dåsighet och utmattning. Det varade en kort stund, innan omgivningarna flöt ut och svartnade.

Det var många timmar senare, när jag vaknade av en sprängande huvudvärk och en stickande lukt. Giftig rök, en lukt av bränd plast och elektronik. Jag rullade över på rygg, försökte blinka tröttheten och det stickande ur ögonen. Mörkgrå moln hängde regntunga från himlen, och vinden hade tilltagit. Det måste ha varit middagstid. Jag famlade efter min mobiltelefon, för att få reda på vad klockan var. Men den låg inte i jeansfickan som den gjort när jag somnade. Sovsäcken var också tom, och runt min sovplats låg den inte heller.

Nu upptäckte jag att Ante var borta, och blev påmind om det som hänt i gryningen. Jag såg åt tältet, där Klaras sneakersprydda fötter stack ut ur öppningen. Kulna vindar svepte in. I förhållande till den böljande tältduken var Klaras fötter helt stilla, vilket skrämde mig. Jag for fram, skakade om henne.

”Klara!” Hon var svår att få liv i. ”Klara, vakna?!”

”Vad ..?”

”Eh … Ingenting … Ville bara se att du … var vaken …”, sa jag, medan jag förvirrad försökte få grepp om situationen. Antes sovsäck låg utsträckt över liggunderlaget, så som det gjort när han däckat. Det pyrde av märkliga färger i eldstaden, små lågor som tvingades ned av vindarna och övergick i en blågrå rök. ”Ante och Simon är borta.”

”Borta?” Klara hävde sig upp på ena armbågen, sömndrucken, strök hårtestar från ansiktet. ”Hur då, borta?”

Hon flämtade, lät som jag kände mig.

”Kan du prova ringa någon av dem?” frågade jag. ”Jag har sumpat min mobil.”

Klara rotade runt i tältet, men jag visste att det inte var någon idé. Jag ställde mig på knä, tittade närmre på det som brann.

”Du kan sluta leta, Klara …”

I elden låg två smälta mobiltelefoner, sammandragna i svarta klumpar.

Klara kom upp bakom mig. ”Varför gör de så här?”

Jag svalde, torr i mun och svalg. ”Vet inte …”

Modfälld, och på allvar ordentligt rädd, vred jag ned blicken, där något syntes i utkanten av mitt synfält. Det låg på samma plats där Ante suttit kvällen innan. En näve granskott, och vad som såg ut att vara blåbärskart. Jag lyfte några blåbär, petade runt dem i handflatan. De var små och hårda, men såg inte ut som blåbär i det stadiet brukar göra. Vanligtvis har de en grönlila, skiftande ton. De här var omoget gröna, men med rödbruna fläckar. Det var de här Ante hade ätit.

I min nyfikenhet, nej, snarare av en ostoppbar impuls, gjorde jag något jag direkt ångrade. Jag stoppade ett par av bären i munnen, klämde sönder resten av de jag höll i handen. När de sprack rann en trög vätska ur dem. Smaken och lukten som frigjordes gick inte att ta miste på. Det var samma stank som från det döda trädet, som från allt som kom ur jorden och var Griftö.

När saven stiger om våren …

En brännande smärta sköt genom mitt bröst, stötvågor av eld strömmade genom mig. Jag överväldigades av begäret. Jag ville ha mer, men lyckades övervinna driften och slog handflatan mot låret, gned bort bärresterna.

”Klara …”

Jag harklade mig och spottade, för att göra mig fri från det jag fått i mig. En dimmig ridå föll över mina ögon, jag såg lager på lager av händelser spelas upp, hörde röster och omgavs av människor. Människor i plågor, och jag kände hur jag själv led. Hur jag ville åsamka andra den skada som de själva orsakade. Jag bet mig i kinderna tills smaken av järn fyllde munnen, och jag fick tvinga mig till besinning där jag kröp omkring, slagen av panik och skräck.

Plötsligt satte jag handen i något mjukt, halkigt, som pressades upp mellan mina fingrar. Köttrester. Det skvätte av köttsaft när jag drog handen åt mig. Det var två plasttråg, varav det ena var tomt. Invid dem låg armékniven, med ett knivblad utfällt åt ena hållet, och en sax åt det andra. De, Ante och Simon, hade ätit det råa, dåliga köttet, som låg sönderskuret och sönderklippt i slamsor.

Klara kilade in sina händer i mina armhålor, och långt bort hörde jag hennes vädjan.

”Kom igen, nu! Upp med dig!”

Jag kom på fötter. I stöd av varandra släpade vi oss genom skogen, från lägret ned mot vattnet. Min yrsel avtog gradvis. Samtidigt som jag var rädd, rädd för mig själv och för vad jag kunde utsätta Klara för, tilltog vreden. Vreden gentemot Simon. Ante, den enfaldige stackaren, kände jag bara medlidande för och tyckte synd om.

”Ante …”, svamlade jag.

”Vi skiter i dem nu!”

Klara röst svajade hes. Hennes långa hår yrde om hennes huvud när hon blickade åt alla håll. Vi kom förbi det döda trädet, och jag kastade en snabb blick åt skadan. I mitt tillstånd kan jag ha sett fel, men det såg ut att ha bildats en torr skorpa i revan. En skrovlig, brun hinna.

Kort efter det bad jag om att få stanna. Klara drog i mig, men jag slet mig fri från henne. Hon stod där, andfådd, och jag höll upp handen i en avvärjande gest. På orkeslösa ben snavade jag till, och sjönk ned invid en ung rödek.

Jag behövde försäkra mig, jag måste få veta.

Med varsamma fingrar fattade jag ett av de spetsigt tandade bladen. Det var frodigt grönt, men när jag höll det nära mitt ansikte såg jag, i kontrast till det gröna, att bladnerverna var mörkt röda. Tunna kärlknippen, där annat än vatten leddes. Jag rev bladskivan mitt itu. Vätskan trängde långsamt ut och formades till rubinröda pärlor i de kapade nervändarna, ytspänningen kämpade för att hålla dem tillbaka. Tills de sprack.

Det var inte vanlig sav – det var blod.

Jag och Klara såg på varandra. Ingen av oss sa något, ord skulle vara överflödiga och bortkastade. Vi hade hört om den så många gånger. Vi visste. Vansinnesådern, vars gift fortlevde genom nytt blod. Ante och Simon. De befann sig i vår närhet. Klara hjälpte mig upp, och vi tog oss vidare, nedåt.

Den tätbevuxna skogens träd och snår glesnade framför oss. När vi efter ännu några steg såg de två resta stenarna, porten, slog vi av på takten. Vaksamma strök vi fram, hukade under lågt liggande grenar. Klara höll sina armar om min vänsterarm, hennes naglar stack genom tröjtyget. Blåsten sög tag i oss när vi nådde de kantiga, stora stenarna vid strandlinjen. Och, vad vi inte hunnit se saknas här på land, blev desto tydligare när den uppenbarade sig ute bland de mörka vågorna. En gråvit, guppande balja. Jollen. Bortom den, långt ut, låg Simons föräldrars båt, där den legat sedan ankomsten.

Vi var omgivna av kallt vatten. Båten var kvar, alltså var de andra kvar. De hade skickat ut jollen, för att behålla oss, mig och Klara. Det hettade i bröstet igen. Rädslan, ursinnet. Jag knöt nävarna mot låren.

”Ska ni sticka utan att säga till?”

Simon klev fram ur skogen, kanske tjugo meter från oss. Med ögonen slutna till hälften blickade han ut över vattnet, uppvisade ett kyligt lugn. Jag ville rusa på honom, slå ihjäl honom. Så vred han på huvudet, lade hakan mot axeln. Lyssnade, vädrade, stod så i vad som kändes som en evighet. Han såg inte på oss, men hade oss likväl i sitt grepp. Vågorna slog mot stenarna, sköljde våra fötter, vindarna kastade sig i väldiga sjok över Griftö. När något rörde sig bland snåren förstod vi vem, eller kanske mer sanningsenligt vad, Simon väntat på. Sin undersåte.

Klaras naglar sjönk djupare in i min arm, och andningen låste sig för mig när jag såg honom. Ante. En krum, bräckt varelse, knappt kapabel att gå, haltade i spastiska rörelser mot sin herre. Hans ena arm gick i en bruten båge framför honom, som om han bar på något osynligt. Den andra handen satt fortfarande fast med två fingrar i munnen.

Simon fångade in honom, lade sin hand om hans nacke. De vände sig båda åt vårt håll. Simon skärskådade oss.

Jag förstod nu vem han var, vad han var. Ett verktyg, ett skal, som skeppade och försåg Griftös sjuka själ med offer. Det var en ny tid nu, en annan ordning. De förtappade hade hittat ett sätt att nå oss.

Simon log, det där vedervärdiga, överlägsna leendet. Han släppte greppet, släppte det som varit Ante, som färglös i ansiktet kom emot oss. Klara skrek något ohörbart, ryckte vilt i min arm. Ante öppnade munnen, drog ut fingrarna och kräktes upp en grötig sörja. Då såg jag. Av fingrarna han haft i sin mun återstod bara blodkletiga benknotor. Och hans läppar saknades.

En försvarsmekanism glödde till i mig, en oemotståndlig lust att gå till motattack. Jag puttade Klara ifrån mig, men hon grep så hårt om min arm att jag fick bryta loss hennes hand.

”Simma ut till jollen! Jag kommer efter!”

Panikslagen och villrådig höll hon sig om sin rödstrimmiga hand, innan hon till slut valde att ta chansen. Hon backade ned i vattnet, kastade sig sedan sig ut. Det skulle bli den sista gång jag såg henne.

När jag snodde runt var Ante bara en armslängd bort, och jag hann inte värja mig. Han vältrade sig över mig och vi föll. Mitt huvud tog smällen, och en vit blixt förblindade mig. Svalt sötvatten blandades med en jolmig, varm andedräkt som flöt ut i mitt ansikte. Något vasst skrapade mot min hals, två taggar, och jag förstod att det var de nakna benknotorna som grävde sig in. Min blick mötte hans, men hans ögon tycktes oseende. Hans ögonvitor var djupröda, och kransades av en gulbrun utsöndring. I blint raseri rev och bände jag mig ur hans grepp, slog och sparkade mig fri. Jag kravlade baklänges, tog samma väg som Klara, ut i vattnet. Simon hade nu nått nästan ända fram till dit där Ante låg kvar. Det rann något utmed min hals, rännilar av blod, och jag insåg att jag var skadad. Jag tvekade inte. Fastän jag kände vreden stegra ytterligare, visste jag att jag var underlägsen.

Vattnet var iskallt. Över vågornas toppar kunde jag inte se Klara, inte heller jollen. Jag bara simmade i den riktning jag antog var rätt. Krafterna tog snabbt slut. Jag sänktes ned djupare för varje simtag. Det var i slutet av juni, men vattnet var kallt. Iskallt. Det är det sista jag minns.

Det var en ensamseglare som fann mig, uttorkad och nedkyld, drivande i jollen i vilken jag lyckats ta mig upp i. Klara hade hittats död i vattnet, förd tillbaka av vågorna till Griftös stenkarga strand. Drunkningstillbud, men dödsorsaken kunde aldrig fastställas. I hennes blod hittades spår av andra blodgrupper än hennes egen, smittor från sällan förekommande och även utrotade sjukdomar som syfilis, rabies och smittkoppor.

Ante hade varit vid liv, men i ett så förfärligt skick att hans liv inte kunnat räddas. Hud, senor och muskler var avätna på fingrarna, händerna och större delen av hans underarmar. När han påträffades satt han ihopkrupen mot en trädstam med vad som fanns kvar av hans läppar, kinder och tunga hängande i trasor kring hans käke, som var uppspärrad i ett vanvettigt grin av blottade, blodiga tänder. Han avled innan de hann få honom från ön.

Jag häktades på sannolika skäl misstänkt för delaktighet i mord, eftersom hudrester och blod från under mina fingernaglar kunde spåras till skadorna på Ante och Klara. Simon var förutom jag den enda som överlevde. De grep honom odramatiskt i hans hem senare samma dag. Någon hade sett den stora båten lämna Griftö, varpå ett och ett lagts ihop. Hans kniv hade blivit kvarglömd med både hans eget och Antes blod och saliv.

Rättegångarna hölls separata, och förutom Simons vittnesmål mot mig har jag inte sett honom sedan den där mulna, blåsiga eftermiddagen på Griftö. Från vad jag hört erkände han sig skyldig till att ha bragt både Klara och Ante om livet. Detaljerat, nästan med stolthet, gick han igenom händelseförloppet. Erkännandet tillsammans med obestridlig bevisföring fick honom dömd till livstid.

Varken jag eller Simon nämnde den enda riktiga och verkliga förklaringen till dödsfallen, orsaken till våra personlighetsförändringar och våldsyttringar.

Jag har avtjänat mitt straff, utan en tanke på försök till ansökan om resning. Efter att Simon angivit mig, och jag blivit dömd för medhjälp, hävdade jag aldrig min oskuld, dementerade aldrig det jag blivit anklagad för. Att ha suttit inlåst, avskärmad från omvärlden, i alla dessa år, har inneburit ett skydd för andra människor, ett säkert och tryggt sätt att hindra mig från att skada andra.

Nu är jag frisläppt.

Jag vet inte hur många av oss det finns här ute. Men jag vet, att de fördömdas själar tagit mitt kött och blod i besittning, att de lever vidare genom mig. Jag vet, att jag snart inte längre kommer kunna hålla tillbaka de sjuka krafter som brinner i mina ådror, som härjar inom mig. Krafter, som vill ut, tillbaka till vår värld.

Tillbaka, för att ta från er, vad ni tog från oss.

Signaturmelodi

Ni har hört Blodsav skriven av Mikael Strömberg, återkommande gäst här i Creepypodden som ni kanske minns senast med historien Isadora Cordee förra hösten. Den lästes av mig, Jack Werner, och jag tyckte inte den behövde någon presentation – som ni vet kan en bra story stå för sig själv. Därmed är veckans Creepypodden slut. Nästa vecka utkommer Creepypoddens 100:e avsnitt – och till det har vi planerat något speciellt. Vi hoppas ni ska gilla det. Som vanligt får ni gärna skicka in era egna historier och berättelser till creepypodden@sr.se – jag ser fram mot att läsa dem.

Nå, vi hörs igen om två veckor. Creepypodden produceras som ni vet av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.