Avsnitt 73: 1000 meter under jord

Jag är en ung kille som nyligen börjat arbeta som bergarbetare i Malmbergsgruvan som ligger strax utanför Gällivare. Det är ett arbete som jag stortrivs med och jag har inga större problem att befinna mig 1000 meter under jord, trots att jag ofta är ensam.

Men jag måste erkänna att sinnet är lite mer spänt där nere. Slocknar den begränsade belysning vi har tillgång till ser man bokstavligt talat ingenting. Inte ens en katt skulle kunna registrera något på hornhinnan där nere. Så det är inte konstigt att man rycker till lite varje gång man tror sig se något i de mörka tunnlarna eller i mörkret i ögonvrån. Poängen är att denna arbetsplats är verkligen inte för den mörkrädde.

Redan från första dagen på jobbet började gubbarna som varit där länge bomba mig med alla sina olika historier. Allt ifrån gamla gruvarbetare som avlidit under olika omständigheter, inte allt för sällan oförklarliga, till berättelser om Gruvfrun.

Även om jag tycker om spökhistorier så blir jag sällan så påverkad att jag måste kasta en extra blick över axeln. Jag skrattar för det mesta bara bort dem. Eller förr gjorde jag då det. Men förra passet var jag med om något som jag inte kan förklara. Något som fick mig att tvivla på att tillbringa en enda dag till där nere, ensam i min ljusbubbla, omringad av det oändliga och ogenomträngliga mörkret.

För att förstå historien behöver ni först veta hur min arbetsplats ser ut. Jag sitter i en maskin och sätter bult i berget. När man sätter bult borrar man hål i berget och sedan trycker man fast bultarna i dessa hål. Titt som tätt måste man gå ut och fylla på maskinen med bult. Maskin är placerad i en så kallad ort. En ort är i princip en tunnel där malmbrytning ska ske och oftast så har orterna bara en inpassage. Längst in är det en återvändsgränd mot berget. Hur långa orterna är varierar och just den ort jag arbetade i då detta ägde rum var relativt lång, kanske 300 meter. Jag stod lite närmre ingången till den så jag kunde inte se slutet på orten från min maskin. Det vill säga att tunneln gradvis föll in i ett kolsvart mörker där jag bara med fantasin kunde uttolka saker. Det kan lätt bli obehagligt.

Det var ett förmiddagspass, och klockan var ungefär halv nio. Tiden har dock ingen betydelse där nere. Nere dit dagens ljus aldrig ner spelar tiden bara roll i klockan. Arbetet flöt på bra. Maskinen hade inte krånglat någonting och jag hade fått väldigt mycket gjort. Allt var precis som det skulle, när jag skulle kliva ur maskinen för att fylla på bult. Väl på väg ner till marken skymtade jag något i ögonvrån inne i orten. Jag vände blicken dit men såg inget, precis som många gånger förut. Jag viftade bort det och fortsatte med mitt arbete. När jag väl fyllt med bult klättrade jag in i maskinen för att fortsätta där jag avslutade.

Men då märkte jag något. En bult fattades.

Jag var hundra procent säker på att jag hade laddat bultmagasinet fullt, och aldrig tidigare hade jag glömt att ladda i all bult. Men lika så fullt fattades en bult. Jag förstod ingenting. Jag stod i några minuter och bara stirrade på det tomma utrymmet där den sista bulten skulle vara – där den var, för bara en liten stund sen.

Det var här något började hända inom mig. Det kändes som att något var väldigt konstigt. Inte på ett obehagligt sätt, bara konstigt. Men det var inte mer än att acceptera att jag bara hade glömt den sista bulten, och gå ut och sätta dit en. Så jag gjorde det.

Tillbaka inne i maskinen satte jag mig ned och började arbeta. Den konstiga känslan kvarstod och jag kunde inte sluta tänka på den där sista jävla bulten, hur mycket jag än försökte sluta.

Då såg jag något inne i orten. Ett väldigt svagt och litet ljus. Det var bara så att jag kunde skymta det, inte mer. För att beskriva det på något sätt så såg det ut som en sådan där liten lampa som man kan ha på en nyckelring. ”Vad i helvete är det där?” sa jag högt för mig själv. Ljuset var stilla centrerat i mitten av orten i höjd av en människa. Jag stirrade på det.

Det kändes lite som att tiden stod still medan jag gjorde det. Svårt att förklara.
Var det en människa som var där borta? Nej, det skulle vara omöjligt. Det fanns ingen bil i närheten förutom min egen och jag skulle ha sett om det kom någon. Dessutom hade denne person i så fall haft en mycket kraftigare lampa samt varselkläder då alla som är här nere har det.

Helt plötsligt började ljuset förflytta sig, sakta och försiktigt från vänster till höger. Jag blev stel, och min andning blev tung. Detta var något utöver det vanliga. Detta var något som verkligen inte skulle ske.

Jag kunde inte se den bortre väggen i orten men den rörde sig långsamt mot den. Långsamt. Nu höll jag andan. Av någon anledning vågade jag inte andas medan jag betraktade fenomenet framför mig.

Då ljuset var väldigt nära väggen blev allt svart. Strömmen försvann och min maskin dog. Jag var verkligen inte beredd på det, och ska erkänna att jag skrek till. Det blev väldigt tyst i den annars bullriga miljön. Det enda som hördes var vatten som rann och en ventilation längre bort som bullrade. Paniken kom krypandes medan jag famlade efter hjälmen, som låg bakom min stol. Jag fick tag i den och lyckades tända gruvlampan som satt på den.

Ljuset från den må ha gjort det möjligt att se men jag kunde bara se inne i maskinen. Bortom rutorna fanns inget annat än mörkret som avtecknade sig bakom min spegelbild. Det var nästan värre än att inte se något alls. Ovissheten om det fanns något där ute fick magen att krampaktigt dra ihop sig. Bröstkorgen kändes ihoptryckt. ”Andas”, tänkte jag för mig själv medan jag kippade efter luft i paniken som anfallit mig.

Det var då jag märkte att ljuset i orten var borta. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, allt bara snurrade innanför pannan. Men jag noterade även en annan ljusprick, denna bakom mig. Elskåpet. Det var igång.

Strömmen hade alltså bara slagit ifrån. Jag behövde bara lämna maskinen och gå en liten bit för att komma till elskåpet och slå igång det igen. Även om det kändes motigt att lämna tryggheten i förarhytten, och gå in i mörkret, så visste jag att jag inte hade något val. Det var bara att bita ihop.

Med darrande händer och fötter klättrade jag ned för trappan och såg mig omkring i hopp om att inte se något alls, vilket jag inte gjorde heller. Jag satte kurs mot elskåpet med raska steg. Blicken var fokuserad på ljuspunkten som indikerade skåpets position. När jag var precis på avstånd för att min lampa skulle räcka till skåpet hörde jag något. Jag hörde något bakom mig som fick mig att instinktivt stanna till. Det var något som jag verkligen inte ville höra.

Ett skrockande. Jag hörde någon som skrattade.

En karl som skrattade.

Nej. Nej. Nej, nej, nej, nej, nej.

Det var inte möjligt. Det kunde inte vara någon i orten som skrattade åt mig, det var omöjligt. Med den största klumpen i bröstet någonsin vände jag mig långsamt om och förberedde mig för det värsta. Men bakom mig var det tomt. Det var bara min maskin som syntes i mörkret bakom mig. Det fanns ingen annan där.

Jag granskade allt inom räckhåll för min lampa, väntade mig att få se något som skulle få mig att fly. Men inget. Endast mörkret. Nä fyfan. Det fick räcka. Jag vände mig om för att komma åt elskåpet och få det överstökat så fort som möjligt. Bara jag fick igång maskinen så den började lysa skulle det kännas bättre, trodde jag.

Då märkte jag något. Ljuset från elskåpet var borta. Den första spontana tanken då är att elskåpet är utan ström. Men något kändes väldigt fel just då.

Det var då det slog mig. Elskåpet var inte här. Det var ju bakom hörnet intill ingången till orten. Här, där jag trodde elskåpet stod, fanns det egentligen ingenting.

Jag klarade inte mer. Paniken fick mina ögon att tåras, och jag började springa i riktning mot bilen som stod parkerad vid passagen ut. Där elskåpet egentligen stod. Jag tänkte bara på en sak där och då. Ut. Jag måste ut.

Jag har aldrig kört så fort i mitt liv, vilket var dumt då det är trångt i gruvgångarna. Men jag var bara tvungen att ta mig därifrån så fort som möjligt. Jag klarade inte mer där och då. Något var väldigt fel.

Jag körde till närmsta huvudnivån på 1000 meters djup, och parkerade på en avskild plats för att återhämta mig. Vad fan var det som hade hänt? Jag kunde inte begripa någonting.

Jag sa till en kollega att jag kände mig dålig och behövde åka hem för att vila upp mig. Det var inga problem för honom och han erbjöd sig att sticka ner och tvätta min maskin och förbereda den inför en ny dag imorgon.

Jag visste inte om jag skulle klara av att fara ned dit igen men jag kände att jag var tvungen att prova nästa dag, för jag ville verkligen inte riskera att förlora jobbet. Sagt och gjort, jag var där nere igen dagen efter. Då gick det hur bra som helst. Inga konstigheter. Inga oförklarliga ljussken. Inga strömavbrott. Det enda som fick andningen att tvärstanna var att det stod en bult lutad mot elskåpet. Min kollega påstod att den inte stod där när han var nere och tvättade åt mig.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och det vi precis hört var inte bara skrivet av lyssnaren Jonathan – det var en introduktion till ett yrke vi alla känner till finns, som har inneburit en av Sveriges största inkomstkällor i långt över tusen år, som pågår ännu – bokstavligt talat i vårt fysiska undermedvetna – och som många av oss troligen sällan själva kommer i kontakt med. Gruvorna. Sverige är ett land som krävt dem, som inte hade klarat sig utan dem. Garpenbergs gruva i Dalarna började brytas på 1200-talet, vilket gör den till Sveriges äldsta som fortfarande är i drift. Den utanför Falun, Falu koppargruva, tror man började brytas redan på 800-talet. Under 1600-talet, då Sverige hade sin stormaktstid, gjordes två tredjedelar av världens kopparproduktion i Falu koppargruva. Ja, ni hör ju – det jag beskriver är en integrerad del av Sveriges historia, ekonomi och kultur.

Inkomsterna och lönsamheten må vara gruvornas ljusa sida, men långt under markytan är det knappast svårt att se dess skuggsida. Många svenskar har genom århundradena mött sina öden nere i gångarna – hårt arbetande, tystlåtna, smutsiga och svettiga, oftast män, som hamnat under stenmassor, drunknat i plötsliga översvämningar, eller – kanske värst av allt – blivit instängda då gångarna som skulle leda ut blockerats av ras. Ensamheten i mörkret, ibland så nära räddningen att de andras röster hörs genom stenarna, måste ha varit förfärlig. Att dö i en gruva, utan att få se dagens ljus en sista gång.

Det är inte konstigt att vi länge berättat kusliga historier om dessa ödesmättade platser. En av de mest kända handlar om mannen som kallades Fet-Mats. På Falu koppargruva hemsida kan man läsa den, och den lyder så här:

Året var 1719. Gruvdriften hade på senare tid gått sämre och sämre. Därför återupptog man arbetet på ställen man tidigare hade övergivit. Just detta år bestämde man sig för att städa upp i det gamla Mårdskinnsschaktet i jakt på nya fyndigheter. På cirka 150 meters gjorde man en gruvlig upptäckt. Under rasmassorna låg liket av en ung gruvarbetare. Man bedömde av skicket på kroppen att mannen inte hade legat där särskilt länge och man bar upp honom till ytan. Väl uppe började folk strömma till för att se vem det var som hade förolyckats. Konstigt nog var det ingen som kände igen mannen till en början, och ryktet att man hade hittat en okänd människa i gruvan spred sig över staden Falun. Fler och fler kom för att se på liket. Efter ett tag kom en gammal gumma förbi. Då hände något märkligt… I samma ögonblick som gumman fick syn på liket skrek hon till och utbrast att mannen i fråga var hennes fästman!

Till en början trodde man inte alls på detta. Mannen som man hade hittat såg ut att vara i tjugoårsåldern och att han hade varit förlovad med en gammal gumma höll man inte för troligt. Det visade sig, trots allt, att gumman hade rätt eftersom några äldre gruvarbetare identifierade liket som Fet-Mats Israelsson från Boda i Svärdsjö socken och mycket riktigt förlovad med den gamla gumman Margreta Olsdotter. Det var bara det att gumman inte alls hade varit gammal när hon förlovade sig med Mats. Fet-Mats hade försvunnit någon gång på hösten 1676 eller våren 1677 och alla trodde då att han smet ifrån sin fästmö. Men av någon anledning, och ingen vet varför, hade han begivit sig ner i Mårdskinnsschaktet på egen hand och så hade det rasat…

Fet-Mats hade alltså legat i gruvan i 42 år utan att någon hade vetat om det! Det märkvärdiga var att han var så oerhört välbevarad. I fickan hade han snus som nästan såg ut att vara färsk. Det visade sig att det vitriolhaltiga vattnet i gruvan hade konserverat kroppen helt och hållet.

Ja, så står det på Falu Koppargruvas hemsida. De skriver vidare att Fet-Mats kropp ställdes ut till allmän beskådan, men att den sedan, efter att ha varit utställd i 30 år, var i så dåligt skick att den begravdes. Han fick inte vila länge, dock. Ytterligare ett par gånger flyttades hans kropp, för att till slut begravas på kyrkogården där han ligger än idag.

Historien om Fet-Mats är vida känd, mycket eftersom han alltså fick vänta i 250 år innan han till slut gravsattes för gott. Men en annan figur som det viskas om nere i gångarna kallas Gruvfrun, och hon verkar styra levande och döda där nere än idag. Åtminstone om man ska tro lyssnaren Robert i Ljusdal, som skickade in en historia till Creepypodden med titeln “Knackningar i berget”. Här uppläst av Ludvig Josephson.

Det jag ska berätta hände för ett par somrar sedan. Jag jobbade som guide nere i en gruva från 1700-talet beläget djupt inne i de norra hälsingska skogarna. Det var i slutet av säsongen, då de flesta besökare redan hunnit komma och gå och jag jobbade ensam i receptionen. Arbetet bestod av att ta emot besökare, sälja souvenirer och ge dem som ville guidade turer nere i gruvan. Ett ganska enkelt och behagligt jobb då besökarna i slutet av säsongen är rätt få.

Jag själv hade aldrig känt något större obehag eller varit det minsta rädd när jag själv varit nere i gruvgångarna. Och då har jag varit där nere både själv och med grupper minst ett par hundra gånger. Visst har man under åren fått höra en och annan historia från förr, och nog slank det ibland ur någon tidigare guide att de ibland känt sig allt annat än ensam där nere, men det var ju inget jag brydde mig så speciellt mycket om. Ja, egentligen ingenting alls. Det var helt enkelt deras grej och det där med övernaturliga saker hade jag inte mycket för. Men riktigt så är det inte nu.

Innan jag berättar om min upplevelse kan det ju vara på sin plats att jag först ger er lite information om själva gruvan. Gruvan härstammar från 1700-talet, närmare bestämt år 1738 och var igång i ganska precis fyrtio år. Under den tiden hann man arbeta sig drygt fyrtio meter ner i berget. Exakt hur långt ner man kom vet man än inte idag, då de uppgifter som är efterlämnade är få och den urpumpning som gjordes i slutet av åttiotalet aldrig riktigt nådde själva botten i det djupaste schaktet. Dessutom finns det runtom det som idag är själva museet ännu fler schakt som varit vattenfyllda ända sedan mitten av 1700-talet och sedan dess aldrig pumpats ur. Och vad de innehåller kan man ju bara gissa sig till.

I alla fall, allt började en onsdagseftermiddag. Jag hade precis guidat en sådan där härlig men lite stökig barnfamilj som valt att förlägga några timmar av sin semester hos oss. Barnen, någonstans runt tre fyra års ålder, var mer intresserade av glassen föräldrarna hade lovat som belöning när turen var klar, än av gamla gruvhål, trasiga stegar och högar med stenar. Jag kände spontant en svag lättnad när turen var klar och vi åter var uppe vid ytan. Barnen valde sina glassar, en Magnum Mandel och en Tip Top, medan mamman i familjen spenderade några hundralappar på en grön handgjord souvenirflaska. Pappan köpte inget själv, utan såg mest orolig ut över vad kalaset skulle kosta när han sakta drog fram plånboken ur bakfickan för att betala. Familjen tackade för turen och gick sedan ut för att avnjuta sina glassar i solen medan jag sakta började förbereda för stängning. Jag hade flera dagar i rad fått jobba över på grund av sent inslinkande tyskar och holländare, och senast kvällen innan fått besök av en hel buss fullastad med pensionärer från Sundsvall, och jag ville nu helst inte behöva jobba över en dag till. Så jag började sakta plocka ihop dagens disk, plocka upp nya souvenirer som ersättning på de tomma platserna för de redan sålda och drog en snabb sopning över golvet. Men precis när jag precis skulle slå ut dagskassan smällde ytterdörren till och in kom pappan från den nyligen guidade familjen. Han gick med bestämda steg mot receptionen och fram till disken, och frågade vänligt men med en något stressad ton om jag hade sett det yngsta barnets lilla gröna krokodil. Lisa, som barnet visst hette, hade börjat fråga efter krokodilen precis när familjen skulle sätta sig i bilen och åka vidare, berättade han.

”Nej tyvärr”, svarade jag och började ana att jag snart skulle behöva delta i en oplanerad form av skattjakt.

”Men självklart ska vi hitta den”, hörde jag mig själv mycket vänligt svara mig själv även om jag egentligen inombords suckade djupt och förstod att jag nog knappast skulle få komma hem i utsatt tid idag heller.

”Var hade hon den sist?”, frågade jag och pappan funderade en kort stund innan han svarade att senast han såg den var när de precis hade börjat gå ner i gruvan. Jäklar, tänkte jag. Då är den säkert kvar där nere på den platsen där barnen hade börjat leva rövare. Den yngsta hade under ett kort men intensivt ögonblick kastat en sten på den äldre, varav den äldre i ilska skrikit tillbaka några mindre väl valda ord- vilket i sin tur ledde till att den yngre hade börjat storgråta. Det hade tagit några minuter innan mamman och pappan hade lyckats lugna ner de båda barnen och turen kunde fortsätta. Nåja, tänkte jag för mig själv. Det är ju inte så speciellt långt ner i alla fall. Det går fort.

”Jag går ner och kollar om den råkat bli kvar där nere”, sade jag och tog på mig min skyddshjälm. ”Vänta här så kommer jag strax tillbaka”. Jag öppnade dörren till trappan som leder ner i gruvan och börjar raskt gå nedåt.

Såhär i efterhand vet jag inte om det här har något med mina upplevelser att göra, men på något sätt tror jag det. För historiskt sett har man alltid trott att nere i berget bodde det ett väsen som hade många namn: Bergrå, Gruv-Maja, bergfru eller gruvfru. Och det var nästan alltid en hon. Gruvfrun var den som skötte om berget och dess rikedomar. Höll man sig väl med henne visade hon var fyndigheterna fanns. Var man däremot otrevlig kunde det hända att man aldrig kom upp till ytan igen, åtminstone inte med livet i behåll. Man fick heller inte svära, vissla eller föra allmänt oljud i gruvan. Det gillade hon inte. En annan viktig sak var att förvarna gruvfrun om att man var på väg ner i gruvan. Innan man påbörjade nedstigningen in i berget knackade man alltid tre gånger i berget. Och det var viktigt. Då blev hon nämligen inte förnärmad av arbetarnas närvaro, utan kunde istället se till att ingenting ont hände den arbetare som skulle tillbringa ett arbetspass på ett tiotal timmar där nere. Och farorna var många så man tog alla chanser man kunde till beskydd. Vi guider brukade också alltid knacka i berget tre gånger för att sedan fråga besökarna varför vi gjorde det. Det är en bra ingång på turen. Mycket för att skapa en stämning bland besökarna så att turen ska bli så lättstyrd och bra som möjligt men även för att visa respekt för berget. Man kan ju aldrig veta så noga om det behövs eller ej, brukade vi skämtsamt säga till varandra. Och även om vi guider, iallafall inte uttalat, tror på något bergstroll där nere, så brukar vi alltid knacka tre gånger i berget vid nedstigning även när vi av någon anledning går ner själva. Mest kanske av gammal vana. Men denna gång gjorde jag det inte.

Jag närapå halvrusade ner för de smala trapporna samtidigt som jag tittade mig omkring efter det försvunna gosedjuret. Jag kom fram till de första orterna jag brukade stanna på, där jag brukade prata om olika sätt att bryta sig in i berget på. Men ingen liten grön krokodil. Jag fortsatte djupare ner i berget.

När jag kommit ända ner till den djupaste delen av gruvan hade jag ännu inte sett skymten av varken något ljusgrönt eller mjukt för den delen. Jag skulle precis gå runt kröken där trätrappan sakta började gå uppåt igen när mina ögon fastnade på något litet och grönt, långt in i en gruvgång eller som vi säger på gruvspråk, en ort. ”Är inte det där krokodilen” sa jag tyst för mig själv. Jag kisade. Jo, mycket riktigt. Längst in i orten låg den lutad så fint mot bergshällen. Men hur i all världen har den kunnat hamna ända där inne? För det första var det ungefär tio meter in till krokodilen, och att det dessutom var både trästaket och meterdjupt vatten emellan gjorde ju inte saken något speciellt lättare att förstå. Hade någon av ungarna kastat den ända dit? Och dessutom utan att någon av oss vuxna skulle sett det? ”Nej det är ju omöjligt”, sa jag högt för mig själv. Jag blev stillastående med mina tankar i några sekunder. Men något klokare blev jag inte hur mycket jag än tänkte på saken. Snarare tvärtom. ”Nåja, då får jag väl försöka hämta den då så fort som möjligt så att jag kan få sluta den här förbannade dagen någon gång” fortsatte jag mumlande för mig själv och började sakta klättra över staketet.

På andra sidan staketet tittade jag lite oroligt ner i det kalla och ytterst klara vattnet innan jag försiktigt letade efter de fotfästen vi brukade använda längs ena sidan för att kunna ta oss in i gången. De få gånger vi var där vill säga. Det var både halt och otympligt. Försiktigt, ja nästan krypande tog jag mig sakta men säkert in i orten längs bergsväggen. När jag nästan hade klarat av själva vattenhindret och var på väg upp på torrare mark halkade jag såklart till, och lyckades med bedriften att doppa ena skon i vattnen samtidigt som jag tack och lov lyckades balansera så pass att jag kunde ta mig upp på säker mark. ”Herregud vad nära”, tänkte jag och pustade ut en kort stund med andan i halsen innan jag åter tog sikte på krokodilen. Det krävdes bara några steg till innan jag äntligen nådde det lilla odjuret. Jag lyfte upp krokodilen mellan tummen och pekfingret och studerade den. Den var oväntat ren och inte en enda smutsfläck. Trots ett konstant droppande från taket och väggar inte ens lite fuktig. Ungefär som att någon varsamt hade satt ner den på det fuktiga stengolvet och hållit sin hand över den. Märkligt, tänkte jag men funderade dock inget mer på det, utan stoppade krokodilen varsamt ner i fickan, vände mig om och skulle precis börja kravla mig tillbaka då jag fick höra en svag men ändå tydligt duns bakom mig. Jag tvärstannade och vände mig om. Det var tyst igen. Slog jag i något? Nej det kan jag inte ha gjort. Jag vände mig åter om och tog på nytt ett första steg mot staketet på andra sidan vattnet. En duns hördes igen. Jag stannade till ännu en gång men vände mig inte om denna gång. Ännu en duns hördes. Som ett slag. Som en hammare som slog mot sten. Som att någon slog mot berget. Som om någon skulle arbeta nere i gruvan, bakom mig. Jag vände mig ännu en gång om och nu började en oro inom mig att sakta men säkert stiga. Vad sjutton är det som låter, tänkte jag. Ännu ett slag hördes, Och ett till. Och nu kunde jag urskilja var de kom ifrån. Inifrån berget. Där den gång jag nu stod i slutade. Det lät som att någon stod och slog på berget. Som att någon arbetade på berget, på andra sidan stenväggen.

Slagen ökade i både styrka och fart. Jag var helt skräcklagen och kunde inte längre röra mig. Hur var detta möjligt? Vad var det för något? Och det som gjorde det ännu kusligare var att jag visste att där på andra sidan skulle det ligga ett annat gruvhål som sägs sluta precis mitt emot där jag nu stod, med bara en meters bergvägg emellan. Problemet var dock att ingen, absolut ingen levande själ kunde vara just där och nu, då den delen av gruvan hade varit vattenfylld i över tvåhundrafemtio år. Det var fullständigt omöjligt.

Något obehagligt började krypa inom mig . Jag darrade och andades i allt snabbare takt. Jag vände mig åter mot utgången och började krypa tillbaka till staketet. Jag förstod att något inte stämde. Jag började bli rädd. Och rädslan steg för varje sekund. Något var fel, mycket fel. Jag vet inte hur jag med både darrande ben och ett hjärta som slog tre gånger så fort lyckades ta mig tillbaka utan att trilla i vattnet. Men på något sätt lyckades jag med att kravla mig över till den andra sidan och tog med båda armarna tag i staketet. Jag ville bara över. Bort därifrån. Då kände jag att plötsligt något kallt mot min arm. Någon eller något rörde vid min arm. Jag var nu i vild panik inombords och vågade inte vända mig om för att eventuellt kunna se vad det var för något. Jag bokstavligen slängde mig över räcket och hamnade med en hård duns på trägolvet på andra sidan. Lite yr av allt blev jag liggande på golvet några sekunder innan jag lyckade kravla mig upp igen på alla fyra och sakta började krypa mot trappen och upp mot receptionen. Slagen i berget fortsatte. Taktfast och med ett par sekunders mellanrum. Jag tog tag i trappräcket. Sakta men säkert hasade jag mig uppåt mot dagsljuset och den tilltänkta friheten. Strax innan jag nådde översta trappsteget slängde jag en sista blick ner och in mot tunneln som jag nyss kommit ifrån, och såg då till min fasa något röra sig där inne. En gråaktig otydlig dimma som röde sig som en fullvuxen människa, en kvinna med långt mörkt hår hängande ner över axlarna, men samtidigt verkade hon på något sätt sväva över marken. Fylld av skräck tog drog jag mig så snabbt jag kunde upp för trappen och mot utgången. Slagen hördes om än något vagare fortfarande ekande där nerifrån. Något tungt släpades runt nere i orten. Jag vågade inte vända mig om. Jag fick äntligen fart på min skräckslagna kropp och benen började lyda. Jag närapå sprang upp för trätrappan. Det lät fortfarande bakom mig. Men så när jag precis kommit fram till just det ställe där vi guider brukade knacka i berget tystnade allt. Stegen försvann och slagen i berget tonade med ens ut och det blev åter tyst igen. Endast ljudet av droppande vatten hördes.

När jag kom upp till receptionen väntade pappan där och tog med glädje emot krokodilen. Själv kände jag mig både panikslagen och rädd men uppenbarligen såg han inte det utan tackade snabbt för sig och gick sedan ut genom entrédörren. Själv tog jag min väska, nyckelknippa och följde efter och låste snabbt efter mig. Jag sket i både dagskassa och nedsläckning. Det kunde hon som skulle stå efter mig i morgon få göra. Jag kunde alltid dra en vit lögn om att jag fått akut magsjuka eller något, bara jag slapp vara kvar en enda minut till.

Jag har sedan den dagen aldrig gått ner ensam igen. När jag bestämt måste av någon anledning ner i gruvan ser jag alltid till att ta med mig någon mer. En annan guide, flickvän eller kompis. Och går inte det får det jag måste göra helt enkelt vänta tills i morgon. Så är det bara. Fortfarande kan jag till och från tycka mig höra slag från berget, ofta i närheten av just den ort jag blev varse första gången. Dessutom känner jag mig nu för tiden alltid iakttagen nere i gruvan när jag guidar. Som att någon följer minsta lilla steg jag tar, fast på håll. Någon som bara väntar på att jag ska göra något fel och då låta mig veta det. På ett eller annat sätt. Ibland kan jag även skymta någon bakom dem jag guidar. Inte klart och tydligt utan mer vitt och suddigt, i kvinnogestalt. Om så bara för en kort stund. Detta har lett till att jag numera börjat stänga för ner till gruvan genom att ställa järnrör mot dörrarna varje gång jag har gått en tur. Så att det inte går att ta sig ut från insidan. För vem vet om det som finns där nere är kapabelt att komma upp ovanför ytan. Kanske, kanske inte, men jag är inte beredd att ta risken.

Någon kanske undrar varför jag fortsatte att jobba där efter denna upplevelse. Ärligt talat jag vet inte. Men jag har fått för mig att om jag inte söker upp den och låter den se mig då och då kommer den kanske att söka upp mig. Varför vet jag inte, men det känns bara så. Djupt inom mig. Och det vill jag då rakt inte. Så länge jag gör som den vill kan inget ont hända mig. Hoppas jag i alla fall.

Och en sak till. Numera glömmer jag heller aldrig att knacka i berget tre gånger innan jag går ner. Noga och hårt.

Ni hörde “Knackningar i berget”, inskickad av lyssnaren Robert, uppläst av Ludvig Josephson.

Vi ska avsluta detta avsnitt med en historia om vänskap – och vad det betyder att plötsligt inte kunna lita på sin närmsta kompis. Särskilt när man råkar hamna nere under jordytan… Historien “Stens botten” är inskickad av en lyssnare som vill vara anonym, och läses av Rakel Josephson.

När du läser det här så vet jag inte vad som kan ha hänt med mig. Jag vet inte vart jag befinner mig, eller om någon har märkt att jag är borta. Kanske är jag inte ens borta.

Men för att förstå vad jag menar så måste vi börja med Sala. Det är härifrån jag är, Sala, en kommun med drygt 22.000 invånare som ligger i Västmanland. Sala brukar i folkmun kallas för Silverstaden, efter det enda utöver den stora skogsbranden som vi är något sånär kända för: vår silvergruva, som en gång i tiden var en av de fem viktigaste silverfyndigheterna i världen. Gruvan tros ha varit i drift ända från 1400-talet, stängdes 1908 och den är extremt välbevarad i förhållande till sin ålder. Framförallt är det ett väldigt vackert och spännande utflyktsmål, och du kan hitta många fina stigar som slingrar sig bredvid halvt igenvuxna kanaler, klättra över berg av slaggprodukter, kika ner i inrasade gruvhål och fantisera om vart de där avstängda grottliknande gruvgångarna leder. Även utan att gå ner i själva gruvan så finns det otroligt mycket att undersöka. På sommaren är gruvan och området däromkring en perfekt blandning av övergivet människohantverk och långsamt återtagande natur.

Nu låter det som om jag är värsta turismstrategen för Sala kommun, men jag råkar bara älska det där området. Och det var därför jag tog med mig Amanda dit. Och det var så jag hamnade i min nuvarande situation. Jag antar att du kan säga att jag får skylla mig själv.

Amanda är min enda riktigt nära vän. Vi jobbade på samma ställe ett tag, det var så vi lärde känna varandra. Hon bor i Västerås, arbetar på ett annat kontor nu, medan jag bor kvar i Sala, sjukskriven till följd av en olycklig kombination av perfektionism och en total oförmåga att sätta gränser. Men den här dagen skulle jag inte tänka på sådant, det var ju det som var grejen. Vi hade gått från Sala centrum till Sala Silvergruva och vädret var sådär oförskämt soligt så man inte riktigt kan lita på det.

Vi följde asfaltsvägen upp till drottning Christinas schakt, som markeras av en fyrkantig röd träbyggnad med spetsigt tak som står på sina fyra ben över det igenspikade schaktet. Det var min idé att vi skulle gå bort mot Stens botten och höghöjdsbanan som de hade byggt över den; Amanda hade aldrig varit här förut, men jag hade ofta promenerat med min mammas hund häromkring, gått ner i gruvan med skolan ett antal gånger och grillat nere i just Stens botten när jag var liten.

Stens botten heter egentligen herr Stens botten och är en väldigt gammal del av gruvan. Här bröts det silvermalm redan i början av 1500-talet, och skälet till att det ser ut som det gör idag – ett enormt ojämnt hål som bara öppnar sig i marken, som en girig, gapande avgrund – är att taket rasade in under sent 1500-tal på grund av oförsiktig och alltför girig gruvbrytning. Du kan komma ner längs en vindlande ojämn, allt sprucknare stentrappa som slingrar sig mellan sly och lummig grönska.

När vi kom dit var den lilla grinden igenkedjad, jag gissade att det kunde vara på grund av äventyrsbanan – med en linbana, en hängbro, och allehanda andra otäcka klättermöjligheter som sträcker sig runt Stens botten för att tillfredsställa alla företags våta teambuildingdrömmar. Jag kunde inte minnas att det brukade vara låst. Men grinden var låg, och jag kände mig modig just då, jag som annars var ett riktigt praktexemplar av arten duktig flicka. Jag hade trots allt lett vägen hit för att visa Amanda hur det såg ut därnere.
Så vi klättrade över, klumpigt och fnittrande, jag kunde inte låta bli att snegla mig över axeln, men tack och lov var vi själva i den här avsides delen av gruvan. Vi gick förbi avsatsen till linbanan och fortsatte nedför den något igenvuxna trappan, lämnade solskenet för uppslukande skugga trots att det var mitt på dagen.

På botten var det märkvärdigt svalt, nästan kyligt, mot den sköna sommarvärmen däruppe. Jag antog att det berodde på att vi befann oss så långt nere, omgivna av berggrund som långsamt urholkats av människohand. Tanken var tillnyktrande. Det gick så snabbt att bli isolerad från omvärlden, att kliva över gränsen och lämna den där evigt rörliga vardagen bakom sig. Jag kände mig tryggare här, ensam sånär som på en annan människa i ett flera hundra år gammalt, hoprasat gruvhål, än jag gjorde däruppe. De branta väggarna reste sig runt oss som skyhöga murar, och bara de ulliga molnen som dekorerade den azurblåa himlen minde om sommaridyllen vi lämnat.

Och omgivningen var vildvuxet vacker, och jag skakade det av mig,det här var ingen passande metafor för mitt liv. Det var bara en rolig grej. Amanda strävade upp till den lilla grillplatsen där den ligger på en höjd, så tydligt oanvänd på senare år, och jag följde efter, grimaserande åt mina protesterande vader.

“Det är verkligen hur fint som helst”, sa hon fascinerat, och då var jag glad att jag hade trotsat mitt sunda förnuft och tagit med henne hit.

Sedan gled vi nedför sluttningen och följde staketet, det var uppsatt runt den grönskande bottnen, så att du inte skulle få för dig att gå alltför nära det stora hålet som öppnade sig som ett taggigt sår i den bortre bergväggen eller gruvgångarna som välvde sig långsmala och kantiga och ledde in i mörkret. Staketet var halvt nedrasat på flera ställen och det var så uppenbart övergivet från när jag var liten. Det låg en och annan tomburk utkastad i rasmassorna, men i övrigt fanns det förbluffande få tecken på mänsklig åverkan.

Ja, i modernare tid alltså.

Vi kom fram till ett ställe där staketet hade kollapsat framför en kilformad, svart öppning. Det var nästan för perfekt, staketet var helt nedrivet på inte ett utan två ställen och den barrtäckta stigen fortsatte som en inbjudan ända fram till bergväggen. Kylan fick mig att rysa till – jag hade tydligen klivit in i en ficka av råare luft, just den här kvadratmetern av världen var bara lite kallare. Mörkret i gruvgången var kompakt: det skulle kunna stå någon fem meter in och vi skulle aldrig ha kunnat se att vi var iakttagna.

Amanda klev över staketresterna och började gå fram mot öppningen, som om det inte ens var en fråga, som om det var vad som var logiskt att göra i den här situationen.

“Alltså, om vi ska gå in där så kommer jag att dö”, for det ur mig.
“Jag vill bara titta lite”, sa hon. “Herregud, jag kommer inte att gå in.”

Och hon log mot mig över axeln, och jag försökte att inte låtsas om mitt ytligt bultande hjärta. Såhär i efterhand så bara måste jag undra om det fanns där i hennes röst. Borde jag ha reagerat?

Jag kände mig lite obekväm, så jag vände och började följa staketet en bit, bort mot trappan till.

“Kan vi inte gå upp nu?” sa jag, kunde inte undgå att höra hur gnällig jag lät.

Amanda bara skrattade, och hon följde efter mig, klev tillbaka över staketet på det andra stället den här gången. Jag tänkte att det nog aldrig hade varit någonting. Jag var trots allt erkänt duktig på att analysera sönder saker. Men rodnaden brände i mitt ansikte, så jag började klättra uppför den vindlande branta trappan utan att se tillbaka, duckade under lågthängande grenar utan att säga något. Jag måste bara låta det gå över. Jag ville inte att det skulle höras i min röst.

Amanda pustade på bakom mig. När vi kom upp mot slutet av trappan, där man kan se ut över trädtopparna på de decennie-, ja, kanske sekelgamla granarna, skrattade hon till.

“Du, jag lovar officiellt att aldrig gå vilse i nån läskig gammal gruvgång”, sa hon andlöst.
“Bra”, sa jag, “för jag skulle sakna dig.”
Jag sa inte att jag också skulle känna mig nödgad att följa efter. Jag inbillade mig att hon redan visste det.

Vi kravlade oss åter ograciöst över den låga grinden, och så återvände vi till de mer befolkade delarna av gruvan. Det var ändå rätt tomt med tanke på hur fint väder det var, visst var det några besökare som traskade omkring lite planlöst, men inte tillräckligt många för att kicka igång min folkskygghet. Vi drog oss bort mot receptionen, där toaletterna finns. Ett tag stod vi där i det välkomna svala dunklet i turistshopen och ojade oss över glittriga stenar till absurda priser och små glimrande silverskärvor i klara glasflaskor.

“Sånt här ska man typ göra jämt”, sa Amanda.
“Jag vill ha en glass”, svarade jag.
“Du är så himla non sequitur”, sa Amanda, och av någon anledning – kanske hennes usla latinska uttal – fick det oss att fnissa som idioter.

Glass skulle det bli; ingen av oss var en sådan människa som du behövde truga i sötsaker direkt. Först behövde jag dock gå på toa, så jag lämnade Amanda allvarligt kontemplerande det knapphändiga glassutbudet och klämde mig emellan en monter och en stenletande turist. När jag tvättade händerna fick jag syn på mig själv i spegeln och det kom en så märklig känsla över mig. Mitt hår spretade hopplöst, men det var inte det. Jag hade fortfarande ett fånigt leende på läpparna. Det här var den version av mig själv som jag ville vara jämt.

Det hjälpte verkligen att komma ut. Ångesten kastade förvrängda skuggor över väggarna hemma i min lilla lägenhet: den var hemmastadd där, den satt vid mitt bord, den sov bredvid mig i sängen. Jag skakade på huvudet åt allt det där, behövde inte tänka på det just nu, gå och göra mig själv melankolisk för att jag var lycklig innan det roliga ens var över. Målmedvetet traskade jag ut i den lilla butiken igen, fast besluten att trycka i mig något med choklad tills jag glömde alla mina malande grubblerier.

Amanda var inte där. Jag såg det direkt, eftersom det förutom jag fanns kanske fem personer i lokalen. Jag antog att hon också hade gått på toa, så jag gick över för att ta hennes övergivna plats vid glassdisken. Då kanske jag till och med hade bestämt mig tills dess att hon kom ut. Det var bara det som var grejen: hon kom inte ut. Jag hade hunnit bestämma vilken glass jag ville ha (en Daimstrut) och ändra mig ett par gånger dessutom när jag insåg att det var något som inte stämde. Jag gick bort och kikade vid toaletterna, men nästan alla dörrarna stod på glänt, och den som inte gjorde det var upplåst och tom när jag testade handtaget.

Visst var det konstigt, och inte var det likt Amanda, men än hade jag inte börjat bli orolig.
Jag gick ut och tittade mig omkring på båda sidorna om receptionen, sökte ett välbekant ansikte bland fikande barnfamiljer och skrattande kompisar. Jag följde efter en person med barnvagn till den lilla hantverksboden nere vid en av de många parkeringarna. Ingen Amanda.

Nu var det någonting som började röra sig i mig, som pockade på min uppmärksamhet. Jag föredrog att inte kännas vid det. Jag hade årslång erfarenhet av att ignorera känslor av obehag, så istället gick jag tillbaka till receptionen, närmade mig personen bakom disken efter ett nervöst kretsande som nog inte var så diskret som jag ville ha det.

“Kan jag hjälpa dig med nåt?” frågade hen vänligt.
Jag hasplade ur mig en variant av sanningen, att jag var här med en vän och att jag nu inte kunde hitta henne, “såg du henne gå?”. Tänkte någonstans att jag egentligen borde fråga “såg du insikten i hennes ögon när det gick upp för henne vilket patetiskt slöseri med tid jag är?”

“Åh, ja, den långa ljusa tjejen?” sa figuren bakom disken. “Hon gick ut tror jag, därigenom”, och pekade mot den andra utgången, den som ledde direkt till en trappa som slutade invid asfaltsvägen som ledde bort härifrån. Och det var först då det gick upp för mig. För visst, det bekräftade mina farhågor, trappan vette mot vägen som gick in mot Sala centrum och bort från gruvområdet. Men den låg också i samma riktning som Stens botten.

Plötsligt var jag inte längre osäker, eller lite ängsligt irriterad. Nu var jag rädd. Jag tror inte ens att jag tackade, jag bara lämnade butiken den väg som Amanda sades ha gått, dundrade nedför trappan och halvsprang bort mot drottning Christinas schakt. Tog kröken vid herrgården, skyndade mig förbi den röda ladugårdsbyggnaden, tornet som innehöll hissarna som gick ner ner ner, hundrafemtiofem meter ner i djupet, gruvbyn där de brukade ha aktiviteter för barn. När jag kommit utom synhåll från de små grupperna med besökare så började jag springa.

De olika klätterkontraptionerna avtecknade sig där de sammanband trädtopparna, och jag halvt snubblade, halvt sprang fram till den låsta grinden. Det gick inte att se särskilt mycket på botten häruppifrån, det var för igenväxt. Och det var så dumt, jag hade ingen aning om hur jag var så säker, men det satt i vägen i min hals. Som en vetskap.

Hjärtat fladdrade mot mina tinningar likt ljudet av fjärilsvingar. Jag hade blodsmak i munnen och svetten rann innanför mitt linne, klibbade det mot min rygg som en andra hud. Jag svängde benet över grinden och började ta mig nedför trappan, så svag i knäna att jag trodde att jag skulle ramla.

Varför var jag egentligen så rädd? Så typiskt mig, att göra spöken av ingenting. Att frammana demoner. Men jag måste försäkra mig, jag måste få se hur dum jag var. Det vore bättre om det bara fanns i mitt huvud. Jag kom ner på botten, och jag såg mig om, önskade att hon skulle dyka upp i ögonvrån, utanför berget, i en fläck av solsken. Det var först där jag kom att tänka på min mobil. Naturligtvis! Jag kunde försöka ringa henne. Varför hade jag inte kommit på det förrän nu?

Jag halade fram mobilen ur fickan och bläddrade fram hennes kontakt med bultande fingertoppar. Tryckte grön lur och satte den mot örat. Det dröjde lite, och sedan började signalerna gå fram. Jag hade andan i halsen, bad, bad, bad att Amanda skulle svara.
Tystnad. Och sedan, någonting. Det var för svagt för att jag skulle vara säker, men det kunde vara en melodi. Det kunde vara ett eko inifrån munnen på en berggrund som ville sluka mig hel. Det kunde vara i mitt idiotiska huvud. Jag vände mig mot gången som Amanda varit så fascinerad av. Nu tyckte jag inte längre att jag hörde någonting. Tvekande klev jag fram till staketet, fortfarande med mobilen svettigt klistrad mot kinden, bävande. Jag ville inte göra det här. Men herregud, jag måste göra det här.

Jag klev över det hoprasade staketet. Det klickade till i mitt öra och samtalet bröts. Det var verkligen kallare här, bara precis på den här fläcken, som om skuggan den här väggen kastade gick djupare än de andra.

Jag stoppade ner mobilen i fickan, tog sedan fram den igen, letade fram ficklampan. Inte för att den skulle göra mycket nytta därinne, den var bara bättre än ingenting. Med mobilen framför mig som universums fåfängaste sköld klev jag in i gruvgången. Råheten kröp mig in på bara skinnet, grus och skärvor av sten bet in i mina gympaskor. Jag såg verkligen inte långt, en ynka halvmeter kanske. Jag höjde mobilen, ljuset vidrörde knappt stenväggarna, det var dödstyst nu, så tyst att jag knappt vågade andas.

Livlig fantasi, jag hade så livlig fantasi. Jag skrämde halvt ihjäl mig själv för ingenting medan Amanda var på väg till bussen hem till Västerås. Hittade hon ens till stationen härifrån?
Det kom ett ljud ur mörkret framför mig. Som ett – hasande? Krafsande? Något mjukare mot sten. Något levande mot sten. Jag stod blickstilla, stirrade och stirrade ut i svärtan som mina ögon ännu inte hunnit vänja sig vid. Såg ingenting. Jag kunde inte ha kommit särskilt långt från ingången, men jag vågade inte vrida på huvudet, jag vågade inte ens för en sekund sluta försöka titta efter det där jag inte kunde se.

Jag insåg att jag inte kunde gå längre än såhär. Benen var veka under mig. För jag visste, jag visste att om jag gick längre in så skulle min svaga ljusstråle till slut nå fram, och jag skulle få se någonting. Det var något här nere med mig, det satt där framme, det väntade. Det kändes som om själva berget andades.

“Emma!”

Rösten fick mig att hoppa till, det var ett under att jag inte tappade mobilen. Jag drog in ett skakigt andetag. Det kom utifrån. Det var Amandas röst, och den kom utifrån. Jag backade bakåt, snubblade nästan omkull över lösa stenar. Och sedan vände jag och rusade ut i den verkliga världen igen, en värld där saker var logiska, där det fanns solsken.

Amanda stod utanför det nedrivna staketet och väntade med huvudet på sned.

“Du skulle ju aldrig gå in där?” sa hon roat.

Jag antog att hon inte såg det på mig, jag måste ha lyckats maskera min rädsla. Sådant där gjorde jag automatiskt, jag dolde mina känslor bakom min leende mask, ville aldrig väga för tungt på människor som brydde sig om mig.

“Där är du ju!” utbrast jag och formligen flög över staketet, kramade henne som jag sällan tillät mig själv att krama någon.

Hon klappade mig lätt på ryggen, tycktes mer konfunderad än någonting annat.

“Är du okej?” sa hon vänligt.
“Vart tog du vägen?” for det ur mig, hårdare än jag hade ämnat. “Jag försökte ringa dig!”
“Jag måste ha glömt mobilen hemma”, sa Amanda och drog sig loss från mig, presterade ett vagt halvleende.
“Verkligen?” Jag stirrade på henne, för det var det första jag hörde om den saken. Vi hade sms:at om tider och dylikt innan hon dök upp, men det var kanske innan hon gick till tåget?
“Verkligen”, bekräftade Amanda och tog ett steg bort från mig. “Kom nu. Det är ingen fara med oss.”
Det var en underlig sak att säga, det lät inte som Amanda. Men jag tänkte inte alltför noga på det, jag var bara glad att hon var här, att jag var ute. Att det var min överaktiva fantasi som löpte amok och inget annat.

Jag vet inte riktigt hur hon räknade ut var hon skulle hitta mig. Hade hennes tankar rört sig i samma banor som mina? Det kändes lite märkligt att hon inte ville svara på vart hon hade tagit vägen, men hon kanske bara hade missat det i den allmänna uppståndelsen. När jag hade lugnat ner mig kunde jag nog fråga henne igen.

Men jag anade redan då att jag inte skulle göra det, och så blev det. Det blev helt enkelt aldrig tillfälle.

Klockan halv ett den natten kom det första sms:et. Jag satt och läste någon halvintressant recension på en amerikansk bokblogg, hade tryckt i mig ett halvt paket snabbnudlar och gjort en stor kopp med te, försökte bara glömma dagens hela spektakel.

Amanda hade åkt hem till sig utan något annat än ett lätt nonchalant “hej då”. Det var inte likt henne, att inte försöka locka det ur mig. Och samtidigt, vad visste jag? Hon kanske äntligen hade blivit lika trött på mig som jag var på mig själv. Ändå, Amanda var inte sådan, det kändes liksom…fel.

Jag tror inte att jag riktigt kan beskriva vad den här tjejen betyder för mig. Det var Amanda som satte sig ner med mig och sa “du, det här går inte.” Jag hade sömnsvårigheter, humörsvängningar och ångest för att jag slet som en dåre på en arbetsplats i fritt fall, där halvkass ledning och hög arbetsbelastning lämnade varenda människa i stressrelaterad frustration. Det var mitt drömjobb, det var ju det som var grejen.

Och hon sa bara: “Du kan inte slita livet ur dig för en dröm. Hur ska du då kunna drömma?” Det lät så mycket enklare än det var, och jag kunde inte sluta tänka på det. Jag sjukskrev mig veckan därefter.

Och det var så jag kunde sitta uppe såhär sent på en söndagsnatt utan att få ytterligare ångest över mina usla sovvanor. Och det var därför jag ännu inte hade tvingat mig själv att gå och lägga mig när mobilen vibrerade mot mitt köksbord.

Jag såg mot den liksom reflexmässigt. Amandas namn lyste mot mig från skärmen. Så jag drog genast mobilen till mig, låste upp den, gulpade i mig hennes sms. Satte det i halsen.

lita inte på mig

Det var det enda som stod. Fyra små ord, men budskapet var kristallklart. Jag tog upp mobilen för att skriva ett svar, visste bara inte vad. Blev sittande med den i handen medan tankarna flaxade runt runt i mitt huvud. Innan jag hann börja formulera något halvvägs begripligt surrade mobilen till i min hand. Ännu ett sms från Amanda.

det är mörkt där jag är

Jag släppte mobilen så att den ramlade ner mot bordsskivan med ett slammer, skrämde mig själv med det höga ljudet. Plötsligt var dunklet i min lägenhet inte längre ett skydd eller en välbekant trygghet, nu var ångestskuggorna tillbaka. Det var som om det fanns ögon i mörkret. Som om någon skulle pressa ansiktet mot mitt fönster i min lägenhet på tredje våningen bara för att kunna se min reaktion. Jag började skriva ett svar, tvekade, skickade:

vad menar du

I min stress glömde jag allt vad frågetecken hette. Jag la ifrån mig mobilen och stirrade intensivt på den, medan min platta slocknade bredvid på grund av min inaktivitet. Ånga slingrade sig från den färgglada tekoppen. Det kändes som om golvet hävde sig under mina fötter, som om jag föll fast jag satt upprätt.

Ingenting hände. Jag reste mig upp till sist, för det blev outhärdligt att sitta här, jag måste göra någonting. Jag gick över till vasken och tömde min tekopp, skramlet av porslin när jag ställde ner den uppförstorades i min ätande, nattsvala lägenhet.

När jag kom tillbaka till köksbordet hade mobilens skärm slocknat. Jag gick ut ur rummet, tog ett varv runt mitt sovrum, önskade att jag hade haft en balkong. Behövde sannerligen all luft jag kunde få. Inte för att jag skulle ha gått ut på den nu. Tänk om det stod någon där? Okej, så det var nog bra att jag inte hade en balkong. Det vore inte nyttigt för min paranoia.
Jag hörde mobilens burrande ända ut i sovrummet. Jag skyndade mig ut i köket igen, andades ytligt, läste meddelandet på skärmen utan att ens låsa upp mobilen. Fyra ord.

jag kom aldrig ut

Fyra ord, men de sa egentligen allt jag behövde veta.

Så här sitter jag nu och väntar på gryningen. På något sätt lyckades jag sova i ett par timmar. Det är bra, för jag behöver alla krafter jag kan få.

Kanske är det ett trick, ett skämt, årets elakaste spratt från en vän jag älskar, den vänligaste människan jag mött. Men tänk om det inte är det? Kanske ljög Amanda – om det verkligen är Amanda – om att hon hade glömt sin mobil. Hur skulle hon ha täckning därinne, därnere? Och samtidigt… jag vet ju vad jag måste göra. Hon var inte sig själv, visst var hon inte? Om det finns en enda möjlighet att den som skrev var hon, att mörkret hon pratar om är gruvgången som börjar nere i Stens botten… då har jag helt enkelt inget val.

Ingen kommer att tro mig. Hon är ju tillbaka i sin lägenhet i Västerås, livs levande, utan en skråma. Hennes märkliga beteende var så subtilt att jag knappt tänkte på det själv. Så jag ska klä mig varmt, ta ordentliga kängor och en riktig ficklampa. Vatten, en gammal förbandslåda, min mobil, även om jag inte vet om den kommer att fungera därnere. Hennes gjorde ju det. Gjorde den verkligen det?

Jag vet inte. Det spelar ingen roll. Kanske har jag bara inbillat mig, kanske finns inget därnere, och då kommer det inte att vara någon fara. Kanske finns där någonting, och då måste jag hitta henne. Det är inte svårare än så.

Jag kommer nog att tveka, när jag står där i den märkligt råa luften framför det nedfallna staketet, men jag vet också att jag kommer att våga. Hon var alltid den modigare av oss, men jag är en kameleont, jag kan bli vad folk behöver. Och för henne, det har jag alltid vetat, för henne kan jag bli något större än jag är. För henne ska jag gå rakt in i mörkret.

Signaturmelodi

Ni har “Stens botten”, inskickad av en anonym lyssnare, och uppläst av Rakel Josephson. Det har blivit dags för Creepypodden att ställa sig i den rangliga hissen och hissas ned igen, ned i det fuktiga mörkret där de enda ljusen är de flämtande lyktorna, ner där mörkret och malmen är hårdvaluten. Vi vinkar farväl, men kommer åter upp igen om två veckor.

Vi hörs då, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.