Avsnitt 136: Det sitter i väggarna

Det här är på riktigt, det hände, det kan jag svära på. När vi flyttade till Texas hamnade vi i en liten stad som heter Sonora. Vårt hus låg i utkanten av samhället och efter vår bakgård tog öknen vid.

Nattetid började vi höra någonting som verkade väga uppemot 30-40 kilo springa runt uppe på vårt tak. Vi är från västra Washington så vår första tanke var att det var en tvättbjörn eller en pungråtta, och struntade i det. Tills en natt kom, då jag inte kunde sova, och vid tretiden gick ut på verandan för att ta en cigarett. Jag stod där i mörkret och så hörde jag den komma fram ovanför mitt huvud på verandataket, och bli stående där. Jag stod och kikade upp i mörkret under tystnad, och då hörde jag den byta vikt från ena tassen till den andra. I samma ögonblick hörde jag dess andetag. Och då insåg jag att det var något stort. Väldigt stort.

Jag fick ett rejält adrenalinpåslag, backade långsamt in genom dörren, slog igen den efter mig och låste. Där ute hörde jag inte en rörelse: den verkade stå kvar på taket långt efter att jag gått in igen. Morgonen därpå berättade jag om det för min make, som inte tyckte det lät så farligt.

Två månader senare var vi ute på bakgården. Det var sent på kvällen, och vi var ute med vår nya hundvalp. Plötsligt blev den som förbytt. Den började morra, spänna sig och backa iväg från staketet. Vi såg ljuset från våra fönster reflekteras i inte ett, inte två, utan tre par ögon tillhörande… Ja, jag vet fortfarande inte. De var olika stora, en av de mindre hängde på en trädstam, och den största var säkert en och en halv meter hög. Den kom närmare, och vi hörde ljudet av dess svans vispa upp ett dammoln i sanden, och så hörde vi den morra. Och så såg vi i mörkret att den varken hade päls eller hår.

Min make höll upp en arm framför mig och muttrade “spring”. Vi vände om och rusade in genom ytterdörren och slog igen den bakom oss. Ett par sekunder senare hördes ett högt brak, och huset skakade. Den hade stångat in i huset. Sedan den dagen gick vi aldrig ut efter skymning.

En gång, när vår son kom hem från jobbet, såg han den stora på taket av ett hus i närheten av vårt. Den hade en katt i munnen. Grabben sprang in i vårt hus, och efter honom hoppade det där djuret och sladdade på grusvägen med tillräcklig kraft för att orsaka ett stenskott som krossade en av våra fönsterrutor. När den såg vår son, sade han, hade den tydligen släppt katten. Som om den ville äta honom istället.

Vi är från Washington, nordvästra USA:s mest myttäta område, och vi har flyttat tillbaka dit nu. Vi tror inte på Bigfoot, men den här varelsen, vad den än är, tror jag på, för jag såg den med mina egna ögon. Jag såg den först, och min make och våra söner var alla skeptiska till min berättelse tills de såg den själva. Vi fick aldrig reda på vad det kunde vara, och allt grannarna och de andra invånarna i Sonora gjorde när vi pratade om varelsen var att rycka på axlarna och säga att det finns märkligheter i öknen. Det jag själv vet är att den natten, då jag hörde djuret på verandataket ovanför mitt huvud vid tre på natten, var jag fullständigt skräckslagen. Men jag hade också huvudet fullt av en enda glasklar tanke, vilken var:

“Om jag inte tar mig in igen inom en minut så kommer den där saken titta ner och vi kommer se varandra, och det vill jag inte ska hända.”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig Jack Werner, och det vi nyss hörde var en historia som twittraren @GargoylesGirl berättade för en tid sedan, uppläst av Rakel Josephson. GargoylesGirl ritade också en bild som föreställde den varelse hon sade sig ha sett, och en humanoid gestalt som sitter som en katt, och den bilden finns att se på Creepypoddens Facebooksida och Instagramkonto. Sök på Creepypodden så hittar ni dem.

I SVT-programmet “Det sitter i väggarna” undersöker antikexperter och byggnadsantikvarier svenska byggnader, och upplyser dess numera ofta helt vanliga invånare om dess ovanliga och brokiga historier. Det är ett fascinerande program, inte minst eftersom man ofta i husen liksom kan få syn på historien: i något hörn sitter en bit tapet kvar, under ett laminerat golv finns antika plankor och innanför en vägg ligger bortglömda tidningspapper från gångna århundraden.

Det påminner om de övernaturligheter som verkat fastna i fysiska platser, som om de fästs vid ett nedsjunket ankare. Som varelserna som de boende i Sonora helt enkelt verkar förvänta sig finns där ute i öknen, även om de aldrig fastnat i vetenskapens nät utan bara hållit sig i verklighetens skuggor. Eller som de kusliga minnen som fortfarande verkar finnas ute på de ödsliga fjällen mellan Sverige och Norge efter de olyckliga dödsmarscherande karolinerna.

Känner ni till historien om karolinernas dödsmarsch? Förr kände alla till den, men idag kanske den börjat glömmas bort. Kanske har man upptäckt den om man någonsin varit inne på Wikipediaartikeln “Lista över katastrofer efter antalet döda svenskar”. Där, i underkategorin “Övriga olyckor”, ligger den överlägset först: katastrofen på Öjfjället, som den kallades, krävde över 3 000 dödsoffer.

Det var år 1718, i slutet av det stora nordiska kriget. Kung Karl XII hade inlett sitt andra och sista försök att invadera Norge. Norge var danskt, och planen var att genom invasionen tvinga Danmark till ett för Sverige fördelaktigt fredsavtal. Själv anföll han med 40 000 man i söder, med blicken på Fredrikstens fästning nära Strömstad, och i norr skickade han en armé mot Trondheim i höjd med Östersund. När två fronter öppnades skulle fiendens soldater splittras, var det tänkt.

Och det verkade kunna gå vägen. Karl XII belägrade Fredrikstens fästning och en erövring verkade inte omöjlig. I norr erövrades skans efter skans på vandringen genom skogar och över myrar till Trondheim. Men så en söndagkväll i slutet av november, någon gång efter klockan nio, vände lyckan. Kungen hade hävt sig upp en bit i en löpgrav för att studera situationen när ett ljud hördes, som när man kastar en sten ner i gyttja. Helt lugnt sjönk kungen ihop. En fiendekula, än idag oklart exakt vems, hade träffat honom i tinningen och genomborrat hans huvud.

Det tog nästan en månad för beskedet om kungens död att nå soldaterna i norr, men den 27 december påbörjade de återtåget hem igen. De var då 5 800 män, och hade befunnit sig i Haltdalen. Marschen var svår från början. I vanliga fall hade det inte krävt mer än två dagar att vandra de åtta-nio milen över fjällen, men vädret var hårt och 200 män stupade redan under den första etappen. När man skulle över Öjfjället möttes man av en iskall snöstorm, och de illa klädda männen började dö som flugor.

Fruktansvärda scener beskrivs i de överlevandes minnesbilder. På morgnarna kunde man upptäcka att små grupper med soldater som verkade stå och värma sig hos varandra alla dött, och föll omkull ihop när man bara knuffade på dem. Överallt fanns de ihjälfrusna, stelnade i sina olika former, stående, krypande, gående. Flera dagar av snöstorm, ett evigt vitt, skärande kallt, så att huden domnade och sprack under den tunna kappan. Små brasor som gjorts upp på allt brännbart tills ingenting mer fanns att elda, och soldaterna frös ihjäl där de satt runt den falnande elden. När man nådde fram till byn Handöl, tre gårdar som utgjorde den första civilisationen efter fjällvandringen, återstod bara 3 500 män. Men där fanns inget skydd att få, utan man måste vidare till Duved, där soldaterna kunde få rum. Ytterligare 700 dog innan man hunnit fram. Av ursprungligen 5 800 soldater kom bara 2 800 fram. Det berättas att rovdjuren var fler och större under tiden som följde, eftersom de hade haft så mycket att äta uppe på fjället.

Denna fruktansvärda katastrof har naturligtvis lämnat outplånliga minnen i trakten, och några av dem är märkligare än andra. I en tråd på forumet Flashback berättas om ångestfyllda rop på hjälp som hörts uppifrån fjällen när det stormat, och om människor som genom snödimman sett skepnader i blågula uniformer stappla fram.

Och en särskild sådan historia finns återberättad i boken Det spökar i Jämtland, skriven av signaturen Karl Skogsbo, som egentligen hette Olof Johannes Arbman och var präst. Boken kom ut 1955, och en lyssnare som heter Bo mejlade nyligen till podden att han på 60-talet hittade den i bokhyllan i sitt föräldrahem och att han nu ville dela med sig av en historia ur den boken. Historien heter “Skuggor från det förflutna”, och den läses av Ludvig Josephson.

Bråvallen är övergiven sedan mycket länge. Den ligger ej långt från Öijfjället, känt från karolinernas dödsmarsch över fjällen nyåret 1719. På Öijfjället och Bråvallen lågo de av snöstormen dödade i hopar. Kanske var det efter dessa dystra händelser man övergav Bråvallen, som ligger nära Bråfjället, ej långt från Öijfjället. Bråfjället torde väl ha fått sitt namn av de svarta, bråda stup, som utmärker det. Några grå stugor av kärnig storfura ha trotsat århundraden. Men de stå obebodda. Fjällfolket övernattar ej gärna på den ödsliga vallen. Man har sett underliga syner där och blivit störd om nätterna av oförklarliga händelser.

Det var i en fjällstuga på svenska sidan om gränsen en oktoberkväll. Vi voro där samlade några goda vänner, bland dem en gammal senig fjällkarl, fiskare och jägare, i fjället kallad Stor-Måns på grund av sin resliga gestalt. Samtalet kom som i nio fall av tio vid höstkvällar i fjället in på mystik och underliga upplevelser. Snöblandat regn droppade och skvalade där ute.

Oktoberkvällen låg mörk över ödsliga vidder. Men inomhus vid björkvedsbrasan var det trivsamt. Stor-Måns drog den ena historien efter den andra, minnen från otaliga fisken, jakter och äventyr i fjället. Han hade varit med om både björn och varg, ja en gång kommit under en sårad björn och blivit räddad tack vare dela sin stadiga älghudsrock med hög krage, dels sin jaktkamrats mästerskott. Björnen hade dock kunnat bita igenom den skyddande kragen och sargat honom illa i nacken, dock ej livsfarligt. Han kunde visa syn för sägen: ett mäktigt ärr, som gjorde, att han gick med huvudet något framåtböjt. Jag minns från min barndom, hur far brukade berätta om Stor-Måns äventyr. Han hade i slutet av 70-talet råkat honom i Linaäll. Stor-Måns hade ock en månljus vinternatt med sitt gamla remingtongevär lyckats på 400 meters håll fälla en stor varg, en illa känd rendödare, vilket bragt honom en särskild belöning av lapparna, nämligen oinskränkt rätt att använda sig av deras kåtor och fiskevatten. Det var sålunda en märklig fjällkarl, vi hade i sällskapet.

Slutligen kom Stor-Måns in på underliga upplevelser, ty jaktäventyren kallade han ej för underliga. Stor-Måns lade mer ved på elden, knackade ur pipan, stoppade den på nytt och berättade för ett andlöst lyssnande auditorium.

“Det var en vinterafton. Det var nyåret 1891. Jag var på hemväg från norska bygder, där jag sålt några mård- och vargskinn, som då stod bra i pris. Jag löpte naturligtvis skidor med gevär och kunt på ryggen. Mina norska vänner avrådde mig från att ge mig iväg på aftonen. Men då jag den hösten ordnat med nödtorftiga förråd av ved och mat i en av stugorna på Bråvallen och var väl orienterad, gav jag mig iväg. Mina vänners avrådan visade ha skäl för sig. Det blev ganska kraftigt snöglopp. Jag tänkte, när det tog i, att jag kunde i nödfall gräva ned mig i snön som riporna. Det har jag varit med om förr. Men jag fortsatte mot vinden.

Jag hade ju ganska goda krafter. Stormen tog i, och det var ej utan att karolinerna kommo i mina tankar. Slutligen skymtade jag till all lycka min efterlängtade stuga, som var till hälften översnöad. Skönt var det att komma in i dess trygga skydd. Natten hade fallit på, och stormen bedarrade. Månskenet låg klart och skarpt över fjällen. Det var en grann natt. Jag redde till eld, satte på kaffet och karvade min fårfiol till grovt bröd. Det kändes rent av festligt i ensamheten. Det gamla ryktet om oknytt bekymrade mig föga. Jag hade ju mitt gevär och goda kroppskrafter. Och av gammal erfarenhet visste jag, att folk ogärna sökte sig till Bråvallen, allra minst en natt. Förresten var det inte något vanligt stråk här.

Framåt klockan ett på natten domnade jag av under renskinnsfällen på britsen. Det var absolut tyst. Då vaknade jag efter någon timme av oförklarlig anledning. Det var någon människa i närheten. Jag kände det instinktivt. Jag steg upp och lade ved på glöden. Då såg jag plötsligt ett ansikte tryckt mot rutan. Ansiktet bar trekantig hatt och såg ytterligt utmärglat ut. I tro att det var någon patrull från svenska trupper, som under fjällövningar förirrat sig in på norska sidan, rusade jag ut för att kalla in den i stugan. Men häpen blev jag, då intet spår och ingen människa kunde upptäckas. Jag gick runt stugan. Snön bar intet spår.

Underlig till mods skyndade jag in igen. Det där ansiktet stod klart för mig. Jag satt en stund vid elden och rökte och lyssnade. Allt var ljudlöst. Av en ingivelse vände jag mig mot rutan. Åter var ansiktet där. Nu kändes det kusligt. Jag iakttog det dock så lugnt jag kunde. Det var ett dött ansikte. Ögonen stirrade glasartade in mot elden. Jag grep geväret, laddade det och gick ut och ropade:

– Vem där?

Intet svar. Jag tog mig om pannan. Jag gned den med snö. Var jag ej riktigt vaken? Sedan jag lyssnat noga i den kalla natten, gick jag in igen. Ansiktet uppenbarade sig ej igen. Men efter en stund hörde jag rop och skrik. Jag skyndade till fönstret. Och nu såg jag människor, nej spökgestalter. På ungefär hundra meters håll såg jag en trupp stapplande soldater, somliga barhuvade, somliga med trekantiga hattar och alla i höga kragstövlar. Kanske synen varade en minut. Så var allt försvunnet, och vidderna ruvade månbelysta över sin dystra hemlighet. Jag sov ej mer den natten, det kan ni lita på”, slöt Stor-Måns berättelsen om sin underliga upplevelse och tillade:

– Ni förstå nog, att jag efter den natten aldrig vilar i Bråvallen på vintern…

Vi sutto en stund tigande. Tystnaden bröts av jägmästare Torkel, som framkastade den förmodan, att vissa händelser kunna så att säga projiceras in i tillkommande tid. Han hade varit med om något liknande. Han hade aldrig före upplevelsen hört talas om den händelse, som bildade bakgrunden. Han berättade:

“Vid Svartjärnflyet, ni vet, hade ett mord ägt rum enligt vad jag fick veta efter min upplevelse. Alltnog – jag kom vandrande ensam en septemberkväll under min tjänstgöring där på skogen. Jag var trött och hungrig men ej det ringaste inställd på besynnerligheter. Jag bara längtade efter mat och vila och en pipa tobak, ty mitt medhavda förråd hade tagit slut. Det var halvmåne och klart. Då ser jag plötsligt snett till höger om stigen två män inbegripna i en våldsam brottning. Det var i en glänta. Så ramlade den ene, och den andre slog honom med något tillhygge som liknade en avbruten grov gren. Jag rusade dit, beredd att klämma till misshandlaren. Men knappt hade jag tagit fem-sex språngsteg, förrän alltsammans var borta, både mannen på marken och mannen som stod.

Försiktigt gick jag fram till brottningsstället. Inte ett märke i gräsvallen, ej ett strå ur läge. Hemkommen till stugan berättade jag synen för min gamle huggare, som väntade på mig. Han sade:

– Jägmästaren har sett svarttjärnflymordet, som skedde för femton år sedan.

Jag tog sedan närmare reda på detaljerna. Allt stämde, gläntan, trädgrenen och allt.”

Stämningen blev allt mer förtätad. Det var tid att gå till vila. De andra somnade, sedan de samtalat om vad de hört. Men jag kunde ej somna på ett par timmar. Gång på gång såg jag mot fönstret och natten där ute, medan glöden på härden falnade.

Ni har hört “Skuggor från det förflutna” ur boken Det spökar i Jämtland av Karl Skogsbo, uppläst av Ludvig Josephson.

När döden hör hemma på fjällen i norr är det ändå lätt att undvika den. Värre är det när ett mörkt minne fäst sig i ett hus som får nya invånare. Michael Forsberg läser en berättelse som handlar om just detta, i historien “När min Jenny dog”, inskickad av Simon Leijnse.

När det kommer till ditt livs kärlek, hur långt kan en förändring gå innan du tappar hoppet och inser att den framför dig faktiskt är en helt annan person – på riktigt?

Vi träffades redan i gymnasiet i Östersund, min fru Jenny och jag. Hon gick estetisk linje med inriktning på hantverk och jag gick bygg. Traditionellt så att det förslår, jag vet. Nå, vi var i alla fall båda inriktade på att arbeta med händerna, skapande om man så vill. Det var så vi fann varandra efter att ha sneglat ett tag när vi möttes i korridorerna. Efter skolan flyttade vi ihop i en lägenhet mitt inne i stan, men märkte snabbt att vi ville ut. Vi ville ha ett hus som var vårt eget och som vi kunde fixa med. Forma själva. Göra till vårt.

När vi såg annonsen om prästgården i Lit, två mil utanför stan, visste vi direkt att det var precis det vi letat efter. Huset låg mitt i det lilla samhället, men hade stor tomt ändå. Det hade stått obebott i nästan femtio år och var i stort behov av renovering. Vi såg det som en möjlighet och utmaning. Samtidigt som det höll nere priset så att vi skulle ha råd.

I juni flyttade vi in och stormtrivdes från första stund. Jag pendlade till mitt jobb på olika byggen i stan och hon gjorde om ett av våra många rum till hemslöjdsateljé. Där satte hon upp sin vävstol och började på sin dröm. Hon tog upp beställningar genom sitt väl upparbetade kontaktnät av butiker, företag och privatpersoner.

De första veckorna kunde jag komma hem, ställa mig i dörröppningen till den där ateljén och bara titta på henne. Den plastiga gamla transistorradion var inställd på P1, solen föll in genom fönstret och rakt på hennes hår. Hon var så koncentrerad på det hon hade för händer. Såg så lycklig ut. Som en ängel. Så tillfreds. Jag älskade att stå där i dörröppningen. Det dröjde alltid flera minuter innan hon upptäckte mig. När hon gjorde det sade hon alltid “Låt mig bara avsluta”.

Jag fixade något att äta och så ägnade vi kvällen åt att arbeta på det renoveringsprojekt vi höll på med för tillfället. Sovrum, kök, våtutrymmen, den vackra glasverandan som vi skulle tillbringa höstkvällarna på med té, kuddar, levande ljus och böcker.

Paradiset varade i nästan tre månader. Det var en tisdag tror jag och jag kom hem som vanligt. Jenny satt på knä i ett av hörnen i ateljén, snett under ett av fönstren, framåtböjd. När jag kom in tittade hon upp och vinkade mig till sig, bad mig huka mig ner bredvid henne. Hon frågade vad jag kände. Jag kände ingenting. Hon log och undrade om jag inte kände att luften liksom var svagt elektrisk. Lite kittlande. Jag försökte verkligen, men nej. Ingenting. Hon skrattade åt mig och sa att jag aldrig varit speciellt inkännande.

Den kvällen var vi inbjudna till grannarna på middag. Sven och Ingrid, ett trevligt äldre par som vi brukade växla ett par ord med över häcken när vi råkade vara i trädgården samtidigt. De hade bjudit in oss vid ett par tillfällen tidigare men det hade alltid kommit något emellan. Nu kunde vi inte tacka nej längre. Det började bli lite pinsamt.

Vi hade en fantastiskt trevlig kväll. Vi skrattade, pratade, åt en god öring och fick noga utvalt vin till det. De hade bott hela sina nästan 80-åriga liv i byn och underhöll oss med hur den hade utvecklats genom årtiondena, hur människor kommit och gått, hur livet hade utvecklats i den. De berättade hur slalombacken hade lockat folk när den då nya släpliften byggdes, hur folk hade flyttat när fabriken stängdes och hur byn sedan stabiliserats som en lugn ort på bekvämt pendlingsavstånd från stan.

Vi hade hunnit hamna på verandan i den smått kyliga sensommarkvällen, med filtar över knäna och stora varma koppar med té i våra kupade händer, innan vi frågade hur historien sett ut med vårt hus. De hade inte berört det än, trots alla historier och skrönor vi fått till oss under kvällen. Varför hade det stått tomt så länge? Ingrid tittade på oss. Det var en sorglig historia.

De senaste som bott där var ett ungt prästpar, mycket omtyckta av alla i byn. Båda var djupt religiösa, hade inga barn men såg ut att leva ett kärleksfullt liv tillsammans, fullt av respekt och ömhet. I alla fall fram tills dess att frun blev blixtförälskad i en ung man ifrån byn. Kärleken var besvarad och de inledde ett förhållande i hemlighet.

Ja, i hemlighet för prästen, men alla andra visste. Det gick knappt att undgå att lägga märke till det. De träffades för det mesta i hemlighet, men när de råkade springa på varandra i affären eller under en promenad i byn var det som om det fanns en elektricitet mellan dem. Det sprakade och lös. Så en dag, nästan ett år senare, var plötsligt både han och hon försvunna. Den unge mannens granne hade sett honom lämna sitt hus kvällen innan med en resväska, så det var uppenbart att de hade rymt tillsammans.

Prästen blev som förbytt efter den dagen. Han började gråta på predikningarna. Gråten och sorgen gick successivt över i vrede och anklagelser. Besöksskaran krympte. Först försvann de som inte var troende, men som hade kommit för att de tyckt om de fantasifulla predikningarna som prästen hade varit känd för. Sedan förvann de som tyckte det var obehagligt med den allt högre rösten och tonläget.

De sista försvann allt eftersom de tappade orken och inte klarade av att bli utsatta för beskyllningar, ja ibland direkta personangrepp, om vilka gruvliga syndare de var. De fick nog av beskrivningarna hur de i detalj skulle straffas på den yttersta dagen, dömas och brinna i helvetet i evighet. Prästen slutade helt att synas i byn (vilket ingen sörjde vid det laget). I veckorna satt han instängd i huset bakom fördragna gardiner. På söndagarna kunde de som gick förbi kyrkan på sina promenader höra honom innanför de tunga kyrkdörrarna, hur han skrek ut sina predikningar inför tomma bänkrader. Det kunde pågå i timmar.

En tidig morgon, sex månader efter det att frun och älskaren försvunnit, hittades prästen hängande i ett av träden i trädgården. Vi var helt tysta på vägen hem. När vi gick genom trädgården tittade vi båda efter vilket träd det kunde ha varit som den stackars prästen hade hängt sig i. Utan att uttala det var vi nog överens om att det måste varit det stora körsbärsträdet. Det hade burit rikligt med bär under sommaren, men vi hade konstaterat att det nog började bli gammalt. En kraftig gren högt upp var grå och torr, som om den påbörjat trädets död av ålderdom. Tänk om det var i den grenen han… Vi såg på varandra och ryste till. Vilken historia!

Dagen efter var det segt att gå upp. Jenny vände på sig och somnade om när jag släpade mig ur sängen. Den uppgående solens strålar föll in genom fönstret och på den delen av täcket som formade sig efter hennes kropp från midjan och nedåt. Om en halvtimme skulle ljuset nå ansiktet och väcka henne. Jag tänkte att jag alltid älskat henne, och åkte till jobbet.

När jag kom hem den eftermiddagen hittade jag henne i hörnet i sin ateljé igen. Hon satt på knä, hukande, böjd framåt med ansiktet ned mot golvet. På samma ställe som dagen innan. Så märkte hon att jag var där. “Äsch, nu kom du på mig. Igen!” skrattade hon. Jag skrattade också.

Efter den gången skrattade vi inte så mycket mer. Allt oftare satt hon där när jag kom hem. Likadant. Och hon blev allt mer ovillig att lämna stället. Hon började fräsa åt mig när jag höjde rösten för att jag blev irriterad av att hon inte kom och åt, fast jag dukat fram.

En morgon två veckor senare var sängen tom när klockan väckte mig. Hon satt redan där. Mellan hennes sänkta ansikte och de grova golvplankorna såg det ut som en svag, nästan osynlig dimma. Jag ropade lite försiktigt på henne. “Jenny…” Hon svarade inte. Gjorde inte minsta tecken som tydde på att hon hört mig. Nu blev jag rädd på riktigt. “JENNY!” Hon ryckte till, släppte blicken från golvet och stirrade på mig. Hennes ögon var rasande. Toppen av dimman virvlade till i luftdraget, klöste med små spretiga fingrar mot mig.

“Vad?” skrek hon. “Har du inget jobb att gå till?”

Det var ingen fråga, utan en uppmaning.

“Ge dig iväg! Stör mig inte!”

Det var något med ansiktet. Stramt och fårat. Någon sorts ålderdom. En skymt av små rynkor runt munnen. Jennys kunder började höra av sig. Till mig. De undrade var deras beställningar var, eller när hon skulle komma och fylla på sina hyllor som hon disponerade i en rad affärer lite här och där. Hon brukade ju alltid vara ute i god tid. Hade det hänt något? Hon hade slutat svara i telefon, på mejl och andra vägar de försökt nå henne. Någon hade till och med knackat på när hon haft vägarna förbi en dag. Ingen hade öppnat. Jag kunde inte ge dem något svar.

Jenny hade slutat prata med mig. Också. Hon satt där i hörnet med ansiktet mot golvet och jag vågade knappt gå in längre. Jag hade gett upp. Att prata mjukt med henne fungerade inte. Inte att skrika heller. Ingen kontakt. Jag ställde in mat innanför dörren, men hon rörde den knappt.

Jag stannade allt oftare hemma från jobbet för att vaka över henne, men kände hur avståndet växte och hur obehaget av att vistas i hennes närhet grodde hos mig. Utanför blev höstmörkret mer påtagligt medan Jenny magrade, håret tappade glansen och hennes hud förlorade färgen.

Det enda som inte verkade tappa kraften var den där dimman som sökte sig upp från golvet och nu hade kopplat smala trådar in i hennes näsborrar. Ja, jag försökte vifta bort den. Jenny blev vansinnig när jag gjorde det. Hon klöste och rev mig. Jag provade till och med att vifta med tidningar i luften för att skingra den, men ändå kunna ha ett visst skyddande avstånd från Jennys vassa naglar. Och hennes ansikte… Jag kände inte igen hennes ansikte längre.

Jenny dog i mitten av november. Jag var där. Hon somnade in som ett torrt skal där inne i hörnet av sin ateljé. I ögonblicket när det hände såg jag hur det spända ansiktet som en gång varit hennes, plötsligt slappnade av och dimman… dimman lossnade från henne, sjönk mot golvet och försvann.

Begravningen var vacker. Mycket folk. Många gemensamma vänner, familj, flera av hennes kunder och folk från byn. De flesta kända ansikten, några okända. Omtyckta, älskade, saknade Jenny. Raden av människor som passerade kistan där hon låg ville aldrig ta slut.

Det var många som blev starkt berörda. Nästan chockade när de såg henne och jag klandrar dem inte. Kvinnan i kistan kunde lika väl varit någon annan om man inte visste att det var Jenny. Det gjorde att jag kanske upplevde hennes död lite väl likgiltigt. Jag grät, javisst, men mest av allt var det bara känslan av ett konstaterande av vad som hänt. Jenny saknades mig något vansinnigt. Som ett tomt svart ingenting som skavde i bröstet. Det hade inte varit Jenny där i slutet. Det kändes knappt som det var henne jag mist.

På kvällen knackade det försiktigt på dörren. Där utanför stod en gammal man, säkert över 90 år. Jag kände genast igen honom. Han hade varit på begravningen. (Han hade fortfarande begravningskostymen på sig och en vacker röd nejlika i knapphålet.) Han var en av dem jag inte hade känt igen, men jag hade lagt märke till honom på hans reaktion när han såg Jenny där i kistan. Han hade reagerat starkt, som så många andra, men ändå annorlunda på något sätt.

“Jag skulle behöva komma in”, sade han och trängde sig försiktigt förbi mig in i hallen. Han stannade och tittade sig omkring. Ett par tårar lossnade från ögonen och hittade sin väg ner för kinderna.

“Här var det”, sade han tyst.

Senast han hade stått där var det som middagsgäst hos det unga nya prästparet, inbjuden av prästen efter att ha träffat och språkat med honom i byn tidigare på dagen. Prästparet hade hälsat honom välkommen i hallen. Redan då visste de. Det skulle vara han och hon. De hade inte en chans.

Motståndet hade varit starkt hos de båda, men de kunde inte låta bli. De träffades så fort de fick en chans. Hon hittade luckor och gick ärenden som inte fanns. Han sökte vägar och platser för att ingen skulle märka något. De träffades på förmiddagar, kvällar och nätter, i skogen, bakom affären och hemma hos honom om det fanns tillfälle. Eller så såg de till att bara mötas på bygatan för att stjäla en kort beröring i förbifarten.

“Som om det vore olyckshändelser… olyckshändelser som lämnade efter sig den största lyckokänslan man kan tänka sig.”

Men i deras lycka drogs de också med stor skuld och ånger. Framförallt hon. De visste båda hur fel det var, det de gjorde, men hon våndades också över sveket mot sin make och den grova synd som äktenskapsbrott var. Hon plågades av hur hon skulle komma att straffas för det i sitt nästa liv.

“Himlen är på jorden, när jag är med dig”, hade hon sagt, “men det ger mig en biljett till helvetet i nästa”.

Men hon varken kunde eller ville avstå från vad de hade. Tillslut blev situationen ohållbar och de såg ingen annan utväg än att rymma. De bestämde tid och plats samma natt, men när han kom dit var hon inte där. Istället kom prästen fram ur skuggorna.

“Han hotade mig”, sade den gamla mannen. “Han sade att han skulle skada henne om jag inte genast lämnade byn och aldrig mer kom tillbaka. Han menade allvar. Jag kunde se det i hans ögon.”

“Jag försvann. Jag såg det som om jag inte hade något val. Kanske var det fel, kanske var jag feg, men jag kunde inte med tanken att hon skulle komma till skada på grund av mig.”

Nu vände han sig om och spände blicken i mig.

“Jag vågade faktiskt inte komma tillbaka förrän nu.” Han tog en lång paus innan han fortsatte. “Hon i kistan var inte din fru. Det var min ängel som låg där.”

Sedan gick han. Jag försökte inte ens hindra honom. Bara stod där, ordlös och handlingsförlamad. Jag såg honom aldrig igen.

Det var omöjligt för mig att bo kvar i huset. Allt påminde om Jenny. Doftade henne. Det var en månad efter begravningen. Annonsen låg ute för försäljning och första visningen skulle vara om två dagar, när vi upptäckte vattenläckan. Det sipprade fram ur en vägg längst inne i källaren, rakt under rummet där Jenny haft sin ateljé. Rören från vattenelementet i ateljén, gick ner genom golvet. Konstigt nog syntes de inte i källaren. Vi kom fram till att rören måste ligga bakom väggen, så vi beslöt att riva den. Och det gjorde vi.

Där bakom var Jenny. I ett trångt utrymme mellan yttervägg och tegelväggen låg hon. Ansiktet hade stelnat i ett panikslaget uttryck. Men det var hon. Ingen tvekan om det. Det var rivmärken på tegelväggens insida och hon hade tegelflisor under de naglar hon hade kvar. Hon hade försökt klösa sig ut. Det var en fruktansvärd syn.

Så här många år efteråt, när jag tänker tillbaka, kan jag bara komma på en förklaring till det som hände. Prästen, galen av svartsjuka, måste ha murat in sin fru där längst inne i källaren. Vetskapen om vad han gjort drev honom till hat och vansinne, tills han inte orkade mer och hängde sig i trädet i trädgården.

Den djupt religiösa prästfruns själ kunde inte finna ro utan längtade efter att få vila i vigd jord. När vi flyttade in såg hon sin chans i Jenny, och bytte helt enkelt plats med henne för att komma ut. Nu är de båda ordentligt begravda. Måtte de finna frid i det.

Ni har hört Michael Forsberg läsa historien “När min Jenny dog”, inskickad av Simon Leijnse.

Minnena som lämnas av soldater som dör långt hemifrån i ödemarken och de som satt sig i väggarna i ett hus där någonting fruktansvärt har hänt är två olika sidor av samma mynt, det tema vi pratat om idag: när händelser skär så djupa sår i platser att ärren blir kvar för alltid. För att avsluta avsnittet kan vi berätta en sista historia där det hela sammanfattas, där hemligheter som gömts i resterna av Sveriges moderna krigshistoria fortfarande kan kasta långa skuggor över verkligheten. Ni hör Ludvig Josephson läsa historien “Fortet”, inskickad av lyssnaren Peter.

Mitt namn är Peter, jag är strax över trettio fyllda och bor i Stockholm. Nog så. Jag vill börja med ett utdrag ur fänrik Reidar G:s dagbok från 1939. Den hör berättelsen till.

”Vi var åtta karlar som hjälptes åt att gräva massgraven. Arbetet utfördes iklädd gummidräkt och gasmask i gassande sol. Ett tjog kroppar låg inlindade i flera lager sänglinne på gräsplätten intill vårt hål. General Didrikson stod själv iförd samma mundering och såg på medan vi slet.

När gropen mätte tolv gånger hjälptes vi åt att kasta ned kropparna i den. Linnet kring ett av liken gled av och blottade dess ansikte. Det är en syn jag tar med mig i graven. Ord kan inte beskriva de vanställda anletsdragen.

Om det inte varit för gasmasken hade skräcken jag kände inte undgått generalen. När alla kroppar låg på rad följde nästa chock: Det var inte dags för återfyllnad, kropparna skulle brännas.

Den vedervärdiga stank som lämnade dessa brinnande lekamen trängde rakt igenom gasmaskerna. Mitt i dånandet från det sprakande eldhavet kunde jag svära på att jag hörde våndaskrik. Dessa ljud har hemsökt mig åtskilliga nätter.”

Så skrev fänriken om sin vistelse i Siaröfortet. Känner folk till Siaröfortet idag? Troligen inte. Kyrkogårdsön? Googlar man på det sistnämnda får man kanske upp en del träffar på en film från 2004 med samma namn, men det är oväsentligt för den här berättelsen.

Kyrkogårdsön ligger i Stockholms skärgård. Namnet kom sig av att den under 1800-talet användes för att begrava sjömän som dött i kolera. Detta för att säkra att smittan inte spreds in till Stockholm. Kolerakyrkogården används än idag som dragplåster för den morbide, även om det rent visuellt endast handlar om en gräsplätt mellan träden. På denna ö anlades strax efter första världskrigets Siaröfortet, en militäranläggning nedsprängd i berget. Fortet stod dock inte färdigt under tiden då ”kriget som skulle stoppa alla krig” rasade, utan först år 1924.

Läser man hela historien om fortet så får det likställas vid det största fuskbygge och mest misslyckade entreprenad i modern, svensk tid. Ett fort tänkt att agera försvarslinje mot ryssen som fick kanoner levererade från ett redan omodernt pansarskepp, kanoner vilka i slutändan som bäst lyckades spotta ut sin ammunition strax utanför strandkanten. Nog om dess tillkortakommanden.

Skrytbygget som kostade staten ett antal miljarder användes endast under ett fåtal år.
Anledningen? Vid Andra världskrigets utbrott betraktades fortet som omodernt.
Det lades ned och användes sedan sparsamt vid militärövningar fram till 60-talet.
På 90-talet tog Statens Fastighetsverk över ön och det misslyckades fortet byggdes om till museum.

Detta är informationen ni kan hitta om ni söker på nätet. På Wikipedia och diverse turistsidor kan du läsa om Siaröfortets historik i olika längd och detaljnivå. Kruxet? Den verkliga historien förtäljs inte, och låt mig försäkra er om att den är långt hemskare än den uppdiktade.

Jag jobbar för Riksarkivet, närmare bestämt på Krigsarkivet. Krigsarkivet har länge varit benäget på Banérgatan, men för några månader sen påbörjades en långsam flytt. Arkivet skulle flytta till Arninge, där en del av Riksarkivet redan ligger. Min chef, en gammal militärveteran vid namn Hans, gav mig mitt under förberedelserna för denna flytt en egendomlig uppgift:

Att hjälpa honom bränna utvalda delar av arkivet.

”Ställ inga frågor, Peter, för jag ger dig inga svar”, sade han när jag ifrågasatte den märkliga ordern. Än märkligare var det faktum att dessa utvalda delar låg inlåsta bakom en dörr i arkivet som jag aldrig noterat förr. En dörr som enbart Hans hade nyckel till. I rummet stod ett tiotal flyttkartonger som han hjälpte mig trava på pirra. Den normalt så barska och uppbröstade karln förvandlades plötsligt till en nervös gammal man. Hans blick fladdrade iväg, han verkade ana skuggor i varenda vrå, som om vi stod i bestånd att flytta en stor hemlighet.

Och låt mig genast intyga att det var just så. Hans förlitade sig på mig till den grad att han tog mig med sig på färden. Väl framme vid ett gammalt nedgånget, öde industriområde i Stockholms utkant bar vi ut kartongerna ur skåpbilen och ställde dem på backen. Den kyliga vårdagen gjorde sig påmind och Hans sprang jäktad iväg för att tömma blåsan. Jag stod kvar och kände hur min nyfikenhet tog över. Utan vidare eftertanke slet jag upp en av kartongerna. Den var fylld med arkivmappar och jag plockade på mig en i mängden och gömde innanför vinterjackan. Högt spel, jag vet, men det funkade.

Väl tillbaka hoppade Hans in i skåpbilen och jag hörde hur han öppnade en trunk. Minuten senare satte han fötterna på asfalten med ett par flaskor tändvätska under armen.

”Nu ska vi bränna militärhemligheter från jordens yta.” Jag vet inte om Hans pratade med sig själv eller om han menat att adresserat mig. Han hällde ut flaskornas innehåll över kartongerna, och slängde på en tändsticka.

Han såg ut att njuta där han stod och såg på medan hemligheterna förvandlades till aska, och med facit i hand förstår jag varför.

Väl hemma i lägenheten öppnade jag mappen. Till skillnad från i alla spionfilmer var den inte märkt ”Top secret”. Försättsbladet var märkt ”Kyrkogårdsön”. Bladet pryddes av en stämpel daterad tolfte maj 1970, det datum då den förpassats till det hemliga arkivet. Första sidorna jag skummade igenom innehöll ritningar. Inga digitalt renderade som nu utan gamla, gedigna ritningar i A1-format. Handritade.

Jag bläddrade vidare. Dagböcker skrivna av såväl byggentreprenör Kruse som krigsledningen avlöste varandra. Bråk om ekonomi, en entreprenör som av sekretesskäl fick se ritningsunderlag just som varje del skulle byggas. En bibel av dokumentation, inklusive gamla svartvita fotografier som visade ön i olika skeden av uppbyggnad. Gamla tidens karlar som poserade med uppvikta tröjärmar och hammare i hand, cigg eller pipa i mungipan.

Jag tillbringade större delen av kvällen med att gå igenom materialet. Oskyldigt, småtråkigt och, såhär i efterhand, överensstämmande med det jag kunnat googla mig till.

Detta ändrades dock så fort jag nådde de delar som avhandlats efter att Siaröfortet stått färdigt.

Soldater från Kustartilleriet i Vaxholm, till antalet någonstans runt trettio man, anlände ön år 1926. Deras uppdrag var att utföra en övning nere i fortet. En övning som gick ut på att hålla sig på sina posteringar nere i fortet, kallat katastrofövning. Till en början var de alla överväldigade av att man fått ned moderniteter som WC och rinnande vatten i fortet, det framgår klart av dagboksanteckningar vilka dock väldigt snart tar en långt mörkare ton.

De kaminer som installerats och utgör fortets enda värmekälla, är för klena. Klimatet blir rått och fukten tränger in. Soldaterna börjar snabbt bli sjuka. Allvarligt sjuka. Detta finns också dokumenterat i form av bilder. Bilder som får mig att rysa av obehag. Det jag ser är inte bara sjuka människor. Dagar in i deras vistelse och de ser vanställda ut.

Handskriften i dagböckerna har kroknat, ibland är det omöjligt att utläsa hela ord, men jag lyckas tyda en av soldaternas inlägg någorlunda. Detta är vad jag fått fram ur en dagbok tillhörande en namnlös soldat:

”Redan dag två av vår katastrofövning, vilken innebär isolering nere i fortet, försökte fänrik Westberg kontakta generalen. Kylan och fukten är outhärdlig och flera av oss har fått stora utslag. Fänrik Karlsson har uppvisat tendenser till något som liknar feber, fast värre. Aldrig sett något liknande. Generalen beordrar oss att hålla position nere i fortet.

Dag tre. Vi har prövat såväl huvudingång som nödutgångar. Allt är igenbommat. Generalen behagar inte svara. Mannarna börjar bli riktigt oroliga.

Dag fem. Fänrikar Karlsson och Ingvars har slagits. Igen. Den här gången inte bara handgemäng. De bet varandra. BET!”

De bilder som sedan följer får mig om möjligt att rysa än mer. Suddiga bilder föreställande bitmärken och blodiga uniformer som kläder livlösa kroppar. Dräktklädda, gasmaskförsedda människor som släpar kropparna ut ur fortets entré. Ett brinnande bål följt av en bild på vad som måste vara en massgrav som fylls igen.

Följande hundratalet sidor av den tjocka mappen följer i samma mönster: Soldater som anländer fortet, stängs in och insjuknar. Våldsamheter, död, likbål.

Det nämns aldrig i textform specifikt vem som beordrat eller varför. Däremot återkommer en kort kombination bokstäver och siffror raderats med överstrykningspenna i samband med rapporterna. När jag håller pappren mot starkt ljus kan H och siffran 3 med säkerhet urskiljas på samtliga, dock aldrig hela den överstrukna formeln. Har man sprutat in nervgifter eller blandat in något otäckt gift i betongkonstruktionen? Det framgår aldrig klart, mer än att man strax efter andra världskrigets utbrott kallar experimentet för ”slutfört”.

De militärövningar som sägs ha ägt rum på fortet fram till 1960-talet läser jag i själva verket har varit saneringsåtgärder. Vad dessa innebär framgår dock inte i detalj, i det dokumentet har nästan hälften av texten blivit överstruken.

Dagar efter att jag läst igenom dessa papper har jag fortfarande svårt att greppa vad som skett.

Ett namn jag återkommer till är Reidar. Han som skrev dagboksinlägget i början av min redogörelse.

Det visar sig att Reidar lever. Han är 100 år gammal och bor på Ljusterö. Jag ringer upp Reidar, som verkar oerhört skärpt. Till en början låter han som en nästan klyschig mysgubbe, men sedan nämner jag Siaröfortet och stämningen dör. På något sätt lyckas jag ändå övertyga honom om ett möte hemma i hans stuga.

Jag köper bullar och kaffe innan jag tar bilfärjan över till Ljusterö. Tänker att man aldrig är vare sig för ung eller för gammal för sånt. Reidar hälsar på mig med… Jag vet inte. Han är reserverad. Inte mot mig, visar det sig, utan mot att börja nysta i saker han försökt gömma undan långt bak i minnesbanken.

Varför han då valt att bo kvar inte mer än två kilometers vingslag från platsen är för mig ett mysterium som jag låter bli att ta upp.

Reidar bekräftar allt i dokumentationen. Experimenten, våldsamheten, döden som sades följa efter fem dagar instängda i fortet. Likbålen och den vedervärdiga stanken som följde den bolmande röken. De vanställda, nästan omänskliga anletsdrag han sett.

Den gamle mannen visar en bild. Jag har sett den förr, på fotografier från fortet, där den sitter inramad. Något är dock annorlunda med den bild Reidar håller fram. Det är ett sepiafärgat fotografi föreställande 13 unga, barbröstade män som poserar nere i fortet.

Jag minns att jag ryste lite inombords när jag såg den uppenbart retuscherade bilden som de guidade visningarna i fortet passerar. Hälften av männen blundar och på de få som har ögonen öppna ser det ut som om någon försökt sudda ut blicken i efterhand. Den unge mannen längst ned till höger i bild ser även ut att ha någon form av utslag eller brännskada vid vänster öga.

Så långt stämmer bilden som finns i fortet överens med den Reidar visar mig.

Skillnaderna är dock två stora: På fotografiet som hänger i fortet har de fyra på raden längs ned målat varsin bokstav på magen, vilka bildar ordet M-U-C-K medan även de andras magar prytts med bokstäver eller figurer. Samtliga på bilden ser även ut att le, som om det gjort just det: Muckat. En glädjens dag. Det stämmer inte med bilden Reidar visar mig.

Männen är barbröstade, men de har inga bokstäver eller figurer målade. Utslagen på mannen längst till höger kvarstår, men delas även av så gott som övriga och återfinns även på bröst och armar. Ingen av männen ler. Istället ser de ut att vara uppställda som ett avsked, likt 1800-talets morbida fotografier på nyligen avlidna människor poserandes på stolar eller i fåtöljer.

Reidar berättar även spökhistorier. Folk som besökt ön under alla de årtionden som gått sedan den, som dokumenten kallade det ”sanerats”. Hur folk vaknat upp mitt i natten i sina tält, eller på vandrarhemmet. Dova skrik av smärta, rop på hjälp. En ung mansröst som jämrar ”General, släpp ut oss!” sägs ha hörts av flera av de besökare som nattetid rört sig runt fortet.

Jag tvivlar såklart på honom, repeterar mantrat jag lärde mig efter att ha hört MacGyver repetera i ett gammalt avsnitt:

”There’s no such things as ghosts, there’s no such things as ghosts.”

Reidar märker av min skepsis, skrockar lätt och avslutar vårt möte genom att rekommendera ett besök till fortet nattetid.

Sagt och gjort. Jag har alltid varit äventyrslysten. Så fort vårt möte är avslutat lämnar jag Reidars stuga och följer rekommendationen. Jag köper på mig proviant och beger mig till Östanå färjeläge.

Passbåten anländer Siaröfortet runt 16-tiden och jag hinner nätt och jämnt hänga på dagens sista guidade visning.

Vi är ett tiotal personer i åldersspannet 15 till 75 som följer en gladlynt guide i min egen ålder. Han berättar vad jag lärt mig är den delvis fabricerade versionen av fortets historia.

Mycket fokus läggs på fuskbygget och de många klavertramp som gjordes med alltifrån konstnärsmålning av fortets hjässa till odugliga kanoner. Elias, som guiden heter, berättar vidare om hur fortet togs i drift för att stängas ned året efter.

Vi rör oss ned i fortet där både kyla och fukt gör sig påmind. Jag förstår genast att denna plats måste ha varit outhärdlig att försöka vistas på under längre stunder. Hela den politiskt korrekta versionen berättas i detalj och jag känner mig nästan som en besserwisser som står i bakgrunden och muttrar ”Det är vad du tror, ja!”.

När Elias kliver ut för en trappa, tätt följd av den nyfikna hopen människor, och berättar att vi ska in i vad han kallar för skjutbordsrummet, avviker jag ljudlöst. Medan tiotalet par fotsteg ekar i trappan passar jag på att gömma mig i sjukrummet, vilket redan uppvisats. Jag hör de dova ljuden av någon form av ljuduppspelning från skjutbordsrummet.

Jag plockar upp en systemkamera och anteckningsblock ur den lilla väska jag bär med. Trots att jag vet att ingen hör mig från andra sidan dörren håller jag andan när gruppen passerar minuter senare. ”Då får jag tacka för mig,” hör jag Elias utbrista, ”ni får utforska på egen hand om ni vill, annars ligger utgången rakt fram och till vänster.”

Mummel från deltagarna följer, därefter fotsteg som samtliga verkar leda i riktning mot utgången. Jag andas äntligen in. Dags att invänta ensamheten.

Rösterna avlägsnar sig och halvtimmen efter höljs sjukstugan i becksvart mörker. Äventyret har börjat. På allvar. Kameradisplayen lyser upp och bländar mig med information om att minneskortet är tomt och har plats för ytterligare 498 bilder utifrån mina inställningar.

Jag prövar ficklampan, som skjuter ut ett behagligt men starkt sken över utrymmet.

Barbecue-buffén invid vandrarhemmet sätter igång runt 18, det har jag läst mig till, så när min klocka slår jämnt lämnar jag sjukstugan med ficklampa i hand. Ingen ska störa min upptäcktsfärd.

Jag har packat ned nog med müslibars, vatten och våtservetter för att överleva dagar i fukten om så skulle behövas. Timmar efter att gruppen lämnat bergrummet har kringliggande ljud dött ut. Det enda som hörs är ett återkommande droppande ljud från någonstans i tunnlarna. Det och knäppandet från gamla ljuskällor och el som borde moderniserats för länge sedan. En bra signal.

Jag vandrar långsamt genom korridoren, noga med varje steg. Skenet far över fotografiet på de 13 soldaterna och hela mitt inre fryser. För mitt inre ser jag den oretuscherade bilden.

Rädslan, uppgivenheten. Den annalkande döden. Jag rör mig vidare, vill inte se på den mer.

Dörren med texten ”Avträde” avspeglas i ficklampans sken. Jag öppnar och kliver in. Låter lampskenet lysa upp de klosetter som troligen inte varit i bruk sedan 1930-talet. Det är kyligt i bergrummet och trots att jag tagit på mig en tjocktröja så ryser jag lätt.

Jag stannar till när något verkar passera i lampskenet. En skugga som näst intill flyter förbi. Där ena ögonblicket, borta nästa. Gåshud när en rysning sprider sig genom min kropp och MacGyver-mantrat far förbi för mitt inre.

Det måste vara inbillning, tänker jag. Men just som min kroppsrotation får ljuskäglan att röra sig längs betongväggen lägger jag märke till något. Rök. Rökmoln lämnar min mun när jag andas ut. Det känns som min insida fryser till solid is. Plötsligt kan jag inte röra mig.

Rökmoln, tänker jag, och vågar plötsligt inte se mig om. Det är kallt i bergrummet, visst.
Men inte så kallt. Någonting känns väldigt fel. Jag är inte ensam, eller åtminstone är det var hjärnan säger mig och plötsligt känner jag mig uttittad.

Jag backar långsamt, känner väggen ta emot, sveper med ficklampan över avträdesrummet även om jag mer än något annat önskar att inget visar sig i dess sken. Långsamma fotsteg, från flera fotpar noterar jag, hörs utifrån korridoren och jag känner paniken växa.

Avträdesrummet lämnas med rask takt. Jag snubblar till över den ränna som anordnats längs golvet för att hjälpa fukten rinna av, och faller nästan ihop. Mirakulöst nog lyckas jag hålla balansen och får syn på karuselldörren. Vägen ut.

Min kroppstyngd slår emot dörrens glas och den ger inte vika. Det gör däremot min kropp, som faller ihop på det fuktiga betongfundamentet. Bakom mig hörs fortsatt flertalet fotsteg mot vått golv. Ett dovt mummel ekar längs bergrummets gångar, men jag kan inte tyda det som ord.

Med vad som måste vara mina allra sista krafter reser jag mig upp. Mörkret faller när ficklampan dör. Det enda ljusinsläpp som kvarstår är fullmånens, den stjärnklara himmelen och månljuset som tränger in genom entréns glasparti. Jag trevar och får fatt om handtaget på dörren intill karusellen. Dörren glider gudskelov upp och hela jag följer efter som om jag limmats fast vid handtaget.

Den friska luften från Mälaren slår emot mig och jag vacklar bakåt. Ljudet från de annalkande fotstegen dör ut i samma ögonblick som dörren slår igen. På andra sidan glasrutorna stirrar tjockt, totalt mörker mot mig. Jag pekar framåt ficklampan, och en blixt far igenom huvudet, som en plötslig migrän, och en bild ristas in i mina hornhinnor i en sekund innan jag hinner släcka ficklampan.

Det är som på fotografiet. De 13 männens avskedsbild. Det verkliga fotografiet som Reidar visade mig, men ändå inte. De har förändrats så lite, och stirrar på mig med vidöppna ögon. Tomma, uppspärrade, vilda, läpparna formandes frysta våndor.

Jag backar bakåt. Känner doften av röken från barbecue-buffén och känner ett plötsligt behov av sällskap.

Signaturmelodi

Ni har hört Ludvig Josephson läsa historien “Fortet”, inskickad av lyssnaren Peter. Och det betyder att Creepypodden är slut för denna gång, och att minnet av avsnittet nu är allt som återstår hos er. Vad ska det förvandlas till i era huvuden till nästa gång vi är tillbaka, om två veckor? Vill jag ens veta…?

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.