Avsnitt 214: Tio svenska storys VIII (och en creepypasta)

För några år sedan gjorde jag en föreläsning i en mindre ort i Dalarna. Jag pratade om källkritik på sociala medier inför en publik av det slag som brukar ta sig till öppna föreläsningar på bibliotek i mindre orter: entusiastiska och nyfikna kvinnor i övre medelåldern.

I mina föreläsningar om källkritik brukar jag av naturliga skäl inte gå in särskilt mycket på spökhistorier, men jag brukar nämna att jag skrivit en bok och driver en podd om dem. Och efter just den här föreläsningen var det en dam som dröjde sig kvar.

“Om du nu är intresserad av spökhistorier så tänkte jag att jag ju måste passa på”, minns jag att hon sade. Hon hade vitt hår och ett varmt leende, kanske 70 år gammal, och även om jag inte hade några särskilt höga förväntningar sade jag att hon naturligtvis skulle göra det.

Det utspelade sig när damen var i min egen ålder, sade hon, och det handlade om hennes dotter. När hon var fyra slutade hon med blöja på nätterna. En natt hade hon vaknat av att dottern stod vid sidan av sängen. Hon behövde kissa, men sade att det var upptaget.

“Vad menar du?”, frågade hon. Ingen annan var vaken. Bredvid henne låg hennes make och snarkade, och i en spjälsäng i hörnet låg lillebror och sov. “Vem är på toaletten?” Dottern hade bara skakat på huvudet. “Det är upptaget”, hade hon sagt igen. Kvinnan suckade. Hon steg upp, följde med sin dotter till toadörren och öppnade den. Se, sade hon. Det är ingen där. Kissa nu, älskling, sade hon, och så gick hon själv och lade sig.

Några nätter senare upprepades händelsen. Flickan stod vid sängen på natten när kvinnan vaknade och hon klagade över att det var upptaget på toaletten. Kvinnan fick följa med henne igen och öppna toadörren, och då vaknade lillebror i sin säng och började gråta, och irriterad och i tron att dottern egentligen bara var rädd för mörkret sade kvinnan, ganska skarpt, att i framtiden skulle hon öppna dörren och gå in själv utan att väcka henne.

Jag lyssnade på damens berättelse, intresserat men också lite artigt. Historier om barn som säger konstiga saker nattetid har jag ändå hört många. Oftast händer just ingenting mer än det, och mer krävs för att jag ska tappa andan. Kanske kände damen det på sig, för hon sänkte rösten och sade att det inte hade varit något hon lagt på minnet, det där, om det inte var för det som hände sedan.

Någon vecka gick utan incidenter om nätterna. Men sedan väcktes kvinnan igen, och dottern grät den här gången. “Jag lovar, mamma, det är upptaget”, sade hon. Kvinnan muttrade att det fick vara nog nu, men gick upp och marscherade ut till toadörren. Hon beskrev minnesbilden som glasklar. Hon tryckte trött ned dörrhandtaget och drog i den, och det tog emot. Först förstod hon inte varför. Sedan såg hon att den röda skivan visades i låset. Någon hade låst toadörren, som bara gick att låsa inifrån.

Hon blev omedelbart livrädd, flydde tillbaka till sovrummet, väckte sin make och viskade att de hade fått inbrott och att någon låst in sig på deras toalett. När han förstod vad hon sade och att hon inte skojade sprang han ut i köket, tog en kniv och gick ut i hallen. Synen som mötte honom var av toadörren som stod på glänt.

Damen berättade att de tillsammans hade tänt i hela lägenheten och vänt upp och ner på allting för att försäkra sig om att inbrottstjuven hade lämnat lägenheten. Han måste, tänkte hon, ha låst upp toadörren, smugit ut och sjappat under den korta minut det tagit henne att väcka sin make. Sedan lugnade de sina barn, som båda var upprivna av uppståndelsen, tills sonen äntligen somnade igen. Ur badrumsskåpet hämtade de pottan, och ställde den i dotterns rum så hon fick kissa.

“Som vi borde ha gjort från början”, sade damen. Så sänkte hon rösten igen. “Men jag och min make var för oroade för att kunna somna om då. Vi drack en kopp te i köket och talade en stund. Han verkade än mer rädd än jag själv. Han tittade sig omkring, reste sig då och då och tittade i garderoberna. Vad gör du, frågade jag. Han skakade på huvudet, och så sade han något jag aldrig kommer glömma. Ytterdörrens säkerhetskedja var i, sade han. Om inbrottstjuven gick, hur lyckades han lägga i dörrkedjan utifrån?”

Damen blev tyst och hennes blick blev tom, som om hon för tusende gången försjönk i grubblerier över hur det hade kunnat gå till. Sedan skrattade hon till.

“Ja, vi nämnde inte det där med dörren för barnen, såklart, och något liknande hände aldrig igen. Jag vet att min ibland dotter berättar för sina vänner om den gången en inbrottstjuv låste in sig på vår toalett”, sade hon. “Men när det bara är jag och min man och vi pratar om den natten, då kallar vi honom för vårt toaspöke.”

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och något jag lärt mig med åren är att motvilliga berättare ofta har de bästa spökhistorierna. Det finns inget mer fascinerande än historier berättade av sådana som inte egentligen vill acceptera att det är något omöjligt de varit med om. För om ingen förklaring finns, vad ska man då ta sig till?

“Sedan urminnes tider har människan strävat efter att söka förstå orsakssammanhang, att förutspå framtiden och att ge sitt liv och sina erfarenheter en mening.”

Orden är etnologen Per-Anders Östlings. I februari 2003 fick han i uppdrag av Institutet för språk och folkminnen att, med hans egna ord, “dokumentera övernaturliga upplevelser, folktro och alternativa världsåskådningar i våra dagars Sverige”. Med andra ord, fråga människor vad för övernaturligt de hade varit med om. Resultatet av arbetet blev boken Spöken, medier och astrala resor, som gavs ut 2012.

I den skriver Östling att människan använder sig av “trosföreställningar för att förklara olika — ofta oväntade — upplevelser. Valet av förklaring strävar i huvudsak efter att återställa jämvikten i hennes trossystem, att etablera en känsla av att framtiden är kontrollerbar och för att minimera hot mot hennes egen självuppfattning.”

Tolkningen av en händelse som övernaturlig är, enligt Östlings synsätt, en sorts självbevarelsedrift i praktiken, alltså. Det kan tejpa ihop ens spruckna världsbild. Men därutöver sker inte längre så mycket tolkning. Det Östling lade märke till i de historier han samlade in var att vi börjat förstå dem annorlunda än förut.

“Många spökupplevelser är otolkade och syftet bakom hemsökelsen finns inte angivet”, skriver han. “Detta tyder på att den moraliska, bestraffande och varnande funktionen inom spökföreställningarna sakta men säkert klingat av.”

Vi tänker inte längre att spöken drabbar oss av ett skäl. Vi får bara acceptera att de drabbat oss. Det låter svårsmält, tycker jag. Jag förstår bättre den grubblande blicken hos damen i Dalarna. Hennes livslånga fundering över vad som egentligen kan förklara det hon varit med om.

Så hur ser de ut, sådana här historier? Jag tänkte att vi skulle lyssna på ett par av de som Per-Anders Östling samlat in och har med i sin bok Spöken, medier och astrala resor, och jämföra dem med den här poddens lyssnarhistorier, sådana som skickats in till creepypodden@sr.se. Och vi kan börja med sådana som berör barn. På sida 43 i Östlings bok hittar vi till exempel en berättelse av ganska klassiskt snitt, som Östling fått höra av en vän. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag hade ett sommarjobb i Linköping när jag var ungefär 23. Jag jobbade på dagarna och hade lånat en lägenhet av en bekants bekant för att ha som krypin. Jag åkte dock hem till Uppsala på helgerna. Lägenheten var helt okej, med den lilla skönhetsfläcken att det var en gatlykta som var placerad precis utanför sovrumsfönstret. Gardinerna hjälpte inte mycket, så det var rätt ljust i rummet på natten.

En kväll när jag hade somnat, vaknar jag av att det är någon som gråter. Jag är rätt säker på att jag inte sov, för jag blev rädd och kollade på klockan och tog på mig glasögonen. Längst ner vid fotändan av sängen ligger det en tjej och tittar på mig. Hon gråter, och ser förbannad ut. Jag känner inte igen henne alls, och hon hade ett speciellt utseende som är svårt att förklara. Lite onaturligt docklikt på något sätt. Sängen var en jättestor dubbelsäng, så vi hade inte någon fysisk kontakt.

Hon tittar på mig i ett par sekunder, och jag som vid det laget var ganska uppjagad kommer inte på någonting att säga. Hon är fullt påklädd i någon slags klänning och ligger på magen. Helt plötsligt skrattar hon till, och liksom sugs ner runt sängen och in under den. Där hör jag hur hon spottar, väser och sparkar i sängbottnen. Sen blir det tyst. Allt är över på under en minut. Jag reser mig upp och går raskt ut i vardagsrummet och tänder alla lampor. Jag tittar naturligtvis under sängen, men där är det tomt. Det märkvärdiga var att jag lugnade ner mig väldigt snabbt, och gick tillbaka in och lade mig. Jag bodde i lägenheten någon vecka efter incidenten, och sedan var sommaren slut. Jag berättade inte för ägarinnan vad som hänt. Däremot finns minnet kvar tydligt och skarpt.

Ja, så kunde alltså en historia låta ur Per-Anders Östlings bok Spöken, medier och astrala resor, uppläst av Ludvig Josephson. Men det är inte bara där berättelser om märkligheter kring barn om nätterna dyker upp. Även vi har fått höra sådana, till exempel denna, inskickad till podden av signaturen Mippin och uppläst av Rakel Josephson.

I natt vaknade jag av att min treåriga dotter sa ”mamma” från rummet bredvid. Det är inget ovanligt, utan kan ofta hända både en och två gånger samma natt. Oftast somnar hon om av sig själv direkt och de få gånger hon inte gör det ropar hon igen. Det som inte brukar hända, är att jag hör en speldosa spela en sällsam sång inifrån barnrummet.

Jag låg en stund i mitt sömndruckna tillstånd och väntade på om hon skulle ropa igen och försökte komma på vilken leksak som kunde göra det ljudet. Och hur min dotter fått igång leksaken från sin säng.

Ingenting jag kom på stämde in på musiken, som gick i mycket höga och ljusa toner. Dottern är för stor för speldosor och de leksaker vänliga släktingar gett henne som låter tenderar att låta mindre mekaniskt och mer elektroniskt. Dessutom var melodin för mig okänd.

Den okända melodin fick mig att gå upp och titta till henne. När jag öppnade dörren kunde jag inte höra ljudet längre. Jag lyssnade vid fönstret, vid elementet och kakelugnen, utifall att det skulle ha varit jag som i min trötta hjärna översatt vind eller gamla rör till musik, men allt var tyst.

Min dotter låg lugnt och sov i sin säng med täcket i en vriden korv kring fötterna och med huvudet nästan vid fotändan av sängen. Hon sover gärna som Pippi, med fötterna på huvudkudden, och hon är dessutom varmblodig, så jag lät henne ligga kvar som hon låg.

Jag passade på att smita på toaletten och på väg tillbaka tyckte jag att jag hörde den där melodin igen, så jag tittade in hos dottern igen för att se att allt fortfarande var lugnt. När jag närmade mig dörren lade jag märke till att musiken, som måste ha spelat från att jag gick ut ur badrummet, tystnade samma sekund som jag drog ner dörrhandtaget. Jag ryckte upp dörren. Ingenting där inne hade ändrat sig från minuterna innan förutom en sak: min dotter låg sovandes i sin säng, men nu med huvudet på kudden och med täcket slätt, uppdraget till axlarna. På sidorna av sängen var täcket prydligt vikt runt madrassens kanter.

Jag sprang in i sovrummet, väckte min man och fick honom att leta igenom hela huset. Själv ryckte jag upp garderoberna på övervåningen, beväpnad med mobilen och ett vedträ från vedkorgen. Vi hittade ingen förklaring. Min dotter sov vidare i vår säng i natt. Jag bara hoppas att vi slipper fler besök av vår okända nattgäst.

Vi hörde “Nattgästen”, skriven av lyssnaren Mippin och uppläst av Rakel Josephson. En historia som påminner om att damen i Dalarna minsann inte var ensam om upplevelsen av att ha nattliga gäster kring sina barn.

“Känslor av oförklarlig köld är nära sammankopplade med spökupplevelser och inom spiritismen framhålls att temperaturen ibland sjunker under en seans.” Så skriver Per -Anders Östling. Han fortsätter med att presentera “en mycket skakande upplevelse”, som en av de han intervjuat till Spöken, medier och astrala resor av Per-Anders Östling hade varit med om. Den läses av Camilla Blomqvist:

Det började för tio år sedan ungefär. Då hade jag, minsta sonen var, vad kan han ha varit, tre eller fyra år någonting, mellangrabben var tolv och min man. Vi var hemma och skulle se en film på videon. Minsta grabben låg och sov.

Vi sätter oss i soffan. Rätt som är slår videon av sig och filmen åker ut. Det kan ju hända. Sedan åker den in och startar igen av sig själv. Då höll jag på att dö. Den kan ju inte åka in av sig själv och starta. Men det gjorde den. Då tänkte jag, vad är det här.

Så hade jag handen, jag satt i ena hörnet i soffan, min man satt i mitten och grabben satt i hörnet på hörnsoffan. Då kände jag, precis bredvid så satt det, jag fick det som det satt någon bredvid mig. Det var som kolsyresnö, iskallt, det var fruktansvärt kallt efter hela kanten bredvid mig.

Jag satte ut handen emellanåt, jag tänkte jag säger ingenting för att min man Peter, han är fullständig ateist och jag har varit med om lite allt möjligt förut. Men, jag tänkte vad är det här, det är någonting som är här, och det är inte snällt, det var min första tanke.

Till slut så frågade han, vad håller du på med?, sa han.

Du, sa jag, gör så här sa jag, så håller du ut handen.

Då gjorde han det, vad fan är det här.

Det är någon här sade jag.

Men sluta sa han.

Mellangrabben blev alldeles till sig. Det satt kvar där. Rätt som det var började det knacka, vi har matsal i en vinkel i vardagsrummet, det började knacka i väggen. Och så började lampan över bordet att snurra.

Vad är det här sade jag. Peter ställde sig upp och så stod han och tittade in mot matsalen, då sade han, helvete det är på min rygg nu. Jag drog handen efter hela hans rygg, det var som en person stod i det här iskalla, helt efter hela hans rygg.

Vi fick, vad fan är det här. Jag har aldrig varit rädd för något sådant här, jag har alltid tyckt, att det är väl så, jag tror på allt sådant här. Men det här var obehagligt, det var fruktansvärt, det var så himla, det var inte snällt.

Så berättade alltså en intervjuperson för Per-Anders Östling, i ett utdrag ur hans Spöken, medier och astrala resor, uppläst av Camilla Blomqvist.

Det är emellanåt förekommande, såväl i hans bok som i min inkorg, att människor som upplever hemsökelser försöker lösa dem med hjälp av mediala personer. Spiritismen fick, enligt Östling, sitt genombrott bland intelligentian i mitten av 1800-talet. Bland deltagarna på seanserna fanns Sir Arthur Conan Doyle och Victor Hugo, och kändast och även mest framgångsrik av de tidiga spiritistiska medierna var, skriver Östling, den gåtfulle Daniel Dunglas Home (1833-1866) som uppträdde för Napoleon III och Alexander II. Men de var inte först. Östling skriver:

“Dessutom har det åtminstone sedan biblisk tid funnits personer som ansetts ha förmågan att ta kontakt med de avlidna. Den mest berömda är andebesvärjerskan i Endor, som uppsöktes av den desperate kung Saul för att komma i kontakt med den avlidne profeten Samuel, något som den döde för övrigt inte uppskattade. Till Sverige kom rörelsen under den senare delen av 1800-talet och de första spiritistiska sällskapen som ännu i dag bedriver verksamhet grundades i början av 1900-talet, nämligen Sällskapet sanningssökarna och Stockholms spiritualistiska förening.”

Så långt Per-Anders Östling. Jag nämnde att försöken att via medier förstå sig på till synes övernaturliga upplevelser förekommer även i den här poddens inkorg, och jag tänkte vi skulle höra ett exempel på det. Det kommer från lyssnaren Sarah, och det läses av Rakel Josephson.

Den här berättelsen utspelar sig egentligen under en längre tid. Jag skulle säga att det handlar om mellan 2009 och 2014. Historien handlar om en av mina bästa vänner och hennes familj.

Hennes dotter Bianca föddes i november 2008. Hon sov dåligt redan från start, men det var inte alltid hon grät. Som spädbarn kunde hon vakna mitt i nätterna och skratta förnöjt, men med tiden så försvann skrattet i natten och byttes mot gråt och skrik och rädsla. Det var inget min vän egentligen tänkte på – små barn gråter ju och skriker ibland på nätterna.

Ju äldre flickan blev desto bättre blev hon på att förklara sin skräck – hon började prata om en tant i hörnet som ”gjorde så här” sa hon och visade ett snurrande av händerna runt varandra. Min vän har aldrig trott på något övernaturligt utan avfärdade det hela som trams.

Med tiden så ökade flickans rädsla och föräldrarna började känna olust kring hela händelsen. Varje kväll så byggde de också en armé runt flickans säng, på order av flickan, en armé av nallar som enligt flickan skyddade henne från tanten med de snurrande händerna.

Till slut så kändes allt ohållbart – barnet fick aldrig sova ordentligt och föräldrarna blev uppskrämda också. Så de bestämde sig för att ta hem ett medium för att rensa huset. Min vän tyckte det kändes helt bisarrt, då hon själv som sagt aldrig trott på övernaturligt – än mindre spöken.

De sa givetvis ingenting till barnet om spöken och medium, utan flickan och hennes systrar var hos mig när dagen för rensningen kom och trodde det var en sedvanlig playdate.

Mediet fick självklart inte veta något om familjens observationer sen innan, utan gick från rum till rum och berättade om husets andar och mystik. När hon kom till Biancas rum så går hon runt och känner in, sedan berättar hon om en dam som finns i rummet – hon är inte elak utan hon finns där och hon står i hörnet som barnet tidigare pekat ut och stickar på en stickning. När föräldrarna hörde detta så frös dem i det närmaste till is – barnets ingående beskrivning på tanten i hörnet med de snurrande händerna – och mediets berättelse om damen i hörnet som stickar.

Bianca vet fortfarande inget om mediet och rensningen. Det kändes inte rätt att skrämma upp ett barn med våra vuxna spöktankar.

Föräldrarna hämtade förresten alla barnen hos oss och åkte hem när utdrivningen var färdig. När kvällen kom så började pappan bygga upp den sedvanliga armén, men då sade Bianca: ”Du behöver inte göra det där, pappa, för tanten är inte kvar”.

Vi hörde “Hon gjorde så här”, skriven av lyssnaren Sarah och uppläst av Rakel Josephson.

En klassisk svensk scen för övernaturliga upplevelser i det stora och det lilla är på bussen. Jag minns ännu varmt en historia ur Bengt af Klintbergs vandringssägenssamling om tre damer som hemsökte en busslinje där de själva förolyckats. Och även i Per-Anders Östlings bok dyker en liknande, mycket kort berättelse upp. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag jobbar som bussförare. Jag hade en linje mellan två städer som det [är] mycket resande på. Det snöade mycket kraftigt så farten var nog inte speciellt hög. Det var bilköer både framför och bakom bussen jag körde. Plötsligt ‘flyttade’ någon ut bussen cirka två meter mot vägens mitt. Konstigt, hann jag tänka och i samma ögonblick passerade jag en vuxen och ett barn som gick på vägkanten i snöovädret. Hade jag behållit samma linje är det tveksamt om jag skulle kunnat undvika att köra på dem. Det var mitt i skogen där det normalt inte finns fotgängare och inte är ute i sådant oväder. Någon ville skydda mig från allvarlig olycka. Men vem ‘flyttade’ bussen?

En berättelse ur Per-Anders Östlings Spöken, medier och astrala resor, uppläst av Ludvig Josephson.

Även nästa berättelse utspelar sig på en buss och läses av Ludvig Josephson, men den här kommer från lyssnaren Kim.

Jag är präst och jobbar i en liten ort utanför Umeå. Vissa mornar byter jag buss i centralorten och far den korta sträckan till min arbetsplats. Det är ingen lång väg, resan tar max sju minuter, och på vägen passerar bussen vårt gravkapell med tillhörande kyrkogård.

De flesta mornar är jag rätt trött och tar inte direkt in min omgivning när jag sitter på bussen, utan brukar sitta och lyssna på poddar på väg till jobbet. Men i förra veckan så tittade jag upp på den digitala displayen längst fram i bussen, den som växlar mellan att visa tiden och att visa utetemperaturen, och ser till min förvåning att den visar 85 grader C. Det ska tilläggas att detta var i mars och att det var snöstorm ute. Jag tyckte att det hela var rätt roligt och ironiskt med tanke på vädret så jag fiskade upp min telefon för att fota och skicka till mina vänner, som en rolig bild. Men innan jag hann få upp kameran slog displayen om för att visa tiden, och jag väntade med kameran i högsta hugg tills när den skulle slå tillbaka för att visa temperaturen. Men när temperaturen väl visades igen så stod det till min besvikelse bara 0 grader C, helt normal temperatur. Jag lade besviken ner telefonen och tänkte att det säkert bara hade varit ett glapp i tekniken och att det fick bli en rolig historia ändå, utan bild.

Nästa morgon satt jag på bussen igen och hade helt glömt bort den glappande displayen från föregående morgon. Men så råkade mina ögon falla på den digitala displayen som igen visade 85 grader C. Denna morgon var jag för trött för att ens orka försöka hinna med att fota, och precis som gången innan så visade den helt normal utetemperatur nästa gång den slog om.

Så i förrgår när jag satt på bussen, så tittade jag upp och såg att den visade 85 grader C, för tredje dagen i rad. Jag hann precis se det innan den slog om för att visa tiden, och det var först då jag noterade att det alltid var på samma plats som den angav den temperaturen, precis efter att vi passerat gravkapellet och kyrkogården. Varför vet jag inte, men på måndag ska jag vara beredd med kameran.

Vi hörde “85 grader C” av lyssnaren Kim, uppläst av Ludvig Josephson. Kim hörde förresten av sig måndagen efter sitt första mejl. I mejlet fanns en bild, som ni kan se om ni går in på Creepypoddens Facebooksida eller Instagramkonto, och där syntes displayens text tydligt och klart: 85 grader varmt var det tydligen när de åkte förbi kyrkogården. Låt oss hoppas att det inte är ett dystert budskap om var de dödat hamnat.

Vi ska avsluta denna kavalkad av lite kortare historier med två som handlar om våra husdjur. Redan i 1800-talets bondesamhälle trodde man att djuren kunde se gastarna som var osynliga för människans ögon, skriver Per-Anders Östling, men i vår tid är det oftast husdjuren som får spela den rollen. Östling skriver:

“Flera av dessa föreställningar härrör från att våra husdjur i några avseenden har skarpare sinnen än oss, vilket medför att de kan uppfatta saker som vi inte kan, därmed inte sagt att det behöver vara något övernaturligt. Möjligen kan uppfattningen vara påverkad av att djuren är otämjda och vilda medan människan är civiliserad och därmed inte tillskrivs de egenskaper som kännetecknar det vilda och spontana.”

Som exempel återger han en historia han fått höra, uppläst av Camilla Blomqvist:

Jag och mamma skulle ned till kyrkogården, och hunden satt i bilen, det är en sådan där, hon gjorde aldrig något, hon gick aldrig ur bilden utan vidare. Det var varmt, så vi vevade ned rutorna, sedan gick vi på gången till graven. Jag menar, hundar får man inte ta med sig in på kyrkogårdar. När vi kommer, inte ens halvvägs till graven, hoppar hunden ur bilen genom fönstret. Det har aldrig hänt någon gång vare sig före eller efter. Hon springer förbi oss ylande, springer till rätt grav, hon har aldrig varit där, och börjar gräva och började skrika. Det var något fruktansvärt. Jag och morsan bara grinade. Vi var helt förstörda. Hur vi fick hunden därifrån, det begriper jag inte. Jag känner nu, att det var det värsta jag varit med. Men hon kunde inte veta. Hon springer alltså direkt till rätt gravplats, börjar gräva och bara skrek. Det var bland det värsta jag varit med om.

En berättelse ur Per-Anders Östlings Spöken, medier och astrala resor, uppläst av Camilla Blomqvist.

Och naturligtvis finns det historier om märkligheter kring husdjur även i den här poddens inkorg. Även om de kanske inte alltid slutar som man förväntar sig. Historien “Katten”, skriven av lyssnaren Linn, läses av Rakel Josephson:

Klockan var sent när jag påbörjade den sedvanliga kvällsrutinen med att försöka få in min katt inför natten.

Den gick vanligtvis ut på att jag stack huvudet genom dörröppningen, visslade och ropade lite. Det var sällan hon kom på första försöket, så efter lite plock på nedervåningen och nedsläckande av lampor brukade jag öppna dörren igen och då kom hon nästan alltid. Dröjde det för länge hörde jag henne ibland jama otåligt och då fick jag skynda mig för att öppna ytterdörren.

Jag har bott här i två år. Det är mitt på landet men gårdarna ligger nära varandra. Lite Bullerbykänsla, brukar kompisar säga när de kommer på besök.

Folk springer mellan tomterna och samlas hos varandra på kräftskivor och liknande. Själv har jag hållit mig lite på min kant och utbyter som mest några artighetsfraser här och där. Min lilla katt är nog med sällskap för mig.

När jag och min närmsta granne, en smårund, gladlynt man i 50-årsåldern, passerar varandra brukar han säga saker som: “Hur gick det med katten? Kom den in i natt?” Eller: ”Det är tur att matte är så envis nu när det börjar bli kallt ute!”

Och jag svarar, så kort och trevligt jag förmår.

Just den här kvällen skiljde sig åt på så sätt att jag, trött efter en lång dags arbete, hade somnat på soffan. Jag påbörjade min lilla kattrutin lite senare och tröttare än vanligt.

Efter att nyvaken och vimmelkantig ha öppnat dörren och tvingat fram några visslingar och rop gick jag, i stället för att vänta på henne, direkt upp till övervåningen för att borsta tänderna och rasa i säng. Hon fick vara ute i natt.

Jag hade just dragit täcket över mig och slumrat till när jag väcktes av något. Ett jamande? Osäker på vad jag hört stapplade jag ur sängen och istället för att gå ner för trapporna öppnade jag balkongdörren och blickade ner mot gårdsplanen.

Jag hörde ett jamande, men jag såg ingen katt. Just när jag tänkte börja ropa fick jag syn på något.

I buskaget precis invid husknuten satt någon ihopkurad. Det var först svårt att se mer än en silhuett, men när ögonen vant sig så kände jag igen honom.

Hans uttryck var skarpt och avvaktande, inte alls som hans vanliga fullmåneansikte. Svartklädd, hukandes och med blicken fäst vid ytterdörren satt min granne där och låtsades jama som en katt.

Jag har passerat honom flera gånger sen den händelsen. Han hälsar alltid glatt och säger några ord. ”Hur är det med katten? Jag har inte hört dig ropa på ett tag.”

Men min kvällsrutin har jag ändrat. Jag öppnar inte längre dörren efter att det blivit mörkt.

Vi hörde historien “Katten”, skriven av lyssnaren Linn och uppläst av Rakel Josephson.

Även i ett sådant här avsnitt, där de svenska, kortare berättelserna får ta den största platsen, tycker jag det kan ge perspektiv att bryta av med en historia från en helt annan plats och tid. Därför ska vi nu höra en berättelse från Creepypasta Wiki, som i sin ton påminner om det vi hört så här långt, där något händer i den lilla världen som vänder allt upp och ner, men som vidgar vyerna för vad det kan vara. Vi ska höra “Jacob Emorys teckningar”, skriven av Peterdivine och uppläst av Ludvig Josephson.

Spökhistorier? Nja, några sådana finns inte direkt här. Det är klart, vi har ju historien om Jacob, men det var väl inte riktigt något sådant.

Vadå, vill du höra den? Jaha. Vi brukar inte berätta om honom. Ja ja, okej. Om du lovar att inte avbryta. Jag har inget tålamod med sådant.

Hur ska man beskriva Jacob Emory? Tja, man kan väl säga att han var lätt att missa. Han var inte dum eller elak, tvärtom, många tyckte nog han var pålitlig och lät honom gärna göra ärenden, men han stack inte ut på något sätt. Framför allt var det som att han aldrig blev riktigt duktig på något.

Han gjorde lite av varje. Han lagade bilar och radioapparater och stod i butiker men han blev inte långvarig. Hans vänner och kollegor kunde ibland reta honom för det, men han svarade alltid samma. “Det var inte gott nog.” Till slut lät folk bli att fråga om varför när han för tusende gången lade ner något han påbörjat bara för någon vecka sedan.

Kanske var det oundvikligt att Jacob till slut skulle lämna staden. Jag minns inte när det var, men jag tror Gertrude en bit ner på gatan vet, men äsch, hon gick ju bort härförleden. Du får fråga någon annan. Hur som helst, ingen gjorde ett seriöst försök att hålla honom kvar. Man tänkte att lite resande skulle ta rastlösheten ur honom, eller uppehålla den tills han blivit nöjd. Vi hade till och med en avskedsfest för honom. Det tycker jag var fint av folk.

Sedan var han borta i… Ja, sex-sju år? Minns inte. Du får fråga någon annan om det med. Hur som helst, sedan kom han tillbaka, och han var förändrad. Han var plötsligt älskvärd och vital, outtröttligt leende. Det dröjde inte länge förrän vi fick veta varför. Han visade något han köpt ute på sina resor. Det var en svart krita, lång som en blyertspenna. Den såg inte mycket ut för världen men så demonstrerade han denn. Det var en syn, det. Han tog sin krita och ritade en cirkel på ett papper, och kan du tänka dig, som en sten föll den till papprets utkant.

Fattar du? Teckningen av cirkeln lämnade inte pappret men rörde sig över det. Som om det var på biografduken.

Jo jo, jag vet hur tokigt det låter, och du kan flina om du vill. Men jag vet vad jag såg och även om folk i allmänhet här helst inte pratar om det här så var det så att cirkeln Jacob Emory ritade rörde sig på pappret. Han skickade runt pappret, jag höll det i min egen hand, och cirkeln gled runt som en stenkula på en bricka. Vi visste inte vad vi skulle säga. Men han fortsatte, han ritade bild efter bild, streckgubbar och figurer från tidningarna och teatern, och han fick dem att slåss med varandra och göra gymnastik. Vi var mållösa. Alla var så imponerade.

Det var uppmuntran han alltid hade sökt. Han kungjorde att han skulle börja framträda med sin krita. För en billig peng ritade han vad man önskade. Det blev samtalsämnet på allas läppar här i stan, det kan jag säga dig. Till och med de mest lättskrämda och fundersamma lät sig till slut övertygas om att hans teckningar var ofarliga och, tja, moraliskt acceptabla. Och han började tjäna pengar.

Stackars Jacob. Om jag inte hade varit så full av beundran hade jag kanske sett tecknen där och då och kunnat rädda honom. Hade jag brutit hans dumma krita i tu hade alla varit gladare idag. Men jag var ung, vi var alla unga, och vi tyckte det han gjorde var spännande och roligt. Och så verkade det ju så harmlöst. Ingen av oss hade några kontakter utanför staden. Tidningarna och radion visste inget om oss. Det var vår sak, vårt nöje.

Jacob marknadsförde sina shower med flygblad, och det var inte vilka flygblad som helst. Gubbarna han ritat på dem hoppade och viftade med händerna, allt för att vinna vår uppmärksamhet. Och det funkade. Vi var säkert minst sextio personer i publiken på hans första framträdande.

Och vilket framträdande sen. Vi satt där och ropade ut vad han skulle rita, Hamlet, ett stridskepp, en luftballong, och Jacobs hand flög över den vita väggen som en duva. Han hade blivit så duktig på att rita. Teckningarna var vackra och exakta, och han kunde rita fina porträtt på bara någon minut. Jag tror faktiskt inte någon enda teckning han gjorde tog mer än tio minuter, hur stor den än var.

För att inte tala om scenerna. När han ritade en riddare som anföll ett slott ritade han även dess interiör, så man kunde se hur riddaren klättrade upp för muren, slog sig fram genom korridorerna och ned i källaren, rädda prinsessan och hoppa ner på sin häst igen, allt under fullständig tystnad. Det var kanske inte så verklighetstroget, men ingen brydde sig väl om det. Vi ville bara bli underhållna. När han var färdig målade han över väggarna i rummet med vit färg, och tills den hade torkat kunde det inte bli något ny show. Det var bra, det gav en liten naturlig paus.

Men det som hände var att Jacob förändrades, och inte till det bättre. Hans vitalitet blev mer intensiv. Han var oavbrutet energisk, från morgon till kväll, som om hans tecknande eller kanske vår beundran fyllde honom med en brinnande iver. Hans ögon blev större och mer stirriga, han sov mindre och mindre och började ge uttryck för mer och mer storvulna idéer. Folk började bli nervösa och illa till mods kring honom.

En månad eller så gick, och Jacobs publik blev allt större. Jag tror varenda en i hela staden kände till honom och ville se honom, och han fick byta till allt större lokaler för sina framträdanden. Han ritade nu flera scener samtidigt, så att figurerna han tecknat fick interagera med varandra, tänk, Hamlet åkte luftballong. Folk älskade det. Han blev mer kreativ, hans monster mer bisarra, och han började också närma sig mer opassande motiv. Själv började han dricka och förföra, utan att någotdera förtog hans stora intensitet. Jag har hört rykten om att kvinnor vaknat mitt i natten i hans säng bara för att upptäcka att Jacob själv med ett brett leende stått och ritat vid ett staffli framför sängen. Men det hade inte varit kvinnorna han ritat av, har det viskats, utan något annat. Ingen har velat berätta vad. De där teckningarna är borta nu förresten, liksom hans flygblad. Det är ingen idé att leta efter dem. Hur som helst, Jacobs supande var till slut det som skulle leda till hans undergång.

En kväll, vid ett av hans framträdanden, blev det så fort han kom upp på scen uppenbart för alla i publiken att Jacob var stupfull. Jag var där, jag kände själv stanken av bourbon, och det på tre meters håll. Showen började, han ritade det vi ropade, och till slut var det någon som ropade: rita dig själv. Tänk att ingen hade kommit på det fram till då. Alla hurrade över idén, och skrattande lydde han.

I det ögonblick då Jacob ritade den sista knappen på sin egen avbilds kavaj på väggen stillnade alla teckningar. Alla vände sig om mot bilden av honom. Älskare slutade kyssas och smeka varandra, clowner slutade trilla och pirater slutade slåss, alla tittade på teckningen av Jacob. Det blev alldeles tyst i salen. Ingen hurrade. Jag minns så väl Jacobs ansikte där och då. Alldeles blek var han, förfärad av insikten att han hade begått ett misstag, och han började omedelbart titta efter de vita färgburkar han hade glömt ställa fram just den kvällen.

Alla andra i publiken tittade på teckningen av Jacob. Och den figuren, den lyfte handen till sin innerficka, tog fram sin egen svarta krita, och vi såg figuren rita en dörr i väggen. Han tryckte sedan handflatan mot den. Och dörren slog upp, och teckningen av Jacob klev ut på scenen.

Resten var, om du ursäktar mig, ett förbannat kaos. Folk skrek och flydde. Jacobs teckningar kom flytande över väggen, ut mot dörren, sedan ut genom den och så angrep de publiken. Monster slet folk i stycken med sina vassa klor. Riddare spetsade dem med sina lansar. Drakar sprutade eld och giftspindlar stora som tallrikar kröp över skrikande människors ansikten. Själv hade jag varit sen den kvällen, så jag satt längst bak, och det blev min räddning. Jag kastade en blick bakom mig innan jag flydde. Det jag såg kommer jag aldrig glömma.

Jacob Emory, vilt skrikande och fäktande med benen, drogs av sina egna skapelser mot väggen, och in i dörröppningen hans kopia hade ritat på väggen.

Ja, stället brann ner, såklart. Många dog. Jag vet inte hur många av Jacobs teckningar som hann fly, eller vad som hände med dem. Brandkåren från grannstaden kom, och med den, polisen. Sedan kom det märkliga kostymklädda män som jag tror jobbade för staten. De tog alla Jacobs flygblad och de var tydliga med att den som sade något om det hela skulle få ångra sig. I tidningen stod det att eldsvådan berott på en osläckt cigarettfimp i en soptunna. Vi gick vidare, vi som klarat oss, och snart var det som om Jacob aldrig funnits.

Nu i efterhand tror jag att jag förstått. Det Jacob skapade var inte teckningar. Teckningar lever inte. Jacob hade hittat något med vilket han kunde skapa liv. Han hade råkat få en kraft han inte kunde hantera, och han blev berusad på den. Jag tror han förtjänade det som hände honom.

Det mesta är borta, men ruinerna efter det nedbrända huset där Jacob gjorde sitt sista framträdande finns kvar. Det var det ena av de där kostymklädda männen misstag, att de inte jämnade det stället med marken. Tydligen ska de riva det nu, har det sagts. Jag har bara återvänt dit en gång, en enda gång sedan elden. Det var nog tre år som hade gått. Bland de svedda, smutsiga rasmassorna skymtade jag en rörelse. Jag tittade närmare, och såg att det var Jacob Emerys hand på väggen. Den såg ut precis som jag mindes den, så brännskadad som han var när han drogs in i den brinnande väggen, men den skakade och spände sig oavbrutet, som om han fortfarande vred sig av plågorna.

Det andra misstaget de kostymklädda männen gjorde var att inte hitta och fånga allt Jacob ritade.

Jag vet inte hur många av dem som flydde. Men jag säger dig detta. De höga, förvildade majsåkrarna strax utanför staden, de ska du aldrig gå in i. För du hade väl hört om de vita figurerna som folk säger att de sett där?

Just det. Nej, det är inte spökhistorier, det vi berättar i den här staden.

Vi hörde “Jacob Emorys teckningar”, skriven av Peterdivine och uppläst av Ludvig Josephson. Den var publicerad på Creepypasta Wiki.

Den som har hållit räkningen vet att vi nu, inklusive den om damen i Dalarna som jag inledde med att berätta, hört nio svenska storys och en från Reddit. Det betyder att bara en återstår. Och då ska vi höra om något som är mångas största skräck: att förlora en närstående. Fast kanske inte på det klassiska sättet. Vi ska höra “Min pappa är försvunnen”, skriven av lyssnaren Alexander och uppläst av Ludvig Josephson.

Som barn så såg jag alltid upp till min pappa. Han var stark, stolt och ärlig, och ville alla väl. Han var min hjälte, och jag saknar honom något enormt. Han försvann för ett tag sedan, och ingen i min familj vet förutom jag. Jag har nu bestämt mig för att berätta om den gången min pappa försvann. Den gången min hjälte inte kom hem.

Jag växte upp i en by utanför Linköping, med mina föräldrar, min syster och en hund, dvärgschnauzern Sture. Det röda huset vi bodde i fick snabbt sällskap av ett rött garage, och en röd friggebod. Skog omfamnade byn, och sjön låg nära. Brokind är ett av de mysigaste ställen jag vet. Strax efter att vi hade flyttat in så köpte mina föräldrar en båt. Elsa hette hon, en vacker träsnipa med dieselmotor. Hon gick max 6 knop, men det gjorde oss ingenting, då hennes lugna tuffande var mysigt och tryggt. Vi gjorde många utflykter med Elsa genom åren.

Det var påväg att bli höst när vi i familjen bestämde oss för att göra en sista båtresa med Elsa innan hon skulle upp på land. Mina föräldrar packade allt det viktiga, medan jag och min syster såg till att få med oss böcker och godis. Vi promenerade ned till badplatsen och båtbryggan, lastade in packningen och begav oss iväg. Elsa tuffade trofast iväg över den lugna sjön, och vi åkte straxt igenom den första slussen. Sture gick runt på båten, längs dess sida, och höll vakt. Han var alltid en modig hund.

Vi kom fram till ön ett par timmar innan det började bli mörkt. Ön var väldigt liten, och vi hade lagt an vid dess klippor ett par gånger tidigare. Vi var ensamma på ön, och hade faktiskt inte sett någon människa de senaste timmarna. Vi var en bra bit bort ifrån de mer populära öarna. Stora, mosstäckta tallar regerade på ön, och de kråkor som var kvar gjorde sitt missnöje hört när de märkte av oss. Sture gick iland och började genast nosa runt efter något kul. Jag gjorde fast båten medans pappa kollade motorn. Min syster och min mamma packade av middagsgrejerna och några filtar. Snart var grillen igång och solen påväg ned. Det var sådär kallt som det blir på sensommaren vid solnedgång, mysigt kallt. Vi satt alla med varsin filt, förutom pappa – pappa behövde aldrig filt.

Efter middagen så kröp jag och min syster ned i fören, där det fanns varsin säng. Mamma och pappa sov i mitten av båten, som gick att konvertera till en stor säng tack vare en enkel träplatta. Det enda som hördes var det lugna kluckandet från vågorna som lätt slog mot Elsas träskrov. Snart sov alla djupt.

Solen hade precis gått upp när det knackade på dörren in till fören.

”Är Sture hos er?”

Det var mamma som frågade. Efter en snabb förklaring så förstod jag och min syster att Sture var borta. Detta hade hänt innan, då han hade bestämt sig för att gå på äventyr mitt i natten. Vi hjälptes alla åt att leta efter honom, och hittade honom glatt nosandes på andra sidan ön. Han skuttade fram till oss och sedan tillbaka till det han nosade på, som för att visa oss. Jag gick över tillsammans med pappa medans min syster och min mamma gick tillbaka till båten. Sture tryckte in nosen bland några stenar som låg i en hög, luktade och fnös, luktade och fnös. Pappa bad mig lyfta upp Sture medans han kollade vad det var.

”En död grävling,” förklarade pappa. ”Konstigt ställe för den att dö på, dock.”

Efter närmare inspektion såg vi att grävlingen låg nästan helt täckt utav stenarna, som om stenarna hade rasat ned på grävlingen. Det somn stod ut som udda var att det inte riktigt fanns något i närheten som stenarna hade kunnat rasa ned ifrån. Efter att ha funderat en stund så sa pappa:

”Min gissning är att någon har hittat grävlingen död på ön, och begravt den.”

”Varför då?” frågade jag.

”Hålla fåglar och andra djur borta, kanske. Vi låter den vara, tycker jag. Ge mig ett par stenar till så håller vi Sture borta ordentligt.”

Vi täckte det lilla stenraset med mer sten. När vi kom tillbaka till min mamma och min syster så förklarade vi läget och bestämde oss för att hålla koll på Sture – det vore tråkigt om han fick i sig något som gjorde honom sjuk. Efter frukost bestämde jag mig för att ta en promenad runt ön för mig själv. Sture slog dock följe med mig.

Solens strålar sken igenom tallarna när vi gick igenom den lilla skogen. Sture sprang fram och tillbaka, inspekterade träd och buskar och verkade ha det trevligt. Jag njöt av den sista fågelsången och naturläten som fanns innan vintern tystnade dem. Det var lite kyligt ute, men inte riktigt så kallt att jag frös.

Efter en stunds promenad märkte jag att jag var ensam. Sture var inte med mig, och jag gissade direkt på att han hade hittat något äckligt att äta, så jag började röra mig tillbaka.

”Sture?” kallade jag, men ingen glad hund dök upp.

”Sture?” provade jag en gång till. Jag visslade. Ingenting.

Jag började gå snabbare. Sture var duktig på inkallning och var väldigt lydig. Jag var nära på att börja springa när jag såg honom. Han stod helt stilla, som frusen på plats, och stirrade över vattnet emot strandpartiet tvärs över sjön. Han släppte inte vad det nu var med blicken även när jag kallade efter honom. Jag tittade dit han tittade, men den enda jag såg var en stock som låg och flöt i vattnet. När jag tog i Sture skakade han till och nästan bet mig. Det var som att han vaknade upp ur en trans. Snabbt återvände han till sitt glada jag igen, och följde efter mig. Jag lade dock märke till att han verkade vara mer spänd än innan. Promenaden tog oss runt ön, och det var snart dags för middag. Efter lite mys runt lägerelden med marshmallows så gick solen ned. Vi lade oss alla snart för att sova, och hade förberett för att puttra iväg runt morgonkvisten.

När morgonen kom så berättade pappa att motorn inte ville starta. Det var som att den var helt död, sa han, och han hade inte hittat felet än. Mamma hade fixat frukost under tiden, och min syster hade gått en runda med Sture. Pappa knepade på motorn hela förmiddagen, men verkade inte kunna få igång den.

”Vi får ringa Micke, han borde kunna komma och bärga oss tillbaka hem” förklarade han.

När pappa skulle ringa Micke så frågade han efter var hans telefon var. Ingen av oss andra hade använt den, och vi kunde inte hitta den. Vi märkte snabbt att ingen utav oss kunde hitta våra mobiler, och vi var alla väldigt förvirrade – vad hade hänt med telefonerna? Spelade någon utav oss ett spratt mot de andra? Oavsett vad så blev stämningen riktigt mörk ett tag, då alla anklagade alla för att ha gömt telefonerna. Efter ett par timmar insåg vi att vi inte skulle få tag i telefonerna igen, och att vi var strandsatta på ön. Jag gjorde lunch medans pappa pillade med motorn och mamma och syster letade återigen efter telefonerna. Vi åt en snabb lunch och jag försökte hjälpa pappa så gott jag kunde.

”Vart är Sture?”

’Helvete’, tänkte jag. Detta var det sista vi behövde just nu. Jag anmälde mig frivillig att leta efter honom, speciellt eftersom jag behövde en paus ifrån situationen vid båten. Jag började gå samma runda som dagen innan, då den täckte en stor del av ön.

Det slog mig efter ett tag att det var väldigt tyst på ön idag. Ingen fågelsång alls, och ön var som dämpad. Jag kunde endast höra mina egna fotsteg som knastrade mot jorden. Jag började känna mig iakttagen, men skyllde det på stressen ifrån situationen vi var i. Jag började ropa och vissla efter Sture, men kunde inte finna honom. Mitt hjärta började slå hårt i mitt bröst och jag började jogga. Jag var rädd att något hade hänt vår älskade hund.

När jag hörde ett skall började jag springa. Jag kom snabbt fram till där skallet hade kommit ifrån, och såg Sture, som såg rädd ut, stå och stirra mot ett stenras. Ett stenras som inte hade varit där igår. Kalla kårar kröp längs min rygg, och jag försökte inte att tänka på vad det kunde vara som hade gjort detta när jag snabbt plockade upp Sture och började jogga tillbaka. Han skällde och skällde och slutade inte förrän vi var tillbaka vid båten. Det tog inte lång tid förens jag och pappa var tillbaka vid stenraset. Det var först nu jag såg det skinnade hjorthuvudet som låg högst upp på stenraset.

”Vad fan kan ha gjort detta?” frågade pappa. Jag skakade på axlarna.

”Det är rätt obehagligt dock,” svarade jag. Pappa nickade. Han gick sedan fram och började lyfta bort några av stenarna. Snart fann han resten av hjorten. Den var också skinnad, och kroppen såg relativt färsk ut.

”Vi måste härifrån snabbt,” sa pappa. Han förklarade inte varför, men jag hörde allvaret i hans röst, och vi skyndade oss bort till båten. Vi nämnde inget för mamma och min syster, då vi inte ville oroa dem mer än nödvändigt. Båten fortsatte att krångla och inga mobiler hittades, så det bestämdes snart att vi fick packa upp igen och förbereda oss för ännu en natt på ön. Vi hade inte sett några andra båtar sedan vi kom hit, och det var alldeles för långt att simma över sjön till fastlandet. Jag och pappa turades om att hålla vakt denna natten, och vi hade låst in Sture med syster och mamma i fören. Jag skulle ta första och tredje vakten, pappa skulle ta andra och sista.

Min första vakt var tyst och ensam. Vi bestämde oss för att hålla igång elden under natten, så vi hade samlat ihop en hel del ved så att det skulle räcka. Jag bytte av pappa efter vad som kändes som en evighet och gick och la mig. Jag blev sedan väckt och bytte av pappa.

Under mitt andra pass så kände jag mig återigen iakttagen. Elden åt snabbt upp den resterande veden, som tog slut. Jag ville inte erkänna det för mig själv först, men jag visste att jag behövde ge mig ut i skogen och leta efter mer ved.

Skogen var kall, tyst och mörk. Jag försökte vara så snabb jag kunde, men då vi redan hade tagit de bästa vedträn vi kunde hitta nära båten så fick jag röra mig djupare inåt. Varje steg kändes som en mil, och varenda fiber i min kropp ville springa tillbaka. Jag hade nästan hela famnen full när jag hörde en suck till höger om mig.

Det jag såg kan närmast beskrivas som siluetten från en hjort, fast bredare, ståendes på två ben. De enda detaljerna jag kunde se var röda ögon stirrade på mig i mörkret, och ljudet den gjorde kan närmast beskrivas som ett dovt mumlande. Jag släppte veden och sprang så fort jag kunde tillbaka mot båten. Det sista jag kunde höra ifrån varelsen var ett rop som jag mycket väl kände igen. Ropet lät precis som mig egen röst.

”Stuureeeeee?”

Jag hade panik nu. Väl framme i båten så väckte jag pappa och berättade allt. Han lyssnade på varenda ord, och kramade sedan om mig.

”Vänta här,” sa han. Jag protesterade när han klev ur båten.

”Vi måste ha ved i natt. Jag berättar mer när det är ljust. Jag har sett dessa innan.”

Han tvingade mig att stanna kvar i båten medans han själv begav sig in i mörkret. Jag var klarvaken och adrenalinet pumpade i min kropp, så det kom som en överraskning när jag somnade. Jag vaknade av ljuset strålar som slog mig i ögonen. Elden var släckt, men det fanns ved utspridd runt den. Pappa satt på en av dynorna i båten, bredvid mig.

”Hur gick det?” frågade jag direkt. Pappa verkade inte höra mig först, men när jag frågade en andra gång så vände han sakta huvudet mot mig och log.

”Allt är bra. Oroa dig inte.”

Hans röst lät lite annorlunda, men jag antog att det var på grund utav hur natten hade varit.

”Såg du varelsen? Vad var det?”

”Det fanns ingen varelse där. Vi åker snart.”

Mamma och min syster vaknade snart, och mamma gjorde iordning frukost. Jag tyckte att pappa betedde sig konstigt. Hur kunde vi åka om motorn inte fungerade?

Jag tog Sture med ut på en morgonpromenad. Sture hade morrat emot pappa när han såg honom, vilket var udda. Jag hade koppel på honom denna gången, då jag inte ville riskera något alls. Det tog inte mer än 5 minuter förrän vi stötte på ännu ett stenras, detta större än de andra. Jag ville inte veta vad det var som låg där i nu, så vi skyndade oss tillbaka. Pappa hade fått igång motorn verkade det som, så vi packade snabbt ihop våra grejer och började puttra hemma. Pappa bad mig att köra båten, då han behövde vila. När vi kom hem så var alla glada och nöjda, förutom pappa, som verkade oberörd för det mesta. Han ville mest äta och stirra ut genom fönstret. När vi försökte tala med honom så log han mest, och fortsatte titta ut igenom fönstret. Sture ville inte ha något att göra med pappa, och var aldrig i samma rum som honom.

Det var först när jag hörde Creepypoddens avsnitt om Getmannen som jag blev riktigt illa till mods. Det hade gått tre veckor sedan vi kom hem, och pappa hade stannat hemma från jobbet. Han hade börjat prata mer och mer, och kunde ibland gå promenader i timmar utan att ta med Sture alls. Hans tal var udda, och han verkade nästan härma oss mer än vad en normal människa bör. Då och då ropade han på Sture, fast hans rop var utdraget. Den sista droppen var när jag vaknade mitt i natten och pappa satt på mitt golv, stirrandes mot mig, med ett stort leende på läpparna. När han såg att jag var vaken mumlade han något om Sture, och gick sedan ut ur mitt rum.

Dagen därpå tog jag Elsa till ön igen. Jag behövde veta vad det var som hade hänt den där natten. Varför var min pappa inte sig själv längre? Jag lade till båten, såg resterna av veden som låg kvar på klippan, och begav mig in i skogen igen. Jag kom snart fram till stenraset. Ni kan nog gissa vad jag fann där.

Detta var igår, och jag vet inte vad jag ska göra. Jag skriver detta från min laptop, i soffan. Pappa har inte låtit mig vara utan uppsyn sedan jag kom tillbaka. Han vill vara i samma rum som mig, och har alltid ett leende på läpparna. Jag ska sova hos en kompis ikväll, då jag inte vågar vara kvar. Jag har ringt polisen, men inte berättat för någon annan.

Om det är någon där ute som vet vad jag kan göra, snälla, kontakta mig. Jag saknar honom. Jag saknar min pappa.

Signaturmelodi

Vi har hört “Min pappa är försvunnen”, skriven av lyssnaren Alexander och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har vi betat av historierna vi hade att bjuda på för den här gången. Men vi hörs igen om två veckor – och hör ni av er innan dess kan det bli er historia vi hör då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.