Avsnitt 106: Förföljd

2016 kom en film som hette The Watcher ut. Det var en skräckfilm, om ett ungt par som flyttade in i ett stort hus i ett lugnt villaområde. De skulle behöva renovera lite, men det såg ut som att drömmen om det fina villalivet var nära att uppfyllas. Tills att någon började skicka märkliga brev och försändelser, hotfulla meddelanden från någon som ser varje rörelse paret gör. Den märkliga kraft som förföljer dem tycks sväva över deras liv, som om den såg allt.

Filmen var inte särskilt bra. Den fick dåliga recensioner, och hade nog snabbt glömts bort. Om det inte var för dess bakgrund. När The Watcher presenterades nämnde produktionsbolaget att den var “inspired by a true story”, men vilken denna true story som skulle ligga bakom händelserna var sades aldrig. Det berodde på att det verkliga äkta par, vars mardrömslika kamp med en okänd brevskrivare pågått i åratal, inte ville att deras fruktansvärda tillvaro skulle få än mer uppmärksamhet. För det mysteriet är fortfarande inte löst.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och i dagens avsnitt berättar vi historier om att förföljas. Och då är det nästan helt perfekt att börja med berättelsen om “The Watcher” – alltså den riktiga “The Watcher”.

2014 köpte paret Derek och Maria Broaddus ett hus på 657 Boulevard, Westfield, New Jersey. Westfield är en lugn, rik och trygg stad för den övre medelklassen, och paret Broaddus hoppades det skulle bli en fin plats för deras barn att växa upp på. Men knappt hade de hunnit ta fram färgburkarna för att måla om väggarna i det 110 år gamla huset förrän de hittade ett märkligt brev i brevlådan.

“Kära nya grannar på 657 Boulevard, tillåt mig välkomna er till området”, började det. Det låter trevligt, men blev snabbt mörkare: “Hur hamnade ni här? Var det månne krafterna i 657 Boulevard som självmant kallade er? Huset har varit min familjs angelägenhet i decennier nu, och när det nu närmar sig sin 110:e födelsedag är det jag som fått ansvaret att vaka över det i väntan på dess återuppståndelse. Min farfar vakade över huset på 20-talet, och min pappa på 60-talet. Nu är det min tur. Känner ni till detta hus historia? Vet ni vad som gömmer sig i dess väggar? Varför är ni här? Det kommer jag få reda på.”

Den okände brevskrivaren hade haft ögonen öppna. I brevet pekades paret Broaddus bil ut, och även bilarna som tillhörde de byggarbetare de anlitat till renoveringen. Det var för övrigt något brevskrivaren uttryckte missnöje över, att de skulle bygga om. “Tsk, tsk, tsk. Ni vill inte förarga 657 Boulevard”, stod det skrivet med stora, tjocka pennstreck. Vad värre var att även parets tre barn beskrevs. “Är det det unga blodet huset jag ville att huset skulle fyllas med? Gott så. När jag vet vad era barn heter ska jag kalla på dem och locka dem till mig”, fortsatte det.

I slutet av brevet kom brevskrivaren in på sin identitet. “Vem är jag?”, stod det. “Det passerar hundratals bilar om dagen utanför 657 Boulevard. Kanske är jag i en av dem. Titta på alla fönster ni ser från 657 Boulevard, eller alla de som promenerar förbi varje dag. Kanske är jag där. Välkommen, mina vänner, välkommen. Nu börjar vår lilla fest.”

Brevet var signerad med sneda bokstäver: The Watcher. Den som tittar.

Det var början på en mångårig mardröm för paret Broaddus. Breven fortsatte komma, argare och argare, och ständigt fulla av tecken på att de skrivits av någon som på riktigt höll uppsikt över dem. Detaljer om saker som hänt med fastigheten fanns med, ofta färska, bara någon dag gamla. Polisen blandades omedelbart in, men kunde inte hitta några spår på breven som ledde till en avsändare. Först höll paret Broaddus, på polisens begäran, tyst om det hela, men i och med en stämningsansökan de lämnade in mot säljarna av huset som fått men inte berättat om ett sådant där brev exploderade storyn och alla i grannskapet och halva USA blev varse vad som pågick där. Artiklar och nyhetsinslag började beskriva de kusliga breven, medan Broaddus – som inte vågade bo i huset med sina barn – desperat letade andra lösningar. De kunde inte få det sålt, nätt och jämt uthyrt. Planen på att riva huset för att en gång för alla ta bort The Watchers koppling till marken gick i stöpet när de misstänksamma grannarna röstade ner förslaget i en lokal debatt. Människor som hörde om historien spekulerade på Facebook och Reddit om det var Broaddus själva som skrev breven, trots att familjen i flera år varit nära nervsammanbrottet.

Och hela tiden kom breven. Det stod om huset, om barnen, om Maria och Derek och vad de gjorde, och det stod att någonting fanns i själva väggarna. Kanske The Watcher själv.

Vem som legat bakom breven är fortfarande okänt.

Paret Broaddus upplevelser är kanske de värsta man den värsta sortens förföljelse man kan föreställa sig i vardagen nu för tiden. Men förr, när fattiga europeer kom till USA under 20- och 30-talets mörka tider, kunde det bli än värre. Åtminstone enligt en kort berättelse som 2012 publicerades på Reddit, skriven av användaren Theworldisgrim. Den handlar om en kraft östeuropeer alltid vetat att vara rädd för: Strigoi, de dödas gamla andar som stiger upp ur gravarna. Det är dessa varelser Theworldisgrims historia döpts efter, och den läses av mig:

Jag har precis varit ute hos min gammelfarbror Henry, där jag hjälpt till med gårdens bestyr. Det brukar jag göra när jag är mellan jobb, för han börjar bli riktigt gammal och det finns en del saker att göra som numera är för tunga för honom. Det har varit en lång dag ute i solen och jag är dödstrött, men jag kommer ändå ha svårt att somna. Planen var att jag och min tjej skulle ligga i soffan och titta på The Walking Dead, men det känner jag inte längre för. Jag ska berätta varför.

Vid elvatiden i förmiddags var jag uppe på loftet i ladan ute hos Henry för att bära ner hö till fåren. Själv satt han som vanligt nere på en bänk, i ett moln av sina filterlösa cigaretter och muttrade för sig själv. När jag stod och svettades över höet som bäst kom han och plirade mot mig, och frågade om jag och min “dam” hade några kvällsplaner. Sättet han tittade på mig fick den oskyldiga frågan att bli något mer dubbelbottnad. Jag rätade på mig och flinade tillbaka.

“Det ska du skita i, Henry”, sade jag och torkade svettet ur pannan. Det var en varm dag och ännu varmare uppe på loftet. “Nä, men vi håller på att titta igenom en serie. Den handlar om en zombiekatastrof, men mest går det ut på att huvudpersonerna bråkar om vem ska bli den nya ledaren över skaran av överlevande.”

“Zombies, jahadu. Är det något naket då?”, sade han. Jag skrattade till. Gubben är 83 år gammal.

“Nädu, man får nöja sig med blodiga massakrer där zombies äter skrikande människor. Kasta upp en cigg är du snäll.”

“Du får väl inte stå och röka uppe mitt i torra höet, skitunge”, gormade han. “Kom ner och vila en stund så får du röka.”

Jag klättrade ner för den rangliga stegen från loftet och tog en av hans starka och ganska äckliga filterlösa cigaretter. Första blosset fick det att snurra i huvudet på mig, och jag slog mig ned i förarsätet på en gammal motorgräsklippare. Henry tittade på mig och gjorde en min.

“Försiktig med den där. Jag skulle inte våga låta dig köra en sådan där, dagens unga kan inte för sitt liv hantera sådant…”

“…och du kan lasta ner dina höbalar själv om du ska vara sådan”, avbröt jag honom och sade. Han skrattade och böjde sig med visst besvär ner till en kylväska och tog upp en öl åt mig. Medan jag öppnade och tog en klunk ställde han sig lutad mot en vägg och tittade på, men hans blick stelnade och han verkade försvinna i en fundering. Jag tittade på honom – det var ovanligt att han blev tyst. Jag drack några klunkar till i hettan och väntade ut hans funderande.

“Jag undrar om det var sådana ‘zombies’ jag en gång såg”, sade han grubblande. “De såg väl inte ut som de gör på teve, men jag vet inte vad annat jag skulle kalla dem.”

Han tittade på mig och jag såg att han inte skojade. Jag stelnade till med ölen i handen.

“Mor kallade dem ba-baus, eller strigoi, som de hette där hon växte upp.”

Min släkt härstammar från Rumänien, men på 30-talet immigrerade de till Nordamerika.

“Vad menar du, Henry? Är det zombies?”, sade jag. Han hade många gånger berättat om de gamla sägner han växte upp med, och många av dem hade varit riktigt kryddstarka historier, men det här var en ny nivå.

Det sista spåret av Henrys leende falnade, och han såg plötsligt äldre och tröttare ut än någonsin förut. Glimten i hans bruna ögon slocknade. Han ser oftast ut som en parodi på en bondgubbe, med hängselbyxor och märkliga, smutsiga kepsar, men nu såg man bara den gamle mannen som överlevt depressionen, världskriget och fattigdom. Han suckade.

“Vi var i Newfoundland då, och skulle ta tåget till Alberta där det skulle finnas en grupp rumänier vi kunde få hjälp av med att bygga upp ett hem. Jag minns inte vad som hände riktigt, för jag var inte gammal då, men vi kom aldrig fram. Inte bara vår familj, utan en hel grupp rumänier och ungrare som kommit med båten. Ingen pratade engelska, och någonstans på vägen hamnade vi fel och kom vilse. På tåget dög plötsligt inte våra biljetter längre, och de jäklarna tyckte väl vi bara var en hög smutsiga slaver. De sparkade ut oss vid en öde tågstation mitt ute i ingenstans i Ontario. Vi hade inga pengar, kunde inte språket, och hade ingenstans att gå, och så satt vi där – övergivna. Vi visste inte ens om vi var i Kanada fortfarande. Höstnatten kom och det blev snabbt kallare. Vi blev kvar där hela vintern. Vi bodde i en uppsättning övergivna tågvagnar. Några dog när det var som kallast.”

“Men gud”, sade jag ljudlöst. Jag hade aldrig fått höra om det här förut.

Henry tittade mig i ögonen. Hans blick vägde tungt.

“Tack och lov överlevde alla i familjen. Ingen frös eller svalt ihjäl. Det var väl ren tur och överlevnadsinstinkt, för ingen av oss fick några bidrag eller några matkuponger. Det kanske man fick om man var amerikan, men det var inte vi. När vintern började bedarra gav sig några av de vuxna männen av till fots för att försöka hitta arbete. Dem såg jag aldrig igen, men efter en tid började vi få lite pengar skickat till oss. Några tyska kvinnor från en kyrka i närheten fick reda på att vi bodde där, och de tog med sig pengaförsändelserna och lite mat och kläder när de kunde. Så klarade vi oss.”

Han tände en till cigarett, och erbjöd mig en. Jag avböjde.

“Problemet var att vi satt fast där. Sex familjer var vi, tror jag. Vi hade fortfarande ingenstans att gå och pengarna räckte inte långt, bara till att överleva. Vi satte upp lite fällor i skogen och åt de djur som fastnade där, plockade bär och snattade ibland några majskolvar från kringliggande åkrar. Polisen visste att vi var där, men lät oss vara. Å andra sidan hjälpte de oss inte heller. Och så kom vintern igen.”

“Det måste ha varit förjävligt”, sade jag försiktigt.

Han ryste till. “Iskallt. För kallt. Det är svårt att värma upp en vagn av plåt med små pinnar eldade i en hemgjord kamin. Vi var hungrig, men det snöade så illa att kvinnorna från kyrkan inte kunde komma fram till oss. Pengarna blev också liggande på stationen, jag tror det var i St. Thomas, eftersom ingen kunde ta sig hela vägen dit. Vi var nära att bli desperata.”

Henry suckade igen, och böjde sig ned för att ta upp en öl. Hans stora, seniga händer, ärrade av hårt arbete under ett långt liv, skakade lite när de öppnade den.

“Fruktansvärt, man var ju bara barnet. Jag var fem år gammal den vintern. Och det var jag som såg de första gången.”

Han sippade på sin öl. Jag väntade på att han skulle fortsätta.

“Jag kommer ihåg att det var i kvällningen. Jag hade gått ut ur vår vagn för att kissa. Solen hade nätt och jämt gått ner, och ljuset gjorde att snön gnistrade i gult och rött. När jag hade kissat tittade jag upp, och såg en pojke en bit bort. Han stod vid vagnens bortre kortsida, och jag kunde urskilja hans ansikte i dunklet. Jag kände igen honom. Det var en av de små ungerska pojkarna som hade dött året dessförinnan. Hans hud var grå och blå, och hans ögon var röda och svarta. Hans ansikte var fläckat i sjukligt gult. Hans kläder hängde sönderrivna och smutsiga på honom. Han öppnade munnen och jag såg att hans tänder svartnat. Då sprang jag. Jag skrek i högan sky, och när jag kom in i vagnen och berättade vad som hänt fick jag stryk. Mormor sade åt mig att jag var en lögnare och att jag inte skulle skrämmas. Hon frågade mig vad jag skulle ha sagt om pojkens mamma hade hört mig, när jag sade så hemska saker om hennes stackars son, bara för att få lite uppmärksamhet. Jag skrek att det var sant, men fick bara mer stryk för det.”

Jag bara stirrade på honom.

“Va?”, sade jag. Jag hörde på min röst hur tveksam den lät. Gamle Henry, började han bli lite för gammal kanske… Han fortsatte, som om han inte hört mig.

“Dagen därpå gick mamma och några av de andra kvinnorna ut för att hämta ved. Min bror, din farfar, fick se till oss barn. Han var tio år då. Han trodde mig när jag berättade om den ungerska pojken, för han visste när att jag bara kunde ha blivit så rädd om det jag sade var sant. Han sade åt de andra barnen att stanna kvar i vagnen, och så tog han med mig ut för att gå till där vi visste att den ungerska pojken blivit begraven. Han tog med en kniv, och sade att han skulle skära halsen av monstret, och även om jag var rädd så kände jag mig tryggare med honom. Dessutom ville jag imponera på honom med att jag vågade gå ut igen. På kniven var det ett krucifix ingraverat, och han sade att det hjälpte mot djävulen. Något sådant iallafall, och jag trodde honom.”

Mot bättre vetande hade jag blivit helt uppslukad av Henrys historia. Jag bad honom om en cigarett, och han tände den och en åt sig själv med sin stora Zippotändare.

“Vi följde spåren en bit bort och kom in i en stor glänta, en del av de fält som omgav skogsområdet där våra vagnar stod. Spåren fortsatte iväg in i ett nytt skogsområde, men vi vek av åt vänster där de vuxna i våras en bit bort hade gjort en liten begravningsplats för att begrava de som dött. De döda hade begravts i potatissäckar, för det var det enda de hade. De hade luktat illa när vintern börjat lätta upp, så de var snabba med att få dem i jorden så snart tjälen i jorden släppte.”

“Herregud”, mumlade jag igen för mig själv.

“När vi kom fram förväntade vi oss ju att få se ett stort hål i marken där vi föreställt oss att pojken grävt sig upp, men snön låg tät och orörd. Vi hade inte tagit med oss något att gräva med, så vi fick vända om och gå hem igen. Din farfar trodde mig inte längre, och han luggade mig ordentligt på vägen hem. Jag satt väl och grinade i vagnen, och då kom mor hem täckt av snö: det hade så smått börjat storma. Vi åt lite tunn, blaskig soppa, och så fick vi gå och lägg oss. Mormor gick ut för att hämta ved, men kom strax in i vagnen igen tomhänt, vit i ansiktet. Hon skakade, märkte jag när hon lade sig intill oss. Någon frågade vad som hade hänt, och hon väste att vi skulle vara tysta. Då visste jag att han var där ute, och jag började gråta. Jag tror vi grät allihopa.”

Jag visste inte vad jag skulle säga. Henry fortsatte.

“Tidigt på morgonen vaknade jag, uthungrad och kissnödig. Det hade börjat ljusna. Jag smög upp och skulle ta mig ur vagnen, genom den dörr vi satt ihop av pinnar och djurhudar, men öppnade den först lite på glänt för att titta ut. Där ute lyste ett blekt morgonljus genom de snötäckta träden, och kastade långa skuggor. Men det var tillräckligt ljust för att jag skulle kunna se olika gestalter röra sig mellan träden. De gick långsamt runt, som på måfå, några stora som vuxna och andra små som barn. De såg ut som om de letade efter något utan att veta var de skulle leta. Jag blev livrädd och kastade mig under filtarna igen.”

“De vuxna hade ett möte den dagen. Några andra hade också sett dem, den natten, och alla som vaknade på morgonen såg spåren i snön de lämnat efter sig. Jag hörde inte mycket, för de stoppade in alla barnen i en vagn och hade mötet i en annan, men jag hörde att de pratade om familjemedlemmar som sedan länge dött. Några av dem grät, och det kändes som att paniken låg i luften. I Rumänien berättar man mycket om sådant där, du vet, gamla berättelser om de döda som är uppe och går igen. Nu drog man sig dem till minnes, och förstod att vi måste därifrån. Men snön isolerade oss fortfarande från omvärlden. Så vi packade ihop oss i två av vagnarna för att vänta ut ovädret. Det blev trångt, men åtminstone lite varmare, och vi kände oss säkrare. Fram tills på natten. Då började det låta utanför vagnarna. Vi hörde tomma, ekande rop som steg och sjönk i vinden: röster. De morrade och skrek, och då och då smällde det till i vagnens väggar. Ingen sade ett ord. Vi hade barrikaderat dörrarna så gott vi kunde, och ingen rörde sig. Vi bara tittade på varandra i det flackande ljuset av stearinljusen, och försökte att inte skrika.”

Jag kände inom mig att jag ville ifrågasätta Henry, att jag ville genomskåda honom, men hans ansiktsuttryck talade klarspråk. Det här var något han aldrig sagt förrän nu, inte till någon enda människa. Inte någon av dem som var med om det, skulle jag tro. De som fortfarande levde hade kanske förträngt det, vad jag vet. Jag själv skulle inte vilja minnas en sådan natt, i en urkyld vagn ute i ödemarken. Jag förstår dem. Men Henry mindes, och nu berättade Henry. Av någon anledning kom detta den här dagen, med mig, i eftermiddagsvärmen på bondgården. Jag hade gåshud. Vad det här än var, så kunde inte det vara påhitt.

“Morgonen kom, och när snön hade bedarrat gav vi oss av mot tågstationen där vi släppts av. Det gick långsamt i den djupa snön, och när vi väl kom fram vägrade vi gå därifrån. De vuxna och de som arbetade på tågstationen förstod väl inte varandra särskilt väl, och mest skrek de på varandra. Så kom de tyska kvinnorna från kyrkan, och polisen, och efter en stund hade man tydligen bestämt sig för att vi skulle inhysas på ett härbärge i Vienna.”

Han suckade, och blev tyst. Länge hängde den tystnaden kvar mellan oss. Det enda som hördes i ladan var hans ansträngda, rosslande andetag.

“Jag minns inte mycket mer än så. Jag var en liten unge, bara. Det här är så länge sedan.”

Han reste sig mödosamt, och tittade på armbandsuret.

“Nä nu, hörrö. Det är lunchdags. Kom med så får vi något i oss.”

Han vände sig om och började gå medan han kliade sig där bak, och det var tydligt besked: sagostunden var över, och att han inte skulle ta några frågor.

Och här sitter jag nu, hemma hos mig, klockan tre på morgonen. Jag borde sova. Men jag vet att jag det kommer bli svårt, för varje gång jag släcker lampan och sluter ögonen ser jag honom i snön: den lille pojken med grå hud och dagens sista solstrålar reflekterade i de döda ögonen. Han ler mot mig, och tar ett svajande steg fram, och det är då jag sätter mig upp i sängen igen och tänder lampan för att vänta på att dagsljuset kommer igen.

Ni har hört Strigoi, skriven av Redditanvändaren Theworldisgrim och uppläst av mig. Om man gillade historien har Theworldisgrim, eller T. W. Grim som han kallar sig mejlväxlingen med mig, också publicerat en bok som finns att köpa på Amazon: ”Tripping over Twilight”.

Förföljelse behöver dock inte vara övernaturlig för att vara skrämmande. Lyssnaren Kristian skickade för en tid sedan in en berättelse han kallade Smitaren, om en till synes helt vanlig svensk sommar, och vad som kan gömma sig under ytan, enbart ihoppusslat av lokaltidningsartiklar. Michael Forsberg läser “Smitaren”:

Det är en varm julidag som får luften över asfalten att dallra. Jag sommarjobbar i en kiosk, mitt i den lilla byn Ödsmål. Kiosken ligger vid en vägkorsning; den är stor nog att gå in i, kolla på hyllorna och vända sig om. Inte mer. Och varm, sjukt varm. Ibland sätter jag mig på kyldisken för svalkans skull.

Hampus, Sten och de andra är på Bohus Malmön medan jag svettas i en illasittande pikétröja med ett X över hjärtat. Krysset – nästan alltid öppet. Jag kan se framför mig hur nöjd Ingvar kände sig när han kom på det namnet.

Tiden står stilla, och när väl någon dyker upp är det aldrig någon jag känner. Förutom Maria (Maria!).

Hon kommer ibland för att handla godis men jag står bara där som en idiot, fånigt leende utan något vettigt att säga.

Och sen har vi Stoffe.

Han heter egentligen Staffan men har inte kallats det sedan förskolan. När vi var små var vi som bröder, umgicks jämt. Jag var mer hos honom än hemma. Pappa var alltid på någon av sina jobbresor och för min styvmorsa var jag en malplacerad möbel, något som sabbade den perfekta symmetrin i huset.

Stoffes mamma blev däremot alltid glad när jag kom dit, bjöd på O’boy och frågade om jag ville sova över. Det fanns något desperat i den översvallande vänligheten, kanske för att jag var den enda vännen.

Åren gick. Vi lekte fortfarande när andra började tjuvröka. Ställde upp krig med plastsoldater, imiterade röster; jag var Hitler, han Churchill. Vi ritade skisser över olika slagfält: Kursk, Normandie, El Alamein.

Sedan hände något.

I sexan fick jag en smärtsam insikt när vi lekte med våra arméer på berget ovanför Stoffes hus. Adina, klassens snyggaste tjej, knackade på nere vid huset för att sälja lösnummer av GT åt klasskassan. Om hon sett oss hade jag skämts ihjäl och dött där och då. Någonstans inom mig insåg jag i det ögonblicket att jag vuxit ur barnlivet. Och Stoffe.

Sedan kom högstadiet. Jag fick nya vänner, drack smuggelöl på hemmafester och försökte bli cool. Plötsligt var Stoffe en pinsam belastning; irriterande skräp i ögat jag helst ville blinka bort.

I skolan kom han ofta fram till mig och pratade om andra världskriget, hade fula kläder. Luktade svett. Jag skämdes inför mina nya kompisar Hampus och Sten. Var rädd att Stoffes töntstatus skulle smitta av sig på mig, som om han var en levande sjukdom.
Så jag drog mig undan, blev kort i tonen och ointresserad. Jag försökte verka oberörd men mitt dåliga samvete fanns alltid där, viskande, påträngande.

Vi sågs knappt, började båda på Nösnäsgymnasiet, men på olika program. Stoffe dök ibland upp och pratade tafatt om sina nya projekt. Han hade alltid något på gång, ett egenskapat rollspel på datorn eller jakt på UFO:n. Jag lyssnade otåligt, blev irriterad, avbröt honom och gick. Samma sak varje gång. Att han inte fattade att jag ville vara ifred. Men något höll mig tillbaka och jag sa aldrig ifrån, att han skulle dra.

Den här sommaren har Stoffe ett nytt projekt. Han är övertygad om att en seriemördare går lös, en skräckfigur han kallar Smitaren. Smitaren kör på sina offer med sin bil och döljer morden i den olyckstäta sommartrafiken. Enligt Stoffe har det de senaste sju åren dött en person varje år i smitningsolyckor på samma datum, den 6 juli. Dödsfallen har skett på olika platser på Västkusten med sin början här i Ödsmål 2010. Stoffe är övertygad om att han knäckt mönstret och att mördaren kommer att slå till i Ödsmål igen, i år.

Han går runt i vägkorsningen, besöker minnesplatserna för offren där det ibland ligger intorkade blommor och små kors, bort till kyrkan och över vägen till Ekenässkolan. Han antecknar i ett skrivblock och hummar för sig själv. Ibland, när han tror att jag inte ser, tittar han längtansfullt på mig genom kioskens stora rutor. Det händer att han kommer in och pratar om Smitaren men det blir alltid stelt och konstigt. Ibland får jag känslan att han vill lösa det påhittade fallet med seriemördaren bara för att vara i närheten av kiosken, av mig.

Just idag, i den här stillastående värmen när inte ens glassungar är ute, får han gärna komma hit, om så bara för att bryta den dödande tristessen.

Och visst kommer han.

Stoffe har sitt block under armen och sin mormors gamla mobil med löjligt stora knappar i handen. Den fläckvisa skäggväxten är vildvuxen, grov, och liknar pubishår. Hästsvansen är flottig. Han nickar till hälsning och låtsas kolla i hyllorna. Sedan kan Stoffe inte hålla sig längre.

”Har du sett det här, Krille?”

Jag hatar det gamla smeknamnet. Ekar av mellanstadie och krigslekar.
Han visar en tidningsartikel från GT på sin gamlingmobil. Den är från 2014. ANDRA OFFRET VID DÖDENS KORSNING.

En bild på en oas av blombuketter och fotografier vid vägkanten.

”Här, i korsningen där vägen från Stenungsund och vägen upp mot Ödsmålsbron möts, finns hans jaktmarker. Han slog till här 2010 och 2014 och nu är det dags igen. Cykeln upprepas.”

Stoffe låter allvarlig, som om han spelar en polisroll i en svensk kriminalserie.

”Ja, du sa det i förra veckan. Men varför det? Du har bara läst om en massa olyckor. Det kan vara tillfälligheter, ren otur”, säger jag. “Fatta hur många sommargäster som stressar till Svanesund-färjan, rätt genom korsningen med full gas.”

Han har en lång utläggning om sin teori som pekar på att det existerar en gärningsman. Att dödsfallen började i Ödsmål den 6 juli 2010, det fanns vit bilfärg på offret och vittnen såg en vit sportbil i närheten. Sedan går han vidare och visar att det skett smitningsolyckor på samma datum, i andra korsningar på Västkusten. Uddevalla 2011, Kungsbacka 2012, Lilla edet 2013. Cykeln upprepades med början i Ödsmålskorsningen 2014, sedan de andra platserna. Stoffe visar mig en artikel från förra året, tagen ur Lilla edets lokaltidning TTELA.

“Torsdagen den 6 juli blev en kvinna i 40-årsåldern påkördi korsningen vid E45 och lokalvägen mellan Lilla Edet och Torpabron. Hon hade fått stopp på bilen och blev enligt ett vittne påkörd av en annan bilist när hon ställde ut sin varningstriangel. Kvinnan avled senare under kvällen på Norra Älvsborgs länssjukhus. Den andre föraren avvek från platsen och polisen bedömer det som vållande till annans död, en så kallad smitningsolycka. Vittnet uppgav i senare förhör att smitaren kört en vit sportbil. Kvinnan är det tredje dödsoffret i Västra Götalandstrafiken sedan semesterperioden inleddes i början av juni.”

Stoffe tittar på mig, ivrig trots det makabra i att människor dött. Det är tydligt att åtskilliga timmar gått åt till att göra all denna research, i tidningsdatabaser och på Google. Inte konstigt att Stoffes förvirrade hjärna kopplar ihop osynliga punkter, ser icke-existerande linjer som bildar mönster. Och han är stolt när han berättar, det lyser ur ögonen och orden sprutar ut.

“Nu är det Ödsmåls tur igen.”
“Är det inte lite långsökt? Det enda du har visat mig är smitningsolyckor?”
“Ja, men det har alltid varit en vit sportbil som setts lämna platsen.”
“Det säger ingenting. Fatta hur många sportbilar det finns: Mercedes, Porsche, Lexus.” “Som jag sa förra veckan sprider han ut olyckorna för att inte dra på sig polisens
uppmärksamhet.”
“Eller så är det bara en ren slump.”

Stoffe får något sårat i blicken.

“Det är det inte.”
“Så vad ska du göra? Sitta och vänta hela dagen? Skriva upp nummerplåten på skumma bilar?”

Stoffe ler försiktigt, en lätt rodnad på kinderna, som om han blir påkommen med något förbjudet. “Kan jag sitta här? Jag har ingen keps och solen ger mig eksem.”

Ah, så klart. Det är planen. Jag tänker först säga att han inte kan vara här, att han ska gå ut. Men jag stänger munnen och suckar resignerat.

“Sätt dig vid fönstret. Och stör inga kunder.”

Stoffe ler ännu bredare och tränger sig ner mellan godishyllorna. Han tittar ut och studerar vägkorsningen med kisande ögon som om den är en karta, pennan i högsta hugg. Ibland kastar han en blick på mig, snett leende. Segerviss. Jag hoppas bara att ingen jag känner (Maria!) dyker upp så att jag får skämmas.

Dagen går, hettan håller i sig. Det är olidligt kvavt. Svett kryper fram ur alla porer och lägger en fuktig hinna över huden.

Jag irriterar mig på Stoffe. Han luktar illa, otvättat, surt. Den vita T-shirten med rött Nintendo-tryck är solkig och smutsigt gul i halslinningen. Det krafsar som av möss i väggen när han ivrigt antecknar i sitt block. Jag försöker få iväg honom.

“Det kommer inte att hända något, gå hem.” Han skakar bara på huvudet och sitter envist kvar.

Min irritation växer i takt med att värmen urholkar mitt tålamod. Hur kan Stoffe sitta där, timme efter timme? Han kastar bort sitt liv med att vänta på en skurk som bara finns i hans egen hjärna.

Till slut blir klockan 22. Krysset ska stänga. Stoffe sitter besviken, besegrad. Ingen Smitare. Hans rygg är strimmig av svett. Skrivblocket är fullklottrat med klockslag och registreringsskyltar. Och krigande streckgubbar i marginalen.

“Dags att gå, Stoffe. Closing time.”

Han går ut med sänkt huvud och tvekar i dörröppningen. Han vill säga något. Tittar på mig med en sorgsen blick.

“Vi ses.” Jag nickar.

Sedan räknar jag kassan, låser och går ut. Sommarkvällen är ljummen, surrar av insekter. Solen har försvunnit bakom trädtopparna och målar den allt mörkare himlen i nyanser av rött, lila och aprikos.

Jag kollar på mobilen och går ut på övergångsstället när en rörelse i ögonvrån får mig att stanna mitt i steget. En bil kommer i hög fart, en vitlackerad blixt med tonade rutor. Motorn vrålar hotfullt när bilen susar förbi, så nära att vinddraget sliter i shortstyget. Chocken får en isande skälvning att sprida sig genom min kropp, benen känns svaga och händerna darrar.

Såförbannatnära.

Stoffe dyker upp från ingenstans. Han är så upphetsad att han bara kan prata i avhuggna, andfådda utrop.

“Såg du! En vit … sportbil! Han!”

Mitt hjärta slår hårt, stjäl andetagen och gör mig yr. Bilen är försvunnen runt nästa krök, på väg mot Svanesund-färjan.

“Sluta, det är inte kul.”
“Det är sant. Korsningen…”

Adrenalin rusar omkring i kroppen och antänds på ett ögonblick.

“Håll käften! Jag vill inte höra mer skitsnack, om dina teorier eller tidningsartiklar. Smitaren är en myt.”

Jag tar en paus, flåsar som en tjur.

”Vi är inte vänner längre, fattar du? Du fick hänga i kiosken därför att jag tycker synd om dig, en stinkande, jävla loser.”

Stoffe ser ut som om någon slagit honom hårt i magen. Jag tror först att han ska vika sig dubbel men han stapplar istället bakåt, ut på övergångsstället, med ett sårat, blekt ansiktsuttryck.

”Jag trodde…”

Ilskan, varm och röd, väller fram igen.

”Håll käften, håll bara käften.”

Jag är nära att explodera. Nävarna är så hårt knutna att naglarna gräver djupa halvmånar i handflatorna. Alla gånger jag skämts för Stoffe, all irritation över hur klumpig och barnslig han är, har destillerats ner till just detta ögonblick. Jag är tvungen att komma bort, göra nåt, vad som helst. Annars begraver jag knogarna i det där tjocka, menlösa ansiktet om och om igen tills det inte går att känna igen.

”Jag pallar inte det här, jag går.”

Rösten är mer ett gutturalt morrande än ord.

Jag kommer inte långt på gångvägen innan jag hör vrålet av en bilmotor som snabbt närmar sig vägkorsningen. Två bländande strålkastare, vilt stirrande ljusögon, kommer runt vägkröken i en vansinnig fart. De kör förbi mig på ett ögonblick. Jag blinkar bort vita fläckar, blundar och tittar. Bilen är redan framme vid övergångsstället. Där står Stoffe med munnen fryst i ett förvånat O, skrivblocket tryckt mot bröstet. Ljuskäglorna låser fast honom, bleker färgerna på hans kläder.

En insikt, vass och glasklar, genomborrar min hjärna.

Stoffe hade rätt.

Sedan smäller det.

Ni har hört “Smitaren”, av Kristian, uppläst av Michael Forsberg.

Sist men inte minst i veckans Creepypodden ska vi höra en historia från Redditforumet Nosleeps barndom. 2011 publicerade användaren u/1-800-VISIT-PA en lång historia i två delar, om en skogsvandring han gjort nyligen. Han skulle möta upp sina vänner, men fick sällskap dessförinnan… “Skogsvandringen” läses av Ludvig Josephson:

Ja, jag vet. Jag visste ju att det var en dålig idé att backpacka ensam.

Jag satt där och stirrade på min lilla eld och funderade på varför jag inte hade förberett mig tillräckligt inför detta. Till mitt försvar så är det, när man planerar en gemensam två veckor lång vandring där man på dag tre ska möta upp sina vänner, lätt att glömma de där två dagarna då man är för sig själv. Det slår en helt enkelt inte att de dagarna skulle kunna bli utmanande. Man ser ju inte sig själv som ensam, utan bara på väg till sina vänner. Vandringen har ju egentligen inte ens börjat innan man möts upp: det är som att ta tunnelbanan till en fest. Och det är ju ingen rädd för.

Jag gissar att det var därför jag inte tänkte på hur det här skulle bli.

Jag blir alltid lite skakig när jag är i skogen om natten, till och med när jag har sällskap. Varje litet ljud blir enormt i min paranoida huvud. Det har hänt att jag rusat ut ur mitt tält, redo att slåss för mitt liv, bara för att bli stående stirrande på en ekorre. Inne i tältet låter de alla likadana ute i de prasslande skogsmarkerna: ekorrar, möss, hjortar, tvättbjörnar, björnar och människor. De låter alla som blad som prasslar ute i mörkret i skogen.

Jag väntade mig alltså en jobbig första kväll. Så överraskade jag mig själv med att somna, nästan på en gång. Morgonen därpå förstod jag varför: det hade blåst mjukt men konstant hela natten, och när det susade i träden lät det nästan som vågor på havet som omringade mig. Det var avslappnande, och framför allt maskerade det alla tänkbara andra ljud som kunnat finnas där ute.

Andra kvällen var det vindstilla.

Innan solen gick ner satte jag upp mitt tält och värmde upp en burk med ravioli, medan jag lyssnade på de kvittrande fåglarna och bråkande ekorrarna i träden. Jag tror också jag hörde två rådjur promenera mellan träden en bit bort. Det lät mycket i skogen, nu när den hördes. Fåglarna tystnade och gräshopporna och grodorna tog över när solen gick ner, medan jag packade ner skräpet efter maten i en påse och kröp in i tältet för att sova. Den här gången gick det inte lika lätt.

När jag vaknade var det helt tyst. Jag tittade på armbandsuret och fick lite ont i magen. Två på natten.

Om du aldrig själv varit i en sådan situation ska jag försöka beskriva den bäst jag kan. Tänk att du är i en liten påse av nylon, där väggarna och taket är centimeter från ditt ansikte. Varje litet ljud du själv gör, varje gång du rör dig i sovsäcken eller till och med drar ett djupt andetag, låter extremt högt i tystnaden, som om det ekade över nejderna. Eftersom du för allt i världen inte vill dra någon uppmärksamhet till dig ligger du blick stilla där inne.

Och där ligger du, och försöker sova.

Det är inte så lätt.

Lägg till detta att du inte såg en enda annan bil vid parkeringen borta där nationalparken tar vid, att du inte sett en människa på drygt två dygn, och att du har åtminstone fem mil till närmsta bebyggelse. Tro mig, i den situationen blir man uppmärksam på hur det låter i ens omgivning.

Och det var precis vad jag var. Jag låg där, illa till mods och obekväm, på helspänn i mörkret. Jag försökte vänja ögonen vid mörkret och urskilja varje litet ljud jag hörde, så jag i god tid kunde skilja vinden som blåste i några torra löv på marken från steg. Om man hör djur där ute brukar det prassla i löven regelbundet när de kommer lufsande en bit bort, varpå de sedan stannar upp och känner doften av en, och till slut vänder om och prasslandet i löven avlägsnar sig allt mer.

Det är de sistnämnda ljuden man trivs bäst med att höra.

Jag tillbringade nog minst en timme med att ligga där, stirra upp i tältduken någon decimeter ovanför mitt ansikte och lyssna efter sådana där ljud. Men jag hörde inga. Det var ovanligt.

Sedan hände det.

Det föregicks inte av några fotsteg på avståndet, inga ljud som kunde förvarna mig om vad som skulle hända. Det här var plötsligt, högljutt, och gick väldigt fort.

Jag hörde en lina lossna och löpa längs en trädgren, och så en duns när min ryggsäck som jag hängt upp i trädet föll till marken. Jag hörde snabba, lätta steg fram till ryggsäcken, och en dragkedja som drogs upp. Jag hörde ryggsäcken plockas upp, och innehållet hällas ut på marken bara någon meter bort från mitt tält.

Sedan blev det helt tyst.

Eller nej, helt tyst var det inte. Jag hörde mitt eget hjärta slå som en gong-gong, så högt att det helt säkert måste ha hörts ut i natten och avslöjat hur livrädd jag var. Det var i alla fall som det kändes i det ögonblicket, även om jag såklart förstår att det var överdrivet. Men det var knappast mitt rationella jag som hade överhanden där och då. I det ögonblicket var allt jag visste att någonting som inte var en björn eller en grävling var precis intill mitt tält. Det hade varit för lätta steg, och blixtlåset hade dragits upp för snabbt och intelligent. Det tydde på att det fanns en människa där ute. För det andra hade den antingen varit i närheten av min tältplats hela tiden, eller smugit sig fram så tyst att det inte hörts. Jag gillade inte någon av alternativen.

Och vem, eller vad, det än var så var det fortfarande kvar där ute. Orörligt.

Jag hade ingen möjlighet att med ficklampan i hand ta mig ut ur tältet. Jag skulle vara i en för utsatt position för länge, instängd i sovsäcken som jag var och obeväpnad. Jag hade inte ens bra kniv med mig, inte för att jag skulle kunna använda den. Tältduken gav ju visserligen inget skydd värt namnet heller, men jag vågade ändå inte gå ut. Så jag väntade. Min plan var att vänta ut det som rörde sig där ute. Till slut skulle det ju försvinna iväg. Jag skulle höra fotstegen försvinna på avstånd och jag skulle vara för mig själv igen.

Jag hörde fortfarande inte någonting.

Jag vet inte hur länge jag låg så där. Jag var så rädd. Det kanske var några minuter, och kanske en timme. Tystnaden var outhärdlig. Till slut måste jag ha gett upp på något sätt, och tänkt att det som var ute vann. Jag tänkte inte gå ut, men jag tänkte inte heller förbli tyst. Jag accepterade att det var där, och att jag behövde hantera det.

På mitt eget passiva sätt, iallafall. Jag tittade försiktigt upp ur sovsäcken, som jag hade haft dragen över huvudet, och kände den svala luften kyla ned svetten i håret. Innan jag hann ångra mig sade jag: “Hallå?”

Tystnad följde. Sedan:

“Hallå”, svarade hon, till synes bara centimeter utanför tältduken.

Det högg till i magen.

Det var någon utanför tältet mitt ute i ingenstans mitt i natten. Det var någon utanför tältet mitt ute i jävla ingenstans mitt i jävla natten. Vad fan. Vad fan skulle jag göra nu. Jag hade inte förväntat mig ett svar. Men ett svar hade jag hört. Glasklart, och så nära att det var som om hon viskade i mitt öra. Det var inte något jag inbillat mig.

“Vad gör du?”, tror jag att jag frågade. Kanske var hon – intalade jag mig – en annan vandrare som bara ville slå upp sitt tält i närheten av mitt, för trygghetens skull. När man får panik kommer det i vågor. Först en våg av förblindade skräck, sedan logiska övertalningsförsök av en själv, och så tillbaka till skräcken.

Jag fick inget svar. Tystnaden var inte bara ogenomtränglig, utan också besvärande. Som när man står mitt emot någon och inte vet vad man ska prata om, fast man också är rädd för sitt liv. Min teori om att det bara var en annan ute på hajk kändes mer och mer osannolik, men fick mig att ändå våga ta fram ficklampan, resa mig upp och lysa ut genom tältets lilla fönster. Det var en dålig idé.

Ingenting fanns att se. Min ryggsäck låg på marken, omgiven av alla mina uthällda saker, och jag förstod att jag var tvungen att gå ut och packa ihop maten och resterna och hänga upp det i trädet igen om det inte skulle locka djur under natten. Men jag ville verkligen inte gå ut igen.

“Hallå”, ropade jag igen. Och fick inget svar.

När jag nu hade tänt ficklampan vågade jag inte släcka den igen. Jag satt där och riktade den ut och väntade på att se eller höra något. Vad som helst. Och där satt jag i timmar.

Till slut gick solen upp. Jag klev ut ur tältet, vimmelkantig av trötthet, och kissade mot närmsta träd utan att ens sätta på mig skorna först. Jag hade varit kissnödig sedan jag tänt ficklampan, och suttit där i min fega ensamhet hela natten och lidit för att jag inte vågat gå ut.

Det blev ingen frukost den morgonen. Jag packade ihop allt så snabbt jag kunde, pregade ner tältet och sovsäcken i sina korvar och letade upp vandringsleden på kartan. Jag fann den, och insåg att situationen var beklämmande.

På två dagar hade jag gått fyra mil, vilket var bra jobbat men sämre än planerat. Om jag fortsatte i den takten skulle jag inte hinna till mina vänner den avtalade tiden och platsen, om jag inte marscherade som en galning, klarade av åtminstone tre mil över tämligen kuperad terräng med berg och dalar och lät bli att vila till åtminstone en bit efter tolv på natten. Och till och med om jag klarade av det skulle det bli svårt att hitta deras lägerplats i mörkret: de kan ha slagit upp sitt tält var som helst runt vandringsleden. Allt detta skulle jag klara på fyra timmars sömn och tom mage, medan jag hela tiden tittade mig över axeln för att hålla koll efter förföljare. Jag visste ju att hon fanns där ute.

Så, som sagt: situationen såg inte ljus ut.

Jag kände mig helt förstörd, och var fortfarande till synes ensam: vandringsleden saknade spår av andra människor. Jag knatade på raskt i den fuktiga värmen, och märkte att jag svettades bort för mycket vatten och lät bli att ta de pauser jag behövde. Kullarna jag gick över blev allt brantare, och med tiden förändrades skogen också i mina ögon. Den såg inte längre lugn och stillsam ut, utan som tusentals tänkbara gömställen. Att skogsvandra rädd är långt från idealiskt.
Sömnbristen försvårade det hela. När jag gick i nedförsbackar var jag ibland rädd att tappa balansen och snubbla, särskilt som jag kände mig frånvarande då föregående natt hela tiden gnagde i bakhuvudet. Min fantasi bar iväg till mörka platser som antagligen skulle dyka upp igen framåt natten.

Sålunda vandrade jag.

När kvällen kom, och jag till slut lade ifrån mig väskan och satte mig på en sten, fullständigt utmattad, modstulen och uppgiven, hade jag inte hunnit mer än två mil. Jag skulle inte hinna till mina vänner den natten. Jag skulle behöva sätta upp tältet och sova ännu en natt för mig själv.

Mina fötter var helt mosade. På hälarna hade jag blåsor som var för tjocka för att spräcka, så inte ens den tillfredsställelsen fick jag. Ett par av mina naglar var invuxna och gjorde ont. Jag gjorde upp en eld och värmde fötterna mot den.

Uppe i nordöst brinner eldarna ut snabbt. Inte ens med en vedhög stor som ett kylskåp räcker det inte längre än fram till efter tolv, och särskilt inte om man paniskt slänger mer och mer trä på elden för att hålla mörkret borta. Antingen samlar man massor av ved, eller så har man en liten lägereld.

Jag gjorde två fel av två möjliga: jag samlade för lite ved, och gjorde upp en för stor eld med den ved jag hade. Det var mörkt, och jag kunde inte förmå mig gå ut i mörkret för att samla mer. Allt jag ville var att sova en stund i tältet med eldens glöd utanför som trygghet. Visst, det är inte det säkraste sättet att sova på. Men det skulle hjälpa mig i min ensamhet.

Elden och jag slocknade ungefär samtidigt.

Hon kom tillbaka.

När jag vaknade mitt i natten brann elden med ny kraft. Någon hade byggt på min brasa med mer ved. Mot tältduken avtecknade sig en skugga framför elden. Där satt hon, vid brasan, mellan den och tältet. Jag låg blick stilla.

Hennes skugga var liten och förvrängd, men jag såg att hon satt ner. Det var emellertid inte förrän efter en stund som jag förstod att det inte var elden hon tittade på. Det var mitt tält.

Hon rörde sig så snabbt.

Om hon trodde jag sov tänkte jag inte vara den som avslöjade motsatsen.

Hon var plötsligt framme vid tältet, och tog tag i dragkedjan.

Jag knep ihop ögonen och kröp ihop inuti sovsäcken. Jag ville bara att hon skulle försvinna.

Hon drog långsamt upp dragkedjan.

Jag kände tältduken strama och vrida sig när hon drog upp öppningen.

Ljudet av brasan utanför blev högre.

Jag kände tyngden av hennes hand på tältduken. Sedan förflyttade hon den, ned till tältets golv. Hon kröp fram över mig.

Hon stirrade ner på mig. Jag kände hennes närvaro, bara centimeter bort.

“Hallå”, viskade hon.

Jag kunde inte öppna ögonen. Jag vågade inte röra på mig. Jag vågade inte svara. Jag visste inte vad hon var. Vad hon än var så rörde hon inte på sig. Hon hängde kvar över mig. Hon höll sig onaturligt stilla.

Jag rörde min arm lite inuti sovsäcken. Sedan mitt ben. Jag kände ingenting runt mig, annat än tältduk. Jag öppnade ögonen, och tittade ut ur sovsäcken. Jag var ensam. Några myggor flög ovanför mig, som hade kommit in genom öppningen. Utanför sprakade det i elden. Jag tittade ut, och hon var inte där heller. Åtminstone inte såvitt jag kunde se, i det flackande ljuset från brasan.

Klockan var halv två på natten. Solen skulle gå upp klockan kvart över sex. Om jag inte hittade mina vänner under dagen hade jag tre dagars vandring i ensamhet tillbaka till bilen att se fram emot.

Det tog en stund för mig att sträcka mig fram för att dra ner blixtlåset och stänga öppningen i tältet. Men jag blev sittande, stirrande ut i mörkret och väntade en stund först. Väntade på att ljudet av fotsteg åtminstone skulle ge mig en förvarning för vilket håll hon skulle komma från. Försökte önska bort myggen i tältet.

Jag ville på något sätt se henne, för att förstå vad hon var. Bilderna i huvudet var nästan värre vid det här laget.

Vid sidan av sovsäcken kände jag ficklampan, och när jag fick på den kände jag ett ögonblick av mod och lyckades rycka till i dragkedjan. Den fastnade halvvägs, vilket fick mig nära paniken eftersom jag föreställde mig att någon skulle komma fram just i den sekunden, då jag var som mest utlämnad. Men ingenting hände. Med tältet stängt lade jag mig igen, med ryggen mot skogen och såg ljuset från elden mot tältduken.

Jag vaknade sent morgonen därpå. Det var efter lunch och en halv dags solljus var förslösat. Jag struntade, skam att sägas, i mina sopor. Jag bara lämnade dem där. Med tältet och sovsäcken slarvigt ihoppackade gav jag mig av.

Vad skulle jag säga till mina vänner? Jag hade ingen aning. Det jag hade varit med om hade en person med vettet i behåll betraktat som ett lagbrott. “Någon försöker råna eller överfalla dig”, hade de sagt. Jag ville höra det. Jag behövde sällskap nu, någon som kunde berätta för mig att det var en helt vanlig galning jag råkat ut för och att det finns någonting att göra åt saken. Jag själv hade ingen aning om vad jag skulle göra, men jag trodde de kunde hjälpa mig.

Jag vandrade fram, full i tankar på vad de skulle säga. Hur de skulle skratta. Med vilken rätt de skulle skratta åt mig, och att jag skulle skratta åt mig själv.

Det var inte förrän solnedgången jag insåg hur dum jag hade varit.

Om du vandrar från norr till söder måste du vara rätt ordentligt dum för att gå vilse. Det finns inte massor av avvägar du kan råka ta, utan det är bara ett streck i skogen och du ska lyckas följa det. Jag gick mot norr, slog läger väster om vandringsleden, gick tillbaka till den, svängde vänster och började gå. Det är mot norr. Tänker man på det kan man också bli varse ens riktning genom var solen är: den går upp till höger, och går ner till vänster. Om man är vaken när den går upp, vill säga.

När jag såg solnedgången blev jag stående och tittade på den. Den var vacker. Och till höger om mig.

Jag hade gjort allt som jag brukade varje morgon, men jag måste ha slagit läger på fel sida vandringsleden. I sju timmar hade jag gått, full i tankar på hur det skulle bli att träffa mina vänner igen. Och full i tankar på henne. Henne, när hon tömde min ryggsäck, kröp upp över mig medan jag sov, psykade mig och förföljde mig, och samtidigt hade jag hela tiden gått i fel riktning.

Det fanns inget sätt att nå mina vänner på. För ett ögonblick var jag nära att följa en impuls, vända om och bara rusa. Springa för att hitta och varna dem. I ett ögonblick var jag nära. Men nej, det var kört. Vandringen var slut. Det hade varit en mardröm och den blev inte ens av. Jag fortsatte framåt, tillbaka, mot bilen, med huvudet hängande, med en känsla av att vara rakt igenom misslyckad. Två veckor av den här tillvaron skulle jag inte stå ut med. Allt jag behövde göra nu var att gå och gå och gå tills jag kom fram till bilen. Jag tänkte skita i att tälta och sova. Det var bara att gå.

Det var innan jag började känna mig rädd igen.

Om jag missade en av markeringarna på träden som pekade ut vandringsleden var jag körd. Det var skog, oändlig skog, på båda sidorna. Nationalpark som sedan övergick i urskog. Det krävde uppmärksamhet, och uppmärksamhet ledde till rädsla.

Jag skällde på mig själv medan jag satte upp tältet. Hur kunde jag vara så dålig på allt.

Det tog mig säkert en halvtimme, men till slut hade jag uppfunnit ett sorts lås till öppningen i tältet: en karbinhake som satte fast dragkedjan i en ögla i golvet. Hade jag vetat vad som skulle komma att hända den natten hade jag förberett mig ännu mer. Eller så hade jag bara släppt allt och flytt.

Det började med ljudet av regn. Som små, mjuka regndroppar som landade på tältdduken, några åt gången. Men jag insåg snabbt att det måste vara något annat. Dropparna saknade vikten hos regnet, och ljudet då bladen fylldes upp, veks ned, och vattnet droppade ner i jorden. Det låter tungt. Det här lät lätt.

Jag tog fram ficklampan och tittade upp ur sovsäcken.

Utanför tältduken, mot den, över det lilla fönstret, runt dragkedjan, kravlade de överallt: stora steklar med gula och svarta kroppar som darrade och skakade när de rörde sig. Jag släckte ficklampan i en ryggmärgsreflex. Något flög förbi, så nära mitt öra att det skar i huvudet. Någonting inuti tältet.

Jag ryckte till, och steklarna tycktes bli irriterade: de surrade högre. Jag tände ficklampan igen, och letade efter hål i tältduken. Kunde de ta sig in? Var de redan inne, fler än den enda jag hört? Karbinhaken satt fortfarande i öglan, men när jag ryckte i den för att dubbelkolla den skakade tältduken till och steklarna blev oroligare.

Jag lösgjorde den och drog, så försiktigt jag kunde, upp blixtlåset medan jag höll uppe tältet med min kropp så det inte skulle falla ihop med mig fången tillsammans med djuren. I ena ögonvrån såg jag rörelser: ett par insektskroppar inuti tältet, uppe i ett hörn. En av dem flög upp, landade i mitt ansikte, och stack mig i handen när jag viftade bort den. Tältet skakade till, och öppningen flög upp. Steklarna kom in. Jag kastade mig ut och sprang.

De var i ryggen på mig, mellan min tröja och min kropp. Jag kunde inte få bort dem. Jag rullade på marken och klöste mig överallt, men kunde inte nå dem. De stack mig. Jag slet av mig tröjan och kastade bort den, och så blev det helt tyst. Plötsligt var de borta.

Jag tog mig upp på fötter och såg mig omkring, och kunde inte se tältet. Jag visste inte ens åt vilket håll det var. Månens ljus räckte inte för att se mer än trädens former. Jag famlade efter ficklampan, någonstans på marken.

Någonting rörde sig en bit bort. Jag stelnade.

Fotsteg. Jag hörde fotsteg till höger om mig. De stannade upp.

Tystnad.

Sedan: “Hallå.”

Hon var max tio meter bort. Jag letade frenetiskt efter ficklampan, förde handen över mossa och smulig jord med knäna mot stenar.

Hennes fotsteg lät självsäkra. Hon gick rakt mot mig. Hon behövde inte ljus. Jag kände kall metall mot handen. Jag tog ficklampan, tände den, och riktade den mot henne. Trädens löv kastade gigantiska skuggor.

Jag såg henne röra sig.

Ficklampan blinkade till. Jag skakade, och ljuset med mig. Jag såg hennes hår.

Hon var två träd bort.

Jag snubblade baklänges, för att fly henne men samtidigt lysa upp henne. Min hand ryckte till, och hennes ögon reflekterades i ljuset. Som en hund.

Ficklampan slocknade. Jag höll krampaktigt i den ändå, medan jag kravlade baklänges.

Hon är här.

Jag känner hennes naglar mot mitt ansikte.

Hennes hud är iskall.

Jag springer.

Bakom mig skriker hon.

Jag började inte gråta förrän dagen därpå. Jag hade klättrat upp för en brant kulle som jag kände igen från när jag kom, och visste att parkeringen låg strax bakom. Men när jag kom upp insåg jag att jag tagit fel: det var bara skog, träd och vildmark där. Kilometervis. Jag bröt samman. Jag grät som ett barn. Jag gick barfota, med ont i ryggen och uppsvullen hand. Jag kände hennes närvaro.

Hur ska man kunna hantera det? Jag kunde det inte.

Den värsta natten var ändå inte den då jag såg henne, utan den efter. När jag var säker på att hon gick efter mig, medan jag snubblade fram genom skogen. Jag vände mig aldrig om, utan bara grät och gick. Jag visste att hon skulle vara där om jag vände mig om. Jag var helt förstörd. Jag kan inte berätta så mycket mer än så om den natten. Det är ett töcken.

Inte på hela vägen tillbaka till parkeringsplatsen träffade jag någon. I efterhand är jag nästan glad över det. Jag måste ha sett helt vansinnig ut. För att inte tala om hur jag hade låtit.

När kom jag till slut fram till bilen? Hur tog jag mig hem? Jag vet inte, men jag vet att jag inte ens tittade bakom ryggen när jag satt i förarsätet. Jag ville inte se om hon satt i baksätet. Jag var så rädd.

Jag kan känna det hemma i min lägenhet än idag.

Jag skulle vilja kunna berätta att jag förstod vad hon var, men jag har ingen aning. Mina vänner såg henne aldrig: de vandrade söderut, och jag dök aldrig upp. Men deras hajk gick bra. De tog sig hela vägen fram och tillbaka utan problem. Det var mig hon ville åt.

Signaturmelodi

Du har hört “Skogsvandringen”, skriven av u/1-800-VISIT-PA och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed är det slut på veckans avsnitt av Creepypodden. Tack för att ni som lyssnar följer podden – kanske skulle vi, som ett sätt att visa tacksamhet, börja följa er tillbaka…?

Du har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Den är producerad av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Följ oss gärna på Facebook eller Instagram, där vi heter Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni har lyssnat.