Avsnitt 196: En nagel i ögat

I min släkt finns det en historia som inte så många i släkten känner till. Hade det inte varit för att jag föddes hade troligtvis min mamma aldrig fått höra den och då heller aldrig jag och i sin tur inte heller mina döttrar.

Det var såhär att när jag var nyfödd och mina föräldrar bestämt sig för vad jag skulle heta, Nina, så fick min mormor höra om namnet. Mamma trodde att mormor skulle bli glad för namnet, eftersom det bara skiljde sig en bokstav från mormors eget namn: Mina. Till mammas förvåning såg mormor förvånad och lite förskräckt ut. Mamma undrade vad som var fel och mormor frågade då om varför de valt just dessa namn och om mina föräldrar var helt säkra på sitt beslut. Mamma sade att de valt Nina just för att det namnet var så likt mormors, och för att hon hade något minne av att det funnits någon längre tillbaka i släkten som hetat så.

Mormor såg då ut att motvilligt fatta ett beslut. Hon ville berätta något för mamma, och förklarade först att den enda anledningen till att hon berättade detta var för att mamma skulle få en chans att ändra sig angående namnvalet.

Det hade mycket riktigt funnits någon i min släkt som hetat Mina, berättade mormor. De hade varit tvillingar: Nina och Mina. Hon sa inget om när detta skulle ha varit eller hur de skulle vara släkt med oss, bara att det var för väldigt länge sedan. Kanske visste hon inte mer än så.

Den här Nina flyttade till Stockholm som ung för att arbeta, och där träffade hon en jägmästare. De blev kära och trolovade sig och snart blev Nina gravid. Hon födde en liten flicka som fick heta Elisabet. Det hör till historien att Elisabet också skulle bli mitt andranamn, men det var enbart för att det även var min mormors andranamn.

Tyvärr blev sedan Nina sjuk och dog i sin unga ålder. Hon blev begravd hemma hos sin familj i Småland. När min mamma frågade vad som hände med hennes lilla dotter Elisabet sade mormor att det enda hon visste var att hon hade fått bo hos släktingar i Stockholm.

Sedan kom det som hade burit min mormor så mycket emot att berätta. Den här jägmästaren som Nina varit trolovad hade ofta besökt hennes grav efter att hon gått bort. En gång, kort efter begravningen, hade han tagit med sig sin jakthund. Hunden hade då börjat bete sig märkligt. Den hade gnällt och krafsat maniskt på jordkullen, hur jägaren än försökt förmana den eller fysiskt dra bort den från graven. Frenetiskt försökte den gräva sig ned i jorden framför gravstenen, allt medan den ylade och gnällde. Efter att detta pågått ett antal dagar och fler än jägaren reagerat över hundens beteende bestämde man sig för att gräva upp graven.

Det man hittade i kistan måste varit en förfärlig syn. Inuti låg Nina död, men hennes fingrar var blodiga och såriga. På locket var fullt av rivmärken efter naglar och fingrar. Min mormor berättade för mamma att hon till och med tuggat på sina fingrar, säkert i ren och skär panik över att ha vaknat därnere, instängd i en trång kista.
Trots denna makabra historia beslutade sig mina föräldrar för att döpa mig till Nina Elisabet och min mamma sa alltid till mig att det var till minne av den gamla Nina som dött så tragiskt för länge sedan.

Min mormor dog när jag var liten och jag fick aldrig tillfälle att själv prata med henne om det här. Även om hennes nästan jämnåriga syster levde tills jag blev vuxen gick det inte att få ett ord ur tanten om detta. Hon knep igen eller bytte samtalsämne så fort det kom på tal.

När jag blev vuxen började jag och min mamma att släktforska. Vi hoppade kunna lösa mysteriet med vem gamla Nina var och få veta när hon levt, om hon nu ens funnits på riktigt. Det kunde ju också bara vara en släktskröna som min mormor och hennes syster fått höra av äldre släktingar för att skrämma dem.

Det vi hittade var förbluffande. Min mormors mor hette, förutom sitt tilltalsnamn, även Mina visade det sig. Hon hade en stor syskonskara på tio syskon utöver henne, två av dessa syskon var hennes småsystrar, tvillingarna Nina Maria och Anna Karolina. Ett vanligt smeknamn för Karolina är Lina. Alltså hade de hetat Nina och Lina, och inte Nina och Mina som min mormor sagt.

Nina Maria flyttade mycket riktigt till Stockholm och födde där en oäkta dotter, Elisabet, på barnbördshus. Nina Maria blev sedan sjuk i tuberkulos och flyttade så småningom hem till Småland igen där hon dog, bara 22 år gammal. Fadern till lilla Elisabet var i verkligheten Nina Marias arbetsgivare, en dubbelt så gammal man, som visade sig vara verkmästare och inte jägmästare.

Det verkar som om historien förskönats en aning på den punkten och även vad gällde Elisabets uppväxt, som mestadels skedde på barnhem och i fosterhem. Som tonåring fick hon dock flytta hem till sin biologiska far.

Att det skulle vara på så nära håll vi var släkt med denna Nina hade vi aldrig anat, men det förklarar på sätt och vis varför det var så hemligt och varför inte ens mormor och hennes syster visste när detta hänt utan bara att det funnits en flicka i släkten som blev levande begravd.

Nina Maria dog bara fem år innan min mormor föddes och man kan ju tänka sig vilket oerhört trauma det var för familjen. Kanske inte så konstigt då att man förskönar med trolovning och hur bra allt gick för dottern. Att min mormor fick andranamnet Elisabet kan ju vara en systers sätt att minnas sin systerdotter som växte upp långt bort i Stockholm.

Hur jägaren för vars hund vi har att tacka för vetskapen om Nina Marias öde kom in i bilden är vi inte helt säkra på. Men under våra efterforskningar har vi fått tag på en avlägsen släkting som fortfarande bor i bygden detta hände. Denne berättade för min mamma under ett samtal att Nina Marias tvillingsyster, som faktiskt levde ända in på 1970-talet, kände en man vars jakthundar hon brukade passa och rasta.

Vi kan ju omöjligt veta om det där med att Nina Maria faktiskt levt när hon begravdes är sant eller inte men hitintills har ju allt annat i historien som min mormor berättade för min mamma i början av 1980-talet stämt, så vem vet…

En sak bestämde jag mig i alla fall för redan som väldigt liten, jag ska kremeras när jag dör.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi just hörde var historien “När namn går i arv”, inskickad av lyssnaren Nina och uppläst av Rakel Josephson. En inledning så god som någon på ett avsnitt där ordet nagel finns med i rubriken, eftersom naglarna här kommer till användning på spökhistorierna kanske allra mest klassiska sätt: som något en människa desperat klöst sönder mot en likkistas insida. Det är en bild vi alla känner obehag inför, och det höjer Ninas märkliga släkthistoria, som måste ha präglat hennes mormors uppväxt med en sådan spänd tystnad, och gör den till något större.

Rubriken på veckans avsnitt är ett uttryck. “En nagel i ögat”. Det är något irriterande eller störande. Men själva formuleringen väcker viss förundran. Det är ju inte en nagel det heter, det som man får i ögat, utan en vagel. Kan det komma sig att det här är ett uttryck som fallit offer för en förväxling? Nej, svaret är faktiskt ett annat. Språktidningen upplyste 2012 en läsare med just denna fråga om att uttrycket från allra första början är bibliskt.

Det rör sig om fjärde Mosebok, kapitel 33, vers 55. Herren berättar för Moses hur han ska gå tillväga när han och judarna han ledde lägger Kaanan under sig. “Om ni inte fördriver landets invånare, då kommer de som ni lämnar kvar att bli taggar i era ögon och pikar i era kroppar”, säger herren. Och det är från detta “taggar i era ögon” uttrycket kommer.

För den som gräver djupare förstår att ursprunget till uttrycket måste finnas i någons slarviga läsning av någon tysk bibel. I tyska översättningar av den latinska bibeln, till exempel de som gjordes på 1400-talet, stod det nämligen “sie werden euch als die nagel in den augen […] sein”. På tyska betyder “nagel” “spik”. Med andra ord går vår tids uttryck tillbaka på en femhundraårig historia av slarv. Lite fascinerande när man tänker på det.

Nå. Nog för att den som är intresserad av folkligt berättande tycker det är roligt med spår av historien i vårt språk, men det är inte vad den här podden handlar om. Och i skräcken är ju just nageln relativt ofta förekommande. Men sällan som den är i en historia som nyligen skickades in till podden. Där berättar lyssnaren S. A. Larsson om vad han upptäckte när han bedrev sin underjordiska forskning. Michael Forsberg läser hans berättelse: “Torv”.

Jag disputerade nyligen. Projektet var inom ämnet kvartärgeologi. Jag brukar inte använda det ordet för att beskriva vad jag forskat inom, eftersom de flesta inte känner till prefixet ”kvartär” och bara hör ”geologi” – och då tänker ”sten”.

Kvartärgeologin handlar istället om de lösa jordlagren, från ytan ned till berggrunden, som formats och avsatts under kvartärperioden; den tidsperiod då istiderna om och om igen röjt vårt avlånga land för att sedan dra sig tillbaka och lämna plats för ett sådant landskap som vi känner igen oss i idag. Vissa av jordlagren som bildats sedan dess lämpar sig för att undersöka vad som hänt sedan isen försvann från en plats, och i projektet tog vi prover i torvmossar för att kunna ta reda på hur klimatet ändrats över tid där.

I torvens syrefattiga och sura djup bevaras rester av växter och djur som levt och dött på och runt mossen. Det är ett naturligt arkiv av det förflutna eftersom organiskt material inte bryts ned särskilt väl. Man kan till exempel hitta kranier av mygglarver från flera tusen år sedan, så välbevarade att det går att särskilja en art från en annan och utifrån detta få en uppfattning om vilken temperatur som rådde under somrarna när de levde. Det är en otroligt värdefull vetenskap för vår förståelse kring planetens naturliga system, och när jag startade projektet var jag förväntansfull, ivrig att bidra med en bit eller två i detta enorma pussel.

Jag såg fram emot fältarbetet, som jag övat på under studierna fram till dess och alltid tyckt om. Ett arbete som innebär att vistas i naturen, åtminstone en del av tiden, har varit min dröm ända sedan jag började plugga för så många år sedan. Jag har fått se fantastiska platser både i och utanför Sverige på exkursioner och karteringar, och under tiden som doktorand fick jag dessutom undervisa studenter i olika delar av landet. Jag kommer för alltid vara tacksam över sådana upplevelser, men det finns tyvärr en som jag gärna hade kunnat glömma.

Det var för den tredje omgången provtagning som min handledare och jag, tillsammans med en assisterande student, besökte ett antal mossar i västra Mellansverige. Det var ett område som jag hade undervisat i under flera fältsäsonger i rad och vid det här laget kände jag igen mig väl både på kartor och i fält. Det var glesbygd, grusvägar och granitblock, och så här och var, i sänkor i den annars tallskogsbeklädda terrängen, mossar som skulle undersökas för att se om de var användbara i projektet. Om man någonsin träffade på en annan människa där ute så var det bara artigheter som utbyttes, men det var lätt att glömma sådan värme och vänlighet när man råkade på ett jägarlags slaktrester eller ett ekande kalhygge. Orörd natur är tyvärr sällsynt, och människan gjorde sig påmind även miltals från närmsta by.

Vi borrade i mer än ett dussin mossar innan vi kom till den som blev vårt sista försök. Jag säger borrade, för vi använde ett instrument som vi kallar en borr fastän det egentligen är något som skjuts rakt ned i den mjuka torven snarare än att borras ned. Det är en provkammare av stål, en halvcylinder med en vridbar täckplatta, och när den tryckts ned till önskat djup vrids den om för att innesluta en vertikal meter av sedimenten mellan kammaren och plattan så att de kan tas upp till ytan och undersökas. Ett simpelt verktyg, men tungt och klumpigt och därmed är arbetet ganska slitsamt. I min åsikt är det dock oerhört spännande.

De flesta av mossarna var grunda och bestod bara av ett par meter torv som ackumulerat direkt på moränen under. Vad vi var intresserade av var i själva verket sådan lera som vi hoppades finna under torven, som avsatts i en dåtida sjö innan den växt igen till en våtmark, så när borren slog i ett block eller fastnade mot grusig sand och ändå bara fick med sig de ofullständigt förmultnade resterna av myrmark gick vi vidare till nästa lokal, och åter nästa.

Det var på höstens inledning och solen sjönk fort mot tallkronorna som omringade oss när vi ytterligare en gång tryckte ned borren genom mossa och rötter. Ett vid det här laget mycket välbekant skrapande ljud och, när vi kommit under grundvattennivån strax under våra fötter, ett komiskt bubblande och gurglande som brukar få studenter att fnissa, lät från borrens färd ner genom den vattenmättade marken. Ett knastrande mer kändes än hördes genom stålet när borren slog i sandig morän där nere, och vi vred om för att se om vi hade lyckan med oss denna gång. Vi hade nått ett djup av knappt sju meter, vilket bådade gott; en grov tumregel säger att torv växer till med som mest en millimeter per år, så vi förväntade oss att få upp vad som avsatts snart efter avisningen i det här området. Humöret, som annars sjunkit snabbare än solen under eftermiddagen, steg nu i stället avsevärt.

Med borren lyft tillbaka till ytan tog studenten och min handledare tag i var sin ände av kammaren för att hålla emot medan jag vred undan plattan för att frigöra provmaterialet. Stålet var kallt, som det är i mossens djup, dit någon sommarvärme inte nått ner på tusentals år. Jag tryckte isär de två delarna av instrumentet och möttes av besvikelse. I botten fanns en svag övergång till någon enstaka decimeter gyttja, kompakterad under mossens tyngd ovanför, men resten av kammaren var bara fylld med sörjig torv.

Missförstå mig rätt; torv är ett fantastiskt intressant material, men det här materialet skulle inte göra någon nytta för projektet. Den lilla gyttja som fanns övertygade oss dock om att genomföra ett till försök i en annan del av mossen, där det förhoppningsvis var djupare och fanns lera i botten. Vi lade ned borren på marken, bland blommande klockljung och omogna tranbär, och jag började skrapa plattan ren från sörjan.

Det var då jag av en tillfällighet fastnade med blicken på något som stack ut mitt i kolonnen av växtrester. Det var omisskännligt, men jag kunde inte tro mina ögon och var därför tvungen att titta närmare. Jag svepte undan den grötiga jordarten omkring det, tog det mellan mina handskbeklädda fingrar, och förde det närmare min blick. Det kunde inte vara något annat.

Det var en nagel.

En fingernagel, hel från sin yttersta ände till roten, som när man klämt fingret så illa att den efter någon dag helt sonika faller av från fingertoppen. Jag flämtade i förundran och log av absurditeten av vad jag höll i min hand. Snart nog lade de andra märke till att jag upptäckt något och de tittade nyfiket på det som fortfarande stal min uppmärksamhet.

”Wow!” sa till slut min handledare. ”Den där får du stoppa i en provpåse och ta med, den måste vi skicka för datering. Jag hade ingen aning om att det fanns människor här så tidigt. Det kanske ligger en hel Bockstensman där nere. Fast mycket äldre då. Men det finns inte en chans att få upp en från sju meter.”

Jag nickade utan att släppa nageln med blicken och lade stirrande ned den i en provpåse som studenten höll fram med en grimas av avsmak på sitt ansikte. Det borde ha känts som den häftigaste kuriosa någon fått upp med en borr i institutionens historia, men jag tyckte istället att det var något obehagligt över fyndet. En olustig känsla tog över och plötsligt var det som om jag inte längre visste var vi var, eller vad vi gjorde där. Jag tyckte mig kunna känna igen detta i studentens ögon också. Djupt inifrån kom bara en enkel tanke, instinkt, en instruktion: ”lämna den här platsen”.

Det skarpa ljudet av metall mot metall väckte mig ur mina tankar när min handledare plockade ihop borrens förlängningsstänger och började gå iväg med dem vidare ut på mossen. Han bad mig att inte glömma insexnyckeln som vi skruvar fast bultarna mellan stängerna med och jag plockade upp den ur vitmossan som jag hade hunnit sjunka ner i där jag stått och begrundat fyndet. Jag fick ta tag om stövlarna med händerna för att dra mig loss och komma ikapp de andra som redan bestämt en ny borrpunkt. Jag gick som på autopilot när vi återupprepade processen, nådde ännu lite djupare denna gång, medan känslan hela tiden höll i sig: ”stanna inte kvar här”.

Ett märkligt rispande ljud fortplantades genom borrstängerna upp till ytan när vi närmade oss den åttonde metern. Det kändes trögt och krasande i handtaget när vi pressade ner borren genom något som verkade ge vika några enskilda millimeter i taget. Vi tittade på varandra med stumma ansiktsuttryck. Min handledare ryckte på axlarna och gjorde en gest som bara kunde betyda ”fortsätt”. Samma sensation repeterades i flera decimeter innan en dov, hård stöt hördes när borren slog i ett stenblock eller kanske berget. Vi vred om med samma förfärliga krasande, som om vi pressade kammarens kant genom tusentals tunna kvistar, och rysningar sköljde längs min ryggrad.

Upp med borren igen. Stålet var lika kallt när jag åter vred undan plattan som oväntat enkelt svängde runt borrens axel med en smäll. Ingen lera. Inte heller någon gyttja. Torv halvvägs från toppen av kammaren och nedåt, men sedan en gradvis och total övergång till vad som fick oss att skräckslaget släppa borren ur våra händer och backa undan.

Naglar.

Naglar i mängder.

Hundratals, tusentals mänskliga naglar, bevarade, skyddade i djupet under årtusenden av torv, begravda för att aldrig ses igen, nu störda från sin vila och återförda till dagens ljus av oss. Ett enskilt prov, ett smalt stickprov av vad som måste vara ett lager av miljontals. De svämmade över plattans kanter och lade sig i vitmossan, som om de ville tillbaka till avgrunden, låg som övergivna sommarstugor sedda från luften; spruckna gråbruna papptak utspridda bland mossans vildvuxna trädkronor.

Vi stod i chock i vad som kändes som en evighet, som om solen hann gå ner och upp och komma ner mot tallarna igen medan vi stirrade i misstro och fasa.
Känslan ännu starkare nu. ”Inte vara här!”

Vi sa ingenting. Vi tittade nog inte ens varandra i ögonen. Vi var outtalat överens och agerade unisont. Packa ihop allt. Bort med provet från borren, ta inte i det. Lämna platsen. Ingen av oss sa ett ord på den hastiga vandringen tillbaka till bilen, inte under körningen tillbaka genom skymningen, inte heller på vandrarhemmet där vi låg sömnlösa innan vi kunde bege oss hemåt när gryningen närmade sig.

Vi talade aldrig om det igen.

Vi hörde lyssnaren S.A. Larssons berättelse “Torv”, uppläst av Michael Forsberg.

Ja, naglar kan bevaras länge. Visst, slänger du en avklippt nagel i komposten, där det är varmt och fuktigt, är den borta på några månader. Men under andra omständigheter kan de bevaras i tusentals år. Till exempel om de råkar hamna i mossar.

Se till exempel på croghanmannen. Det är ett välbevarat torso, bröstkorgen och armarna som en gång i tiden tillhört en man i 20-årsåldern, som hittades på Irland. Han dog några hundra år före vår tideräkning, eller rättare sagt: han mördades, antagligen som något sorts offer. Man högg honom i bröstet med en dolk, och efter döden skar man av hans huvud och delade hans kropp i tu, ungefär vid midjan, och så kastade man delarna i en mosse. Dess sura vatten, fyllt av bevarande syror, konserverade kroppsdelarna, och där låg de kvar tills torsot hittades.

Och det som ingen kan undgå att märka är hans välbevarade och mycket välskötta fingernaglar. De skvallrar om en livsstil utan hårt arbete. Det, tillsammans med att han verkar haft en köttrik kost och varit i allmänhet i god form, talar för att han var någon högt uppsatt person, kanske en druid eller hövding, som antingen offrades eller avrättades.

Genom åren har många hundra välbevarade kroppar hittats i mossar, så många att det till och med gett upphov till ett begrepp: mosslik. Det mest kända svenska exemplet är väl kanske Bockstensmannen. Hans kläder är utsökt välbevarade, och hans lockiga, vackra hår: den som tittar på hans kropp idag kan drabbas av den där sällsynta emotionella insikten som bara vissa arkeologiska fynd fyller en med, att det rör människor som faktiskt en gång i tiden funnits och varit precis som oss. Bockstensmannen, som dog under 1300-talet, gick runt och kände och levde och tänkte. Han var kanske irriterad på någon som hette Olle för att han snott hans tjej, vem vet. Det är så man måste tänka sig för att förstå att dessa lik en gång faktiskt levt precis som vi.

Tyvärr görs numera allt färre fynd av mosslik, eftersom torvbrytningen industrialiserats. Förr i tiden gjordes den för hand av människor som kunde se när en brunad, torkad hand stack upp, men maskiner struntar i om det är tusenåriga kroppar eller torv de bryter. Så i mossen finns, ofta gömd under flera meter av torv och jord, ännu hemligheter vars rikedom och dystra mörker vi inte kan ana.

Det finns en klassisk spökhistoria som utspelar sig i en sådan där mosse. Den heter “Den döda handen”, och finns med i en av den amerikanska författaren Alvin Schwartzs kultförklarade skräcksamlingar “Scary Stories to Tell in the Dark”. Där introduceras vi till en liten by vid utkanten av ett stort träsk. Det sanka gräset var fyllt av vattenpölar som liknade svarta hål, och här och där stod torra träd som liknade stora skelett. Folket i byn kallade träden krux, och deras grenar liknade långa, smala armar, som om det var mossliken själva som vuxit upp ur marken. På dagarna brukade folket i bygden marken för torvet, som de tog hem, torkade och sålde, men på nätterna ville de alla hålla sig långt därifrån. Då sjöng det så märkligt i vinden, och plaskade så konstigt i de mörka pölarna, och då sades det att märkliga varelser rörde sig där över mossen.

Det var i alla fall vad byborna brukade berätta för varandra. Men en som inte trodde dem var den unge mannen Tom Patterson. Han gav inte ett korvöre för sådana spökhistorier. När han och hans vänner gick hem om kvällarna brukade han peka ut mot träsket och viska: “Där står en av dem!”. När hans panikslagna vänner sprang för sina liv skrattade han så han nästan trillade omkull. Till slut tröttnade de på Tom och hans övermod.

“Om du nu vet så väl att det inte finns någonting farligt i träsket kan du väl själv tillbringa en natt där”, sade de.

“Varför inte?”, svarade Tom. “Jag jobbar ju där varje dag, och inte en enda gång har jag sett något där som skrämt mig. Varför skulle det vara annorlunda om nätterna? Imorgon kväll tar jag med mig min lykta och går ut till det största kruxet. Om något skrämmer mig och jag tar till flykten lovar jag att aldrig driva gäck med er igen.”

Kvällen därefter stod folk utanför Tom Pattersons dörr för att se om han verkligen skulle våga gå till träsket. Det var en natt av det allra mörkaste slag, då ogenomträngliga moln blockerade allt månljus. Inne i huset bönade och bad Toms mamma honom att inte gå.

“Allt kommer gå bra”, sade han. “Det finns ingenting att vara rädd för. Bete dig inte lika sjåpigt som de andra.”

Han klev ut genom sin dörr, och med lyktan höjd framför sig, småsjungande på en glad visa, gick han förbi samlingen av bybor utanför och gick mot träsket. Några av dem som stod och tittade efter honom tänkte att han var galen. Andra undrade om han kanske hade rätt. Kanske fanns det ingenting att frukta, utan bara gamla skrönor? Ytterligare några följde efter honom en bit, men inte hela vägen in i träsket, för det vågade de inte. De blev stående vid vägkanten och såg Tom försvinna i mörkret.

De såg hans lykta guppa upp och ner, mindre och mindre, ju längre bort han kom. De hörde hans glada sång, och ingenting hände. Men de såg också, var de helt säkra på, mörka skepnader som rörde sig i mörkret. Sedan såg de i ljuset av Toms lykta att han nått fram till det största kruxet, och att han ställde sig under det, och såg sig av och an.

Då blåste vinden ut hans ljus. Tom tystnade. Männen som följt honom så långt de vågat stod helt blickstilla och väntade, utan att veta på vad, men allt räddare. Molnen gled isär, och månen kom fram, och de fick syn på Tom igen. Han stod nu med ryggen mot trädstammen och händerna utsträckta framför sig, som om han höll något ifrån sig. Männen tyckte sig se de mörka skepnaderna, men nu hade de nästan lösts upp, och som aska i en virvelvind flög de omkring trädet allt snabbare. Då försvann månen bakom molnen igen. Det blev kolsvart.

Nästa gång månljuset tog sig fram mellan molnen höll sig Tom i trädet med en hand. Den andra armen var utsträckt åt andra hållet. Det såg ut som om någonting drog i den. Men vad? Männen var långt borta, men till och med många år senare, när de inte längre hade något att vinna på att ljuga, kunde de svära på att det var en ruttnande, benig hand, en hand som inte kunde tillhöra någon levande människa, höll i honom och drog honom nedåt mot det oljiga vattnet. Med ett sista ryck fick det Tom att släppa taget om trädstammen, och han försvann med ett glupskt plask.

Männen flydde hem. De sprang så att de glömde vägen, kom vilse, och föll ideligen ner i slukhål och vattenpölar. Månljuset hade försvunnit och de irrade i blindo. Till slut kröp de på händer och knän, men trots att det tog dem sådan tid att komma hem hann inte Tom Patterson ifatt dem. Morgonen efter letade alla efter honom, men de fick ge upp: han var borta.

En dag några veckor senare hörde byborna ett vansinnigt skrik. De såg att någon kom springande från träsket. Det var Toms mamma. Hon sprang skrikande och vinkande tills hon var säker på att de sett henne, och då vände hon om tillbaka mot träsket. Männen från byn följde henne, och när de kom fram till det största kruxet i träsket hittade de Tom Patterson där, babblande och flåsande som om han blivit vansinnig. Han pekade med sin ena hand ut i vattnet, mot något bara han kunde se. Den andra handen var borta, avsliten med stor kraft. Kvar var bara en blödande stump.

De i den där byn skulle alltid säga, berättar Alvin Schwartz i “Scary Stories to Tell in the Dark”, att det var den döda handen som gjort det, men ingen visste säkert. Bara Tom Patterson visste, men han levde sitt liv som stum efter den dagen.

Så långt en klassisk spökhistoria. Men det verkligt spännande, tycker jag själv, är varifrån Schwartz fick den. Det var nämligen inte han som kom på den. Han hade läst den i en bok, publicerad 1891, som innehöll folkberättelser från några av Englands mest avlägsna och ensliga trakter. Just den här brukade berättas i Lincolnshire, vid en av Nordsjökustens stora sumpmarker. Det var en trakt som lokalbefolkningen trodde beboddes av onda andar. Men som med alla andra sådana här folkberättelser måste man ju fråga sig:

Var den här historien en illustration av vilka påhittade saker människorna fruktade på platsen, eller var det ett minne av den verkliga händelse som en gång fick dem att frukta platsen från första början?

Vi ska avsluta veckans poddavsnitt med ännu en historia som på sätt och vis belyser denna fråga. Den heter “Från tjärnet”, är skriven av lyssnaren Jonatan, och den läses av Ludvig Josephson.

Min morfar var en tystlåten och egendomlig man. Vi träffades inte så ofta och när vi väl gjorde det fanns det alltid som en barriär mellan oss. Han var liksom alltid lite frånvarande, dagdrömmande och till synes mest plågad av omgivningen. På de få släktmiddagar han var med på satt han mest och tittade ner i bordet och han ringde aldrig på varken födelsedagar eller högtider. Han kunde emellertid visa glimtar av någon sorts värme, åtminstone när jag och min lillasyster var små, men gick med åldern in mer och mer i sig själv. Efter mormors bortgång blev han totalt isolerad från omvärlden och trots ihärdiga försök till kontakt från oss andra verkade han aldrig vilja lämna den ensamhet som omslöt honom.

De sista två åren svarade han knappt i telefon och när han i oktober 2018 hittades hängd i sin bostad i Forshaga, ett par mil norr om Karlstad, kom det tyvärr inte som någon vidare chock för oss anhöriga. Hans tragiska död påverkade mig såklart och jag hade många frågor, men eftersom varken jag eller mamma lyckats etablera någon djupare relation till honom i vuxen ålder blev sorgen ändå förhållandevis hanterbar.

Bouppteckningen ägde rum ett par månader efter hans bortgång och jag åkte med mamma upp från vår villa i Göteborg för att hjälpa till. Vägen upp var svår då det var mycket halt på vägarna och vi kom dit någon timme senare än planerat. Min morbror, som redan varit där i några timmar, hade börjat sortera alla saker – och då det mest var min mormors gamla kläder, porslin och liknande som fyllde lådorna så blev det efter ett tag ganska långtråkigt för en ganska ointresserad 20-åring.

Jag började skämmas lite över min rastlöshet och gjorde vad jag kunde för att hjälpa mamma, som satt och nostalgiskt studerade varenda föremål med en tårdränkt näsduk i handen. Min morbror hade dock börjat gå igenom morfars arbetsrum och ropade ganska omgående efter ett handtag.

Det var väldigt stökigt och oorganiserat där inne. Det låg papper överallt, fönstret var så smutsigt att man knappt såg den vildvuxna trädgården utanför och skrivbordet var fullt av märken från gamla kaffemuggar som etsat sig fast i lacken. Jag bestämde mig för att undersöka det närmare och jag hann inte långt förrän något faktiskt fångade mitt intresse.

I den översta lådan i skrivbordet låg nämligen ett tjugotal kuvert. Alla signerade med datum och liggandes i kronologisk ordning. Det som låg högst upp var i A4-format, tjockare än de andra och var markerat med stora bokstäver.

”Läses efter min bortgång. 22/9-2018”.

Eftersom min morfar hittades den sextonde oktober fick jag en obekväm känsla i kroppen och vi packade ner det tillsammans med de andra saker som vi skulle ta hem direkt.

Vägen hem gick smidigare än vi trott då väglaget blivit bättre, och jag hann hem med god marginal till den fest jag skulle gå på samma kväll. Någon vecka passerade och jag tänkte inte särskilt mycket på varken morfar eller hans saker då jag hade mycket att få klart i skolan innan julledigheten, men så en kväll så hörde jag min mamma ropa på mig från nedervåningen. Hon lät upprörd och när jag kom ner såg jag henne, pappa och min lillasyster sitta vid köksbordet, kritvita i ansiktet och med morfars kuvert liggandes på bordet framför dem.

– Sätt dig, Helmer. Du måste också se det här.

Jag förstod ju direkt att det troligtvis inte skulle bli någon rolig läsning, men att detta brev, snart fyra år senare fortfarande skulle ge mig hemska mardrömmar var ingenting jag hade räknat med.

I kuvertet låg ett långt brev skrivet med blyerts på linjerat papper, ihophäftat med häftstift. Handstilen var i skrivstil och en aning spretig, men ändå ganska lättläst.

På den första sidan stod bara några få ord, som såg ut att ha suddats ut och skrivits om flera gånger

”Till mina efterlevande. Förlåt mig.”

följt av flera sidor text:

”Det jag ska ge till känna i detta brev hände för länge sedan, men det hemsöker mig än idag. Jag har sedan denna fruktansvärda upplevelse lidit av så mycket ångest, sömnsvårigheter och framförallt skuldkänslor att jag stundvis har funderat på att ta mitt liv. Det blev bättre under en period och jag har haft en ganska normal tillvaro med familj och arbete, men efter att min kära hustru gick bort för fyra år sedan och åldern och ensamheten börjat komma ifatt mig har det tyvärr börjat igen – och nu värre än någonsin.

Det är därför jag nu för första gången berättar denna tragiska historia, för det är bara en tidsfråga innan jag börjar tappa förståndet. Ni måste förstå, jag sover inte längre. Hon tillåter mig inte. Hon var här i natt igen och börjar nu få grepp om mig på riktigt. När jag nu inför min planerade död tänker tillbaka på mitt liv så funderar jag mycket på hur allt hade kunnat sett ut om det inte var för den där natten. Natten till den 24 oktober 1954.

Jag hade nyss fyllt 15 år och bodde då på en liten ort i nordvästra Värmland med min mor, far och två år yngre bror. Befolkningsmängden i det lilla samhället hade under de senaste tre decennierna sjunkit drastiskt efter att tågstationen lagts ned och många hus stod nu tomma och lämnade åt sitt öde.

Min far, som ironiskt nog arbetade som stins, tog tidigt varje morgon sin flakmoped in till Torsby för att klocka det första morgontåget. Han kom hem sent på kvällen, tog sig en sup och brukade sedan sitta och muttra för sig själv. Vi kom aldrig särskilt bra överens han och jag och när jag efter värnplikten flyttade ner till Göteborg för att arbeta som plåtslagare sågs vi egentligen aldrig mer. Han rökte som en skorsten och dog våren 1961 i sviterna av en aggressiv lunginflammation, 56 år gammal.

Vissa av de obebodda gamla torpen, särskilt de som låg närmare sankmarkerna västerut, var så nedgångna att det var farligt att vistas i och runt dem. En pojke som var fyra år äldre än jag hade brutit foten då han fallit ned från taket på en av de äldre, fuktskadade stugorna och jag minns hur min bittre far strängt förbjöd mig och min bror att leka där.

Då jag trots allt respekterade min far så lydde jag honom, men ju äldre jag blev desto mer växte trotsen i mig. Flera av de lite äldre pojkarna i byn brukade smuggla med sig lite brännvin och övernatta i husen och då jag såg upp till dem drömde jag om att få haka på någon gång.

En kylig höstkväll satt vi hemma hos min bäste vän Arne och gjorde vad vi brukade göra. Vi pratade böcker, musik, ishockey och tjejer. Arne såg betydligt äldre ut än vad han egentligen var, fick tydlig skäggväxt redan som fjortonåring och var kraftigt byggd. Själv var jag också ganska lång, men hade ärvt fars taniga armar och dåliga hållning.

I brist på annat att göra cyklade vi i vanlig ordning ned till den nedlagda tågstationen, som fungerade lite som en mötesplats för oss ungdomar i byn. Där satt Uno, en två år äldre och lite nervös kille, till synes alldeles för kallt klädd och med en cigarett i sin darrande högerhand. Bredvid sig hade han en blond flicka jag aldrig sett förut. Vi nickade åt varandra och han presenterade henne för oss.

Doris var kusin till Uno, från Stockholm och skulle bara vara här över helgen för att hälsa på sin cancersjuka moster, Unos mor. Vi frågade om de hade några planer för kvällen, men då det var kallt och ruggigt ute var det ganska dött i byn.

Doris kom med sarkastiska förslag om diverse storstadsaktiviteter och jag kände att jag var tvungen att imponera på henne. Ni förstår, på den tiden var ett besök av en Stockholmstös i Värmland likställt med att plötsligt ha en filmstjärna ståendes framför sig. Nåja, för oss kändes det så i alla fall. Hon var ganska söt också och jag såg redan hur Arne stod och dreglade. Jag och Arne hade alltid tävlat om flickorna i traktens uppmärksamhet och till mitt stora förtret så vann han nästan alltid.

Jag började berätta om de övergivna husen och hur folk hade sett skepnader springa runt där nattetid. De andra fyllde i med den kända historien om en ensam och lite egensinnig kvinna som tidigare hade bott i ett av de äldre husen. För 20 år sedan hade hennes kropp hittats på golvet i källaren, i stort sett skinnflådd och utan ögon och trots initiala misstankar om brott lades utredningen ner. Polisens enda förklaring var att kvinnan måste ha dött en plötslig död och att kroppen sedan blivit angripen av ett asätande djur som på något sätt lyckats ta sig in. Troligtvis en räv.

– Vi sover där i natt! Hörde jag mig själv säga och ångrade mig genast. Inte ens de äldre killarna vågade gå in i det huset.

Men, ska man imponera på damer så får man inte vara feg. Och den här gången fick inte Arne vinna, tänkte jag.

Efter en någorlunda svår övertalning från oss andra cyklade vi hem till Uno och hämtade tjocka kläder, sovsäckar och allehanda proviant. Hans far jobbade inom det militära och hade efter sin bunkring under kriget förråden fulla med välbehövligt material. Till Unos föräldrar sa vi att vi skulle sova hos mig och de hade inga invändningar. Vi ungdomar sov ofta över hos varandra och sprang lite som vi ville mellan husen. Alla kände alla i det lilla samhället och man litade på varandra.

För att komma till det övergivna huset behövde man cykla genom skogen, ty det låg en aning avsides. Det var svårt att ta sig fram med all packning och jag gjorde mitt bästa för att inte tappa fart medan jag sick-sackade mellan stenar och rötter. I gläntorna blev höstkylan alltmer påtaglig och den fuktiga luften skapade en låg dimma som spöklikt sträckte sig över fälten.

– Det blir nog frost i natt, sa Arne. Skönt att vi har sovsäckar.

Vi trampade på för att få upp värmen och när vi väl närmade oss och började få en skymt av det ensliga huset kände jag en kall kår leta sig upp längs svetten på ryggen. Det här kändes inte bra. Det var ingen vanlig känsla av obehag och nervositet utan en starkare sådan, som om någon eller något tog sig in i mitt huvud och nästan skrek:

”Vänd om. Nu.”

De andra verkade känna samma sak då vi alla hade stannat upp utan att säga ett knyst, men att som 15-årig grabb erkänna sig rädd gick absolut inte för sig. Särskilt inte när en jämnårig flicka var närvarande. Jag ignorerade klumpen i magen och tog täten.

Dörren, som var olåst, vette mot väst och ut mot en liten brygga vid tjärnet som låg en bit bort. Lukten av träsk blev påtaglig och påminde om varför så många av husen i de här trakterna gått ner sig. Fukt hade letat sig långt in i stugans träfasad, som nu var till synes genomrutten.

Norrut låg ett stort fält samt en övervuxen gammal grusväg som troligen användes av de som tidigare bott här. Platsen hade nog varit ganska fin en gång i tiden, men nu hade det mesta ätits upp av den kusliga stämningen, fukten och de snåriga nyponbuskar som planterats här för länge sedan.

Efter många om och men tryckte Arne ner handtaget och vi andra följde efter. Träsklukten var nästan värre här inne, men det var något annat som luktade också. Det påminde lite om lukten som man ibland kan känna på tågstationer, en frän och svavelaktig odör som troligen kommer ifrån tågens maskineri, men den här var svårplacerad då den varken var kemisk eller organisk i karaktären.

I anslutning till hallen fanns en trappa upp till övervåningen och vi bestämde oss, trots att vi inte ens hade undersökt undervåningen, för att ta oss upp och slå läger i ett av rummen där. Vi ville hålla oss så långt borta från källaren som möjligt av förklarliga skäl.

Vid slutet av den branta och knarriga trappan fanns en lång korridor med två dörrar på vänster sida, fönster till höger och så en till dörr rakt fram. Väggarna såg ut att ha varit vita en gång i tiden medan den blå färgen på dörrarna var blankare och verkade ha motstått fukten och tidens tand. Vi lyste runt med våra ficklampor och kom överens om att rummet längst bort i korridoren borde vara minst hemsökt.

I rummet stod bara ett bord, en gammal gungstol och ett par stolar till. Allt i ganska dåligt skick. Det var som om ingen riktigt brytt sig om att inreda det och att det snarare kändes som om någon bott här tidigare, men sedan tagit sina saker och flyttat härifrån. Som en ung vuxens gamla pojk- eller flickrum som blivit som ett avlastningsrum eller förråd för de kvarvarande föräldrarna. Vi bredde ut våra sovsäckar på golvet och försökte göra oss någorlunda bekväma.

Natten föll och vi satt alla fyra i en ring på golvet och spelade kort till skenet av våra ficklampor, som vi placerat i mitten som en artificiell lägereld. Doris visade flera tricks hon lärt sig av en kompis hemma i Stockholm, pratade ihärdigt om allt ifrån fylleslagsmål på Södermalm till snuskiga grannar och vi glömde snart bort att vara rädda efter alla spännande storstadshistorier. Efter en lång kväll av skratt och stim kröp vi allihop ner i våra trygga sovsäckar och jag tänkte på hur jag och Arne skulle kunna skryta för de andra i plugget om vad vi hade gjort under helgen.
– Det här var ju faktiskt inte så farligt, tänkte jag medan jag slöt ögonen.

–

En diffus känsla i min ena kind uppenbarade sig och plötsligt låg jag klarvaken. Det var nu iskallt i rummet och jag sträckte mig yrvaket efter ficklampan för att kunna se vad klockan var. Stämningen var helt annorlunda nu och skratten och historierna från kvällens kortspelande kändes som bortblåsta.

Fyra minuter över tre. Jag hade sovit i knappt två timmar.

– Arne! Sover du? Viskade jag. Inget svar.

Jag lyste försiktigt runt i rummet för att försäkra mig om att vi var ensamma. Kanske var det husets mörka historia och mörkret i sig som fick mig att bli paranoid, men det var något här som inte kändes vänligt. Något eller någon som inte ville ha oss här, som nu kommit för att berätta det.

Ficklampans stråle följde väggarnas fuktskadade tapet som på sina ställen helt hade lossnat och blottat de underliggande träplankorna.

Lugnt och tyst. Skönt. Men jag kände mig ändå iakttagen.

Jag lade mig ner igen och hann precis stänga ögonen när jag plötsligt kände det igen. Mycket mer påtagligt den här gången. En lätt men tydlig strykning på min högra kind.

– Arne för i helvete! Utbrast jag i någon sorts panikblandad irritation. Men han svarade inte.

Det gjorde däremot Uno, med ett skrik.

Jag tände ficklampan igen och lyste åt hållet dit han och Doris låg. Gungstolen. Två sovsäckar, två ficklampor, Unos ryggsäck. Spelkort utspridda över golvet. Uno, sittandes upprätt med stora ögon och rufsigt hår.
– Var fan är hon? Stammade han fram och jag såg hur han liksom jag tömdes på luft. Doris sovsäck var tom.

Nu hade Arne vaknat också.
– Lugn, hon är väl och pissar eller nåt. Sade han med yrvaken röst. Sluta skrik.

Uno ropade men fick inget svar. Visst kan hon mycket väl ha gått ut för att pissa, vi hade ändå druckit varsin mellanöl som vi smugglat med oss hemifrån, men vi hade ändå kommit överens om att inte låta någon gå iväg ensam i huset. Och varför hade hon i så fall inte tagit med sig ficklampan?

Arne sträckte på sig, tände sin egen och satte den under ansiktet med en grimas.
– Tänk inte ens tanken på att försöka skrämma någon av oss Arne, inte nu. Väste jag. Även om hans tafatta försök bara var löjligt.

Hans belåtna ansiktsuttryck stelnade till.
– Vad var det där?
– Vad då? Svarade jag. Men jag förstod ganska snabbt.
– Något rörde mig!
Jag kände det igen jag också. Hårdare än en strykning den här gången.

Uno gav ifrån sig ett kvidande ljud och försökte sprattla sig ut ur sovsäcken. Det skarpa skenet av våra ficklampor som svängde runt i tumultet gjorde det svårt att orientera sig i det annars mörka rummet och plötsligt gick allting väldigt fort.

Jag kände det igen. Starkare och starkare. Fler och fler strykningar. Underifrån. Som kalla, våta händer som försökte greppa tag i mina ben och armar men som tynade bort en efter en. Som om de drogs ner igen i den fuktiga marken under oss.

Arne, som nu hade tagit sig ut ur sovsäcken och ställt sig mitt i rummet, skrek med andan i halsen.
– Skynda! Vi måste fan ut!

– Men Doris då?!

– Hon är väl redan ute! Kom nu! Skrek jag och försökte samtidigt övertyga mig själv om att så var fallet.

Vi lämnade alla våra saker, ryckte tag i dörren och skyndade oss ut ur rummet. När dörren öppnades möttes vi av samma stank vi kände när vi kom in i hallen, men nu mycket mer koncentrerad. Vi försökte springa mot trappan men strykningarna hade nu övergått till någon sorts stinkande osynlig kraft som försökte pressa våra kroppar tillbaka in mot rummet. Mycket starkare nu och skrämmande påtaglig.

Uno hade gråten i halsen.
– Vi får hoppa! Skrek han och blickade mot korridorens fönster. Han hade fått blödande sår på båda armarna och hans ansikte var vridet i skräck.

Paniken och adrenalinet gav den vanligtvis försiktige och nervöse killen kraft och på några sekunder hade han fått upp haspen, slängt sig ut och landat oskadd på gräsmattan några meter nedanför. Arne följde honom och tillslut var det bara jag kvar.

– Skynda! Vrålade Arne, som stod barfota nere i det frostglittrande, vildvuxna gräset.

Jag klättrade upp på fönsterkarmen och såg hur jag också blödde från både händer och armar. Rivsår. Som om jag hållit i en ilsken katt som försökt ta sig loss.

– Varför fick jag den här dumma jävla idén? Tänkte jag för mig själv. Jag kände paniken växa till en nivå jag aldrig känt förr, men överlevnadsinstinkten tog över och jag lyckades behålla lugnet.

Det multnande träet kändes halt under mina lår när jag satte mig med benen ut mot den kalla natten. Fan att jag ska vara så höjdrädd. Stanken var nu kväljande stark och plötsligt kände jag något blött och kallt suga tag i min hals inifrån korridoren, vilket fick mig att halka till.

Jag skrek i panik och sträckte mig instinktivt bakåt för att greppa tag i någonting. Om jag föll rakt ner utan att ta spjärn mot väggen skulle jag landa på de hårda stenplattorna intill husgrunden. Min hand lyckades omsluta ett föremål som snabbt brast, men jag kunde med nöd och näppe hoppa ner oskadd till de andra.

Jag sprang. Alla sprang. Vi sprang över fält och genom snår tills vi kom ut på en grusväg där vi hämtade andan. Uno grät, skrek och svor.
– Varför gjorde vi det här? Varför i helvete? Doris! Var fan är hon?!
Han sjönk ihop av utmattning och fick ur sig ett väsande försök till skrik i sin förtvivlan. Arne stod bara helt tyst.

Jag märkte att jag fortfarande höll hårt i det föremål jag greppat tag i och jag öppnade handen. Dränkt i blod och svett som runnit ner för mina armar och i en vidrig, träskliknande stank låg en avbruten nagel. Gulnad, krokig och lika lång som en vuxen människas finger.

–

Doris kropp hittades aldrig. Jag, Arne och Uno blev således förhörda misstänkta för människorov och mord och när utredningen lades ner skickades jag att bo hos min mormor en timme bort där jag sedan bodde kvar tills jag ryckte in i lumpen.

Uno, som lagt skulden på sig själv för Doris försvinnande, lades kort därefter in på mentalsjukhus. Han blev aldrig riktigt sig själv igen och strax efter att cancern tagit hans mor tog han även sitt eget liv.

Jag har själv varit nära några gånger. Vissa sena höstkvällar när jag känner frosten krasa under mina fötter kommer allting tillbaka. Skuldkänslorna. Den obotliga ångesten. Alla frågor som aldrig fick svar.

Förlåt, min älskade fru. Förlåt, mina barn och barnbarn. Förlåt för hur jag har betett mig genom åren och förlåt för att jag aldrig har vågat berätta. Förlåt Doris. Förlåt för att jag tog dig dit, för att vi lät henne ta dig. Förlåt för att jag inte kunnat göra det du ber mig om. Sedan första gången jag såg dig igen har du bett mig. Det tomma skinnflådda skal som en gång var du. Din oskyldiga kropp som plundrades av det vidunder jag behållit en del av. För att minnas. Eller åtminstone veta att det hände på riktigt, att jag inte är galen. Gömd och i säkert förvar är den, för att aldrig se dagens ljus igen. Men ni ska få som ni vill nu. Rättvisa. Jag orkar inte mer. Jag hoppas att vi ses på andra sidan och att jag då får se dina ögon igen. Dina stora blåa ögon som ligger kvar där, på tjärnets botten. Hos henne.

————

Spyan jag hållit tillbaka under läsningen var nu på väg upp. Jag lyckades svälja den och tittade upp på min familj vars ansikten knappt var igenkännbara.
– Vad i helvete.. var det enda jag fick ur mig. Och henne? Vem menade han?

Resten av kvällen bestod av tryckt och konstig stämning. Mamma satt i telefon med min morbror medan jag, pappa och min lillasyster försökte se komediserier på Netflix för att distrahera oss med något lättsamt och harmlöst.

Inte kunde väl detta stämma? Det låter tyvärr som att morfar kanske inte var helt frisk på slutet. Kanske hade han fått för sig saker på gamla dagar? Utvecklat någon sorts demens i sin brist på umgänge? Jag vet hur människor kan bli av att känna sig isolerade. Man försvinner lätt i sina tankar och övertänker saker. Kanske till och med skapar sig en alternativ verklighet som håller en sällskap när det har gått tillräckligt lång tid. Jag visste ju att morfar blev knäckt av mormors bortgång, även om han utåt sett inte visade så mycket känslor kring det. Men var det verkligen så här illa?

Tyvärr fanns ingen av de andra längre vid liv då Arne, som tydligen levt som missbrukare under många år, dött av organsvikt bara några månader innan morfars bortgång. Något han beklagade sig över i ett av de andra, mindre breven, som hade fungerat som någon form av dagbok sedan mormor gått bort. De hade tappat kontakten efter morfar flyttat, men han hade sett dödsannonsen i den lokala tidningen och därefter känt sig tvungen att kontakta Arnes syster.

Frågorna förblev många tills en dag då min mamma och morbror hade tagit hem nya saker från mormor och morfars hus som senare skulle delas upp sinsemellan. Bland sakerna fanns morfars knappsamling, som bland annat innehöll knappar från uniformer från finska vinterkriget med mera. Jag visste att han värderade den högt och även om jag själv inte hade något större intresse för det bestämde jag mig ändå för att titta igenom den.

Knapparna var sorterade i olika burkar av metall, som var prydligt placerade i en större låda av kartong. De flesta burkarna var blå och markerade med små etiketter, några svarta och mer gammeldags. Längst ned i kartongen låg ett gulnat skynke som täckte en lite mindre burk. Den här var metallfärgad, förseglad med ett spänne och olik de andra.

Jag tog upp burken och studerade den. Den såg ut att vara någon form av förvaring för skruvar eller liknande, men texten på locket hade tynat bort efter år av oxidering. En spontan rysning spreds genom kroppen men jag bestämde mig ändå för att ta reda på vad den innehöll.

Smutsig, gulaktig och lika krokig som min morfar hade beskrivit den låg den där. Tvärsöver burkens tygklädda botten och lika lång som mitt pekfinger. En sur stank av förruttnelse uppenbarade sig, som om en utgången konserv öppnats efter ett halvt sekel av försegling, och jag ryggade tillbaka av obehag.

Jag stängde snabbt locket igen, packade ner lådan med de andra i knappsamlingen och blundade hårt för att på något sätt få ögonen att glömma vad jag precis hade sett. Det var som om jag öppnat en portal till dåtiden och att alla morfars hemska minnen penetrerade mitt sinne som nålar. Som om de legat lagrade i detta vidriga föremål väntandes på att fästa sig som en parasit på nästa offer.

Jag har inte varit mig själv sedan den dagen. Jag plågas av hemska mardrömmar, dålig sömn och känner mig iakttagen i mitt eget hem. Jag får plötsliga rysningar från ingenstans. Starka skuldkänslor. Som om jag har lagt mig i något jag inte har med att göra. Något som inte skulle väckas till liv igen.

Än idag vet jag inte om brevet och det jag hittade i knappsamlingen bara var ett dumt men ambitiöst spratt av min svårtolkade morfar. Kanske var det hans livliga fantasi, kanske är det hela en bekännelse av en underlig man som bar på ett livslångt trauma han bearbetade ensam. Det lär vi aldrig få veta.

Det enda jag nu med säkerhet vet är att jag har börjat vakna på nätterna. Plötsligt, som om någon väckt mig. Mardrömmar som känns som att de fortsätter efter uppvaknandet och diffusa ljud som inte förekommit i vårt hem förut. Kanske är det paranoia, kanske hallucinationer eller någon sorts sömnparalys, men när den där sura stanken långsamt letar sig in genom dörrspringan, när hon plötsligt står där – då somnar jag inte om.

Signaturmelodi

Vi har hört “Från tjärnet”, skriven av lyssnaren Jonatan, och uppläst av Ludvig Josephson, och därmed har veckans sista nagel levererats. Jag hoppas ni inte vaknar av ljudet av när den skrapar mot era väggar i natt. Men om ni gör det vet ni åtminstone i vilken podd ni sedan kan berätta den historien…

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.