Avsnitt 124: En soldat långt hemifrån

Hej! Jag har med stort nöje lyssnat på alla avsnitt av creepypodden, men aldrig trott att jag själv skulle skriva till er. Nu känner jag att jag måste berätta om min upplevelse för någon, men jag vågar inte berätta för någon i min närhet. Jag är rädd att jag skulle bli retad för evigt av mina kollegor och att ingen skulle tro mig. Jag ser mig själv som en praktisk person med mycket lite utrymme för fantasi, men nu är hela min självbild i gungning.

När jag skriver detta känner jag mig nästan bakfull efter en lång natt. Jag dricker kaffe och tittar på regnet utanför och tänker tillbaka på det som hände. Jag är ingen van historieberättare så jag vet inte riktigt hur man börjar, men jag ska göra ett försök. Jag tar det i kronologisk ordning, helt enkelt.

Jag bor i Norrbotten tillsammans med min man. Vi är båda officerare, och jag tror dom flesta i yrkeskåren skriver under på att det är mer än bara ett yrke. Mer som en livsstil. Vi är båda extremt disciplinerade, vi jobbar effektivt och strukturerat även på hemmaplan. Jag älskar att leva tillsammans med min Chistoffer, vi skrattar mycket och har samma jordnära och enkla förhållningssätt till livet.

Den här specifika lördagen dock, 17/8 -19, var jag på väldigt dåligt humör. Jag kände att det var längesedan vi gjorde någon tillsammans, bara jag och Christoffer, och hade hoppats att vi skulle spendera dagen tillsammans. När det under lördagsmorgonen gick upp för mig att han hade en heldag planerad med sina vänner kände jag mig väldigt besviken och kunde inte hjälpa att jag blev uppenbart sur. Min reaktion ledde till att vi började tjafsa och eftersom han skulle iväg hann vi inte reda ut våra känslor.

När han stängde ytterdörren bakom sig satt jag kvar vid köksbordet med tårar i ögonen och kände mig arg men också lite övergiven. Jag tog mig ändå samman och bestämde mig för att göra det bästa av dagen ändå. Jag fyllde på min kopp med den sista skvätten kaffe ur kaffebryggaren och slog mig ner i soffan istället. Nyhetsmorgon var redan igång, så jag sträckte ut benen på divanen och sökte med blicken efter vår hund.

Hon låg utsträckt på sida inne i sovrummet och blundade lugnt. Lite kärlek vällde upp inom mig. Älskade, älskade lilla hund! Med sina snälla, bruna ögon och sina mjuka öron.
Hon är morgontrött och om hon själv får bestämma så lämnar inte sin plats i sovrummet förrän fram emot nio.

Jag insåg att hon, liksom jag, haft en ganska tråkig vecka och en liten tanke började ta form. Vore det inte mysigt att spendera lite kvalitetstid tid tillsammans med henne? Jo, så fick det bli.

Jag svepte det sista kaffet och körde igång. Jag har alltid älskat att planera och förbereda, så jag njöt och blev på betydligt bättre humör medan jag packade. Jag hämtade tält, sovsäck och kaffepannan ur det lilla varmbonade förråd vi har på gården. Jag rotade fram lådan med vinterkläder, för trots att jag inte behövt mössa på flera månader nu så vet jag hur det är att sova utan värmekälla sent i augusti. Herregud, jag kan ändå skilja lite på arbete och fritid!

När vi är ute i fält i tjänsten är det ofta under påfrestande förhållanden. Många gånger när man lägger sig att vila för natten är klockan sen, man är kall, blöt och hungrig och natten är ofta oviss. Ibland hinner man bara blunda en timme innan striderna fortsätter och man snabbt måste komma på fötter igen. Jag ska inte sticka under stol med att jag älskar det livet! Jag älskar gemenskapen och att hela tiden kämpa emot naturen och emot viljan att ge upp och slå av på takten.

Trots det, så var det långt ifrån hur jag ville spendera detta dygn. Nu packade jag som sagt mössa och ett mjukt fleeceunderställ att sova i. Jag packade en chokladkaka, en påse nötter, en matlåda med fruktsallad och gjorde iordning rejäla kyckligbaugetter med ost som jag slog in i folie. Självklart även mat åt Iris och snacks i form av rå falukorv som jag skar i bitar och lade i en plastpåse.

Min packning gick knappt att stänga på grund av all mat och den tjocka boken jag packat. Jag log när jag tänkte på vilket överflöd av saker jag tagit med mig. Jag kan överleva i dagar med bara min uniform, en kniv och ett tändstål, men denna lilla utflykt skulle minsann gå i njutningens tecken och jag vägrar både att frysa och vara hungrig på min fritid.

Jag stuvade in packning och hund i bilen. Iris hade viftat lyckligt på svansen ända sedan jag tog fram ryggsäcken och började packa. Hon älskar utflykter och tog ett elegant språng upp i bakluckan och la sig tillrätta i sin bur.

Bilfärden var behaglig, jag lyssnade på radio och kände hur den sista irritationen rann av mig. Platsen jag hade bestämt mig för att åka till låg ca tre mil från huset, i utkanten av ett av de stora militära övningsfält som finns i området.

Jag har varit där tidigare men alltid i tjänsten, och varje gång har jag tänkt att platsen är vacker och vore värd ett besök i lugn och ro. Plasten är också praktisk eftersom man kan parkera bara några hundra meter ifrån, vilket passade perfekt nu när jag hade en tung packning fylld av lyxartiklar.

När jag parkerat på den lilla vändskiva som markerade slutet på den smala skogsvägen krängde jag på mig packningen och öppnade bakluckan för att släppa ut Iris som gnydde förväntansfullt. Överlycklig tog hon några krumma skutt vid min sida medan vi promenerade upp på den höjd där jag hade tänkt att vi skulle slå läger.

Väl uppe i gläntan ställde jag ifrån mig packningen och gick fram till den klippavsats som gör platsen så vacker. Jag tog ett djupt andetag medan jag spanade ut över fältet och skogen. Trots att det fortfarande är augusti har höstfärger börja komma fram. En liten björk, precis i brynet där fältet övergick i skog, var redan helt gul. Jag funderade på vad jag skulle göra först, och bestämde att jag skulle börja med elden.

Jag samlade ihop en handfull fnöske som jag bar med mig till den rejäla eldstad som redan fanns på platsen. Otaliga värnpliktiga, och otaliga truppförande officerare har genom tiderna eldat här för att hålla värmen under bistra vinterövningar. Eldstadens ena sida utgjordes av en stor sten som fungerade som reflektor, och stora stenar i dubbla rader ringade in resten. Jag hukade mig för att sopa ur och göra iordning för den brasa jag tänkte tända.

Det var nu jag gjorde den första obehagliga upptäckten.

Hela eldstaden kryllade av insekter. Det jag trodde var gammal aska insåg jag nu var massor av små insekter som krälade omkring. Det såg ut att vara en blandning av flygmyror och vanliga flugor, men även små larver som rörde kaotiskt på sig. Jag ryggade tillbaka. Vad i helvete var detta? Jag hatar insekter och kände en stark lust att elda upp dom. Jag funderade lite. Finns det arter av insekter som svärmar tillsammans med andra arter? Finns det arter av myror som bygger bo i aska?

Jag insåg att jag inte ville sopa bort insekterna med mina bara händer, utan bestämde mig för att bygga grunden för min brasa ovanpå alla insekter och sedan sätta eld på alltsammans. Snabbt byggde jag grund med fnöske, flisor av björk, småkvistar och grenar i ökade tjocklek. Jag gick ett varv i skogen kring lägret och samlade bränsle till elden så att det skulle räcka i minst ett par timmar. Det har ju varit en torr sommar, så det var inga problem. Till min lycka hittade jag en rejäl tjärstubbe som redan var sönderhackad, så jag skämdes inte ens när jag släpade den tillbaka till eldstaden. När allt var klart konstaterade jag äcklat att insekterna fortfarande krälade omkring och att vissa stenar som ringade in eldstaden var helt svarta av dom.

Jag njöt av att ha en full tändsticksask. I tjänsten är det vanligt att man tilldelas endast en tändsticka för att man ska förstå vikten av noggranna förberedelser, men nu kunde jag slösa hur jag ville. Jag unnade mig att tända två stickor samtidigt och kände stor tillfredsställelse när brasan tog sig direkt och insekterna brann upp. Jag ryste en sista gång och kontrollerade marken där jag hade tänkte sitta och sköta elden och marken där jag hade tänkt resa tältet.

Inga insekter. Skönt, tänkte jag belåtet och beslöt mig för att sätta på en kanna kok-kaffe innan jag började med tältet.

Femton minuter senare stod tältet på plats och jag hade prydligt organiserat mina saker i vestibulen. Jag sjönk ner på liggunderlaget vid elden, hällde upp en kåsa nykokt kaffe och kände mig väldigt lugn och nöjd. Jag funderade på att skicka ett sms till min man, men bestämde mig för att avvakta för att han skulle förstå att jag fortfarande var lite sur.

Timmarna förflöt, jag varvade mellan att läsa min bok, leka med Iris och hämta mer bränsle till elden. När jag blev hungrig grillade jag mina kycklingbaguetter genom att lägga foliepaketen i utkanten av brasan så att brödet blev varmt och osten smälte. Jag serverade Iris torrfoder genom att hälla det direkt på marken och hon åt förtjust. Mera kaffe och fruktsallad till efterrätt. Herregud vad jag älskar att vara utomhus, tänkte jag.

Till sist började det skymma och jag kunde inte låta bli att ta en bild som jag skickade till Christoffer. Ville ju att han skulle veta att jag hade det bra, och att jag älskar honom även om jag blir sur ibland. Bifogar den bilden även i detta mail!

När vi satt där vi elden, jag och Iris, och lät mörkret omfamna oss hörde jag plötsligt något som lät som avlägsna hundskall. Jag såg att även Iris spetsade öronen. Skallen lät som Iris skall, fast ändå inte. Det lät som hennes glada gläfsande skall som hon alltid ger ifrån sig när vi leker. Jag tänkte att inte var omöjligt att avlägsna hundskall kunde höras hit, även om vi var långt ifrån bebyggelse.

När det var dags att lägga sig petade jag isär de glödande träbitarna i eldstaden och gick före in i tältet. Jag tog på mig mitt torra, varma fleeceunderställ och kröp ner i sovsäcken. Iris är van att sova i tält med mig, så hon la sig utan omsvep till rätta och petade på mig med ena tassen för att jag skulle klia henne på frambenen. När vi låg där hördes plötsligt de gläfsande skallen igen. Mycket närmre denna gång. Vi lyssnade båda uppmärksamt. En räv? Nej, det låter alldeles för mycket som en hund. Dessutom en glad, lekfull hund. Var det rimligt att en lösspringande hund hade tagit sig ända hit? Vi befann oss som sagt långt från bebyggelsen på en plats som nästan uteslutande användes av militären, så få civila känner till den. Jag avbröts i tankarna av att skällandet ändrade karaktär. Det övergick till att låta som en skiva som hakat upp sig. Ihållande, själlöst, nästan med en metalliskt klang – för att sedan sluta tvärt.

Jag kände en liten ilning av obehag, och sneglade på Iris för att se om hon var orolig. Jag lugnade mig snabbt när jag såg att hon verkade fullkomligt obrydd. Herregud, vad vet jag? Det finns säkert fåglar som kan låta sådär. Ljudet kanske förvrängs mellan bergsknallarna. Jag är ingen orolig person, och i naturen känner jag mig alltid trygg. Inom loppet av fem minuter hade jag somnat, med ena armen utanför sovsäcken och handen om Iris tass.

Det kan inte ha gått mer än en halvtimme innan Iris väckte mig genom att buffa mig i ansiktet med sin mjuka nos och gnälla. Jag suckade.

”Vad vill du vännen? Behöver du gå ut?” Hon sken upp och viftade intensivt på svansen till svar. Jag krånglade mig upp till sittande så att jag kunde nå dragkedjan och släppa ut henne. Det hade hunnit bli helt mörkt, men månen sken starkt så jag såg ganska bra ändå. Jag hasade fram till öppningen och tittade efter henne. Hon hade sprungit ett trettiotal meter från tältet och satt redan på huk och gjorde sin grej. Först hade jag varit irriterad, hunden hade ju varit utomhus hela dagen och haft all tid i världen på sig att uträtta sina behov, men nu insåg jag att hon helt klart var dålig i magen. Jag förlät henne. När hon var klar började hon gå tillbaka mot tältet, men stannade plötsligt och vände sig mot skogen. Jag tittade också mot skogen, men såg ingenting.

”Kom hit” ropade jag. Jag ville lägga mig igen så snart som möjligt så att jag kunde somna om direkt.

Iris brydde sig inte om mig, utan vred upp helt och stod med sin breda bringa rakt mot skogen. Hon sänkte huvudet och gav ifrån sig ett dovt morrande. Det här gillade jag inte. Jag trädde fötterna i kängorna utan att knyta dem och tog tjocktröjan i handen när jag kröp ut ur tältet. Jag hade alltid Iris lös, och hon kom alltid när jag ropade. Jag hade ingen lust med att hon skulle springa efter något djur in i mörka skogen och försvinna. Jag försökte verka lugn när jag gick mot henne, sträckte fram handen för att ta tag i hennes halsband. Iris fortsatte att morra, dovare än jag någonsin hört henne. När jag bara var en dryg meter ifrån henne och nästan kunde ta tag halsbandet så började hon gå mot skogen utan att ta blicken från den punkt hon stirrade på.

”Nu kommer du hit”,sa jag så bestämde jag kunde, men hon bara fortsatte. Innan jag hann reagera klev hon in i skogen och jag såg henne inte längre. Fan. Jag skyndade mig mot den punkt där hon försvunnit utom synhåll, men hejdade mig vid skogsbrynet.

Jag fick en dålig känsla. Efter ett par sekunder när jag bara stod och lyssnade utan höra och stirra utan att se gick jag tillbaka till eldstaden där det fortfarande fanns lite glöd. Jag föste ihop glöden, slängde på lite nytt bränsle och blåste liv i elden igen. Jag knöt kängorna och övervägde mina alternativ. Jag ville inte gå och lägga mig igen utan henne, jag skulle ändå inte kunna slappna av. Jag ville inte heller följa efter henne och leta i den becksvarta skogen. Förr eller senare skulle hon komma tillbaka och då var det bättre om jag var här och mötte henne.

Jag var helt klarvaken nu, det var lika bra att göra det bästa av situationen. Jag hämtade min termos med varmvatten och gjorde iordning en kopp te. Hela tiden lyssnade jag och spanade mot skogen. Hur hade hon kunnat försvinna så ljudlöst? Efter att jag tappat henne utom synhåll hade jag inte hört någonting, och en stor hund prasslar och bryter grenar den när den går igenom en skog.

Den dåliga känslan vägrade släppa, och jag svepte med blicken längst skogsbrynet. Efter att jag tittat mot elden hade mitt mörkerseende försämrats, men medan jag svepte med blicken kom det tillbaka. Plötsligt såg jag, hon stod ju där!

På samma plats hon försvunnit stod hon nu, helt tyst, men med ansiktet mot mig och bakkroppen kvar i skogen. Lättnaden sköljde över mig.

”Det är du ju, vännen! Iris, kom hit. Kom, ska matte klia” sa jag så mjukt jag kunde. Äntligen kom hon mot mig. Jag insåg hur stressad jag hade varit, visserligen hade hon inte varit borta i mer än tio minuter men beteendet var så olikt henne. Hon kom och satte sig intill mig och jag smekte henne över ryggen. Hon kändes spänd och stel, jag tänkte att jag borde koppla henne så att hon inte skulle kunna försvinna igen. Men, insåg jag, kopplet ligger kvar i bilen och det är för jobbigt att hämta.

För att komma ner i varv ordentligt bestämde jag mig för att dricka upp mitt te innan vi gick och la oss igen. Iris fortsatte att göra mig osäker med sitt märkliga beteende, hon reste sig och satte sig ett par meter ifrån mig med kroppen vänd mot mig. Hon stirrade på mig, och efter en stund kändes det obehagligt. Iris som annars är så lättläst visade plötsligt inga känslor. Hennes blick var kall, och dessutom kändes det som att hon härmade mig. När jag la huvudet på sne så gjorde hon också det. När jag flyttade vikten från den ena sittbenet till det andra, så gjorde hon också det.

Okej, det här känns väldigt märkligt och den dåliga känslan släpper inte, tänkte jag, Lika bra att gå och lägga sig så att det blir morgon någon gång. Jag vände mig mot elden för att sprida ut de glödande resterna, men ryckte till rejält när Iris plötsligt gläfste.

För det första så skäller hon aldrig, förutom när vi leker och det gjorde vi ju absolut inte nu. För det andra så lät det inte som hon. Det var det där lite avlägsna, metalliska skallet som jag hört tidigare. Jag kunde inte hjälpa att jag blev rädd, och vände mig förskräckt mot henne. Hon satt orörlig, och min blick föll på den vita fläcken hon har på sitt bröst. Jag älskar den där fläcken, det ser ut som ett vitt hjärta i hennes annars mörka päls. Men nu… Nu såg den nästan ut som ett ansikte. Nej, det var inte möjligt, det måste vara mina ögon som spelar mig ett spratt. Jag blinkar några gånger och fäster blicken på en buske en kort stund innan jag tittar tillbaka på hennes bröst. Ansiktet är borta, men fläcken ser absolut inte ut som den ska. Den brukar som sagt vara hjärtformad, lite asymmetrisk med högra sidan större än den vänstra.

Nu är den triangelformad. Bara en vit trekant som pekade nedåt mot hennes mage. Det knyter sig i mitt bröst, pulsen börjar slå hårdare än jag någonsin känt förut. Jag måste få titta närmare. Jag sätter mig på huk och försöker hålla rösten stadig, men det blir bara en viskning:

”Kom hit. Kom till matte..”.

Iris reser sig som om hon tänkte lyda, men till min stora fasa så kommer hon inte till mig utan börjar istället gå baklänges på ett onaturligt, sjukligt sätt. Ryckigt och stelt, som när man spelar en film baklänges, backar hon mot skogen. En del av mig vill följa efter henne, men jag sitter helt stum och stel, paralyserad av skräck. Det här är så jävla fel, men jag kan inte röra mig. Plötsligt återfår jag kontrollen och tar hastigt några beslut. Jag måste härifrån.

Snabbt, snabbt sliter jag ut allt ur tältet och plockar ner det. Det går som på reflex, jag hittar allt i mörkret och tänker inte på annat än att det måste gå fort. Jag plockar med allt, till och med skräpet som jag kanske egentligen borde ha struntat i för att vinna tid, men jag jobbar som på autopilot. På reflex tar jag kniven i ena handen och bilnyckeln i andra och skyndar iväg mot bilen. Medan jag stapplar nedför slänten snavar jag ständigt över de stora stenar som utgör terrängen. De känns mycket halare nu än tidigare idag.

Jag vill bara hem. Hem, hem, hem till min Christoffer och våra varma mjuka säng. När jag ser bilen ökar jag tempot ytterligare och hoppas att Iris ska komma efter. Jag har ingen plan B, jag vet inte vad jag ska göra om jag inte får tag på henne. Det känns som att jag måste åka ändå, och tårarna väller upp bara av tanken på att lämna henne här, men jag har inget annat val. Alla mina instinkter säger åt mig att jag måste fly. I en enda rörelse sliter jag upp bakdörren och kastar in packningen i baksätet. Det är då jag ser det.

Under mina kängor syns spår. Massor av små avtryck som löper under mina kängor och längst hela bilen. Jag slänger igen dörren och backar ett par steg. Ja, spåren går runt bilen i en snäv cirkel. Många, så antingen har flera djur eller varelser gått här, eller så har en varelse gått flera varv. Jag blir illamående, jag hinner precis tänka att det ser ut som spår från klövar när det brakar till rejält. Jag vänder mig om och ser i månskenet Iris komma farande ut ur skogen, hon springer i full fart mot mig. Jag sliter snabbt upp bakluckan och hon flyger in utan att tveka. Plötsligt tvekar jag. Är det verkligen hon? Jag vill inte ta med mig något annat i bilen. Jag lägger ett par extra sekunder på att fippla fram ett hänglås som jag förvarar i bakluckan, och låser med darrande händer hennes bur. Jag vet inte vad det skulle hjälpa egentligen, men jag vet inte vad annat jag kan göra. Nu är det bara framåt som gäller, jag startar och kör därifrån så fort jag bara vågar. Jag stänger av stereon och kastar hela tiden oroliga blickar i backspegeln. Det gick så fort när Iris kom farande, jag hann inte se om fläcken såg normal ut eller inte. Jag tänker på spåren kring bilen. Vilka klövdjur finns här uppe? Avtrycken var små, men det som gjorde dom måste ändå ha varit ganska tungt för avtrycken var djupa. Jag minns inte så mycket av bilresan förutom att jag försökte andas djupt och att jag funderade på vad jag skulle säga till Christoffer.

När jag äntligen körde upp på vår uppfart tittade jag klockan, 01.00. Det var inte så fasligt sent egentligen, men det kändes som en lång mardröm som varat i flera timmar.

Christoffer blev överlycklig att se oss, vi kramades och jag sa att jag saknat honom för mycket för att stanna ute. Jag sa att jag frusit och velat sova hemma istället, jag kunde inte förmå mig att berätta.

Jag duschade och vi kröp ner i sängen tillsammans. Jag höll mig tätt intill trots att han klagade på att det var för varmt. Jag somnade och sov djupt hela natten.

Nu sitter jag alltså här och skriver detta. Jag har helt övertygad om att det är Iris jag har med mig hem, fläcken är hjärtformad som den ska och hon beter sig normalt. Jag har kollat igenom henne och upptäckt några små rivmärken på vänster sida samt båda bakbenen, men inget allvarligt. Jag har skrivit en stund och det är snart lunchdags. Flera gånger har jag frågat Iris om hon vill gå ut, men då kryper hon ihop och drar in svansen mellan benen.

Jag kan inte sluta tycka att hela upplevelsen var väldigt otäck, och som jag skrev i början så har jag lyssnat på alla avsnitt av Creepypodden. Därför kan jag nu inte få den här tanken ur skallen: Träffade Iris Getmannen?

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det du nyss hörde var en anonym lyssnares berättelse, som hette som sin sista mening: “Träffade Iris Getmannen?” Den lästes av Rakel Josephson.

I veckans avsnitt ska jag inte prata så mycket, för vi hars för mycket bra berättelser att unna oss för att det ska platsa. Men en av de saker jag fastnade för i den anonyma lyssnarens berättelse var beskrivningen av vad en svensk yrkesofficer gör på fritiden, när hon åker långt hemifrån.

Det finns nämligen en annan lyssnarhistoria jag vill berätta för er, som handlar om motsatsen: vad en svensk ung soldat gör när han hamnar i strid långt hemifrån. Den har en rysk titel: Ach-ot-nik, och är inskickad av lyssnaren Göran. Han skickade in en text skriven i Kalmar 2011, som lyder som följer:

Min pappa dog för 6 månader sedan och min mamma ska flytta ur huset till en mindre lägenhet. När jag hjälpte henne att röja på vinden ramlade ett kuvert i A4-storlek ur ett gammalt fotoalbum. Jag blev nyfiken och öppnade kuvertet. Där fanns tiotalet handskrivna blad. Jag rynkade frågande pannan när jag läste överskriften OKHOTNIK. Jag kände genast igen handstilen som min morfar Hjalmars.

Morfar Hjalmar dog 2001, samma år som mormor. Jag har bara kära minnen från dem båda. Min morfar var en mild och snäll man som spenderade det mesta av sin tid i sitt finsnickeri där han helt för hand snidade möbler i rokoko-stil.

Han hade sina sidor morfar Hjalmar, saker han reagerade illa på. Han ogillade när vi lekte soldater runt huset med pinngevär och kottgranater och han lämnade alltid rummet när det blev våldsamt på TV:n. När vi gick på promenader längs grusvägarna i omgivningarna gick han alltid mitt i vägen, man fick inte fråga varför.

Han hade bara tre fingrar kvar på sin högra hand. Men det var ännu en av de saker man inte fick fråga honom om. Ett annat förbjudet ämne var tiden innan han gifte sig med mormor. Han blev inte arg utan gick bara därifrån och stegade långsamt uppför trapporna till sitt rum. “Nu har du gjort morfar ledsen igen”, sa alltid mormor. Det var ett stående skämt bland oss kusiner.

Okhotnik är ryska för jägare. Det här är min morfars berättelse. Jag har bara renskrivit sidorna jag hittade.

Ni ska nu få höra denna berättelse, som enligt dateringen på pappret skrevs i Vassmolösa den 20 juni 1992. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag heter Hjalmar Lundberg, jag är född 1920. Jag skriver detta för att låta slumpen avgöra vad det ska bli av min historia. Jag har inte mäktat berätta den själv. Om den ska berättas får det bli då någon hittar dessa ark. Om ingen hittar dem, får historien en vacker dag dö tillsammans med mig.

Jag växte upp på landet utanför Kalmar. I gården bredvid bodde Harald som var i min ålder. Vi blev snabbt bästa vänner.

Harald var en rolig kompis och oerhört tekniskt begåvad. Redan som 12-åring hjälpte han till att serva traktorer, skördetröskor och annan fordonspark i grannskapet. Harald kunde vid 10 års ålder ta isär sin väckarklocka in i minsta beståndsdel och sedan sätta ihop den igen. När han var 15 klarade han konststycket med förbundna ögon. Harald var också mycket språkbegåvad och läste tidigt böcker på både tyska och franska.

I mångt och mycket stod jag i hans skugga. Han pluggade tyska med mig och lärde mig de olika delarna i en traktormotor. Vi var lika gamla, men jag såg upp till honom som till en mentor.

Harald hade egentligen bara ett fel. Han var snäll. Det är inget fel egentligen. Jag fick rädda honom undan de större ungarna på skolgården ibland. Vi kompletterade varandra bra på det sättet.

Men jag skulle leda Harald till en plats där du har lika mycket nytta av snällhet och ett milt sinnelag som du har nytta av fenor på torra land.

För jag längtade efter att se mig omkring i världen. En längtan ut och bort. 1941 låg Europa i krig, men jag hade kommit över ett flygblad där tyska armen rekryterade till samtliga truppslag. Det fanns en adress i Malmö längst ner på flygbladet. Man kunde få hjälp att ta sig över Öresund till det ockuperade Danmark för att ta värvning där.

Hitler tyckte jag var en gaphals och kriga ville jag egentligen inte. Men de tyska ingenjörstrupperna lockade mig. Jag tänkte att de servade den tyska armens fordon och uppförde broar och byggnader. I början var det en dagdröm, men den växte hela tiden i styrka. I och med tyska armens framgångar i Ryssland övergick den i förvissning.

Man jag ville inte åka ensam.

“Vi ska till Tyskland, Harald!” strålade jag en tidig höstdag 1941. Vi promenerade längs grusvägen mellan våra båda gårdar. Fälten vajade i väntan på skörd och fåglarna bildade en rogivande kör från de omgivande träden.
“Tyskland är i krig, Hjalmar!”
“De kör över ryssen som en ångvält. Innan jul står de i Moskva.”
“Men våra studier?”
Jag skrattade lätt. “Det här är en chans vi inte får missa. De vill ha folk till tyska armens ingenjörstrupper. Vi får se oss omkring och serva den tyska armens fordons och maskinpark. Vi ska inte slåss vid fronten, din tok! Tänk dig vilken merit. Men vi får allt skynda oss, snart är chansen förbi.”
“Men Britta och Märit?” invände han. Vi hade båda varsin fästmö, bröllop skulle stunda direkt efter avslutade studier.
Jag skrattade. “Jag har brevkontakt med en grupp nere i Malmö, allt är ordnat. Vi far nästa måndag. Vi skriver flickorna när vi är i Köpenhamn och allt är klart.”

Det som hände när vi reste lever som bilder från igår i mitt minne. Jag minns att det går bra med värvningen i Köpenhamn. Vi skickas på utbildning i Roßlau vid floden Elbe 10 mil sydväst om Berlin.

De första 16 veckorna tränas vi som infanterisoldater. Vi marscherar med tung packning, tar oss genom hinderbanor och har skjutövningar med gevär och pistol. Här briljerar jag på gevärsskjutning med kompaniets bästa resultat. Harald kan knappt träffa tavlan. Min vän vantrivs. Han kom hit för att bli mekaniker inte springa runt i cirkel eller skjuta med gevär.
När den rena pionjärutbildningen startar handlar den lika mycket om att förstöra som att reparera och bygga upp. Vi tränas med eldkastare och sprängmedel. Vi lär oss att snabbt att hitta och koncentrera sprängverkan på bärande delar av stridsvärn, broar och fordon.

Men vi lär oss också att bygga försvarsverk, broar, provisoriska vägar och flytbryggor.
Harald och jag genomgår också en mekanisk utbildning där vi lär oss reparera och underhålla allt från minsta Lugerpistol upp till stridsvagnar på femtio ton. Det tyska krigsmaskineriet måste hållas rullande till varje pris.

På våren 1942 åker vi tåg till Minsk.

Tyskland strider inte bara vid frontlinjen. Bakom tyska linjer saboterar partisaner infrastruktur och järnväg. Harald och jag anmäler oss som frivilliga att reparera ett saboterat sågverk. Man kan tycka att ett ryskt sågverk kan kvitta lika, men sågverket tillverkar träslipers till järnvägen. Utan ett fungerande järnvägsnät förblöder våra trupper vid fronten i väntan på förstärkningar och förnödenheter.

Det erövrade sågverket måste gå för full maskin, det är order från högsta ort.

Sågverket är inte skadat bortom reparation. Man har brutit sig in om natten, men i brist på sprängämne har man gått loss på maskinparken med släggor och bräckjärn. Inom en månad har vi fått reservdelar från Tyskland och reparerat skadade sågar och lastvinschar.

Efter fullgjort uppdrag åker vi in till militärhögkvarteret i Minsk för vidare order. Vårt förband ligger i strid vid fronten och går inte längre att ansluta till. Att sågverket fortsätter fungera är av yttersta vikt. Partisaner och ryskt flygvapen utför nästan dagligen attacker mot järnvägsnätet.

Till civila mekaniker kan ordnas ska Harald och jag vara kvar vid sågverket och sköta mekanik och logistik.

Det är ett bra och modernt sågverk. Vi tar emot kvistade timmerstockar i ena änden. Stockarna läggs i blöt innan de barkas av. De sågas upp i sågverket som är anläggningens hjärta för att sedan impregneras. Efter torkning lastas de direkt på tågvagnar. Anläggningen ligger i direkt anslutning till en järnväg.

Arbetsstyrkan är densamma som då sågverket erövrades. Vi får hjälp från kringliggande militärkompanier att vakta sågverket från partisaner. En våning upp i sågverkets kontor sitter ibland två civila herrar från Berlin och sköter det ekonomiska och pappersarbetet.

Det är en vinstlott vi dragit, men den ska inte vara för evigt.

På lastkajen lastar vi pall med färdig produkt på de förbipasserande tågen. Vi fascineras av allt den tyska krigsmakten transporterar till och från fronten med tåg. Vagnarna som rullar in på vårt stickspår på väg österut är lastade med, soldater, stridsvagnar, fordon, hästar, boskap, vapen, byggnadsmaterial och förnödenheter. På väg västerut kommer vagnarna tillbaka med sårade soldater, likkistor och samma stridsvagnar och fordon i retur träffade av ryska granater. Järnvägsslipers och virke för att reparera sprängda järnvägsbroar behövs i båda riktningarna.
Men redan under sommaren 1942 börjar boskapsvagnarna österut få ett annat innehåll. Vi hör dämpade skrik och gråt därifrån. Skrik och gråt från män, kvinnor och barn. Vi hör förtvivlade röster på ryska, tyska och vad vi tror är polska och tjeckiska. De frågar var de är och var de är på väg. Genom gliporna mellan brädorna sticker barnfingrar ut.

Vare sig Harald, jag eller någon av de ryska arbetarna låtsas om dem. Ibland viskar arbetarna till varandra “Maly Trostenets.” Vi lastar vårt virke under tystnad och vinkar tågen vidare.

Vi får också post från flickorna direkt från tåget. Postvagnen kommer två gånger i månaden. Vi spenderar timmar med att skriva tillbaka. Ibland får jag brev från Haralds Britta, fast de är skrivna i hemlighet. Hon är orolig för sin Harald och jag måste lova att ta väl hand om honom och ta hem honom till henne. Det lovar jag.

Harald börjar nästan omedelbart att lära sig ryska. Köksan kan hjälplig tyska och blir hans lärarinna under lediga stunder. hans språkbegåvning är ofattbar. Snart pratar han mer eller mindre obehindrat med de ryska arbetarna. Han försöker lära mig, men jag är trögare.
Harald älskar kvällspasset på sågverket. Under rasterna samlas fabriksarbetarna och berättar historier och sjunger sånger.

Männen berättar historien om Okhotnikmassakern. Harald berättar den ofta för mig när vi ligger i våra sängar på sågverkets ovanvåning.

1941, bara veckor efter operation Barbarossa inletts går en SS-pluton vilse i den ryska skogen. De irrar omkring och plötsligt hittar de en smal väg som leder till en liten rysk by. Den består av tjugotalet trähus, några lador och stall samlade runt en liten stenkyrka. På plats hittas ett par jaktgevär och SS-befälet bestämmer att samtliga bybor är bolsjeviker och partisaner. Byborna beordras att gräva en stor grop och avrättas sedan framför densamma. Men kvällningen kommer och SS-förbandet får slut på ammunition. De sista byborna slås ihjäl med spadar och gevärskolvar. Förbandet får bråttom iväg och hinner varken begrava de döda ordentligt eller plundra och bränna byn. När de försöker hitta den igen några dagar senare lyckas de inte.

Nu krälar någonting runt i rågfälten runt skogen. Man kan se säden röra sig. Den förföljer de tyska SS-förbanden och anfaller dem bakifrån, en soldat i taget. Några kroppar hittas aldrig, varelsen tar dem med sig.

En soldat som får se sin kamrat falla offer för varelsen beskriver den som oerhört lång och gänglig. Om varelsen är en kvinna eller man kan han inte att avgöra. Men när den känner av hans närhet och vänder sig om och tittar på honom ser han det mest fasansfulla av allt. Saken har döda ögon och ett enormt leende som går från öra till öra.

Tyskarna ger den ett namn från det ryska ordet för jägare – okhotnik. Det är en effektiv spökhistoria som får tyska soldater att hålla sig mitt i vägen och nervöst häkta av gevären från axeln då vinden leker i rågen.

Jag får snart tillfälle att lära mig mer om det som kryper i rågfältet. Jag förlorar högra lill och ringfingret vid sågverket. Ingen annan än jag står till skuld. Jag reparerar en blockerad sågklinga och missar att kolla så strömmen är bruten. Jag körs till ett fältlasarett.

I en säng på lasarettet ligger det en man och sjunger en svensk schlager. Hans huvud är nästan helt inlindat i bandage, men hans synliga öga är dimmigt och jag gissar på en nyligen administrerad morfindos.

“Guten tag!” hälsar han glatt när han ser mig.
Jag ler åt den svenska hälsningsfrasen. “Tjenare”, hälsar jag tillbaka.
“Nämen ser man på, en landsman! Jag är SS-Rottenführer Kurt Emanuel Holmström. Men du kan kalla mig Kurre.” Han plirar finurligt med sitt enda öga.
“Hjalmar”, säger jag.
“Ah”, säger Kurre. “Och vad är du för en?”
Jag ler. “Jag ligger vid Pionjärgrupperna”, berättar jag och håller upp min bandagerade hand. “Jag och min kompis sköter ett sågverk.”
Kurre spärrar upp sitt enda öga. “Sågverk?” skrattar han förvånat. “Sågar du brädor? Jösses!”
“Bara för tillfället”, ler jag urskuldande.
Kurres leende försvinner. “Jag gör min plikt i Einsatzgruppe B. Jag fick en spade rakt i trynet! Rysk bondmora! De blir som björnhonor när man försöker skilja dem från ungarna!” Kurre ler genom morfinruset. “PRIZRAK!!” vrålar han plötsligt och gör en huggande rörelse med båda händerna.

Jag ryggar tillbaka och ler förläget. Jag känner igen det ryska ordet. “Hon kallade dig för ett spöke?”

“Killen snackar Bolsjevikiska!” skrattar Kurre. Men så blir han allvarlig. “Hon kallade mig själlös! Bondmororna anfaller direkt om de ser en människan utan själ.”
“Hur känner man igen en människa utan själ?” frågar jag.
Kurre är helt gravallvarlig när han till slut svarar. “Det kommer ingen ånga ur din mun på vinter. Jag har sett det på flera av männen i min enhet.” Han lägger huvudet på sned. “Och allt du äter smakar likadant, jag har sett soldater som slösat en hel saltranson på en skål soppa för att få den att smaka annorlunda.”
“Hur smakar det?” viskar jag.
“Järn”, svarar Kurre kort. “Allt smakar järn.”
Jag nickar, tänker att han ska få sova, men han är inte färdig.
“De ryska trollkäringarna känner det på luften du andas ut. Om de kallar dig en Prizrak är allt hopp ute! Det ska jag säga dig, sågverksarbetarn, här ute behöver du inga spökhistorier. Verkligheten är alltid sju resor värre.”
“Jag har hört berättelsen om Okhotnik”, säger jag.
Han nickar. ” Bara mitt kompani har förlorat 5 man till fanskapet, 6 man egentligen. En av våra nya rekryter såg saken le mot honom och sen satt han bara och gungade som nån jävla dårfink. Vi fick skicka hem honom till mamma.”
“Så historien är sann. Har du sett den?”
“Jag har sett sattyget röra sig i råg, vete och majsfälten och bland ormbunkarna i skogen. Den kryper efter marken. Ser du den är allt för sent. Man klarar sig om man inte halkar efter.”
“Var du med i byn?” frågar jag andäktigt.
Han nickar igen. “Vi skapade Okhotnik, varelsen är ett straff vi förtjänar.” Hans blick blir oklar. “Jävla åbäke! Ungtupp till officer utan erfarenhet. Man beordrar inte utrensning av en by utan att ha minst eldkastare i enheten. Det lärde vi oss i Polen. In med bolsjevikerna i en lada, sedan langar man in några granater och sätter fyr på rasket! Nu sätter vi dom på tåget.” Han tappar tråden och blundar några sekunder innan han fortsätter. “Man slår inte ihjäl människor med spadar. Det blir för personligt. Det är så du skapar en Prizrak.”

Han vänder sakta huvudet uppåt, låter blicken följa något osynligt upp i taket. Han vinkar lätt med höger hand. Jag tänker att det är en själ som lämnar kroppen. “Luften fylldes av själar den kvällen, både ryska och tyska. Men en själ blev kvar och blev Okhotnik. Det är rättvist så.”

Jag hakar upp mig på en detalj. “Du nämnde tågen, du menar människorna i boskapsvagnarna?”
“Ah så det känner du till?”
Jag nickar. “Vi hör dem när tågen österut stannar vid lastkajen på sågverket. Vi hör dem när vi lastar på virke. Små barnfingrar sticker fram mellan brädorna”
Kurre krokar sina tummar, han för händerna uppåt samtidigt som han viftar med fingrarna som en stigande ängel. “Maly Trostenets”, viskar han dramatiskt.

Jag möter hans blick men kan inte förmå mig att hålla den.

Kurre blir arg. “Jag är här för att bekämpa bolsjevismen! När man bekämpar råttor angriper man hela kolonin! Annars står snart den ryska björnen och knackar på dörren i de svenska stugorna!”
Jag ser min familj framför mig. Mor, far och mina två småsyskon. Jag tänker på vad de hellre skulle vilja ha utanför dörren, en björn eller en Prizrak. Jag säger ingenting till Kurre.

“De kramar sina kors, men Gud sover bland molnen vet du! Det är inte kanonsalvor du hör, det är Gud som snarkar!” Kurre fnittrar åt sin lustighet. Men lika snabbt blir han allvarlig igen och hans enda öga krymper till en springa. “Men du och din kompis sågar brädor. Ni håller er för goda för det vi sysslar med?”
“Vi trodde allt var annorlunda”, viskar jag.
“Men ni släpper inte ut ungarna ur boskapsvagnarna?” frågar Kurre.
Jag överrumplas av frågan. “Vagnarna är låsta!” svarar jag instinktivt.
“Struntprat! Jag har lastat hundratals av dem. De är bara reglade från utsidan!”
Jag andas tungt. “Vi kan inte rädda alla!”
“Så då räddar ni ingen?”
Jag har inget svar. “Du ska få sova”, viskar jag. Jag känner blicken från hans enda öga i nacken när jag går därifrån.

Jag skrivs ut nästa dag. Jag går för att ta farväl av Kurre men får ingen kontakt med honom. Han har precis ätit upp en skål gulaschsoppa och tuggar nu håglöst på ett äpple. Hans blick är tom. Han mumlar någonting knappt hörbart. Jag lutar mig in för att höra bättre.

“Det smakar banne mig likadant allting”, viskar han om och om igen. Jag klappar hans axel och lämnar lasarettet.

Tyska krigsmakten hör inte hemma i Ryssland, ingen vill ha oss där. Vi tränger fram till Leningrad, Moskva och Stalingrad men bryter inte igenom någonstans. Själva landet vi slåss i knäcker oss sakta, mörar oss som en köttbit som görs redo för köttkvarnen.

Vi slåss inte bara mot ryska arméer. Själva landet slåss mot oss med sina ofattbara avstånd. vår front är 250 mil lång. Vi har ingen chans att förse den med förstärkningar och förnödenheter. Översvämningar gör vägarna till lera och hindrar effektivt våra truppförflyttningar. Den ryska vintern ger våra trupper köldskador fullt i klass med de brännskador vi kan tillfoga med våra eldkastare. Bakom våra linjer attackerar partisaner både infrastruktur och soldater och de verkar växa i antal för varje dag. Så rör sig något i rågfälten. Något som överrumplar och knäcker nacken på de tyska soldaterna.

När 1942 övergår i 1943 är slaget redan förlorat. Fronten är nu en åskfront som rör sig västerut. Ett våldsamt oväder vi bara väntar på ska dra in. “Du kan redan se mörkret vid horisonten”, säger Harald.

Våra arbetare överger oss. Sågverket bemannas från hösten 1943 nästan uteslutande av straffångar som fraktas dit i tåg av SS-förband. De arbetar under hugg och slag i tolvtimmarspass och sover sedan i järnvägsvagnar. De få ryska sågverksarbetare vi har kvar måste vi använda som arbetsledare och förmän. Vår produktion minskar drastiskt utan kvalificerad arbetskraft. Ett sågverk är aningen mer komplicerat än ett stenbrott.

När våren övergår i sommar 1944 överger vi sågverket. De ryska styrkorna rycker fram mot Minsk och den ryska infrastrukturen ska nu förstöras inte underhållas. Haralds och mina dagar som sågverksmekaniker är över. Vi sätts nu in i direkt krigsinsats. Den tyska krigsmakten har inte glömt oss.

Vi får order om att ta tillbaka och spränga en bro över floden Berezina. De ryska styrkorna är på frammarsch och deras fart måste minskas. Som ingenjörer måste Harald och jag följa med. Att spränga en bro är svårare än man kan tro, det handlar om bärande punkter.

Det är ett vansinnigt uppdrag. Den ryska offensiven har tagit oss med överraskning. Tyska order förbjuder varje form av reträtt och de ryska styrkorna inringar snart de tyska förbanden och skär av deras reträttväg. Vägen mot Minsk ligger öppen. Röda armen rycker obevekligt fram med flygvapen, pansartrupper, artilleri och över två miljoner soldater.

Att i detta läget ge sig in mot frontlinjen för att spränga en bro saknar all rim och reson. Men direktiven från Hitlers varglya om fortsatt offensiv saknar nu all verklighetsförankring.

Vi åker lastbil österut. Fåglarna sjunger i träden och sädesfälten böljar för vinden. Jag tror att både jag och Harald tänker på hur likt detta land är vårt eget. Hur mycket den här dagen påminner om den dagen då jag övertalade Harald att vi skulle ut på ett äventyr.

Vi parkerar våra fordon några hundra meter från bron och avancerar till fots genom skogen. Vi är bara en liten trupp på 10 man. Vi har med oss en MG 42:a, eller en Hitlersåg som maskingeväret kallas eftersom dess brutala eldhastighet får det att låta mer som en motorsåg än ett automatvapen. Jag bär sprängladdningarna vi ska använda i en ryggsäck. Sist går Harald, långsamt som om han hoppas på att vi ska häkta av och glömma honom.

På plats pausar vi i skogsbrynet och börjar montera maskingeväret. Jag tar av mig ryggsäcken och lägger de båda sprängladdningarna i mossan. Vid brofästet står en rysk soldat och röker. En grupp andra ryssar står samlade mitt på bron runt en jeep och diskuterar en karta de lagt på motorhuven. Jag minns att jeepen ser fabriksny. Jag minns också att det är en ynklig liten bro. Det kommer att ta ryska ingenjörstrupper några timmar att ersätta den med en flytbro.

Vi måste agera innan vi blir upptäckta. Vårt Feldwebel gör handsignalen för attack.

Nu dödar jag en människa. Innan de hinner göra maskingeväret skjutklart tar jag stöd mot ett träd och siktar på den ryske soldaten vid brofästet med mitt gevär. Jag minns att jag undrar om det är lika enkelt som att skjuta mot måltavlorna i Roßlau.
Det är precis lika enkelt. Kulan träffar ryssen rakt i bröstet. Han stapplar bredbent bakåt och faller handlöst ner i floden. Tiden står stilla en sekund. Med en mekanisk mantelrörelse matar jag in en ny patron i loppet, men behöver aldrig avfyra den.

42:an brakar loss. Metalldelar från jeepen, blod, rök och uniformsklädda kroppar dansar kring i en makaber dans. Patronbandets 250 skott går åt på 10 sekunder. Kvarvarande ryssar vid motsatta brofästet drar sig tillbaka in i den omgivande skogen.

Vårt befäl pekar på mig och Harald och gör en svepande armrörelse i riktning mot bron “Er tur nu grabbar!”

Två rökgranater kastas in mot bron. Jag kastar ena sprängladdningen till Harald. Jag vet inte vad en sådan sprängladdning kallas på svenska. På tyska kallas den Gebballte Ladung och består av sex skaftlösa granater virade runt en vanlig tysk skaftgranat. Egentligen är det bara en handgranat med sju gånger sprängkraften hos en vanlig. På övningsfältet i Roßlau har vi kastat hundratals attrapper och några skarpa laddningar. Allt sitter i ryggmärgen. Spring in med låg tyngdpunkt, lokalisera bärande punkt, kasta granaten och spring tillbaka med låg tyngdpunkt som om du hade fan själv efter dig.

Men Harald tänker inte kriga. Han har satt sig ner med ryggen mot en björk med tom blick. Feldwebeln skriker på honom men han stirrar bara stint framför sig och vägrar lyda order. Från andra sidan bron har kvarvarande ryssar börjat avlossa spridda skott i vår riktning. Det börjar bli bråttom. Dimridåerna från rökgranaterna tunnas ut och bärs bort av vindarna.

Utan att någon hinner reagera tar en ung soldat, kanske 17 år, upp Haralds sprängladdning och rusar mot bron. Jag får panik och rusar efter. Han vet inte var han ska kasta laddningen och kan sabotera alltihop.

Men den unge mannen får aldrig medaljen han så gärna vill ha. Hans träning har varit för kort, han springer med för hög tyngdpunkt. Han blir träffad halvvägs till bron och blir stående som ett vacklande torn. Ryssarna har nu en måltavla som gör att deras uppmärksamhet avleds från mig. Jag glider på byxbaken in under bron och lokaliserar broarmens fästpunkt vid fundamentet. Det är en liten bro och det kommer räcka med en granat. Jag drar ur sprinten, kastar granaten och springer för livet tillbaka mot skogsbrynet. Bron absorberar det mesta av tryckvågen.

Jag tar Harald under armen och rycker upp honom. Vi retirerar mot bilen efter fullgjort uppdrag.
I lastbilen på väg tillbaka är Harald tyst. “Dit jag ska nu får du inte följa med”, är allt han säger. Harald är övertygad om att han kommer ett arkebuseras.

Harald spärras in en stor jordkällare som tjänar som ett provisoriskt fängelse. Han är inte ensam där, 20-talet andra desertörer och ordervägrare håller honom sällskap. I två dagar hålls fångarna i jordkällaren innan de bländade förs ut i solljuset för att höra sin dom.

Harald arkebuseras aldrig. Året är 1944 och tyska krigsmakten kan inte försaka en endaste soldat. Ryskt flyg har redan börjat bomba ställningarna bakom Minsk. De ryska planen får härja ostört. Resterna av Luftwaffe försvarar tyskt luftrum som bombas av allierat flyg. Tyskland för nu ett krig på två fronter.

Tillsammans med övriga desertörer och ordervägrare ingår Harald nu i en straffbataljon. På papperet kan han återfå sin forna rang i armen genom att utmärka sig genom hjältemod i strid. I verkligheten är det bara en omvandlad dödsdom. För det råder nu ingen tvivel om att Röda Armen kommer att återta Minsk och fortsätta mot Warszawa och Riga .

Allt är nu bara en tidsfråga. Ryssarna anfaller Minsk. Med en enorm kniptångsmanöver befriar de ruinstaden och tar 100.000 tyska krigsfångar.

Haralds grupp anförs av SS-Scharführer Huber. Bland de dömda männen hörs protester mot att hamna under SS-befäl. Men tyska krigsmakten är nu ett pussel där hälften av bitarna saknas. Man får pussla ihop vad som går och göra sitt bästa.

Jag kan inte överge min vän. Jag anmäler mig frivilligt till gruppen och godtas motvilligt. Jag har bara en plan i mitt huvud, att så snart som möjligt bryta mig och Harald lösa från gruppen och på något sätt ta oss hem till Sverige. Det här har aldrig varit vårt krig

Vanligtvis skickas straffbataljonerna på självmordsuppdrag vid fronten. För oss står närmaste tyska front att finna i Polen och Estland. Tysk uppmärksamhet och kraft riktas mot väster där de allierade styrkorna nu har siktet inställt på Paris.

Vår straffbataljon följer i den retirerande tyska armens fotspår. Vi placerar landminor längs de vägar där vi färdas, de broar vi passerar spränger vi. Det är tafatta och hopplösa försök att sinka en fiende som rycker fram som en flodvåg.

Den ryska armen hinner ikapp oss redan efter två veckor. En T-34:a kommer dundrande runt en kurva, i släptåg åker 10 soldater i en öppen lastbil. Antagligen är de utsända för att sondera terrängen. Stridsvagnen har en tung kulspruta monterad på tornet. Jag känner igen den som en Duschka, det är ryska för älskling. Det är ett elakt vapen med eldkraft nog för att slå ut både flygplan och tyngre motorfordon.

De tar oss med total överraskning. Harald och jag står vakt medan några andra ur gruppen begraver i minor i gruset. Scharführer Huber ger Harald order om att attackera stridsvagnen. Harald har en Schiessbecher monterad på sitt gevär. Tillsatsen gör det möjligt att skjuta en granat från ett vanligt repetergevär.

Harald siktar mot den annalkande stridsvagnen. Men Harald, som kan så mycket, kan inte för sitt liv hantera ett vapen. Han håller det framför sitt ansikte och när han trycker av slår rekylen av hans näsben. Mot all förmodan får Harald in en halvträff och ett av stridsvagnens larvband går av. Det går några oändliga sekunder sedan dyker skytten åter upp i tornet och ger eld. Fontäner av grus och damm letar sig längs vägen fram till min vän. En 108 millimeters kula träffar Haralds bröst med ett smackande och lyfter honom lodrätt från marken. Det finns ingen kraft i Haralds luftfärd. Viktlös svävar han bakåt tills han slår in i en av våra lastbilar och landar död i gruset.

De ryska infanterisoldaterna lösgör sig från lastbilen och attackerar oss. Nu utbryter vild panik i gruppen som splittras åt alla håll. En ung soldat springer över vägen och trampar på en av våra apterade minor. Han flyger åt ett håll, hans stövlar åt ett annat. Resten av gruppen springer längre in i skogen.

Jag springer igenom den ryska skogen bara driven av adrenalin och dödsångest. Överallt omkring mig spottar träden bark och flisor när de ryska kulorna slår in i dem. Det ryska infanteriet jagar oss genom skogen. Jag tänker att nu är det bara turen som bestämmer vem som lever och vem som dör.

Jag springer länge efter det att ryska kulor slutat vina runt mina öron. Jag känner att någon springer bakom mig men tänker att det måste vara inbillning.

Men det tar bara sekunder efter det att jag stannat med händerna stödda mot knäna innan jag hör en andfådd röst bakom mig. “En tysk soldat känner inte till begreppet reträtt. Man skulle nästan kunna tro att Herr Oberpionier tänkt desertera.”

Scharführer Huber har följt mig genom skogen. Jag håller fortfarande geväret i mina händer och tänker för några förvirrade sekunder att jag kan skjuta honom.

Jag är för trött för att tänka jag sätter mig i mossan bara andas. Inom kort har jag somnat. Jag vaknar inte förrän nästa morgon när solen letar sig in mellan trädstammarna.

Jag tänker att Harald är död men fåglarna sjunger ändå.

Scharführer Huber ligger och sover med vapenrocken under huvudet. Jag tänker att jag kan smita iväg utan att han vaknar, men först måste jag göra morgontoalett.

Jag sätter mig vid ett träd, men märker ganska snart att ormbunkarna nere i sänkan under mig rör sig. Det är inte vinden. Jag hinner tänka Okhotnik.

Så kryper varelsen ut i det öppna. Den är overkligt lång och senig. Den kryper med låg tyngdpunkt på alla fyra. Jag hajar till när den plötsligt ilar fram över riset, den rör sig med hastighet som inte borde vara möjlig.

Så ställer den sig upp. Det ser mest ut som om benen i varelsens skelett staplas på varandra. Den växer upp ur marken. Fötterna står i fel vinkel ut från kroppen. Den vädrar i luften. Så tittar den på mig med döda ögon. Den öppnar munnen och skinnet spänns runt käkarna. Så ramlar hela ansiktet isär. Den ler ett groteskt leende från öra till öra.

Jag vaknar till ur mitt chocktillstånd. Jag hakar loss geväret från axeln och håller fram det i midjehöjd. Vill bara visa att jag har det.

Det fungerar, varelsen ramlar ner på alla fyra igen och försvinner snabbt ut bland undervegetationen.

Jag hör en röst bakom mig. “Vi måste röra oss i riktning nordväst. Där kan vi hitta tyska styrkor vi kan ansluta oss till.” Scharführer Huber är vaken och tänker inte låta mig lämna skogen utan honom.

Jag nickar och vi börjar gå. Han räcker mig några kex. Vi äter i tysthet medan vi går genom skogen. Jag kramar krampaktigt mitt gevär. Hastigheten varelsen rörde sig med var skrämmande.

De tyska rationskexen är bakade utan kryddor, de smakar ingenting.

Så öppnar sig skogen på ett ögonblick. Tjugotalet förfallna trähus, några lador och stall står samlade runt en liten stenkyrka.

Scharführer Huber skiner upp. “Här kan vi fylla på proviant.”
“Okhotnik”, säger jag. “Det här är platsen för Okhotnikmassakern! Vi ska inte vara här”
Han ser föraktfullt på mig. “Se så soldat, nu ska vi inte berätta spökhistorier mitt på blanka dan!”
“Var du här?” frågar jag.
Scharführern ser sig föraktfullt omkring och fnyser. “Jag förstår inte uppståndelsen kring den här platsen. Mitt förband rensade ut hundratals sådana här bolsjeviknästen.” Han pausar. “Men just här var jag aldrig.”

Vi går mellan husen. Här råder en utomvärldslig stillhet. Riktigt vad för proviant vi ska hitta här förstår jag inte.

När vi vänder oss om står tre barn bakom oss. Vi rycker ofrivilligt till. De är smutsiga, har trasiga kläder och trassligt hår. Det är två flickor och en pojke. De har alla vuxna ögon. Barnen blottar tänderna. De väser åt oss. De har svarta tänder.

Scharführer Huber nickar med avsmak mot de tre barnen. “Skjut dem!”

Jag tittar ner på barnen, tillbaka på Scharführer Huber och skakar på huvudet. Jag tänker inte skjuta någon.

Han blir rasande. Han sliter sin Luger ur hölstret och skriker kommandot igen. “De är fiender till Riket! Skjut dem!” Han siktar vapnet på mig och drar i slutstycket för att mata in en kula i loppet. Jag noterar att han glömmer osäkra vapnet.

“Skrutt till rike som måste vara rädd för en 10-årig flicka och hennes småsyskon”, svarar jag.

Jag gör ändå en mantelrörelse och gör geväret skjutklart. Vem jag ska skjuta vet jag inte.

Hans ögon smalnar. Luften står stilla. Jag ser ner på mitt gevär som följt mig från träningen i Roßlau genom hela kriget – en Karabiner 98, men med en vacker valnötskolv i stället för den sedvanliga ekkolven.

“Partisaner och judar”, väser Scharführer Huber. “Skjut de små jävlarna!” Jag håller mitt gevär krampaktigt i händerna, hela min kropp skakar. Någon måste dö nu och det är mitt beslut vem det blir.

Jag får aldrig reda på vad beslutet blir. En hand griper tag i Scharführer Hubers käke bakifrån och rycker loss den med fruktansvärd kraft och kastar den sedan i gruset mellan oss. Scharführern ser överraskat på mig. Han tittar ner på sin underkäke som ligger lossliten i gruset. Han skriker upprört något till mig men alla hans vokaler ligger på marken tillsammans med käken. Hans tunga slår som en fisk på torra land.

Han ser ner på sin pistol, höjer den mot mig och trycker av. Den klickar. Han trycker av igen och det klickar igen. Det går upp för honom hur vapnet fungerar. Han behöver båda händerna för att föra säkerhetsspärren uppåt och göra vapnet skjutklart.

Men han hinner aldrig skjuta. En smal senig arm slås runt hans hals och drar ner honom bakåt i gruset. Efter ett tag smäller ett skott av, men jag inser snart att det inte kommer från Lugern utan att det är Scharführer Hubers nacke som knäcks. De stålgrå ögonen tittar förvånat ut i ingenting alls.

Okhotnik backar sidledes undan från mig. Den cirklar runt mig. Jag tittar ner och möter hans blick. Det är en ung man. Han är inte död, bara enögd. Det högra ögat blickar upp mot mig med en besynnerlig klarhet.

Jag tänker att här varken finns hjältar eller spöken. Bara människor som gör vad de måste. Den unge mannen är runt tjugo år. Han är lång och senig och ser oerhört stark ut. Han har fått flertalet ben brutna av tyska gevärskolvar och spadar, men han har överlevt. Benen har läkt ihop alldeles fel på ett sätt som tvingar honom att krypa fram. Men han har övat och nu kryper han snabbare än vad tyska soldater springer.

Han ler sitt enorma leende. När han tittar på mig ser jag det så tydligt. Ett spadblad har träffat honom rakt över munnen och klyvt hans ansikte i två delar. Ett annat hugg har träffat snett bakom vänster öga och krossat det. Båda huggen är djupa, men inte dödande. De har läkt illa.
Han har levt här. Tagit hand om barnen som lyckades gömma sig och skaffat mat genom att jaga. Jag tänker att hans rågblonda hår maskerar honom perfekt i sädesfälten.

“Det ska jag säga dig sågverksarbetarn, här ute behöver du inga spökhistorier. Verkligheten är alltid sju resor värre.”

Jag kastar mitt gevär i gruset. Jag letar i mitt ryska ordförråd och lyckas gräva fram “Skoro proshloye.” Snart förbi. Jag lämnar Zybytyy bakom mig.

Det tar mig två månader att ta mig fram bakom den ryska fronten. Det är en längre historia än jag hinner berätta här. Men tidig oktober tar jag mig fram till Riga och lyckas köpa mig plats ombord på en fiskebåt som ska till Sverige. Bara en vecka senare står jag åter på svensk mark.
Jag går de två milen till Märits gård och knackar på dörren. Hennes pappa öppnar. Han skakar min hand och ber mig vänta medan han går ut i köket. Jag hör honom säga. “Märit har besök, men hon ska nog sätta sig ner.”

I snart femtio år har vi varit tillsammans nu, hon och jag. Vi har fått tre barn, sex barnbarn och nu ska jag snart bli gammelmorfar. Hon är världens underbaraste kvinna och jag känner ofta att hon förtjänat bättre än den ledsne man hon fick. Hon säger att hon inte vill ha någon annan och att jag får prata om tiden i Ryssland när jag är färdig för det.

Men jag tänker aldrig prata om den med någon. Jag har jobbat som finsnickare i nästan femtio år för att jag måste hålla händerna i rörelse. Det hjälper mig att slippa tänka. Jag matade in en kula i loppet på mitt gevär, men om jag skjutit något av barnen, Scharführer Huber eller till och med mig själv det får jag aldrig reda på. Okhotnik räddade mig från det beslutet.

Jag blir aldrig färdig. Klockan 3 varje natt väcks jag av de dämpade skriken från boskapsvagnarna. Jag ser ryssen jag skjöt bredbent stapla bakåt. Jag ser Harald viktlös sväva genom luften. Jag ser ögonen hos barnen i Zybytyy. Jag hör vad Scharführer Huber försöker säga mig fast hans underkäke saknas.

“Det fanns tid att rädda. Men du bara stod där och lät det ske.”

Hon fick en ledsen man, Märit. Fast man kan tycka att han bara fått godaste saker från livet. Som igår då det var midsommarafton, årets vackraste dag. Barn och barnbarn dansar runt majstången under sång och skratt. Bordet står dukat med midsommarens alla läckerheter, fyra sorters sill, lax, småvarmt och jordgubbstårta. Jag slås då av en oändlig sorg, kopplad till en insikt jag inte undkommer.

Det smakar banne mig likadant allting.

Signaturmelodi

Du har hört historien охотник, skriven av lyssnaren Göran och uppläst av Ludvig Josephson, den sista historien för den här veckan. Nu kryper vi in under vårt vindskydd, dricker en sista klunk vatten ur fältflaskan och hoppas vi ska få en blund någon gång under den ensamma natten långt ute i vildmarken…

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.