Avsnitt 132: Holen

Jag heter Göran Yddal. Den nionde augusti 2019 kom jag fram ur skogen, ut på en lång omarkerad grusväg en bit norr om Malung, i trakterna nordost om gränsen mellan Dalarnas län och Värmlands län. Något vimmelkantig gick jag ner för vägen, mot en glänta i skogen där jag hade parkerat min bil. Jag satte mig i förarsätet och lämpade av ryggsäcken och tältet i passagersätet, och sedan kände jag en våg av yrsel komma över mig. Jag satt i flera minuter och försökte komma ihåg minnesramsan för de halländska åarna, men kom inte ens nära. Sedan startade jag bilen och körde iväg. Så snart jag kom ut på en lite större väg, och fick mottagning på telefonen, ringde jag en kollega och sade åt honom att möta mig på ett litet hotell utanför Hara vid Klarälven om tre timmar, klockan 10 på förmiddagen. Jag nådde hotellet och fick ett rum som jag omedelbart intog för att duscha och raka mig. Jag tittade länge på mitt egna utmattade bleka ansikte i spegeln, och sedan lade jag mig på sängen och somnade omedelbart.

Min telefons väckarklocka väckte mig bara 45 minuter senare. Kurt Kramfors, sociologiprofessor på Karlstads universitet, mötte mig i hotellobbyn. Vi satte oss i min bil och körde omedelbart iväg norrut igen, tillbaka till det ensamma området kring Tandövala varifrån jag hade kommit tidigare samma morgon. Mot ett område av skog och mark som få tycktes ta någon notis om. Vi passerade små samhällen och skog där vi körde, och färre och färre bilar passerade oss. Till slut svängde vi av på en lite mindre väg, och därpå hittade vi den omarkerade grusvägen som tog oss norrut, in i naturreservatet. Ytterligare en bit bort återupptogs Björnholsvägen, som ledde norrut ur naturreservatet. Vi parkerade i samma glänta som jag tidigare använt mig av, som jag hittat tre dagar dessförinnan, gick ut och vandrade in i skogen.

Jag förklarade för Kurt medan vi vandrade. Det område mot vilket vi var på väg hade varit formellt sett ägarlöst fram till förra sekelskiftet. Sedan hade det köpts för att bli lantbruk, men efter 30 år hade ägaren gått i konkurs utan att någonsin hinna exploatera marken. Till slut återgick den till staten, och blev därefter orört liggandes. 1982 blev området naturreservat. Det fåtal som bor i området kallar platsen för Holen.

Ett par kilometer in i skogen råkade vi på en stor kullig slätt med småbuskar, sly och helt kala fläckar som sträckte sig ut framför oss, säkert flera hektar stor. Det var där jag hade sovit två nätter dessförinnan. Jag berättade för Kurt att två nätter var allt jag hade stått ut med. Sedan hade jag börjat känna mig för konstig. Jag drömde vansinnigt märkligt, och hade börjat komma på mig själv med att vandra runt i cirklar utan att tänka på det.

Jag hade upptäckt Holen när jag läste i tidningen om en liftare som skulle ta sig från Norge till Sverige, som hade sovit i tält här på vägen. Efter en tid hade han gått in på polisstationen i Malung och där hade han fallit ihop. Han kunde inte minnas hur han hamnat där, så man fick i efterhand räkna ut hur lång tid han tillbringat ute vid naturreservatet. I den i och för sig ganska slarviga research jag gjort innan jag själv åkte dit hade jag upptäckt att olika sorters våldsbrott var flera hundra procent vanligare i de bebodda områdena runt denna plats än i övriga Sverige. Trots att trafiken på dessa glesbygdsvägar var kanske bara en tiondel av den på större vägar var singelolyckor 20% vanligare. Kort efter att liftaren besökte området reste han till Thailand, där han dog i en motorcykelolycka. Men han ledde mig vidare till andra fynd. Och till slut kände jag mig säker på att det var något konstigt med Holen. Det påminde om slottsruinen Hengist i Tyndrum i Skottland, där jag och Kurt tillbringat tre konstiga nätter några år dessförinnan, och där jag var övertygad fanns något riktigt farligt och oförutsägbart i luften. Men den här gången kändes det ännu mer aggressivt. Jag lät Kurt gå omkring lite för sig själv för att få en känsla för platsen och tystnaden. Som vanligt när vi hamnade på nya platser för vår yrkesutövning sade han inte ett ord där han stod och tittade ut i fjärran eller stirrade på marken. Inte förrän jag föreslog att vi skulle vända om och åka igen bröts tystnaden. Jag hade börjat känna av yrseln igen.

Över en sen lunch på en pizzeria i Hagfors frågade Kurt ut mig om de drömmar jag drömt när jag sov där. Jag kände mig dum när jag beskrev dem. Stoppskyltar. Jag hade drömt om stoppskyltar. Massor av dem, och de omringade mig mitt på ett tomt fält. När jag blundade och öppnade mina ögon igen i drömmen hade de kommit närmare. De såg kalla, rena och vassa ut. Jag hade en känsla av att de på något sätt skulle kunna hugga huvudet av mig. Jag visste att de närmade sig, men kunde ingenting göra åt saken.

Kurt frågade sedan om det andra som gjort mig nyfiken på platsen, om incidenten som jag hade nämnt och lovat att jag skulle förklara närmare. Jag blev lite förvirrad. Nog hade jag för mig att jag redan när vi stod där ute på platsen berättade om den hemlösa kvinnan, men han såg oförstående ut och sade att jag inte hade gjort det. Jag insåg att han hade rätt. Än var jag uppenbarligen inte helt återställd i huvudet, alltså. Jag insåg att jag skulle behöva ta några dagars ledigt från skolan. Till och med i kroppen kände jag mig konstig, som om mina leder var trögare.

Jag berättade för Kurt om den hemlösa kvinnan som hade tillbringat åtta nätter i sträck på Holen. På väg därifrån hade hon gått förbi det hus som låg geografiskt närmast, försökt stänga in familjen som bodde där och bränna dem inne. Det fanns inga skäl till dådet, ingen koppling mellan henne och familjen, och hon hade ingen tidigare brottslig bakgrund. Kurt sade att han hade sett huset vid sidan av Björnholsvägen när vi körde dit, ensamt bland träden. De hade byggt om det sedan dess, och bara skorstenen återstod från det gamla huset. Dess nuvarande ägare, en pensionerad järnvägsmekaniker som hette Larsson, hade visat mig skadorna från eldsvådan som fortfarande gick att see på skorstenen. Han själv visste mycket lite om området. Han gick aldrig dit, men han sade att han ibland hörde skott därifrån, som om någon hade bestämt sig för lite illegal jakt. Men för honom var det främmande land.

Jag skissade upp planen för Kurt. Jag skulle campa igen på Holen, men den här gången med en videolänk så han och jag hela tiden kunde nå varandra. Kurt var inte helt nöjd. Han har alltid varit mer metodisk och försiktig än jag, och ville se mer bevis på att platsen skulle vara seriöst värd att undersöka. Spåret som återstod var att söka upp och intervjua den hemlösa kvinnan som varit här, på den psykiatriska avdelning för tvångsvård utanför Stockholm där hon nu bodde. Jag var då först tvungen att hitta på en story om varför jag ville intervjua henne, och det var inte helt enkelt. Men jag och Kurt kom överens om att skjuta upp planen på att campa ute i området tills intervjun med kvinnan kunde genomföras.

En grå, regnig dag i september körde jag iväg mot den lilla oansenliga ort utanför Stockholm där jag hade bokat ett möte klockan elva. Anläggningen, när jag kom fram till den, påminde mer om ett ålderdomshem än om slutenvården. Jag hade haft kontakt med en psykiater som hette Clara Stina Bratt, knappt mer än 30 år gammal. Hon gick artigt igenom förutsättningarna för mitt besök, som vi redan en gång hade fastslagit per telefon. Jag fick inte fråga Freja Tideman om hennes eventuella skuld eller oskuld till den anlagda brand hon dömts för, men allt annat gick fint. Vi gick igenom anläggningen och sedan ut genom en bakdörr, som tog oss ut till en övertäckt gångväg där vi nätt och jämt skyddades från regnet. Nästa byggnad som tornade upp sig framför oss var tydligen högre säkerhetsklassad. Där levde Tideman för tillfället. Bratt sade att hon inte hade varit inblandad i några “incidenter” på ett tag, men att hon ändå kunde utgöra en fara för sig själv. Så orolig var Bratt dock inte att hon inte kunde lämna oss två ensamma när vi pratade.

Hon satt i ett fikarum, iklädd blå mjukisbyxor och en vit t-shirt med reklamtryck på. När jag kom in reste hon sig omedelbart, hälsade med en handskakning, ett varmt leende och ett tack för att jag kom och hälsade på. Intrycket jag fick var att hon inte bara var alert, artig och närvarande, utan också professionell på något sätt, som om hon var på en arbetsintervju på högskolan där jag jobbade. Freja var i femtioårsåldern och i ganska fin form, med varsamt kammat hår.

Storyn jag hade levererat till henne och psykiatern Bratt var att jag skrev en bok om hemlöshet. Hon verkade intresserad av vad jag hade skrivit om innan, och vi pratade en stund om hennes favoritböcker: hon gillade stora, historiska romaner. När vi satt där och pratade om Umberto Eco och Niklas Natt och Dag kom jag på mig själv med att undra om detta verkligen var kvinnan som försökt tutta eld på ett hus med en hel familj i, och skickat man och hustru till intensivvården med lungskador så allvarliga att de aldrig mer skulle kunna andas normalt. Mina försök att kontakta familjen hade bemötts med kompakt tystnad.

Jag frågade Freja hur hon hade blivit hemlös. Hon berättade att det varit en ganska vanlig process: hon hade självmedicinerat med alkohol, blivit ännu värre däran när hon förlorade en syster till cancer, och som lök på laxen fattat några mycket dåliga beslut för att försöka ta sig ur krisen. Ett hade lett till annat. Jag fokuserade snabbt, kanske för snabbt, på hur hon hamnat på Holen. Hon hade bara vaga minnen, men kom ihåg att hon stått inför huset vid Björnholsvägen utan att veta varför och vad hon gjorde där. Hon mindes dess fina skorsten. Då hade hon sedan mer än två år varit mycket sjuk, trodde hon själv. Hade hon blivit bättre eller sämre där ute? Det kunde hon inte svara på, om hon kände sig mer eller mindre ensam eller märklig, utan hon hade bara försökt ta sig samman och komma framåt i livet. Någon hade gett henne lift, först lovat ta henne hela vägen till Karlstad, men sedan ångrat sig och släppt av henne där. Det hade varit ett deppigt område, mindes hon, och hon hade ingenting att äta. Hon fortsatte le varmt medan hon pratade, då och då borstade hon hårstrån från sin t-shirt. Hon påminde om min gamla mattelärare.

Jag nämnde för Freja att jag planerade tillbringa lite tid där ute, ungefär där hon hade sovit, för att se hur det kan ha varit för henne. En märklig paus uppstod. Hon sade artigt att hon inte tyckte jag skulle göra det. Jag var tyst, för att låta henne fortsätta. Givetvis, sade hon, hade ingenting där ute hänt som sedan ledde fram till hennes mordförsök. Vilket väl är det du är mest nyfiken på?, frågade hon. Jag förblev tyst. Nej, den impulsen hade kommit från en fruktansvärd plats inom henne som inte längre fanns kvar. Sedan sade hon “åk inte dit”, och hon gjorde det med en lång paus mellan varje ord. Jag sade att jag förstod, och skulle precis försöka byta ämne, när hon än en gång, nu lite mer uppfordrande, sade: “åk inte dit”. Hon var fortfarande mycket artig och korrekt. Men nu hade hon varnat mig för Holen tre gånger på en minut, som om hon fastnat i en repig skiva. Hon höll fast min blick längre än jag kunde känna mig bekväm med, och jag tittade ner på golvet. Då bad hon mig köpa henne en läsk från automaten ute i hallen. Jag reste mig, tacksam över möjligheten att börja om samtalet med nya, andra frågor, och gick ut genom dörren.

Läskautomaten stod tio meter bort, nära ett badrum. I hallen fanns två personer som jag bedömde som patienter: en sömnig kvinna som satt i en soffa framför en påslagen men ljudlös teve och en äldre man som stod vid en bokhylla och bläddrade i en tidning så stressat och tvångsmässigt att det verkade som en del av hans sjukdomsbild. Psykiatern, Clara Stina Bratt, stod längre ner i hallen och pratade med en kollega. Jag kom fram till läskautomaten och insåg att där bara fanns vatten, som man kunde få utan kostnad. Samtidigt som jag lade tillbaka växeln i fickan hörde jag någonting bakom ryggen. Snabba, dova fotsteg, och en röst, Frejas röst, som blev allt högre. I blickfångets utkant såg jag henne närma sig, allt fortare, och allt hon sade var nej, om och om igen, högre och högre, nej, nej, nej, nej, nej! Hon höll i någonting med båda händerna och svingade det mot mitt bakhuvud; den fällbara stolen hon hade suttit i, och jag lyckades inte helt avvärja träffen när hon slog mig med den, en vass, överraskande precis träff i nacken med full kraft medan hennes mun var fångad i ett brett E och hennes ögon strålade av vilt vansinne och mordlystnad. Jag hade redan hunnit svimma innan de andra i korridoren lyckades lägga band på henne, och vaknade inte upp förrän i ambulansen på väg därifrån.

Den 17 oktober kopplade vi ihop videoströmmen så jag, hemma hos mig i Uppsala, i en lite skakig bild såg Kurt Kramfors stå och titta in i sin uppriggade kamera på Holen. Kurt hade satt upp tälten knappt hundra meter från där jag själv hade rört mig mest, mellan två små kullar som låg bara en rask promenad från en av de små, livlösa kärren jag hittat. Dagen var tydligen ovanligt kylslagen. I pixelröran sögs det mesta av färgerna ur gräset och jorden på marken omkring Kurt. Att få videofeeden att fungera hade tagit längre tid än vi trott, och jag hade ett pass sjukgymnastik inplanerad om en timme, så vi hann inte prata så mycket. Kurt hann meddela de goda nyheterna att hans batterisituation räddats av en IT-kille på Karlstads universitet, och det var uppenbart att hans dongel funkade perfekt, även om det inte betydde att han hade någon mobiltäckning. De dåliga nyheterna var att jag inte kunde förvänta mig särskilt mycket mer smärtstillande, så att jag antagligen inte skulle kunna ta mig ut till Kurt eller hjälpa honom med förnödenheter eller proviant om det behövdes. Jag skulle vara mycket begränsad i min rörlighet de kommande veckorna.
Men bakom Kurts rygg såg jag, när jag meddelade honom detta, de två tälten han riggat upp. Det ena var hans syster Jills, lektor i kemi på Karlstads universitet. Kurt hade bett henne följa med eftersom han inte såg någon anledning att inte göra det, och eftersom hon ändå var bekant med den lite märkliga naturen på det arbete jag och han ibland gjorde. Hon hade dessutom varit yrkesofficer, som hon gärna påminde mig om närhelst hon kunde, och uppstod problem var hon alltid bra att ha. Kurt hade berättat hela historien om Holen för henne. Jag själv var inte helt bekväm med att han tagit med henne till en så oförutsägbar plats, men kunde ju inte göra något åt saken, och förstod hur han hade tänkt. För ögonblicket var hon ute och samlade ved ifall de skulle behöva den, senare den kvällen. De hade inte haft något möte på vägen alls under den sista milen innan området, och hittat en ännu mer skyddad plats att parkera på. Kurts plan för kvällen var att läsa, för det hade redan börjat mörkna. Vi kom överens om att höras av igen vid niotiden följande morgon, och sedan vid tre på eftermiddagen. Sedan sade vi godnatt, och jag stängde av videoströmmen.

Efter sjukgymnastiken kände jag mig rastlös och frustrerad, så jag satte mig och transkriberade mina sista handskrivna anteckningar från tiden jag tillbringade på Holen. Jag påmindes då om en episod jag redan glömt bort. Jag hade blivit märklig sömnig när jag var ute och gick nära det södra kärret, och somnat i en gräsfläck. När jag vaknade var det mörkt, och i ett ögonblick, bara ett par sekunder, kändes det som om jag inte kunde röra på armarna och benen, som om jag hölls nere. I anteckningarna hade jag förklarat det som en sömnparalys, men det hände den första natten av tre, och när jag kom därifrån hade sömnparalysförklaringen börjat framstå som förvirrad på något sätt.

Nästa dag vid lunchtid skickade Kurt över några av filmerna han hade spelat in åt mig. På tre timmar hade han lyckats promenera igenom i stort sett hela den tillgängliga delen av Holen, men det var ingenting i de ihopklippta bilderna av små kullar och träddungar, försänkningarna i marken och de glesa buskagen som överraskade mig. Jag försökte få syn på någonting, ett mönster eller någonting som stack ut, men det som mest slog mig var att det rådde en sådan total brist på skräp. Inte en kvarglömd plastflaska, ciggfimp eller plastpåse någonstans i hela Holen, som det verkade. Den enda gången Jill syntes i filmen, när Kurt panorerade förbi henne vid ett tillfälle, anmärkte hon också på det.

Det enda tecknet på mänsklig närvaro var uråldrigt. Ingen av de sju personer jag intervjuat om området visste tillräckligt mycket om dess historia för att förklara det. Uppe vid toppen av Holens högsta kulle fanns en stor, hopsjunken hög av förruttnat, halvt övervuxet timmer som åtminstone måste ha varit hundra år gammalt och brytits ner av naturen lika länge. Det var antagligen ruinen av en eller flera gamla lador, och det framstod som kvarlevan av en försvunnen civilisation. Den längsta biten virke jag hade kunnat hitta var kanske en och en halv meter lång, men hela högen var säkert 40 meter lång. Under årtiondena hade vinden och regnet sugit färgen och strukturen ur virket och samtidigt hamrat ner det i marken, så högen inte var mer än några decimeter hög. Gräs och sly täckte det i ett kvävande dödsgrepp, och det var inte långt kvar innan träet helt förmultnade: lyfte man på en bräda hittade man oftast bara jord under. I videon han skickat tycktes Kurt stirra på högen ovanligt länge, som om han funderade över den. Men han kommenterade den inte.

Den kvällen, efter att sjukgymnasten gått, lämnade jag för första gången på åtta dagar mitt hus. Det påtvingade stugsittandet hade vid det laget nästan gjort mig galen. Som förväntat var det jobbigt nog att bara komma upp ur rullstolen, och upp fötterna, och när jag gick ut till bilen var det med en mycket gammal mans skepnad, böjd, skakig och frustrerad. Jag föll ihop i förarsätet och grimaserade av smärta. När jag kom fram till fiket jag siktade på insåg jag, väl vid mitt bord, att jag glömt datorns laddarsladd i bilen och för ett ögonblick funderade jag på att ge upp hela projektet och åka hem igen. Men jag bet ihop och gick ut och hämtade den.

Efter en timme på fiket ringde mobilen. Det var Moa, en student på högskolan där jag jobbade. Jag hade i förbigående nämnt för henne att jag forskade lite i Holens historia, och hon sade nu att hon blivit nyfiken och själv grävt lite i det. Hon hade hittat ett dokument som kanske skulle intressera mig på Riksarkivet, en bok som bara beskrevs som “Dagbok, boende i Lima socken, 1848-1849”. Dagboken var i original, ingen kopia. Moa erbjöd sig åka och titta på den åt mig, men eftersom jag ändå var sjukledig sade jag att jag skulle göra det själv.

Morgonen därpå kom videoströmmen igång vid nio, precis som överenskommet. Kurt och Jill, som fyllde 41 den dagen, satt i brassestolar bredvid varandra. De hade inte mycket nytt att avrapportera, men ville visa ett filmklipp. Efter lite teknikstrul lyckade Kurt få igång ett sex minuter långt videomontage han hade klippt ihop under morgonen. Vid elvatiden kvällen innan hade de gjort några slutliga anteckningar om vad de kände och upplevde på platsen, som jag bett dem om, och sedan dragit sig tillbaka till sina tält för natten. Som vanligt lämnade de kameran påslagen, riktad mot deras tält som var knappt synliga i nightvisionläget. Ett par timmar senare, när båda sov, hade några fåglar kommit flygande och landat nära Jills tält. Sedan hade fem-sex stycken flugit upp på tältet. Därefter hade de inte rört sig, men däremot blivit fler. Jag räknade som mest till elva fåglar på eller omkring hennes tält, och det var bara de man kunde skymta i mörkret.

Efter ett klipp i videon kom en bit som var inspelad kanske 40 minuter senare, enligt Kurts gissning. Några av fåglarna hade försvunnit, men andra satt kvar. De gjorde ingenting, bara satt. Ibland rörde de på huvudet som om de såg sig omkring. Och sedan kom en mycket större skepnad ner ur natthimlens mörker, säkert en meter hög. Den fällde ihop vingarna, stod stilla en stund, och sedan gick den rätt in i Jills tält, genom de öppna tältflikarna, och försvann. Det klipptes i videon igen, och i nästa klipp kunde de första svaga morgonljusen synas vid horisonten. Nu var alla andra fåglar borta, men den jättelika fågeln kom ut ur tältet. Jag har sysslat lite med fågelskåderi, och jag kände igen den i den skumma ljuset: det var en gåsgam. Det är en av få gamsorter som setts i Sverige, och då bara ett par tre gånger. Gamen fällde ut vingarna och flög iväg ut ur bild.

Jill hade sovit tungt hela natten, och trots att hon letat spår efter gamen i tältet inte hittat några. Hon och Kurt hade snabbspolat igenom hela inspelningen från natten, men gamen hade inte lämnat Jills tält förrän framåt tidig morgon, och alltså tillbringat timmar där inne. Ingen av fåglarna hade någon gång rört sig mot Kurts tält, inte ens för ett ögonblick. Det var märkligt, men svårtolkat. Kurt och Jill sade att de mådde fint. De skämtade lite om gamen, och Jill sade att hon skulle se till att knäppa blixtlåset på tältflikarna nästa natt. Jag frågade Kurt om han tyckte händelsen påminde om vad vi varit med om på slottsruinen Hengist. Vi hade stått och pratat när vi avbrutits av en hög smäll vid porten, och när vi gått ut hade vi hittat en svårt skadad bagge. Vår kameraman hade varit vid ett fönster på övervåningen och sett vad som hänt: fåret hade varit kanske hundra meter bort när det plötsligt inlett en tämligen suicidal tjurrusning mot dörren, till synes utan anledning. Kurt såg tveksam ut, och pekade ut ett antal olikheter mellan den gången och nu. Han hade rätt. Vid sidan av den märkliga händelsen med fåglarna märkte jag att han och Jill började bli uttråkade. Om ingenting oväntat hände skulle de åka hem efter fyra nätter, hade vi bestämt, och de verkade inte tycka något oväntat hade hänt.

Riksarkivet i Stockholm är öppet för allmänheten fem dagar i veckan, olika många timmar beroende på dag. Det är en brun 60-talsbyggnad vid Västerbron, vars magasin till största delen är inrymt i sex atombombssäkra underjordiska våningar som sträcker sig långt under Mälarens vattenyta. Jag bad i receptionen att få titta på dagboken från Lima socken, och efter att ha satt mig i forskarsalen och väntat i en stund kom en arkivarie fram till mig med den. Den var i ganska dåligt skick, och varje sida hotade falla ur när jag bläddrade. Mannen som hade ägt och skrivit i denna dagbok hade hetat Lars Edvardsson. Han hade skrivit mycket, men sällan daterat sina anteckningar. Jag såg läsningen som chansen till att få en lite mer färgstark bild av områdets historia, och utan att förvänta mig några stora upptäckter såg jag fram emot läsningen.

Av den svårlästa handstilens första femtio anteckningar lyckades jag pussla ihop att mannen hade varit apotekare, men att han flyttat till området efter att affärerna gått dåligt. Han hade fru och två barn, och skrev ofta om böcker han läst. Trots att allmän skola vid tidpunkten precis införts hemundervisade han sina barn, och beskrev noggrant sina lektionsplaner. Resten av dagboken fylldes av planer för huset han byggt, maten hans fru lagat, vad han drömde om på natten och historier han berättat för sina barn. Då och då gick han ut och jagade, och det fåtalet gånger han nämnde möten med utomstående gav en tydlig bild av hur märkligt isolerad familjen var. Efter kanske 30 sidor nämndes något som hette Norra stigen, vilket jag kände igen. Jag chansade och ringde Moa, som lyckligtvis hade en paus mellan lektionerna för tillfället, och med hjälp av mina anteckningar på kontoret kunde hon bekräfta att Norra stigen på 1920-talet börjat kallas Björnholsvägen, ur vilken den namnlösa väg som gick till Holen och där jag och nu även Kurt och Jill parkerat fördelade sig. Jag satte mig med dagboken igen och hoppades att mannen som skrivit den hade kommit området lite närmare, och kunde berätta något om det. Men jag skulle få mycket mer än så. Anteckningen daterad till den 9 november 1849 var mycket intressant, och därefter förvandlades dagboken till en helt annan sorts dokument.

Lars Edvardsson hade suttit vid köksbordet i stugan han byggt och bakat bröd mitt på eftermiddagen, när han hörde sin frus oroliga röst från vardagsrummet. Deras tonårige son Johan hade kommit in i stugan, bärande sin syster Alva. Hon hade tydligen varit med om någonting chockerande när de var ute och samlade ved. Johan sade att de hade sett en man stå långt borta bland träden nära något Edvardsson kallade “höga kullen”. Mannens ansikte hade antingen varit mycket missbildat eller skadat, eller så hade han burit en mask. Varken Johan eller Alva var säkra på vilket. Johan kunde inte ens säkert säga om främlingen hade haft armar, för han hade varit så upptagen av ansiktet, som han tyckte såg “obegripligt” ut. Mannen hade bara stått där orörlig, och när Alva sett honom hade hon skrikit till och börjat springa. Johan följde efter henne och förlorade mannen ur sikte.

Edvardsson skrev sedan om samtalet han haft med sin fru Lovisa samma kväll. Hon hade inte fram tills dess uttryckt någon ångest inför att bo så isolerat som de gjorde, trots att det nu närmade sig en månad sedan de ens sett en annan människa. Men nu frågade Lovisa hur länge den lilla familjen skulle behöva bo så här. Edvardsson nämnde i texten en halvkväden referens till något som kan ha hänt där de förut bodde, och något han ansåg att folk först skulle behöva glömma bort innan de kunde flytta tillbaka.

Dagen efter Johan och Alva varit med om sitt märkliga möte tog Edvardsson med dem tillbaka till platsen där de samlat ved. Promenaden utnyttjade han till att ge dem en liten historielektion om Sveriges fram- och motgångar i 30-åriga kriget, och beskrev muntert Alvas problem att hålla isär Böhmen och Sachsen. Denna passage läste jag ganska snabbt och överskådligt, eftersom Riksarkivet skulle stänga, men det var där jag hittade en referens till en särskild geografisk plats vid Holen som fick upp min puls en smula. Då Edvardsson skulle lära sina barn om orientering beskrev han ganska exakt platsen de hade befunnit sig på, och utifrån den beskrivningen kunde jag ganska säkert gissa att de var kring det södra kärret, där jag hade somnat och som Kurt nyss hade fångat på film. Jag slog ihop dagboken och lämnade in den till arkivarien igen, medan jag såg fram emot att fortsätta läsa i den nästa dag.

Jag kom hem sent, och det var nästan skymning när jag kopplade upp mig till videoströmmen och fick syn på Kurt. Han stod och stirrade in i skymningen med ett blekt och trött ansiktsuttryck. Än märkligare var hans huvudbonad, en slarvigt tvinnad krans av löv. Han hade inte mycket nytt att rapportera. När jag frågade var Jill var verkade han lite förvirrad. Han var inte säker, hon hade varit borta i en timme. Hon gick ut och gick mycket, sade han, och påpekade att hon också mådde utmärkt. Jag frågade om hans märkliga lövkrans, och han fnissade lite. Han visste inte riktigt vad som hade flugit i honom, men inledde en utläggning om lagerkransens historia som jag inte hade bett om. Tydligen hade Apollo blivit kär i nymfen Dafne, som då blivit så förskräckt att hon flytt och bett flodguden Peneios skydda henne. Peneios förvandlade henne till ett lagerträd, och Apollo förklarade lagerträdet heligt och bröt av en gren han skulle bära till hennes minne. Så lagerkransen var, sade Kurt, egentligen en symbol över pyrrhussegrar: dyrköpta framgångar. Det tänkte inte de gamla grekerna på, tillade han fundersamt. Jag förstod inte vad historien hade med hans lövkrans att göra, och det kunde han egentligen inte heller förklara. Han sade bara att det var något som flugit i honom. Han skrattade till, lite osäkert, och så fortsatte han titta ut på horisonten.

Jag sade åt Kurt att han skulle leta upp Jill och lämna Holen. Nu. Han verkade överraskad. Jag sade rättframt att han gav ett mer och mer osammanhängande intryck, och att han framför allt inte borde vara såhär trött. Platsen höll på att komma åt och förändra honom, på samma sätt som den kommit åt mig. Jag såg det på honom, och utan att förstå hur eller varför visste jag att det var det viktigaste att agera på just nu. Kurt sade inte emot, men pratade om ett hål de hade hittat som han först ville undersöka, ett stort hål, så stort att det kunde rymma en vuxen människa, nära det södra kärret och övertäckt av grenar. Varken han eller Jill hade filmat det åt mig, frustrerande nog, och han bad om ursäkt för att han inte tänkt på det. Han hade visst varit upptagen med en liten hosta, sade han. Den till synes helt förvirrade kommentaren fick mig att glömma hålet, och inse att första prioriteringen nu var att få Kurt och Jill därifrån. Jag sade bestämt åt honom att ta sig hem. Efter några dagars vila skulle vi kunna ses och analysera det hela. Jag bad honom komma tillbaka till kameran inom en timme, och i förbigående sade jag också åt honom att helt enkelt lämna videoströmmen uppe även fram tills dess. Han hade tillräckligt med batterier för det, svarade han, men det var möjligt att uppkopplingen skulle börja strula efter ett tag om den bara stod och rullade. Jag bad honom försöka ändå. Den lilla bräckliga kontaktlina videoströmmen utgjorde var för värdefull: kanske skulle jag hinna se något som kunde förklara vad det var som pågick vid Holen. Han gick med på att komma tillbaka efter en timme, och sade att han skulle prata med Jill om att åka hem, och sedan försvann han ur bild. Jag blev sittande framför livesändningen som visade upp fältet där de slagit upp sina tält. I bakgrunden fladdrade löven i träden av vinden. Mörkret föll långsamt över området medan jag väntade på att någonting skulle komma in i bild och bryta monotonin, en fågel, ekorre eller bara något som flög förbi i vinden, men ingenting kom.

En timme och 20 minuter senare var det svårt att urskilja tälten i mörkret. I skyn hängde gråa moln. Kurt syntes inte till. Ingenting annat hade förändrats.

Två nätter efter att hans tonåriga dotter sett en man med läskigt ansikte i skogen någonstans vid naturreservatet Tandövalas utkant väcktes Lars Edvardsson av sin fru Lovisa. Det var den 11 november 1849, enligt den daterade dagboksanteckningen. Hon var uppskrämd, och svor på att hon precis hade sett en man utanför sovrumsfönstret. Han verkade ha en mask på sig, såvitt hon hade kunnat se i mörkret. Det måste ha varit en mask, för ingen människas ansikte kunde se ut så. Mannen hade inte tittat in genom fönstret, han hade långsamt rört sig förbi det, stilla och orörligt som om han drogs på en kärra. Eller svävade, som Lovisa uppgivet skämtade när Edvardsson hade tröstat henne en stund. Hon vägrade ens försöka beskriva ansiktet hon sett, förutom med att säga att ögonen satt på fel plats. Inte förrän framåt morgonen lyckades hon somna igen. Edvardsson skrev att han hade gått runt utanför stugan och tittat efter honom i säkert 20 minuter, men inte sett ett enda livstecken. Barnen hade lyckligtvis inte vaknat.

Dagen därpå letade han igen, och hittade då inte ens fotspår. Sedan hade han vandrat iväg för sig själv, medan Lovisa och barnen byggde ett nytt hönshus. Han skrev att hans syfte med utflykten var att ta reda på om de verkligen var ensamma där ute, och noterade att han önskade han hade skaffat en hund innan de lämnade staden. Jag scannade de sidor som följde, och har här transkriberat dem i en något moderniserad form:
“Jag gick ut mot Norra stigen och tillbringade inte mindre än två timmar med att undersöka området. Närmast jag tillät mig komma grannfolket var väster mot Långberget, vid det tomma potatisfältens utkant. Där var tomt som förväntat, och näppeligen kunde jag föreställa mig att folket där skulle ha ärenden vid min stuga nattetid. Märkligt hur försiktig jag blivit, som om Långbergets befolkning skulle kalla på fjärdingsmannen om de såg mig.

Jag stod länge i skogen nära västra kullen och lyssnade på ljuden av den annalkande vintern, och då jag stod där började snön falla. Åt helskotta med snön, som försvårar vår odling. Men med tiden ska vi kunna behärska även det.

Under natten bör det ha snöat, för på kullens topp låg en halv tum. Jag sökte förgäves fotspår. Sedan gick jag bortom östra kullen, mot stallen, för om en luffare hade varit ute efter nattboning vore det lämpligast dit han sökt sig. De förbannade stallen, så lockande för barnen men så fyllda av bräckligt trä och faror.

Det var första gången jag gått till fots till stallen, och jag blev varsam och försiktig. Om någon ville skada mig hade han inget bättre tillfälle än nu. Jag lät bli att ropa och gick tyst in, och som väl Bengt Bengtsson sagt mig var de övergivna och fallfärdiga. Där var mörkt som i graven, som om dagsljuset inte trängde genom hålen i taket. Nattetid är de inte möjliga att besöka annat än i blindo. Spiltorna var numrerade av Erik Adelcrantzs drängar som brukat dem, men de är väl alla döda nu. Så mörka tankar jag stundom får! Jag gick hela vägen genom stallen, och sedan ut runt hörnet, och där fann jag i tjälen ett runt hål stort som ett vagnshjul, ett som inte enkelt låtit sig grävas. Där stod jag och såg hur vinden blåste med sig ett halmstrå, som långsamt föll över kanten och ner i hålet. Den synen kan jag inte glömma, fastän jag vet ej varför.

Jag önskade inte se efter i hålets botten, för det enda det beredde mig var bekymmer ifall Johan och Alva kom hit på upptäcktsfärd och föll ner. Jag vände om och gick samma väg jag kommit. Det som sedan hände beredde mig mer fruktan än någonsin gevär och bajonett. Jag kom ut i dagsljuset, men blev stående på gårdsplan utanför stallet, för i snön som jag för inte mer än tio minuter sedan passerat stod nu något jag väl kände igen, om inte annat så för att Johan ristat in sina initialer i det. Det var en kubbe, där jag hemma vid stugan högg vår ved och då och då en olycklig höna, men som nu framför stallet verkade som en varning från den som på sistildna förföljt oss. Jag såg mig raskt omkring men fann inga livstecken, och än mer skakande, inga spår i snön annat än mina egna. Då den som förföljt mig tydligen så gärna ville varna mig drog jag mig omedelbart åstad. Inte förrän vid kullens fot vände jag mig om, men såg ingen i mina hasor. På vägen hem raskade jag på i fruktan att Lovisa och barnen hade fallit offer för förföljarna, och så oförsiktigt rörde jag mig att jag föll till marken två gånger om. När jag till slut linkade in framför stugan försökte jag kalla på Lovisa, men ur min torra strupe kom inte ett ljud. Men inomhus satt de alla i lugn och frid, utan att ha märkt det minsta ont. Jag valde att inte avslöja vad jag varit med om. Kanske märker ingen att huggkubben saknas förrän tidigast dagen efter imorgon, vilket ger mig tid att fundera. Tills vidare ska jag be Lovisa delta i dagens lektioner, och föreslå kortspel till kvällen, så ingen går ensam ut igen. Men imorgon kväll måste jag tillbaka för att hämta huggkubben, och då måste jag ta med mig Johan.”
Resten av den kvällen, anmärkte Lars Edvardsson, förflöt lugnt. Lovisa ställde honom inga frågor, vilket han tyckte var märkligt.

Jag körde hem från Riksarkivet, och vid fem satte jag mig mödosamt framför datorn hemma igen. Då hade jag läst hela Edvardssons dagbok, uppfylld av den frustrerade maktlöshet jag känt när Kurt aldrig dök upp i videoströmmen igen, och till slut känt mig tvungen att göra något annat. I bilen på väg hem igen hade jag gått igenom det jag läst i dagboken, kokat ner det till en så kort och sammanhängande story som möjligt, och funderat på hur jag skulle presentera den för Kurt för att övertala honom och Jill att komma hem igen. Mer än någonsin var det viktigt att vi samlades på en trygg plats nu.

När jag öppnade upp videolänken var den igång, men jag såg ingen Kurt. Tio minuter gick, och rastlöst kollade jag min mejl. Där låg ett överraskande mejl från honom. Han hade besvarat mina egna oroliga frågor om vart han tagit vägen genom att helt enkelt klicka “Svara” och sedan klistra in en länk till ett videoklipp. Jag förväntade mig en inspelning från det märkliga hålet Kurt hade nämnt, och klickade upp videon i ett mindre fönster så jag samtidigt kunde hålla ögonen på livesändningen.

Till min överraskning var det Jills ansikte som mötte mig i klippet. Hon hälsade mig vänligt och gick rakt på sak. Hon hade tydligen funderat mycket på vad som hade hänt den hemlösa kvinnan, Freja Tideman, när hon var vid Holen 2008. Ju mer hon hade tänkt på Freja, sade Jill i en tankspridd monolog, desto mer kände hon för henne. Det framstod som en primitiv och begriplig beskyddarinstinkt hade slagit till medan hon tältat där ute och blivit förälskad i den oemotståndligt vackra omgivningen. Det var så hon formulerade det: “oemotståndligt vacker”, vilket minst sagt var en överdrift. Kanske, förklarade Jill, hade kärleken tagit överhanden över Frejas fria vilja, och det hade hänt igen när jag var och intervjuade henne. Men kunde man beskylla henne för det? Om Freja såg sig som Holens beskyddare, var det inte logiskt att hon då försvarade platsen från inkräktare, oavsett om det var en man och hustru som bodde i dess utkant eller en främmande forskare som hotade tränga in? Jill framlade detta argument lugnt och sakligt. Är det inte en mänsklig rättighet att krossa de krafter som hotar det vi har en plikt att beskydda? Vem var det egentligen som hade begått ett brott vid huset vid Björnholsvägen: Freja eller paret som bodde där, och som någonstans ju måste vetat om att de gjorde intrång?

Jag pausade videon och andades djupt. Jag var tvungen att förstå den bisarra logik Jill följde innan jag fortsatte spela klippet. Under pausen skickade jag ett SMS till Kurt där jag frågade var han höll hus. Innan jag tryckte “Skicka” kom jag ihåg att han inte hade täckning på mobilen, men så skickade jag det ändå. Det var för viktigt nu att bara försöka nå honom, nu när jag visste vad det stod i dagboken på Riksarkivet och hade hört Jills absurda resonemang. De var i fara.

När jag klickade igång videon igen lämnade Jill snabbt ämnet och nämnde i förbigående att hon och Kurt inte fick sin dators högtalare att fungera, och att de därför stängt av dem. Videosändningen lämnade de dock på. Den utgjorde inget problem, men däremot skulle det nog inte gå att kommunicera mer med dem under resten av tiden de skulle tillbringa där ute.
Bokstavligt talat bara sekunderna efter att filmklippet med Jill tog slut såg jag henne och Kurt dyka upp i livesändningen. De hade flyttat kameran bakåt, så jag såg mer av miljön. De började till min stora lättnad plocka isär och fälla ihop tälten, som om de förberedde sig för att åka hem inför den snabbt annalkande kvällen. Jag ropade in i datorns mikrofon i ett försök att väcka deras uppmärksamhet, men de lade inte märke till mig.

Inför mina ögon gjorde Kurt och Jill upp en liten brasa. Det förvirrade mig: om de plockade ihop tälten för att äntligen åka hem hade de ingen anledning att elda. Kurt lade några små kvistar och större pinnar i en hög, tände eld på en handfull torrt gräs längst ner, och Jilll blåste in luft för att få igång brasan tills den brann ganska stort. De stod på varsin sida av elden och tittade på den under tystnad en stund, och jag försökte än en gång få dem att märka mig genom att ropa i mikrofonen. Jag fick fortfarande ingen reaktion. Men sedan tog Kurt upp sin telefon ur fickan, och till min stora förvåning släppte han den i elden. Jag kunde inte tro mina ögon. Därefter gjorde Jill detsamma. De stod kvar och tittade på när telefonerna började smälta och brinna, utan att säga ett ord, och trots att de visste att vi skulle ha pratat via datorn för snart 40 minuter sedan tittade de aldrig upp i kameran. Till slut gick Kurt fram och stampade på elden för att släcka den. Det var då livesändningen dog. Det var dock inte ett problem, för vid det här laget visste jag att det inte längre skulle gå att övertala Kurt och Jill att komma hem. Det var dags att kontakta polisen.

Jag förhalade det dumt nog nästan ända fram till midnatt. Jag tittade igenom de gamla klipp Kurt hade skickat mig, när han och Jill hade gått runt och filmat omgivningarna. Cirka 14 minuter in i det första klippet, när han var och spelade in vid ruinerna efter stallet, såg jag nu att han slumpartat grävde fram en träbit bland alla andra. Den var kanske 20 cm hög, 30 cm bred och till synes en nedbruten bit av trä som en gång varit runt eller halvrunt. På sidan såg jag vad som liknade inristade initialer, knappt tydbara: J.E.

Natten den 13 november 1849 hade Lars Edvardsson och hans son Johan gått tillsammans till stallen där Edvardsson hade varit dagen före. De gick hemifrån under största tystnad vid elvatiden på kvällen, för att inte väcka Alva och Lovisa som två timmar tidigare gått och lagt sig. Ifall deras lilla utflykt ändå skulle märkas hade de förberett en förklaring de kunde servera. Natten var iskall, skrev Edvardsson, men det tog dem mindre än en halvtimme att ta sig fram till den långa uppförsbacken som var början på den kulle där stallen låg. Varken Edvardsson eller hans son Johan var beväpnade: Edvardsson hade tidigare i dagboken skrivit att han, av skäl han inte gick in på, svurit att aldrig mer bära vapen. Han hade emellertid berättat exakt vad han hade sett för Johan, som tagit det på ett till synes moget och sansat sätt, särskilt för sin ålder. Så här skrev Edvardsson i sin dagbok:

“Himlen hängde mörk och ful över oss. Att våra fotsteg hördes gott och väl i snön bekom mig inte. Jag höll händerna innanför kappan för att inte förfrysa dem. Vi gick vilse bland träden öster om kullen, på ett sätt vi inte kunde förstå, men Johan pekade oss i rätt riktning igen. Det verkar som att jag blivit glömskare än min gosse på senare dagar.

Vid åsynen av de mörka stallen var det som om själva mörkret sipprade in i mig, och jag fick frossa. Jag tänkte på Lovisa där hemma, med ljuset i handen vid det mörka sovrumsfönstret. Sedan såg jag för mitt inre hur hon rörde vid sitt ansikte, som om hon fruktade att det var statt i förändring. Varken hennes ögon eller mun tycktes igenkännligt för mig, och hon försökte säga mig något. Detta var vad jag såg för mitt inre öga innan visionen tog slut. Den var mycket uppskakande, men Johan och jag gick vidare. När jag nu skriver dessa ord tycker jag att vår utfärd var oförsiktig, med ett så ofärdigt mål. Om jag alls tänkte att vi skulle gå in i stallen vet jag icke.

På samma plats som förut stod ännu huggkubben från stugan. Vi stannade upp blott några meter framför stallets stora dörrar, där jag förnam en lust att vänta och känna på mörkret och tystnaden, ifall jag skulle märka av en närvaro eller få fatt på en förklaring. Johan inväntade mig tålmodigt under pass en minut, varpå jag hörde hans röst bakom min rygg, men halvkväden, som om han satt något i halsen. Jag vände om, och såg det han sett. Det jag skriver ner skrämmer mig ännu, och skall skrämma mig även om jag läser det om tio eller tjugo år, men jag måste få det nedskrivet. På åsen bakom oss stod fyra silhuetter. Tack Gud för att deras skepnader höljdes i nattens mörker, för det jag såg var tillräckligt. Deras huvuden var större och märkligare formade än några naturliga huvuden kan vara, och om de hade några armar kunde jag då inte se dem. De stod som gatlyktor, rakt upp och ner, som om de bara hade ett tjockt ben var att stå på. På så vis liknade de fyra av samma skräckinjagande sort. Johan och jag stod i fullkomlig tystnad. Jag kan inte säga om de var vid liv, men det kändes så som när man blir betraktad på håll, och som om jag ville hålla gott avstånd till dem. Johan frågade mig till slut vad vi skulle göra. Jag viskade att vi skulle fly så skyndsamt vi kunde, och just då tyckte jag mig se en av de fyra vända sitt huvud mot oss, och så blev jag varse att de inte längre var fyra till antalet utan fem. Jag tog om Johans axel och drog honom till mig, och vi vände om och rörde oss hastigt iväg. Att gå så skyndsamt i den djupa snön utan att falla var inte lätt, men på en minut hade vi lämnat stallet bakom oss och vi såg oss inte om. Emellanåt rusade vi, så fyllda av skräck var vi. Men inte mycket gick att urskilja i mörkret, och vi hade nog med besvär med snö och mark i språngmarschen, så till slut fick vi hämta andan och förstå då vågade vi se bakom oss ifall silhuetterna förföljt oss. Men det gick inte att se i mörkret, där bara den bleka månen fanns som ljuskälla.

Jag såg helt säkert att Johan inte kände sig trygg förrän vi passerat den gamla eken vid vilken han lekt, och vi därmed gått i en vid cirkel hemåt igen. Han frågade mig då vad vi nu skulle ta oss till. Jag hade inget gott svar åt honom, annat än att detta inte fick komma till Alvas och Lovisas kännedom. Jag förbjöd honom att nämna det vi sett, åtminstone tills vi kommit att bo någon annanstans. Han verkade lättad vid tanken på en annan boning än denna. Jag vet inte om han eller jag var mer uppskakad, men jag kan gott säga att jag aldrig kände mod när jag kastade blicken över axeln för att se efter om vi var förföljda, inte för ett ögonblick ända fram till att vi nådde stugan igen. Den utflykten tog oss tre fjärdedelars timme, om jag räknat rätt. Vi ska nu aldrig mer lämna stugan när det är mörkt.

Som av Guds försyn sov fortfarande Lovisa och Alva när vi kom hem. Jag själv fick inte en blund den natten, utan kunde inte slita blicken från fönstret och lyssnade ständigt efter ljud. När gryningen kom såg jag att Lovisa låg vaken och såg upp i taket. Jag bekände då att vi varit ute, och vad vi sett, och att vi måste byta tillflyktsort, kanske redan nästa dag. Till min våda verkade Lovisa alls inte uppskrämd av det jag hade att säga henne, och efterfrågade inte mer detaljer, utan nickade men bad mig inte agera överilat. Nu är det morgon, och fortfarande är hon känslokallt rättfram och bestämt inställd på att få diverse uträttat. Hon säger att det vore synd och skam att lämna denna plats, för att den är så vacker fram emot våren och bättre än vi någonsin drömt om. Vi har inget otalt med någon här, säger hon, och ber mig tänka över mitt beslut att flytta. Det är som att hon är förbytt, och det skrämmer mig.”

Det var den sista dagboksanteckningen Lars Edvardsson skrev. Men i en annan handstil fanns ännu ett litet stycke nedskrivet i den slitna boken, utan datering eller signatur. Så här står det:

“Så goda. Så goda. De har kommit till mig tre nätter på raken, fastän de inte kan tala eller gå som vi tänker oss det. De har varit klara som vatten. De vill att vi ska stanna, och understundom komma ut i solskenet med dem. De har mer rätt till denna plats än vi, det är rätt och sant, så länge som de varit på denna jord. Jag ska stå i vägen för alla hot. Jag kan vara stark för dem. Lars är upptagen med fruktan och förvirring och till ingen nytta, men de har berättat varför. Det är männen de inte kan nå, utan vetskap om varför. Deras budskap blir hårt och skrämmande för dem, så de blir galna istället för att förstå. Men jag förstår deras sång, som om jag föddes till det. Och jag blir starkare och mer vredgad varje dag, när jag tänker på hoten de står inför. Jag måste skydda dem från ondo. Inatt ska de sjunga för mig igen.”

Där slutar dagboken. Sittande på Riksarkivet hade jag läst den sista anteckningen om och om igen, och sedan lagt tillbaka den i sin papperslåda medan det snurrade i mitt huvud. Jag blev sittande och bara tittade framför mig en stund, och då märkte jag en liten grön etikett på lådan: F94. Jag vände mig till en arkivarie och frågade vad den betydde, och hon sade att gröna etiketter betyder att det finns fler, relaterade dokument i arkivet. Hon beställde det som var markerat som F94, och efter en stund kom en kollega till henne upp med en plastficka med ett pressutklipp i. På plastfickan fanns ett datum nedskrivet, för 22 år sedan, och den innehöll bara två dokument. Det första var en kopia av en artikel i Den första Wermlands-Tidningen från den tredje mars 1850, en efterlysning av information om en kvinna i 30-årsåldern och en flicka som måste ha varit hennes dotter. De stod anklagade för att ha angripit ett resande sällskap som råkat ut för ett trasigt vagnshjul på Norra stigen norr om Malung. Kvinnan och flickan hade kommit fram ur skogen till fots, och med sådant våld anfallit den resande gruppen att kusken fått åka till läkare. Kvinnan och flickan hade omhändertagits av fjärdingsmannen och satt nu i häktet, men verkade inte kunna prata. Man gissade att de var stumma.

Den andra artikeln var daterad i december samma år, och publicerad i ett av Den första Wermlands-Tidningens sista nummer, innan den bytte namn till Nya Wermlands-Tidningen. När man varit och letat efter en försvunnen åldring hade man tydligen hittat en liten övergiven stuga vars tak hade fallit in, och på gårdsplan hade man funnit två grunda gravar som innehöll två manskroppar: en i 40-årsåldern, och en som antagligen varit yngre än 20 när han dog. Det fanns misstankar om mord i båda fallen. Var exakt stugan hade legat framgick inte i den korta artikeln.

Någon hade, långt innan mig, kopplat ihop innehållet i Lars Edvardssons dagbok med dessa två tidningsurklipp, och hade sedan utan tillstymmelse till förklaring lämnat dem att glömmas bort i Riksarkivets inre. Jag kommer aldrig få veta vem, eller vad som blev frukten av deras research.

Två och en halv timme efter att jag ringt polisen natten till den 21 oktober ringde en polis i Malung-Sälens kommun tillbaka till mig för att höra om Kurt och Jills försvinnande. Jag sade att de hade åkt för att tälta i trakten kring Tandövalas naturreservat, och ljög ihop att de varit okontaktbara i två dagar trots att de sagt att de skulle komma hem i tisdags. Jag nämnde inte vår kontakt via livesändningen, som aldrig återupptagits efter deras märkliga brasa, eller historien vi höll på att utreda, utan sade att de var amatörastronomer som varit ute för att titta i sina teleskop. Polisen, som hette Yussuf Hassen, fick den exakta platsen för deras tält och jag beskrev hur deras bil såg ut. Sedan körde han ut för att titta efter dem. Någon timme senare ringde han upp igen, och berättade en del mycket förvirrande saker. Han hade inte sett ett spår efter Kurts bil, och inte heller efter deras tält. Inte ett enda. Om de hade befunnit sig där hade de tagit sitt pick och pack och dragit. Vi gick igenom exakt vilka områden han hade undersökt, och det stämde överens med mina instruktioner. Han hade till och med gått ut lite längre och ropat efter dem, men inte fått något svar. Jag frågade om han kände till området väl, men han sade att han nyss flyttat upp från Malmö och inte kunde hjälpa till mer än han redan gjort.

Tanken på att själv ge sig ut och leta efter dem i mörkret och i mitt tillstånd var inte lockande. Så jag fick helt enkelt gå och lägga mig, och ställde larmet på sex på morgonen. När jag väcktes hade det inte hunnit bli ljust än. Jag funderade över mitt kaffe på att ringa kameramannen som vi hade utforskat slottsruinen Hengist med, men jag visste att han knappast skulle göra mer än att fnysa åt mig efter hur den historien slutade. Så tidigt den morgonen insåg jag att jag inte hade några val. Jag tog fram det enda vapnet jag äger, en morakniv jag fått i present från en student, och packade en liten väska. Olyckligtvis, kanske beroende på hur lite sömn jag hade fått, hade jag ovanligt ont, men jag tog två Ipren och en Alvedon, och gick ut till bilen. Jag hoppades att jag inte skulle hitta någonting, utan att Kurt och Jill redan var på väg hem och att vi helt enkelt skulle köra förbi varandra på vägen. I så fall skulle vi kunna skratta åt det hela senare.

Morgonen var iskall, trots att solen gjorde tappra försök att bryta igenom molntäcket här och där. Knappt en enda gång på vägen efter Malung fick jag ett möte, utan var helt ensam där ute tillsammans med den klassiska musik jag spelade i bilen. Utanför en villa en bit norr om Malung såg jag en polisbil med påslagna sirener, och påmindes om den ovanligt höga brottsstatistiken i området. Vid avfarten från riksväg 66 var jag så djupt försjunken i mina tankar att jag missade den och gick miste om ytterligare tio minuter.

Och nu i efterhand verkar det så futilt, så naivt, att jag när jag körde in på det som på Lars Edvardssons tid hade kallats Norra stigen och nu kallades Björnholsvägen försökte analysera och hålla ögonen på mina egna tankar, i en naiv förhoppning om att kunna märka om Holen började stiga mig åt huvudet. Så förskrämd och paranoid hade denna plats gjort mig att jag tänkte att den skulle få något i mig att klicka till, och snabbt göra mig lika vimmelkantig och borta som sist jag var här. På Björnholsvägen var jag helt ensam, och när jag svängde av in på den omarkerade lilla väg som gick till Holen fanns det naturligtvis inte en enda bil. Jag hoppade däremot till när ett rådjur sprang ut framför bilen, och i sista sekunden smet förbi innan jag skulle ha kört på den.

Som polismannen, Hassen, hade sagt fanns det inte ett spår av Kurts bil på platsen där han sade att han hade parkerat. Istället ställde jag min bil på den tomma platsen. Jag tog ett djupt andetag, öppnade bildörren och klättrade sedan ut, långsam och begränsad i min rörlighet av smärtan. Jag hittade stigen som ledde in till Holen och satte fart, lite snabbare än jag egentligen var kapabel till. För varje steg växte en molande värk i ryggen, och jag svor över att ha ställt in så många tillfällen med sjukgymnasten.

I gläntan där Kurt och Jills tält hade stått var det tomt, och jag kände pulsen öka. Att se den totala frånvaron av livstecken, det kändes hotfullt. Bara förra natten visste jag att de hade sovit här, och nu var de borta. Jag kunde inte ens hitta spåren av deras brasa, där de hade eldat upp sina mobiltelefoner. Till slut lyckades jag emellertid hitta hålen från deras tältpinnar, som Hassen helt enkelt måste ha missat i mörkret, och kände viss lättnad över att de åtminstone måste ha varit här, att jag inte bara hade inbillat mig det. Kurts tält här, och Jills ett par meter bort. Jag såg mig omkring och blev stående, eftersom jag inte hade annat än tid att göra av med, och sedan gick jag vidare, bort mot områdets enda ruiner: de efter stallen som en Erik Adelcrantzs drängar en gång hade använt.

Den tre kilometer långa promenaden kändes så lång att jag vid kullens fot svettades floder, led av ett dunkande huvud och en rygg som hotade att brytas av på mitten. Jag var tvungen att ta en paus innan jag satte av uppför kullen, och egentligen ville jag lägga mig ner i gräset men jag var rädd att jag då inte skulle klara av smärtan det innebar att ta mig upp igen.

Uppe vid ruinen såg jag högarna av förmultnat trä igen, och hur den sjönk allt djupare ner i jorden för att snart bli ett med den, hur vissa brädor stod upp i obegripliga vinklar trots att de var så förruttnade att de egentligen redan borde ha pulvriserats och nu var lika gråbruna som marken. Jag såg inga tecken på att någon varit där och rotat, utan ruinerna verkade helt intakta. Men en planka låg lite vid sidan av, närmare träden, och när jag gick fram till den reflekterades solen i den. Det var inte alls en planka, utan en laptop. Jag böjde mig ner för att ta upp den, och kände ryggen skrika av smärta, och översköljdes samtidigt av en våg av yrsel. Jag visste inte om det var smärtan eller om det var Holen som förorsakat den, men det var inte första gången jag var yr där.

Jag plockade upp laptopen, som var iskall, och gick iväg för att leta efter en skuggigare plats där jag kunde se skärmen tydligare. Till slut hittade jag en nedfallen tallstam jag kunde sitta på, och satte igång datorn. Den fungerade fint, och hade en fjärdedels batteri kvar. Jag kisade för att urskilja ikonerna på skrivbordet. Det var mest mappar. En av dem var döpt till “GY”, mina initialer, och när jag öppnade den såg jag alla dokument om Holen jag skickat Kurt den senaste månaden. En annan mapp på skrivbordet hette “Video”, och när jag öppnade den hittade jag filmfiler döpta efter det datum och den tidpunkt då de spelats in. Det såg ut som filmklipp jag sett, allihopa utom ett. Det var sparat för bara två timmar sedan. Det var ganska stort räknat i megabytes, och jag antog alltså att det var ganska långt. Jag klickade på det filmklippet.

Det här var inte filmer av det slag som Kurt inledningsvis hade spelat in, med den särskilda kameran han tagit med. Vinkeln var låg och konstig, som om den var inspelad med laptopens egen webbkamera när datorn låg på marken. Kvaliteten var dålig, grynig och pixlig, inspelad i den dunkla skymningen. Jag såg Kurt gå iväg från datorn, som om han precis klickat igång inspelningen. Han och Jill satt i skogen, till synes någonstans i min närhet. Jill satt på en trädstam ute i klippets vänstra utkant, och bara hennes ben var synliga. Kurt satte sig ner med ryggen mot ett träd och tilltalade kameran. Ljudet var så dåligt att jag fick höja det till max i datorns inställningar för att höra. Det lät som om Kurt tilltalade mig direkt, och han sade att innan de återvände till Karlstads universitet ville de spela in en ny lek de tänkt ut här ute i ingenstans. De höll fortfarande på att utarbeta reglerna, sade han, och frågade sedan Jill om hon ville börja. Jag hörde henne mumla ett ja. När hon reste sig såg jag att varken hon eller Kurt hade någon jacka på sig, trots att det var så kallt. Kurt rullade upp ena ärmen på sin flanellskjorta, och Jill ställde sig över honom. Hon tog hans underarm i händerna. Kurt tittade på med förstrött intresse. Jag såg bara Jills nacke nu, men det såg ut som om hon satte munnen mot Kurts arm och stelnade till. Då förändrades Kurts ansiktsuttryck, blev rött och ansträngt, och när Jill började skaka på huvudet och till slut ryckte iväg det från hans arm gav han upp ett litet skrik av smärta. Jill reste sig, vände om och gick därifrån, och jag såg ett öppet sår som det blödde ur på Kurts arm. Han gjorde ingenting för att stoppa det. Jill satte sig ner så jag bara såg hennes ben igen, och så knöt hon upp snörena på sina kängor och sparkade dem av sig. Kurt reste sig och gick över till henne, satte sig på knä och tog tag i hennes högra fot. Han verkade undersöka den en stund, och sedan satte han munnen på en punkt under hälen. Han var vänd mot kameran, så jag såg tydligare vad som hände denna gång: han satte tänderna i sin systers fot. Jag hörde ett ljud från Jill, och så tog Kurt ett kraftigare tag om foten och började bita så hårt att hans ansikte skrynklades ihop av ansträngningen. Efter tio sekunder ryckte han huvudet bakåt, och en liten skvätt blod spratt iväg från foten. Jill sänkte då ner den till marken. Kurt reste sig och gick tillbaka till sitt träd, och tankspritt torkade han blodet från munnen. Ett flygplan passerade långt ovanför dem, och han tittade upp och följde det en sekund med blicken, och sedan började han knäppa upp flanellskjortan. Jill reste sig, och haltande gick hon över till honom. Han tillgängliggjorde sin ena skuldra för henne. Hon böjde sig ner som förut, satte huvudet mot honom och höll samtidigt försiktigt i hans nacke. Kurt böjde bort huvudet. Den här gången när Jill lät sina tänder sjunka in i hans kropp öppnade han munnen och spände sig i hela kroppen, till hälften av smärta, men till min stora chock till hälften av njutning. Jill började rycka i huvudet.

Jag stängde ner videon. Jag hade klarat av att se åtta minuter av 17 inspelade. Sedan såg jag mig omkring i skogen, och tänkte att jag skulle gå och leta efter dem, men jag hade knappt någon viljestyrka kvar.

Med laptopen under armen reste jag mig mödosamt, och gick iväg till platsen där jag en gång själv somnat. Jag plockade fram en ny Ipren och svalde den i ett tappert försök att bekämpa smärtan i ryggen som växte allt mer tills jag fick gå med ena handen i sidan, som en reumatisk pensionär. Om jag trampade snett, eller om underlaget där jag satte ner foten var för ojämnt, sköt en blixt av vit och rosa smärta upp genom kroppen och fläckade mitt synfält. Jag stod inte ut med en till minut av detta. Nu hade jag åtminstone bevisen jag behövde för att få polisen att ta saken på allvar, och finkamma området tills Kurt och Jill hittades.

Halvvägs var jag tvungen att sätta mig ner på marken en stund, helt utpumpad. Jag satt nära några buskar som växte mitt i ett fält av gräs, och jag kastade en blick in i skogen, övertygad om att jag skulle se någonting där inne om jag bara tittade tillräckligt länge, någonting som trots att det stod alldeles stilla helt uppenbart betraktade mig. Och innan jag hunnit resa mig fick jag faktiskt sällskap av ett levande väsen. Jag hörde vingar, och en jättelik fågel landade på fältet. Det var gåsgamen. Jag reste mig och började gå därifrån, och den satt stilla och tittade på mig. Efter femtio meter vände jag mig om, och då satt den kvar.

Om jag hade modet hade jag svängt av mot kärret där Kurt och Jill hittade det märkliga hålet, som de sedan aldrig hade nämnt igen. Men det kändes aldrig som ett realistiskt alternativ. När jag väl kom tillbaka till bilen bultade mitt hjärta skrämmande hårt och snabbt, och det berodde inte bara på utmattningen och den fysiska smärtan. För varje steg jag tog mot bildörren, desto mer övertygad blev jag om att jag aldrig skulle hinna dit, att något skulle hinna ifatt mig. När jag väl slog igen dörren och låste den såg jag i backspegeln att mina kinder var våta av tårar.

Jag svängde ut och körde ner, tillbaka längs den namnlösa vägen, och sedan ut på Björnholsvägen. Jag körde ganska långsamt, för att kunna titta i skogen efter livstecken från Kurt och Jill. Jag såg inga. När jag passerade huset som Freja Tideman satt eld på 2008, där gubben Larsson nu bodde, drog jag på, och precis då kände jag ett liten skump, som om jag kört över något litet. Jag tittade i backspegeln och såg en sko rulla ett par varv efter min bil. Jag körde in till sidan, stannade och stängde av motorn.

Jag klev ut och gick långsamt tillbaka längs vägen, längs det slitna vita strecket som markerade väggrenen. I mitt huvud såg jag Jills känga, den hon snörade av sig på filmklippet. Den på vägen var väldigt lik. Men på närmare håll såg jag att den var slitnare och ett billigare märke. Jag kände inte igen den. Från där jag nu stod såg jag utkanten av Larssons trädgård. Där stod en bil uppkörd, vilket jag tror inte var ovanligt. Jag plockade upp skon och gick dit.

Ingen svarade när jag knackade på. Jag ställde ner skon på verandan, stod stilla i ett ögonblick och prövade sedan dörren. Den var öppen. Antingen var någon hemma eller helt obekymrad om risken för inbrott. Jag ropade hallå två gånger, utan att få svar, så jag stängde dörren igen och gick ut mot vägen. Jag funderade på att ringa polisen, men kom på att jag ändå inte hade täckning på mobilen där ute. Kanske hade jag kunnat använda telefonen hos Larsson? Fast nu i efterhand vet jag att det inte hade tjänat någonting till.

Nästan framme vid bilen såg jag något i skogen på andra sidan vägen. Långt bort, säkert femtio meter in, stod en person vid ett träd, lutad mot det, med ryggen mot mig. Någon iklädd en flanellskjorta. Jag gick över vägen, in i skogen, på väg mot personen, och jag gick med tunga steg så han skulle höra mig komma. Ju närmare jag kom, desto tydligare såg jag honom: det var en man, och han hade på sig påsiga jeans och hade vitt hår. Han stod orörlig, kanske höll han ögonen på något i skogen, fokuserade på att följa det med blicken. 20 meter bort ropade jag ett hej till honom, så han inte skulle bli rädd när jag kom. Då såg jag att han bara hade på sig en sko. Den andra var borta. I det ögonblicket såg jag hans vikt förflyttas, och framför mina ögon föll han ihop, ner i en hög på marken. Han hade inte gjort något försök att hålla sig uppe, utan föll som en sandsäck. Jag ropade till och sprang fram till honom, där han låg på mage med ansiktet ner i myren. På trädet, där han hade stått lutad, fanns en blodfläck, och jag såg blod över hela marken under honom, mer och mer blod såg jag ju närmare jag kom. Jag gick ner på knä och försökte vända på honom, men han var tung och det gick långsamt. Det var Larsson. Han hade blivit allvarligt skadad i ena sidan, där hans skjorta var indränkt i blod. Jag tittade upp och såg vad han hade stått och tittat på. Det var den onaturligt böjda, ihopsjunkna kroppen tillhörande Kurt Kramfors, kanske trettio meter in i skogen. Hans livlösa ögon stirrade på mig.

Mjuka fotsteg hördes i löven bakom mig. Jag kom upp på fötter och vände mig om, och svetten rann ner i mina ögon. Jill Kramfors stod bredvid ett träd jag gått förbi 60 sekunder dessförinnan. Hon måste ha stått där och sett mig gå förbi. I händerna hade hon en lång yxa, och på bladet hade ett blad fastnat i den blodiga ytan. Hon betraktade mig med stora, frågande ögon och började gå mot mig, ett steg i taget, som om hon var rädd att hon skulle skrämma iväg mig. Hennes ena kind var kluven i ett enda stort sår som övergick i munnen, och mycket av hennes hud var bortsliten eller avbiten, och såret var överhuvudtaget inte behandlat. Hon var likblek.

“Varför kommer alla ni skalbaggar så nära?”, frågade hon mig. “Varför kommer alla ni skalbaggar så nära?”

Hon reste yxan när hon kom närmare, och jag tror hon ställde frågan en tredje gång innan jag drog min morakniv från bältet och tog två steg, så snabba jag kunde, mot henne innan hon fått upp yxan hela vägen över huvudet, redo att svingas. Det var som om hon inte ens hade kunnat föreställa sig att jag skulle försvara mig. När jag högg henne i bröstkorgen var förvåning det enda som kunde spåras i hennes ansikte, som om jag precis sagt att det skulle bli regn trots att vädret såg så fint ut. Hon utstötte ett blött ljud och sjönk ihop på knä, tappade yxan bredvid sig, och föll ner med kniven i bröstet. Sedan föll hon ihop med ett förvridet, oavsiktligt leende. Hon kom upp på knäna igen, tog tre absurda och riktningslösa steg på knäna som om hon lekte att hon var ett monster, och så föll hon ihop igen, mindre än tre meter bort från Larsson. Hon måste ha anfallit Kurt precis efter den lek de spelade in, när hon till slut började betrakta honom som ett hot. Sedan måste hon ha gått till Larssons hus, och kanske hittat yxan där.

Jag stod inför två döda kroppar, och jag vände mig om mot vägen, men dit skulle jag aldrig nå, för vägen tillbaka genom skogen var blockerad av en brokig samling med oräkneliga, långa, stillastående figurer utan armar och med huvuden så anatomiskt vanställda att de liknade skeva, för stora vaxmasker fastsatta på kroppar som satt fast i marken i en enda tjock, formlös stam. Deras ögon var inte där de borde vara. Såvitt jag vet skrek jag fortfarande när någon till slut, timmar senare, kom och hämtade mig.

Jag skriver ner detta på polisstationen i Malung, medan jag väntar på att förflyttas någon annanstans, men vart det blir är oklart. Just nu söker de igenom området kring Holen, och de lär snart eller redan ha hittat det märkliga hålet nära kärret som Kurt nämnde, det som jag aldrig fick se. Och om de inte hittar det hålet hittar de ett annat. Jag antar att det är då saker och ting på riktigt börjar hända. Nu när jag skrivit ner denna redogörelse för hur detta har gått till inser jag att jag fått en del människors namn fel, och att jag misstagit mig i vissa vägbeskrivningar, ortsnamn, datum och tidpunkter. Jag vet inte ens om jag nämnde var de hittade Kurts bil. Men det här är å andra sidan inte en frisk människas berättelse. Jag tror att om jag någonsin närmade mig Holen igen skulle jag bara kunna stå ut i en timme, innan de ohörbara rösterna från dess invånare till slut lyckades förvränga mig till en av dess väktare. Kanske mindre än en timme, för det jag såg i skogen mot slutet måste ha gjort sin beskärda del av skadan, det också.

Nu sitter jag här och väntar på nyheter. Och jag funderar över hur många kvinnor de skickat in till Holen, och om de alls märker att de sjunger för dem, i toner bara de kan höra. Jag undrar hur många av dem som kommer återvända senare, och tillbringa mer och mer tid där ju mer de får veta om området, medan deras sinnen allt mer förvrids. Som Freja Tideman, som Lovisa och Alva Edvardsson och som Jill Kramfors kommer de till slut öppna upp sig för sången som en inbjudan till ett uppdrag viktigare än allt annat, uppdraget att kompromisslöst och för evigt beskydda dem. Ett uppdrag som kanske kommer kräva att de utövar enormt våld.

Signaturmelodi

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner, idag med en enda historia: Holen, uppläst av Ludvig Josephson. Den är skriven av Soren Narnia och publicerades ursprungligen som avsnittet “fields” av hans podd Knifepoint Horror, och jag har bearbetat den en smula. Hoppas ni gillade den.

Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.