Avsnitt 167: Främlingarna

West Terrace Cemetary i Adelaide är södra Australiens äldsta kyrkogård. Sedan 1830-talet har runt 150 000 människor begravts här, där årstiderna är de omvända, där vintermånaden juni är årets regnigaste och högsommaren infaller i januari. Kyrkogården har en del gravar värda ett besök. Här ligger en grekisk ärkebiskop, begravd sittande på sin tron tre meter under marken, en musiker som fick en trumma som gravsten och så ett barn som heter Melville, vars efternamn någon på nätforumen skriver att hon efterforskar, eftersom hon tror Melville kanske var hennes bror.

Och så finns det en sten i marmor i huvudändan av en grav täckt med grus. En sten som legat där i över 70 år, men som man flyttade på för bara några veckor sedan. Graven öppnades, och mannen som låg begravd där togs upp igen. Hans ben tillvaratogs och man började förbereda sig för att testa dem. Men på marmorstenen, som för tillfället lagts åt sidan, berättas det enda vi ännu egentligen vet om mannen. “Här ligger den okände man som hittades på Somerton Beach den första december 1948”, står det.

Genom åren har spekulationerna och teorierna varit oräkneliga, men nu kanske de öppna frågor som än idag hägrar över historien kommer få ett svar. För nu ska kvarlevorna av den man som är känd bara som Somertonmannen, i vad som brukar kallas Tamam Shud-fallet, testas med en teknik som inte ens var påtänkt när han hittades död. Nu kommer sista chansen att lösa den internationellt uppmärksammade gåtan om vem han faktiskt var. Nu ska han DNA-testas.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig, Jack Werner, och idag ska vi prata om främlingar. Om människor som dyker upp från ingenstans, som vägrar låta sig placeras in i våra prydliga fack och förväntningar, och som försvinner igen, lika spårlöst. De som inte finns på våra kartor, men kanske på andra, kartor vi aldrig sett över platser vi inte ens vet existerar. Och där passar Tamam Shud-fallet in väldigt väl.

Det är en ganska känd historia, som många av er nog redan hört om, men ändå är den väl värd en liten repetition, nu när den börjar dyka upp i nyheterna igen.

Allt började klockan halv sju på morgonen den första december 1948, då polisen i Adelaideförorten Glenelg kontaktades. En kropp hade hittats på en strand. Den tillhörde en man i 40-årsåldern. Han hade legat utsträckt med ena foten över den andra på stranden, som om han sov, nyrakad, prydligt klädd i skjorta, slips och kavaj och med nyputsade skor. Den enda skönhetsfläcken var att han saknade hatt. När mannen undersöktes fann man att han verkade nästan kliniskt rensad på identitetsmarkörer. Alla klädmärken var borttagna från plaggen, han hade ingen plånbok och inga identitetshandlingar på sig. Allt han hade var lite cigaretter, tändstickor och tuggummin och några tåg- och bussbiljetter.

En okänd man utan värdehandlingar som låg död i prydligt skick på en vacker strand. Polisen kände igen en självmördare när de såg en. Och när obduktionsrapporten kom blev den hypotesen inte motbevisad, även om den heller inte fastslogs. Mannen hade, trodde obducenten, dött vid tvåtiden på natten, det vill säga drygt fyra timmar innan han hittades. Dödsorsak: förgiftning. Vilket gift kunde inte fastslås, men de inre organen visade tydliga spår av en onaturlig död. I magen fanns bara mannens sista måltid, en bakelse.

Men ju mer tiden gick, desto fler blev de märkliga ledtrådarna kring den döde mannen, och desto spretigare ledde de åt alla håll. Framför allt förblev mannens identitet okänd. På tågstationen i Adelaide hittades en brun resväska full av kläder, även de alla rensade på kännetecken som klädmärken. Och sedan, insydd i en av mannens byxfickor, hittades en liten papperslapp med två ord tryckta. “Tamâm Shud”. En persisk mening, visade det sig när polisen kallade in bibliotekarier som kunde identifiera texten, som betydde ungefär “Det är avslutat”, eller “Det är över”. Bibliotekarierna berättade också att papperslappen rivits ut från den sista sidan i en nyutgåva av en samling poem från 1100-talet, om att leva sitt liv till det yttersta och inte ångra något när det går mot sitt slut.

Vid det här laget hade historien om mannen som hittats död på stranden nära Somerton Park rönt nationell uppmärksamhet, och när polisen i tidningarna efterlyste det exemplar av boken som den persiska meningen rivits ur hittades den snabbt. En man lämnade in exemplaret, och i mikroskop fann man att det utrivna hålet på sista sidan exakt matchade papperslappen från mannens byxor. I den boken fanns det saker som än mer fördjupade mysteriet. Svaga avtryck av fem rader av bokstäver, antagligen skrivna på ett annat papper med det uppslagna boken som underlag, obegripliga kombinationer som måste vara en kod men som ingen än i denna dag kan förstå. Ett telefonnummer till en kvinna som, när hon tillfrågades om mannen, inte sade sig känna till något om honom.

Ja, så här såg mysteriet ut. Kanske begick mannen självmord, kanske mördades han, men vem han var vet fortfarande ingen. Därför är det nu en stor nyhet i Australien att man öppnat hans grav och plockat upp hans ben, och att det nu en gång för alla ska prövas, om det går att ta fram identiteten på den man som låg så fridfullt vilande på stranden i en förort till Adelaide. Det är en av 1900-talets största mysterier som kanske står inför sin lösning.

Sådana är de, främlingarna. De kommer från ingenstans, och försvinner i ingenting, och lämnar oss att långsamt drivas till vansinne av frågorna. Det kan lyssnaren Karl kanske skriva under på. Han berättade för en tid sedan om vad han var med om på sitt arbete i Norrbotten, där just en främling satte vardagen ur spel. Vi ska höra “Gällivare historiedagar”, uppläst av Michael Forsberg och skriven av lyssnaren Karl.

Jag jobbar på turist- och informationsavdelning i Gällivare. Varje år arrangerar vi Gällivare historiedagar tillsammans med hembygdsföreningen, kyrkan och biblioteket. De senaste två åren har dagarna kretsat kring den stora svälten som drev folk från trakten under andra halvan av 1800-talet.

De flesta besökarna är skolbarn eller äldre, sällan ungdomar, men ibland familjer. Mamman i en familj som besökt oss mejlade mig. Hon var djupt bekymrad, riktigt förbannad skrev hon, över något en av dem som jobbade på utställningen hade gjort. En man hade lurat ut henne och hennes barn till Porjus och lämnat dem där. Eller lurat skrev hon inte. Tvingat.

Mannen var i 50-årsåldern och hade inte presenterat sig men var klädd i gammaldags kläder. Jag antog att han var med i hembygdsföreningen då vi från kommunen klädde oss i vanliga kläder, och kyrkfolket som kyrkfolk.

Hon lät väldigt upprörd i sitt mejl och jag kände mig tvungen att ringa henne. Hon lät glad när hon svarade, Eva-Lena, men mulnade i humöret när jag presenterade mig.

Jo, visst hade mannen varit trevlig till en början. Kortfattad som folk kan vara. Men trevlig. Han ville gärna visa mer än vad som var framställt till utställningen och Eva-Lena hade tackat nej men mannen hade trugat. Han hade visat Eva-Lena och hennes barn ut på parkeringen och sagt att de var tvungna att färdas en bit. Då hade Eva-Lena bestämt sagt att då får det vara bra med den saken men mannen hade fortsatt att insistera. Och inte på något trevligt sätt!, sa hon. Han var inte hotfull i vad han sa, men i sättet. Och så bestämd att hon inte vågade säga nej. Låt det bli kort då, hade hon sagt. Hon hade behövt trycka in ett av sina barn i framsätet då mannen bestämt skulle sitta där bak, i hennes bil! Jag har ingen sån där hade han sagt och pekat på bilen: så jag far med er. Han hade tryckt in sig mellan barnstolarna där bak och Eva-Lena hade märkt att det äldsta barnet som fick sitta i framsätet tyckte att det var läskigt. Barnet hade tårar i ögonen, men vågade inte gråta eller säga ifrån.

Far mot Vajmat hade han sagt. Inte så långt väl hade Eva-Lena undrat? Men nej, dit de skulle låg efter vägen. Eva-Lena hade behövt stanna och tanka bilen och då hade mannen tagit upp en ask med snus som han hade kladdat ned hela baksätet med. Eva-Lena hade fortsatt köra men påpekat att snart fick det vara nog. Men de var snart framme försäkrade mannen. Och i Porjus, mitt över älven från kyrkan så ropade han tvärt att de skulle stanna. Eva-Lena berättade att han hade blivit så ivrig att få komma ut ur bilen att han slog på dörren, barnlåset var på nämligen. Han bankade och gapade och det minsta barnet som satt i barnstol bredvid honom hade vaknat och gråtit och skrikit. Det hade inte mannen brytt sig om. Mannen hade flugit ut ur bilen när Eva-Lena öppnade och klivit rakt ut i vägen. Gått i snabb takt över vägen mot skogen och mot älvkanten, gestikulerande och skrikande och pekande mot kyrkan på andra sidan älven. Skynda med mig, skrek han, där finns det bröd! och så hade han gått ut i skogen och inte kommit tillbaka. Eva-Lena hade inte gärna kunna springa efter honom, hon hade ju barnen, och hon ville inte springa över vägen. Så hon väntade i tjugo minuter innan hon satte tillbaks det äldsta barnet i baksätet och vände hem till Gällivare.

Jag försökte lugna Eva-Lena. Jag använde min mest ursäktande och förstående röst fastän jag egentligen inte förstod någonting. Jag lovade att återkomma till henne snart, och så fort jag lagt på luren slog jag numret till Ann-Sofie på Hembygdsföreningen.

Hon blev förfärad. Kunde inte tänka sig någon som stämde in på beskrivningen. Medelålders karl i 1800-talskläder? Rolf Granlund? Nej, han är på Kanarieöarna med jäntan hans. Och framförallt klädde sig Hembygdsföreningens medlemmar i högtidsdräkt eller kolt och byxa. Den här mannen lät inte så färgglatt klädd. Ann-Sofie visste inte vem han var.

Jag tog en promenad ner till Folkets hus där utställningen var. Oktober och även om snön inte kommit var det frostigt på marken och asfalten hade skårat sig och jag visste att vi knappast skulle ha pengar i kommunen till att asfaltera om trottoarerna till våren. Kanske de mest centrala bilvägarna, men inte trottoarerna, där sparkarna skulle slita upp än större sår när de plockades fram för vintern. Vägarna här uppe är många mil långa och leder sällan till några större bebyggelser; till fjällbyar, kalhyggen eller nedlagda gruvgångar. De vägarna får förfalla till dess att skogsföretagen eller gruvbolagen rustar upp dem för tung trafik, för att sedan glömma bort dem igen. Det var länge sedan kommunen eller kronan la ner några pengar på infrastrukturen häromkring.

I foajén på Folkets hus luktade det fotsvett och jag snubblade mig fram över hundra skor som sparkats av fötterna på skolbarn framför den gula tejpen som satt på golvet med texten skogräns. Jag försökte se Maja eller Patrik eller någon av de andra som jobbade med utställningen. Men allt jag såg var barn som sprang omkring med festisar och slätbullar i händerna och väntade på att få bli insläppta i filmvisningssalen för att få se på film. Även om den handlade om nåt så dystert som svält.

Jag såg några vuxna. Det måste vara barnens lärare. Tre damer i stickat som pratade med Maja. Maja såg trött, hon har aldrig tyckt särskilt mycket om barn men hon tycker att det är viktigt att sprida kunskap om traktens historia. Även den mörka och tråkiga historien. Den om hur folket svalt på grund av missväxt samtidigt som kyrkan nekade folket det nödtorft som sänts dem av välvilliga själar i Finland och Småland och Tyskland. Kyrkan hade inte för mening att förse folket med vete och korn som de inte hade förtjänat. Guds nåd når bara den som arbetat för den. I sitt anletes svett. Gräv diken och få till din gröt sas det. Rensa sly från åkrarna och förtjäna ditt utsäde. Många var dem som vände sig till samerna för kött hade Maja berättat, men inte alla vågade. Att bli utstött från kyrkan var att bli utstött från bygemenskapen och då svalt man nästa år istället. Sån var historien om svälten, och Maja vill att barnen skulle få se den och känna den och förstå den.

Dörrarna in till biografen öppnades och barnaskaran i foajén började tunnas ut. Lärarna gick längst bak och vallade in barnen som om de vore en flock med renar som skulle in i en fålla. Då såg jag honom. Han stod bakom Maja, tio meter bakom. I ett svagt upplyst hörn stod han. I repade skor och lappade byxor av säck stod karln och såg rätt på mig. Grå hy och en tygkeps i händerna. Jag gick upp mot honom: Hej där. Han log. Guds frid, ska vi fara?

Jag följde honom ut genom entrédörren och jag undrade om han inte hade någon typ av rock eller något att klä på sig: jag lånade ut den till gossen. Han for att hämta utsäde i Arvidsjaur. Vi satte oss i kommunens elbil som stod parkerad utanför Folkets hus, jag hade alltid den ena nyckeln av två i jackfickan. Är det till Arvidsjaur du vill fara undrade jag? Men nej, Porjus svarade han, kyrkan, så plockade han ut en liten sliten psalmbok ur en av de stora byxfickorna och la den i knät med händerna knäppta över den. Är du predikant? undrade jag, Guds frid, svarade han.

Han stank väldigt, inte av svett eller annan osundhet men gammalt och unket som en fuktskadad källare. Det förvånade mig för han såg ren ut i ansiktet med tredagars skäggstubb och vita tänder. Händerna var rena och naglarna vårdade. Kläderna var slitna och fläckade och alldeles för små för honom. Byxbenen var olika långa, men inte ens det längre av dem täckte mer än halva hans skenben. Skjortan satt trångt över hans rygg och hade det inte varit för att kragen delat sig hade han inte kunnat snöra den över bröstet.

Jag åkte ut på landsvägen söderut och mannen satt tyst till en början. Men så fort vi kommit ut ur centrum började han prata och peka mot husen vi åkte förbi: Där levde Johanssons. Hungerns rov. Och där levde Bergmarks. Hungerns rov. Och där bodde änkan Lindkvist med döttrarna sina. Hungerns rov. Han tystnade inte förrän vi kommit ur Gällivare. Vad heter du förresten frågade jag. Johannes, eller Johan kanske ni säger svarade han och plockade fram en liten svepask som han la över psalmboken. Får jag ta mitt snus undrade han, och jag nickade; jovisst. Jag blev förvånad när han öppnade asken; för i den låg det en vanlig rund dosa köpesnus, Ettan tror jag, som han började plocka snus ur. Far min rökte pipa sa han medan han kramade snusen, jag tog hans pipa när han åkte på älvtur och inte skulle komma tillbaka men jag tyckte aldrig så mycket om röken. Den fyllde hela pörtet när jag tände den. Den kan du få. Han plockade fram en pipformad kvist ur fickan, men det var ingen pipa, bara en kvist. Tack, sa jag och sträckte mig efter kvisten och la den i fickan på bildörren. Jag tänkte på det han sa: om älvturen hans far åkt. När svälten var som värst, hade Maja berättat, så lades ibland familjens äldsta i ekor och släpptes i älven. De som var slagna av demensen och gått vilse i sina tankar och som man inte hade råd att föda. Man tänkte att älven och forsarna antingen skulle sänka dem till botten eller föra dem till någon bättre plats. Jag kan inte tro någonting annat än att det alltid blev deras sista resa.

Ser du vattnet?, ropade mannen när vi nådde Porjus, stanna! skrek han och slog mot rutan. Jag stannade och mannen klev ut ur bilen och pekade mot Porjus kyrka och skrek att där finns vårt bröd, vårt bröd. Men han sprang inte mot kyrkan, utan rakt ut över landsvägen mot vattnet. Han sprang genom buskarna och slyn och saktade inte in när han närmade sig vattenbrynet. Jag sprang efter men fick kasta mig i backen för att undvika en bil som kom körande på vägen och som inte hann väja för mig eller bromsa. Jag viftade ursäktande med armarna mot föraren och satte efter mannen igen. Men han var borta. För en kort sekund sedan sprang han med full fart ut i vattnet, men nu låg ytan ostörd och spegelblank framför mig. Jag gick fram mot vattnet och klev upp på en liten förhöjning över vattnet för att se bättre vart mannen kunde ha tagit vägen. Det var som en liten klippa som stack ut över ytan. Då hörde jag något som snyftade, och något som slog tyst mot klippan jag stod på. Jag la mig på mage och ålade längst ut på kanten och tittade in under den. Precis under klippan låg en liten träbåt och slog mot land. I den låg mannen hopkurad, och i sin famn höll han en kropp. Resterna av en kropp. Benknotor. En skalle och en arm och kanske en bröstkorg. Vi ska få vårt bröd, viskade han till skallen han höll mot sitt bröst.

Jag skrev ett mejl till Eva-Lena dagen därpå. Jag förklarade att mannen hon träffat aldrig varit farlig. Han var en karl som tillhörde den psykiatriska öppenvården i Piteå. Han hade stött på ekan som låg i Stora Lulevatten vid Porjus kyrka, med ett fullt påklätt benrangel däri. Han hade blivit chockad och klätt sig i den dödes kläder och sökt sig norrut och hamnat i Gällivare. En harmlös karl som jag besökte dagen därpå på avdelning i Piteå där han tagits in till dess att han mår bättre. Jag ville bara förklara det för henne. Och be om ursäkt å hans vägnar, han skämdes så för att han skrämt dem.

Vi hörde “Gällivare historiedagar”, uppläst av Michael Forsberg och skriven av lyssnaren Karl. Om det han sade till Eva-Lena var sanningen eller inte, det förtäljer inte historien. Men så är det ju också med främlingar, att ibland är sanningen om dem mer vardagligt sorglig än man kanske förleds att tro.

Låt mig en sista gång återvända till Tamam Shud-fallet. För även där finns ett spår, som kanske hade kunnat leda ända fram till mål, om det inte var för att människor ibland bara vill att främlingar ska förbli främmande. Kvinnan, vars telefonnummer slog nedskrivet i det exemplar av den persiska diktsamling från 1100-talet som mannen på stranden tydligen haft i sin ägo, sade ju till polisen att hon ingenting visste om honom.

Men långt senare, år 2002, intervjuades hon av en journalist som skrev en bok om Tamam Shud-fallet. Och hans bestämda intryck var att den kvinnan visste mer än hon ville erkänna. Hon bodde bara 400 meter bort från där mannen hittats. En gång hade hon fått se en avgjutning av den dödes ansikte, och de som var med då kunde berätta att hon såg ut som om hon skulle svimma. Hon gav bara dödsmasken en kort blick, och sedan ville hon inte titta på den mer. 2014 intervjuades den då döda kvinnans dotter i australiensisk teve, och då sade hon att hon också trodde mamman vetat mer än hon låtsades om.

Var det helt enkelt så att den ensamma mannen på stranden och kvinnan haft en olycklig gemensam historia, som ledde till mannens beslut att ta livet av sig där på stranden? Det får vi nog aldrig veta. För ett toppmodernt DNA-test kan berätta mycket. Men inför människans känslor är även den tekniken bara en främling.

Vi ska avsluta veckans Creepypodden med en berättelse med samma namn. Jag minns att jag själv läste den för många år sedan, och att jag då förlorade mig i det märkliga och gastkramande öde den beskrev, och hur den sätter fingret på att främlingskapet alltid finns där, i utkanten av vår blick. När jag ser tillbaka på mejlen vi skickade varandra när vi drog igång Creepypodden 2015 upptäcker jag att vi diskuterade att ha med historien redan då, i något av de första fem avsnitten. Men så blev det aldrig, och nyligen upptäckte jag den igen. Och nu är tiden mogen. Vi ska höra “Främlingarna”, skriven av en okänd författare och publicerad på Creepypasta Wiki år 2010. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag heter Anders Eriksson. En gång bodde jag i en stad som heter Stockholm. Min mamma heter Kristina Eriksson. Hon finns på hitta.se. Om du är i Stockholm, och du hör detta, var snälla och sök upp henne. Visa henne inte detta, men hälsa att jag älskar henne och säg att jag gör mitt bästa för att ta mig hem igen. Snälla.

Det började när jag i 25-årsåldern bestämde mig för att sluta ta med mig ryggsäcken till jobbet. Jag skulle se mer mogen och seriös ut, tänkte jag, om jag inte släpade runt på den som någon förvuxen student. Det betydde dock att jag inte längre kunde läsa under mina tunnelbaneresor på morgnarna och eftermiddagarna, eftersom mina stora inbundna böcker inte fick plats i fickan. En portfölj hade känts poserande, och tygpåsar har jag alltid tyckt är för hipstriga.

Jag hade min mp3-spelare, som kunde hjälpte till att få tiden att gå ett tag, men när den gick sönder – den stängde av sig efter varje sång, om jag inte bytte manuellt – fick jag lämna den hemma också. Så varje morgon satt jag på tunnelbanan i en segdragen halvtimme utan annat att göra än att titta på de andra passagerarna. Jag var lite blyg, så jag försökte göra det oupptäckt. Intressant nog upptäckte jag snart att jag inte var den enda som hade det svårt att känna mig bekväm i pendlingen.

Folk försökte dölja det på olika sätt, men jag såg igenom dem. I mitt huvud delade jag upp dem i olika kategorier. Det fanns skruvarna, som inte tycktes kunna komma till ro, utan hela tiden vred sina händer, bytte tyngdpunkt, kastade ut benen över golvet bara för att på en gång dra tillbaka dem under sig och så vidare. De var lättast att märka, de drog uppmärksamheten till sig. Sedan fanns det fejksovarna, som i stort sett i samma sekund som de satte sig slöt ögonen och lutade sig tillbaka. De sov oftast inte på riktigt, märkte jag. De som verkligen sov rörde sig mer omedvetet, och vaknade med ett ryck vid stationerna eller när något högt ljud kom. Fejksovarna var helt stilla från att de satte sig, till att tåget körde in på deras station. Sedan fanns det musiklyssnarna, laptopanvändarna och de som reste i grupp och pratade på tok för högt, och så såklart mobiltelefonknarkarna som antingen var väldigt populära eller bara inte kunde hålla tyst i mer än en minut.

Till slut trodde jag att jag hade sett alla typer och sorterat in dem i sina trygga kategorier, och jag började ana att jag skulle tröttna även på att titta på människor. Men just då upptäckte jag den första anomalin. Det var en man i medelåldern med brunt hår. Han var av medellängd och -vikt, och vardagligt klädd. Det var som om han ansträngt sig för att se vanlig ut. Inget av hans ansiktsdrag stack ut, och han hade inga maner, precis som om han aktivt försökte smälta in i folkmassan. Det var det som fick mig att titta närmare på honom. Det jag försökte göra var ju att lägga märke till hur människor betedde sig i tunnelbanan. Och han betedde sig inte alls. Reagerade inte ens. Det var som om han satt framför teven och tittade på en dokumentär om typ fisk. Varken engagerad eller intresserad, men ändå hela tiden närvarande. Där, men inte där.

Det var på eftermiddagarna jag brukade se honom. Första gången var en måndag, tror jag, och torsdagen därpå såg jag honom igen. En månad av mitt människoskådande hade hunnit gå, antagligen eftersom jag inte tog samma tåg varje morgon och inte valde att sitta i samma vagn varje gång. Tydligen tog han inte bara samma tåg varje dag, utan satte sig också på samma plats. Jag kan förstå att man har rutiner, men tyckte det var lite väl nitiskt. Andra gången jag såg honom undersökte jag honom noggrant. Han satt där, helt uttryckslös, med huvudet rakt fram, oavsett vad som hände runt honom. En kvinna med ett skrikande barn gick på och satte sig bakom hans rygg, och han rörde sig inte en centimeter. Inte ens med en rynka i pannan. Och det var ändå ett ovanligt gällt skrikande barn, det.

När tunnelbanan nådde stationen där jag skulle av kände jag mig av någon anledning obekväm, och när jag klev av upptäckte jag att mina händer skakade. Det var något med mannen som stört mig på djupet. Han måste, tänkte jag, vara någon sorts galning. En sociopat kanske, en sån där tyst kille som visar sig ha ett dussin huvuden i en frys i källaren.

Jag kom på mig själv med att sitta kvar på jobbet och göra ingenting särskilt efter att jag egentligen slutat på eftermiddagarna, eller stanna till och titta på tidningar i en kiosk vid tunnelbanestationen utan någon som helst plan att köpa något, allt för att se till att jag kom med på ett annat tåg än han. När jag väl klev på såg jag till att hamna i en vagn långt bort från den där han brukade sitta. Så höll jag på i en vecka.

Sedan, en morgon, såg jag en till person som fick samma varningsklockor att ringa i mitt huvud.

En kvinna den här gången, precis lika oansenlig och orörlig mitt i rusningen. I efterhand har jag insett att det var när jag såg henne som min besatthet började. Mitt människoskådande, som hade börjat som ett oskyldigt tidsfördriv, utvecklades till en tvångstanke. Jag blev helt enkelt oförmögen att kliva in i en tunnelbanevagn utan att undersöka samtliga ombord efter en mental checklista. Enkla, enfärgade kläder? Check. Inget ansiktsuttryck, och en blick stadigt fäst rakt fram som aldrig vek av? Check. Ingen väska, handväska eller påse? Check. Check, check, check, där har vi en till. Jag började kalla dem främlingarna.

Det var inte varje dag jag såg någon av dem, inte ens när jag började åka mer tunnelbana än jag egentligen behövde och då och då till och med tog en kvällstur med bussen. Men de dök upp ofta nog. Varje gång jag såg en av dem kände jag hur spänt jag började bita ihop käkarna, hur svettiga mina händer blev och hur torr jag blev i halsen. Det var som nervositeten inför att hålla ett tal. Jag lade så uppenbart märke till dem, men de verkade ignorera mig så avsiktligt att effekten blev den motsatta. Trots att de aldrig ens verkade märka att jag var där kände jag mig som ett djur i bur inför dem.

Till slut, när min obehärskade nyfikenhet växt sig större än obehagskänslorna de väckte i mig, bestämde jag mig för att följa efter en av dem. Jag valde den förste jag fått syn på, mannen i eftermiddagsruschen som alltid satt på samma plats. Jag klev på och satte mig bakom honom, och så åkte vi tillsammans ända till tågets slutstation. Då reste han sig och klev av. Jag gick upp och följde efter honom någon minut senare. Han gick inte långt. På perrongen fanns en bänk, och den satte han sig på. Jag gick förbi honom så oberört som möjligt, och slank sedan in bakom en pelare och smygtittade på honom. Där han satt han tills nästa tåg kom. Han reste sig, klev på, och genom tunnelbanans fönster såg jag hur han satte sig på samma plats igen. Jag stod kvar bakom pelaren tills tunnelbanan gått, utan modet att följa efter honom igen.

Han hade alltså inte varit på väg någonstans. Han bara åkte tunnelbanan till dess slutstation, och sedan – ja, vadå? Åkte tillbaka igen? Vad kunde han, eller för den delen någon alls, rimligen ha för anledning att göra så? Jag grunnade och grunnade, långt efter att jag till slut tagit tunnelbanan hem och lagt mig i sängen för att sova. Jag låg och vred och vände på mig. Funderingarna gav mig ingen ro, och ju längre natten gick, desto mer övergick förvirringen i vrede. En gång läste jag att vi är biologiskt programmerade att reagera på vissa saker. Spindlar, till exempel. Instinkten är helt enkelt inbyggd i oss att få syn på och frukta dem. Det var så jag började känna inför främlingarna. De framkallade en fysisk ångestreaktino.

Dagen därpå hittade jag honom och förföljde honom igen, och så gjorde jag det igen nästa dag. Vi reste från den ena till den andra slutstationen och så tillbaka igen. Varje dag i en vecka pendlade vi ihop under tystnad, fast det bara var jag som visste om att vi gjorde det. På fredagen tillbringade jag timmar med att förfölja honom, ända tills tåget sent på natten stannade vid min station. Jag människoskådade inte längre, utan stalkade. Det enda utöver honom jag lade märke till var att en och annan pendlare undvek mig, bytte plats för att slippa se mitt intensiva stirrande på den anonyma mannen. Jag brydde mig inte. Vad mig anbelangade var det bara jag och han på tunnelbanan.

Veckan därpå förlorade jag jobbet. Min chef var vänlig och timid, men bestämd. Jag kunde inte fokusera, och jag var inte produktiv. Det var något av ett tal han höll inför mig, nu när jag tänker på saken, men jag kunde inte koncentrera mig och hörde bara varannat ord. Allt jag kunde tänka på var min nya uppgift, och vad mannen gjorde nu, när jag inte höll koll på honom. Jag lämnade jobbet för sista gången vid lunchtid den dagen, och gick direkt till tunnelbanestationen. Vanligen hade jag inte klivit på förrän vid halv sex-tiden, men jag var övertygad om att han väntade på mig. Så här i efterhand önskar jag att jag hade varit mer uppmärksam på hur den där dagen var. Var det soligt? Det var ju sommar. Jag hade kanske kunnat ta en promenad i stan, köpa en iskaffe, ta en cigarett. Slå tvångstankarna ur hågen, gå hem och laga middag. Hitta ett nytt jobb och börja läsa bok på tunnelbanan igen.

Men istället väntade jag. Det går fler än ett tåg på den där linjen, så jag satt på stationen i åtminstone en timme innan jag fick syn på honom genom fönstren. Då klev jag på, och i den stunden märkte jag att för första gången hade jag inte gåshud. Mina händer skakade inte och mitt hjärta bultade inte. Jag satte mig, för första gången, mittemot honom, rakt i hans synfält och mötte hans blick. Letade efter en förändring i hans ansiktsuttryck. Skulle han känna igen mig? Om han gjorde det såg jag ingenting som avslöjade det. Vi måste ha sett bra märkliga ut, sittande mittemot varandra den eftermiddagen, stint stirrande på varandra. Det var svårt att hålla mitt ansikte under kontroll, att inte låta min frustrerade vrede synas, men tack vare stor koncentration lyckades jag sitta lika stilla och se lika nollställd ut som han. Inombords skrek jag på honom. Reagera på mig, jävla rövhål! Se mig, för helvete. Jag vet vilken jävla bluff du är.

Men jag skrek inte på honom, och han reagerade inte på mig, inte under den första resan, den andra, den tredje eller den tionde. Vi satt till långt in på natten och åkte tunnelbana tillsammans, och vid varje slutstation gick vi av och satte oss under tystnad på en bänk för att invänta nästa tåg. Jag satt och tittade på honom i ögonvrån, men såg inte en ryckning i hans ansikte. Två kunde leka den leken, tänkte jag. Jag hade inte haft så här mycket tålamod för att plötsligt ge upp.
Till slut stod vår sista resa inför oss. Jag visste att jag skulle vinna över honom. Det var det sista tåget den natten. Jag hade alltid gett upp vid det laget, eftersom slutstationen han då var på väg mot var så långt hemifrån mig och jag naturligtvis inte kunde ta tåget hem igen sedan. Men den här gången skulle jag följa honom, se vad han gjorde när stationerna stängde, och kanske – kanske – få ett svar.

Tunnelbanan rullade fram och förväntningarna växte inom mig. De nästan tomma vagnarna tömdes på sina sista passagerare förutom oss. Jag kämpade för att inte låta ett stort, maniskt flin bryta ut på mina läppar när tåget saktade in och sedan stannade. Det var äntligen över.

Främlingen rörde sig inte. Han reagerade överhuvudtaget inte. Tåget stod stilla och dörrarna hade öppnats. Jag hörde på håll hur de sista kvarvarande passagerarna raglade av och försvann, tills de sista fotstegen ekade ut. Ingenting hände. I högtalarna ropades det ut att det här var slutstationen och att tunnelbanan stängde, men fortfarande hände ingenting. Sedan hörde jag fotsteg över perrongen igen. En konduktör eller något tittade in genom de öppna dörrarna. Jag bröt inte ögonnkontakten med främlingen mittemot mig.

I ögonvrån såg jag konduktörens ansikte. Han fick syn på oss, och såg för ett ögonblick förvirrad ut. Han blinkade avvaktande några gånger. Jag väntade på att han skulle säga något, men han bara stod där, och så till slut skakade han lite på huvudet och försvann. Jag hörde honom titta in i vagnen bakom oss också, och sedan var han klar. Tåget ryckte till och började rulla igen. Vi körde en stund, och sedan vände tåget om och stannade upp. Jag insåg att det var andra tunnelbanetåg utanför fönstren. Det hade parkerats.

Då log han. Det var bara med den allra minsta rörelsen i mungipan, som jag inte hade märkt om jag inte hade tillbringat så många timmar med att titta i hans ansikte. “Så”, sade han med hes röst. “Här sitter vi.”

Jag försökte svara men kunde inte. Min hals var låst. Jag kände fruktan brinna i mig. Det kändes som om en staty hade tilltalat mig. Till slut lyckades jag hosta, och så stammade jag lite, och till slut, med svag, oigenkännlig röst, ställde jag frågan som hade gjort mig sömnlös så många nätter och till slut drivit mig till denna märkliga plats och tidpunkt. “Vad är du?”

Han struntade i det. Han reste sig, och som på en given signal öppnades tågdörrarna. Sedan vände han sig mot mig och chockerade mig än en gång med en fråga. “Kommer du?”

Han väntade inte in att jag svarade, utan gick ut, och jag bröt med en kraftansträngning min stela position och kastade mig ut.

“Kom igen för helvete”, ropade jag efter honom. “Svara. Vem är du? Vad gör du? Varför åker du tåg hela dagarna?”

Han reagerade inte, saktade inte ned stegen, och även om jag inte såg hans ansikte visste jag att han inte gjorde en min. Jag snubblade efter honom, då och då ropandes en uppgiven fråga om vart vi var på väg, tills jag gav upp och gick under tystnad. Jag antog att sex ord var allt jag kunde få ur honom.

Vi gick längs den smala serviceperrongen tills vi kom till en korsning, och där svängde vi av. Det var en upplyst perrong som gick vinkelrätt i förhållande till de parkerade tunnelbanetågen, och längs den fortsatte vi. Jag såg inte vart vi var på väg. Tågen vid våra sidor fortsatte till synes för evigt. Fler tunnelbanetåg än det möjligen kan få plats i Stockholm, insåg jag. Det spelade väl ingen roll, så långt gången som jag var, men jag borde ha funderat mer på vilken betydelse det hade.

Jag vet inte hur länge vi gick. Jag tog fram mobiltelefonen men hade ingen täckning, och tiden skärmen visade spelade ingen roll. Främlingen stannade då och då upp för att titta på någon tunnelbanevagn, men sedan fortsatte han alltid. Det tog min en stund att förstå varför, tills jag lade märke till att de inte alla var identiska. Det var de som verkade vara av en annan modell – lite större eller mindre, eller med någon detalj som stack ut. Jag visste inte, vet än idag inte, vad det var han letade efter, men till slut måste han ha hittat det, för han gick fram till en vagn och ställde sig framför dörrarna som öppnades. Vi klev på och satte oss på våra platser.

“Vill du prata nu?”, frågade jag. Inget svar. Jag suckade frustrerat och funderade över för- och nackdelarna med att slå honom i ansiktet när lamporna i vagnen tändes och ventilationen i tåget slogs på. “Men va?”, mumlade jag.

Han betraktade mig, nästan medlidsamt. “Du kommer inte kunna återvända.”

“Vad pratar du om? Återvända var?” Han blev tyst igen. Den jäveln. Tåget krängde till och började röra sig, i samma riktning som förr, tror jag. Jag är inte säker, för alla tåg vi gått förbi hade satt mitt lokalsinne ur spel. Vi rullade fram i ett par minuter, och sedan saktade vi ned som inför en station. Hans frånvarande blick blev plötsligt skarp, och för första gången fick jag känslan av att han tittade på mig, snarare än bara åt det håll där jag råkade befinna mig.

“Rör dig inte och var tyst. Se till att de inte märker dig.”

Tåget stannade upp, dörrarna öppnades, och de började strömma in. Jag vet inte vad jag först fick syn på. De konstiga kläderna, de för långa armarna vars händer nästan släpade i marken, de kolsvarta ögonen och kantiga ansiktena eller deras blågrå hudton. Mina ögon tog in allt detta, men min hjärna vägrade länge processa det, och när den till slut gjorde det kunde jag nätt och jämt hålla tillbaka ett skrik. Jag trodde mitt hjärta skulle sprängas, eller, jag trodde hela jag skulle sprängas. Jag var spänd som en gitarrsträng, som vibrerade och skakade, och jag kände mig yr. Till slut spydde jag, men lyckades hålla det i munnen och svälja. Allt för att lyda mina instinkter, som skrek åt mig att inte röra mig, att vara tyst, och att se till att de inte märkte mig.

Den där dagen är en dimma. Vi åkte tunnelbanan hela vägen till ena slutstationen, och sedan till den andra, tysta och stilla i timmar, kanske dagar. Det kändes som att den linje längs vilken jag följt främlingen så många gånger nu var mycket längre, som att den pågick i evighet. De förfärliga varelserna omkring oss verkade inte bry sig om att vi satt där, trots att vi måste ha stuckit ut som om vi var självlysande. När vi till slut rullade in bland alla de parkerade tunnelbanetågen hade jag varit så rädd så länge att jag bröt ihop i tårar. Jag kröp ihop på golvet och bara grät. Främlingen tittade oberört på mig.

Jag lyckades så småningom samla mig och vända mig upp emot honom. “Ta mig hem”, väste jag. “Snälla.”

“Jag kan inte”, svarade han. “Vet inte vilken av alla dessa tåg som kunde ta dig hem. Om något alls ens åker dit.” Han reste sig och klev ut på perrongen, och jag gick på skakande ben efter honom. Då vände han sig om, snabbt och bestämt. “Jag tror du följt efter mig nog nu.”

Vreden jag förut hade känt, den som paniken och skräcken tillfälligt begravt, steg i mig. “Va?”, skrek jag och rusade fram på honom. Med en styrka jag inte visste att jag hade grep jag tag om hans axlar och slängde in honom i tåget mittemot. “Vad fan har du gjort med mig, din jävel?”, skrek jag, och puttade in honom i tåget om och om igen. “Ta mig tillbaka!” Han lät mig passivt hållas, och väntade på att vreden i mig skulle ebba ut, vilket den till slut gjorde och lämnade mig ihålig. “Snälla”, bad jag honom. “Jag vill bara komma hem.”

“Det är inte så det går till”, sade han. “Om vi hänger ihop är det större risk att de märker oss. Gå din väg. Var tyst och obemärkt så kommer de tro att du är en av dem.”

“Hur kunde du göra så här mot mig? Varför?”

Han tittade på mig igen med den där medlidsamma blicken. “Jag var tvungen. Du kommer också hamna där. Man… fastnar ibland.” Han drog sig ur mitt grepp och vände sig om för att gå. Jag föll ihop med ansiktet i händerna, plötsligt helt kraftlös. När han kommit fram till perrongkorsningen vände han sig tillbaka och tittade på mig. “Jag beklagar.” Och så var han borta.

Jag satt där på den kalla betongen länge. Jag kravlade ihop i fosterställning och grät en stund. När jag hade gråtit färdigt måste jag ha somnat, för när jag vaknade hade tunnelbanetåget jag kommit med försvunnit. Det var lika bra. De där blågråa varelserna ville jag aldrig mer se i mitt liv.

Jag försökte hitta tillbaka till tåget jag kommit med. Jag gick och gick, och stannade upp vid tågen ibland för att se om jag kände igen några detaljer, men jag visste inte ens vilket håll jag kommit från. Jag gick i en timme, och sedan i en till. Till slut hittade jag ett tåg jag tyckte mig känna igen, eller som jag var tillräckligt desperat för att tro mig känna igen. När jag klev fram öppnades dörrarna, och jag satte mig. Det gick igång, och trots att jag varit en ateist i hela mitt liv började jag be. Tåget saktade ned, dörrarna öppnades, och i en sekund trodde jag att jag var räddad. Människor klev ombord! Sådana som jag! Jag tänkte i ett ögonblick att jag där och då blev troende.

Sedan märkte jag deras ögon. Eller, det tredje, stora ögat, som oroligt flackade av och an mitt i deras panna. “Dra åt helvete då, Gud”, tänkte jag.

De var lättare att stå ut med än det förra tågets passagerare, och det var jag i mitt stilla inre tacksam för. Det enda jag inte stod ut med var att deras tredje öga blinkade självständigt, oberoende av när de andra två ögonen blinkade. Det gjorde mig illamående. Och när de pratade med varandra eller log såg jag att deras tänder var vanskapta, vassa och gulgröna. Jag fokuserade på att titta rakt framför mig, och när jag bara såg dem i ögonvrån kunde jag för stunden inbilla mig att jag var hemma. Tills en av dem tog fram en macka, och jag insåg att jag inte ätit eller druckit på vad som måste ha varit dagar.

Jag bestämde mig för att hitta något att äta eller dricka nästa gång vi kom till en slutstation. Jag vet inte varför jag väntade ända till dess, men det verkade viktigt att jag inte gick av innan. Att jag bara kunde lämna tåget om det var i någon av linjens ändar. När vi kom fram var det bara med den största viljeansträngning jag vågade lämna stationen. Jag hade aldrig sett främlingen utanför tunnelbanan, och inte heller sett honom äta eller dricka. Hur han lyckades visste jag inte – själv var jag utsvulten. Jag stålsatte mig, försökte anlägga ett nollställt ansiktsuttryck, och gick mot rulltrapporna. Sedan blev jag förvirrad.

Jag blev stående inför stora gapande hål. De sträckte sig från golvet och hela vägen upp till taket: oregelbundet formade hål, som om jag tittade ut från en stor bikupa. Hur gjorde man här? Hoppade in i ett av dem? Jag förstod ingenting, tills jag såg en av de där människoliknande figurerna komma ut ur ett av hålen. Han flöt ner genom luften, och förbi mig. I ett ögonblick, när han tittade på mig, rynkade han pannan men sedan verkade vad som än förhindrade dem från att känna igen mig som främmande nere i tunnelbanan aktiveras igen, och han gick förbi oberört. Men själv kunde jag ju inte levitera, och det verkade vara det enda sättet att ta mig upp till gatunivå. Jag svor för mig själv och vände tillbaka.

Jag var arg, vilse och hungrig, och mitt öde verkade om inte värre än döden, så åtminstone dubbelt så dumt och väldigt mycket mer slumpmässigt. Jag var frustrerad och uppgiven, vilket jag tycker någorlunda ursäktar misstaget jag därefter gjorde. Vanligtvis brukar jag runda kurvor med lite marginal mot hörnet, eftersom man aldrig vet om någon är på väg mot en och risken annars är att man går in i dem. Den här gången tänkte jag inte på det. Jag rusade rätt in i någon, och slog huvudet. Min irritation tog överhanden. “Men se dig för!”

Jag insåg mitt misstag när jag såg hennes ansiktsuttryck. Först frågande och förvirrat, och sedan, när det sjönk in vad hon tittade på, förfärat. Hon flög upp, eller ja, svävade snabbt upp och försvann iväg, medan hon utstötte ett märkligt gällt skrik. Längre ner på perrongen såg jag tre andra figurer vända sig om mot oss, och jag fick en ofrivillig bild i huvudet av de där vassa, smutsiga tänderna. Plötsligt sprang jag. Det fanns inget tåg inne på perrongen, men bredvid spåret fanns det en nedgång till vad jag antar var en serviceperrong, och jag hoppade över stängslet och ner i den. Sedan sprang jag in i mörkret, så länge som jag orkade. När det gjorde ont att andas stannade jag upp och tittade tillbaka. Jag hade passerat en kurva, så jag såg inte längre ljusen från stationen, men ingen verkade förfölja mig.

Det fanns bara en väg: framåt. Jag gick och gick. Till slut kom jag fram till en liten nisch i bergväggen, och där satte jag mig och vilade. Hungern, törsten, tröttheten och uppgivenheten sköljde över mig i vågor. Jag hade gråtit igen, om jag hade orkat. Allt jag orkade var att sitta och föreställa mig hur jag slog ihjäl främlingen jag hade förföljt. Det gav mig viss tillfredsställelse.

En råtta drog omkring i närheten. Jag sparkade till med foten då och då för att skrämma bort den, men till slut brydde jag mig inte längre. Om jag fick rabies eller någonting var det ändå mitt minsta problem, jämfört med allt annat. Nästa gång jag hörde den krypa inpå mig lät jag bli att skrämma den. Inte ens när jag kände den sniffa på mitt ben gjorde jag någonting. Inte förrän ett tåg passerade, och ljusen från dess vagnar lyste upp kulverten och saken jag trodde var en råtta.

Den var råttliknande, ja, men liknade ändå mer en spindel. Det var som om någon hade korsat dem, och resultatet nu kröp omkring mina ben. Jag skrek högt, rusade upp och sparkade till varelsen så hårt jag kunde, och hörde hur den slog i väggen mittemot med ett krasande ljud. Innan det sista ljuset från det passerande tunnelbanetåget försvunnit helt såg jag hur det mosade djuret ryckte till och blev stilla.

Mörkret föll över mig och jag blev stående, och en hemsk tanke dök upp i mitt huvud. Jag undrade om varelsen var ätbar. Jag ville inte att den skulle vara det, och jag fick kväljningar bara av att föreställa mig att äta den, men jag var så hungrig. När jag skulle få nästa chans att äta var helt omöjligt att veta. Råttspindeln låg där som en vidrig utväg. Jag tvekade så länge jag kunde, men till slut trumfade hungern min självrespekt. Jag hade en liten tändare, men inget att elda med. Det slutade med att jag drog kött av dess kadaver och höll det över tändaren. Till ingen vidare nytta. Köttet var groteskt, värre än jag kunde föreställt mig. Jag har varit desperat hungrig många gånger sedan dess, och ätit mycket jag helst hade sluppit, men ingenting har någonsin varit så hemskt som den där råttspindeln.

Med facit i hand var där och då jag själv blev en främling. Dessförinnan hade jag fått anstränga mig för att åstadkomma den där uttryckslösa minen de andra förde sig med. Men det jag hade misstagit för uttryckslöshet var i själva verket en sorts domning. Hur vass en glasskärva än är när den hamnar i sjön så kommer den vara len som en bebis kind när den sköljs upp på stranden. Och jag hade hamnat i sjön. När jag åt det där monstret, gömd i mörkret i underjorden i en främmande värld, trubbades jag av. När jag återvände till tunnelbaneperrongen var jag lika uttryckslös och tom som han som lurat mig hit.

Men det värsta var att fastna. Det var precis som främlingen hade beskrivit det. En kväll, på slutstationen, blev jag ombedd att gå av tåget. Det här hände i en av världarna som var mer lik min egen. Invånarna var i stort sett mänskliga. Visst, de var orangea, och de gick framåtböjda som om de var puckelryggiga, men i övrigt, i stort sett normala. Efter den värld jag besökt dessförinnan, där svallande, svettiga fläskberg utan näsor hade vällt in på tunnelbanan, var det här en lättnad.

Jag trodde först att konduktören talade med någon annan, men insåg sedan att jag var ensam i vagnen. Dessutom, slog det mig, förstod jag vad han sade. De orangea hade inte talat svenska tidigare den dagen, det visste jag, men nu förstod jag honom plötsligt. När jag reste mig insåg jag varför. Jag kom inte upp hela vägen, utan lutade framåt som ringaren i Notre Dame. När jag såg mig i reflektionen i fönstret var jag orange. Resten pusslade jag ihop själv. Att fastna, det betydde att på något sätt bli en del av den värld jag besökte. Det hade varit bra om jag hade velat bli kvar där, lämna tunnelbanesystemet och försöka flytta in i den främmande plats där jag hamnat, men jag lyckades aldrig vänja mig vid någon av de där andra världarna. Man försöker strunta i skillnaderna, men det går inte. Man blir bara överväldigad.

Hur som helst fick jag lämna tunnelbanetåget, den där gången, eftersom det var uppenbart att det inte skulle ta mig till tågavställningsplatsen där allt började. Men när jag gått av var det som om förtrollningen brutits. Vad det än hade varit som låtit mig sitta på tåget obemärkt så fungerade det inte längre. Jag blev avvisad från alla tåg jag försökte hänga kvar på vid slutstationerna. Jag funderade en kort tid på att bli kvar i den där världen, men den var inte mitt hem och kunde aldrig bli det. Jag såg ut som dem, men jag kunde inte låtsas vara en av dem. Det var en läxa jag lärt mig tidigt, att till och med världar som är precis likadana ens egen är full av fällor. En gång hamnade jag någonstans där den enda skillnaden från hemma var att alla såg ut att komma från Sydamerika. Då lärde jag mig att det vi hemma betraktar som en harmlös vinkning där tydligen var den värsta tänkbara förolämpningen. Jag misshandlades i timmar, och ingen ingrep.

Dessutom ville jag inte stanna, ens om jag övertygande kunde härma dem. Jag ville bara uppnå en av två saker: antingen hitta hem, eller hitta främlingen som hade gjort att jag hamnade här och slå ihjäl honom. Ingenting annat skulle duga.

Så jag fortsatte sitta på tåg, trots att det inte fungerade. Jag försökte göra som mannen som hade lockat hit mig, och locka med mig någon annan. Kanske kunde det göra skillnad. Det dröjde bara ett par månader, så var det en kille som fick upp ögonen för mig. Han förföljde mig i veckor. Precis som min främling hade gjort, så lät jag mycket omsorgsfullt bli att visa att jag märkt honom. Inom mig pågick en desperat kamp mellan två viljor, den ena att varna honom och inte låta någon annan gå mitt olyckliga öde till mötes, och den andra att bara ta mig hem, kosta vad det kosta ville.

Den sista natten följde han mig till slutstationen, precis som jag hade gjort. Han vågade dock aldrig sätta sig mittemot mig. Och så fort tunnelbanan körde in på slutstationen rusade han av. Jag satt kvar ett tag och väntade, och hoppades att konduktören skulle missa mig och att tåget skulle fortsätta, men förgäves. Jag reste mig och gick av vagnen, dörrarna stängdes och så körde tåget vidare. När jag gick ut mot uppgången attackerades jag av den unge man som förföljt mig. Han hade en absurd, cirkelrund kniv, och borde ha haft övertaget med sitt överraskningsmoment, men efter flera år i främmande världar hade jag övat upp mina reflexer.

Vi slogs en stund, och sedan lyckades jag få tag på kniven. Jag minns inte hur den hamnade i hans hals. Jag tror inte jag ville döda honom. Jag hade inte ens varit så arg, eftersom jag kom ihåg hur arg jag själv varit när jag förföljt främlingen. Efteråt, när han låg på marken och förblödde, blev jag emellertid arg. Jag sparkade hans livlösa kropp och skrek på honom. “Idiot! Du skulle ha följt efter mig bara”, skrek jag. Sedan flydde jag. Men morgonen därpå var jag åter på stationen, och satte mig på tåget. Och den kvällen, när tåget körde in på slutstationen, var jag osynlig för konduktören igen. Jag antar att man antingen kan döda dem eller lura dem med sig, men att båda har samma effekt. Man får komma tillbaka till tåguppställningen igen.

Jag var osynlig igen, men fortfarande orange och puckelryggig. Så förblev jag tills nästa gång jag fastnade. Den gången slutade med att jag dödade någon. Det gick mycket fortare, den gången. Jag väntade inte på att hon följde efter mig hela vägen till slutstationen, utan så fort jag insåg att hon känt igen mig som en främling kände jag igen henne som vägen därifrån. Det var ett lätt val. Bara de som lade märke till mig skulle behöva dö.

Då och då funderade jag på främlingen jag själv följt efter. Hur hade han sett ut, innan han fastnade i min värld? Hur många hade han dödat? Jag tänkte på de andra främlingar jag hade lagt märke till hemma, och det fåtal jag sett i de andra världarna. Hur gör det? Dödar eller tar med sig till tåguppställningen? Och vilken av alternativen ser de som en nåd? Jag kan inte förmå mig att prata med dem för att fråga. Vi är alla fördömda, och som sådana bör vi lida i ensamhet.

Jag har dödat femton nu, sedan jag kom bort hemifrån, och blivit ganska bra på det. Men jag har bestämt mig för att sluta döda, åtminstone de oskyldiga. Innan jag återvände till tåguppställningen den här gången fyllde jag en ryggsäck med så mycket papper jag kunde, och skrev denna text. Gång på gång skrev jag ned den, och så lämnade jag den i så många tunnelbanetåg jag kom åt. Ett par tusen flaskposter, som jag slängde i hav av stål och räls. Det här är en varning och en bön om en tjänst.

Tjänsten är att jag vill, som jag sade, att du som läser detta ska leta upp min mamma och ljuga för henne. Det är en vit lögn, så var inte orolig för den saken. Säg att jag älskar henne och att jag försöker ta mig hem. Det kanske ger henne hopp, eller åtminstone lite sinnesfrid. Jag önskar också att det var sant. Men så här ligger det till egentligen. Jag brukade tänka på mig själv som Odysseus, vilse och på drift på jakt efter en strand jag känner igen. Men jag är inte vilse på havet, utan i en labyrint av tunnelbanetunnlar. Det ligger en avgörande skillnad i att platsen där jag är vilse är artificiell, konstruerad. Någon har skapat denna labyrint och satt mig i den. Det gör mig snarare till Theseus än till Odysseus. Men jag tänker inte finna mig i det. De som ligger bakom detta måste hållas ansvariga. De har förvridit mig, från den människa jag var till ett monster. Därför ska jag sluta vara Theseus, och istället bli minotauren. Om jag är förmögen, om det så är det sista jag gör, ska jag riva ner det här vidriga fängelset, och förinta de som rest dess murar.

Varningen, det är att du ska akta dig när du rör dig i Stockholms tunnelbana. Se upp för tysta, uttryckslösa män och kvinnor. Håll avstånd. Även om det inte verkar så, så håller de dig under uppsikt. De kan döda dig, eller göra något än värre än så. Om du får syn på dem, gå omedelbart av tunnelbanan. Och viktigast av allt: följ aldrig med tunnelbanan till dess slutstation.

Signaturmelodi

Vi har hört “Främlingarna”, skriven av en okänd författare och publicerad på Creepypasta Wiki år 2010, uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed lägger sig Creepypodden till rätta på stranden och somnar in för den här gången. Imorgon kommer någon ringa polisen och rapportera att vi ligger kvar där. Vi bärs iväg och läggs i en liksäck, och så glöms vi bort. Men precis som blodfläckarna i gamla engelska slott dyker vi upp igen, oförklarligt men på klockslaget exakt två veckor senare. Vi hörs då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.