Avsnitt 06: Den leende mannen

Jag har alltid tyckt det läskigaste är det man skymtar vid sidan av. Skuggan som rör på sig i ögonvrån, eller ljudet man hör som kanske är att det knarrar i golvet men kanske är något annat. Det som ser helt normalt ut, tills man tittar lite närmare. Det man tror är tryggt, vanligt, tills man upptäcker att något är fel.

Signaturmelodi

Det här är Creepypodden, med mig, Jack Werner, och i dag ska vi höra två berättelser om när vardagen spricker upp i kanten, och visar sig vara något betydligt mer skrämmande.

En gång var jag ute väldigt sent, för att se en amerikansk fotbollsmatch på en sportbar. När jag skulle hem hade tunnelbanorna slutat gå, och jag fick promenera. Inte så farligt, jag var inte så långt hemifrån. Men när jag gick ned för en lång backe, som går under en bro från en del av Stockholm till en annan, såg jag en skepnad en bit framför mig. Det var en människa, en person med stor täckjacka vars luva var uppfälld över huvudet och dragen långt ner över ansiktet. Personen stod med ryggen mot mig, blick stilla på vägen.

Jag blev lite illa till mods och höll ett öga på personen, som stod stilla ända tills jag var sådär 40 meter bort. Jag såg fortfarande inga detaljer utom den stora, beiga täckjackan, jag kunde inte avgöra hur gammal människan var eller om det var en kvinna eller man. Allt jag såg var den kutade ryggen och de ihopsäckade axlarna, och så skymtade jag huvudet som hängde ned mot personens bröstkorg.

Då började personen plötsligt gå – baklänges. Mot mig. Människan vaggade med ryggen mot mig, långsamt, med små, små steg. Jag var nu ganska nära, och tog lite avstånd från personen när jag passerade. Så stannade hen upp igen, mitt i ett litet steg, och lät mig skynda förbi. Den var en konstig syn. Jag var på gränsen mellan förundrad och rädd, men när jag gått förbi och slängde mig över axeln såg jag att personen stod kvar. Helt stilla. Människan rörde sig inte igen, så länge jag fortfarande kunde se hen.

Det ni hör är ljudet från en kortfilm. Den finns på Youtube, och heter 2AM: The Smiling Man. Den är baserad på en berättelse, som dök upp på Reddits underforum LetsNotMeet. Där berättade användaren blue_tidal om ett märkligt möte, på natten, mitt på gatan, i staden där hen bor…

För kring fem år sedan bodde jag i en större amerikansk stad. Jag har alltid varit en nattmänniska, så ofta när min rumskamrat hade somnat blev jag uttråkad och gick ut för att promenera och fundera för mig själv.

På det där sättet tillbringade jag fyra år, med att gå runt i staden på natten, och aldrig någonsin hände det något som gav mig skäl att vara rädd för min säkerhet. Jag brukade skoja med min rumskamrat om att till och med den här stadens knarkhandlare var artiga. Men det förändrades på bara några minuter, en kväll.

Det var en onsdag, någon gång mellan ett och två på morgonen, och jag promenerade i närheten av en park som polisen brukade patrullera i, ganska långt från min lägenhet. Det var en lugn kväll, tyst och stilla även för att vara en vardag, med väldigt lite trafik och nästan inga andra fotgängare. Parken var, som den brukade, nästan helt tom.

Jag hade precis vänt ner för en kort sidogata, för att gå en annan väg hem än den jag kommit, när jag såg honom. På andra ändan av gatan, på samma trottoar som jag, såg jag silhuetten av en man som dansade. Dansen var märklig, inte helt olik en vals, men han avslutade varje danssteg med att på ett konstigt sätt skrida framåt. Jag antar att man skulle kunna säga att han dans-gick – rakt mot mig.

Jag tänkte att han förmodligen var full, och gick så nära gatan jag kunde, så han fick huvuddelen av trottoaren för sig själv att passera mig på. Ju närmare han kom, desto mer insåg jag med vilken grace han rörde sig. Han var väldigt lång och gänglig, och hade på sig en gammal kostym. Efter att han dansat närmare och närmare började jag kunna urskilja hans ansikte.

Hans ögon var vidöppna, och han hade huvudet lätt böjt bakåt och stirrade vilt upp mot himlen. Hans mun var förvriden i ett smärtsamt brett leende som såg ut som något ur en serietidning. Efter att ha sett hans blick och leende bestämde jag mig för att gå över gatan innan han kom närmre.

Jag tittade iväg från honom och riktade in mig på att gå över gatan. När jag hade kommit över till andra sidan blickade jag tillbaka… och tvärstannade. Mannen hade slutat dansa och stod med ena foten i gatan, andra på trottoaren, med kroppen vänd rakt mot mig. Hans huvud var fortfarande böjt bakåt, med blicken mot skyn, och han hade samma leende.

Detta gjorde mig mycket illa berörd. Jag började gå igen, men höll ögonen på mannen, som inte rörde sig.

Efter att ha tillryggalagt ungefär ett halv kvarter vände jag mig framåt en kort stund för att kolla trottoaren framför mig. Gatan var helt tom. Jag var fortfarande nervös och vände mig snabbt tillbaka bakåt, bara för att upptäcka att han hade försvunnit. En kort sekund kände jag mig lättad, tills jag märkte honom igen. Han hade tagit sig över över gatan och var nu lätt hukad, böjd nedåt. Det var mörkt och en bit mellan oss, så jag såg honom inte så tydligt, men jag var säker på att han var vänd mot mig. Jag hade inte tittat bort från honom i mer än 10 sekunder, så han hade rört sig snabbt.

Jag var så paff att jag bara stod och stirrade på honom en stund. Och så började han röra sig mot mig igen. Han tog enorma, överdrivna steg på tårna, som om han var en seriefigur som smög sig upp på någon. Men han rörde sig också mycket, mycket snabbt.

Jag hade gärna velat säga att jag bara flydde därifrån, eller drog fram en pepparspray eller mobiltelefon eller vad som helst egentligen, men det gjorde jag inte. Jag bara stod där, helt paralyserad medan mannen kröp sig fram mot mig. Och så stannade han igen, typ fem meter från mig. Med samma leende, med samma blick riktad mot himlen.

När jag till slut fick kontroll över min röst vräkte jag ur mig det första som dök upp i mitt huvud. Jag hade menat att säga ”Vad fan vill du?!” med en arg, befallande ton. Det som kom ut var ett kvidande ”Vad faaaa…?”

Oavsett om människor kan känna lukten av rädsla eller ej, så kan de definitivt höra den. Jag hörde den på min egen röst, vilket skrämde upp mig ännu mer. Men han reagerade inte alls, utan bara stod där och log sådär.

Och så, efter en stund som kändes utdragen i evighet, vände han sig mycket långsamt om, och började dans-gå iväg. Bara sådär. Jag ville inte vända honom ryggen, utan bara betraktade honom gå iväg tills han nästan var utom synhåll. Då jag insåg något. Han rörde sig inte längre bortåt, och han dansade inte längre. Jag såg med fasa hur hans avlägsna skugga blev större och större. Han kom tillbaka. Och den här gången rusade han.

Jag rusade också.

Jag rusade tills jag kom iväg från den lilla sidogatan och in på en större, bättre belyst gata, med lite trafik. När jag tittade bakom mig såg jag honom inte. Resten av vägen hem slängde jag blickar bakom mina axlar, hela tiden med förväntan att se hans dumma flin, men han var aldrig där.

Jag bodde i den där staden i ytterligare sex månader efter den natten, och gick aldrig mer ut på en nattlig promenad. Något i hans ansikte har alltid jagat mig. Han såg varken full eller hög ut. Han såg ut att vara fullständigt och totalt från vettet. Och det är en väldigt, väldigt läskig sak att se.

Varför är det läskigt med människor som beter sig konstigt på stan? Den är så tunn, gränsen mellan det lite annorlunda, och det skrämmande. När människor inte som vi förväntar oss av dem. Att någon inte är som vanligt. Det är en skrämmande, fasansfull insikt. Den kan nästan göra en galen. Men en än värre situationen är den i berättelsen som heter Psykos, skriven av Matt Dymerski och spridd som en creepypasta på nätet. Där tvingas huvudpersonen ställa sig frågan: är det något fel på världen… eller är jag bara galen?

Söndag.

Jag vet inte säkert varför jag skriver detta på papper, och inte på min dator. Det har nog att göra med de konstiga saker jag har lagt märke till på sistone. Det är inte att jag inte litar på min dator, jag bara… Måste organisera mina tankar. Jag måste få ner alla detaljer på pränt någonstans där de är omöjliga att förändra, någonstans där jag vet att det jag skriver inte kan raderas eller… Förändras. Inte för att det har hänt. Allt bara flyter ihop här inne, och mitt dimmiga minne gör saker och ting luddiga och konstiga.
Jag börjar känna mig instängd här i min lilla lägenhet. Kanske är det bara det. Jag var såklart tvungen att välja den billigaste lägenheten, den enda på källarvåningen. Bristen på fönster får dag och natt att glida förbi utan att det är någon större skillnad på dem. Jag har inte varit utomhus på ett par dagar, eftersom jag jobbat så intensivt med mitt programmeringsprojekt. Jag antar att jag ville ha det avklarat. Vem som helst skulle känna sig konstig av att sitta och stirra i timtal på en skärm, det förstår jag ju, men jag tror faktiskt ändå inte att det är problemet.

Jag är inte säker på när jag först började känna det som att något var fel. Jag kan ju inte ens definiera vad det är som är fel. Kanske är det bara att jag inte pratat med någon på ett tag. Det var det som slog mig först. Alla som jag vanligtvis brukar chatta med medan jag programmerar har varit inaktiva eller helt enkelt inte inloggade. Mina chattmeddelanden till dem förblir obesvarade. Det senaste mejlet jag fått var från en vän som sa att vi kunde prata när han kommit hem från affären, och det var i går. Jag hade ringt honom, men mottagningen suger här nere. Ja, det är nog det. Jag behöver bara ringa någon. Jag tänker gå ut.

– – –

Tja, det gick ju inte så bra. Just nu sitter jag och känner mig dummare och dummare, ju mer rädslan försvinner. Jag såg mig själv i spegeln innan jag gick ut, men valde att inte raka bort tvådagarsstubben jag fått. Jag tänkte att det ju bara skulle bli ett kort telefonsamtal. Jag bytte dock tröja, eftersom det var vid lunchtid och jag trodde att jag skulle springa in i åtminstone någon jag känner. Det gjorde jag inte. Jag önskar att jag hade gjort det.

Jag öppnade långsamt min ytterdörr. Jag hade en ängslan i kroppen som jag inte visste var den kom ifrån, men avfärdade det som naturligt för en som inte hade pratat med någon på två dagar. Hallen utanför var grå och sjabbig, även för en källarhall. I ena änden finns en tung metalldörr som leder till byggnadens pannrum. Den var låst, såklart. Bredvid stod det två gamla läskautomater, som jag köpte en läsk ur samma dag som jag flyttade in. Den hade ett två år gammalt utgångsdatum. Jag tror inte någon i huset ens vet att de där automaterna står där, och min snåla hyresvärd bryr sig väl inte om att fylla på dem.

Jag stängde mjukt ytterdörren och gick åt andra hållet, noggrann med att inte göra oväsen. Inte för att jag vet varför, men det var lite kul att följa den underliga impulsen som sa åt mig att inte bryta läskautomaternas dova surrande. Jag nådde trapphuset, och gick upp till byggnadens entré. Genom den stora dörrens lilla fyrkantiga fönsterruta kunde jag se ut, och när jag kom fram fick jag en chock: Det var definitivt inte lunchtid. Den dunkla stadsnatten hängde över gatan utanför, och på avstånd kunde jag se hur trafikljusen borta vid den närliggande korsningen blinkade i gult. De matta molnen som hängde över hustaken lyste i lila och svarta reflektioner av stadsljusen. Inget rörde sig, frånsett några av de träd som stod längs med trottoaren och rörde sig i blåsten. Jag minns att jag ryste till, trots att det inte var så kallt. Kanske från vinden. Den hördes vagt genom den tunga metalldörren, och jag hörde att det var sådan vind som bara blåste på natten, som var konstant, kall och bortsett från det rytmiska prasslandet från trädens torra blad helt tyst.

Jag bestämde mig för att inte gå ut.

Istället fiskade jag upp min telefon och höll den mot dörrens lilla fönster, och kollade dess mottagning. Plupparna i signalstyrkemätaren fylldes upp helt, och jag log. Dags att höra en annan människas röst, tänkte jag lättat. Det var en sådan märklig sak, att vara rädd för ingenting. Jag skakade på huvudet och fnissade åt mig själv. Jag tryckte på snabbuppringningsknappen för min bästa vän Amys telefonnummer, och höll den mot mitt öra. En signal gick fram… Och sedan avbröts samtalet. Inget hände. Jag lyssnade på tystnaden i tjugo sekunder, och lade på. Med rynkad panna kollade jag så att jag faktiskt hade mottagning, och det var inget fel på den. Precis när jag skulle ringa upp Amy igen började telefonen vibrera i min hand och överrumplade mig lite. Jag svarade. ”Hallå?”, sa jag och fick på en gång anstränga mig för att nonchalera chocken det innebär att höra sin egen röst för första gången på några dagar. Jag hade blivit van vid att bara höra byggnadens ljud, fläkten i min dator och läskautomaterna utanför dörren. Först fick jag inget svar, men så till slut hördes en röst.

”Hallå”, sa en mansröst av samma ålder som jag själv. ”Vem har jag kommit till?”
”John”, svarade jag förvirrat.
”Åh, förlåt, fel nummer” sa han och lade på.

Jag sänkte långsamt telefonen och lutade mig mot trapphusets tjocka tegelvägg. Det var konstigt. Numret som hade ringt låg kvar i listan över senaste telefonsamtal, men jag kände inte igen det. Innan jag hann tänka mer på det ringde dock telefonen igen och gav mig en ny chock. Denna gång såg jag till att kolla numret innan jag svarade, och det var ännu ett jag inte kände igen. Jag klickade fram samtalet, men höll bara upp telefonen mot örat utan att själv säga något. Inget mer än vanligt bakgrundsljud för en telefon hördes, tills en välbekant röst bröt tystnaden.

”John?”, sa Amy.
Jag andades ut.
”Hej, det är du”, svarade jag.
”Vem annars?”, sa hon. ”Åh, du menar numret. Jag är på fest på Seventh Street, och min telefon dog precis när du ringde. Detta är någon annans telefon.”
”Åh, okej”, sa jag.
”Var är du?”, frågade hon.

Mina ögon svepte över de trista, vitkalkade stenväggarna och den tunga metalldörren med sitt lilla fönster.

”I mitt hus”, suckade jag. ”Kände mig bara instängd. Hade inte koll på att det var så sent.”
”Du borde komma hit”, sa hon och skrattade.
”Nä, jag känner inte för att leta mig fram till något konstigt ställe mitt i natten”, sa jag och tittade ut genom fönstret på den tysta och blåsiga gatan som jag vägrade erkänna skrämde mig lite.
”Jag tror jag ska jobba vidare, eller gå och lägga mig.”
”Skitsnack!”, svarade hon. ”Jag kan komma och hämta dig! Du bor nära Seventh Street, eller hur?”
”Hur full är du”, frågade jag hjärtligt. ”Du vet var jag bor.”
”Ja, såklart” sa hon abrupt. ”Jag borde väl kunna gå dit, va?”
”Ja, om du vill slösa bort en halvtimme”, sa jag.
”Okej”, sa hon och fortsatte: ”Okej, jag måste gå. Lycka till med jobbet!”

Jag sänkte än en gång telefonen och tittade på numret som blinkade till när samtalet avslutades. Den surrande tystnaden infann sig än en gång i mina öron. De två konstiga telefonsamtalen, och den kusliga gatan utomhus, förstärkte min ensamhetskänsla i det tomma trapphuset. Jag har säkert bara sett för många skräckfilmer, men plötsligt fick jag den fixa idén att något hade kunnat titta in genom dörrens fönster och se mig, någon sorts fruktansvärt monster som bara rörde sig i kompakt ensamhet i väntan på de intet ont anande offer som isolerats från andra människor. Jag vet att rädslan var irrationell, men ingen annan fanns där att döma mig, så… Jag hoppade upp, rusade ner för trapporna och genom hallen fram till min dörr som jag slängde igen bakom mig så fort jag kunde utan att väsnas allt för mycket.

Som sagt kände jag mig lite dum för att jag var så rädd för inget särskilt, och skräcken har redan tynat bort. Att skriva ner det här hjälper en hel del, det får mig att inse att det faktiskt inte är något fel. Det filtrerar bort halvfärdiga tankar och fasor, och lämnar bara kvar den kalla, hårda faktan. Det är sent, jag fick ett telefonsamtal från någon som slagit fel nummer, och Amys telefon hade dött så hon ringde mig från en annan.

Ingenting konstigt händer.

Fast något märkligt var det med vårt samtal ändå. Jag vet att det kan vara alkoholen hon druckit, fast… Verkade hon inte lite frånvarande? Eller var det… Ja, så var det! Jag insåg det inte förrän nu, när jag sitter och skriver detta. Jag visste att det skulle hjälpa. Hon sa att hon var på en fest, men det var helt tyst i bakgrunden. Det kan förstås bero på att hon hade gått ut för att ringa. Nä, det kan det förresten inte. Jag hörde inte vinden! Jag måste gå ut och kolla om det fortfarande blåser!

Måndag.

Jag glömde skriva klart igår. Har ingen aning om vad jag förväntade mig att se efter att ha sprungit upp och tryckt näsan mot den tunga metalldörrens fönster. Jag känner mig jättekorkad. Skräcken från förra natten känns oklar och ologisk nu. Det ska bli väldigt skönt att gå ut i solen. Jag ska bara kolla mina mejl, duscha, raka mig och så kan jag äntligen komma iväg härifrån. Vänta… Jag hörde något.

– – –

Det var åska. Den där sol-och-frisk-luft-grejen blev det ju ingenting av. Jag gick upp för trappan bara för att bli besviken. Genom den tunga metalldörrens lilla fönster syntes endast forsande vatten. Bara ett dimmigt och skumt ljus trängde sig igenom regnet som strömmade ned, men jag kunde åtminstone se att det var dag, om så bara en grå och genomblöt sådan. Jag stod och tittade ut i förhoppningen att en blixt skulle lysa upp den dunkla gatan, men skyfallet var för jämnt och det enda jag kunde urskilja var vaga och märkliga skepnader som förvrängdes av regnbyarna. Besviket vände jag mig om, men eftersom jag inte ville gå tillbaka till mitt rum på en gång gick jag upp för trapporna istället.

De slutade vid tredje våningen, högst upp i huset. Jag tittade ut genom det tjocka fönsterglaset som utgjorde trapphusets yttervägg, men det var av sånt där tjockt och böjt material som bryter ljuset. Jag hade ändå inte kunnat se mycket, på grund av regnet.
Jag öppnade dörren ut från trapphuset och gick ner för hallen. De kanske tio tjocka trädörrarna, för länge sedan målade i en blå färg, var alla stängda. Jag höll öronen öppna när jag gick förbi dem, men det var ju mitt på dagen så jag var inte så förvånad över att inga andra ljud än regnet hördes. När jag stod där i den dunkla hallen med ljudet av smattrande regndroppar mot fasaden utanför kändes dörrarna plötsligt, i en konstigt och flyktigt infall, som tysta monoliter av granit, resta av någon urgammal bortglömd civilisation för att hålla vakt mot bortglömda faror. En blixt slog ned utanför, och i ljuset kunde jag svära att det gamla blåmålade träet för en sekund såg ut precis som skrovlig sten. Jag skrattade åt mig själv, som stod där och lät fantasin ränna fritt, men sedan slog det mig att om ljuset från blixten kunde komma in måste det finnas ett fönster någonstans där. Vagt mindes jag att det mitt i hallen på tredje våningen fanns en alkov med ett infällt fönster.

Entusiastisk inför möjligheten att se genom regnet och kanske skymta en annan människa gick jag över till alkoven, och visst fanns där ett stort och inte lika tjockt fönster. Det strömmade ner regn här såväl som framför fönstret på ytterdörren, men detta fönster gick att öppna. Jag sträckte fram handen till låset, men tvekade. En underlig känsla av att jag skulle se något fruktansvärt på andra sidan om jag öppnade fönstret spred sig i min kropp. Eftersom allt har varit så konstigt på sistone funderade jag ut en plan, och nu är jag tillbaka i mitt rum för att hämta det nödvändiga för att genomföra den. Jag tror inte att den kommer att bära någon särskild frukt, egentligen, men det är tråkigt, det regnar och jag håller ändå på att bli knäpp. Jag kom tillbaka hit för att hämta min webbkamera. Sladden är inte tillräckligt lång för att räcka till tredje våningen, så istället tänkte jag gömma den mellan de två läskautomaterna i den mörka änden av källarens hallgång, dra sladden längs med väggen och under min dörr och tejpa över den med svart isoleringstejp så den smälter samman med den silikonremsa som markerar hallgolvets sidor. Jag vet hur dumt detta är, men jag har ju liksom inget bättre för mig…

– – –

Sådär, inget hände. Jag ställde upp dörren mellan hallen och trapphuset, stålsatte mig, slängde upp husets tunga metallytterdörr och sprang som en galning ner för trapporna, in i mitt rum, och drämde igen dörren efter mig. Sedan satte jag mig och stirrade på vad webbkameran såg, det vill säga hallgången utanför min dörr samt det mesta av trapphuset. Jag tittar just nu, men ser inget intressant. Jag önskar att kameran hade ett annorlunda läge, så att jag kunde se ut genom ytterdörren. Oj! Någon loggade in!

– – –

Jag hade en gammal skräpig webbkamera liggande i en garderob, som jag kunde använda för att videochatta med min kompis. Det kändes bra att se hans ansikte, men jag kunde inte riktigt förklara varför jag ville chatta med honom. Han kunde ändå inte prata så värst länge, och vi sa inget av betydelse, men det känns mycket bättre nu. Min konstiga rädsla är nästan borta. Allt hade känts toppen, om det inte vore för att något kändes…

Konstigt. Även med denna konversation. Jag vet att jag tidigare skrivit att allt känns konstigt just nu, men han var liksom så vag i sina svar. Jag kan inte dra mig till minnes en enda specifik detalj han nämnde, inget namn, ingen plats, ingen händelse… Men han bad om min mejladress så vi kunde hålla kontakten. Och se där, nu fick jag just ett mejl.
Jag är på väg att gå ut nu. Mejlet kom från Amy, och hon ville ses och äta middag på ”stället vi brukar gå till”. Jag älskar pizza och har ju inte ätit något annat än bortglömda rester från min halvtomma kyl på flera dagar, så det här ska bli fantastiskt. Återigen känner jag mig dum över hur jag betett mig dessa da- gar. Jag borde förstöra den här dagboken när jag kommer tillbaka. Oj, ett nytt mejl.

– – –

Åh gud. Jag lämnade nästan mejlet oläst, och öppnade dörren. Jag öppnade nästan dörren. Jag öppnade nästan dörren, men jag läste mejlet först. Det var från en vän som jag inte hade hört av på länge, och var skickat till en hel massa mejladresser, måste ha varit alla han hade i sin kontaktbok. Det hade ingen rubrik, och löd i sin korthet:

titta med egna ögon lita inte på dem de

Vad i helvete ska det betyda? Jag blev oproportionerligt chockad av mejlet, och har läst det om och om igen. Det är ett desperat mejl, skickat precis som… Något hände? Det är uppenbart avklippt mitt i, utan att avsluta mejlet! Vilken annan dag som helst hade jag avfärdat detta som spam från ett virus eller något, men de där orden.. Titta med egna ögon! Jag kan inte undgå att notera vad jag skrivit de senaste dagarna, tänka över vad som hänt, och inse att jag faktiskt inte sett någon annan med mina egna ögon på länge. Konversationen över webbkameran var så konstig, vag och… spöklik, nu när jag tänker på det. Var den spöklik? Eller förvränger min rädsla bara minnet av den? Min hjärna leker med händelseutvecklingen som jag beskrivit den här, och pekar ut det faktum att ingen jag pratat med kunnat säga någonting som jag inte själv redan delat med mig av. I det där felringda telefonsamtalet gav jag ut mitt namn, varefter Amy ringde sitt konstiga telefonsamtal. Min vän bad om min mejladress… Och det var jag som var först med att skicka honom ett chattmeddelande! Och det första mejlet kom efter vår konversation! Åh herregud! Telefonsamtalet med Amy! Jag sa på telefon att jag var en halvtimme från Seventh Street! De vet att jag är i närheten! Vad ska jag göra om de försöker hitta mig?! Var är alla andra? Varför har jag inte hört eller sett någon annan på flera dagar?

Nej, nej, det här är knäppt. Det här är helt vansinnigt. Jag måste lugna ner mig. Dessa galenskaper måste sluta.

– – –

Jag vet inte vad jag ska tro. Jag sprang runt som en galning i lägenheten med telefonen uppsträckt i varenda hörn, för att se om jag kunde få mottagning någonstans. Till slut, längst upp i hörnet mellan tak och vägg i det minimala badrummet, fick jag en enda plupp. Jag höll min telefon där och skickade ett SMS till varenda nummer i hela min telefonbok. Jag ville inte avslöja något om vad jag fasade för, så allt jag skrev var:

Har du sett någon med dina egna ögon på sistone?

Då ville jag bara ha ett svar, från vem som helst. Jag brydde mig inte om vad, eller om jag gjorde bort mig. Jag försökte ringa några gånger, men jag kunde inte få upp huvudet i hörnet långt nog och om jag tog ner telefonen förlorade jag signalstyrkan helt. Då kom jag ihåg datorn, och sprang över till den för att skicka chattmeddelanden till alla som var online. De flesta var inaktiva eller markerade som inte vid sina datorer, och ingen svarade. Mina meddelanden blev mer och mer desperata, och jag började berätta var jag var och bjuda in folk på grunder som knappt kunde passera som rimliga. Jag brydde mig bara inte längre. Jag behövde bara se en annan människa!

Jag vände också upp och ner på min lägenhet i jakten på något jag kunde ha missat; något sätt att kontakta omvärlden utan att behöva gå utanför dörren. Jag vet hur knäppt och grundlöst det är, men tänk om? TÄNK OM? Jag var bara tvungen att vara på den säkra sidan. Jag tejpade fast telefonen vid taket, ifall…

Tisdag.

TELEFONEN RINGDE! Helt utmattad som jag var efter gårdagens vilda framfart måste jag ha somnat. Jag vaknade av att telefonen ringde, sprang in i badrummet och ställde mig på toaletten så att jag kunde prata i den fasttejpade telefonen. Det var Amy, och jag känner mig så mycket bättre till mods nu. Hon var riktigt orolig för mig, och hade uppenbarligen försökt få tag i mig ända sedan vi senast pratade. Nu är hon på väg över hit, och, ja, hon vet var jag bor utan att jag har berättat det för henne. Jag är så generad. Jag ska definitivt slänga bort den här dagboken innan någon får syn på den. Vet inte ens varför jag skriver i den nu. Kanske för att det är den enda plats jag fått utlopp för mina tankar i på, gud, jag vet inte ens hur länge. Jag ser ut som fan, dessutom. Jag tittade mig själv i spegeln i badrummet, och mina ögon är insjunkna, min skäggstubb är tjockare och jag ser i allmänhet inte frisk ut.

Det är kaos i min lägenhet, men jag tänker inte städa. Någon annan måste se hur jag har haft det. De här senaste dagarna har INTE varit normala. Jag är inte den som föreställer mig grejer. Jag vet att jag har varit ett offer för den extrema slumpen. Jag måste ha missat att se andra personer med sekunders marginal flera gånger om, och jag råkade gå ut just när det var natt, eller då alla var borta under dagtid. Allt är helt okej, det förstår jag nu. Dessutom hittade jag något i garderoben i går kväll som hjälpt massor: En liten tv. Jag har satt igång den nu, och den står på i bakgrunden när jag skriver detta. Tv:n har alltid fungerat som flyktmetod för mig, och den påminner om att det finns en värld utanför de här skumma stenväggarna.

Jag är glad att Amy är den enda som svarat efter gårdagkvällens maniska tjat på alla jag kunde komma åt. Hon har varit min bästis i åratal. Hon har ingen aning om det själv, men jag räknar dagen jag först träffade henne som en av de få riktigt lyckliga tillfällena i mitt liv. Jag blir full av glädje när jag tänker tillbaka på den där varma sommardagen. Den verkar som en helt annan sorts verklighet än den här mörka, regniga och ensamma platsen. Det kändes som att vi tillbringade dagar på den där lekplatsen, alldeles för gamla för att leka, bara pratade med varandra utan att göra något särskilt. Ibland kan jag föreställa mig den där känslan igen, och den påminner mig om att denna jävla håla inte är allt som existerar… Äntligen, någon knackar på dörren!

– – –

Jag tyckte det var lite konstigt att jag inte såg henne på kameran som jag gömde mellan de två läskautomaterna. Det hade väl med dess dåliga placering att göra, som när jag inte kunde se ut genom ytterdörren, tänkte jag. Jag borde ha förstått. Jag borde ha förstått! Efter knackningen på dörren ropade jag skämtsamt ut att jag hade en kamera mellan läskmaskinerna, eftersom att jag skämdes över att ha släpats med så långt av min paranoia. Hon gick iväg mot kameran, och tittade ned på dem. Jag såg henne le och vinka på min datorskärm.

”Hej!”, sa hon glatt men med en konstig blick mot kameran.
”Jag vet, det är skitkonstigt”, sa jag till mikrofonen jag har i min dator. ”Jag har haft några konstiga dagar.”
”Helt klart,” svarade hon. ”Öppna dörren, John.”

Jag tvekade. Hur kunde jag bli helt säker?

”Vänta, ge mig en sekund bara” sa jag i mikrofonen. ”Berätta något om oss. Bara något som bevisar att du är du.”
Hon gav kameran en till märklig blick.
”Öh, okej”, sa hon långsamt och funderade. ”Vi träffades på en lekplats trots att vi båda var alldeles för gamla för att vara där?”

Jag suckade djupt vid känslan av att verkligheten återkom, och rädslan försvann. Gud vad fånig jag hade varit. Såklart det var Amy! Den där dagen fanns ingen annanstans än i mitt minne. Jag hade aldrig ens nämnt den för någon, inte för att den var pinsam eller så, utan för att den gav mig en nostalgisk känsla av att hålla en hemlighet. Om någon mystisk kraft för- sökte lura mig, som jag fruktade, så hade den inte på något sätt kunnat känna till den där dagen.

”Haha, okej. Jag ska förklara allt,” sa jag. ”Kommer strax.”

Jag sprang in i badrummet för att fixa håret, efter bästa förmåga. Jag såg ut som fan, men hon skulle förstå. Med ett flin över hur jag betett mig och hur stökigt det var i mitt rum gick jag över till dörren, lade handen på dörrhandtaget och gav kaoset en sista blick. Så löjligt, tänkte jag. Mina ögon svepte över de halvätna matresterna på golvet, den översvämmade papperskorgen och sängen jag hade vält i jakten på, tja, gud vet vad. Jag vände mig halvt mot dörren för att öppna den, men först föll min blick på en sista sak:

Den gamla webbkameran, den som jag hade använt för min märkliga videochatt med den där vännen.

Dess mörka svarta gestalt låg vält över skrivbordet, med linsen mot den punkt där denna dagbok låg. En fruktansvärd känsla av fasa kröp in i mig vid insikten att om någon kunde se genom den kameran hade de kunnat se vad jag skrev i den dagen innan. Jag bad henne att berätta en sak, en enda sak om oss, och hon valde den som jag inte trodde någon annan visste… men DET GJORDE DE. DE VISSTE! DE HAR KUNNAT SE MIG HELA TIDEN!

Jag öppnade inte. Jag skrek. Jag skrek av vild skräck, slängde ned kameran på golvet och stampade på den. Dörren skakade och någon ryckte i dörrhandtaget, men jag hörde inte Amys röst genom den. Källardörren var byggt för att hålla borta draget, var den för tjock? Eller var Amy inte där ute? Vad annars hade kunnat försöka ta sig in, om det inte var hon? Vad i helvete var det där ute?! Jag såg henne på datorskärmen genom kameran, jag hörde hennes röst, men var det på riktigt?! Hur ska jag kunna veta det!? Hon har gått nu – jag skrek och ropade på hjälp! Jag föste ihop allt jag har i lägenheten och lade det i en hög framför dörren.

Fredag.

Jag tror åtminstone det är fredag. Jag har haft sönder allt elektroniskt. Datorn slog jag i bitar. Allt på den kan antas ha varit tillgängligt för andra, eller vad värre är, förändrat av dem. Jag är programmerare, jag kan sånt. All information jag har lämnat ut sedan det här började – mitt namn, min mejl, var jag befinner mig – inget fick jag tillbaka förrän jag själv lämnat ut det. Jag har gått igenom det hela flera gånger. Jag har kastats mellan skräck och vild misstro. Ibland är jag helt övertygad om att något slags övernaturligt väsen har bestämt sig för att få mig att gå ut, utomhus. Som det var i början, i telefonsamtalet med Amy, när hon bad mig att öppna dörren och gå ut.

Jag går igenom det i mitt huvud gång på gång. Ur ett perspektiv har jag betett mig som en galning, och allt det här är bara resultatet av massa sjuka sammanträffanden – att jag lyckats gå ut vid fel tillfälle, att jag aldrig fått syn på en annan människa av ren otur, att jag fått ett spammejl vid precis fel tidpunkt. Men det andra perspektivet är att dessa sjuka sammanträffanden är precis vad som gjort att jag klarat mig från vad det nu än är som jagar mig därute. Jag kan inte sluta tänka på att jag faktiskt aldrig öppnade det där fönstret på tredje våningen. Jag öppnade inte ytterdörren, ända fram till den där korkade idén med den gömda kameran, men då sprang jag ändå blixtsnabbt in i mitt rum och stängde efter mig. Sedan dess har jag inte öppnat min egen dörr. Vad som än finns där ute – om det nu är något – så har det inte visat sig i själva huset förrän jag själv öppnade ytterdörren. Kanske var det någon annanstans först, för att fånga alla andra… Och sedan väntade det på mig, tills jag avslöjade min existens genom att försöka ringa Amy. Det funkade inte, men då ringde det tillbaka och bad om mitt namn…

Jag blir bokstavligt talat överväldigad av skräck varje gång jag försöker få ihop alla delarna av den mardrömmen. Mejlet, kort och avklippt, kom det från någon som försökte göra mig uppmärksam på vad som händer? En riktig vän som faktiskt ville varna mig för vad som hände innan det slog till? Titta med dina egna ögon, lita inte på dem – precis de saker jag känt mig så misstänksam emot. Det skulle kunna ha total kontroll över allt elektroniskt, och genom det utöva sin påverkan på mig så jag skulle luras att gå ut. Varför kan det inte komma in av sig självt? Det knackade på dörren, så det måste kunna manifestera sig fysiskt… Dörren… Bilden av dörrarna på trean som vaktande monoliter dyker upp varje gång jag följer mina tankar bakåt. Om det finns något spökväsen där ute som försöker locka ut mig kanske det inte kan gå igenom dörrar. Jag försöker tänka på alla böcker jag läst och filmer jag sett, för att hitta en möjlig förklaring. Dörrar har alltid varit en viktig brännpunkt i den mänskliga fantasin, och setts som portaler eller utrym- men av särskild betydelse. Eller så kanske helt enkelt dörren bara är för tjock? Jag kan själv inte slå mig igenom någon av den här byggnadens dörrar, allra minst de tjocka källardörrarna. Bortsett från detta är den egentliga frågan dock varför det ens vill åt mig. Om det bara vill döda mig nns det massor av sätt att göra det, inklusive att låta mig svälta ihjäl. Tänk om det inte vill döda mig?! Tänk om det har förberett ett hemska- re öde för mig? Herregud, vad ska jag göra för att fly den här mardrömmen?!

Och nu knackar det på dörren igen…

– – –

Jag sa åt folket på andra sidan dörren att jag behövde tänka i en minut, och att jag sedan skulle komma ut. Jag skriver det här för att få tid att fundera ut vad jag ska göra. Den här gången hörde jag åtminstone deras röster. Mina paranoia – och ja, jag erkänner att jag är paranoid – har fått mig att fundera på alla de sätt deras röster hade kunnat fejkas på.

Det skulle kunna vara högtalare som stod där ute, och simulerade mänskliga röster. Varför tog det dem tre dagar att komma hit? Amy ska uppenbarligen vara där ute, med två poliser och en psykiater. Kanske tog det tre dagar att tänka ut vad de skulle säga till mig – den där psykiatern skulle kunna vara rätt övertygande, om jag skulle bestämma mig för att tro att allt bara var ett stort missförstånd och inte något ondskefullt som ville få mig att öppna dörren.

Psykiaterns röst lät erfaren, auktoritär men ändå omtänksam. Jag gillade den. Och jag är ju desperat efter att se någon med mina egna ögon. Han sa att jag hade något som kallades cyberpsykos, och att jag drabbats av en landsomfattande epidemi där tusentals människor brutit samman efter att ett braskande mejl på något sätt ”slunkit igenom”. Jag svär att han sa att det ”slunkit igenom”. Jag tror att han menade att det slunkit igenom spamfiltren, men har också starka misstankar att det var det där spökväsendet som råkade säga fel och avslöja sig. Han sa att jag var en del av en våg av ”uppblossande beteende”, och att många andra kände samma skräck trots att vi aldrig kommunicerat med varandra.
Det skulle ju förklara det konstiga mejlet jag fick om att se saker med egna ögon. Jag fick inte det ursprunliga mejlet som utlöste epidemin, utan en avkomma av det – från en av mina vänner som också brutit samman och försökt varna alla han kände för sin paranoida fruktan. Det var så problemet spred sig, sa psykiatern. Jag har kunnat sprida vidare det själv, med mina sms och chattmeddelanden till alla jag känner. Någon som fick de där meddelandena kanske sitter hemma hos sig och kollapsar just nu, eftersom de tolkade det lika vilt som jag tolkat de kontaktförsök som nått mig. Psykiatern sa att han inte ville ”förlora en till”, att sådana som jag är intelligenta och att det är därför vi dras med. Vi är så bra på att koppla ihop händelser med varandra att vi gör det även när det inte finns något samband. Han sa att det var så lätt att gripas av paranoia i vår hetsiga värld, en evigt föränderlig plats där mindre och mindre av vår interaktion sker fysiskt…

Jag måste säga att hans förklaring är briljant. Den klarlägger allt på ett bekvämt sätt. Den klarlägger allt helt perfekt, faktiskt. Jag har all anledning nu att skaka av mig min mardrömslika rädsla att någon varelse eller något väsen eller monster där ute försöker få mig att öppna dörren så att den ska kunna fånga mig och utsätta mig för ett öde värre än döden. Det skulle vara korkat att, efter en förklaring så bra som den där, stanna här inne och svälta ihjäl bara för att trotsa ett väsen som fångat alla andra. Det skulle vara korkat att, efter en förklaring så bra som den där, tro att jag i mitt trygga källarrum är ensam kvar i en tom värld, gäckande någon otänkbar demon. Det är en sådan perfekt förklaring för varenda konstig grej jag märkt eller hört, och jag har alla skäl i världen att släppa rädslan och gå och öppna dörren.

Vilket är exakt varför jag inte tänker göra det.

Hur ska jag kunna vara säker?! Hur ska kunna veta säkert vad som är på riktigt, och vad som är en illusion? Alla de här jävla grejerna med deras sladdar och signaler som kommer från osynliga källor! De är inte på riktigt, jag kan inte vara säker på dem! Signaler genom en kamera, fejkad video, bedrägliga telefonsamtal och mejl! Till och med tv:n, där den ligger sönderslagen på golvet, hur ska jag säkert kunna veta att den är på riktigt? Det är bara signaler, vågor, ljus… Dörren! Det bankar på dörren! Det försöker ta sig in! Vad är det för vansinniga skapelser den använder sig av för att manipulera dörren så att det så exakt låter som om människor attackerar dess tunga trä? Åtminstone kommer jag nu slutligen snart att få se det med egna ögon… Det finns inget kvar här inne som det skulle kunna förleda mig med, för jag har förstört allt. Det kan inte bedra mina egna ögon, eller hur? Titta med dina egna ögon och lita inte på dem de… Vänta… Försökte det där desperata mejlet i själva verket varna mig för att lita på mina egna ögon?! Åh herregud, vad är skillnaden mellan en kamera och mina ögon? De omvandlar båda ljus till elektroniska signaler – samma sak! Jag får inte låta mig luras! Jag måste vara säker! Jag måste vara säker!

Okänt datum.

Jag har lugnt och stillsamt bett om papper och penna dag ut och dag in, tills det till slut gav upp och lät mig få det. Inte för att det gör någon skillnad. Vad tror det jag ska göra? Peta ut mina ögon igen? Bandagen känns som en del av mig nu. Smärtan är borta. Jag antar att detta är en av mina sista chanser att skriva läsligt, eftersom jag utan att med synen kunna kontrollera misstagen snart kommer att glömma vilka rörelser det är man gör.

Det är lite självförhärligande, det här skrivandet… En relik från en annan tid, unik eftersom jag vet att alla andra som brukade befolka världen nu är döda eller värre.
Jag sitter mot den madrasserade väggen dag efter dag. Väsendet ger mig mat och vatten. Det förklär sig som en snäll sjuksköterska eller en arrogant läkare. Jag tror att det vet att min hörsel blivit anmärkningsvärt mycket bättre nu när jag lever i mörker. Det spelar upp små konversationer i hallen utanför dörren, bara utifall att jag skulle råka höra på. En av sjuksköterskorna ska visst ha barn snart. En av läkarna förlorade sin fru i en bilolycka. Inget gör någon skillnad, för inget är sant. Inget kan röra vid mig, inte som hon kan.

Det är det värsta, det jag nästan inte kan hantera. Väsendet kommer till mig, och förställer sig till Amy. Det gör en perfekt imitation. Det låter och känns exakt som Amy, och producerar till och med en hyfsad kopia av en tår som det låter mig känna på dess naturtrogna kind. När det först släpade in mig här sade det alla saker jag ville höra. Det sa att hon älskade mig, att hon alltid hade älskat mig, att hon inte förstod varför jag gjort så här men att vi ändå kunde leva tillsammans om jag bara slutade envisas med att tro att jag blev lurad. Det ville, nej, det behövde få mig att tro att hon var på riktigt.
Jag föll nästan för det. Det gjorde jag verkligen. Jag tvivlade på mig själv in i det sista. Men slutligen var allt för perfekt, för felfritt och för verkligt. Den falska Amy kom hit varje dag, och sedan varje vecka, och sedan slutade den komma helt och hållet… Men jag tror inte att väsendet tänker ge upp. Jag tror att dess uthållighetstävling bara är ännu ett illslugt drag. Jag tänker stå emot i resten av mitt liv, om jag måste. Jag vet inte vad som hänt med resten av världen, men jag vet att detta väsen kräver att jag ska luras av dess lögner. Och om det kräver det så kanske, bara kanske, kan jag utgöra ett hinder för dess planer. Kanske finns Amy kvar vid liv någonstans där ute, utom skada så länge jag orkar fortsätta stå emot. Jag håller ut, låter hoppet leva där jag sitter vaggande fram och tillbaka för att fördriva tiden. Jag tänker aldrig ge upp. Jag kommer aldrig att bryta samman. Jag är… en hjälte!

Läkaren läste igenom papperet som patienten hade krafsat ned sin text på. Det gick knappt att uttyda, skrivet som det var i den ryckiga handstil någon får som inte kan se. Han ville le åt mannens orubbliga beslutsamhet, en påminnelse om människans vilja att överleva, men han visste att patienten var helt förlorad i sina vanföreställningar.
Trots allt skulle en frisk människa ha fallit för den sortens lögner för länge sedan.

Läkaren ville le. Han ville viska trygga och uppmuntrande ord till den sjuke. Han ville skrika, men nervtrådarna som hade lindats runt hans huvud och som gick in i hans ögon tvingade honom göra något annat. Som en marionettdocka gick han än en gång in i isoleringscellen och berättade än en gång för patienten att han hade fel, och att det inte fanns någon som försökte lura honom.

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Dramaturg är Ludvig Josephson, och producent är Caroline Bratt Pouron. Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se. Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.