Avsnitt 84: Svarta känslor

I någon bok om övernaturligheter som jag en gång läste minns jag att författaren förde ett resonemang om varför vissa platser tycks närmast besatta av varelser, andar och skuggor från andra verkligheter än vår. Jag har inte kunnat hitta boken, men jag tror kapitlet handlade om de rapporter som då och då dyker upp på olika platser i Europa om enorma visioner av marscherande arméer med soldater som sedan länge dött. Varför stannar dessa kusliga påminnelser om människor som en gång mött våldsamma öden kvar där – varför ser vi dem i så fall inte överallt?

Jag minns att författaren föreslog att det handlade om känslornas styrka i ögonblicket. Att när hundratals, kanske till och med tusentals människor stirrar döden i vitögat på en och samma plats – tätt packade, axel mot axel i de krutluktande dimmorna där explosioner får luften att skaka och trumhinnorna att brista, där kroppar faller över dina fötter och du inte vet om de är ett och samma stycke, om det blöta som täcker din rygg är någon annans eller ditt blod, på platser där så många samtidigt känt att nu går världen under – att på dessa platser kanske dessa känslor blir så sammanlagt starka att de krossar fysikens lagar och konserveras i själva jorden. Att den som kommer dit under åren som följer kan känna dem så starkt, att de manifesterar sig fysiskt.

Kanske fungerar det så, kanske inte. Kanske är det andra känslor som spelar in när vi tror oss uppleva saker på tillvarons skuggsida. Men en sak har de två situationerna i alla fall gemensamt. Det är svarta känslor som spelat in.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och idag ska vi berätta två historier där de svarta känslorna är i centrum. Jag kallar dem så: detta tillstånd av absolut mörker som ibland fyller oss, och hur det påverkar oss och vår omvärld.

Innan vi börjar ska jag bara berätta en liten sak: nu på lördag den 24 mars 2018 kan ni, om ni bor i Stockholm, komma och se oss som gör Creepypodden live. Poddfest 2018 heter ett evenemang som Sveriges Radio ställer till med på Fotografiska museet vid Slussen, och det är där vid klockan 19.00 som jag och Ludvig Josephson kommer finnas på plats och podda inför er. För mer information kan ni gå in på Creepypoddens Facebooksida eller Instagramkonto, där vi heter Creepypodden på båda två. Och där kommer vi också tävla ut lite biljetter, som ni kan vinna!

Nå. Vi ska börja med en historia om barn, och hur onda de kan vara. Lyssnaren Anna mejlade för något år sedan in en historia hon kallade “Bligan”, och den tar sitt avstamp bland de som hon kallar klassens grå barn. De som inte mobbar och kanske inte heller mobbas, de som bara försöker hålla sig undan. De som ser både offer och förövare. Och de som kanske, med lite tur, klarar sig när det exploderar. “Bligan” läses av Eva Dozzi.

Jag sa till henne. Jag varnade henne. Men vem är jag att döma? Vem är jag att räkna hennes tårar och ange deras värde? Kanske hade jag gjort likadant. Kanske . . .

I periferin, det var där hon var, oftast, om hon hade tur. Trots att hon var så stor.

När hon inte var i periferin, när hon hade otur, då var hon medelpunkten.

Det var just det, allt eller inget. Osynlig, eller obarmhärtigt i centrum. Och jag menar obarmhärtigt. Hon var i centrum trots att hon gömde sitt ansikte bakom feta fingrar. Trots att hon på sitt lunkande vis försökte springa ifrån uppmärksamheten. Hade hon tur då, så var det bara hånskratten som haglade henne i ryggen. Hade hon otur så sprang de efter, en skock hyenor som nafsade henne i hälarna.

Hade hon ännu mera otur försvann de inte fören hon var i tårar.

Vi borde ha sagt något, ingripit. Men vi var små, och grå. Vi ville inte själva hamna i spotlighten. Därför sa vi aldrig något. Därför gjorde vi ingenting. Kanske bär vi också på en skuld?

När spotlighten försvann från Malin, när hon åter var i periferin, då närmade vi oss henne igen. Lät henne vara med oss. I periferin. Tillsammans med mig, Erik och Janelle, de grå.

Barn kan vara elaka. Vi säger det som om det är en sanning vi inte kan göra något åt. Vi suckar åt det. Ja, ja, barn kan vara så elaka.
Slätar över det. Det bli en plattityd. Något banalt och övergående, och barn växer ju upp eller hur?

Vi skulle snart sluta nian, efter den oändliga sommaren väntade gymnasiet. För några av oss var tanken som ett grått moln i magtrakten. Det var där men samtidigt något flyktigt. Tanken på de stora tredje ringarna fick det att virvla runt och nästan ta form. Men . . . Sommaren, den oändliga sommaren låg emellan. Och innan den skulle vi ha vår skolfest. Ett disco med blinkande ljus, högtalarsystem och tilltugg i skålar på rangliga bord.

Självklart skulle vi alla gå, sa de vuxna. Vi kommer att låta er vara ifred, sa de vuxna. Lärare och föräldrar kommer hålla sig undan, vi är i lärarrummet, detta är er fest. Sa de vuxna till barn, som kan vara elaka.

För mig, Erik och Janelle var det ett nödvändigt ont. Vi skulle lida ut det i något hörn, titta på de andra, förhoppningsvis skulle vi i alla fall få ha en skål med popcorn ifred. Vad Malin tänkte vet jag inte.

“Titta här Mia.” Viskade hon ett par veckor innan vårt disco.

Det var en av våra utflykter till stadsbiblioteket. Tvärsöver bordet försvann Erik bakom en stor bok om vikingar, endast hans röda kalufs stack upp. En av hans smala händer släppte momentärt taget om den tummade pärmen och jag kunde se för mitt inre hur han petade upp sina glasögon.

“De kallas Bligor.” På grund av sin kroppshydda var Malins andning alltid en aning tung och väsande, just då var den lika hög som hennes viskningar. “Det står till och med hur man kallar på en.”
Jag vill egentligen läsa vidare i min Maria Gripe men kastade en blick på boken som låg uppslagen framför henne. Malin var intresserad av allt som var ockult och mystiskt och lyckades alltid gräva fram de mest obskyra böcker. Detta var inget undantag.
Jag såg en bild tecknad med svart bläck föreställande en kvinna med långt mörkt hår som hängde framför ansiktet. Ett par runda ögon stirrade ut genom testarna.

“De är mycket gamla väsen, andar av kvinnor som fått utstå djupa kränkningar innan de dog.” Läste Malin. “Deras själar har därför blivit förgiftade. Om man tittar en Bliga i ögonen klamrar hon sig fast vid dig. Hon hänger sig kvar i ditt vänstra ben och viskar oupphörligen tills din själ blir lika förgiftad som hennes, hon släpper inte taget fören den dag du dör eller någon tar henne ifrån dig. Du kan kalla på en Bliga om du själv utsatts för en oförrätt och hon hjälper dig då att ta hämnd. Men priset är högt. Innan hon utför din befallning ställer hon sig framför dig tills du har sett henne i ögonen, först då agerar hon.”

Jag var och är inte lättskrämd. Men just då kommer jag ihåg att jag himlade med ögonen för att dölja en vag känsla av olust. Kanske för mig själv, kanske för Malin. Och med all snusförnuftighet en tonåring kan frambringa sa jag att det var bara sagor.
Malin såg på mig då, med dessa ögon som såg så små ut ovanför äppelkinderna.
“Men vi kanske kan försöka att kalla på en?”

Det var något i blicken jag aldrig sett hos henne förut, som om hon var mycket äldre, och mycket trött. Det tycktes ha blivit kallare i biblioteket.

“Nej Malin.” Sa jag. “Min mamma har sagt att man inte ska hålla på med sånt. Även om det bara är på skoj.” Jag hoppades jag lät allvarlig nog. Trots att jag inte trodde på något som stod i den boken ville jag inte att Malin skulle försöka kalla på någon Bliga. Verklig eller ej.

Jag glömde bort hela händelsen. Tills vårt disco vill säga. Sen dess har jag aldrig kunnat glömma det.

Den dagen hamnade Malin i spotlighten igen. Ingen av oss de grå hade en aning om föreställningen utan fick reda på den långt senare. Men då var det för sent.
Vi hade haft gympa den sista lektionen för dagen. Jag och Janelle hade redan lämnat skolan när det hände.

De tog hennes kläder. Kanske räcker det med att säga det, kanske kan man av endast denna information få en klar bild av vad detta innebar för Malin.

De trängde in i omklädningsrummet, alla, ledda av Pjär. Malin hade ingenstans att ta vägen i endast sina underkläder. Utsatt och bar stod hon tryckt mot det kalla kaklet och försökte dölja sin vita dallrande kropp medan blixtarna från Pjärs kamera glänste i duschmunstycken. Deras skratt ekande mellan båsen. De lämnade aldrig tillbaka kläderna. Hon måste ha suttit kvar där. Länge.

Barn kan vara elaka.

Vi hade fått lov att använda vårt klassrum som lokal. Bänkar och stolar stod utmed väggarna. Jag kom ihåg att Janelle hade en vit klänning, den nästan lyste mot hennes mörka hy. Vi satt och flamsade tyst i ett hörn, redan glömda av de andra. Erik satt bredvid och spanade ut över rummet där röda, blå, gula och lila ljus formade intrikata mönster över golvet. Några av de populäraste tjejerna stod redan och dansade nonchalant, deras ögon inramade av alldeles för många lager mascara. Pjär höll som vanligt hov. Deras skratt höjde sig då och då över musiken, men vi visste inte då vad de skrattade åt.

“What is love” frågade en sjungande Haddaway när dörren for upp. Jag minns att handen Erik fört upp för att skjuta upp sina glasögon stannade mitt i rörelsen. De populära tjejerna dansade inte längre. Trots att discolampan fortsatte göra färggranna spår över tak och väggar och Haddaway bad om att inte bli sårad var det som att hela rummet blivit tyst, och stilla. I dörröppningen stod Malin. Hennes bleka kött vällde över troskant och behåband. Det ljusa håret föll slarvigt från hennes böjda huvud ner på bara axlar. När hon tog ett steg in med ett av sina kraftiga lår exploderade ett hånskratt från Pjär som snart fylldes på av hans närmsta undersåtar. Men det fastnade i deras halsar när Malin tog ännu ett steg in.
Något satt fast i hennes vrist. Något höll om den. En hand, som tillhörde en arm, som tillhörde en . . . kvinna.

Malin tog ännu ett steg in och ännu ett. Höger ben fram, vänster ben släp. Steg fram, släp. Steg fram, släp. För varje steg drogs kvinnan med, längre in. Hon var klädd i en slags blek särk, håret var långt och mörkt, tovigt, ansiktet vänt upp mot Malin och dolt för mig. När Malin stannade nära mitten av rummet var det var det bara musiken som hördes.

Hon vände sig mot oss då, de grå. Och jag kommer aldrig att glömma den blicken. Jag visste inte det då men jag såg någon som gett upp. Totalt och allt. Någon som var beredd att betala priset, vad det än var bara hon slapp ännu en förnedring, ännu ett glåpord, ännu ett övergrepp.

“Garderoben.” Sa hon med en röst gjord hes av gråt.

Jag kan fortfarande inte riktigt säga hur jag fick handlingskraft. För jag kommer ihåg att min kropp kändes som om den blivit till is. Och som att försöka röra mig skulle bryta en förtrollning vilket jag inte kunde avgöra skulle vara bra eller dåligt. Men på något sätt gjorde jag det, jag bröt förtrollningen, men vi befann oss fortfarande i en overklig värld. För sådana här saker händer inte i verkligheten, det var vad min hjärna repeterade om och om igen, medan en annan del tog emot motsägande information från mina sinnen.

Och jag visste ju vad det var, jag visste ju vad Malin hade runt foten.

Janelle reste sig direkt när hon kände min hand på sin arm, men Erik fick jag nästan dra upp ur stolen. Samtidigt som jag började släpa dem mot den breda garderoben i trä längst bak i rummet började den första av de populära tjejerna skrika. Jag hörde fötter bakom mig, genom musiken, fötter som sprang. Sedan en hög smäll när dörren gick igen, händer som dunkade på den, ryckte i handtaget. Fler skrik, upprörda. Jag nästan puttade in Erik och Janelle med våld mellan sommarjackor. Sedan vände jag mig om en sista gång.

Malin stod kvar med huvudet böjt.

Kvinnan hade släppt hennes fot och ställt sig upp, rakt framför henne. Hon var mager, händerna hängde utmed sidorna krökta som klor, särken såg ut som ett gammalt nattlinne min mormor ibland använde, men sliten och smutsig. Det gjorde ont att titta på henne, som om något i hjärnan reagerade med samma reflex som när man bränner sig på en varm platta. Som om den sa – Se inte på henne, hon är farlig.

Ansiktet var bara några centimeter ifrån Malins. När jag såg Malins huvud sakta röra sig uppåt stängde jag garderobsdörren. Drog in den så långt jag kunde med mina fingrar. Jag skäms för det nu, men just då var det enda jag kunde tänka på mitt eget liv.

Det är svårt att beskriva hur det var att sitta där i garderoben, i mörkret. På samma gång som minnet blir suddigt och utsmetat när jag försöker gripa om det, flyter vissa skarpa minnesbilder ovanpå.

Ett skrik som gick över i ett gurglande. Kraschen av stereon när den gick i golvet och musiken som tystnade mitt i “Rhythm is a dancer”. Steg, så många steg. Fram och tillbaka. Dunsar. Någon som grät tyst. Någon som ropade på sin pappa. Slag mot en dörr som inte gick att öppna. En stol mot ett fönster som inte gick att krossa. Janelles andning, hennes arm skakande mot min egen i det trånga utrymmet, som om hon frös. Den varma vätskan som blötte ner mina fötter när Eriks blåsa släppte. Jag klandrar honom inte. Mitt eget bultande hjärta. Känslan av att inte riktigt få luft hur mycket jag än försökte dra in.

Sedan, en dörr som föll upp, en som äntligen gick att öppna. Skrik och steg som försvann ner i korridoren.

Det blev tyst därute. Alldeles tyst. Jag trodde inte jag kunde bli räddare, men tystnaden fick det att susa och dunka i mina öron. Jag slutade försöka dra in luft, jag var rädd för att andas. För ljudet det skulle medföra. Jag hade inte lyckats få igen dörren helt, där var en liten springa, knappt en centimeter. Igenom den kunde jag fortfarande se färgskiftningar i ljuset från discolampan. Det var då en skugga dök upp och blockerade det och för en sekund såg jag rakt in i ett öga. Vansinnigheten i det fick vartenda hårstrå på min kropp att resa sig. Det var en vansinnighet jag inte tror någon människa kan hålla inom sig. Men så var det ju inte heller mänskligt.

“Nej.” Hörde jag Malin säga, hon lät bestämd och myndig. Det var sista gången jag hörde hennes röst. Ögat försvann då. Rött sken byttes ut mot blått genom öppningen. Sedan till gult. Discolampan snurrade där ute.

Jag vet inte hur länge vi satt kvar där. Jag räknade aldrig skiftningarna i färgerna, men jag följde dem. Registrerade vart och ett av dem. Men hur många de var, det vet jag inte. Kanske tjugo, kanske hundra. Tusen? Sen var där starka armar som lyfte upp mig. En man i polisuniform.

“Titta inte.” Sa han och lade en hand över mitt huvud medan han bar mig ut. Jag hörde Janelle gråta.

När vi kom ut byttes discolampans sken ut mot ljus från polis och ambulans. Blått, gult och rött igen. Där var mycket folk. Jag såg Malin med en filt runt axlarna ledas mot en av polisbilarna. Jag kunde inte se något runt hennes vrist men hon gick konstigt. Haltandes. Hon släpade med vänsterfoten som om hon haft en boja där.

Det var över tjugo år sedan nu och vad kan jag säga. Pjär och tre andra av Malins värsta plågoandar dog den kvällen. De andra blev aldrig sig själva. De säger att de inte kom ihåg någonting, det sista de minns var Malin i dörren. Kanske är det sant. Men det spelar ingen roll om de tappat bort det minnet eller ej, för det lämnade något kvar hos dem. Eller tog någonting. Jag vet inte.

Det blev en stor händelse långt utanför vår lilla kommun. Ett mobbningsoffer löpte amok och tog livet av sina förtryckare. Närmare sanningen än så kom man inte. Det var en tragedi i all bemärkelse. Såren är ännu inte läkta.

Malin blev katatonisk. Blicken tom. Inte ett ord har hon yttrat sen dess. Till slut sattes hon på psyket. Där sitter hon än. Jag var och hälsade på henne en gång när jag var tjugotvå men jag vet inte om hon märkte det. Hon satt bara i sitt rum, vänstra benet obekvämt utsträckt åt sidan. Jag såg ingenting men på grund av benet vågade jag inte gå in, jag ställde mig bara i dörröppningen. Jag tyckte jag kunde se hennes läppar röra sig svagt men när jag ropade hennes namn fortsatte hon bara att stirra ner i bordsskivan.

Eriks familj flyttade till annan ort under den sommaren och jag såg honom aldrig igen. Jag och Janelle gled sakta ifrån varandra under åren i gymnasiet.

Men för någon vecka sedan ringde jag Erik. Han lät glad att höra av mig. Jag kunde höra barn i bakgrunden. Hans röst var så annorlunda, mörkare och stadig, inte skälvande och pipig som den varit när vi var små. Det var humor i den. Men den blev annorlunda när jag nämnde den kvällen., kylig och avståndstagande.
“Det var bara vår fantasi Mia. Vi var vettskrämda barn, vår hjärna försökte göra det förståeligt.”

Det lät som inövade ord. Jag förstod då att jag krafsade på en tunn vägg i honom, som om den rämnade skulle hota att krossa honom. Sluka honom hel. Så jag hejdade mig.

Jag var och tog en fika med Janelle också. För första gången på över tio år. Hon hinner aldrig, hon tävlar så mycket. Hon springer. Springer hela tiden, alla lopp hon kommer över. Hon är duktig. Hon pratade snabbt och mycket om ingenting medan vi läppjade på ljumna caffe latte och jag för mig själv undrade varför hon verkar ha så bråttom för hela tiden. Vad springer hon ifrån? Men jag vet. Vi skiljdes åt med löften om att försöka ses snart igen, löften vi båda vet att vi inte kommer att hålla.

Igår var jag och hälsade på Malin igen. Hon är smalare nu. Och äldre så klart. Hon fick bli äldre medan Pjär, Mårten, Bea och Martina aldrig kommer att bli mer än fjorton år så länge någon kommer ihåg dem.

Barn kan vara elaka, men de var barn. Jag tänkte på det när jag satte mig framför henne. Hon stirrade apatiskt ner i bordet, vänstra benet i sned vinkel ut från stolen.

Jag vet att hon är där, fast jag inte kan se henne. Bligan. Jag vet att hon viskar till Malin. Viskningar som aldrig slutar, som fängslar Malin i sitt eget helvete. Om hon kunde hade hon tagit sitt liv men det kan hon inte. Bligan låter henne inte göra det. Malin föder Bligan runt hennes ben. Jag vet det för jag hittade boken. Jag snodde den från biblioteket den sommaren av någon anledning. Jag har haft den i min ägo sen dess.

Malin gjorde inga tecken på att märka att jag var där. Då och då rörde sig hennes läppar men där kom inget ljud. I över tjugo år har hon suttit där och lyssnat på Bligan. Jag är inte på något sätt i position att döma. Jag vet inte om straffet är nog för det hon gjorde. Men jag var inte där för att döma.

“Malin, det är Mia.” sa jag, men hon reagerade inte. “Jag ska ta Bligan ifrån dig.” Fortfarande ingen reaktion.
Men när jag vände mig om i dörröppningen hade hon lyft sin blick mot mig. Jag tror att hon såg mig då. En tår föll sakta nedför hennes kind.
Men jag var inte där för att döma, eller att rädda. Jag var där för min egen skull.

Ni förstår, när jag träffade Hans, min man, föll jag för hans charm och humor. Men det fanns ingen humor i slagen som följde. Ingen charm i hur han förstörde mitt liv. Sakta, utan att jag märkte det lät jag ett monster ta makten över mig. Han blev min största skräck och, ironiskt nog, min största trygghet. Han sög ut det sista av min självständighet år sedan. Men jag hittade nog av den för att göra detta. Som jag sa boken har aldrig lämnat min ägo. Jag vet hur jag kan ta över Bligan från Malin. Jag har redan gjort det.

Hon är här. Jag hörde henne för en stund sedan släpa sig fram över mattan bakom mig. Kände handen, de kalla fingrarna som lade sig om min vrist. Jag har sett ett av hennes ögon förut, jag vet vad som gömmer sig i hennes blick. Men jag får inte se ner på henne. Inte än.
Än så länge är hon tyst.

Berättade jag om Pjär? Polisen som bar mig ut sa till mig att inte titta. Jag ville inte titta så jag vet inte varför jag höjde huvudet, bara en aning. Det jag såg kunde jag inte förstå. Kan fortfarande inte förstå. Men det är etsat fast i mig som en tatuering i min hjärna som inte går att tvätta bort. Jag kan frammana bilden av Pjärs kropp i mitt huvud, betrakta den kliniskt och känslolöst. Men det är på ytan av mig. Djupt, djupt inom mig stör det något på ett sätt jag inte kan förklara.

Nu, med Bligans grepp om min fot kan jag se honom igen, sittandes på en av klasstolarna. Huvudet böjt bakåt, ögonen vidöppna som om han tittar efter något i taket. Ena armen slappt i knät, den andra sticker ner nästan till armbågen genom hans öppna mun, läpparna utdragna så de spruckit i giporna. Som om han försökte hämta upp något från sin egen magsäck.

Ni undrar säkert varför jag berättar allt det här för er medan jag väntar på att min man ska komma hem från jobbet. Jo, det är så att jag diagnosticerades med en hjärntumör för inte så länge sedan. Min man vet ingenting men mina dagar är räknade. Jag kommer antagligen inte känna av så mycket av min sista tid dock, jag kommer att vara i Bligans våld. Hennes viskningar kommer att dränka mig i sitt vansinne och gift. Men inte innan hon har utfört en tjänst åt mig.

Jag kan höra hans bil på uppfarten nu, jag måste gå snart. Men först en varning. Av förståeliga skäl kommer jag inte att beskriva hur man gör för att kalla på en Bliga. Jag har heller inte kunnat hitta en liknande bok som den jag hade, den jag bränt upp.
Men jag kan berätta det här för er, att när jag dör har Bligan ingen värd att parasitera på längre, därför kommer hon att söka en ny. Hon dras till känslan av att blivit utsatt för en oförrätt. Hon dras till känslan av förtrytelse, harm och förbittring. Sårad stolthet, imploderat ego, självrättfärdigande kränkthet. Så när du sitter där på kvällen och tänker på hur orättvist behandlad av chefen du blivit, hur dina kollegor inte behandlar dig med den respekt du tycker du förtjänar. Eller på natten vid din dator när du läser igenom statusuppdateringar om hur bra alla andra tycks ha det och du känner det där stinget av avundsjuka i bröstet. Om då en blek, kall hand letar sig ut från skuggorna under sängen, soffan eller skrivbordet och sluter sig om din vrist, se inte ner. Säg till Bligan att du vill att hon ska gå. Om hon inte gör det så säg till henne igen, bestämt. Men vad du än gör, titta inte på henne.

För hon tittar på dig.

Ni har hört “Bligan”, skriven av lyssnaren Anna och uppläst av Eva Dozzi.

Vi ska gå vidare med avsnittets andra och sista historia – och det är dags för ett roligt återseende. “Gåvan”. “Gröntjärn”. “Kalvstigssamlingen”. “Saten”. Och idag är den anonyma författaren som bidragit till så många av den här poddens bästa avsnitt tillbaka – med en ny historia, om ett omvälvande och skräckinjagande möte som utlösts av kanske den svartaste känslan av alla: svartsjukan. “Avholmsberget” läses av Ludvig Josephson.

Dan som ja bak berget stå, liten vän
Dag å natta, månar, år, längre än
Bergsman dan bak berget rå, liten vän
Giv till mig din ungdoms vår, giv mig den

Bara ett enda, aningen snett fotografi finns från den dagen, taget innan selfie-pinnens tidsålder, kameran balanserad på en sten. Vi står uppradade vid avgrunden. Henke ser typiskt obesvärad ut på fotot, vinden drar i hans träningsoverall. Bredvid står Ingrid, vacker, munnen halvöppen, halvvägs till ett leende. Sedan Ruben – ser förstås mystisk ut – som om han inte kunde annat. Jag fastnar alltid på Ruben när jag ser på fotot, undrar vad han tänkte, vad han anade, hur mycket han kanske redan visste. Längst ut står jag. Mitt ansikte går inte att se eftersom jag står vänd från kameran. Det är inget konstigt med det, jag tittade på utsikten. Utsikten är fantastisk. En brant sluttande mörkgrön vägg planar ut i åkrar och skogsdungar, och sedan Dellensjöarna som glimrar tätt inpå varandra – klarblå fälltäcken strövis prydda med gröna tuvor till öar. Fotot trycktes i lokaltidningen. ”Man saknad på Avholmsberget. Sökandet fortgår,” måste varit Henkes pappa som skickade in den, det var hans kamera vi lånat.

Jag minns faktiskt precis vad jag tänkte medan kamerans timer räknade ned. Hundra miljoner år, tänkte jag, är tid bortom ord som långt och evighet. Jag tog in panoramat, himlen, skogen, de båda sjöarna. Jag föreställde mig stenen, tusen meter i diameter, på ljudlös jakt i världsrymden bland stjärnor i en evighetsvandring innan den för hundra miljoner år sedan uppenbarade sig som en brinnande klot-gud på himlen, tusen grader varm, och drämde in i Jorden precis här. Jag önskade att jag fått se det hända, fått se marken brinna, slitas upp, sjöarna ta form och vattnet rinna till. Det är en bild som ofta kommer för mig i drömmen, en meteorit som far genom himlen på väg ned mot mig. I sömnen omfamnar jag den – det hade kanske varit ett värdigare slut.

Jag var arton år när bilden togs. Kameran klickade, Henrik vände, kom upp bredvid. ”Jävla fet utsikt”. Det var typiskt honom att ta udden av hela upplevelsen. Han fingrade på ciggpaketet. ”Har du tändaren?” Jag räckte över den. Vi satte oss ned i tystnad, alla fyra, pustade ut. Henrik skickade runt cigaretten och smal rök ringlade sig uppåt från bergets krön som en blygsam kopia av en forntida vårdkase. Tjugofem grader i maj, vi skulle tälta och dricka billig öl. Bättre än så blir det inte, tror man. Så kanske det är. Egentligen vet jag ingenting om livet.

Långt där nere löpte Bjuråkersvägen varifrån vi kommit, vinglande längs vägrenens streckade linjer, ropande till varandra för att överrösta vinden. Grusvägen som därifrån ringlar upp på Avholmsberget är brant, så den biten hade vi fått leda cyklarna. Min axel var öm efter tygkassen, den liksom cykelkorgen fullpackad med trefemmor. Bara jag var myndig, och hade inte bara fått köpa ut på macken till de andra, utan kånkat på fanskapen också, hela vägen. Nåja, Ingrid hade tältet, Henrik ett hopvikt picnicbord fastsurrat på pakethållaren. Ruben bar förstås ingenting, bara sin slitna axelväska i mörkbrunt läder. Han sade knappt någonting heller. Hade någon frågat varför han överhuvudtaget var med, hade jag inte vetat vad jag skulle svara. Han var en sådan överbliven typ som ingen direkt var kompis med. Kanske var det enbart Ingrids goda inflytande på oss som gjorde att vi inte valt bort honom. Nu satt han tyst med tom blick och bet på en tumnagel, spenslig, oljigt svart hår, alltid samma äggvita vindjacka. Någon i klassen hade skämtat, elakt men med besvärande träffsäkerhet, att Ruben såg ut som en skolskjutare. Han hade dessutom, utan att det någonsin specificerades närmare, vad vuxna med allvarliga nickar och medlidsamma suckar brukade kalla ”bekymmersamma hemförhållanden.” Jag har funderat på det också, såhär i efterhand, vad det egentligen betydde.

Ingrid förkunnade att det var dags att sätta upp tältet. Medan hon och Henrik gick för att bestämma tältplats fick jag och Ruben samla torra kvistar till en brasa. Vi kom rätt snart ifrån varandra och lät det vara så – ingen ville utsätta den andra för vare sig obekväm tystnad eller otympligt småprat.

Utan närmare tanke på vart jag gick, hamnade jag snart vid restaurangen där vi lämnat cyklarna lutade mot väggen. Det var en ful och inställsam träbyggnad, garnerad med skrikiga glassparasoller i brysk kontrast till de högtidligt ordkarga barrträden omkring. Restaurangen var stängd för dagen, inga bilar syntes på den lilla parkeringen och jag gick i egna tankar. När, tänkte jag, är man egentligen uppe på ett berg? Om jag nu var på Avholmsberget, hade jag någonstans passerat en gräns där det gick det att säga att – här – här börjar berget? Jag tog ett kliv över diket från skogsbrynet ut på grusvägen, och stannade, lyssnade. En röst hördes. Ett ord.
”nrygg.”

”Ruben?” sade jag, orörlig med famnen full av torra grenar. Jag såg mig om. Ingen där. Ordet hördes igen.
”rygg – ryck.”

Stämman var lågmäld, dämpad som bakom tjockt fönsterglas. Jag såg mot skogen på vardera sida, försökte höra varifrån den kom. Henrik och Ingrid väsnades med tältet längre upp, men rösten lät närmre, och samtidigt längre bort. Ordet, vilket det nu var, upprepades med några sekunders mellanrum.
”rygg – ryck – nrigg.”

Som när man skymtat ett djur långt inne bland träden höll jag andan och spanade, väntade på nästa rörelse, nästa ljud. Men nästa ljud som hördes var inte ett dugg mystiskt, det var ljudet av en cykel i hög fart.

Jag höjde blicken, och vinglade till i förskräckelse. En gubbe, kutryggig, tunnhårig, hukad över styret, susade förbi mig i hög fart. Jag hann inte mer än återfå balansen innan han passerat och försvunnit ned för grusvägen bakom en krök. Medan dammolnet lade sig efter honom föll synintrycken på plats. Det var min cykel. Han hade snott min cykel! Ändå var det något annat som gjorde att det knöt sig i magen. En egendomlig känsla, en föraning, igenkänning. Gubben hade dolt ansiktet, höjt armen som en misstänkt på väg in i rättssalen. Under en tusendels sekund precis i mötesögonblicket hade våra ögon mötts. Han grät. Gubben grät.

Jag såg ned mot vägen. Men varför grät han, och vem var han, och vad hade han gjort här uppe? Det var något så kolossalt sorligt i hans uppsyn, att jag för stunden helt glömde bort att tänka på hur jag skulle ta mig hem utan cykel.

På väg mot tältet passerade jag utsiktsplatsen igen. Kvällen var i antågande, men konturerna av stränderna syntes ännu, och vattnets vågrörelser.
”Grigg.”

Jag vände hastigt om och tappade de torra pinnarna på hällen. Klapprandet ekade ut över horisonten och den ljumma kvällsluften, över sjöarna långt nedanför och bortanför. Rösten var lika nära som tidigare, lika fjärran, bortom, som om det fanns två lager i atmosfären, och ljudet låg precis bakom verkligheten.
”Ng-rigg.”

Jag kände pulsen slå i halsen och svett bryta fram. Snabbt rafsade jag ihop pinnarna, ville inte vara ensam längre, och nådde tältplatsen halvjoggande. Ruben var redan där, petade in näver i den lilla lägerelden. Henrik såg upp mot mig.
”Fan vilken tid det tog.” Jag log vänligt och gav honom ett långfinger.
”Nån gubbe snodde min cykel.”

Tre tveksamma ansikten betraktade mig. ”Skojar du?” Ingrid rynkade pannan.
”Han bara tog den och drog, och så – ” jag lade ifrån mig pinnarna, tvekade. ”Hörde ni en röst förut?” Jag satte mig vid elden.
”Vadå, gubben” sade Henrik, ”som tog cykeln?”
”Nej, en annan. Alltså, nej, det var som – ” Jag sökte ord, men visste inte hur jag skulle beskriva det, knappt ens för mig själv. Jag lät det bero, rinna ut i sanden. Henrik försäkrade mig om att det skulle ordna sig med cykeln. Han kunde skjutsa på vägen ned.

Kvällsljuset avmattades en aning, ett bräckligt lugn föll över mig. Jag tog en öl, kände doften av eld och försommar i antågande. Picnicbordet låg på marken, de hade inte bemödat sig att skruva fast benen. Jag såg nostalgiskt på det. Hade det varit några år tidigare hade vi brett ut A3-pappret och lekt anden i glaset som vi brukade. Nu hade barndomen övergått i något mer svårdefinierat, med nya förutsättningar för umgänge. Där fanns öl, en kortlek, cigaretter, chips, kamera, kakor. I smyg hade jag packat med ett glas i förhoppningen att anden i glaset ändå kanske kunde komma på tal så småningom, men vågade inte själv föreslå det och verka barnslig, så jag ställde bara glaset på bordet utan vidare kommentar.

Henrik öppnade en öl och skickade till mig. Skum pyste ut och landade i elden med ett fräsande. ”Är det ingen som kan en spökhistoria?” sade han.

Ingrid drog upp sin huva över håret så att den skuggade hennes ögon. ”Ni vet väl att det finns en människoätare på Avholmsberget?” Rösten var djup, tillgjort allvarlig. Jag och Henrik skrattade, men Ruben såg nyfiket på henne.

”Vem har sagt det?” frågade han, och som vanligt uppstod en kort paus i den allmänna förvåningen över att han överhuvudtaget öppnat munnen och talat.
”Vadå,” sade jag, ”en kannibal?”

”Äh, lyssna istället.” Ingrid tog av sig huvan igen. ”Har ni aldrig hört det? Det är ett gammalt rykte, en vandringssägen. Ingen vet vem. En seriemördare kanske, något annat. Men folk har försvunnit här uppe.”

Henrik höjde på ögonbrynen. ”Är det här ditt bästa försök till spökhistoria?”
”Men jag säger bara vad jag hört, barn fick inte gå hit ensamma,” sade Ingrid.

Ruben lutade sig tillbaka på armbågarna och hans bleka ansikte föll delvis i skugga under en tall. ”Det är sant,” sade han. ”Inte om kannibalen alltså. Men man ska akta sig för baksidan av Avholmsberget. Likadant med Mörkberget, Kolsvedja, Hårga, Blacksåsen. Man kan försvinna, på baksidan.” Ruben öppnade en öl och höll den i en vem vill ha-gest. Ingrid tog emot den och gav honom ett finurligt leende.

Jag himlade med ögonen. ”Ok,” sade jag och lade på ett vedträ. ”Men fortsätt nu då, det är din historia. En människoätare.”
Ingrid harklade sig, fortsatte med teatralisk röst. ”För länge sedan fanns, på baksidan av Avholmsberget, en…”
”Men vänta, vadå baksidan?” Henrik höll upp handen. ”Ett berg har väl ingen baksida. Det beror väl på vilket håll man kommer från, eller?”
”Avbryt inte!” Ingrid kastade en kotte mot honom, och fortsatte med sin sagoröst.
”På baksidan av berget bodde…” Hon funderade.
”Bergsman.” Det var Ruben. Han såg ut mellan träden, mumlade. ”Bergsman dan bak berget rå.”
”Ja, ok. Bra,” sade Ingrid. ”Bergsman.”

”n-ryck.”

Jag satte mig spikrak. Rösten igen.
”Schh,” sade jag, och höll upp handen. ”Hörde ni?”
Henrik suckade. ”Du också? ” Han såg från mig till Ruben. ”Det kanske räcker om Ingrid berättar själv?”
”Allvarligt,” väste jag. ”Jag hörde något. Samma som förut. Lyssna.”
Ingrid sträckte på sig, lade handen bakom örat. ”Bergsman lockar.” Hon flinade åt mig.

Henrik sträckte sig mot picnicbordet, grep och satte dricksglaset till örat. ”Det är en ande i glaset,” viskade han och gjorde stora ögon, ”han säger att eran spökhistoria är skitkass.”
Jag försökte ignorera dem, lyssnade efter rösten, men inget hördes mer.
”Är Bergsman här?” väste Henrik in i glaset, satte det mot örat och lyssnade, nickade eftertänksamt. Ruben fnös.
”Vadå?” Henrik spelade förnärmad.
”Det är ju bara fejk. Alla vet att anden i glaset är fejk.” Vi sneglade på varandra. Det var ibland svårt att veta om Ruben förstod skämt eller ironi. Ingrid förbarmade sig.
”Jo, visst. Det är klart det är fejk.” Hon log det vänliga leendet mot Ruben igen. ”Ok, jag ger upp. Är det ingen som kan en riktig spökhistoria? Kanske…”
”Jag vet nåt som inte är fejk,” avbröt Ruben. Han satte sig upp, och jag fick en klump i halsen. Rösten, tänkte jag. Rösten är på riktigt, visst är den det? Ruben kliade sig försynt på näsan.

”Har ni hört talas om Glän?” Ruben såg på oss i tur och ordning. ”Ingen?” Han smålog igen, som om han förstått vitsen i ett skämt ingen annan uppfattat. Han tystnade, drack sin öl, stirrade ut bland träden.

Henrik såg på mig, och jag på honom. ”Jaha, men ska du berätta vad det betyder, eller?” sade jag. Ruben såg ut att vakna som ur en dagdröm.
”Nej,” sade han. ”Nej, det tar för lång tid.”
Ingrid skrattade. ”Ruben, du är så himla konstig, vet du det.” Hon sträckte sig över och rufsade till hans hår. Jag fick hjärtklappning. Det tog några sekunder för mig att inse att jag var svartsjuk.
”Jag kan visa. Får jag låna glaset?” Ruben sträckte ut handen mot Henrik.
”Tyvärr.” Henrik skakade på huvudet. ”Anden pratar bara med mig. Eller förlåt, kannibalen, Bergsman.” Ruben rodnade och sänkte handen.
”Skärp dig.” Ingrid boxade Henrik på axeln. ”Han skojar bara,” sade hon till Ruben. ”Ge honom glaset, Ruben kan trolla.”

Ett halvglömt minne från en julavslutning dök upp: kortlek, näsdukar, Ruben i cylinderhatt. Hans publikkontakt hade varit så tafatt att det varit outhärdligt att se på. Jag kunde inte minnas om han var bra på trolleri.
”Jaja, gör ett trick då!” Henrik skickade över glaset.
Ruben höll glaset framför ansiktet. Jag såg hans ena öga genom det, förstorat och förvrängt. ”Är det någon som har silver?” frågade han drömskt.
Jag väntade mig att någon skulle börja skratta. ”Silver?” sade jag och grävde i fickan. ”Jo, absolut. Mest guld, men kanske lite silver också.” Ingrid suckade åt mig, tog av sig ena örhänget och räckte det till Ruben. Det var en sådan där liggande åtta, ett evighetstecken. Taggen av svartsjuka sjönk in ännu en centimeter i mitt hjärta. Jag svepte ölen och öppnade en till.
”Är det äkta?” frågade Ruben, ”inte nysilver?”
Hon nickade, och Ruben släppte örhänget i glaset med ett litet klirr, snurrade det i sin hand som en bartender. Alla trolleritrick har förstås sin förklaring, och jag väntade mig inte att han skulle avslöja sitt. Men jag kunde inte, kan ännu inte, för mitt liv förklara det han sedan gjorde.

Glaset svängde som en pendel i hans hand i stegrande hastighet, och så småningom runt, runt i ett varaktigt mönster. Vi satt stumma och orörliga, som hypnotiserad av rörelserna och elden som dansade och speglades i glaset. Allt snabbare flöt rörelsemönstret ihop till ett enda virrvarr, Rubens hand blev suddig. Glas och hand tycktes inte röra vid varandra. Jag knep ihop ögonen, yr och illamående. När jag öppnade dem höll han handen stilla mitt över elden. Han andades genom näsan med läpparna sammanpressade, ansiktet låst i koncentration. Ett knäpp hördes och jag trodde först att glaset sprack. Istället fylldes det, på en halv sekund, från botten och en bit upp av något som såg ut som kraftigt utspädd mjölk. Ruben sänkte handen. Det blygsamma leendet var tillbaka.

Henrik var den första som sade något. ”Vad fan är det för nåt? Hur –”
Ingrid andades ut, fyllde i. ”Shit. Hur gjorde du?”
”Det har jäst,” Ruben såg road ut, rösten var uppsluppen ”ungefär så kan man säga. Jäst på silver. Man kan dricka det.” Han fiskade upp Ingrids örhänge.
”Vad är det som har jäst?” Ingrid räckte ut handen och tog emot glaset. Vätskan rörde sig som tunn grå rök. ”Men seriöst, vad är det här för nåt?” Hon luktade, skickade glaset vidare till Henrik. ”Det är inte farligt, va?”

Ruben såg osäker ut, men ryckte på axlarna. ”Nja, egentligen inte. Men,” han såg sig om, ögonen fladdrade, ”man kanske inte ska dricka så mycket. Inte just här i alla fall. Får jag tillbaka det?”
Henrik skrattade. ”Är det nåt knark, eller?” Han gav glaset till mig.
Ruben log osäkert mot mig. ”Här. Ge tillbaka det. Det kanske är bättre om vi – ”
Jag avbröt honom. ”Men du sade att det inte är farligt?” En oväntad, oförklarlig ilska hade bubblat upp inom mig. ”Visst sade du då?”

”Sluta. Ge tillbaka glaset.” Ingrid försökte ta det, men jag lutade mig bakåt, utom räckhåll. Rubens mun var öppen, han såg dumt från henne till mig, och tillbaka. Ingrid sträckte sig igen och jag slog undan hennes hand, mycket hårdare än nödvändigt. Henrik röt något till mig, och jag hörde inte vad. Ingrid såg rädd ut. Jag ville be om ursäkt, men ilskan lättade inte.
”Kan du svara?” Jag spände ögonen i Ruben, ”Visst sade du att det inte är farligt?”
Ruben svarade inte. Jag satte glaset mot läpparna. Smaklöst, hann jag tänka, innan substansen rann, eller snarare sögs, in genom både näsan och munnen och glaset tömdes. Jag försökte desperat att spotta, men inget fanns där, varken att hosta upp eller svälja, bara en eftersmak i gommen som av blött trä.
Ruben ryckte ifrån mig glaset. ”Inte så mycket,” sade han förskräckt. Henrik och Ingrid kastade nervösa blickar på mig.
”Ingenting,” sade jag, ”smakar ingenting.”

Kanske svarade någon av dem, det vet jag inte. Jag såg mig omkring. Allt tycktes klarare, och orimligt nog fick jag för mig att en taklampa tänts. Där var något! Precis där min högra sko slutade vred sig en rot ned i jorden och stack upp i segment som en orms ryggrad i riktning bort från elden. Jag följde den med blicken, såg barr, lingonris, kvistar, en skalbagge som fällde ut sina vingar långsamt, långsamt. Och så glipan. Jag blundade med ena ögat, och den försvann, tittade igen, och glipan var bredare.

”Kolla!” Jag pekade, och såg i kors mot pekfingret som var svullet, avlägset, stumt. Jag lutade huvudet bakåt, himlen ovanför hade stelnat en aning. Molnen väntade. Långt borta ekade Henriks skratt. Karusellen jag satt i snurrade framlänges, och för varje varv breddades glipan något, stor nog för en hand att gripa tag i, för en arm, för en överkropp att komma genom. ”Jag kan få tag där,” sade jag entusiastiskt. De skrattade åt mig, och jag hörde mitt eget skratt i skrattkören. Någonstans upplyste mitt undermedvetna mig om att jag gjorde bort mig. Ruben hade förstås lurat i mig någon drog och nu trippade jag och blev till åtlöje. Jag koncentrerade mig, rätade på ryggen och skrattade högt för att visa att jag förstod det absurda i mitt beteende.

Mitt skratt seglade ut i sval kvällsluft, och jag stängde munnen, förbluffad. Jag satt inte längre vid elden, inte vid tältet. Istället stod jag, ensam, på hällen vid utsiktsplatsen och såg ut över sjöarna där svart vatten stilla rörde sig. Skrattet ekade tillbaka till mig, och med ekot följde en obehaglig känsla av yrvakenhet. Hur hade jag kommit dit, hur länge hade jag varit borta? Var det såhär en minneslucka kändes?

För en sekund svällde paniken i mig. De har lämnat mig, tänkte jag, ensam utan tält, utan cykel. Ensam med rösten. Jag vände om, och såg till min lättnad lägereldens röda sken inne i skogen. Det var definitivt mörkare, så ett tag måste jag ha varit borta. Den oro jag känt förbyttes, under den korta promenaden tillbaka, mot skam och skuldkänslor. Var de arga? Kanske ville de inte att jag skulle komma tillbaka? Hade jag sagt saker, gjort saker? Hur jag än försökte minnas mina eventuella oförrätter var glaset och drycken det sista som kom för mig.

De satt på samma platser som tidigare. Henrik såg upp.
”Fan vilken tid det tog.” sade han. Han lät inte arg. Glaset stod åter på picnicbordet. ”Skulle inte du hämta ved?”
Jag sökte i minnet, men kunde varken komma ihåg när eller varför jag gått iväg.
”Nej, jag glömde,” sade jag. ”Var jag borta länge?”
”En kvart kanske. Jaja, skit samma. Det räcker väl ett tag.” Henrik lade en pinne på elden. ”Är det ingen som kan en spökhistoria?”
Jag såg mot Ingrid, mot Ruben. Inte heller de verkade det minsta irriterade.
”Ni vet väl att det finns en människoätare här, på berget,” sade Ingrid med högtidlig röst. Hon drog upp luvtröjans huva.
Jag suckade. ”Är vi inte färdiga med det där?”
Ruben såg frågande på mig. ”Med vadå?” Bland barrträden bakom honom rörde sig något, ett mörkare parti bland skuggorna. En avlägsen röst talade.

”nng-rick.”

Jag drog ljudligt efter andan, hjärtat rusande. Varför reagerade ingen annan?
”Alltså, hörni, lyssna” sade jag, ”jag tror fan jag snedtände på nåt sätt. Jag har en minneslucka ändå sedan – ja, när du gjorde det där,” jag nickade mot picnicbordet och Ruben vände huvudet dit. ”Eller, jag gjorde. Det var mitt fel. Det där med glaset.”
Henrik såg vilsen ut. ”Vad pratar du om? Jag fattar ingenting.”
Ruben skakade på huvudet. ”Jag har inte rört ditt glas.”
Jag svalde, torr i munnen. Kanske hade de kommit överens om att inte nämna det, låtsas som ingenting. ”Ja, nej – det var inget,” stammade jag. ”Förlåt, Ingrid. Fortsätt.”

Tankarna snurrade. Jag försökte se oberörd ut, men att döma av deras ansiktsuttryck var det inte särskilt övertygande. Ingrid fortsatte, sagorösten utspädd med tveksamhet.
”En gång för länge sedan, bodde det, på baksidan av berget, en…”
”Men vänta, vadå baksidan?” Henrik avbröt. ”Ett berg har väl ingen bak – ”
”Det beror på vilket håll,” sköt jag in, rösten tjock. Hjärtats slag kändes nere i magen, pulsen bultade i mina tinningar. ”Vilket håll man kommer från.”

Henrik stängde munnen, tvekade. ”Ja, precis,” sade han eftertänksamt.
”Ja ok, men avbryt inte nu,” fortsatte Ingrid. ”På baksidan av berget bodde…”
”Bergsman,” sade jag, och Ruben stirrade på mig. ”Bergsman bakom berget rår,” fortsatte jag med tjock röst. Mina ben kändes svaga när jag reste mig. ”Vi kanske borde åka hem?” sade jag och kände hur underläppen darrade.
”Vadå – åka nu?” Ingrid såg osäker ut. ”Vi har ju precis kommit.”

Jag frammanade ett leende, sade att jag behövde gå på toa, och kände deras blickar följa mig när jag gick. Utom synhåll satte jag mig på huk och djupandades, försökte fokusera. Det enda jag åstadkom var att för mitt inre upprepa ”vad är det som händer?” – en fras som kändes mer och mer meningslös ju mer jag tänkte den. Från brasan hörde jag Rubens röst – vet ni vad Glän är – och det lugn jag framtvingat sögs ut genom bröstet och avdunstade, lämnade mitt hjärta ensamt hamrande. När jag kom tillbaka snurrade Ruben redan glaset i sin hand.

”Ok, och så behöver jag – ”
Jag fuktade de torra läpparna. ”Ingrid har silver. Örhängena.”
Ruben stirrade. Ingrid såg frågande ut. ”Hur visste du det?” sade hon försiktigt.
”Men det ser man väl,” snäste jag och satte mig.
Utan att släppa mig med blicken tog Ruben örhänget och lade i glaset. Den här gången såg jag hans rörelser tydligt: handen blixtsnabbt över elden i ett upprepat mönster, snabbare och snabbare, tills den plötsligt stannade. Glaset knäppte till, och fylldes med den mjölkgrå vätskan. Jag ignorerade Henrik och Ingrids häpna kommentarer, böjde mig fram och ryckte glaset ur Rubens hand.

”Vad händer,” frågade jag, tungan klibbad mot gommen, ”om jag dricker hela?”
Henrik såg på mig. ”Vad håller du på med? Varför är du så konstig?”
Ruben såg blekare ut än vanligt, men hans röst var lugn. ”Drick inte hela.”
Jag spände ögonen i honom, huvudvärk bultade. ”Varför inte?”
Ingrids vädjan tynade bort i samma ögonblick som jag svepte glasets innehåll. Precis invid mig vred sig en rot i jorden, stack upp här och där som fiskars ryggfenor. Två myror bar på ett asplöv medan kammossa växte oändligt långsamt. En glipa uppenbarade sig, stor nog att slinka genom. En skogsmus kikade upp ur sitt hål. På säkert avstånd stod någon med ryggen vänd mot oss, en darrande naken rygg, ådror som mörkblå floder över ett härjat landskap. Gestalten vände sig. Jag skrek.

Mitt skrik rullade ut över kvällen, över sjöarna. Jag stod åter vid utsiktsplatsen. Till det återvändande ekot av mitt skrik lyfte två korpar från en närbelägen tall och flaxade ut över trädtopparna. Svart vatten i rörelse röjde sjöarna, mörkret var tätare och några öar gick inte längre att urskilja. En vindil tvingade granbarr till piruetter över hällarna, över mina fötter.

”Nng-rigg.”

Med händerna för öronen gick jag mot skenet från lägerelden utan att se mig om.
”Fan vilken tid det tog.” Henrik log mot mig. Jag svarade inte, bara satte mig och såg in i elden. Ett par gånger försökte de involvera mig i samtalet, men när jag inte svarade slutade de.

Henrik lade en pinne på elden. ”Är det ingen som kan en spökhistoria?”
Jag skyndade mig att svara innan Ingrid hann. ”Det finns en människoätare här, på baksidan av berget. Barn fick inte gå hit. Och vad som är baksidan av något beror förstås på vad som är framsidan.” Jag sträckte mig efter glaset, ignorerade deras blickar.
”Gör ditt trick,” sade jag, och sträckte glaset mot Ruben. Min hand darrade.
”Va?”
”Glän”

Ruben såg sig om, försökte förstå.

”Glän, Ruben, du vet vad det är – gör ditt trick, och berätta för oss vad du gör.”
Ingrid såg från mig till Ruben och tillbaka.
”Vad pratar ni om? Vilket trick? Ruben, vad är Glän?”
Han var tyst en lång stund. ”Inte vad,” sade han till slut. Han svängde glaset och rynkade ögonbrynen. ”Vilka.”

Någonstans inne i mörkret omkring oss rörde sig något. Jag reste mig, såg Rubens hand uppifrån, hur den förde glaset runt, runt i två sammanlänkade cirklar, en liggande åtta. En torr, sprucken röst talade inifrån skogen. Den sade ett enda ord.

”Hungrig.”

Glaset fylldes, och Rubens ansikte avslöjade feberaktig tankeverksamhet. När jag sträckte mig efter glaset såg han på mig. Han röst var tunn.
”Är det här inte,” han sänkte rösten till en viskning, ”inte första gången?”
En skugga kastades över tältduken. En svagt vibrerande silhuett.
”Hungrig,” sade rösten.

Jag blundade, drack.

När jag slog upp ögonen hade mörkret fallit över Avholmsbergets utsiktsplats. Vattnet i Dellensjöarna brusade och böljade, men någon bortre strand syntes inte längre till. Något enormt, blankt som svart marmor och större än den största val, vred sig i vattnet kring sin egen axel. Jag ville inte se, ville inte veta, bara vände och gick med vana, vanmäktiga steg genom skogen. Vid elden stannade jag, och mina benmuskler låstes krampartat. Jag fick inte fram ett ord. De satt där, alla tre, men deras ansikten var sketchartade, ofullständiga masker låsta i ett enda uttryck, som urklipp från en suddig skolkatalog, klistrade där riktiga ansikten borde funnits.

Jag sjönk ned vid brasan. Elden sprakade, men det var inte längre en eld, bara en kuliss, som papier maché, en lägereld ur en serietidning. Lågorna rörde sig mekaniskt.

”Är det ingen som kan en spökhistoria,” frågade jag matt. De vedervärdiga ansiktena fnissade utan att röra en min. En skugga föll på tältduken, och de blev med ens stilla.
”Var är vi någonstans?” Jag ställde frågan till alla, till ingen.
Henriks stela ansikte vändes mot mig, och svarade utan att röra mun eller ögon. ”På baksidan.”
Jag såg mig om. Skogen var sig lik, men det mörkgröna hade förlorat sin intensitet, som om allt bleknat en aning.

”Baksidan av vad?” sade jag. ”Ett berg har väl ingen -?
”Allt har en baksida.” Henrik vände sig mot elden ”Vi är på baksidan. Ovan molnen är alltid sol, här är det skugga, och aldrig annat.”
Jag vände mig till Ruben. ”Vad finns på baksidan? Ruben, vad är det som händer, vad är det för fel med Avholmsberget?”
”Fråga henne.” Rubens tomma ansikte nickade mot Ingrid. Evigheten dinglade och glänste i hennes öron.

”Du vet väl att det bor en människoätare här,” sade Ingrid färglöst, leendet stelnat. Hon vände sig och pekade med ena armen in mot skogen. Några meter in stod en oupplyst gestalt mellan träden. Jag reste mig, backade ett steg.
”Hur kommer jag – hur kommer vi härifrån?” väste jag till Ruben.
”Han är hungrig,” sade Henrik, och en röst härmade honom – ”Hungrig”.
Jag sprang. Någonstans här börjar min tidsuppfattning svikta. Språngmarschen genom skogen är minnesfragment av mörker, skuggor, krampande lungor och slängande skosnören, rispor på armarna, kinden. Jag minns parkeringen. Den var sig lik, men skogen hade slutit sig, och ingen väg fanns som ledde ned från berget. Jag sprang tills jag inte orkade mer, och utmattad gav jag mig hän.

Bergsman väntade vid avgrunden där skogen öppnar sig och hällarna tar vid, där utsikten är som vackrast. Han stod nära kanten med ryggen mot mig. Den nakna huden var grov och spänd, blodådror skar som tjocka blåsvarta stålvajrar under huden över de uppdragna axlarna. Han var skallig, så när som på tunna hårtestar, vajande som torkade lavar utmed bakhuvudets veckade hud. Svaga rysningar gick genom kroppen, som om han frös. Ett steg i taget närmade jag mig, andetag för andetag, trevande.

”Hungrig.” Rösten var en mörk klagosång, trådslitna stämband skrapades mot varandra likt brynstål. Framför oss hade sjöarna svällt till ett svart hav utan stränder. Något rörde sig där ute, något omåttligt, oformligt.

”Jag måste komma härifrån,” sade jag. Han slutade darra. Jag höll avståndet och kom upp jämsides utan att släppa honom med blicken. Kantiga kotor stod ut när han vred på huvudet, fortfarande med ryggen mot mig. Jag tog ytterligare några steg runt. De feta valkarna i hans gamnacke dallrade. Samma rygg mötte mig från andra hållet. Han hade ingen framsida. Jag kom hela varvet runt, tanken ekade inom mig: han har ingen framsida

”Hungrig.”

Om han nu var det som Ingrid hävdat, var det kanske en sällsynt betydelselös fråga, men jag ställde den ändå.
”Vad vill du ha?”

Ett skalv gick genom hans kropp. Träden intill darrade, som om själva berget fått en stöt. Han yttrade ett enda ord, som i en suck.
”Tid.”

Och backade tre snabba steg mot mig. En hand grep hårt om min handled och jag blundade, beredd på smärta.

Det som återstår är svårare att berätta om. Min tidsuppfattning avklingade gradvis och jag kan inte skilja senare skeenden från varandra. Stod jag hundra gånger och blickade ut över de svarta vattnen? Var det tusen gånger jag satt vid lägerelden, tiotusen gånger jag försökte skåda Bergsmans ansikte? Tiden gick, som det heter. Kort eller lång tid, ögonblick eller evigheter, det vet jag inte. Utan referenspunkter blev orden innehållslösa.

Jag vet därför inte heller vad som till slut föranledde att jag, en timme eller tusen år senare, kände kvällssolen lysa i ansiktet, kände ett tryck över handleden lossas. Värme och ljus. Ett djupt andetag. Rossligt. Fingerspetsarna sökte över ansiktet och det lät som gammalt papper, kändes som läder. Stel i ryggen, lederna, öm i tandköttet. Jag skyndade iväg på stappliga ben. Vid restaurangen speglade jag mig i ett fönster. Jag visste redan vad jag skulle få se, ändå var det som om hela mitt inre punkterades och sjönk ihop. Med ens blev det uppenbart varför åsynen av gubbens ansikte drabbat mig så starkt den första gången. Det var den enklaste och mest banala rädslan, och samtidigt den djupaste och mest allmänmänskliga: rädslan för att en dag vakna och inse att man är gammal, att livet har gått en förbi. Cykeln stod där jag lämnat den. Knän och ekrar jämrade sig under min tyngd.
Jag trampade på, korsade parkeringen, hade helst sluppit se pojken stå där med grenarna i famnen, men förstod att det var oundvikligt. Jag rullade hela vägen ned, och såg genom tårarna knoppar gå i blom i dikeskanten. Våren hade kommit med stormsteg till Avholmsberget, som om berget självt fått sig en sup ur ungdomens källa.

Signaturmelodi

Du har hört “Avholmsberget”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har veckans Creepypodden tagit slut – hoppas de svarta känslorna som väckts är sådana som får dig att se vitskalorna i tillvaron klarare, och kom ihåg: låt dem inte rinna över…

Vi hörs igen om bara en enda vecka, för då är vi tillbaka med ett liveavsnitt från Fotografiska museet i Stockholm, och tills dess, skicka in din spökhistoria till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa den, och du har chans att få den uppläst här i podden. Jag heter Jack Werner och ni har lyssnat på Creepypodden. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. På Facebook och Instagram heter vi Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.