Avsnitt 199: Okuvad

Ni är många som på sistone tipsat mig om en tråd på Twitter. Det är en tråd som den svenska musikern Supercomposite skrivit, om en figur hon stött på bland bilderna som skapats i en artificiell intelligens hjärna. Och jag förstår verkligen varför ni velat tipsa just Creepypodden om den här figuren.

Ni har säkert hört om AI-tjänster som kan generera nya bilder utifrån de miljarder bilder som redan finns på internet. Kanske har ni också lekt med dem själva, och provat att be någon tjänst att visa hur det ser ut när, vad vet jag, Leif GW Persson prövar en ny tjusig hatt, som det hade sett ut om det var i en film av Wes Anderson.

Men har ni funderat på om det finns något mer någonstans i den där AI:n? Om något hänt där, precis i likhet med hur det kanske en gång hände för fyra miljarder år sedan, i jordens ursoppa? Helt enkelt – om slumpen slagit till i den oöverblickbart stora massan av datapunkter och tänt en gnista till liv? Det är frågan man ställer sig efter att ha läst Supercomposites tråd.

Hon berättade där att hon hade experimenterat med att ge bild-AI:n instruktioner att skapa något som var motsatsen till det ord hon skrev. Supercomposite sade åt AI:n att skapa motsatsen till skådespelaren Marlon Brando, och fick då fram en bild som liknade en logotyp för en stad eller en plats, prydd av texten “DIGITA PNTICS”. Den självklara frågan Supercomposite ställde sig då var: om hon bad AI:n i sin tur ta fram denna logotypliknande bilds motsats, skulle det då bli ett porträtt av Marlon Brando?

Det blev det inte. Det blev något helt annat. Framför hennes ögon tonade istället fyra bilder fram, som alla hade det gemensamt att de föreställde en kvinna med mörkbrunt långt hår, ilsket rosacearodnande kinder och med blicken riktad rakt fram, mot kameran, mot betraktaren. Och det var något i hennes ansiktsuttryck som var så uppgivet, så förkrossat, så tillintetgjort.

På en av bilderna fanns en text med, där första ordet liknade Loab, och så fick kvinnan sitt namn. Supercomposite började experimentera med att kombinera en av bilderna med Loab med andra bilder, och av någon anledning blev dem alla mycket mörka. Loab visades gång på gång, oberoende av vilka bilder som använts som utgångspunkt, upp som ett monster i mardrömslika miljöer vars sargade händer och öppna mun dryper av blod och vars tomma, intorkade ögon är skräckslaget uppspärrade.

“Hon hemsöker bilderna, uppehåller sig i dem generation efter generation, och konkurrerar ut andra indata eftersom AI:n så lätt styr mot hennes ansikte”, skrev Supercomposite och beskrev Loab som en uppstigande ö ur ett gömt universum av data, en ö som inte går att frammana med text men som spontant träder fram ur bilder. Hon var en upptäckt som Supercomposite gjorde i AI:n. På något sätt fanns hon redan där, redo att träda fram, om man bara kombinerade rätt bilder.

Och om det här är livet som träder fram ur AI:n likt det som föddes i pölarna på jorden för fyra miljarder år sedan, om det här är den helvetiska existens som fötts ur dess nervbanors kaos, om det här är Internets eget Frankenstein, ja, då frågar man sig: gjorde vi ett misstag som skapade henne?

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och om du vill se bilderna av Loab så finns de på Creepypoddens sidor på Facebook och Instagram. Sök på Creepypodden så hittar du dem.

Den stämning jag vill försätta er i genom att berätta om tråden, det är den som uppstår när man i närheten av något okuvat. När man anar att det finns något okontrollerbart i ens närhet, något som man i sin egna inbilska självtillräcklighet missat att räkna med. Och på detta tema har vi i dagens avsnitt två historier att berätta.

Vi ska börja med en historia som utspelar sig långt upp i norr, där själva naturen emellanåt kräver sina offer, men där också människor som svenskar i hundratals år förtryckt på oanade vägar kanske också kan slå till när vi som minst anar det. Vi ska höra “Den blinda sameflickan”, skriven av lyssnaren ANF och uppläst av Tobias Jacobsson:

Jag är med i ett jaktlag i en liten by i norra Sverige. Utan att avslöja för mycket så ligger byn norr om polcirkeln men vars den är och platserna jag tänkte berätta om håller jag för mig själv. Och namnen har jag bytt mot andra av respekt.

I byn, vars jaktlag jag är med i, bor min farmor och farfar. Det är en liten by där de som bor där året runt nästan alla är äldre. Men i september när älgjakten ska starta, fylls byn med folk som oftast fått ärva äldre släktingars hus som man valt att ha kvar inom familjen för att kunna bor där under jakten. Fast de flesta bor i andra delar av Sverige. Älgjakten skulle man kunna säga är årets höjdpunkt i byn, där folk som bor i andra delar av Sverige under resten av året möts för att jaga och träffa sina äldre släktingar och andra från jaktlaget. Innan själva jakten drar igång i september så brukar vi ha ett möte för att diskutera hur årets jakt ska gå till, vem eller vilka som ska vara jaktledare och om det behövs fixas något i skogen som jakttorn eller liknande.

Jag som bor några mil från byn brukade ofta åka dit för att hälsa på farmor och farfar och hjälpa till när det var något som skulle fixas innan jakten. En dag i maj när jag kom till byn, berättade farfar att deras granne Gösta hade gått bort bara några dagar innan. Jag kände inte Gösta så bra men han hade varit med i jaktlaget och jag visste att han hade renar och bakom hans hus en liten bit in i skogen fanns en renhage. Men jag hade aldrig sett några renar där. Hans tomt var stor med en vid äng med ett stort hus och ladugård. Min farmor och farfar, som var hans närmsta grannar, kunde se Göstas hus från sitt köksfönster och märkte en dag att inga lampor var tända där. Annars hade Gösta alltid varit noga med att lämna ljusen på, även när han inte hade varit hemma. Någon dag senare hade en vän, som inte var från byn, åkt hem till Gösta efter att hans dotter som bor långt bort inte fått tag på honom på telefon. Hon var orolig för sin far. Vännen hade hittat Gösta i sin säng, avliden. Man tror att han fick en hjärtinfarkt i sömnen. Ett år senare hade en släkting till Göstas familj tagit över huset.

Mannen flyttade in i mitten av juli, året efter att Gösta hade dött. Av en ren slump hade jag och min far varit i byn samma dag mannen flyttade in. Vi såg en gammal lastbil, som såg ut att ha gått igenom två världskrig, rulla fram till huset och hur en man började bära ut lådor ur den. Jag, min far och farfar gick fram till lastbilen för att erbjuda vår hjälp att bära in saker och för att få träffa den nya grannen. Ut från huset klev en man i femtioårsåldern. Han var kraftigt byggd och såg ut som en blandning av typisk bonde och lastbilschaufför. Vi presenterades oss och erbjöd vår hjälp och mannen svarade med låg och mörk röst att vi bara kunde bära in och sätta lådorna innanför dörren till huset.

Vi gjorde som han ville, men när farfar var inne i lastbilen stannade han upp ett ögonblick. Jag stod bakom, märkte det och frågade vad det var. Men farfar svarade bara att han kände något i ryggen när han böjde sig. Nog för att farfar inte var så ung längre, men han hade aldrig haft problem med kroppen vad jag kände till och av tonläget att döma var det inte det han hade reagerat på.

Efter att vi var klara med att bära erbjöd farfar den nye grannen att komma över till honom och farmor för en kaffe och mannen tackade ja. Inne hos farmor och farfar bjöds det på kaffe och nybakade bullar som farmor hade gjort medan vi hjälpte mannen. Vi småpratade med honom. Han var inte direkt otrevlig, men vid varje fråga som ställdes gav han bara korta svar. Men vi fick fram att han hette Sture och inte var från norra Sverige. Han hade jobbat som lastbilschaufför men var nu förtidspensionerad. Han inte bara tagit över Göstas hus och tomt utan även skogen. Han berättade också att han var jägare med egen jakthund. När farfar hörde det erbjöd han direkt Sture att gå med i jaktlaget, vilket Sture mumlade något om att det skulle vara bra, eller något.

Senare, efter att Sture hade gått, så satt vi tysta en stund tills farfar sa att han verkar vara en man som håller för sig själv. Jag, som ännu inte riktigt kunde släppa vad farfar reagerat på i lastbilen, frågade igen vad det var han märkt. Farfar sa att han trodde Sture måste ha jobbat som lastbilschaufför på ett slakteri, för längre in i lastbilens skåp luktade det gammalt kött. Var det bara det, svarade jag och sa att Sture säkert bara hade slarvat med att tvätta skåpet. Farfar svarade lågt, som för sig själv, att det säkert var så.

I början av september var det dags för jaktmöte och farfar presenterade Sture för alla i jaktlaget. De tyckte det var kul att det kommit någon ny in i laget och gav honom ett varmt välkomnande. Folk småpratade en stund med Sture om det vanliga, om var han kom ifrån, hur han trivdes i byn och så vidare. När mötet startade så gick man igenom allt i minsta detalj. Jaktledaren visade Sture en karta med alla pass och hur jaktmarken såg ut. Sture bara lyssnade, utan något speciellt ansiktsuttryck, men verkade förstå. Då påminde en man i laget jaktledaren om gamla samebyn. Sture fick ett fundersamt uttryck.

På jaktmarken finns ett område i nordöstra hörnet, som vi i laget kallar Gamla samebyn. Det är egentligen inget mer än gammal skog där det en gång för länge sedan fanns en liten sameby. Även om samebyn ligger inom vårt jaktområde så jagar vi inte där. För det finns en gammal spökhistoria om det området, skulle man kunna säga, och den går ungefär såhär:

När samebyn för länge sedan var bebodd fanns i byn en sameflicka, kanske tio år gammal. Hon var född blind och när hon ville bli hittad av andra eller gått vilse började hon sjunga. hon hade en fin sångröst. En dag när man räknade renar i samebyn hade den blinda flickan försvunnit. Det var inget konstigt med det, hon brukade gå i väg så att man fick leta efter henne. Men hon brukade aldrig hinna gå långt bort, så man gjorde som man brukade när flickan var försvunnen. Man gick till skogen och ropade högt en fråga till henne som löd “Galgat mii lávlestit?”, som betyder: ska vi sjunga?

Om hon hörde ropen började hon sjunga en samisk sång och följde man ljudet av den så hittade man henne snart. Det hade alltid fungerat, men inte denna gång. Man ropade och ropade men ingen sång hördes från skogen. Man letade i flera dagar efter flickan längre och längre bort, men aldrig hörde man henne sjunga igen. En kort tid efter att flickan försvunnit hände något i den lilla samebyn. Renarna undvek platsen och växter och träd började dö. Man valde då att lämna området och det sägs att den blinda sameflickan går där i skogen kring den gamla byn och sjunger än idag. Det berättas att hon sjunger om hur mycket hon saknar sina föräldrar och folket från byn. Men andra har sagt att hon sjunger om ilska och förbannar alla som gå på hennes mark.

Det är en historia som har levt kvar hos alla i byn. Om man tror på den eller inte det är upp till var och en att avgöra, men jag tror nästan alla i byn gör det. Förutom Sture. När han fick höra historien skrattade han till, men alla de andra i laget bara tittade på honom med allvarliga blickar, tills jaktledaren sade:

”Du ska nog respektera historien och inte skratta åt den. Berättade aldrig Gösta för dig att han förlorade sin hund i gamla samebyn?”

Sture svarade, att det var säkert en varg eller björn som tog hunden.

”Du får tro det om du vill, men du ska veta att inga andra hundar, varken innan eller efter, har gett sig in på det området. Om de har varit efter älg eller något annat, så släpper de spåret på gränsen till gamla samebyn och ibland kommer de tillbaka livrädda med svansen mellan bena.”

Sture skrattade till igen. ”Aldrig har jag ens hört talas om så dåliga jakthundar. Min hund skulle springa in dit utan problem.”

Jaktledaren svarade med allvarlig röst. ”Du ska veta att vi andra respekterar berättelsen och tror att hundarna förstår något vi kanske inte ser eller hör. Det enda vi ber av dig är att respektera våra regler. Och det är att inte ge sig in på Gamla samebyns område. Förstått?”

Sture nickade lite. ”Lugn. Jag förstår era regler, men tror inte på spökhistorier.”

”Bra,” svarade jaktledaren.

Mötet fortsätter. Pass och hundförare lottas ut och alla åker hem för att förbereda året första jaktdag. Några dagar går. Vi fäller några älgar, styckar och delar köttet jämnt till alla i laget och berättar gamla jakthistorier kring elden vid slaktstugan. Som när min farfar skulle skjuta en stor älgtjur men råkade stöta till kaffetermosen och skrämde både sig själv och älgen, men lyckades trycka av ett skott. Så jag och några andra fick gå på efter sök. Men efter någon timme utan blodspår eller annat som kunde tyda på att älgen var träffad fick vi avbryta eftersöket. Tråkigt när det hände, men nu en rolig historia att dela med sig av. Eller när en av de äldsta i laget hade fällt en älg och kom tillbaka med en blåtira runt högra ögat, efter kikarsiktet på bössan. Han hade inte märkt av blåtiran förrän någon frågade om han hade boxat ihjäl älgen och tog en bild med mobilen så han själv fick se hur han såg ut och alla började skratta.

Efter en stund ringde jaktledarens telefon och han hade ett långt samtal med någon. Jag vet inte vad de pratade om men hörde ord som inbrott, kött, flera… Efter några minuter tog samtalet slut och flera i laget undrade vad det handlade om.

Det var jaktledaren från grannbyn som ringt. De och andra jaktlag i närheten hade fått flera kilo älgkött stulet från deras slakthus och ville kolla om vi också hade blivit av med kött.

”Jag sa att det hade vi inte”, berättade jaktledaren, ”men givetvis skulle vi höra av oss om vi såg något konstigt.”

En man i jaktlaget tyckte att det var konstigt att tjuvarna inte varit och tagit vårat kött.

”Det tyckte grannlaget också,” svarade jaktledaren. ”Jag tror de misstänkte någon av oss, men jag lyckades övertala dem om att vi inte ens skulle ha något intresse för mera kött. De flesta av oss har nästan tre fulla frysar var vid det här laget. Och de trodde mer på att någon stulit köttet för att sälja det i Finland eller Norge. Men det var inte bara det, utan flera renägare har blivit av med stort antal renar nu i september och misstänker tjuvjakt. Men inga rester av renar har ännu hittats och det är gjort flera polisanmälningar om det.”

”Ska vi göra säkerhetsåtgärder på vårat slakthus?” undrade min far. ”Typ byta till kraftiga lås? Nattvakt?”

”Tror vi bara byter lås på dörren,” tyckte jaktledaren. ”För i år har vi inte många älgar kvar på tilldelningen, så jag tror vi kanske klarar oss. Men jag ska vara förbi någon gång i natt, bara för att kolla att allt är lugnt. Men om vi blir drabbade igen eller om det händer för flera, så får vi ta och se över säkerheten till nästa säsong. Låter det bra?”

Alla runt elden nickar och tycker det låter bra. Diskussionen rör sig kring vem som kan ha stulit köttet och det konstiga att vi inte blivit drabbade. Men vårt lag är ganska litet och vårat slakthus är ganska bra gömt, just innan där byn tar slut, så tjuvarna kanske inte ens visste att det fanns.

I mitten av oktober sitter jag på passet längst bort, som jag oftast får göra. Passet ligger lite mindre än trehundra meter från gränsen till Gamla samebyn, men jag har inget emot att sitta där. Det är ett lugnt ställe och kanske det bästa passet om man vill se älg. Det är ett kalhygge och många älgar passerar där under sommaren och vintern. En i laget satte en gång upp en åtelkamera vid passet och fick dagligen notiser om älgar som gick förbi. För att komma till passet måste man köra på en lång och mycket dålig skogsväg som gjordes då man avverkade där. Egentligen inte så långt att gå, men det är en kilometers promenad i svår terräng till tornet. Vi hade två vuxna älgar kvar på tilldelningen, men det hade gått segt för oss sen vi hörde om köttstölderna. Det var som om djuren hade försvunnit, men det är sånt som kan hända under älgjakten. Jag satt i tornet och lyssnade på morgonradio i hörselkåporna när jag fick se en älgko med kalv komma gående cirka hundra meter ifrån mig. Älgarna var lugna men ändå på sin vakt. Eftersom vi inte fick fälla flera kalvar så lät jag dem passera i lugn och ro. Senare när jakten var slut berättade jag vad jag sett eftersom inget hade blivit fällt den dagen. Ingen reagerade så mycket på min historia, utom Sture som var väldigt nyfiken. Han ville veta vars de gick och exakt vilken tid älgarna passerat. Jag tyckte det var märkligt att han ville veta så exakt, men jag berättade så gott jag kunde och det tycktes han nöja sig med. När vi hade möte den kvällen om morgondagens jakt, meddelade Sture att han inte kunde jaga nästa dag. Det var något med lastbilen som skulle till verkstad eller något. Men det var flera som hade slutat jaga för säsongen, mest för att deras frysar inte hade plats för mera kött.

Jag hade fått samma pass som dagen innan, men när jag kom med bilen på morgonen till slutet av vägen så stod Stures bil där.

Jag blev fundersam. Stannade och gick ut. Bilen var tom. Vapenfodralet låg i baksätet, tomt. Konstigt. Hade han ändrat sig och kommit och jagat iallafall utan att jag visste? Jag tog upp mobilen och ringde Sture men samtalet gick direkt till röstbrevlådan. Jag ringde jaktledaren.

”Hej, jag står här vid bilarna, men Stures bil är också här. Jag provade ringa han men samtalet går direkt till röstbrevlådan. Vad ska jag göra?”

Jaktledaren var förvånad. ”Jaha? Jag trodde han inte skulle jaga idag, men gå till passet och se om han är där. Hör av dig sen. Måste fundera vars du annars kan sitta. Ni behöver inte vara två på passet.”

”Okej,” sa jag. ”Jag går till passet och kollar om han är där.”

Samtalet avslutas. När jag börjar gå mot passet känner jag mig konstig, men det är säkert för att Stures bil var där och att han säkert sitter på passet. Men när jag kommer till passet är Sture inte där. Och jag hittar inga tecken på att han varit där. Så jag tar upp mobilen igen och provar att ringa Sture igen. Inget svar. Så jag ringer jaktledaren igen.

”Jag är på passet, men Sture är inte här och han svarar inte i telefonen.”

”Det här är konstigt,” tycker jaktledaren. ”Jag har provat ringa Sture själv men kommer inte heller fram. Men sitt du där, jag åker hem till Sture för att se om han är hemma. Hör av mig direkt då jag vet mera.”

”Okej,” säger jag. ”Jag sitter kvar.”

Efter samtalet med jaktledaren ringde jag både min far och farfar. Min far hade blivit uppringd av jaktledaren, som hade informerat honom att de måste åka till byn genast. När jag ringde farfar och berättade vad som hade hänt, så berättade han att Sture hade åkt i väg hemifrån på kvällen nästan varje kväll sen jakten hade börjat, mestadels med sin personbil men någon gång med lastbilen. Han trodde att Sture hade tagit på sig kvällsjobb för att få in pengar. Sture hade en dag kommit till min farfar och frågat om han kände någon som behövde lastbilschaufför. Farfar hade gett honom ett telefonnummer till en firma som kör ut matvaror i närmsta större samhälle och trott att Sture jobbade extra med att hämta matvaror på kvällen i söder för att sedan köra ut dem till butiken tidigt på morgonen. Farfar trodde också att Stures bil kanske blivit stulen. Men hans lastbil var fortfarande hemma. När jag sa att vapenfodralet var i bilen så gav han upp den teorin snabbt och sa att han säkert var i skogen och då kanske gått vilse. Det trodde jag inte på och inte farfar heller. Sture hade suttit på det här passet flera gånger och även om terrängen inte är den lättaste att gå i så var det ganska svårt att gå vilse på just det passet.

Jaktledaren ringde mig. Han hade varit hem till Sture, men ingen var hemma. De hade hittat nyckeln i en blomkruka vid dörren och gått in, men inte hittat något konstigt. Mer än att han hade väldigt stökigt. Hur som helst hade han ringt polisen och anmält Sture försvunnen och berättat att jag hittat hans bil i skogen. Jag skulle gå till min bil och vänta där tills jaktledaren, min far och polisen kom dit. När jag gick till bilen gick flera tankar genom huvudet. Hade Sture ramlat i skogen och blivit medvetslös? Eller hade han fallit i sjön, eller ån som ligger ganska nära och gränsar till gamla samebyn?

Ungefär halvvägs till bilen stannade jag upp. Jag hörde någon sjunga. Jag vet inte vad personen sjöng, men det var den vackraste sångröst jag någonsin hört. Plötslig kom jag att tänka på historien om den blinda sameflickan och blev livrädd. Jag tog mig till bilen så snabbt jag kunde medan jag hörde sången från skogen komma allt närmare. Så fort jag kom in i bilen slet jag av geväret och ryggsäcken och började köra, ut ur skogen. Jag tror ingen har kört så fort som jag gjorde då. Jag hörde hur det slog mot bilen men brydde mig inte. Det enda jag tänkte var att jag måste ut. Nu. Ute vid stora vägen, som man svänger av för att komma in på skogsvägen, mötte jag min far, jaktledaren och två poliser.

De frågade mig vad som hade hänt, för tydligen var jag alldeles likblek och genomsvettig. Min far sa att jag såg ut att ha mött satan själv. Jag lyckades säga något om sång och förföljelser, innan jag ramlade ihop av utmattning.

När jag vaknade var det hos farmor och farfar i deras kökssoffa. En i jaktlaget, som jobbade som läkare, satt bredvid mig på en stol. Han sa att jag kunde vara lugn och att jag var trygg. Farmor och farfar kom in i köket. Jag såg att farmor var panikslagen, men farfar var lugn som han alltid var. Farmor gav mig vatten och något att äta, medan farfar bytte plats med läkaren. Lugnt började han fråga mig vad jag mindes. Jag berättade allt jag kom ihåg fram till att jag kom ut på storvägen. Farfar satt lugnt och lyssnad, jag hade nästan väntat en större reaktion honom, men nej. Samma lugn som alltid. Farfar ställde mig bara en enda fråga efter att jag hade berättat. Och det var ”vad hade hon sjungit?” Jag blev förvånad, men samtidigt kom jag ihåg en mening och det var ”Divtte mu orrut!” (Lämna mig i fred!)

Då såg farfar plötsligt orolig ut och kramade om mig. Lite förvånat frågade jag om han visste vad det betydde och han sa bara jag hade tur att hon lät mig gå från skogen med livet i behåll. Att hon var arg. Jag behövde inte fråga vem han menade, för alla i byn visste exakt vem det varit.

Efter några dagar fann man Sture, med hjälp av frivilliga och polisen. Man hade hittat honom långt inne i Gamla samebyn. Död. Men det var inte det värsta. Man upptäckte också slaktrester från ett flertal renar och älgar i en grop som någon hade grävt. Och högst upp på högen av resterna låg Sture, uppskuren och flådd som ett djur. Någon hade även tagit ut hans ögon.

Ett år senare hade man gett upp med att hitta en logisk förklaring på vad som hänt. Men de flestas teori går så här: Sture hade dåligt med ekonomin när han flyttade in i Göstas hus. När han såg hur mycket älgkött man fick vid jakten insåg han att man kunde sälja köttet dyrt. Men han var inte så dum att han stal från sitt eget jaktlag. Han stal från grannlagen. Men när de började få bättre koll på köttet började han, på nätterna, att tjuvjaga ren och älg. Och han visste att den perfekta platsen att göra det på var den Gamla samebyn, där fanns det gott om djur. Och han visste också att ingen skulle våga ge sig in i det området. Köttet från de djur han hade tjuvjagat körde han med sin lastbil till både finska och norska gränsen, där han sålde det. Han tjänade en bra slant och jagade mer. Men en kväll hade den blinda sameflickan hittat honom. Och resten vet man redan.

Jag jagar i samma jaktlag än idag, men vi är nu aldrig på passet nära gränsen till Gamla samebyn. Det är ingen som vågar sig dit mer. Jag körde förbi där på vintern med snöskoter för att skoterleden gick där och jag såg vars tornet hade stått innan laget bestämde för att flytta det. Men just när jag var på toppen av hygget, där man ser ån som gränsar till Gamla samebyn, stannade snöskotern, av ingen anledning. Jag provade att dra i startsnöret, men motorn startade inte. Efter någon minut hörde jag något jag aldrig trodde jag skulle höra igen. Det var sångrösten från den blinda sameflickan. Jag hoppade bakom snöskotern, livrädd. Men nu sjöng hon en gladare sång, vilket lugnade mig något. Jag hörde ett ord på samiska som jag förstod, ”giitu!” (Tack!) Sakta lyfte jag huvudet och tittade mot den frusna ån som gränsade till Gamla samebyn. Och där såg jag en flicka i samiska kläder och något som liknade ett hårband, fast det satt för hennes ögon. Och en bit in skogen tyckte jag mig se en älgko med sin kalv.

Jag satte mig på snöskoterns sittdyna och bara tittade och lyssnade på den blinda sameflickan. När hon sjöng sin sång jag förstod att hon inte var arg på mig. Och när hon hade sjungit klart försvann hon bara, i tomma intet, och jag provade att starta snöskotern igen. Och den startade som ingenting hade hänt. Jag körde direkt hem till farmor och farfar och berättade för farfar vad jag hade varit med om. Först blev farfar nästan arg när, jag sa vars jag hade varit. Men när jag berättade om den blinda sameflickan såg han lättad ut. Och sa att hon säkert tackat mig för att jag låtit älgarna vandra vidare den dagen.

Vi hörde “Den blinda sameflickan”, skriven av lyssnaren ANF och uppläst av Tobias Jacobsson.

Vi ska nu ge oss av från det norraste norra i Sverige, och söka oss söderut, till Östergötlands södra skogsbygd, till ett okuvat naturreservat som vi fått höra om i Creepypodden redan två gånger. I avsnitt 118 och avsnitt 173 har vi hört lyssnaren Karl berätta historier om Getmans rike. Denna Karl är för övrigt är en annan än den lyssnaren Karl som också förekommer i podden, och han har hittills bara stått för dessa historier om just Getmans rike. Nu är han hur som helst tillbaka med en tredje berättelse, där han gräver djupare än kanske någonsin förut i denna märkliga plats historia, och kanske ger oss en bättre förståelse av vad det egentligen är som pågår där.

Vi ska höra Ludvig Josephson och Petra Werner läsa “Getmans rike igen”, skriven av lyssnaren Karl.

Ursäkta om jag går rakt på sak, men har ni läckt mina adressuppgifter?

Jag har inte berättat för någon annan än mina närmaste att jag bidragit till Creepypodden, trots det låg det ett brev adresserat till mig i brevlådan häromdagen. På kuvertet fanns mitt namn och adress, men istället för postnummer stod det 118 173, vilket rimligen anspelar på mina tidigare bidrag till podden. Brevet, eller ja, kuvertet, för texten stod på utsidan, är skrivet med gammaldags skrivstil och innehåller någon sorts märkligt formulerad försäkran om att det är tryggt att återvända till Getmans rike. Så här stod det:

”Tack och lov, Svensson. Återvänd till Getmans rike. Getmannen finns inte. Det var familj och vänner i skogen runt er. Mitt ute i skogen på natten, stora stenblock, tallar och förtätningar av gran. Tror inte på sånt där. Återvänd till Getmans rike dina kamrater skicka ungdomar dit. Skogen rika djur och fågelliv. Fåglarna sjunga slappnar av stillhet i årtionden lugnet. Det luktade inte illa.”

Formuleringarna är uppenbarligen tagna från mina tidigare inlägg. Det kanske bara är mina kompisar som skämtar och jag ber om ursäkt om ni på podden inte har med det hela att göra.

Jag hade ändå tänkt skriva till er och berätta om vad som hänt sedan mitt förra Mail. Jag var inte i balans då jag skrev till er senast, vilket kanske märktes. De där störningarna i telefonen som jag berättade om höll på i flera dygn. Det var ett evigt surrande och tickande, märkliga skratt varvat med snabbt prat. Ibland tyckte jag mig känna igen rösterna och det gick att uppfatta en del ord, men det mesta var ren gallimatias. Det blev allt värre, ett tag tyckte jag mig höra ljuden även då telefonen var avstängd. Jag fick återkommande mardrömmar där jag viljelöst följde efter lång mörk figur in i en skog där träden tycktes sträcka sig efter mig. Efter varje dröm vaknade jag i hallen, ofta påklädd och vid ett tillfälle till och med halvvägs ut genom entrédörren. Jag kände verkligen att jag behövde ta tag i det och av någon outgrundlig anledning blev jag där och då helt övertygad om att enda sättet att göra det på var att återvända till där det började, fyrtio mil norrut i en skog jag inte satt min fot i sedan tonåren, Getmans rike invid Kvarns skjutfält i norra Östergötland.

Jag brukar aldrig drömma mardrömmar eller höra konstiga röster och jag brukar definitivt inte förhasta mig. Visst, i min ungdom kunde jag handla överilat, men där talar vi svunnen tid. Jag gör egentligen aldrig någonting spontant numera, utan planerar allting långt i förväg och allra helst stannar jag bara hemma. Min omgivning uppfattar mig säkerligen som något av en kuf, men de skulle samtidigt beskriva mig som en stabil sådan. Något av en enstöring, men balanserad och pålitlig, som en chef uttryckte det vid ett utvecklingssamtal en gång i tiden. När jag tänker efter påminner jag nog en del om den gamla fanjunkaren major Södergren talade med, låt vara att jag inte äter kött, gärna läser böcker och är helt ointresserad av gamla traktorer.

Men här hade jag alltså packat min ryggsäck och satt mig i bilen för att köra norrut. Då jag stannade för att tanka efter några mils bilfärd i det skånska mörkret insåg jag det vansinniga i det hela. Jag vet inte vad det var som fick mig att komma till sans, men någonting var det. Jag testade att ringa upp mina söner och deras röster hördes plötsligt glasklart i luren. De blev glada och frågade om jag kunde köra dem till äventyrsbadet dagen efter. Det lät som ett mycket bättre alternativ än ett besök hemma hos getmannen. Jag körde hem, tog mig en kopp kaffe och packade upp ryggsäcken.

Jag har inte haft några mardrömmar eller störningar i telefonen sedan dess och jag har släppt alla tankar på att i närtid återvända till Getmans rike. Jag tog tag i det på annat sätt istället. Jag kontaktade en arkivarie.

Det kanske inte låter så spännande, men det är det faktiskt. I arkiven finns allt som det står skrivet om i facklitteraturen – och så mycket mer. För att använda en liknelse som kanske även ungdomen kan ta till sig, så förhåller sig arkiven till de tryckta källorna som dark web till det öppna Internet. Där finns oändligt med information, men inte sällan oordnat och svårtillgängligt. Man måste veta hur man ska leta. Faktum är att jag läst en del arkivkunskap i ett försök att utbilda mig bort från en tillvaro som kringflackande arkeolog, ett oss emellan besynnerligt yrke i en dysfunktionell bransch. Någon arkivarie blev jag dock aldrig, men jag lärde mig en del och knöt flera goda kontakter.

Jag ringde en av dessa och förklarade mitt ärende; ta fram så många arkivhandlingar från gårdarna runt Getmans rike som möjligt, så bjuder jag på en öl. Min kontakt, som nog också bäst beskrivs som en kuf, skred till handling. Eftersom han med säkerhet begick en rad tjänstefel i processen ska han få förbli anonym och jag kommer inte avslöja vilket arkiv han arbetar på.

Det finns mängder med dokument från landets byar och gårdar, i mer eller mindre ordnat skick i arkiven. Arkivarierna gör nog vad de kan inom ramen för sina anslag, men det finns hyllkilometer med handlingar som ännu ingen hunnit bilda sig en uppfattning om, än mindre sortera och förteckna. Det är i sådana situationer man får förlita sig på kufarna och efter ett par veckor fick jag mycket riktigt en stor kartong på posten.

”Här har du”, hade min kontakt skrivit på ett gammalt vykort föreställande Husbyfjöls marknad. ”Det finns mer i våra magasin, men det här räcker nog ett tag. Kolla särskilt in dagböckerna från torpet Kärrlyckan. Du är skyldig mig minst ett flak öl”.

I kartongen låg ett mängd dokument. En snabb kontroll gav vid handen att det mesta rörde sig om räkenskaper, juridiska dokument, kartor och uppmätningar av åkerytor, betesmark, äng och skog, d.v.s. den sortens handlingar som normalt återfinns i arkiven. Merparten härrörde från bygdens större gårdar, inte minst från järnbruket och herrgården i Kvarn och det gick i detalj att ta del av trätor och överenskommelser kring fallrättigheter i ån, leverans av kol, behovet av arbetskraft etc. Jag lade detta material åt sidan för senare genomgång och plockade upp dagböckerna.

Det var två stycken, den ena inbunden, med ett fint omslag av pergament och texten ”Kristina i Kärrlyckan” i fin stil på framsidan. Den andra en samling tummade och hoprullade sidor av lumppapper med ett läderband runt. Låt oss börja med den första.

Dagboken är på strax över etthundra sidor och tecknar bilden av Kristina, en ovanlig kvinna på ett vanligt torp. Jag kan av utrymmesskäl inte återge allt i detalj, men ska försöka ge en sammanfattning av innehållet.

Ordet lycka i Kärrlyckan ska i detta sammanhang inte förstås som glädje, utan betecknar en inhägnad, brukad mark en bit ifrån en huvudgård. Dagboken sträcker sig från maj 1840 till juni 1852, de tjugo sista sidorna är blanka. Av innehållet framgår att Kristina var änka efter en officer, en ryttmästare Niels som avlidit ett par år innan dagboken påbörjades. Deras efternamn får vi inte reda på. Kristina och Niels hade fått minst, och här är dagboken lite oklar, fyra barn. Endast ett av barnen, dottern Anna, var i livet. Kristina och Niels tycks tidigare ha levt ett liv i välstånd på en större gård, det berättas om resor till huvudstaden, ett överflöd av mat och dryck och grandiosa fester med herrskapsfolk. Kristina var beläst och klassikt bildad. När Niels avled ”i spetsen för sina ryttare”, vilket inom parentes är lite märkligt då Sverige inte var i krig vid denna tid, förändrades allt. Kristina hamnade ensam i ett torp vid ett kärr, i norra Östergötlands skogstrakter. Hur det gick till får vi inte reda på, men trots att Kristina hade ärvt en smärre förmögenhet efter Niels, valde hon att flytta långt bort från såväl herrgårdar som herrskap. Hon köpte ett torp, men hon blev ingen torpare. Livet som torpare i Sverige under 1800-talet var i sanning ingen dans på rosor, det var hårt arbete på magra, steniga marker. Arrendet betalades i form av dryga dagsverken på lantgårdarna, husen var små och kalla, sjukdomar grasserade och barnadödligheten var hög. Det är ingen slump att många av de som emigrerade till USA under 1800-talet var torpare som sökte ett drägligare liv på andra sidan Atlanten.

Så inte Kristina. Hon brukade inte åkrarna, utförde inga dagsverken och hade inga djur, förutom en katt och några höns. Hon hade förvisso en kålgård, men där växte bara örter som libbsticka, alruna och spikklubba, det vill säga arter som i folktron ansågs ha läkande eller magiska egenskaper. Hon hade gott om pengar, maten köptes av traktens bönder eller på marknaderna i byarna runt omkring. Det saknades inte talgljus, kryddor, böcker, skrivpapper eller annan lyx. Hon fick ofta gäster i form av ”herrskapet på Quarn” och annat fint folk. Dagboken berättar även om återkommande besök av officerare och även kyrkans folk tycks regelbundet letat sig ut till torpet vid kärret. I maj 1845 fick hon till och med besök av biskopen i Linköping, vilket är mycket uppseendeväckande. En så fin herre på besök i ett litet torp mitt ute i skogen kan inte hört till vanligheterna. Dagboken berättar att Kristina bjöd biskopen på en middag bestående av hjort och gris, välkryddad svan och efterrätt av pudding och söta bakverk. Vad besöket syftade till får vi inte veta i dagboken. Vi får inte heller reda på särskilt mycket om dottern Anna, annat än att hon var ogift och bodde i Linköping. Hon tycks bara kommit på besök någon gång per år, alltid i juletid. De andra barnens öde berörs inte i dagboken.

Vi får heller inte veta exakt var Kärrlyckan var belägen, men utifrån korta noteringar som ”gått raskt till Djupsjö”, ”promenerat till Hovden där isen nu lagt sig” och ”den dryga milens ritt från Djurshyttan” kan vi i varje fall placera oss inte alltför långt ifrån Getmans rike. För den som vill fördjupa sig i det hela och kanske hitta torpet finns det åtskilliga bebyggelselämningar i området, registrerade i Riksantikvarieämbetets digitala fornminnesregister.

Den andra dagboken är försiktigt uttryckt mycket besynnerlig. Jag kommer i det följande återge stora delar av den. Den är skriven med gammaldags skrivstil och jag har efter bästa förmåga tolkat och förenklat 1800-tals svenskan till modernt språk. Några delar är dock helt oläsliga, skrivna med en blandning av latinsk skrift och runor. Styckena är daterade, men datumen följer inte kronologiskt på varandra

Så här berättar Kristina med början den 4 oktober 1848;

Ivar på Bölnorp kom förbi i morse. Han hade passerat Västra allmänningen på väg hem från kolning. Då han skulle ta sig över vadet i Mossbäcken vägrade hans gamle oxe som drog kollasset, att ta ett enda steg till. Oxen stannade till, vädrade och fnös, för att sedan desperat försöka vända med hela ekipaget på den smala vägen. Ivar hade lyckats lugna den, men först efter att all kol hamnat på marken och hur han än försökte kunde han inte förmå oxen att gå över bäcken. Under tiden han försökte upptäckte han att vattnet i bäcken rann uppåt, in mot riket. Han vände om och gick tillbaka i sitt eget spår för att sedan vika av och bege sig hit. Vi talar en stund innan han beger sig hemåt. Ivar är norrifrån och menar att oxen är vittertagen, han skyndar hemåt där han har stål och kors. Jag följer honom en bit på vägen. Oxen stannar upp och vädrar oroligt. Det luktar illa i skogen. Detta är inga vittror, det är något värre! Jag känner det.

Ivar här igen under eftermiddagen, i sällskap av Ulf och andra från byn, hemmansägare och åbor. Jag bjuder dem bröd och dricka, de slår sig ner runt bordet. Ivar berättar att oxen var borta då han gick ut för att se till den i ladugården i morse, trots att såväl bås- som ladugårdsdörr varit stängda. Han hade samlat ihop de övriga och de hade tillsammans ridit till Issjön och vidare in mot riket norrifrån. När de kommit inom några hundra alnar från kärren vid Getekullen, vägrade hästarna gå vidare. Ulf, som varit till sjöss, hade tagit med sig sin långkikare och betraktat riket genom den. Han berättar att han hade fått syn på en varelse som stod upprätt invid ett stort stenblock inne bland träden. Hästen vägrade stå still och Ulf kunde bara behålla skärpan någon sekund. När han lyckades igen var varelsen borta. Jag frågar honom vad det var för varelse, men han svarar undvikande och säger att det kanske var gråben, eller en räv som ställt sig på bakbenen, eller kanske bara en högstubbe. Vi har inte haft varg i socken på länge och även mickel är en ovanlig syn numera. När jag ber honom berätta mer skakar han bara på huvudet och säger att han inte kan säga mer. Han inte längre säker på att det var ett djur, utan kanske något annat – han mumlar fram att den varken var ett djur eller människa. Den var, säger han, varken eller och både och. Ulf är tydligt illa till mods, han darrar och säger att skogen inte är sig lik, stora block är rubbade, ställda på kant, trädtoppar kapade.Jag frågar de andra i sällskapet. De litar på Ulf och Ivar, som båda är viskarlar, men de märkte själva inget annat än att det luktade illa och att hästarna vägrade gå vidare. Ulf är blek och upprepar gång på gång att ”den samlar skogen kring sig”. Jag vet vad han menar, jag vet vem den är.

Vi ber tillsammans innan de sitter upp och beger sig iväg. Det bestämdes att mötas i morgon.

5 oktober. Dålig sömn och tidig morgon. Ber länge. Sätter upp kors på dörren. Mortlar spikklubba och bolmört och kokar upp vatten. Det kommer bli en stark brygd. Strör ene och libbsticka på trappen.

Byråd vid Kungsstenarna, stor oro, oenighet, osämja. En del menar att den är tillbaka och röster höjs för att vi ska handla som förr, att ge den någon. Andra säger avvakta, åter andra avfärdar allt – de vill inte se, de vill inte tro. Några menar att det är patron på järnbruket som vill åt skogen och därför betalat ogärningsmän för att skrämmas. Sådant vet vi förvisso alla att han är kapabel till sedan han lurade till sig större delen av häradsallmänningen för ett par år sedan. Rådet enas om att försöka förmå alla att behålla lugnet, om möjligt hålla kronan och kyrkan utanför. Byfogden kontaktar brukspatron. Alla tamdjur ska stallas och ingen får vandra ensam. Vägar och stigar in mot riket måste stängas av. Kors ska ristas på väggar och dörrar, de som har bly och stål vet vad de ska göra. Byfogden tar mig åt sidan, han ber mig kontrollera, iaktta och skriva. Han är själv övertygad om att det är patron som ligger bakom, men säger att det ibland kan vara bra att ha både oxe och häst att spänna framför vagnen. Om den verkligen är åter och förvrider oss måste det finnas att läsa för de som kommer efter.

Men det blir inte som förra gången den härjade i bygden. Den tar ingen från mig denna gång.

Vandrar mot riket, antecknar medan jag går. Vattnet i Mossbäcken rinner mycket riktigt uppåt, inåt. Det forsar och porlar som förr, men åt fel håll. Gärdesgården vid Stortallsbacken är uppriven i hela sin längd. Gränsmärkena är borta. Luften inne i riket skimrar och dallrar som under en varm sommarmorgon trots att det är frost på marken.

”Lokke capras suas agit”. ”Pater noster, qui es in cælis”.

Det här är latin. Google translate föreslår olika varianter på; ”Lokke kör sina barn” medan en bekant som är latinare översätter det till ”Lokke driver sina getter”. Det överensstämmer med ett talesätt som finns dokumenterat inom folktron så sent som under 1800/1900-tal. Lokke/Locke är en dialektal benämning på den fornnordiske guden Loke. Denne var, bland mycket annat, känd för att kunna skifta hamn och han fick sin mun igensydd av dvärgen Brokk. ”Pater noster, qui es in cælis”, är inledningen till fader vår på latin.

Kristinas dagbok fortsätter:

Någonting rör sig inne bland träden, det är inte ett djur, det är inte en människa, det är ett mörker. Jag ser det inte, men jag känner det. Jag har märkt den och den har märkt mig. Det luktar som vid höstslakten. Skogen är tyst, märkligt tyst, det blåser hårt, träden vajar, men det är ändå helt tyst, som i en grav. En falk flyger över mitt huvud med näbben vidöppen och skriar, lika högljutt som ljudlöst.

Jag känner det i hela kroppen, det råder ingen tvekan. Den har åter kommit in i vår värld, för att hemsöka de gudsfruktiga. Den tycks mig starkare än förr. Demonen, älvornas älva, alvernas alv, hamnskiftaren från urtiden. Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över oss. Har inte denna bygd lidit nog!

Vänder hemåt, kontrollerar dörrar och lås, plockar fram det skrivna blyet.

3 oktober. En lugn natt, men en hektisk dag. Väcktes av att det bankade på dörren. Det var Långe-Mats. Hans dotter Signe och drängen Olof är borta, de hade lämnat gården i gryningen och sprungit österut. Vi gav oss ut och letade och fann Signe vid Värrängen. Hon stod på knäna i leran, med ryggen mot riket och reagerade knappt då vi kom fram. Vi försökte tala med henne, vi ropade, vi bad, men hon var som förstenad och stirrade bara tomt framför sig. Mats slog till henne i ansiktet medan jag drog den stackars flickan i håret och sedan släpade vi gemensamt iväg med henne. Efter en stund kom hon till sans och kunde gå själv. Olof är försvunnen. Jag ser mig omkring och i mossan finns dubbla fotspår som leder in mot riket. Jag följer dem en bit, men de försvinner när marken blir torrare och jag vänder om, alltmedan jag ber för den stackars drängen.

Middag hos Mats. Signe har kollapsat i säng. Hon har inte sagt ett ljud sedan vi hittade henne. Olof står inte att finna. Vi letar vidare, men utan resultat och jag vänder hemåt efter några timmar. Det är lugnt och tyst i skogen, men det luktar fortfarande, det luktar som när man sveder grisen vid slakten.

Åter hemma, det börjar skymma, tänder ljus och skriver. Katten har krupit in i ett hörn och väser, hönsen har tystnat. Dörren går inte att stänga, den passar inte länge in i sin karm. Genom glipan hörs ljuden av steg i gruset utanför. Jag går ut för att se efter. Det är Olof, han tittar på mig och säger med entonig och sorgsen röst; ”jag går nu och du ska följa med”. Därefter börjar han långsamt gå mot skogen och tecknar åt mig att följa med. Jag stannar vid dörren. Han är inte längre vad han ska vara. Det är demonen, den har förvridit sinnet på honom, tagit sig in i honom, gjort honom till något han inte är. Den använder honom för sitt eget syfte, men jag vet vem den är. Jag blundar med ena ögat och stirrar skarpt på honom. Då är han inte där längre. Det är sant som det är sagt, demonen tål inte att bli betraktad såsom Arges betraktade sina bröder.

Dörren går att stänga. Det luktade förut, men inte längre. Katten kommer fram, hoppar upp i mitt knä och spinner. Vi somnar.

7 oktober. Uppe i gryningen, går ut för att se till hönsen. Marken är full av döda möss. Katten vägrar gå ut. Hönsen är döda. Sopar undan mössen, lägger hönsen i vedboden och beger mig till Oscars nästgårds. De har offrat djur, nackat flera höns och grävt ned ett lamm levande framför huset. De säger att det ska skydda dem, men sådant hjälper inte. Det är inte någon simpel kreaturspest som drabbat bygden. Jag ber för dem.

Vidare upp längs vägen till Eriks. Möter honom där han sitter alldeles förkrossad under vårdträdet framför mangårdsbyggnaden. Hans dotter Anna var borta hela natten. Hon kom tillbaka i gryningen och berättade att den hade rövat bort henne. Hennes kläder var i trasor. Erik ber mig tala med henne. Jag gör så, i enrum. Hon berättar att trollet hade burit iväg henne på sin rygg, in i skogen och ner i sin grotta. Den hade en stor gryta på spisen, det lös av guld och silver i tak och på vägg. Anna skulle stå brud. Hon säger att hon hade läst Fader vår och hållit upp sin kniv mot trollet. Detta hade då ryggat tillbaka och hon hade lyckats rymma.

En befängd historia. Jag ber henne svära på bibeln och då bryter hon ihop och erkänner hon att hon hade vänslats med grannpojken och inte vågat gå hem i mörkret. Jag ber för henne och lämnar gården. Detta är en annan skam. Den får de hantera själva. Vänder hemåt.

Knut, klockaren, kommer på besök. Han berättar att ryktet om händelserna nått prästen och att han ber för socknen. Kyrkan kommer se bort om socknen bestämmer sig för att ge den någon. Det samlas in uppgifter om var löskert folk och patrask befinner sig. Innan han gick gav han mig ett kors, trots att han vet att jag redan har flera.

Strax efter att Knut gått kom Sixten, syssloman vid domkyrkan i Linköping. Jag känner honom sedan länge, han är stum sedan födseln. Han medförde ett brev från biskopen. Jag läser det noga, det förklarar mycket men inte allt. Sixten stannar och vi äter tillsammans. Brevet lägger vi på biskopens instruktion i en flaska som vi nogsamt gömmer i jordkällaren, vid första hörnstenen till vänster.

Det mörknar och det luktar. Jag kan se den genom fönstret, en lång vederstygglig gestalt. Den står på andra sidan ladugården, men jag kan ändå se den. Den vidrige, demonen, den som kallats vargens fader. Den står på flera ställen och ingenstans samtidigt. Hela dess väsen är svek, den är allt som är förkastligt. Den förvrider verkligheten, den ändrar tiden. Där den är finns inget annat. Den rör sig genom berg och träd, men utan att passera dem. Den är både och – och varken eller.

Den tickar, som en jättelik spinnrock. Jag ser rakt mot den, men ljudet hörs ändå bakom min rygg. Dess stygn är skarpa och den måste byta hamn om den ska kunna göra sig hörd på människors sätt. Nu kan den bara ticka och surra, som ett kryp. Den är på samma gång övermäktig och ömklig, den är alltid vedervärdig. Den känner mitt förakt, men erfar ingen rädsla härifrån! Vi ser den röra sig varv på varv runt huset, men för varje varv har den gått ett varv mindre. Den närmar sig och avtecknar sig som en alltmer högrest, mörk gestalt i mörkret.

Därpå följer flera sidor som delvis är skrivna på latin. Texten upprepas gång på gång, med små variationer;

”Jag besvärjer er, älvornas älvor, Gordin, Ingordin, Gordin, Gordan, Ingordan -du stannar där, du kommer inte in. I faderns sonens och den helige andes namn. Gordan, Tordan, Ingordan, din sons bane ristat i bly, ditt öde i skrift- du viker undan”

Så fortsätter det sida upp och sida ner innan det åter blir mer begripligt.

5 oktober. Det är morgon. Sixten sover fortfarande. Han talade i natt. Han bjöd med mig in till riket. Rösten var min och orden mina egna. När jag väcker honom minns han inget av detta, han är stum som förr och skakar bara på huvudet. Hans väst sitter bakfram, den är knäppt i ryggen, varenda knapp.

Det är en fin morgon, det märks ingenting av nattens händelser. Tillsammans beger vi oss till byrådet. Det berättas att man i gryningen lurade en lösker man att vandra genom riket, med löfte om en sup och riklig kost. Han gjorde så, man följde honom med blicken då han försvann in bland block och träd. Efter ett par timmar kom han åter, oskadd utan något annat att berätta om än att han blivit av med en sko då han genade över ett kärr. Han fick ordentligt med mat och sprit och kördes därefter på porten. Jag kan bara skaka på huvudet över denna enfald. Demonen låter sig inte luras, den väljer själv.

Olof är fortfarande försvunnen

Ivar berättar att oxen är tillbaka.

Brukspatron har erbjudit sig att köpa skogen.

Där slutar dagboken. Jag har gått igenom alla övriga dokument i kartongen, utan att hitta mer från Kristinas hand.

Dagbokens ”Gordin, Gordan, Ingordan” har jag sett många gånger. Det är medeltida besvärjelser. Det finns många exempel, merparten inristade med runor eller latinsk skrift på blybleck. Dessa kan idag hittas i jorden vid medeltida bebyggelse. Det är namnen på tre demoner eller älvor som under svunna tider uppfattades utgöra ett stort hot mot människors liv och hälsa. I en bevarad handskrift som nu förvaras i Uppsalas universitetsbibliotek står till exempel att läsa: ”Adiuro uos elphos elphorum gordin. Ingordin. Cordi´et ingordin”

Det kan översättas till: “Jag besvärjer er, älvornas älvor, gordin. Ingordin. Cordí och ingordin”

På ett blybleck från Möllegård i Danmark står det: “Jag besvärjer er alvmän och alvkvinnor och alla demoner vid faderns sonen och den helige anden och vid alla guds helgon att ni inte skadar denna guds tjänarinna, Margareta.”

I Danmark och Norge hittar man många sådana bleck med hjälp av metalldetektor och det förs en livaktig vetenskaplig diskussion kring hur texterna ska tolkas. I Sverige är materialet betydligt sparsammare, men det görs en del fynd även här. På ett blybleck som framkom vid en utgrävning i Fosie by för tio år sedan får de tre tidigare kända demonerna sällskap av ett fjärde, tidigare okänt väsen Tordan; Gordin, tordan ingordan

Vem denne är ska jag låta vara osagt, men vad jag vet är Tordan bara känd från två platser. Dels i form av en inristning med klumpig skrift på ett blybleck i den medeltida byn Fosie i Malmö och dels i fin skrivstil på lumppapper från torpet Kärrlyckan, invid Getmans rike. Jag har hållit båda texterna i min hand, jag vet inte om det är en välsignelse, förbannelse eller bara en ren slump utan någon djupare mening.

Allt detta väcker fler frågor än svar. Jag kommer nog återvända till Kristinas dagböcker och kanske även till Getmans rike framöver, men i nuläget överlåter jag till andra att tolka texten. Visst lockar det arkeologen i mig att leta efter Kärrlyckan i fält, men det får anstå. Det blev lite för mycket att smälta med all folktro, folkmedicin, fornnordiska hamnskiftare och arkeologiska fynd blandat med baggböleri och beteendestörd allmoge. Jag ska ta mig en kopp kaffe och koppla av med lite datorspel. Jag testringde en kompis nyss och telefonen fungerar utmärkt, tack och lov.

Signaturmelodi

Vi hörde Ludvig Josephson och Petra Werner läsa “Getmans rike igen”, skriven av lyssnaren Karl. Och därmed är Creepypodden kuvad och tämjd för den här gången. Men om två veckor har vi hunnit arbeta upp samma vilda vansinne om vanligt – och då är det ju faktiskt också Creepypoddens 200:ade avsnitt. Vi har förberett något lite speciellt för att fira. Ingen femdelars superföljetong den här gången, ska sägas, men ändå något speciellt. Vi hörs då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.