Avsnitt 103: Ensamma män

Nu ska jag bli lite personlig. Jag hoppas ni ursäktar det.

En av de saker jag är mest rädd för är att bli ensam. Att sitta vid köksbordet på kvällen med en enda tallrik framför sig och komma på sig själv med att inte ha pratat med någon på hela dagen. Att scrolla igenom ens SMS-inkorg och se att det var veckor sedan det kom något från någon annan än SJ, ens mobiloperatör eller Postnord. Att behöva prata med någon, men inte kunna.

Den ofrivilliga ensamhet som ibland känns en del av den svenska folksjälen skrämmer mig outsägligt mycket. Och siffrorna visar att det är i farans riktning. De står där de står, som om de var orubbliga: många svenska medelålders män är ensamma. Även ensamma kvinnor finns, förstås, men det verkar som att ensamheten är en mer systematisk risk för männen. Enligt SCB saknar 17 procent av dem en nära vän, att jämföra med 11 procent av kvinnorna. Våren 2016 gjorde Aftonbladet stora reportage om ensamheten, och stödde sig på en undersökning de gjort. Siffrorna blev ännu tydligare när man kom ner på geografisk nivå: I Borås fanns 2015 102 ensamhushåll bland männen och 22 bland kvinnorna. I Tidaholm var 22 män ensamstående, jämfört med 8 kvinnor.

De 22 männen i Tidaholm. En dag kanske jag blir en av dem.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och idag ska vi prata om ensamma män. Ni vet vad ett av skälen att män i heterosexuella relationer blir ensamma är, va? Åtminstone jag tror det handlar om traditionella könsroller. Kvinnan i relationen tar hand om det sociala: bokar upp middagar, håller kontakten med folk, kommer ihåg födelsedagar. Mannen finner sig i det bekväma arrangemanget att bara behöva följa med när det gäller. Men så tröttnar kvinnan och skiljer sig, eller så dör hon. Mannen står kvar där, ensammare än någonsin, mitt i krisen. Det är ett system som ingen vinner på.

Och ibland känner jag igen mig i dess upptakt. Jag inser att jag glömt höra av mig till någon på länge. Jag blir rädd när jag ser i kalendern att det inte är jag som planerat någon av de middagar och fester som kommer. Och jag förstår att jag i djupet av min fostran är likadan. Att jag löper samma risk. Att jag i allra högsta grad en vacker dag kan finna mig i den situationen jag är allra mest rädd för: ensamheten.

Vad har det här med en skräckpodd att göra, tänker du? Jo, med den där ensamheten som utgångspunkt har du en bördig jord för berättelser. I veckans avsnitt tänkte jag berätta två av dem, och de är likadana. Ni kommer höra hur.

Vi börjar i norra Sverige, med att berätta historien som lyssnaren Rune skickat in. Jag kallar den “Brorsans kamera”.

Jag har kommit upp i en ålder där jag har slutat tänka på cancer som en sjukdom, och mer som det sätt på vilket de flesta dör. Så många omkring mig har gått bort den vägen. Själv fick jag kräfta i prostatan för några år sedan, även om jag hade turen att få den upptäckt i tid. Cellgifter och strålning hjälpte då, men efter vad jag sett av andra vet jag att tumörerna oftast bara vaggas till sömns för en tid, för att sedan återkomma värre än förut.

Förr tänkte jag sällan på döden. Nu gör jag det ofta. Kanske är det ofrånkomligt att också älta huruvida det finns någonting som väntar på andra sidan. I hela mitt långa liv finns det egentligen bara en sak som någonsin inbillat mig att så kan vara fallet. Först gjorde det mig illa till mods. Nu känner jag snarare förtröstan.

Jag är uppvuxen i avfolkningsbygd, en bit längre norrut än midjan. Min mor var ensam med mig och min bror. När de började kalla hennes yrke för lokalvårdare fnös hon högt och svor på sin finlandssvenska. Själv kallade hon sig aldrig för annat än städerska, och tyckte att om de nu vill höja hennes status kunde de väl hellre visat det på lönen.

Min bror var sju år äldre än jag. Det talades aldrig om några fäder i huset, men så snart jag blev gammal nog förstod jag att vi inte hade samma. Idag hade man säkert satt någon diagnos på honom, någonting inom Aspergerspektrumet eller kanske rentav full autism. Han var hopplös bland folk och höll sig helst för sig själv. Kanske hade hans personlighet präglats av att vi bodde avsides, långt in på en skogsväg en bra cykeltur från andra. Han hann tillbringa rätt många år ensam med mor innan jag kom, och jag hade ju dem båda från första början. Mor var den enda han stod nära, och det på gränsen till beroende.

Jag visste alltid att jag skulle flytta hemifrån så fort tillfälle gavs. Jag pluggade en hel del för att få de betyg som krävdes. Sedan kom lumpen. Ing 3, Boden. Bror fick förstås frisedel. Sedan sökte jag universitet och mor följde mig till stationen för att vinka av mig, och efter det kom jag egentligen aldrig hem igen. När det hade gått tillräckligt med tid hamnade mina pojkrumssaker i kartonger på kattvinden, och mitt gamla rum blev bara ett gästrum där jag kunde sova om jag kom för att fira jul och tillbringa någon vecka över sommaren. Bror bodde kvar hemma. Gammpojk, som det kallas.

När han blev en bit över fyrtio måste något ha hänt. Jag fick aldrig veta vad, men mor bestämde sig tydligen för att sparka ut honom. Som jag fått det berättat för mig av gamla bekanta på bygden ordnade hon en arbetsintervju åt honom och gick med själv för att föra hans talan. Det var ett jobb på en mekanisk verkstad i den större stad som låg närmast. Bror hade alltid gillat motorer och bilar, och det arbete han skulle göra krävde egentligen inte ens det som merit. Det var en tjänst som någon sorts allt-i-allo. Inte mycket lön, förstås, men tillräckligt för att mor skulle kunna skaffa honom ett hyreskontrakt. Hon hade bekanta i staden, tanter i hennes egen ålder som gick med på att hålla lite reda på honom mot några flaskor hemkört som symbolisk betalning. Och så flyttade bror hemifrån han också. Hon hade väl hoppats att han kunde träffa en flicka. När mor inte fanns i hans närhet hade jag ingen kontakt med honom alls, men jag förstod på vad han berättade senare hur mycket han vantrivts.

Kräftan tog mor strax efter att hon fyllt sextio. Hon hann inte ens bli pensionär. Kanske hade hon inte trivts med det ändå. Hon var en sådan som aldrig visste vad hon skulle göra med fritid. Hon hade säkert haft ont mot slutet, men hade förstås tigit som muren tills det inte gick längre. När väl domen föll gick det snabbt. Hon hade in i det sista tjatat på personalen att inte oroa mig i onödan och att det minsann fanns gott om tid. Det gjorde det inte. När jag åkte hem var det för begravning och mottagning, och jag träffade min bror för första gången på många år. När vi skulle reda ut arvet visade det sig att mor hade lyckats spara en del under de sista åren. Husets hade knappt något värde med stadsmått mätt. Vi behövde inte många ord för att avgöra saken, min bror och jag. Han sa upp sig och flyttade hem igen. Arvet fick han ta hand om själv. Mor var ekonomisk intill snålhetens gräns, och inpräntade i oss båda självhushållets värde. Kött fanns alltid att få billigt efter jakten, skogen var full av bär och svamp, det steniga trädgårdslandet gav potatisklasar i mängder. Arvet som helhet motsvarade inte många månadslöner för mig, men som han levde skulle det räcka länge och väl.

Jag märkte inte mycket av bror. Jag hade mitt eget liv, kände att jag var en annan nu än när vi delade samma tak och att vi inte längre hade någonting gemensamt. Men när han fyllde femtio tyckte jag ändå att det var dags att hälsa på, och tog bilen tillbaka. Huset var som jag minns det, om än aningen mer åtgånget av kalla vintrar och blöta somrar. Inuti samma sak. Varje föremål på samma plats. Mortelsamlingen, kopparpannorna på väggarna. Jag såg att han också hållit mors rum precis som det var, fast det var husets bästa och jag gott tyckte han borde tagit det till sitt eget. Inte nog med att rummet såg ut som om mor just klivit ut genom dörren, det var också dammat och rent. I garderoben hängde allt nyborstat och i ordning, från den gulnade bröllopsklänning det aldrig talades om till den blommiga finklänningen som hon varit så rädd om, den som åkte fram varje gång något skulle firas men aldrig annars. Jag skakade väl på huvudet. Man hör sådant om föräldrar som förlorar sina barn, men sällan tvärtom.

Jag hade köpt honom en kamera i present. En fin systemkamera. Jag minns än idag att det var en Canon T90, och att säljaren berättade för mig att det var den tåligaste kamera som någonsin byggts, även om modellen hade några år på nacken. Den kostade en hel del. Jag antar att jag skrev av kostnaden på mitt dåligt samvete. Vi hade bara hörts för att växla några ord kring storhelgerna, över knastrig landlina som ofta låg nere om det hade blåst uppe i skogarna; gick inte tonen fram fick det väl gå ett år till. Bror hade alltid varit intresserad av naturen, och jag tänkte att kameran kunde bli en förströelse. Han skulle kunna fotografera fåglarna nere i vassen, eller rådjuren som brukade komma om kvällen för att palla surkart från vildapeln nere vid tomtgränsen. Tackar, sa han kort, och bockade sig som mor hade lärt. Jag visade honom hur man bytte batterier och hjälpte honom ställa datumet rätt, och sedan var det inte mer med det.

Bror blev inte äldre än mor. Han fick inte ens fylla sextio. Vi hade en granne som brukade se till honom någon gång i veckan, och turen föll sig så att han inte behövde ligga mer än någon dag. Hjärtat gav upp. Knall och fall. Han hade helt enkelt säckat ihop över köksbordet. Det var vinter, både vedspisen och kakelugnen hade brunnit ut efter någon timme och lämnat huset utkylt, så han hade hållits sval.

Min fru insisterade på att följa med upp och hjälpa mig med döstädningen. Det var hon som påpekade att bordet där han lämnat det jordiska var dukat för två. Jag kan inte tänka mig att han väntade gäster, så jag kunde bara anta att det var någon egenhet han lagt sig till med. Lappsjukan har fått folk att göra underligare saker.

Vi gjorde inte mycket. Han hade inte lämnat något efter sig. Vi städade, gick igenom pärmen där alla viktiga papper samvetsgrant hade tryckts ner i plastfickor, låste och åkte hem. Huset blev en surdeg som vi aldrig tog tag i och alltid sköt framför oss. Det fanns planer på att göra det till en sorts sommarstuga, eller att sälja, men det kom alltid annat i mellan och det var enklare att låta saken bero.

En sommar ringde grannen från byn och berättade att han varit förbi huset för första gången på länge, tagit en lov till baksidan och sett några spräckta takpannor. Gubben hade egen nyckel, gick in, och mycket riktigt hade det regnat in ett bra tag. Vattenskadorna var omfattande. Jag såg ingen annan råd än att åka upp själv för att se vad som kunde göras.

Granngubben hade inte överdrivit. Det hade runnit vatten rakt nedför takstolarna, och fyllts på och torkat ut i omgångar. Tapeterna buktade och trossbotten luktade mögel. Möblemanget var mest avlutade furumöbler och därmed nästintill osårbara, men alla textilier och annat lösör var förstört, och bara att lasta på hyrsläp för bortforsling till tippen medan en lånad byggfläkt fick stå och brumma för öppna fönster. Bland grejerna hittade jag brors kamera. Det var kondens i objektivet, och jag hyste inget större hopp om att få igång den igen, men när jag öppnade luckan såg jag att filmrullen som satt i var tillbakaspolad och visade röd flik. Säkert var det samma som satt i när jag gav den till honom. Han hade fotat slut på bilder, lagt kameran ifrån sig och låtit den vara. Jag lämnade den kvar, men filmen tog jag med mig hem till staden, och i samma veva som jag åkte till butiken för att lämna årets semesterbilder till framkallning lämnade jag in den också.

Fukten hade krupit ända in i negativen. Så mycket för säljarens lovsång till kamerans tuffhet. Man kunde ändå urskilja något av bilderna. Bror hade knäppt flera stycken på den familj gröngölingar som bott uppe i skogen i generationer och som ibland kunde skymtas när de hoppade runt i morgongräset nere på ängen. Där fanns ett par tranor, som något senare också tycks ha fått en unge. Skogsbrynet i kvällning med något som skulle kunna varit en älgstuss i flykten. Men där fanns också en handfull andra bilder, alla tagna inomhus och med självutlösare. Varje framkallat kort hade datumkoden kvar i nederkant, och det var inte svårt för mig att hitta mönstret i siffrorna. Det var julafton, min brors födelsedag, min mors födelsedag, och så julafton igen.

Motivet är detsamma på alla. Kameran står på köksbänken och utsnittet är lite underligt eftersom objektivets är svårt att få i rätt vinkel. Köksbordet är dukat för två. Min bror kan jag se tydligt, omöjlig att ta miste på med sin krumma rygg, sina långa armar och sina tjocka glasögonbågar. Vem som sitter bredvid är inte lika lätt att se. Fuktskadorna har gjort figuren alldeles suddig, och ansiktet är inte mer än en grå fläck.

Jag kan inte ta gift på att min bror inte haft något damsällskap som han aldrig velat berätta för mig om, vem nu det skulle vara, eller att han kanske inte var lika noggrann med mors kvarlämnade saker som det verkade när jag kom på besök. Allt jag kan säga säkert är att den kvinna som finns på bilderna jämte bror min har samma blommiga klänning på sig som mor alltid bar när hon ville vara fin, och att den sitter precis lika illa på henne som den alltid gjorde på mor, och att min bror inte varit så ensam där uppe i skogen som jag trodde.

Ni har hört lyssnaren Runes historia “Brorsans kamera”, uppläst av mig.

Och ja, ni kommer känna igen er i upplägget i nästa berättelse. Men om två berättelser är lite lika är det inget problem, om de båda är så välskrivna. Ludvig Josephson läser “50 år i tystnad”, skriven av samma lyssnare som skickade in “Mannen i asken” som vi berättade i avsnitt 90 av Creepypodden: lyssnaren som kallar sig Gehn.

För snart tre vintrar sedan dog Carl, min 11 år äldre bror. Han blev bara 59 år gammal.

Han hittades uttorkad och nedfrusen bakom frukostbordet i sin enkla stuga på det vackra jämtländska fjället, iklädd endast en nattskjorta. I vänstra örat satt en matgaffel instucken och bitar av det trasiga örat låg bredvid på golvet. Där hade han legat död i tre vintermånader innan han upptäckts av en granne som larmat polisen. Huset hade varit låst från insidan och det fanns inga tecken på inbrott.

Enligt läkarprotokollet var dödsorsaken hjärtsvikt orsakat av högt blodtryck vilket i sin tur var resultatet av lång tids stress och utmattning. Hans högra handled visade sig vara bruten och hade troligen varit inflammerad en tid innan han dog. Han hade stora skavsår och blåsor i händerna och kraftiga blåmärken på låren. Obduktionen visade även att Carls tunna kropp, hans muskler och organ, vid dödsögonblicket var lika slutkörda som en 90-årings. Märkligt var att han i drygt ett decennium bott för sig själv i sin natursköna stuga, belägen i en fridfull slänt med huggkubbe och vedeldad bastu, där en enskild grusväg slutade. Han hade arbetat deltid som arkivarie på kommunarkivet i Östersund in i det sista. Ett inte särskilt stressigt jobb. Så omständigheterna kring hans död fick mig att fundera mycket.

Jag och min bror växte upp i Tullinge och hade aldrig varit varandra särskilt nära. Den stora åldersskillnaden på 11 år var en av anledningarna, men även det faktum att han var fullkomligt döv.

Det hade skett en olycka innan jag föddes, när Carl bara var nio år gammal, som slagit ut hans hörsel fullständigt. Sedan dess var han minst sagt svår att kommunicera med. Jag fick aldrig riktigt reda på exakt vad som hänt, annat än att han vid olyckstillfället hade fått en kraftig elektrisk stöt som bränt av hörselnerverna. Det var ren tur att han överlevt och han blev därefter introvert, tillbakadragen och argsint. Det gör väl något med en person som plötsligt inte längre får möjlighet att höra ljudet av skratt, som inte längre får njuta av musik eller uppfatta naturens läten. Jag tyckte alltid synd om honom och såg upp till min tillslutna bror med den respekt som en soldat gör när den står inför sin ärrade kapten. Han var i gengäld inte särskilt snäll mot mig och brukade binda fast mig eller låsa in mig på toaletten för att bli av med mig. Jag fick utstå mycket hårda tag när våra föräldrar inte såg på. Han flyttade hemifrån när jag var 8 år.

När han nu gått bort tillföll den enkla stugan på fjället mig, som närmast levande släkting. Carl hade själv ingen familj, hade aldrig haft någon. Jag åkte upp några veckor efter begravningen för att titta till huset. Den vanligtvis ordentligt plogade vägen som ringlade sig den sista sträckan upp mot huset hade nu snöat igen med en decimeter av snö. Jag slirade mig upp den sista biten och fick koppla in fyrhjulsdriften på min stadsjeep. Några gånger behövde jag backa och ta ny sats, innan jag till slut kunde parkera bredvid hans gamla Saab. Den stod tyst och slumrade på uppfarten under ett vitt täcke. Tre gånger tidigare hade jag varit där och hälsat på medan han fortfarande var i livet och stället såg ungefär likadant ut nu som då. De massiva raderna av ved var prydligt staplad i boden och julkärvar var placerade runt om. Enplansstugan låg med sin mörkbetsade fasad och blickade ut över de milslånga, snöklädda vidderna. Vinden kom bitande in från norr och fick glasrutorna att knäppa och knaka.

Jag greppade snöskyffeln som låg i bagageutrymmet och skottade mig bort mot trappan. När jag steg innanför dörren till huset var det stilla och vinden hördes bara dämpat. Från fönstergluggarna kastade dagsljuset hårda skuggor från sidan och lämnade stora delar av rummen mörka. I hallen stod en spann med fruset vatten. Troligen från brunnen utanför. Jag behöll mina svettiga kläder på och gick bort till den gamla gjutjärnskaminen i mitten av stora rummet. Från den välfyllda vedkorgen la jag in fem symmetriskt kluvna vedträn av björk, några stickor och en sida tidningspapper. Snart var elden igång. Ovanpå kaminen stod fyra änglar av porslin som jag hastigt plockade bort och la ner i en låda. Carl bodde sparsmakat med endast det allra nödvändigaste. Naturmaterial och naturfärger. Praktiskt och funktionellt. Åtminstone brukade det vara så. Nu hängde färggranna julstjärnor i vartenda fönster och porslinstomtar stod utplacerade på borden. Det var verkligen inte likt min bror. Varken han eller jag hade någonsin varit särskilt förtjusta i julen. Inte ens när vi bodde hemma.

Jag satte mig på sängen i sovrummet och började packa upp min ryggsäck. Mobilen la jag åt sidan. Här fanns ingen täckning och Carl hade såklart ingen fast telefon. Här existerade bara den natursköna tystnaden. Jag kände i min jackficka och tog fram en plastfigur som jag stoppat ner där innan jag åkt hemifrån. Vid tidpunkten för Carls obduktion hade hans vänstra hand fortfarande varit hårt knuten och i den hade obducenten hittat ett gammalt penntroll utan huvud. Den lilla huvudlösa kroppen var smutsig och nött. Jag mindes att Carl alltid haft den på sänghyllan i sitt pojkrum när jag var liten och att den hade betytt något för honom då. Nu visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med den. Det var så konstig att han sparat den alla dessa år. Jag la den tills vidare på byrån i hallen medan jag fortsatte att packa upp.

Efter ett snabbt besök på dasset, som låg tio meter vid sidan av huset, återvände jag huttrande till värmen från brasan och gick in i tvättrummet för att skölja av händerna. Carl hade här ett handfat och spegel, ett skåp med hygienartiklar, ett litet badkar och ett par krokar med handdukar. Jag tvättade av mig med en skopa vatten som jag tinat upp på kaminen. Medan jag stod och torkade mig märkte jag att det på den ena handdukskroken stod ”Han” medan det på den andra stod ”Hon”.

Jag log för mig själv. Carl hade vid mitt senaste besök, ett par år tidigare, haft en röd hårborste liggande på hyllan bredvid handfatet. Det var en smula komiskt eftersom Carl själv inte haft något hår på skallen sedan han passerat fyrtio. När han upptäckt att jag sett borsten hade han bara ryckt åt sig den och stoppat in den i ett skåp. Den sura gamla stöten hade så långt jag mindes visat en envis stolthet över att klara sig själv. Han hade alltid bott själv, aldrig klarat av att dela utrymme med någon. Och så vitt jag förstått aldrig haft någon kvinna att värma sig hos. Men jag förstod nu att han trots allt måste ha längtat efter någon, och förberett sig ifall hon skulle dyka upp.

Jag eldade även igång vedspisen i köket och satte på en kastrull vatten. En kopp kaffe skulle värma gott. Jag slog mig ner i den hårda kökssoffan medan jag väntade på att vattnet skulle koka upp. Längre in vid väggen såg jag hur ett papper stack ut från under soffans sits, som också var ett lock till ett utrymme inuti möbeln. Jag ställde mig upp igen och öppnade locket. I förvaringen under låg travar med böcker omsorgsfullt staplade. Det var mest litteratur om skog och natur, mytologi och historia, men även lite faktaböcker om byggteknik och trähantverk. Där låg också brevpapper och skrivmaterial. Pennor, kuvert, och fem inbundna skrivböcker. Jag plockade upp den översta skrivboken och knöt upp remmen som var virad runt läderomslaget.

Carls fyrkantiga skrivstil avtecknade sig på sidorna. Bladen innehöll anteckningar eller dagboksnoteringar som han skrivit. Jag visste att Carl brukade skriva mycket. Antagligen för att kunna släppa på tankar och funderingar som han inte ville eller kunde dela med någon annan. Nyfiket satte jag mig ner igen och läste några rader i uppslaget. Det stod:

”…sedan kommer jag även behöva lägga om den nedre delen av taket som vetter mot vägen, eftersom läkten där har ruttnat och fått vindskivan att lossna. Så fort snön har smält från hela taket åker jag till stan och handlar material…”

Noterat på insidan av bokpärmen var årtalet 2008 och jag förstod att skrivböckerna troligtvis följde en kronologisk ordning. Denna skrivbok var tydligen den första av fem. Jag la dem allihop på köksbordet och gick för att hälla upp mitt kaffe. Bland de vanliga helbruna kopparna i skåpet fanns en ny blommig kopp jag inte mindes att jag sett förut. Jag sorterade upp kopparna på rad och ställde den blommiga längst bak.

Solen var redan på väg ner bakom fjälltopparna i horisonten och vinden hade mojnat till ett stilla viskande utanför knutarna. Medan jag väntade på att kaffet skulle rinna igenom noterade jag ett svagt klingande som kom någonstans ifrån. Det dök upp kort och försvann sedan. Kunde varit vad som helst utanför som svajade i vinden. Jag tände en fotogenlampa på köksbordet och två stearinljus medan dagsljuset avtog. Jag slog mig ner med kaffekoppen.

De första två böckerna var från 2008 och 2009. Jag läste dem med en intensiv nyfikenhet, och kunde inte lägga dem ifrån mig. Fast anteckningarna mest handlade om vardagen, obetydliga händelser på arbetet och kommande planering kring huset så blev jag äntligen insläppt innanför min brors tillslutna fasad. Jag kunde för första gången få ta del av hans tankar, hans ständigt gnagande oro och även små saker han gladdes åt. Vid ett ställe skrev han till och med att han önskade att han haft en bättre kontakt med mig. Inte nödvändigtvis mer kontakt, men en vänligare och öppnare dialog. Jag fick en klump i halsen. Det framkallade ett minne från vår barndom.

Det måste varit sommaren innan jag skulle börja i första klass. Carl hade två år tidigare gått ut nian i samma skola och vår mamma hade bett Carl att ta mig med sig och visa hur skolan såg
ut. Hon hade nog tänkt att det skulle skapa en gemensam beröringspunkt mellan de två omaka bröderna. Jag hade blivit glad över att få följa med brorsan alldeles själv. Carl däremot hade visat sitt missnöje genom att kasta på sig sin skinnjacka och sätta upp ett tempo som jag inte kunde hänga med i. Skolan låg på ungefär 15 minuters gångavstånd från vårt hem men redan efter fem minuter hade jag tappat Carl ur sikte. Det hade såklart varit meningslöst att ropa efter honom, så jag hade försökt leta mig fram längs gator och skogsstigar själv. Vid en nyuppslagen byggarbetsplats hade jag blivit stående för att se på hur två arbetare lossat plank från en lastbil med kran. Efter ett par minuter hade de pausat, gått iväg och lämnat manöverdosan till kranen hängandes vid lastbilen. Jag hade inte kunnat motstå frestelsen utan smugit fram och tryckt på en av knapparna. Med ett brak hade tre tjocka plankor fallit ner från kranens gripklo och missat mig med bara någon meter. Plötsligt hade brorsan dykt upp från ingenstans, slitit manöverdosan ur händerna på mig, lyft upp mig och sprungit iväg med mig under ena armen innan byggarbetarna hunnit upptäcka vad som hänt. Några kvarter längre bort hade han släppt ner mig igen och varit utom sig av ilska. Jag hade aldrig tidigare sett honom så arg. Han hade tecknat hetsigt åt mig vilken idiot jag var, men sedan helt oväntat gett mig en hård kram. Det hade aldrig hänt förut. Och det hände aldrig igen efter det. När han släppte mig ur greppet darrade hans händer och han hade tårar i ögonen.

Jag vaknade ur mitt dagdrömmande av en kompakt tystnad som slutit sig omkring mig. Eftermiddagen hade övergått till kväll och vinden som tidigare hållit liv i omgivningen hade nu helt dött ut, vilket lämnade stugan som i ett ljudlöst vakuum. Jag var tvungen att knacka några gånger i bordet för att försäkra mig om att jag inte också tappat hörseln. Men mina egna ljud hördes tack och lov. Den nya, smått obehagliga tystnaden fick mig att lämna stolen jag satt på.

Magen knorrade och upplyste mig om att jag kanske borde ha köpt med mig lite matvaror när jag passerade den lilla byn som låg tre mil från stugan. Jag rotade runt i skafferiet och hittade till min glädje en gammal konservburk med fiskbullar i hummersås. Det var något jag ofta ätit som barn så den öppnade jag förväntansfullt och ställde direkt på den varma vedspisen. Jag sneglade genom fönstret. Nattkölden hade började få de upptinade rutorna att börja frosta i kanterna igen. Himlen var stjärnklar. På stående fot sörplade jag i mig de ljumma fiskbullarna med en stilla njutning, även om jag tyckte några av dem lämnade en konstig eftersmak. Åren som passerat sedan min senaste burk med fiskbullar hade väl tonat ner min upphöjda uppfattning av maträtten.

Mina tankar avbröts när det svaga klingandet dök upp igen. Denna gång tydligare eftersom vinden nu upphört. Det verkade komma från någonstans i rummets närhet och försvann efter några sekunder.

När jag knöt upp den tredje boken föll några lösa papper ut. Det var skisser och enkla planritningar rafsade med blyerts på linjerat kollegiepapper. Det såg ut som planer på en tillbyggnad på huset eller en extra stuga tätt bredvid. Jag slog mig ner i köksfåtöljen och läste vidare i Carls anteckningar.

Han skrev om nya krafter och livsglädje på äldre dagar. Om skönheten i naturen omkring sig och inspiration att använda den till att bygga ett litet snickeri vid huset. Där skulle han snida och tillverka trämöbler och annat hantverk efter egen design. Något han skulle kunna sälja till en genuin inredningsa är i Östersund och därmed dryga ut kassan en aning. Han verkade nästan tillfreds, nöjd över att ha hittat harmoni och en trivsam plats på jorden.

Vid ett ställe skrev han:

13:e juni, 2010

Naturen är fantastisk. Du var här igen. Hade glömt min tallrik ute vid husknuten. När jag kom ut igen stod du där och slickade i dig det sista av köttbullarna. Har aldrig förstått att rävar kunde bli så stora. Du var så kraftfull och djurisk med din rostbruna päls. Samtidigt elegant och gracil. Du verkar trivas i skogen nedanför kullen. Har sett dig flera gånger. Du ger mig nya ögon och inspiration. Skaparlust. Måste hitta ett passande namn åt dig. Kanske… Loke? Efter den listige asaguden.

Jag sneglade upp på ljusstaken på bordet som såg ut att föreställa en räv, snidad i trä. Kunde vara Carls verk. Kort därefter stod följande:

21:a juni, 2010

Du verkar fått aptit för köpmat, Loke. Eller vart tog min halvätna skinkmacka vägen som jag lämnade vid vedskjulet? När jag återvände med yxan var den borta. Såg bara dig stryka omkring inne i skogen. Men det är ingen fara. Delar gärna mina mellanmål med dig.

I nästa anteckning hade Carl skrivit:

27:e juni, 2010

Det hände något underligt som gav mig lite glädje och hopp.

Stod vid köksaltanen och rengjorde motorsågen efter att jag fällt granen vid pumpen.

Den ihållande tystnaden bröts plötsligt. Tyckte jag hörde något som jag inte hört på många, många år. Någonstans ifrån kom ljudet av en kort, svag ton eller vissling. Den var knappt hörbar, men ändå så tydlig och igenkännbar. Såg mig om men kunde inte lokalisera var ifrån det hade kommit. Men jag är övertygad att jag faktiskt hörde vad jag hörde. Kanske en fågel eller en fjällvandrare på håll. Kände en överraskande glädje. Ett pirr i magen. Finns det en chans att hörseln är på väg tillbaka? Kan den ha börjat läka efter alla dessa år, Loke?

Jag log för mig själv, gick upp och slängde in några vedträn i spisen. Elden hade gjort ett bra jobb med att värma upp rummen. Väggar och tak knakade sporadiskt till, allt eftersom de tinade upp efter månader i minusgrader. På väg tillbaka till bordet la jag märke till en mörk liten rund prick på golvet mitt i köket. Den hade jag inte märkt förut. Jag hukade mig ner och kände på den med fingrarna. Den var blöt och lämnade en röd prick på fingertoppen. Det såg ut som blod. Jag luktade på det och kom fram till att det mycket väl kunde vara blod. En rest som måste ha missats när man städade undan efter Carls kropp. Jag hämtade ett ark hushållspapper och torkade bort det från golvbrädan. Sedan återvände jag till boken.

18:e juli, 2010

Det hände igen. Låg i sängen och halvt slumrade efter eftermiddagskaffet. Blev helt klarvaken, för jag hörde visslingen igen. Det kom utifrån verandan och var längre den här gången. Höll nog på i fem sekunder innan den försvann. Det lät som en kort melodi. Sedan hörde jag inte något mer. Kunde inte ha varit vinden eller fåglar för det lät mänskligt. Gick upp och runt i huset men såg inget som kunde orsakat ljudet. Heller inget utanför. Är det mina förstörda hörselgångar som spelar mig ett spratt? Nej, jag hörde det på riktigt.

Det fanns en dämpad förhoppning hos Carl som värmde mig. Den gamla pessimisten verkade blivit en aning mjukare av sin vistelse i stugan. Jag hoppades ivrigt på att anteckningarna skulle avslöja fler glädjestunder och framsteg så jag bläddrade snabbt vidare. Men några sidor längre fram fick jag förhoppningarna punkterade. Han skrev:

4:e augusti, 2010

Håller troligen på att förlora förståndet. Alla dessa år av tystnad har slutligen satt sig på
vettet och gjort mig tokig. Det finns ingen annan förklaring, Loke.

Plötsligt minns jag melodin så tydligt. Det kan inte vara sant. Men jag hörde den så tydligt igen från någonstans i huset. Det var samma melodi som hon visslade den där svarta dagen för 44 år sedan. Den ekade bort som om det kom nerifrån schaktet. Blev rädd och var tvungen att gå ut på en lång ansträngande promenad för att dämpa olusten i kroppen. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Går runt i min tystnad och bara väntar på att det ska höras igen.

Ett kall kåre gick genom kroppen och jag fäste blicken på elden i vedspisen. Jag hade alltid misstänkt att det fanns något obehagligt i Carls förflutna som lurade. En mörk hemlighet som ingen i familjen velat berätta för mig. Jag hade ibland hört mina föräldrar viska irriterat med varandra om Carl, för att sedan tystna när jag kom in i rummet. Jag hade aldrig förstått vad det rört sig om. Jag återvände till anteckningsboken och bläddra fram några sidor.

1:a september, 2010

Visslingen igen. Hade nästan hunnit glömma bort den. Trodde att jag kanske inte skulle höra den igen, men så plötsligt överraskade den mig när jag låg i badkaret. Stelnade till av ett obeskrivligt obehag och hjärtat slog snabbare. Det lät som om det kom från någonstans inne i huset. Eller snarare som om det kom där nerifrån hisschaktet. Som om hon låg där och väntade på mig. Minns melodin. Det var hennes favorit. Hon visslade den på bygget. Då var den ljuvlig att höra. Nu fick den mitt blod att stelna. Sänkte mitt huvud ner i badkarsvattnet i hopp om att den skulle försvinna, men den grumlades bara. Precis som jag minns att ljud brukade göra under vatten. Efter någon minut var det borta. Är jag galen, Loke? Eller har jag blivit hemsökt?

Kan hur som helst inte få någon ro i huvudet.

16:e september, 2010

Det är skönt att veta att du finns i närheten Loke. Ger mig en viss trygghet när olusten tränger på. Har upptäckt att du kommer till huset om jag ställer fram ett fat med någon matrest och sedan rasslar med nycklarna på bilknippan. Du verkar associera ljudet med mat.

Jag vände blad och läste:

20:e september, 2010

Det kom på natten. Vaknade av steg i köket. De stannade i dörröppningen till sovrummet. Tittade dit, beredd att få se det värsta. Men ingen stod där. Bara månsken. Tittade en lång stund innan jag la tillbaka huvudet på kudden. Då hördes stegen lämna dörröppningen och gå tillbaka ut mot hallen. En kort, svag vissling och sen blev det tyst. Låg vaken tills det började ljusna.

Nu stod håret på min högerarm rakt upp. Den omslutande tystanden gjorde mig nervös. Mina andetag var egentligen det enda som lät. Eller? Nej, där var klinget kort igen. Vad kunde det vara? Jag lyssnade spänt en stund utan att höra det något mer. Så jag återvände till texten.

Längre fram stod:

17:e oktober, 2010

Steg i huset två nätter denna vecka. Det låter alltid som om de kommer från någonstans långt nerifrån, från våningar som inte existerar, och stannar slutligen i köket. Som om hon står där och iakttar mig när jag ligger i sängen. Vid senaste tillfället lät det som om hon släpade med sig köksstolen ut i hallen innan hon lämnade huset. Men stolen stod kvar där jag lämnat den vid bordet.

30:e november, 2010

Kom hem från jobbet. Du stod i skogsbrynet och väntade på mig, Loke. Hade väl hört bilnycklarna när jag klev ut ur bilen. Tänkte ställa fram några matrester åt dig men blev stående utanför ytterdörren när jag hörde ljud inne i huset. Det lät som någon yttade på porslinet i köksskåpen. Öppnade dörren och hörde skåpen stängas snabbt. Sedan inget mer ljud. Ingen fanns i huset. Inget verkade ha ändrat plats i köket.

De sista noteringarna i den tredje skrivboken handlade bara om det planerade bygget. Ett litet illamående hade vuxit fram medan jag suttit och läst den senaste halvtimmen. Jag stängde uppslaget, tog på mig ytterkläderna och gick ut på verandan för att få lite frisk luft och sträcka på benen. Natten låg tung över stugan och trots alla vackra stjärnor ovanför låg skogen på sidorna svart. Det vilade en solid ensamhet här. En uppslukande tystnad. Som i en grav. Jag förundrades över hur Carl klarat av att bo här själv. Utsatt och lämnad åt sitt öde. Detta var en plats där man tillslut skulle börja prata med sig själv. Jag tittade på klockan. Tjugofyra minuter i midnatt. Jag hade redan suttit och läst i flera timmar. Ögonen var trötta men många frågor kring Carls underliga tillvaro hängde kvar.

Huttrande återvände jag till värmen i stugan och låste dörren noggrant efter mig. En vana jag lagt mig till med från tiden då jag bodde ensam i Finland. Man vet aldrig vad som kan lura i natten. På väg in i köket uppfattade jag en tillstymmelse av en oidentifierbar lukt. Jag lyfte näsan och sniffade några gånger. Det var ingen doft jag kände igen och det luktade inte särskilt trevligt. Blicken föll ner på golvet och jag hejdade mig av förvåning. Den röda pricken var tillbaka. Nästan precis på samma ställe där jag torkat upp den bara någon timme tidigare. Jag petade på den och märkte att det var samma slags vätska. Blod. Hade jag missat att det var två blodprickar? Åter igen torkade jag upp blodresten innan jag satte mig och öppnade den fjärde boken.

13:e januari, 2011

Det råder ingen tvekan längre. Hon bor här nu, Loke.

Avbryts flera gånger i veckan av ljud från de andra rummen. Varje gång isas mitt blod och min mage krampar. Har fortfarande inte sett det minsta spår av henne, men jag hör henne märkbart. Hon viskar ord jag inte riktigt kan uppfatta. Diffusa uppmaningar. Undrar vilka djävulska planer har hon tänkt ut för mig, Loke?

28:e mars, 2011

Hon talar nu till mig. Viskningarna riktar sig direkt till mig. Hör hennes väsande röst be mig stänga ytterdörren, sätta på kokvatten eller plocka undan något jag lämnat framme. Viskningarna fortsätter tills dess att jag gjort vad hon bett mig om. Då blir det åter lugnt och tyst och jag kan koppla av en stund. Men snart är de där igen.

Jag slutade läsa tvärt och märkte att jag skakade på handen. Jag förstod med ens orsaken till Carls underliga beteenden vid mitt sista besök. Jag hade sovit över i gästrummet. När jag kommit upp på morgonen hade jag sett Carl sitta vid köksbordet med ryggen åt mitt håll. Plötsligt hade han ryckt till kraftigt och slagit tre snabba slag mot öronen med båda händer. Jag hade hajat till, undrat, men inte tänkt vidare kring det. Kanske hade han då hört röster och ljud i sitt huvud.

Jag reste mig och tog med den fjärde och femte boken till sovrummet. Den otrevliga lukten i köket hade blivit starkare så jag stängde dörren och kröp ner under lten på sängen. Jag läste vidare i de mer spretiga noteringarna och kom till slut fram till följande besynnerliga anteckning:

15:e september, 2012

Vi var ute på en promenad för första gången tillsammans. Hennes steg låg efter mig när jag lämnade huset och de följde mig sedan på avstånd, ett tiotal meter bakom hela vägen. Vid lingonkullen såg jag två renar som tittade tillbaka på mig.

– Döda dem, väste hon åt mig.

Det finns något stört och ondskefullt i henne, Loke. När jag vägrade stegrade den väsande rösten till ett skrik. Då skyndade jag hem. Väl hemma kallade hon mig ynkrygg och fräste att hon borde strypa mig i sömnen. Låtsades inte höra. Då skrek hon åt mig att hugga mer ved. Gjorde så tills hon tystnade. Fick vila i flera timmar sen. Vad ska jag göra, Loke?

Anteckningarna kom nu mer sällan men ju mer jag läste desto större växte sig illamående i magen. Den femte och sista boken var glest skriven och sträckte sig över flera år. Där eskalerade Carls bisarra vardag, med återkommande röster och hot för varje sida jag läste. Till slut återstod bara ett sista inlägg. Det var skrivet endast fyra månader tillbaka i tiden.

24:e december, 2015

Är så trött. Min kropp orkar inte mer. Hon håller mig vaken på nätterna. Ännu en vidrig jul väntar. Allt är förberett enligt hennes alla krav. Vi har aldrig haft så mycket krimskrams i huset. Du vet hur mycket jag avskyr det, Loke. Två granar har jag släpat hem. Den första dög inte. Skadade armen illa när jag släpade hem den andra. Den värker och bultar. Men hon ger sig aldrig. Hon tvingar mig döda småfåglarna som äter från julkärvarna jag satt upp. Och jag orkar inte stå emot skriken och hoten. Slår sönder de stackars sparvarna med en påk för att få tyst på henne. Kan inte tänka en tanke utan att bli avbruten. Vill bara att hon ska försvinna så jag kan få vila. Så jag kan få en stunds tystnad. Så jag slipper leva i detta helvete. Hur länge ska behöva jag stå ut? Längtar efter tystnaden.

Det var den sista anteckningen. Boken slutade bara halvskriven. Jag låg i sängen en lång stund och stirrade framför mig på den efterföljande blanka sidan. En tomhet dröjde sig kvar i huvudet. Carls död fanns här på något sätt förklarad. Han hade uppenbarligen tappat förståndet efter alla år av ensamhet, instängd i sin egen skalle. Slutligen hade han stupat av utmattning.

Tankarna bröts åter igen av det mystiska klingandet. Jag lyssnade intensivt och nu återkom det med några sekunders mellanrum. Fortfarande väldigt svagt. Det kom utan tvekan i riktning från köket. Jag reste mig ur sängen och öppnade köksdörren igen. Den sura, otrevliga lukten kom emot mig och tvingade mig att stillsamt svälja en kväljning. Den hade definitivt blivit mer tydlig.

Jag stelnade till när jag fick syn på köksgolvet bredvid bordet. Mer blod. Flera markanta blodfläckar låg på golvet exakt där jag upptäckt de tidigare blodspåren. Jag stod kvar i dörröppningen en stund för att försöka fundera ut vilken logisk förklaring som kunde ligga bakom detta, när en droppe plötsligt landade bland de andra. Jag tittade upp i taket och fick se något jag inte lagt märke till förut. I kökets tak fanns en lucka. Den smälte in väldigt bra i takpanelen och var inte helt lätt att upptäcka, om man inte visste att den fanns där. I glipan vid gångjärnen höll en ny bloddroppe på att bildas.

Det tog en minuts övervägande innan jag fattade mod till mig och beslöt mig för att försöka öppna luckan och ta reda på vad det var som orsakade droppandet. Jag plockade fram ficklampan på mobilen, tog köksstegen som stod i städskåpet, fällde ut den och klev upp på översta steget. Blodsdroppen landade på min kind. Jag torkade bort den med ärmen och kände avvaktande på luckan med båda händerna. Den gick att rubba och verkade inte vara särskilt tung. Jag samlade mig och med ett krafttag hävde jag upp den så att den landade med en duns i takutrymmet.

Den otrevliga doften vällde ner från mörkret däruppe och damm yrde. Jag vände mig neråt och hostade några gånger innan jag tittade upp igen. Från skuggorna kände jag ett luftdrag och hörde klingandet mycket klarare. Med en sista tvekan höjde jag mobilen, riktade den mot ljudkällan och tryckte igång lampan. Ljuskäglan sköt ut, trängde genom dammet som yrde och landade på takets bjälklag. Jag lät ljuset vandra över träbrädorna på takets insida innan jag tillslut fick syn på en nyckelknippa fäst i en kedja, som hände och dinglade i luften en bit framför mig. En bilnyckel med Saab-logga och två hänglåsnycklar klingade till när luftdraget drog genom takrummet. Jag följde kedjan som knippan hängde i uppåt med ficklampan och höll på att halka av stegen när jag fick se vad den satt fast i.

Från en spik i taknocken hängde överkroppen av en halvt nedfrusen räv, med kedjan virad runt halsen. Underkroppen saknades, bortsliten eller avkapad, och från bålets öppna sår droppade blod. Ett sår som värmen från huset under de senaste timmarna gradvis hade tinat upp. Jag slängde mig ner för stegen och lirkade mig ut genom ytterdörren för att inte kräkas av lukten och synen. Jag kom ut i natten och ställde mig borta vid vattenpumpen för att suga in den kalla, uppfriskande luften. Det rådde ingen tvekan om vilken räv det var jag tillslut hade fått möta. Men hur kunde Carl ha gjort något så groteskt mot det stackars djuret? Var min bror så illa däran på slutet att han tappat alla spärrar och förlorat sin mänsklighet? Hade han blivit helt galen?

Efter att ha stått i skenet av månen en stund och hämtat mig från chocken, återvände jag till huset och letade jag fram en svart plastsäck från städskåpet. Med stor möda lyckades jag klättra upp och få ner det slaktade villebrådet i säcken, innan jag kastade ut hela paketet i en snödriva utanför ytterdörren. Någon underkropp hittade jag aldrig. Och inte heller någon förklaring till varför räven blivit upphängd i takutrymmet. Jag svabbade slarvigt upp det mesta av blodet med en handduk och stängde igen takluckan.

Jag var fortfarande chockad och försjunken i tankar när jag tvättade bort blodet från händerna, borstade mina tänder, stoppade in fem extra vedträn i kaminen och släckte ner i huset. När jag kröp ner i sängen hade illamåendet även fått sällskap av en lätt huvudvärk. Månen sken nu in genom köksfönstret.

Under morgondagen skulle jag behöva städa upp ordentligt. Jag behövde även leta upp papperna för fastigheten. Lagfart, uppteckning av markens gränser och annat som kunde vara bra att sätta sig in i och få med sig hem till stan. Sedan behövde jag säkerställa att huset skulle klara sig efter jag lämnade det. Behövde jag kanske täcka för fönstren? Skotta taket?

Jag låg och vred och vände på mig medan tankarna for runt. Det som först känts som början på en förkylning eskalerad allt eftersom klockan gick. Efter ett par timmar hade jag fått frossa. Huvudet dunkade och hur många filtar jag la över mig kunde jag inte få upp värmen. Till slut trotsade jag illamåendet och kravlade mig upp för att kolla till kaminen. Golven var som is och glöden hade nästan helt falnat. Jag stoppade in fem nya klabbar och försökte blåsa liv i elden igen men det gick inte. Tidningspappret i vedkorgen var slut och jag började leta runt efter mer. Min andedräkt ångade ur munnen i det bleka ljuset och jag hackade tänder medan jag letade igenom lådor och skåp efter något brännbart.

Genom fönstret i hallen föll månljuset över byrån där jag lagt det huvudlösa plasttrollet. Byrån hade tre lådor som jag ännu inte hade undersökt. Översta lådan var full med gamla öppnade kuvert och skrivna brev som Carl sparat. Jag hittade brev från flera årtionden tillbaka. Först funderade jag på att ta några av breven och slänga in i kaminen men så längst ner i botten av lådan hittade jag slutligen några gulnade tidningar från 60-talet. Jag fiskade upp dem och upptäckte samtidigt ett annorlunda kuvert som låg inuti en av dem. Det var inte öppnat. Tvärtom var det igenklistrat med flera varv av brun tejp runt. Även några häftklamrar var dittryckta för att göra kuvertet riktigt svårt att öppna. Jag vinklade upp det i månljuset och hittade namnet Anette och årtalet 1976 skrivet på ena sidan med blyerts. Jag kände inte igen det namnet men blev med ens väldigt intresserad.

Jag tog med det under armen och gick bort till kaminen med tidningarna. På några av löpsedlarna stod rubriker om Tullinge men det var för mörkt och jag orkade inte bry mig, utan knölade ihop en av dem och kastade in i glöden. Snart fladdrade elden igen och jag skyndade tillbaka till sängen. Jag behövde verkligen sova för att bli av med frossan, huvudvärken och illamåendet. Men kuvertet jag just hittat i byrån retade min nyfikenhet. Så pass mycket att jag inte kunde släppa det nu. Återigen tände jag stearinljuset på sängbordet. Med en bordskniv sprättade jag upp det igentejpade kuvertet. Det innehöll fem sidor skrivna i blyerts med Carls handstil. Jag kröp ner under täcket, stängde ögonen en kort stund för att samla kraft och satte sedan igång att läsa.

Sommaren -65.

Slutet på sommarlovet. Just fyllt nio bast. Ny jeansjacka och ny cykel från min födelsedag. Cyklade runt med Gunnar hela dagarna och kollade på byggarbetena i området.

Mycket var på gång i Tullinge. Gamla hus revs och nya byggdes. Jag och Gunnar undersökte de gamla rivningshusen som stod tomma. Vissa var övergivna, utan fönster eller väggar, spöklika. Andra var avspärrade. Där bröt vi oss in. Smög oss upp flera våningar. Gunnar hittade en knarkspruta och en handväska med torkat blod.

Jag hittade en trasig fällkniv i flera delar som jag tejpade ihop hemma. Farsan kom på mig och tog den.

Andra dagar cyklade vi till Kassmyraskolan i Tumba. Där skulle vi börja till hösten. Den var nybyggd. Många av våra klasskompisar brukade vara där utanför på skolgården och leka. Du brukade ibland vara där med dina två äldre systrar. Du hade alltid jeans och hårband. Ofta en T-shirt med The Kinks. Ditt favoritband. Du var lite längre än mig, hade blont rakt hår. Smilgropar. Ett litet födelsemärke vid ena örat. Stora fina ögon, djupblåa. Som blåklint. Du hade yttat till Tumba något år tidigare. Du satt två bänkar till höger om mig i klassrummet. Steffe hade frågat chans på dig men du hade inte svarat. Du hade bara sagt att det var fånigt att skicka lappar.

En gång i korridoren hade jag sjungit tyst för mig själv. ”Hard days night”. Du hade hört mig och sagt att jag sjöng fint. Men att jag borde lyssna på Kinks istället. På alla hjärtans dag hittade jag ett kort med ett hjärta på i min bänk. Det stod ”You got me so I can ́t sleep at night”. Marie sa att det var din handstil.

När det var två veckor kvar på sommarlovet cyklade jag runt själv. Gunnar var med sina föräldrar i Skåne. Vid tågstationen såg jag dig sitta för dig själv. Rött hårband, gul t-shirt. Du såg uttråkad ut. Cyklade dit. Du sa att du väntade på din pappa som skulle hämta upp dig i sin bil. Du hade väntat ganska länge och trodde att han kanske inte skulle komma. Jag sa att jag kunde skjutsa dig på min cykel. Du blev glad och gav mig en klapp på kinden. Du hoppade upp bakom mig och höll dina händer runt min mage. Vi vinglade en bit men sen gick det bra. Du kramade mig hårdare i uppförsbackarna och jag klarade dem utan att vi behövde gå av cykeln. Du undrade om jag hade hört Kinks nya låt ”All day and all of the night”. Du tyckte den handlade om oss. Jag sa att jag hade hört den men att jag inte förstod den riktigt. Du skrattade och sa att jag var söt.

När vi kommit halvvägs cyklade vi förbi de höga rivningshusen vid Tullingeberg. Frågade om du ville se något häftigt och det ville du. Vi smet in genom ett hål i stängslet som jag och Gunnar hade hittat tidigare. Hjälpte dig upp genom ett fönster. Rummet innanför var mörkt. När vi skulle gå vidare in tog du min hand. Du sa att det var spännande och fnissade nästan hela tiden. Du började vissla ”All day and all of the night” när vi letade oss upp för trapporna. Kände mig helt varm och pirrig i hela kroppen. Minns din färgstarka gula t-shirt och ditt söta leende när vi smög runt och du visslade den där melodin. När vi kom längst upp satte vi oss för att vila. Där fanns inga väggar och tak så man såg ut över hela Tullinge, Tumba och Botkyrka. Du satte dig alldeles nära mig. Vi pratade en lång stund om musik, om våra galna klasskompisar och hur det skulle vara att börja på nya skolan. Jag sa att det skulle bli bra så länge jag fick gå i samma klass som dig. Du log mot mig och gav mig en puss på munnen. Vet att jag blev röd i hela ansiktet. Men du klappade mig på kinden igen.

Sen tog du upp ett penntroll som du hade i fickan. Du samlade på dem och hade säkert 20 stycken i din skolbänk. Håret var illrött, som glöd, på det här trollet. Du sa att det var ditt favorittroll och strök fundersamt dina fingrar genom håret på det. Sedan vred du loss kroppen från huvudet och gav det till mig. Jag frågade varför. Du sa att vi kunde tänka på varandra när vi såg på vår del av penntrollet. Jag sa ok och stoppade ner trollkroppen i fickan. Sen sa jag att vi borde kolla in hissen som fanns på första våningen. Sprang ner och du följde efter.

Det var en gammal hiss med gallerdörrar. Fick upp dem och gick in i hissen. Du ville inte gå in. Jag tog din hand och drog in dig. Det fanns en smutsig tavla över de olika våningsplanen. Tror det stod ”Service och Förvaltning” på plan 2, ”Arkiv” på plan 3 och ”Kontor” på plan 4.

– Vi åker upp till arkiven sa jag, min idiot, och tryckte in trean på hisspanelen.

Plötsligt skakade hela hissen till, det sprutade några gnistor från en metallåda. Hissen började åka uppåt. Vi blev rädda och du skrek högt. Hade aldrig trott att den skulle funka. Du tog tag i min arm och jag visste inte vad jag skulle göra. Det fortsatte komma gnistor från hissen och den fortsatte sakta och skakande åka uppåt. Vi åkte förbi de stängda gallergrindarna på våning två och du började få panik. Vad skulle hända när vi kom längre upp? Började trycka på olika knappar på hisspanelen och rätt som det var stannade hissen mellan våning två och tre. Vi tittade rädda på varandra. Försökte lugna dig fast jag själv var väldigt rädd. Vi såg att gallerdörrarna på våning tre var trasiga och att man kunde klättra ut där. Du ville att vi hellre skulle försöka det än att trycka på några knappar igen. Jag sa OK och började klättra upp på insidan av hissen.

Fick ut överkroppen ur öppningen och kunde dra mig ut på våningen ovanför, när jag drog allt vad jag kunde. Vände mig tillbaka ner mellan grindarna och sträckte mig för att hjälpa dig. Du fick tag i min hand och började klättra upp. Men du hade svårt att komma igenom öppningen. Du kom till slut nästan upp men fastnade med midjan mellan gallergrindarna. Du började gråta och skrek åt mig att dra ut dig. Drog allt vad jag orkade i din hand men jag var inte tillräckligt stark för att få ut dig. Det tog emot vid grindarna och du gled tillbaka igen varje gång jag tog ny sats. Du grät ännu mer. Höll hårt i din handled och tittade runt efter något som kunde hjälpa oss. Bredvid mig på hissgallret satt knappanelen och en svart knapp för att trycka upp hissen till våningen. Förstår inte hur jag kunde vara så dum, men jag chansade. Tryckte på knappen.

Förlåt mig, Anette.

Minns en kraftig smäll och ett bländande sken som omslöt mig. Tappade greppet om din hand. En enorm kraft slungade mig mot golvet och bakåt flera meter. En gäll ton skar genom öronen och det snurrade i hela kroppen, som om det gick brännande stötvågor genom den. Ögonen kändes som glödande kol och musklerna darrade. Tittade upp och fick se gnistor. Ditt ansikte stirrade på mig förvriden i skräck och smärta medan gnistorna sprutade från hisstaket. Hisstaket som kilade fast din underkropp mot våningsgolvet på sin långsamma väg ner igen. Det var så hemskt. Du skrek och hostade blod, men jag hörde ingenting. Bara ett lågt sus. Försökte ta mig bort till dig men kunde inte röra mig. Kunde bara se hur hissens tyngd och mekanik långsamt arbetade sig ner genom din midja tills din rygg slutligen gick av och hissen drog med sig din underkropp ner. Din överkropp låg kvar framför mig. Dina armar ryckte i spasmer. Blod rann ur din mun och näsa.

Jag skrek. Men inget ljud kom ur min hals. Kunde inte titta bort. Min blick fäst in i dina blåklintsblåa ögon. Dina stora fina ögon som långsamt slocknade. Din kropp ryckte till några gånger. Den gled tillbaka. Tillbaka över kanten och ner i hisschaktets mörker. Någonting gick sönder i mig. Det snurrade i huvudet och jag visste inte vad som var upp och vad som var ner. Slöt ögonen och lät tystnaden ta mig.

Där slutade brevet. Och där var det. Det dolda, undanhållna som så länge spökat runt i min hjärna. Jag tog ett djupt andetag och märkte att jag hållit andan medan jag läst. Hemska inre bilder blixtrade förbi. Det ena minnet hoplagt med det andra, ända bak till mina tidigaste bilder av Carl. Ett gruvligt, hårt ljus kastades över hela hans mörka personlighet och det skadade psyke han gått runt och burit på sedan han var barn. Plötsligt välde illamåendet upp och en stark kväljning sköljde över mig. Jag kastade mig upp ur sängen och snubblade ut ur sovrummet på jakt efter något att kräkas i. Jag fick syn på vattenspannen i hallen och hann nästan fram innan jag tömde maginnehållet där i och delvis på golvet. Därefter följde en krampaktig brottningsmatch med spannen i flera minuter, medan de gamla härskna fiskbullarna lämnade min kropp. När jag slutligen fått ur mig allt var jag fullkomligt utmattad och genomblöt av svett. Jag återvände slak till sängen och blåste ut ljuset. En bedövande trötthet slöt sig om mig och jag somnade utan att tänka en enda tanke till.

Det stramade på min överläpp. Det tog några sekunder innan jag insåg att svett i mitt skäggstubb hade frusit. Det hade börjat ljusna ute och klockan på min arm visade kvart över tio på förmiddagen. Långsamt och stelt reste jag mig upp ur sängen. Magmusklerna värkte, men jag mådde bättre än jag gjort under den tidigare natten. Medan jag huttrande drog på mig de kalla långkalsongerna och fleecetröjan tittade jag ut genom fönstret och såg små snö ingor falla ner från den stålgrå himlen. Jag masade mig ut i köket med täcket över axlarna och tände vedspisen. En villrådighet fladdrade runt i mitt inre och inte ens den efterföljande koppen med kaffe kunde få mig uppvärmd igen. Kylan dröjde sig kvar längs golven och under min hud.

Jag tog med mig tändstickor och gick ut i hallen mot den stora kaminen för att försöka skynda på uppvärmningen av huset, men stelnade till halvvägs. Jag såg spannen med sitt illaluktande innehåll som nästan hade frusit under natten. I dagsljuset var även framsidorna på de gamla dagstidningarna från 60-talet, som låg bredvid kaminen, fullt läsbara. Där stod rubriker om den tragisk olycka i Tullinge som kostat en ung flicka livet. Jag svepte med blicken över kaminen och tyckte det var konstigt att den lilla julgruppen med änglar som jag plockat undan dagen innan nu åter stod på kaminens lilla avsats. Men det som min blick sedan fastnade vid var det som låg där borta ovanpå byrån. Någonting som inte passade in i min minnesbild av rummet alls. Jag gick långsamt närmare för att se tydligare. Den lilla kroppen till penntrollet låg kvar där precis så som jag hade lagt den när jag kommit dagen innan. På den satt nu ett trollhuvud med glödrött hår.

Jag stirrade på den en lång stund medan insikten föll på plats. Tändsticksasken gled ur min hand och landade på golvet så att tändstickorna flög ut. Sedan gick jag raka vägen in i sovrummet och hämtade mina saker. Jag låste ytterdörren efter mig och pulsade jag bort till brunnen, lyfte på en bräda i locket och kastade ner nyckeln.

Snöfallet hade övergått i stora, täta flingor som föll tungt på vindrutan medan jag körde bort från huset. Bakom mig snöade den prydligt skottade trappan och grusvägen till Carls hus igen. I den svarta sopsäck vid ytterdörren låg den lemlästad räven kvar och i köket sprakade fortfarande elden i vedspisen.

Men det spelade ingen roll. Jag tänkte aldrig mer återvända. Jag lämnade det åt tystnaden. För det huset tillhörde någon annan.

Signaturmelodi

Ni har hört “50 år i tystnad”, inskickad av lyssnaren Gehn och uppläst av Ludvig Josephson. Och ja, ni kanske tänkte på det själva, men visst är det värt att notera att det i båda berättelserna är en kvinna som följt männen in i döden. Kanske säger det något om det jag försökte skissa upp i början: att ensamheten handlar om en beroenderelation som bröts, och en hjälplöshet inför hur vägen ska fortsätta framåt därefter.

Har du en historia att berätta om ensamhet, manlig eller kvinnlig, hetero-, homo- eller bisexuell, eller för den delen asexuell eller inte överhuvudtaget kopplad till könsidentitet eller relationer? Skicka i så fall in den till creepypodden@sr.se – jag ser fram mot att läsa den, och du kan få höra den uppläst här i podden.

Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Ni hittar oss på Facebook och på Instagram, på båda platserna under namnet Creepypodden.

Tack för att ni har lyssnat.

Avsnitt 103: Ensamma män

Skräm en vän: