Avsnitt 143: Svarthål

Det är skillnad på mörker och mörker. Och det är inte samma sak att vara mörkrädd som att vara rädd för mörker. För mörkret. Är du mörkrädd beror det på något annat än mörkret i sig, något som kan finnas närvarande men som du inte ser. Rentav en inbillning, men som med mörkret som följeslagare förefaller vara ett verkligt hot. Att vara rädd för mörker, så som jag känner det, är något helt annat.

Det här kommer att låta som en klassisk skröna. En historia som vandrat genom flera led, som formats efter olika upplevelser, en företeelse som slutligen drabbat mig. Ja, jag måste använda det ordet. Drabbat.

Alltsedan jag var barn har jag älskat att konsten berätta. Jag har begåvats med livlig fantasi och hittade på mina egna korta historier redan innan jag lärde mig skriva. Jag knäckte tidigt koderna att läsa. Sedermera, när finmotoriken äntligen lirade, skrev jag också för egen hand. Oläsliga och obegripliga spindelbensbokstäver till en början, men utvecklingen framskred. Så fram till idag, då allehanda moderna och tekniska hjälpmedel finns att tillgå för att förenkla skrivprocessen, har jag varit en berättare i tal såväl som i skrift. Om jag ska ange en tidpunkt då författandet kom igång på allvar måste det varit när jag i mellanstadiet ibland fick följa med till min mammas jobb. Hon arbetade på kontor, och där fanns en elektrisk skrivmaskin, på vilken mamma lärde mig fingersättningen över tangentbordet. Jag kunde sitta i timmar och fantisera fram nya historier där dörrar öppnades till andra världar.

Det jag nu ska berätta är däremot vare sig fantasier eller andra världar, utan högst verkligt och utspelar sig i vår tid, i vår vardag, var som helst, när som helst. Jag förväntar mig inte att någon ska ta detta på allvar. Herre Gud, jag vet ju själv hur jag höll alltsammans för osannolikt en gång. Men jag svär, på allt av det lilla jag har kvar, gör inte misstaget att tvivla.

Innan jag på allvar kommer igång måste jag nämna den viktigaste personen i mitt liv. Det är min bästa och för evigt älskade vän Nina som har gjort, och gör, detta möjligt. Utan henne hade den här historien inte kommit till.

Så, med det sagt …

Det var Ninas mormor Marja som berättade för oss, barnen på vår gata, den lilla vänkrets jag ingick i som barn. Marja i sin tur hade i barndomen blivit varnad av Den långa mannen med den långa kappan, som hon kallade honom. En person beskriven med ett barns ord, ord som hängt kvar. Marja kom till Sverige från norra Finland, där historien sedan urminnes tider kommit att bli en del av livet. Och döden. Det fanns de som inte lade så stor vikt vid det som sades. Samtidigt fanns det somliga som tog historien på största allvar. Den långa mannen med den långa kappan var en av dem. Marja berättade hur han på söndagsmässorna plötsligt kunde ställa sig upp, iklädd en kappa flera storlekar över sin egen, och börja vanka av och an mellan kyrkbänkarna. Hur beteendet gång efter annan upprepades, tills han till slut också började ge ifrån sig ljud.
Låga mummel, som eskalerade, innan han slutligen gapade för full hals. Så till den grad att prästen överröstades i predikstolen, alltmedan församlingen drog efter andan. Han varnade för det han själv fallit offer för – Urmörkret. I förtvivlad desperation bad han invånarna att hålla ljuset tänt om natten, för att hindra mörkret att nå dem, och gestikulerade därtill vilt med armarna så att de långa rockärmarna fladdrade. Det var först då det blev synligt.

Han hade inga händer.

Barnen var livrädda för honom, berättade Marja. Historien i sig skrämde förstås, och hade alltid skapat lika delar huvudbry och vaksamhet. Den var inte ny för någon i trakten. Men det var mannens övertygelse som gjorde historien så påtaglig, som verkligen injagade fruktan. Det syntes i hans stela blick att han, om inte talade sanning, så åtminstone själv trodde på varje ord han sa, och att hans saknade händer var ett tydligt bevis på detta. Hans händer, ja. Armstumparna. Som Marja beskrev dem var de otäcka. Inte på det sättet att ändarna var lappade med sårig eller flagnig hud, flammiga av spår efter stygn eller ärr. Det var snarare som om händerna aldrig funnits där, eller, som Marja sa, som om de sugits av armarna på honom, och lämnat ändar som liknade avnypt, mjuk deg eller lera.

Han hade inte alltid sett ut så, den långa mannen med den långa kappan. Han kunde redan i tidiga tonåren synas flanera med en spatserkäpp, iklädd stiliga kläder, och tillhörde församlingens mest betydande och förmögna familjer. En familj, vilka med tiden sorgligt nog tog avstånd från honom allteftersom det gick utför med hans mentala hälsa och han kom att klassas som bygdens knäppgök. För visst var det många som tog honom för en galning. Men det han sade gick inte helt att blunda för. Det låg tveklöst ett allvar bakom orden, och varningen satte sig i byborna. Det är som att svära i kyrkan, menade Marja. Även om du inte är gudfruktig, så känns det likväl fel att använda ovårdat språk i Guds hus. Att om du gör det, löper du en gång risk att nekas tillträde vid pärleporten. Så, vid mörkrets inbrott tändes det i lyktor, kaminer och eldstäder. För värmens skull, hävdade många.

Men alla visste. Det var för ljuset.

Även en falnad glödbädd höll mörkret stången.

Jo, det är skillnad på mörker och mörker. Och i det du trodde var mörker, finns ett annat djup. En portal, till ett ingenting.

Ett slukhål, ett stymphål. Ett svarthål.

Likt svarta hål i universum som kan svälja hela galaxer, finns de där, här, kring dig, där du inte kan se dem. Osynliga, ljudlösa. Omöjliga att förnimma, omöjliga att känna till lukt och omöjliga att röra vid. Ett absolut ingenting, som förvandlar vad som kommer nära till detsamma.

Jag vet. Det låter inte klokt. Men tro mig. Jag vet. Nina vet. Vår gemensamma vän Erik vet mer än någon annan, efter vad som hände hans lillasyster Linn.

Marja bodde på längst ner på vår gata, i ett litet, gammalt hus av torpkaraktär som fått stå ensamt och ifred innan omgärdande nybebyggelse inklusive radhuslängan där jag växte upp byggdes. Nina hälsade på sin mormor ofta, var och varannan helg. Det var så vi lärde känna varandra. Erik och Linn bodde vägg i vägg med mig, och vi var med varandra dagligen. Vi cyklade runt i området, spelade kula, bytte manicklar och Garbage Pail Kids-samlarkort, vadade runt i gummistövlar och fångade grodor i kärret bortom ängen utanför vårt bostadsområde. Ja, sådant som lågstadiebarn sysslade med i mitten av åttiotalet. Därtill blev det ofta saft- och bullfika hos Marja på helgerna, efter inbjudan från Nina. Marja bakade kolabullar som var fullkomligt ljuvliga. Medan vi barn satt samlade i köket kring det runda furubordet stod hon oftast själv med ryggen vänd mot oss, med händerna ned i vasken, förberedande mat eller upptagna med disk. Emellanåt kunde vi höra en förflugen svordom, varpå Nina var snabb att fråga om Marja behövde hjälp med något. Nej, då. Ta hand om dina gäster, du, kom det ständiga svaret.

Den första tiden förstod vi andra barn inte om vad eller varför Marja så ofta muttrade där i köket. Inte förrän vi vid ett tillfälle skymtade hennes högra hand. Alla fingrar förutom tummen saknades. Fingrarna var kapade i ett rakt snitt i linje med knogarna. Erik, som sällan blygdes, kastade i ren reflex ur sig frågan som formats i våra huvuden.

”Vad har hänt med din hand?”

En märklig tystnad lade sig i köket, och på samma gång sjönk Marjas axlar i en tung suck och Ninas blick letade sig ned i bordsskivan. Hon visste förstås redan, Nina, och det var uppenbart ett känsligt ämne. Marja torkade av sina händer på förklädet hon alltid bar, och hon lyfte ned ett glas innan hon satte sig hos oss vid bordet. Hon tog av sig sina glasögon, lät dem hänga i sitt band om nacken, gned sig i ögonvrårna mot näsroten. Sammanbiten slog hon upp saft åt sig, och slöt därpå händerna om glaset. De kapade fingrarnas ändar pekade rakt mot mig, och trots obehaget de väckte kunde jag inte slita blicken från dem.

”Det ska jag säga er, barn …”, började Marja på sin fortfarande breda finlandssvenska, ”… håll er på avstånd från mörkret.” Det var då hon berättade. Om Den långa mannen med den långa kappan. Om vad som hände henne själv åratal efter hans utspel på söndagarna i kyrkan, åratal efter att han från en dag till en annan bara gått upp i rök.

Marja hade kommit till Sverige i unga år. Det hade ingenting att göra med det hon var i färd med att berätta, utan berodde på att hennes far fått arbete på den här sidan Bottenviken. Hon sa, att det som hände Den långa mannen med den långa kappan inte går att fly ifrån. Det rådde inga tvivel om att det som tagit hans händer, slutligen också tog resten av honom.

”Nej, det går inte att undfly mörkret”, sade Marja, varpå hon eftersinnande drack en klunk saft. Hon nickade svagt, och fortsatte: ”Det är ju så, att det sällan är helt mörkt. Någon strimma av ljus tycks alltid leta sig in genom sprickorna, även om du befinner dig under en sten i en tät skog en stjärnlös natt. Men det är ändå där förutsättningarna finns, för Urmörkret att breda ut sig. Vi märker det bara inte, då vi alltid söker oss till ljuset. Jo, det är ju så”, sade Marja och vandrade med blicken över våra bleka ansikten. ”Förr eller senare, kära barn, övervinner mörkret ljuset. Och när det händer, är det som om det leker med oss. Likt en katt med en skogsmus. Nafsar, river och naggar. Tills det slutligen slukar. En hinna, som sveper över oss. Ljudlöst. Det som hamnar på andra sidan, är för alltid förlorat.” Hon vred på sin skadade hand, såg på det som var kvar av den. ”Som ett skikt, en frätande osynlig yta, i vars djup det försvunna, det saknade, inte längre finns. Ett ingenting, där det försvunna aldrig ens tycks ha funnits.”

Så ställde hon ned saftglaset, och lämnade bordet. Vi satt tysta, och medan jag utan att lyckas sökte ögonkontakt med Nina hörde vi Marja rota runt någonstans i huset. Snart kom hon tillbaka till köket, med en gammal tidning vikt under armen. Hon lyfte glasögonen och placerade dem på nästippen, skakade ut tidningen och höll den med utsträckt arm framför sig. Hon blev stående så en stund, innan hon till sist lade ned tidningen på bordet. Pappret var gulsiktigt av ålder, men trycket tydligt. Det stod på finska, men Marja översatte. SAKNAD, löd rubriken, och därunder upptogs hela förstasidan av fotot på en ung man. Marja behövde inte förklara. Det var Den långa mannen med den långa kappan.

Saknad. Och aldrig återfunnen.

Hon måste ha spårat förlägenhet i våra irrande blickar, då hon fyllde i:

”Det är inte alltid olyckor eller brott som ligger bakom skador eller människor som försvinner, vet ni. Ibland förlorar de en kroppsdel, eller försvinner helt och hållet. Som här.” Hon duttade löst med sina fingerstumpar över fotot på tidningen. ”Det är ju också så, vet ni, att det är svårt att ställa frågan om hur skador liknande mina har tillkommit. Eller att fråga anhöriga till en försvunnen vad de tror kan ha hänt den saknade. Frågor man ogärna ställer, visst?”

Vi nickade eftertänksamma.

”Frågor …”, fortsatte Marja, ”… som är ännu svårare, för att inte säga omöjliga, att svara på, att över huvud taget prata om.” Hon svalde. ”Mörkret, kära barn. Håll er borta från mörkret.”

Ja, vi var bara barn. Vi visste inte vad vi skulle tro. Men en sak slog mig. Jag och Nina hade sovit över hos varandra ett fåtal gånger, och nu stod det klart varför hon alltid ville sova med lampan tänd.

Nina. Min vän Nina.

Marja avled kort därefter. Hon hade blivit som en extramormor åt alla oss barn på gatan, så det var väldigt sorgligt. Värst var det förstås för Nina, som var otroligt fäst vid sin mormor. Men händelsen medförde också något gott, om man nu kan uttrycka sig så vid någons frånfälle. Nina och hennes mamma övertog Marjas hus, vilket inte bara ledde till att Nina flyttade in i grannskapet, utan att hon även blev min och Eriks klasskamrat. Vi var med varandra dagligen, och Eriks två år yngre syster var alltid med.

Livet gick sin gilla gång i utkanten av staden där vi bodde. Skolgången lunkade på, liksom lekarna på fritiden. Ibland sov Nina över hos mig, och ibland var det tvärtom. Jag hade också börjat sova med lampan tänd. Hade en extra ficklampa nära till hands i sängbordslådan, jämte en ask tändstickor och några värmeljus utifall elektricitet och batterier skulle krångla. Jag visste redan då att jag aldrig någonsin skulle utsätta mig för situationer där det förelåg risk att omslutas av totalt mörker. Jag hade tagit efter Nina, och hon efter sin mormor Marja. Det var inget vi behövde prata om, det bara var så. Ett tyst samförstånd.

Nina, Erik och jag var mellanstadiebarn när det hände. Det som skulle förändra våra liv. Förändra vår syn på allt, egentligen. Som skulle påverka våra familjer och många i vår närhet. Vi gick i femman, och hela vår klass med tillhörande familjer skulle tillsammans med vår klassföreståndare Gerd på dagsutflykt till Fallholmen, en landremsa en timmes promenad från vår skola. En eftermiddag med sällskapslekar och korvgrillning, ett tillfälle för föräldrar och syskon att vara med för att träffas och umgås, ett samkväm som inträffade en gång i mitten av varje termin.

Det var en gråkall höstdag i slutet av oktober. Vintern stod för dörren och det kändes i luften. Under promenaden ut till Fallholmen gick familjemedlemmarna utspridda efter åldersgrupper. Föräldrar för sig, äldre syskon för sig, vi klasskamrater i våra grupperingar, medan alla småsyskon rände runt som vimsiga virrpannor. Linn hade med sig en jojo som hon fått i födelsedagspresent månaden innan, en jojo som hon tycktes använda alla vakna timmar på dygnet. Hon gick lite för sig själv, för att få det svängrum som krävdes. Stämningen var god, som alltid vi de här tillfällena. En möjlighet att göra något roligt tillsammans, långt utanför klassrummets komprimerande väggar och de inrutade och uttjatade aktiviteterna som skolgården erbjöd. Ett smärre äventyr, där nya idéer kunde blomma ut och som stimulerade fantasin. Gerd var en annan person de här gångerna. I skolan förhöll hon sig strikt till regelverket. Hon var inte stäng eller på något sätt elak, men bestämd och respektingivande. På utflykterna var hon sprudlande glad och energisk, nästan påträngande social och kramig. Från stram och spänd lärarinna, till en lös och ledig lektant. Det var påtagligt att det var nyttigt även för henne att få vistas med elever och andra vuxna utanför skolmiljön. Jag antar att det var lättare för henne att slappna av och släppa loss när hon inte egenhändigt behövde ansvara för hela barngruppen. Sanningen att säga, verkade våra föräldrar tänka i samma banor. De gick som sagt i sina egna klungor. Elever och syskon hamnade i en värld däremellan, där alla vuxna tycktes förlita sig på att någon annan höll koll på barnen.

Vägen ut till Fallholmen är inget mer än en breddad, spånbelagd naturstig för gång- och cykeltrafik, slingrig och backig. På den yttre udden finns en grillstad inramad av sittkubbar, samt en gräsyta för lek- och spel så som brännboll, fotboll och liknande. Innan man når udden går stigen över ett krön. Det är en oändligt energisugande uppförsbacke som, i alla fall då kantades av parkbänkar med jämna mellanrum. Två sandlådor, en på vardera sidan om krönet, stod placerade utefter backarna. Två gula trälådor med lock, vilka vintertid var fyllda med grus som kunde användas vid behov om stigen blev isig. Nu var de emellertid tomma, men fyllde likväl en viktig funktion för de yngre barnen. Linn kom springande, lämnade sin jojo till Erik. Hon hade kommit på att gömma sig i en av lådorna, i vilken hon kröp ned. Där inifrån kikade hon ut genom de små cirkelformade hålen på lådans kortsidor för att se när någon närmade sig, varpå hon sedan gläntade på locket för att skrämma dem. Vi såg på håll hur några av föräldrarna, främst pappor, låtsades bli rädda, ryckte till och slog handen för bröstet. Linn skrattade.

Magnus och Sonny, klassens stökigaste pojkar, roades inte av tilltaget, utan rusade fram och trummade med knutna nävar på locket så att Linn skrek högt där inifrån. Erik fick skynda till undsättning. Han lyfte sin uppskrämda lillasyster ur sandlådan, bad Magnus och Sonny att dra åt helvete. De svarade genom att apa sig, pressade ned sina tungor i underläppen och härmades:

”Dja åt hevvete.”

Erik sade inget mer, bara blängde på dem när de flinande fortsatte uppför backen. Linns haka drog ihop sig. Hon grät inte, men det syntes att hon fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Ingen vuxen såg något, eller åtminstone var det ingen som sade något. Mobbare är slipade på det viset, att endast trycka till och trycka ned när risken att bli påkomna är obefintlig. Och Magnus och Sonny var proffs. De höll sig därefter för sig själva, som de oftast gjorde, och Linn återhämtade sig snabbt.

Eftermiddagen fortlöpte med gemensamma lekar. Vi gick en kortare tipsrunda som Gerd hade förberett, och vi spelade brännboll. Därefter tände de vuxna eld i grillstaden. Vi grillade och åt korv och hamburgare, med marshmallows till efterrätt. Allt nedsköljt med jordgubbssaft eller varm choklad. Mätta och belåtna av frisk luft, utomhusaktiviteter och bästa middagen, led utflykten mot sitt slut. Det hade börjat skymma, och när de sista kolbitarna släcktes i grillstadens betongring lade sig dunklet över Fallholmen. Himlen täcktes av ett jämnt lager stålgrå moln, och stigen tillbaka saknade belysning. Det var inte helt beckmörkt, och i sällskap av våra familjer och klasskamrater fanns ingen anledning till oro. Ändå låg det där som Marja berättat ständigt över oss, Nina, Erik och mig. Det tryckande obehaget som kom med mörkret.

Liksom på vägen ut till udden gick vi i skaror om vuxna och barn. Linn gick med oss äldre barn, men när vi nådde krönet sprang hon i förväg. Hon måste ha glömt Magnus och Sonnys omilda behandling ett par timmar innan, när hon halvvägs nedför backen återigen lyfte på locket till sandlådan där hon kröp ned. Avståndet var långt, mörkret tätare nu. Men vi kunde se det gula locket öppnas och stängas, och höra Linns ljusa röst när hon gjorde sitt bästa för att skrämma de förbipasserande. Jag, Nina och Erik gick långt bak i ledet, och fick ännu en gång uppleva en kvittande uppspelt Linn och halvdant skådespelande pappor. Till Linns stora förtjusning låtsades även vi bli skrämda när vi gick förbi lådan. En bit ned i backen slog Erik av på takten, vred emellanåt på huvudet för att hålla ett vakande öga över axeln. Han ville ha uppsikt över sin lillasyster, då våra föräldrar befann sig längre fram i skogsmörkret och inte längre syntes till.

Ett dämpat men ihållande skrik genljöd passagen. Det var Linn, överröstad av lika dämpade skratt.

Vi kastade oss om, och fick syn på Magnus och Sonny. De hade satt sig på locket till lådan, och höll för de små hålen på dess sidor med fingervantsklädda händer. Svaga dunsar hördes när Linn bankade mot lådans innerväggar, och vi hörde hennes desperata rop på hjälp. Hon ropade efter Erik, som redan satt av i full fart för att hjälpa henne. Jag och Nina sprang efter. Mötte ett par eftersläntrande klasskompisar på vägen, som stirrade på oss med förvånade miner. När Erik kom närmre, tystnade skriken och dunsarna. Magnus och Sonny studsade av lådan, som om den vore brännhet, tittade om vartannat på det stängda locket och på Erik, varpå de hastade vidare nedför backen. När jag och Nina närmade oss, märkte vi att deras tidigare överlägsna attityd hade försvunnit. De var förstummade, skärrade.

Vi hörde en skräll, och höjde våra blickar mot Erik, mot lådan. Han hade slagit upp locket, stod med armarna hängande efter sidorna. Hans axlar och bröst hävde sig av uppjagade andetag, varpå han stapplade baklänges ett par steg innan benen gav vika.

Och vi visste, jag och Nina. Utan att ha tittat över kanten och ned i lådan visste vi.

Linn var borta.

Efter det som hände blev Erik aldrig sig själv igen. Jag menar, hur kunde han någonsin bli det. Han slöt sig, stängde in sig, och samtidigt som han gled ifrån oss och övriga världen, höll jag och Nina fortfarande ihop, kanske ännu mer efter än innan händelsen. Vi tre delade samma erfarenhet, samma visshet, om vad som verkligen låg bakom Linns försvinnande. Mörkret hade tagit henne. Det absoluta mörkret. Urmörkret. Inte bara naggat, nafsat. Utan slukat.

Försvinnandet fick aldrig någon lösning. Ingen vuxen hade varit i närheten för att bevittna händelseförloppet, och Eriks, min och Ninas utsago skilde sig naturligtvis från Magnus och Sonnys bortförklaringar. Ord stod mot ord, polisen stod handfallen, och det fanns ingenting någon kunde göra. Vi var elva år gamla och ville inte, vågade inte, berätta om våra egentliga antaganden.

Magnus och Sonny förnekade att de ens varit i närheten av Linn och oss andra på vår hemväg den där kvällen. Om det fanns någon som helst medmänsklighet eller samvete i dem, måste lögnerna tärt på dem. Men snart var de sina ursprungliga, svinaktiga jag, som om inget hade hänt. Deras kallsinne drev Erik till vansinne. När den första chocken lagt sig övergick sorgearbetet i en ny fas. Han blev ondsint och svartsynt. Hamnade ofta i bråk. Med sina föräldrar, med Gerd, men framförallt med just Magnus och Sonny. Han lyckades efter enträget tjat få dem att visa sina handflator som vi sett att de höll för hålen i lådans sidor. Jag vet inte vad han önskade uppnå med det, men förmodar att han sökte efter något tecken som kunde bevisa deras inblandning. Ett fåfängt försök, då inga spår stod att finna, och det hela istället ledde till hån från plågoandarna. Maktlösheten eldade på frustrationen ytterligare, och vi såg hur Erik tyngdes av grav olycka. Han åt dåligt. Led av sömnbrist. Hade hög frånvaro i skolan. Han orkade helt enkelt inte. Jag tror att han anklagade sig själv. Att han inte funnits där för sin lillasyster.

Hösten blev till vinter, och vintern till vår. Jag och Nina hade i ett halvårs tid umgåtts sporadiskt med Erik. Han hade blivit mycket sammanbiten, sade sällan något. Vi ville från vår sida inte ligga på för hårt. Han fick ta den tid han behövde för att bearbeta sin sorg. De dagar han var i skolan märkte vi hur han sökte stöd, då han tydde sig till oss. De dagar han var hemma, lät vi honom vara. Han visste att vi fanns där för honom, visste var vi fanns. Vi hade under hela processen varit tydliga med att han mer än gärna fick komma över eller höra av sig närhelst han ville, vilket han försäkrat att han skulle göra.

Och så en dag gjorde han det.

Han bad oss att möta honom vid kärret bortom ängen. Jag och Nina drog på oss gummistövlarna och klädde oss för utomhusvistelse, så som Erik bett oss. Det var en fredagseftermiddag i början av maj. Skolveckan var avslutad och helgen stundade. Men som vi redan förstått hade Erik inte några planer på tevekväll eller annan avkopplande familjesamvaro. När vi gick över ängen såg vi honom gå dubbelvikt i kärret, men en vit, liten platshink dinglande i ena handen. Vi visste mycket väl vad han höll på med, då vi gjort det tillsammans många gånger. Han letade efter grodor att fånga. Den välbekanta, sura lukten från kärrvattnet slog emot oss och blev starkare allteftersom vi närmade oss. Erik rätade på sig och hälsade med en stum nick. Han sade ingenting, utan böjde sig framåt och fortsatte peta runt bland tovor, rötter och stenar. Vi klev ut i kärret, och vattnet som pressade mot stövelskaften kylde ned vristerna.

”Vad ska vi göra?” frågade Nina.

Erik lade underarmarna mot knäna, stelnade i positionen, innan han svarade med en suck. ”Vi behöver något levande.”

Det var när han sade det, på det sättet, som pulsen stegrade. Jag tittade på honom, och kände hur Nina förstulet sneglade mot mig.

”Till vad?” undrade hon.

Ännu en paus följde.

”Ni vet nog”, sade Erik.

Han pressade samman käkarna och gav oss ett kvickt men menande ögonkast, varpå han trampade vidare i det svarta kärrvattnet.

Jag blev osäker, men visste inom mig att det här hade att göra med Linn. Det hade gått att avläsa i Eriks bestämda blick. Vi hade lovat att ställa upp för honom, vad än det gällde. Så utan att ifrågasätta började vi svepa genom kärret, i jakt på det Erik sökte – något levande.

Det tog inte många minuter innan Erik blev skyndsam i sina rörelser. Han släppte, eller tappade, plasthinken han höll, när han famlade med händerna nedkörda i vattnet så det stänkte åt alla håll. Så knep han tag, bad mig att komma med hinken som guppade mellan oss på den krusade vattenytan. Några droppar smutsigt vatten hade stänkt upp i hans panna, och rann nedför hans kind. Erik sträckte ut armarna, torkade ansiktet mot jackärmen. Grodan var stor nog att fylla rummet i hans sammanhållna, kupade händer. Jag höll fram hinken, vek upp plastlocket, och Erik släppte ned grodan. Hans ansiktsuttryck var helt likgiltigt, avslöjade inga känslor. Försiktigt övertog han hinken. Med ögonen slutna till hälften såg han på den, eftersinnande. Vad han än tänkt göra med grodan, var det av stor betydelse för honom.

”Då går vi”, sade han kort.

Han började med taktfasta och raska steg gå i riktning mot Fallholmen. Bakom hans rygg gav Nina mig återigen en blick som inte bara skvallrade om vankelmod, men och rädsla. Alltifrån hennes mormor Marjas berättelser om Den långa mannen med den långa kappan, vidare till det som Marja själv blivit utsatt för, och slutligen till Linn och Erik, gick att skåda i hennes förskrämda ansikte. En skräck som vandrat genom generationer, som vi hela tiden visste fanns alldeles nära, som förjagade och betvingade ljuset, och därefter omslöt och förtärde det som fanns kvar.

Något levande.

Jag och Nina hade inte misstagit oss. Under den långa promenaden hade vi gått ordlösa hela vägen hemifrån, med Erik några meter framför oss, beslutsam i hela sitt kroppsspråk och med ett fast grepp om plasthinkens handtag. I den utmattande, krokiga uppförsbacken mot krönet blev andetagen alltmer ansträngda, av utmattning och av bävan. Vi hade inte varit ute på Fallholmen sedan den där höstkvällen. Åtminstone inte jag och Nina. Det var ingen plats vi normalt vistades på, i synnerhet inte efter vad som hände med Linn. Och nu var vi här, tillbaka på platsen som för alltid kom att förändra våra liv.

Tiden hade skyndat på och tagit dagsljuset med sig. Rosafärgade molnstrimmor radade upp sig där solen precis gått ned. En vacker skymning som snabbt förlängde skuggorna. Mörkret skulle snart vara över oss, och magkänslan meddelade att det låg något hotfullt i luften.
Erik saktade ned när den gula sandlådan hamnade i vårt blickfång. Lådan som berövat honom hans lillasyster. Lådan. Cellen. Kistan.

Jag och Nina höll avståndet, lät Erik avgöra vad som skulle hända härnäst. Några steg från lådan stannade han helt. Släppte det hårda greppet om hinkens handtag, vägde den lätt på fingrarna. Stod så en stund, som om han tvekade. Jag lät blicken vandra. Såg på Nina, på Erik, på lådan. Hålet på kortsidan som var vänd mot oss var överklistrad med ett tjockt lager silvertejp för att hindra ljusinsläpp. Erik vred på huvudet, lade hakan mot axeln.

”Kom”, sade han. ”Jag vill att ni ska se det här.”

Vi klev fram, ställde oss på var sida om honom. Han plockade fram en ficklampa ur jackfickan. Vände blicken bort mot horisonten, där det annalkande mörkret suddat ut det rosa.

Erik tände ficklampan, gav den till mig. Bad mig hålla den över lådan, på vilken ljuset föll. Han flyttade hinken från den ena handen till den andra, varpå han öppnade lådans lock. Alla tre lutade sig fram över kanten för att kunna se dess botten. Vad jag såg fick mitt hjärta att brista. Erik hade varit här förut. Bland ett tunt lager finkornigt grus låg ett flertal föremål. Leksaker och kläder som tillhört Linn. Hennes jojo, som hon varit så fäst vid och som hon alltid burit med sig. Jag insåg vad Erik försökt göra. Han hade försökt skicka sakerna till henne, var hon nu befann sig. Kanske hade han varit här de gånger han egentligen borde varit i skolan. Ensam. Men bevisligen saknade döda ting värde.

Nina tog över, och höll upp locket till sandlådan. Erik fattade plasthinken mellan sina händer, balanserade den på lådans ytterkant. Han såg återigen västerut, där himlen nu svartnat. Hans nacke slokade, medan käkmusklerna arbetade. Ett svagt plopp när han knäppte upp hinkens lock med tummarna. Erik gick ned på knä, sänkte ned handen som höll hinken. Jag såg hela tiden till att förse lådans insida med ljuset från ficklampan. Samtidigt som Erik vippade ned hinken på sidan, lade han huvudet på sned. Grodan tog chansen. Hoppade i sin nyvunna frihet ut på lådans botten, där den sedan satt helt stilla, som av förvåning.

Erik ställde sig upp. Sökte för första gången den här dagen ögonkontakt, först med mig, därefter med Nina. Han gav henne en bifallande nick, en signal för henne att sänka ned locket över lådan. Handlingen var nästan rituell, och det rådde en begravningsstämning. Och när allt kom omkring så var det ju också det.

Vi stod och stirrade tigande, tills Erik utan ett ord vände upp sin handflata framför mig. Jag visste vad han ville. Det här var för honom, och jag överlämnade ficklampan. Tiden var kommen att bjuda in mörkret, att släcka både ljus och liv.

”Är ni beredda?”

Eriks röst var sprucken. En stundande gråt låg i vägen. Varken jag eller Nina svarade. Ingen av oss visste vad vi hade att förvänta oss. Vår tystnad var svar nog. Ljudlöst försvann ljuset när Erik släckte ficklampan. Jag minns hur jag drog mig närmre honom, och hur jag där stelnade till. Vi var långt hemifrån, och våra föräldrar undrade säkert var vi höll hus, då middagstid passerat för länge sedan. Jag lystrade efter något tecken på liv inifrån sandlådan, men förutom det avlägsna suset från civilisationen kunde jag bara höra mina vänners avvaktande och darrande andetag.
Jag var helt oförberedd, och upplevde det som en blixtknall när Erik på samma gång tände ficklampan och slet upp locket. Både jag och Nina ryggade tillbaka av den plötsliga uppståndelsen, stod men vidgade ögon och såg på Eriks rygg. Hela hans överkropp hävde sig i en spänd andhämtning. Synkront smög vi fram, tittade fyllda av oro och förväntan ned mot lådans botten, mot det som lampans ljuskägla landade på.

Det vi såg är en syn jag aldrig kommer att glömma.

Grodan fanns kvar där nere. Men inte så som vi lämnat den. Hela bakre delen av dess kropp saknades. Inget blod. Ingenting. Det var som Marja hade beskrivit det, och jag kan inte göra det tydligare. Ett ingenting, där det försvunna aldrig ens tycks ha funnits. Den bara kravlade omkring med hjälp av frambenen. Munnen var vidöppen. Ett förtvivlat, skräckslaget tyst rop på hjälp. I en reflex slog jag händerna för öronen och backade. Nina knep tag om Eriks jacka, ryckte. Till slut gav han med sig. De tog ett steg bakåt, och Erik lade ned locket över lådan och grodan. Skakade fann vi oss, och med adrenalinet sjungande i ådrorna lydde benen. Vi sprang, lämnade sandlådan bakom oss. Lämnade den stackars grodan åt sitt öde. I mörkret som skulle kväva den och föra den dit det försvunna levande inte längre levde. Till ett någonstans dit mörkret tagit Eriks lillasyster Linn. Någonstans där Erik aldrig skulle nå henne.

Vi återvände aldrig till Fallholmen. Eriks tillstånd tog ännu en vändning till det värre och han gav upp allt. Då och då försökte jag och Nina på våra föräldrars inrådan få med honom att göra saker. Men det var lönlöst. Erik förblev frånvarande och sluten ända till sommarlovet mellan sexan och sjuan, då hans familj flyttade till en annan ort. För att börja om, vad vet jag. Linns försvinnande hade fullt förståeligt tagit knäcken på dem, och de behövde lämna allt bakom sig. Vi har inte hört någonting från någon av dem sedan dess.

Jag tänker ofta på Erik. Lider med honom, ömmar för honom. Undrar om han själv önskar söka sig till det absoluta mörkret och falla genom svarthålet för möjligheten återse sin lillasyster. Eller om han redan gjort det. En tanke för dyster, för makaber, att föreställa sig. En andra sida. Där det, de, förlorade finns. Allt och alla som absorberats genom maskhålet till en annan tid, en annan plats bestående av kroppar och losslitna lemmar.

Jag och Nina höll oss emellertid vid varandras sida, och har så gjort fram till dags dato. Alla hemska händelser har förstärkt banden mellan oss. Vi är de enda som förstår och kan utbyta tankar om det inträffade, och har alltid funnit närhet och trygghet hos varandra.

Det som verkligen kopplade oss samman för evigt, det som på riktigt gjorde Nina oumbärlig för mig, ägde rum i slutet av vårterminen i nionde klass. Ni vet, det finns omvälvande ögonblick i livet, och vi hade gått igenom flera sådana dessförinnan. Men det jag nu ska berätta kom att omdana hela vår fortsatta existens.

Vår klass bestod som de flesta andra klasser av grupperingar, som jag tror många känner igen sig i. Det var inga större grupper, utan par, liksom jag själv och Nina. Två och två, som satt bredvid varandra på lektionerna och under luncherna, gick sida vid sida genom korridorerna.

Snobbar för sig, plugghästar för sig. De populära. Hackkycklingarna. Töntarna. Och värstingarna, där Magnus och Sonny fortfarande höll fanan högst. Vi hade dessutom fått en ny kille i klassen, Levi, när vi började nian. Han sällade sig till bråkstakarna, och frågan är om han inte var värre än både Magnus och Sonny tillsammans. En uppviglare av rang. Lärarna hade väldiga problem att tygla honom, och han var illa omtyckt av resten av klassen.

För övrigt var vi en samling individer som sällan kom överens om något alls egentligen, som aldrig kunde samarbeta. Men med lite understöd från våra föräldrar lyckades vi på något sätt skramla ihop tillräckligt med pengar för att kunna göra en gemensam resa innan skolavslutningen. Det var bara något som skulle genomföras när vi hade klarat oss genom grundskolan. Jämfört med de andra niondeklassarna, vars ansträngningar tog dem till både Köpenhamn och till Sankt Petersburg, var vårt utflyktsmål tämligen fattigt. Vi fick nöja oss med en campinghelg nära ett sommarland i mitten av Sverige som jag inte behöver nämna vid namn. Trots allt var det ändå något speciellt, minns jag. På dubbeldäckaren som skulle ta oss till färdmålet upplevde jag en sammanhållning jag aldrig tidigare varit med om bland våra klasskamrater. Vi var uppspelta, stämningen var alltigenom god, och jag insåg att resmålet spelade mindre roll. De som aldrig umgicks eller ens pratade med varandra annars, och som knappt gjort det under alla våra år i samma klass, satt nu hopklumpade runt borden i det nedre planet och spelade kort, hängde över ryggstöd, skrattade och stojade. Det fanns liksom ingen anledning att tjafsa, inget utrymme för träta.

De enda som höll sig utanför gruppen var Magnus, Sonny och Levi, som sjunkit ned för sig själva längst bak i bussens övre plan. De ansåg sig väl vara för tuffa för att umgås med oss andra, men deras frånvaro var inget vi led av. Tvärtom.

Med oss på resan var våra två klassföreståndare för högstadiet, Berit och Ola. De turades om med mikrofonen framme vid busschauffören. Beskrev hur landet låg, både utanför bussfönstren och hur hålltider och knutpunkter skulle komma att se ut när vi anlände till campingen vid sommarlandet. För att göra det hela mer överskådligt hade de delat ut både scheman och kartor. Utöver våra lärare medföljde också två föräldrar. Många föräldrar, de flesta faktiskt, inklusive mina egna samt Ninas mamma, hade vänligt tackat nej till att följa med, med förklaringen att deras barn skulle dö skämsdöden om deras pinsamma föräldrar skulle medverka. Kanske inte riktigt formulerat på det viset, men med den innebörden. Det som skulle ha behövts var att Magnus, Sonnys och Levis föräldrar, i alla fall någon av dem, hade varit med för att hålla koll på dem. Om de inte punktmarkerades kunde de ställa till med en hel del skit på nolltid. Med facit i hand hade det varit bäst om de inte följt med över huvud taget.

Nog förstod många av oss att vår helg rent upplevelsemässigt inte skulle kunna mäta sig med de andra niornas, de som reste med både tåg och fartyg utomlands, som skulle få använda sig av andra språk än svenska och som skulle handla med andra valutor. Nej, även om vi var vid gott mod trodde nog ingen innerst inne att resan den där helgen skulle bli särskilt minnesvärd eller lämna några bestående avtryck.

Det var vad vi trodde då.

Dagen för avfärden var en fredag. Vi stannade och åt lunch på en vägkrog längs E4:an, och vi ankom till campingen sent på eftermiddagen. Vi skulle övernatta två nätter, och resa hem på söndagsförmiddagen. Vädret var gråruggigt, men det var inget som rubbade den uppsluppna stämningen. När vi klev av bussen fick de vuxna svårt att hålla samman elevgruppen. Alla ville kolla in allt på en gång, men ingen visste något om något. Vi klasskamrater ansåg oss vara tillräckligt gamla och mogna för att ansvara över oss själva, och att vi gott och väl skulle klara av att följa det schema som Berit och Ola satt upp. Jag vet inte hur det var med den saken. Som jag kommer ihåg det ville alla vara först med att upptäcka det som var värt att upptäcka, och efter den eller de som tagit det initiativet, med kartan i högsta hugg, följde ett lämmeltåg av tjattrande och livliga klasskamrater. Men eftersom ingen heller kunde acceptera att vara efterapare, ledde det till att alla snart flängde runt kors och tvärs som en skock fårskallar.

Campingområdet var inte så stort i sig, men angränsade förutom till vattenlandet till ett naturområde med vandringsleder i varierande längd, vilket sammantaget utgjorde det så kallade sommarlandet. Allt bands samman med en större restaurangbyggnad som också innehöll reception. Platsen där vi skulle tälta var belägen intill ytterligare ytor för husvagns- och husbilscampare, ett gemensamt dusch- och toalettutrymme, och efter en lång, svag sluttning fanns även en fin sandstrand, där badbryggor med hopptorn låg förankrade en bit ut i vattnet. Nere vid stranden fanns också möjlighet att grilla, vilket var just vad som stod på agendan. När det blev dags för middag hade så gott som hela klassen lyckats få upp sina tält. Den där första nyfikna ivern hade blivit ersatt av hunger då vi samlades på avbarkade timmerstockar som omgärdade en stor grillstad. Över det sotiga gallret grillade vi korv och hamburgare, drack läsk tills vi mådde illa. Prat och skratt ebbade ut allteftersom. Nu när anspänningarna släppt efter att alla varit övertaggade i ett par timmar, blev många dävna. Även den flera timmar långa resan bidrog förstås.

Men det var något annat också. Något som inte uttalades. Jag kände det. Likheterna med utflykten till Fallholmen några år tidigare. Klassen. Maten. Stämningen. Det påminde nog alla om vad som hade hänt den kvällen.

De vuxna gjorde vad de kunde för att få upp humöret på oss ungdomar. Och ingen av oss ville ju egentligen kasta bort hela helgen med att traggla smärtsamma minnen, så snart var vi igång igen. Utspridda i klungor spelade några kubb, några kastade frisbee. De flesta av oss badade om vartannat, även om vattnet inte kommit upp i temperatur så tidigt på försommaren. Alla lekte eller spelade, vilket var ovanligt och skiljde sig från hur det vanligtvis såg ut i skolan, där konstellationerna var helt annorlunda och aktiviteterna innefattade att hävda sig på olika sätt, tjuvröka och spela balla Allan för somliga, och för vissa andra att undvika översittarna. Det märktes att det var något vi alla saknat. Att få leka, släppa loss och fåna oss. Ingen dömde, alla var med. Tja, nästan alla. Tre personer vägrade beblanda sig med resten av oss mesar, och jag behöver kanske inte ens nämna vilka de tre var. De försvann emellanåt iväg upp till campingen och deras gemensamma tält, strosade vidare mot byggnaden som inhyste toaletterna, där de stängde in sig en stund, varpå de kom tillbaka och satt och glodde i grässluttningen på oss andra. Ingen tog någon större notis om dem, förutom våra lärare som pliktskyldigt försökte locka in dem i gemenskapen. Det gick dåligt.

När skymningen lade sig över nejden återvände alla till grillstaden, där vi trängde ihop oss på de kringliggande stockarna. Ola hade lagt grillgallret åt sidan, och bytt grillkol mot vedklabbar. Lägereldens lågor sträckte sig höga och färgade våra bleka ansikten, värmde i aftonsvalkan. Molnmassorna låg tunga över oss och förtätade mörkret. Jag och Nina hade förberett oss med ficklampor och självlysande armband som vi skulle använda i tältet senare när det blev läggdags, men för nu så skänkte eldens starka sken oss trygghet. Kvällen var som gjord för att berätta mysrysliga spökhistorier. Men även här var det något outtalat som sade oss alla att det vore opassande. Av respekt för vår före detta klasskamrat Erik, och främst för hans lillasyster Linn.

Så vi satt mestadels tysta, nöjda med tillvaron som den var. Tittade in i de dansande eldslågorna tills timmen blev sen, och någon konstaterade att Magnus, Sonny och Levi saknades. Eller, det var nog egentligen ingen som saknade dem, men de var inte längre närvarande. Nu hade även Berit och Ola gett upp sina försök att locka med dem. Trion hade senast hörts sitta och kura i sitt tält. Och lika bra var väl det när det ändå blev dags för samtliga att lägga sig.

Ola använde en skyffel för att slå ut den nedbrunna veden, vilken han sedan täckte med ett lager sand. Jag och Nina tände våra ficklampor. Vi var inte ensamma om den idén, även om vi säkerligen hade våra egna anledningar.

Inne i tältet var det lika kyligt som utomhus. Jag och Nina skuffade våra liggunderlag dikt an, och pressade oss tätt intill varandra, inbäddade i lager på lager av kläder och sovsäckar. Vi hade varsin ficklampa, men beslutade att bara ha min tänd. Innan Nina släckte sin lyste vi på de självlysande armbanden. Klockan var över midnatt, och vi räknade med att deras svaga ljus skulle räcka till gryningen. Om inte annat så hade vi ju en ficklampa tänd, och ytterligare en som backup. Vi låg en stund med huvudena vända mot tältets öppning, med bara myggnätet fördraget. Andades den friska nattluften, lyssnade till ljuden som avtog. Det hade varit en härlig dag och kväll. Berit och Ola hade varit på toppenhumör, och vi hade flera gånger hört föräldrarna omnämna klassen i positiva ordalag.

Varken jag eller Nina ville bli påkomna eller ihågkomna som de som sov med lampan tänd, så vi kvävde ljuset från ficklampan en aning med hjälp av en frottéhandduk.
Just som vi vaggats till sömn, vaknade vi av att någon skrek. Först bara en person, men snart flera. Både vuxna och ungdomar. Vi kände igen rösterna. Dispyt hade uppstått mellan våra klassföreståndare och Magnus, Sonny och Levi, där Levi var den mest dominerande. Han var full, det hördes. Magnus och Sonny likaså. Nu förstod vi vad de gjort när de smugit omkring på campingen under kvällen. Jag och Nina öppnade och vek upp tältduken för att få en blick av vad som försiggick. Magnus och Sonny satt i deras tältöppning och skrattade. Levi stod på ostadiga ben och käftade med de vuxna. Han var inte bara dryg, utan rent hotfull. Bråket drog till sig allt fler åskådare, åt vilka Levi började dela ut högröstade förolämpningar. När han svepte med sina uppspärrade ögon över de utspridda tälten fick han ögonkontakt med mig. Hans vilda blick kommer jag för alltid att minnas. Kanske var han påverkad av annat än alkohol, jag vet inte.

”Vad fan glor du på, din jävla nolla?!” väste han åt mig.

Det fick Magnus och Sonny att brista ut i ännu ett samstämmigt, hånfullt skratt, samtidigt som det fick mig och Nina att stänga in oss i tältet igen. Levis hesa röst skapade obehagskänslor där vi låg, med endast den tunna tältduken mellan honom och oss. Själv hade jag aldrig druckit alkohol, men visste att människor kunde bli oberäkneliga och rentav farliga om de snedtände. Jag fann det hela ytterst olustigt, och i ett ögonblick av oaktsamhet begravde jag ficklampan helt under handduken så att det nästan blev alldeles svart i tältet. Nina och jag förstod varandras rädslor, och hade hamnat mitt bland dem, mitt emellan dem. Vi ville gömma oss från de upprörda och aggressiva, men kunde inte fly in i mörkret.

Berit och Ola behöll emellertid lugnet, och lyckades på något mirakulöst sätt få orosstiftarna på bättre tankar. Röster och rörelser avtog i styrka, allt blev stilla. Och när pulsen väl hittat viloläge, utsjasade efter den långa dagen och den turbulenta kvällen, sov vi genom hela natten.

Dagen därpå vaknade vi av en olidlig värme då solen gassade över tältet, vilket tvingade oss att kravla ut med kläderna fastklistrade av svett på våra kroppar. Några av våra klasskamrater var redan uppe och igång, medan andra fortfarande sov. När vi gick för att göra morgontoalett såg vi att dragkedjan till Magnus, Sonnys och Levis tält var stängd. De kunde gärna ligga där och sova ruset av sig.

Under förmiddagen och större delen av eftermiddagen hängde vi på vattenlandet, uppdelade i smågrupper. Vi badade tills huden skrynklade sig och läpparna blånade.

Middagen skulle intas på restaurangen mellan campingen och vattenlandet, och det var då gårdagens festprissar behagade att visa sig för första gången den dagen. Levi gick med krökt hållning, färglös i hyn. Gömde en gissningsvis trött och rödsprängd blick bakom ett par solglasögon. Magnus och Sonny såg något piggare ut. Alla hade hunnit sätta sig när de kom masande. När Levi gick förbi bordet där jag och Nina satt, klev han mig på tårna. Han vred på foten som om han trampade ut glöden på en cigarettfimp. Det gjorde fruktansvärt ont, eftersom jag bara hade badtofflor på fötterna. Innan jag hann fråga varför han gjorde så, vinklade han ned solglasögonen och spände ögonen i mig.

”Ni ska ge fan i att glappa”, sade han släpigt.

Jag blev ställd. Såg på Nina, som hade sinnesnärvaro nog att prata.

”Vad menar du?”

Utan att vrida blicken mot henne, sade Levi till mig, med käkarna sammanpressade och ansiktsmusklerna spelande under hans bleka ansiktshud: ”Tror ni inte vi fattar vilka som tjallade på oss? Bara för ni är så jävla präktiga och tråkiga kanske andra vill festa.”

”Vi har inte sagt någonting”, fick jag fram. ”Inte till någon.”

Levi lyfte på foten, petade tillbaka solglasögonen på näsan.

”Ni ligger jävligt risigt till. Passa er!”

Nina mötte min blick, dels frågande, men också skärrad. Hon kunde nog avläsa samma uttryck i mitt ansikte. Runtomkring oss satt våra klasskamrater och åt, pratade och skrattade. De hade liksom de vuxna inte uppmärksammat vad som just inträffat. Vi kunde då inte avgöra om Levi tänkt verkställa sitt hot, men inte desto mindre så var det just vad det hade varit – ett hot. Och det räckte för att obehaget skulle välla upp i kroppen. Han var en skrämmande och nyckfull person, Levi, och tillsammans med Magnus och Sonny fanns det inga gränser för vilken sorts jävelskap de kunde hitta på. De triggade varandra, och sanningen att säga så hade jag mina farhågor.

Efter restaurangbesöket hade vädret slagit om igen. Solen som stekt hela dagen doldes av en gråmulen himmel. Men så länge det inte regnade ville vi suga ut det sista av den här helgen. Kvällen blev en repris av kvällen innan med lekar, spel, och framförallt bad, med skillnaden att Magnus, Sonny och Levi under natten blivit fråntagna den alkohol de haft med sig, och att de nu inte kunde upprepa sina misstag. Det ändrade förstås inte deras övriga beteende. De var ovilliga att umgås med oss andra, höll sig antingen i deras tält eller strök omkring på distans. Oron jag känt vid middagen ville ändå inte riktigt släppa. Deras ointresse kunde mycket väl vara ett rävspel, och de kunde slå till med full kraft när vi minst anade det.

När vi framåt elvatiden på kvällen skulle gå och lägga oss, hade de emellertid inte synts till på minst en timme, och från deras tält var det tyst och stilla. De hade varit rejält hängiga och slitna under dagen, och vi antog att bakfyllan hade tagit ut sin rätt. Deras frånvaro fick mig och Nina att pusta ut. En natt kvar på klassresan, ett par veckor av terminen innan skolavslutningen. Därefter följde ett långt Magnus- Sonny- och Levi-fritt sommarlov, då de kanske kunde mogna en aning och som kanske kunde bättra på deras attityd. Hur som helst hade de somnat för kvällen, förmodligen också på grund av ren uttråkning.

Ändå var det något som gjorde att själen inte fick ro. Efter tandborstning och toalettbesök låg jag och Nina vakna länge, i det dämpade skenet från min ficklampa. Campingen var mörk och tyst, och hade vi inte vetat bättre kunde vi lika gärna befunnit oss på en avlägsen plats helt för oss själva. Vi småpratade lågmält, önskade varandra god natt mer än en gång i våra försök att somna.

Vi hade legat tysta en lång stund, och jag var på gränsen att falla i sömn, när jag hörde Nina röra på sig. Hon satte sig upp, vände sig om mot tältöppningen, och ljudet från tältets blixtlås rispade genom stillheten.

”Är du vaken?” frågade hon, och jag hummade lojt till svar. ”Jag måste på toa”, fortsatte Nina.

”Ska du med?”

Jag kände efter, men hade inget behov. Det skulle vara för sällskaps skull, i så fall. Men jag ville inte lämna värmen i sovsäcken, och var dessutom sovtrött nu.

”Nej, gå du”, sade jag.

”Okej, strax tillbaka”, sade Nina.

Ett skarpt sken lyste upp tältet när hon tände sin ficklampa, varpå hon kilade iväg. När Ninas steg försvann bort, varseblev jag min ensamhet. Jag försökte intala mig själv att jag bara skrämde upp mig i onödan, att Magnus, Sonny och Levi sov sedan flera timmar tillbaka, vilket till viss del lugnade mig. Tills jag insåg hur mörkt det blivit sedan Nina lämnat tältet. Mitt självlysande armband lös inte längre. Och när jag skulle fylla på dess ljusstyrka upptäckte jag, vilket var ännu värre, att ficklampan slocknat. Paniken grep tag i mig. Flera gånger knäppte jag på ficklampans strömbrytare, men batterierna var helt urladdade. Jag vred mig runt och vek upp tältduken. Nattmörkret var kompakt utanför, luften sval. Jag valde att krypa ihop i sovsäcken igen, i väntan på att Nina skulle återvända. Och snart hörde jag fotsteg närma sig.

Men lättnaden varade inte.

De här fotstegen var tunga och rörde sig fort, och kom från fler fötter än två. Jag hann inte reagera. Starka händer höll fast mitt huvud, över vilket sovsäcken snördes åt. Därefter blev allt svart. Jag var instängd i mjukt men åtstramat och ogenomträngligt tyg. Skräckfylld gråt bröt genom min häftiga andning. Låga skratt hördes, och det gick inte missta sig på vilka som utsatte mig för angreppet – Magnus, Sonny och Levi. De rev tältet, med mig kvar inuti. Jag kände hur tältduken spändes runt min kropp, och hur linorna skar in i huden när de surrade fast mig. För varje lager tätnade svärtan. Och det sköljde över mig. Allt det jag fruktat sedan den där dagen i köket hos Ninas mormor, det Marja berättat om. Fjättrad låg jag och vred mig, kastade mig från sida till sida, som en larv i sin kokong. Utanför avtog skratten, dog ut.

Jag var lämnad åt mitt öde, åt mörkret, i mörkret. Så hårt fastbunden att jag inte lyckades ta mig loss med egen muskelstyrka. Jag skrek, efter Nina, skrek på hjälp från vem som helst. Men den fuktiga, återanvända luften innanför tyglagren var syrefattig och gjorde det allt svårare för mig att andas. Under en sista kraftansträngning trodde jag blodkärlen skulle brista, varpå andnöden blev total. Från de yttersta delarna av mina lemmar, fingrar och tår, avstannade blodets strömningar. Ben och armen domnade alltmer bort, tills jag inte kände dem längre. Jag försvagades, i kropp, i sinne, och föll i medvetslöshet.

Som jag redan förklarat kom mitt liv att förändras för alltid den natten. Ett övergrepp av den magnituden gör det med en människa. Jag är fyrtiofem år nu, och har sedan länge kommit förbi det stadie där jag känner behovet att anklaga någon för det inträffade. Magnus, Sonny och Levi förstod inte vad deras omilda behandling kunde ha för inverkan. Vem kan föreställa sig något sådant. Nej, det finns inga förklaringar till det. De stackars vilsna pojkarna, det blev väl folk av dem också.

Nina ser efter mig, så som hon alltid har gjort. Jag vet inte om det beror på att hon känner skuld för det som hände, att hon inte var där för mig den där natten. Men så är det ju inte. Hennes liv blev heller aldrig vad det kunde ha blivit. Samtidigt som jag älskar henne så innerligt för allt hon gör för mig, kan jag känna skuld för det.

Det vill jag att du ska veta, Nina, det här säger jag direkt till dig – jag älskar dig!

Hon gör det ingen annan klarar av, eller ens förstår, i den här situationen jag befinner mig i. Jag lider av grav skotofobi, det vill säga rädsla för mörker, en skräck jag får leva med och som jag aldrig kommer få kontroll över. Det mesta i mitt liv kan andra vara behjälpliga med. Men det finns vissa saker som jag måste överlåta åt Nina. Jag behöver mer eller mindre ljus dygnet runt. Nina kontrollerar att de rutinerna följs. Precis som hon ser till att jag kan få fortsätta göra det jag alltid har älskat – att berätta. Tekniken möjliggör detta, så länge min talförmåga inte tas ifrån mig. Vid sina besök startar Nina dikteringsfunktionen på min mobiltelefon, så att jag kan föra dagbok, eller som i det här fallet, berätta mitt livs historia i korta drag. Hon har även hjälpt mig sammanställa texten. För, som ni förstår, är jag inte längre den jag var när jag var yngre.

Armarna blev tagna ifrån mig, ända upp till armhålorna, benen till ljumskarna. Det som finns kvar av mig är inget annat än ett orörligt kolli kött, en rest av en kropp i ständig rädsla för att de ljuskällor jag har ska slockna, och mörkret ska ta resten av mig.

Jo, det är skillnad på mörker och mörker. Tänk på det. När du om natten ligger och stirrar ut i intet, och ser färgfläckar och prickar sväva i ditt synfält. Det mörker du upplever förefaller aldrig vara helt mörkt. Men det är ändå där förutsättningarna finns, för Urmörkret att breda ut sig.

Och i det du trodde var mörker, finns ett annat djup. En portal, till ett ingenting.

Ett slukhål, ett stymphål. Ett svarthål.

Signaturmelodi

Ni har hört “Svarthål”, en historia av Micke Strömberg som lästes av Ludvig Josephson. Den fick stå för sig själv den här veckan – som så många av Mickes berättelser så väl klarar att göra.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.