Avsnitt 135: Den flämtande maskinen

Ett blått ljussken fladdrar till i köksfönstret. Någon bankar hårt på dörren. En aggressiv röst skriker åt mig att öppna, så att de kan komma in.

Jag öppnar. Där utanför står en grupp mörkklädda män. De granskar mig med uppspärrade ögon. De verkar uppjagade över något och ber mig kliva åt sidan. Jag följer dem med blicken medan de forcerar in i rummen bakom mig. De tittar hetsigt överallt och verkar leta efter något.

Ett elektriskt hum ligger som en ljudmatta. En tung utdragen andhämtning, mänsklig och mekanisk på samma gång, stegrar i volym och försvinner. Jag går ut i köket för att stänga av mikrovågsugnen. Min dotters katthårspänne ligger framför luckan och slingor av hår sitter kvar i det. Mikron strular och vill inte stanna. Jag trycker på knappen hårdare och hårdare. Något kokar därinne. Tillslut exploderar innehållet och den tystnar. En röd vätska rinner ner från luckan. Min son dyker upp och ber mig att följa med honom ner i källaren. Det är något där han vill visa mig. När vi går förbi badrummet hör jag andhämtning igen och jag stannar upp vid TV:n som står på badkarskanten. På skärmen visas en kort, loopad film. En hand sticks in i en motor och krossas mellan två stora kugghjul. Jag ser på det lila-glittriga nagellacket att det är min frus hand. Det är väldigt blodigt och obehagligt att se på, men jag kan inte släppa den upprepade filmsekvensen med blicken.

Min son skriker. Det kommer nerifrån. Jag springer ner för en lång trappa och får se honom ligga utsträckt på ett stålgaller. Ben och armar spretar åt varsitt håll, fastklämda i skruvstäd så han inte kommer loss. Huden har gått sönder. En slang sticker ut ur sidan på hans hals och leder till en gummiblåsa, monterad i en mekanisk konstruktion på gallret. Blåsan fylls med luft. Växer med ett väsande ljud. Min son gråter tyst och ber mig ta loss honom. Jag börjar leta efter min fickkniv i jackfickan men får bara fram ett penntroll och en ihopvikt lapp. Jag ser samtidigt att jag fått stora svarta utslag på min hand. Jag vecklar upp lappen. Där står bara ett ord: ”Stäng”. Då hör jag ett kraftigt pysande. Jag inser att det är ljudet från när blåsan på konstruktionen töms. Min son skriker av smärta medan hans mage och bröstkorg sväller upp som en ballong tills de slutligen sprängs.

Jag vaknar.

Det var den första drömmen av det slaget som jag hade. Det var för nästan fyra veckor sedan. Nu ska jag berätta vad som hände därefter, i tur och ordning.

Signaturmelodi

När jag frågade min svärfar varför han sågade på den stora metallcylindern, som legat på skrotgården bakom hans huslänga så länge jag kunnat minnas, stannade han upp och lyfte sammanbitet blicken mot fälten och de öppna landskapet. Jag la för säkerhets skull handen på den höga träbock där han stod och balanserade och kisade upp mot honom i det stekande solskenet. Lågt hörde jag honom mumla att smittbäraren hade lämnat sin håla och var påväg hit, till oss. Osäker på om jag hört rätt undrade jag om det var sopgubben han menade. Han svarade inte utan drog ner den oljiga kepsen och fortsatte gnisslande att jobba sig igenom stålhöljet med metallsågen. Eftersom Edvin, som svärfar hette, hade blivit aningen förändrad sedan han fått sin lätta stroke ett år tidigare, hade hans osammanhängande kommentar inte längre framstått som något ovanligt. Han brukade säga konstiga saker ibland. Det hade vi fått vänja oss vid. Fysiskt hade stroken som tur var inte påverkat honom nämnvärt. Han var fortfarande väldigt spänstig och aktiv. Han var pensionerad ingenjör och hade arbetat hela sitt liv med mekaniska anordningar i byggbranchen. Konstruktion var en viktig del av hans tillvaro.

Fortfarande. Numera var det nästan det enda som behöll hans skärpa. Resten av omvärlden och det sociala samspelet med andra människor verkade han ha vara svårare att få grepp om, men han var en fena på allt som rörde gamla maskiner. Och nu stod han alltså och sågade isär ett metallstycke för att ”smittbäraren” var påväg till oss. Jag försäkrade mig om att sågbocken stod stadigt innan gick tillbaka över det uttorkade gräset till vår del av gården, som låg vid kortändan av hans byggnad. Ja, hela den skånska gården, Glimmerheda gård, som låg där ute bland fälten var egentligen hans, men sedan svärmor Charlotta plötsligt och tragiskt hade gått bort för fem år sedan hade vi fått flytta in på huvuddelarna av ägorna, medan han nöjt sig med sidohuset. Han hade varit glad över sällskapet och vi nöjda med större boytor. Mia och jag var småbarnsföräldrar och egenföretagare och hade inte haft råd att tacka nej till ett bekvämare boende, även om det inneburit en del kompromissande att dela hem med sin pappa och svärfar. Mia hade snabbt funnit sig tillrätta och jag hade långsamt vant mig.

Radion i köket stod och skvalade när jag klev in. Meteorologen varnade återigen för gräsbränder, påminde om det allmänna eldningsförbudet och uppmanade lyssnarna att spara på vattnet. Jag tryckte på off-knappen och brottade av mig min genomsvettiga målarT-shirt. Fördelen med att bo i ett gammalt stenhus var i alla fall att det höll sig ganska svalt innanför de tjocka väggarna. Huset lät tomt och jag brydde mig inte om att ropa för att klargöra om någon mer var hemma, utan vandrade vidare till badrummet. Jag duschade snabbt av mig dagens arbetsdamm och kände mig betydligt piggare. Därefter satte jag mig med bokföringen och fastnade i konteringsträsket till dess att resten av familjen ramlat in i huset en efter en.

Vår åttaåriga dotter Tilda avgudade sin morfar och älskade att hänga runt honom medan han byggde på sina olika uppfinningar och konstruktioner.

När vi satt runt middagsbordet och vi andra livligt diskuterade de nya städreglerna jag infört, frågade hon morfar vad han hade gjort under dagen. Edvin tuggade klart och log åt henne. Med en bit spagetti hängande i mustaschen berättade han att han höll på att bygga en skyddslunga åt oss. Tilda undrade snabbt och glatt vad en skyddslunga var. Hennes morfar tittade henne uppskattande i ögonen och förklarat att det var en maskin som skulle isolera oss mot alla de vidriga sjukdomar som smittbäraren skulle bära med sig när han så småningom dök upp.

Mia vände upp blicken från sin tallrik och blängde stint på sin pappa. Tilda tittade oroligt på mig och undrade vad en smittbärare var för något. Hennes storebror Simon började försöka förklara, men svärfar fortsatte att prata och klargjorde att det var en mycket avskyvärd kropp som förde med sig en obehaglig, motbjudande död till allt som den stötte på. Vi behövde förbereda oss tills dess att den kom.

Mia avbröt monologen innan den fick fortsätta genom att slänga en brödskiva på sin pappa. Hon glodde argt på honom och ledde istället in samtalet på hur den första skolveckan varit.

Augustikvällen var sen men fortfarande tryckande varm. Syrsorna spelade i det skuggiga gräset runt gården, men även de verkade utmattade av hettan och gjorde långa pauser i sitt entoniga malande. Jag gick en sväng ut på grusvägen som omgav Glimmerheda gård för att titta till staketet. Vi hade en längre tid misstänkt att en iller eller räv hade tagit sig in och försökt få sig ett skrovmål i vårt hönshus. Vi hade hittat gropar i marken där något djur försökt att ta sig under hönsnätet. Troligen fanns det en springa eller liknande i ytterstaketet. Jag kunde inte undgå att tänka på den stackars räven som min bror slaktat i sitt hus på fjället några år tidigare. Den morbida historian hade jag länge försökt glömma.

Damm yrde upp av mina steg på den snustorra vägen. På baksidan av trädgården var det flagnande planket högt och tätt spikat för att skydda oss från oinbjudna gäster. Jag gick fram och tillbaka och inspekterade exteriören innan jag slutligen hittade en grop i ena hörnet som gick in under de nedre plankorna och kom upp inne bland de slokande krusbärsbuskarna. Det var där förövarna måste tagit sig in. Jag plockade med mig fem stenar från åkern och valde ut den mest passande av dem till att täppa igen öppningen.

På väg tillbaka gick jag förbi Edvins breda källaringång som stod öppen. Nerifrån trappan hörde jag det ihärdigt fräsandet från svetsen. Blått sken flimrade i trappuppgången. Vår svarta katt Benny kom nyfiket fram och strök sig mot mina ben medan jag stod där och funderade. Skulle jag gå ner och se vad han höll på med? Nej, jag var för trött. Jag vandrade istället matt tillbaka till vårt hus.

Alla fönster i sovrummet stod vidöppna när jag la mig i sängen bredvid Mia, som redan sov. Hon smackade tyst mellan andetagen på sitt sedvanliga sätt, som hon alltid gjort så länge jag känt henne. I början av vårt förhållande hade jag inte störts av det, utan snarare tyckt varit en charmig egenhet hon hade. Men sedan kärleken mattats ut och dött med åren hade smackandet mist sin charm och blivit ett ständigt återkommande, irriterande nattljud. Hon var tio år yngre än mig och vi kunde inte vara mer olika. Hon var en kaotisk person utan ordningssinne och jag störde mig i tysthet på det konstanta virrvarret som hon förde in i våra liv. Hon var aldrig logisk eller konsekvent i sitt beteende. Impulserna fick alltid styra. Efter att hennes mamma gått bort på det obehagliga sättet för fem år sen hade det blivit värre. Troligen som en motreaktion till det hemska som hände. Eller så låg det genetiskt. Det maniska beteendet, kontrollbehovet och känslostormarna. Svärfar brukade förr alltid klappa mig misströstande på axeln och sucka över att hans dotter blev mer och mer lik sin mamma för varje dag. Jag hade haft en bundsförvant i honom. Han brukade alltid hålla mig om ryggen när det hettade till i familjen. Nu fick jag duellera med min fru på egen hand.

Jag hade svårt att somna där jag låg och funderade. Värmen plågade mig, och jag vred mig fram och tillbaka i de svettiga sänglakanen i en timme innan jag slumrade in.

* * *

Mörker omger mig. Jag känner högt gräs mot mina ben. Långt borta ser jag ett ensamt blått ljus, långsamt blinkande. Vår katt Benny stryker sig mot min häl och jag plockar upp honom. Jag befinner mig genast vid det blinkande ljuset. Det är en trasig strålkastare som sitter längst upp på en korsformad stålställning med en rund behållare av glas i mitten. Sladdar leder från ställningen till en kista bredvid. Den ser ut att innehålla ett stort batteri. Bakom mig är det någon som hostar. Jag vänder mig om men ser ingen. Ett högt knäpp hörs och ett elektriskt skorrande drar igång från ställningen. Jag upptäcker att Benny nu befinner sig i glasbehållaren. Hans päls står upp på kroppen och han jamar oroligt. Allt börjar att vibrera, även jag. Skorrandet övergår i ett stegrande brum, som om batteriet håller på att ladda upp en hög spänning. Jag försöker öppna glasbehållaren medan jag ser hur det börjar slå gnistor från Bennys päls. Det finns inget sätt att öppna. Han skriker, ett nästan mänskligt skrik. Det låter som om han ylar ett ord: ”Stäng”, innan pälsen plötsligt fattar eld och hela behållaren fylls av flammor.

Jag vaknar.

Det var den andra drömmen jag hade. Det var för ungefär tre veckor sedan.

* * *

Morgonen efter drömmen med katten släppte jag av Simon och Tilda som vanligt vid skolan i stan, som låg ett par mil från vår gård. Därefter återvände jag till byggarbetsplatsen där jag just nu höll på att spackla och slipa väggar och tak i några nybyggda lägenheter. Jag hade 14 nybyggnatione som jag egenhändigt skulle färdigställa med färg och tapet under sommaren.

Torktider var inga problem. Tvärt om. Fast jag lät dörrar och fönster stå öppna hela dagarna, för att få korsdrag, var rummen som en bastuanläggning. Jag var så slak och överhettad på eftermiddagarna att jag ofta gav upp och återvände hem igen.

När jag denna dag svängde upp längs vår infart och förbi våra uttorkade rabatter la jag märke till att den övre halvan av den stora metallcylindern inte längre stod kvar på skrotgården. Jag parkerade min dammiga skåpbil vid redskapsboden för att spruta av karossen med vattenslangen. Framme vid förrådsdörren hörde jag svärfar ropa åt mig borta från sitt källarfönster. Jag stannade upp. Det lät som om han hade ropat att ”smittbäraren” närmade sig staden. Min hand låg kvar några sekunder på handtaget till boden innan jag släppte det, vandrade över planen och hasade ner för källartrappan.

Edvins källare var en stor och välutrustad, men stökig, verkstad som varit hans favorittillhåll i många årtionden. Här fanns alla typer av fasta maskiner och verktyg som en hängiven uppfinnare kunde behöva. Det stod arbetsbord och hyllor längs alla väggar, som var och en belamrades av något projekt, besynnerligt ihopsatta konstruktioner eller fastspända metallbitar som väntade på att bearbetas. Bredvid trappan lutade ett dammigt skåp fylld med fiskespön, som likt en relik skvallrade om svärfars tidigare aktiva friluftsliv.

Längst in stod gubben böjd över den halva metallcylindern som nu låg där på en stor vagn.

En svettdroppe hängde och tvekade från hans nästipp medan han långsamt skruvade fast ett gångjärn. Jag frågade hur han fått ner vagnen med cylindern för trappan alldeles själv och han svarade buttert att han behövde min hjälp att lyfta upp ”skyddslungan” på ställningen. Han nickade mot en stomme av ihopsvetsade stålbalkar och galler som stod på ena sidan av metalltrumman. Jag kliade mig i skäggstubbet. Den såg tung ut. Edvin undrade knorrigt om jag sett några svärmar av flugor när jag var i stan. Jag svarade att jag nog hade sett något enstaka flygfä. Svärfar vände sig om mot mig och pekade vart på anordningen han ville att jag skulle lyfta och hur jag skulle placera den i rätt position i ställningen. Strävt uppmanande han mig att jag skulle hålla ögonen öppna för flugorna. Jag frågade varför men fick jag bara en grymtning till svar.

Vi hävde upp konstruktionen från vagnen och vickade fast den i en väl uppmätt fördjupning mellan två av stålbalkarna. Jag noterade att det sedan gårdagen hade tillkommit en lucka på ena sidan av cylindern, två uppstickande behållare som såg ut som blåsbälgar och en metallåda där lösa sladdar stack ut. Det hela började påminna om en blandning av en vansinnig djuphavsfarkost och ett operationsbord. Den gav mig en olustig känsla.

Edvin meddelade att han nu var klar med mig och att jag kunde lämna honom, innan han själv återgick till sitt ihärdiga skruvande. Hans energi var beundransvärd. Hur han fortfarande orkade fortsätta efter allt som han gått igenom och utsatts för det senaste decenniet kunde jag inte förstå. Det stora ärret på underarmen blev synligt under den uppkavlade skjortärmen när han upprepat vred på skruvmejseln. En stor bit av skinnet saknades där, som en tugga ur ett äpple. Jag ville för ett ögonblick fråga om han skulle följa med upp till hängmattorna och ta en kall öl, som vi brukade göra förr i tiden, men ångrade mig och backade långsam upp för trappan igen. Det var bäst att låta honom vara. Han var en annan person nu.

Jag återvände till redskapsboden och vred på flödet till vattenslangen. Inget hände. Himlen var klarblå utan ett moln i sikte. Solen stekte på den dammiga bilkarossen som fick förbli dammig. Jag gick förbi våra stinkande soptunnor och lyfte bort en gammal uttorkad vindskiva som lossnat och trillat ner från taket innan jag gick in.

Efter att jag bytt kläder och ringt några jobbsamtal åkte jag och plockade upp Simon och Tilde vid skolan. Efter middagen fastnade jag i ett bråk med Mia om vår gemensamma ekonomi. Våra löner räckte inte längre till och vi behövde tänka igenom vår boendesituation. Gården höll på att förfalla nu när hennes pappa inte tog hand om den som han brukade göra. Barnen hade vuxit ur det mesta av sina kläder. Hon grät och skrek åt mig som vanligt och jag svalde min frustration. Vi gick och la oss osams. Även denna kväll hade jag svårt att somna. Sängen kändes som kvicksand.

* * *

Mormors nybakade hallongrottor. Doften letar sig fram till min näsa. Jag tittar glatt upp för att hälsa på henne men ser istället att jag sitter fastspänd med remmar i en stol. Stolen står på ett stort, blått golv utan väggar. Ett dämpat mummel hörs. Jag kan inte lokalisera vart det kommer ifrån. Ibland är det nära och ibland långt bort. Jag hör att det är en gammal mans rädda, förvirrade svamlande. Stolen vacklar till men jag lyckas parera och vrida mig. Jag märker att en stor glaslucka med olika reglage befinner sig bakom min rygg. Jag vrider huvudet över axeln på ett nästan omöjligt sätt och upptäcker att Tilda står framför luckan. Hon står med ryggen mot mig och stirrar tyst in i glaset. Hon har på sig Simons röda ryggsäck. Jag kan se hennes ansikte i reflektionen. Hon ser ledsen ut och jag vill trösta henne. Så hör jag den gamles röst distinkt viska i mitt öra: ”Stäng”. Genast slås luckan upp med ett mekaniskt väsande och ett öronbedövande vinddrag suger igång, som drar i oss båda. Mot luckans öppning. Tilda försvinner in i öppningen och den slår igen efter henne. Jag skriker av förtvivlan.

Jag vaknar igen.

Den drömmen hade jag för knappt två veckor sedan.

* * *

Vattnet i regntunnorna hade helt dunstat bort och vår groddamm låg som en torr grop. Några dagar efter drömmen med Tilda bjöd morgonen på svaga stråk av moln och några grader svalare än vanligt. Det gav lite hopp om ett väderomslag. Efter en tjafsig och stressig frukost satte jag mig i bilen med barnen för att köra in till skola och jobb. Vi var alla tre på dåligt humör. Tilda hade råkat ha sönder Simons röda Pokémonryggsäck och Simon hade straffat henne genom att sabotera flera av hennes gossedjur. Mina försök till medling hade misslyckats. Vi satt var och en tysta och tittade ut medan landskapet passerade förbi utanför bilen. Dikena längs landsvägen var blekgula av det vissna gräset. Vid infarten till stan såg jag en död hund ligga och jäsa i vägkanten. Jag sa inget om den till barnen. Ett par kvarter från skolan stannade vi vid ett rödljus.

Tilda gnällde. En fluga hade kommit in i bilen som surrade runt och irriterade. Jag skulle just vända mig bak för att hjälpa henne, när jag tittade ut genom sidorutan. Där fick jag syn på en medelålders kvinna längre bort som rörde sig konstigt. Hon stapplade fram ryckigt och stannade upp i en böjd kroppsställning innan hon handlöst föll till marken. Skallen studsade otäckt mot trottoarkanten. Jag flämtade till så högt att Tilda och Simon vände blicken ut för att se vad det var jag tittade på. En ung man och en mamma med barnvagn kom rusande för att hjälpa kvinnan. Hon såg gråblek ut i huden och benen skakade. En bil bakom oss tutade och jag noterade i ögonvrån att det slagit om till grönt, så jag satte mig tillrätta i sätet och körde iväg, med blicken fäst i backspegeln. Simon och Tilda stirrade ut genom bakrutan. Vi svängde runt ett kvarter och jag gjorde ett tafatt försök med att förklara vad det var som måste ha hänt. Att hon troligen fått vätskebrist i värmen. Men under tiden satt jag bara och tänkte på de svarta utslag jag sett i hennes ansikte och på hennes händer.

Det var fortsatt tyst i bilen hela vägen till skolan.

Efter att jag släppt av dem båda återvände jag till mitt målarprojekt i stan. Flera väggar behövde bli spacklade under dagen för att jag skulle hinna måla dem innan veckan var slut. Det var viktigt att hinna klart med de sista lägenheterna innan september började, annars skulle ekonomin bli väldigt ansträngd för familjen under hösten.

Strax efter lunch fick jag ett samtal av skolan. Tildas fröken hade blivit sjuk och varit tvungen att avbryta lektionerna för dagen. Alla barnen i klassen fick gå hem, så Tilda behövde plockas upp. De hade inte lyckats fått tag på Mia. Jag svor för mig själv, stängde spackelhinken och hasade ner till bilen.

Det var stimmigt utanför skolentrén. Många föräldrar var där och hämtade sina barn. Tilda hoppade tyst in i baksätet. Medan vi körde ut från skolparkeringen frågade jag henne hur dagen varit, och hur det var med hennes fröken. Hon berättade att läraren hade börjat blöda näsblod under svenskalektionen och spytt i klassrummets papperskorg.

Väl tillbaka på gården hade den svala morgonen upphört och återgått till en gassande eftermiddag. Edvin satt på en bänk i skuggan och höjde handen stelt när vi körde in på grusplanen. Hans vitblårutiga flanellskjorta var svartfläckig av olja och smuts och de gamla fiskemärkena på västen höll på att ramla av. När vi klivit ur bilen ropade han åt oss komma ner i verkstan och hjälpa honom. Jag tittade skeptiskt på Tilda men hon log tillbaka och skuttade bort till honom. Med släpande steg följde jag efter dem ner för trappan.

Väl nere fick vi se att Edvins bygge hade vuxit i volym. Det han kallade ”skyddslungan” bredde nu ut sig över hela bortre delen av källarutrymmet och bestod av flera olika konstruktioner. Jag trevade mig fram genom bråtet och stötte emot tre ventilationsrör med finmaskiga galler som satt ihopsurrade med stålvajer. Ur öppningarna pös ett luftdrag långsamt ut och in. Som andetag. Nästan mänskligt. De var ihopkopplade med den stora metallcylindern som jag hjälpt Edvin med tidigare och som nu var placerad upprätt i sin ställning i mitten av rummet. I cylindern satt en högsmal ståldörr som stod öppnad åt vårt håll. Svärfar puttade försiktigt på oss och manade oss kliva in. Han ville se hur mycket plats som skulle behövas för att vi skulle rymmas allihop. Jag var tveksam men Tilda skuttade glatt in och satte sig nyfiket på en träbänk inuti trumman. Hon undrade hur den fungerade och bad morfar sätta på den. Edvin vände upp blicken mot mig, envist manande att även jag skulle kliva in, men jag skakade lika envist på huvudet. Han drog samman ögonbrynen och stängde beslutsamt dörren om henne. Ett obehag rann genom min kropp. En nervös osäkerhet kring svärfars pålitlighet. Det var en känsla som vuxit sig starkare allt sedan han fått sin stroke och hans psyke förändrats. Jag visste inte längre om jag kunde lita på honom.

Första gången jag kommit till Glimmerheda gård för att träffa mina blivande svärföräldrar hade han gett ett helt annat intryck. Det var innan barnen fanns. Mia hade varit ängslig och vimsig i bilen på väg dit, kanske osäker på vad jag skulle tycka om hennes mamma och pappa. Av den anledningen hade hon tagit fel på tiden och vi hade tyvärr dykt upp på gården en timme innan planerat. När vi klivit upp på farstutrappan hade vi hört kvinnogråt inifrån huset. Edvin hade sett oss genom fönstret och tyst glidit ut genom ytterdörren. Mias nervositet hade stegrat och istället för en kram hade hon väst osmickrande saker åt sin pappa. Han hade lugnt hälsat på mig och förklarat att Mias mamma Charlotta fått en smula prestationsångest över middagen hon velat bjuda på. Laxen luktade fiskigt och morötterna var inte tillräckligt oranga. Hon behövde få en stund att lugna ner sig på och han föreslog att Mia kunde visa mig de andra husen på gården medan han tröstade och injicerade lite självförtroende i sin fru. Han hällde upp en kall öl till mig innan han försvann in i det dystra köket igen.

Under åren som följde lärde jag känna min svärmor som en lynnig dam med instabilt självförtroende, antingen smickrande och övervakande av allt i sin omgivning, eller förtvivlad och med en djup självömkan. Det var ett sjukligt beteende som påverkade alla i hennes omgivning.

Edvin hade alltid visat vad en makes trofasta plikt innebär. Ständigt vakat tålmodigt bredvid henne och parerat de flesta känsloutbrotten med hjälp av en ofattbar behärskning, för att Mia och jag skulle kunna ha ett någorlunda normalt umgänge med dem när vi väl sågs. Han hade uppoffrat mycket för hennes skull, däribland sitt fiskeintresse. Svärfar och jag hade själva aldrig haft någon friktion mellan oss under åren som gått. Vi kom väl överens och han fyllde det mörka tomrum som mina egna föräldrar hade lämnat efter sig. Med tillförlitlighet, handfasta råd och ödmjukhet hade han hjälpt mig genom många av mina egna besvärliga perioder, med såväl barnuppfostran och jobbproblem, som med att lugna min allt mer uppjagade fru.

Ett klang ekade genom verkstadsutrymmet när dörren till ”skyddslungan” slog igen bakom Tilda och Edvin klev åt sidan. Direkt började maskinen ge ifrån sig ett väsande pys, följt av ett sus, som om ett tryck satte igång att byggas upp inuti cylindern. Den skakade till och ett kort elektrisk ljus slog ut från baksidan och lyste upp källaren. Tilda skrek till högt. Osäker om det var av glädje eller rädsla klev jag fram till dörren för att försöka få upp den igen. Men jag lyckades bara famla. Dörren saknade handtag på utsidan. Jag vände mig mot Edvin och ropade åt honom över oljudet att stänga av, men han var fullt fokuserad på en tryckmätare som satt på konstruktionens sida. Det entoniga suset övergick till ett återkommande flåsande som växte i volym medan luft strömmade ut och in genom ventilationsrören. Maskinen hade vaknat till liv. Tänk om den skulle kväva min dotter därinne? Jag knackade hårt på dörren för att försöka få kontakt med Tilda. Men jag hörde inget från henne. Längst upp på dörren satt en fönsterruta. Jag satte näsan mot den. Insidan av glaset höll på att imma igen, men jag såg Tilda röra sig där inne. Jag greppade tag i Edvin och bad honom stänga av och öppna dörren igen, innan Tilda blev rädd. Han stirrade tomt på mig en sekund. Sedan gick han bort till styranordningen som hängde från taket och tryckte in ett röd knapp. Surret och det mekaniska vinandet upphörde och maskinen tystnade.

Jag bad honom återigen att öppna, men han ryckte på axlarna och förklarade att det bara kunde göras inifrån. Jag hann inte säga något mer innan ett gnisslande knirk hördes och dörren gick upp. Tilda studsade ut med ett brett leende på läpparna, skrattande av glädje. Hon ville göra det igen. Jag blundade, skakade på huvudet och gnuggade mig trött i ögonvrån. Jag greppade hennes arm och skulle just vända om och gå tillbaka uppför trapporna när Edvin kom fram och ställde sig alldeles nära intill mig. Han nöp tag om tyget på min t-shirt. Med lågmäld men spänd röst viskade han så att inte Tilda skulle höra. ”Smittbäraren” hade lämnat staden och var på väg mot vår gård. Han ville att jag skulle hålla uppsikt och vara på min vakt. ”Flugorna!”, påminde han mig om. ”Svärmar av flugor!”. Sedan vände han sig om och återvände till sitt arbetsbord. Jag stod en kort stund och tittade på honom medan han böjde ett stålrör i ett skruvstäd. Jag undrade vad det var han hade i kikaren egentligen. Hade han tappat greppet helt och blivit ännu mer förvirrad? Vad var det han planerade att göra med sin maskin? Och med oss?

Tilda och jag gick tillbaka till huset.

Senare på kvällen meddelade skolan i mail och deras mobila applikation att de hade problem att hitta vikarier. Det var flera av lärarna som blivit sjuka och de kunde inte bemanna upp alla klasser. Tildas lektioner var därför inställda och rektorn bad föräldrarna att om möjligt ha barnen hemma följande dag, kanske flera dagar om de inte kunde lösa situationen snabbt. Fritids fanns i nödfall för de som inte kunde vara hemma. Mia fick ett hysteriskt utbrott och bestämde direkt att hennes arbete behövde prioriteras eftersom hon hade sina deadlines, och att jag skulle vara hemma med Tilda medan hon jobbade. Istället skulle jag göra mitt arbete på kvällen när hon kommit hem. Jag orkade inte ta något diskussion utan gick återigen och la mig på dåligt humör.

* * *

Det är en stjärnfylld natthimmel. Framför mig ser jag en gammal hängbro med blåa räcken sträcka sig bort. Jag står vid ena änden och tvekar inför att gå över, för jag kan inte se vart bron slutar. Långt där nere forsar ett mörkt vatten. Någon mumlar, tar tag i min arm och drar i mig. Jag kan inte se vem det är men jag dras upp på bron mot min vilja. Jag kämpar emot men det är lönlöst. Ryckigt färdas jag över mot andra sidan. Någonstans halvvägs upptäcker jag att jag bär på en stor ask av plåt. Någonting rör sig ryckigt inuti och verkar vilja komma ut. Just som locket börjar öppna sig kastar jag asken över broräcket. Den faller tungt ner i mörkret under mig. Jag kommer till det motsatta brofästet och kliver av på en båtkaj. Framför mig reser sig höga skorstenar och en tegelmur täckt med utstickande, roterande kugghjul. Svärfars huvud sitter monterat med slangar längst upp på muren. Det ringer. Jag tittar mig omkring och ser en glaslucka i den närmaste skorstenen.

Det ringer igen. Därinne finns en gammal väggtelefon. Jag öppnar luckan och lyfter luren. I andra änden hörs ett tickande. Som ett räkneverk. Jag får känslan av att det räknar ner. Min fot fastnar i något och jag ser att jag står i vatten upp till midjan. Vattnet stiger i en rasande fart. Jag är instängd i en mörk kammare utan utgång. Vattnet når mig redan till halsen. Tickandet i telefonluren upphör och ersätts av en sträv, mekanisk röst som knastrande upprepar ett enda ord: ”Stäng!.. Stäng!.. Stäng!..Stäng!..Stäng!..”.

Jag vaknar.

Det var den sista drömmen jag hade av det slaget. Sedan drömde jag inget mer. Ingenting alls.

* * *

Morgonen därpå låg jag kvar i sängen länge och funderade på telefondrömmen, medan jag hörde hur Mia stökade i köket och Simon packade ryggsäcken, som jag lyckats laga till allas stora lättnad. Till sist lämnade de huset för dagens aktiviteter. Jag hasade mig motvilligt upp för att ta hand om Tilda, som jag blivit beordrad. Temperaturen var skoningslös och alla ambitioner att vistas utomhus raserades av solen som brände huden till sandpapper. Den gula gräsmattan utanför köksfönstret var hård och hade delat sig i djupa sprickor här och var. Vi höll oss inomhus och försökte hålla sams. Vilket var lättare sagt än gjort när huvudet dunkade av hettan. Tilda ville umgås med morfar men jag höll henne därifrån. Jag ville helst inte att hon skulle utsättas för fler maskintester. Dagen flöt istället på framför TV:n och vid 17-tiden kom Mia och Simon hem. Vi sneglade tyst på varandra i dörröppningen innan jag gick ut och satte mig i firmabilen. Den var brännhet. Mobilhållaren som satt fast på instrumentbrädan hade mjuknat i plasten och blivit deformerad. På vägen in mot stan insåg jag att AC-systemet hade lagt av och jag kom därför fram till arbetet genomsvettig och irriterad över ännu en skavank vi inte hade råd att laga.

Till min stora glädje fick jag mycket gjort under kvällen, alla rum blev färdigspacklade, och jag kunde lämna bygget redan vid midnatt. Då var luften fortfarande 28 grader. Jag öppnade alla bilfönster och lätt vinden blåsa igenom bilen medan jag susade fram i den stilla natten. Vid en sned stoppskylt halvvägs hem blev jag stående i tankar, blickande ut över de mörklagda åkrarna. Ensamtiden under kvällen hade gett mig utrymme att fundera. En tanke hade vuxit sig starkare. En tanke om förändring. Jag hade slutligen förstått att det var helt upp till mig om vi skulle kunna lämna förfallet på gården och få en nystart. Ett hem utan den svarta historia som satt insjunken väggarna på Glimmerheda där Mias mamma tynat bort i sin ovärdiga sjukdom. Den osäkerhet och förvirring som hade byggts upp mellan oss de senaste åren hade i grund och botten handlat om just det. Sättet hon dog på hade lämnat öppna sår hos oss båda och något spöklikt vilade kvar i rummen. Jag tyckte mig fortfarande höra Charlottas tunga, kraxiga andetag ibland när jag gick förbi familjefotona i hallen. Jag kunde ana hur lidandet hade bitit sig fast hos Mia. Infekterat henne.

Svärfar hade återberättat sjukdomsförloppet för mig något år efter att det hände. De äkta makarna hade just packat sina väskor för att för första gången på länge göra en resa ihop. Edvin skulle få testa storhavsfiske, hade hans fru slutligen motvilligt lovat. En vecka innan resan skulle äga rum hade Charlotta besökt en väns begravning. Det var en man hon umgåtts med mycket i sin ungdom, innan hon träffat Edvin, men inte sett sedan dess. Hon hade varit borta hela dagen och när hon kom hem igen var hon förändrad. Hon hade varit ovanligt introvert och irriterad. Dagen efter fick hon hög feber och ont i kroppen. Resan blev inställd. Det höll i sig nästan två veckor innan Edvin tog henne till vården. Läkarna visste inte vad det var. De gjorde tester och provade mediciner men Charlotta blev bara sämre för varje dag som gick. Tappade aptiten och orken. Blev mager och blek. Svarta fläckar dök upp på huden. Hon började skrika okontrollerat och skada sin själv och sin man med riv- och bitanfall. Edvin blev illa tilltygad men stannade troget vid hennes sida. Till slut, ungefär 6 veckor efter att hon besökt vännens begravning, drog hon sin sista suck, där hon låg utmärglad i sitt sovrum. Samma rum som vi nu använde som vårt.

Mia hade sedan dess vårdat och pysslat om det rummet som en minneslund efter sin mamma. Det stod alltid färska snittblommor i en kristallvas på fönsterbyrån. Sängen blev alltid prydligt bäddad med det gamla vördade spetsöverkastet. Jag visste att det skulle bli besvärligt, nästintill omöjligt att övertala henne till att lämna barndomshemmet. Jag skulle behöva få hjälp av någon. Någon hon brydde sig väldigt mycket om.

Jag hade segnat ihop av trötthet över ratten där jag fortfarande stod på tomgång vid den sneda stoppskylten. Blicken vilade dåsigt ut genom framrutan. De mörka konturerna från åkrarna och omgivningen låg som en tydlig förgrund mot den djupblå sommarnattshimmeln. En svag, skämd doft letade sig in i bilen, fick mig att vakna till ur mitt dagdrömmande och återvända till nuet. Jag lyfte på huvudet och tittade mig omkring. Mitt emot mig på andra sidan vägen stod det tysta vraket av en rostig traktor, halvt gömd i vegetationen. Jag brukade alltid stanna vid den här korsningen på väg hem från jobbet så jag visste att det var en gammal röd Volvo BM.

Något rörde sig där. Knappt märkbart. Jag spände blicken. Den otydliga karossen verkade bölja och ändra nyans. Jag försökte förstå vad det var jag såg men det var mörkt och jag var trött. Det surrade och något kröp i nacken. Jag smällde instinktivt till med handen och en stor, fet fluga föll sprattlande ner i mitt knä. Den kom på fötter igen och flög vinglande ut, bort över fälten. Äcklad av storleken på krypet rös jag till och mindes svärfars luddiga uppmaningar. Jag ogillade flugor lika mycket som han verkade göra. I ögonvrån hände samtidigt något. Jag vred på huvudet och såg hur karossen på traktorn upplöstes, lyfte som ett virvlande moln och kom svävande emot mig. Försent insåg jag vad det var och famlade panikartat efter knapparna för att hissa upp fönstren på bilen, men försent. Svärmen av flugor flög in som en våg. De satte sig överallt. I mina kläder, mitt hår och mitt ansikte. Jag fäktade förtvivlat för att få bort dem, slog och skakade på kläderna, men de bytte bara plats. Tillslut stampade jag gaspedalen i botten och svängde halvt förblindad ut på vägen. Den kraftiga vinden som strömmade in genom bilfönstren sköljde till min lättnad bort flugorna ur ansiktet och en efter en hade de tillslut blåst av mig och ut ur bilen. Kväljande gnuggade jag mitt ansikte med händerna och spottade med avsmak ut hela vägen hem.

Väl hemma låg allt stilla. Jag parkerade bilen och gick ett rutinmässigt varv runt huset för att kolla läget. När jag gick förbi den upplysta husknuten mot sidohuset upptäckte jag att Edvin satt längre bort under ett träd med sin släckta pipa och stirrade ut över det öppna landskapet. Han såg liten och skör ut. Någonstans i den åldrade, tillslutna kroppen fanns resterna av en ensam, vilsen man. Jag vandrade bort till trädet och satte mig bredvid honom på bänken. Han tittade tomt upp på mig och vände sedan blicken tillbaka ut på åkrarna. Vi satt några minuter bredvid varandra, orörliga, och bara granskade natthimmeln. Min hand stötte emot något på bänken mellan oss och jag såg att det var en av hans fiskemärken som lossnat från västen. Jag plockade upp den, strök undan en flaga av smuts och frågade om han mindes fiskeresan vi hade gjort tillsammans. Han rörde inte en min.

Något år efter att Simon hade fötts hade han märkt på den trötta blicken och mina påsar under ögonen att jag behövde få ett avbrott. Han hade lyckats övertala både Mia och Charlotta att få ta med mig några dagar till Finjasjön där det fanns gott om gädda och abborre. Vi hade slagit upp vårat tält på en närbelägen campingplats och spenderat ett par soliga vårdagar vid sjökanten i lugn och ro. Fångsten hade blivit hygglig och vi hade plockat med oss både fina minnen och några rensade fiskar med oss tillbaka i vår kylbox. Uppspelta och fyllda med nytt mod hade vi återvänt till våra familjer, men Edvin hade fått ett kallt välkomnande hemma på gården. Under de få dagar vi varit borta hade Charlotta vandrat omkring i sin ensamhet, närt en nedstämdhet och hunnit bli deprimerad. Från vardagsrumsfönstret trodde hon sig sett både onaturliga ting och våldtäktsmän stryka omkring bland gårdshusen och hon hade skyllt melankolin på sin makes egoistiska påfund. Edvins fiskeutflykter hade efter detta ransonerats hårdare.

Jag frågade honom, där vi satt i den sena sommarnatten, om han kom ihåg vad det var för fiskar vi hade fått upp under de få bekymmersfria dagar vi haft tillsammans. Han satt orubblig och stirrade apatiskt framför sig. Endast tummen gned fram och tillbaka över pipan i hans knä. Men i det svaga ljuset från husbelysningen kunde jag se hur det tårades i ögonvrån på honom. Kanske mindes han. Kanske längtade han, precis som jag, bort till den rogivande sjön eller det uppfriskande havet. Till en ny tillvaro långt borta från sorgen och vedermödorna. Jag viskade uppmuntrande att Charlotta troligen hade önskat honom en mer glädjefylld ålderdom än att gå runt och harva planlöst här på Glimmerheda. Han mumlade något. Jag lyckades först inte uppfatta vad han sa, så jag lutade örat närmare. Tredje gången han upprepade sig förstod jag, och luften pös ur mig. ”Smittbäraren är ute på fälten. Den närmar sig. Vi måste hålla oss hemma. Nära skyddslungan.”

Jag insåg att det numera skulle bli en lika tuff och långdragen uppgift att övertyga honom om en flytt som det skulle bli med Mia. Trött och uppgiven nickade jag och lovade att vi skulle hålla oss hemma, nära ”skyddslungan”, och bad honom att gå och lägga sig. Vi lunkade båda tyst in i husen på varsitt håll.

Följande dag fick jag åter vara hemma med Tilda medan Mia skjutsade Simon till skolan, och sedan åkte till jobbet. Värmen var påfrestande. Det var svårt att tänka och fokusera. Jag släpade mig matt runt i huset utan motivation. Min dotter parkerade sig åter framför TV:n och fräste åt mig vid varje förslag jag kom med för att hitta på något annat. Tillslut gav jag upp. Med en stor panna kaffe satte jag mig i köket för att försöka strukturera mitt tidsschema, ringa några desperata kundsamtal och räkna på hopplösa jobbförfrågningar. Men denna dag hängde en illavarslande känsla i luften. Det surrade svagt i mitt huvud och varje gång jag tittade ut genom fönstret såg jag den ena flugan efter den andra landa sig på utsidan av rutan. De trippade runt, fram och tillbaka, som om de letade efter en väg in.

På eftermiddagen ringde Simon och frågade om han fick gå hem till en kompis och äta middag efter att skolan var slut. Jag sa att det gick bra men att han då fick ta bussen hem själv direkt efter att de ätit. Varken Mia eller jag skulle hinna hämta honom. Han protesterade såklart men jag höll fast. Det hade han klarat av förut. Bussen från stan stannade bara några hundra meter från där våra brevlådor satt, så det skulle inte vara några problem. Brevlådorna gick att se från huset och vise versa. Därifrån var det sedan en enkel promenad på tio minuter längs vår grusväg, mellan åkrarna, upp till huset. Han fick gärna ta med sig posten i ryggsäcken, uppmanade jag honom. Han la surt på utan att säga hej då.

När klockan närmade sig 17 drog jag på mig mina målarkläder och förberedde mig på att Mia skulle komma hem och avlösa mig. Men hon dröjde. Halv sex ringde jag henne på mobilen men hon svarade inte. Vart höll hon hus? Tiden gick och jag provade att ringa igen men fortfarande inget svar. Strax efter sju började Tilda klaga på att hon var hungrig så jag satte jag igång att steka köttbullar så att inte middagen skulle bli för sen. Men vart hade Mia tagit vägen? Jag testade att ringa till Simons mobil för att höra om han var på väg, men inte heller han svarade. Irriterad dukade jag köksbordet och gick för att hämta svärfar. Han var för en gångs skull inte i sin verkstad. Jag hittade honom istället i hans farstu, vankandes av och an, hela tiden tittandes ut genom fönstret mot gårdsplanen. När jag bjöd honom att komma för att äta nickade han åt mig oroligt och mumlade något som jag inte lyckades uppfatta. Han lunkade efter mig mot vårt hus med nervösa ögon. Tilda satt redan vid köksbordet och åt köttbullarna direkt ur den framställda stekpannan.

Jag och Edvin slog oss ner bredvid henne och började ta för oss. Klockan på mobilen visade 19.49 och inga meddelanden hade kommit från vare sig Mia eller Simon. Solen låg vid horisonten och ett stort område av moln höll på att byggas upp, som för första gången på veckor skymde det evigt stekande ögat på himlen. Dagsljuset mattades snabbt. Tilda undrade vart de andra var och jag berättade att jag inte visste, men att de säkert skulle dyka upp när som helst. Så fort jag sagt det hörde jag hur Edvins högljudda tuggande tystnade. Jag vände mig mot honom och såg att han stelnat till i sin rörelse. Jag försäkrade honom att de säkert skulle komma hem snart. De hade kanske bara fastnat i trafiken. Då släppte Edvin sin gaffel med ett högljutt klirr, ställde sig upp och stirrade på mig med uppspärrade ögon. Plötsligt vrålade han. Jag hade aldrig hört honom höja rösten någonsin. Med ett hest gurglade och med mat flygande ut ur munnen vrålade han. Hur kunde vi vara så tanklösa? Han hade ju redan berättat för mig. Han hade ju sagt till mig att vi skulle hålla oss inne. Smittbäraren var vid brevlådorna. Han hade ju sagt det till mig. Edvins ögon var svarta av ilska. Han slet tag i min tröjärm och ruskade den frenetiskt.

Tilda bleknade vid synen av sin vansinniga morfar medan jag försökte lugna honom. Hon började gråta och ropa efter sin mamma. Edvin fortsatte att gapa. Han hade ju sagt till mig att smittbäraren var vid brevlådorna. Det var riskabelt att vara ute. Och vart var nu Mia och Simon? Tilda fick nog och sprang snyftandes från bordet, bort till sitt rum. Jag slet mig loss från svärfars grepp och tittade ut genom köksfönstret, på gårdsplanen, längs grusvägen, bort mot busshållplatsen, i hopp om att få se dem. Ljuset var matt och skumt utanför men min blick landade slutligen på brevlådorna som satt på rad borta vid vägen. I skenet från vägbelysningen såg jag något ligga nedanför dem på marken. En mörk form, på något sätt mänsklig men livlös.

Som om någon fallit ihop och blivit liggande i en onaturlig ställning. Ett par meter bredvid låg vad som såg ut som ett rött bylte. Men det var för långt bort för att kunna urskilja exakt vad det var. Jag plockade upp mobilen och försökte ringa Simon igen men kom bara till telefonsvararen. Inte heller Mia svarade.

Edvin frustade krampaktigt medan han vankade fram och tillbaka över köksgolvet. Han började slå sin näve i väggen och väsa argt. Först lågt, men sedan högre och högre. Om och om igen. Smittbäraren skulle snart vara på gårdsplanen. Vi måste söka skydd i hans källare. Det var slut med oss om vi inte satte oss i säkerhet. Om vi inte satte oss i ”skyddslungan”. Jag gjorde mitt bästa för att tala lugnt till honom, få honom att släppa alla fantasier om smittbärare. Det fanns ingen sådan. Men han lyssnade inte. Jag insåg tillslut att jag säkert var tvungen att fösa med honom bort till verkstan och stänga in honom i den förbannade maskinen nere i hans källare, för att få slut på tumultet.

Jag lämnade Tilda i sitt rum och skyndade över med svärfar till hans källaringång. Det mörknade snabbt utanför. Han darrade uppjagat medan jag stängde dörrarna efter oss och vi hastade ner för trapporna. Hela tiden mumlade han uppjagad samma sak om igen. ”Smittbäraren är här”. ”Smittbäraren är här”. Jag kände desperationen stegra och öppnade luckan till hans maskin i hopp om att han skulle kliva in och lugna sig. Jag manade honom att gå in, men han stod kvar helt still och svamlade ilsket. Han ville ha med hela familjen in. Alla måste ta skydd. Jag visste tillslut inte vad jag skulle ta mig. Trotts min olustkänsla inför maskinen tog jag ett snubblande kliv in, ställde mig inne i metallkroppen och vände mig med ett ansträngt leende mot Edvin där utanför, för att visa min välvilja.

Då plötsligt öppnades källardörrarna ovanför trappan med ett högt gnissel. Edvin tystnade och spände blicken i golvet. Svagt ljus från utebelysningen silade ner från öppningen där uppe men jag kunde inte se vem som stod vid ingången. Bara en skugga som föll ner på verkstadsgolvet. En hes andning och dova rosslingar hördes. Ett sjukligt och otäckt ljud som påminde om svärmors krampaktiga stön från sjuksängen. Svärfar frös till och jag såg hur det började rinna från hans byxor. Kisset samlade sig i en pöl på det smutsiga källargolvet. En fluga satte sig i hans ansikte. Och sedan ytterligare en, två, tre flugor. Plötsligt var en hel svärm över honom. De satte sig överallt, kröp in i hans näsa, under hans kläder, genom hans hår. Långsamt vände han blicken upp mot mig och väste:

”Stäng”.

En blixt av smärta skar som ett knivsnitt genom min hjärna, all värme rann ur kroppen och jag fick svårt att andas. En reflex i medvetandet slog till. Jag fick tag i handtaget på insidan av dörren och slängde igen den bakom mig med en kraftig klang. Det spände och surrade i mitt huvud och jag drog snabbt för alla haspar innan jag sjönk ner på bänken. Trycket i kammaren drog automatiskt igång och fick låsningen i mitt bröst att släppa. Skyddslungan började andas och fyllde mina lungor med ny luft och mina öron med sitt mekaniska, öronbedövande flämtande. Dissonansen fick förståndet att tvinna sig och jag kände mig angripen och förvirrad.

Vem var där ute? Vem hade gjort de där rossliga andhämtningarna? Jag spände öronen för att försöka urskilja något genom det monotona oljudet. Där utifrån kom en duns. Jag anade knarr i trappan och hasande steg. Glaset i dörren började imma igen. Jag satt orörlig och visste inte vad jag skulle ta mig till. Någon krafsade mot utsidan av stålhöljet, som om det letade efter nått att öppna dörren med.

Plötsligt såg jag en rörelse i fönstergluggen och ett suddigt ansikte uppenbarade sig. Knappt synbart genom imman på glaset. Ett sting av skräck skar genom kroppen och jag höll andan. Jag stirrade på det diffusa ansiktet och det stirrade hålögt och utmärglat tillbaka på mig. Blekt och livlöst. Anfrätt av svarta fläckar. Jag kände den genomträngande skräcken från min uppväxt återvända. Det stora, hotfulla mörkret. Rummet utan lampor. Utsattheten hos en övergiven treåring. Det kändes som att jag var tillbaka i mitt barndomshem ”Arken”. Jag började kallsvettas när jag insåg att det var något bekant med det likbleka ansiktet på andra sidan glaset. Jag kände igen det. Som i en mardröm såg jag honom stå där ute och stirra på mig med sina sjukliga, anklagande ögon. Pappa? Jag gömde min explosiva ångest i handflatorna. Fick en klump i halsen och tårar i ögonen. Krampaktigt försökte jag hålla tillbaka mina hulkningar. Det var omöjligt. Jag kunde inte sett rätt. När jag tittade upp igen var fönstergluggen tom. Gestalten utanför var borta. Jag snyftade och vaggade sittandes fram och tillbaka. Vågade inte titta ut. Ögonlocken kändes tunga. Min kropp sjönk ihop. Hur länge jag satt där vet jag inte. Kanske somnade jag.

Jag ryckte till och öppnade ögonen igen. Suset från maskinen låg kvar som ett lock i mina öron. Jag ställde mig yr upp och vinglade till. Det sipprade in ljus utifrån. Jag gnuggade ögonen och vässade hörseln. Inga ljud, inga livstecken. Var jag ensam igen? Jag tvekade länge men tillslut tvingade jag mig att öppna hasparna för att glänta på luckan. Dagsljus letade sig in genom källarfönstren. Det var morgonen efter. Inte ett spår efter någon i rummet. Varken efter svärfar eller det livlösa ansiktet jag sett genom fönstergluggen. Vad hade hänt här?

Jag klev ut ur ”skyddslungan”, som nu hade tystnat, och sträckte på min kropp. Lederna var ömma och munnen torr men jag var sansad igen. Verkstaden låg stilla och såg ut som vanligt. Långsamt, avvaktande, smög jag upp för trapporna och spanade ut genom de vidöppna källardörrarna. Inte ett livstecken utanför. Omgivningen såg blek och kall ut under den molniga himlen. Jag strök mig längs husväggarna bort till vår bostad för att leta efter Tilda. Hon fanns inte på sitt rum. Jag letade överallt i huset men hittade henne ingenstans. Inte heller Simon eller Mia hade kommit tillbaka. Jag försökte ringa dem men ingen svarade. Jag vågade inte ge mig ut och söka efter dem. Tänk om något fanns därute. Den sargade gestalten. Den apokalyptiska smittbäraren med min pappas dödsbleka utseende. Var den ute efter mig? Svärfars röst ekade i huvudet: ”Stäng”.

Jag låste alla dörrar och stannade inne. Det var bäst, tills min familj eller någon annan dök upp igen.

Timmarna gick. Allt var så underligt. Jag förstod inte vart alla tagit vägen och varför ingen kom tillbaka. Men fortfarande vågade jag inte gå ut och leta. Radion bara brusade. TV:n var svart. Jag gjorde några fler försök att ringa men signalen gick aldrig fram. Världen utanför såg sjuk och döende ut. Ett grått, olycksbådande molntäcke låg som en filt över himlen.

Dagen tickade på och övergick till natt. Jag åt och sov.

När jag vaknade nästa morgon var allt likadant. Jag stod som fastnaglad vid fönstret. Bara stirrade ut. Utsikten var den vanliga, fast färglös. Gårdsplanen låg tom, träden svajade i vinden, grusvägen ringlade sig mellan fälten som sträckte sig bort och mötte horisonten. Men där fanns inga rörelser. Inte en levande varelse.

Jag fortsatte mina enformiga rutiner. Äta, sova, grubbla. Men det var som om en feber slagit rot i mig. Jag kunde inte tillgodose mig tillräcklig näring och vila. Efter flera dagar kände jag mig uttorkad, orkeslös och villrådig. Jag började tappa begreppet om tiden.

Så tyckte jag att jag hörde ljud bortifrån grusvägen.

Damm yrde på gårdsplanen och en stor skugga blockerade utsikten.

Ett blått ljussken fladdrade till i köksfönstret. Någon bankade hårt på dörren. En aggressiv röst skrek åt mig att öppna, så att de kunde komma in

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner, och vi har hört Ludvig Josephson läsa historien “Den flämtande maskinen” av signaturen Gehn – samma lyssnare som skrivit “Mannen i asken” i avsnitt 90, “50 år i tystnad” i avsnitt 103 och “Krokiga siluetter från barndomen”, en av historierna vi publicerade i “Två sommarstorys” i somras.

Det här blir fjärde avsnittet av den långa, sammanhängande historia alla dessa delar tillhör, för som ni noggranna lyssnare säkert redan märkt hänger de ju ihop. Gehn, som är en mycket hemlighetsfull person, skrev några korta rader tillsammans med historien: “De fyra berättelserna jag skrivit sitter ihop och får alla sin förklaring i den sista.” Den sista delen, avslöjade Gehn, heter “Kräket som min far lämnade efter sig”.

Och denna femte och sista del lär vi antagligen höra här i Creepypodden, när Gehn skrivit klart den.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.

Avsnitt 135: Den flämtande maskinen

Skräm en vän: